fredag 26 maj 2017

Drum Theatre - Everyman

Sagan om ett lovande bands uppgång och plötsliga fall kan vara en riktigt sorglig historia ibland. 1985 dök sex engelsmän upp i trendriktiga frisyrer upp och sjöng popfunkaktiga låtar med worldmusikliknande trummor upp på listan. Kläderna var lite lätt psykedeliska och lagom explosion i en Beckers-affär. Tänk Trance Dance ungefär, eller snarare rätt bra precis faktiskt...
     Bandet hette Drum Theatre och fick en stor hit i flera länder i Europa, inte minst i Italien, med en låt som hette "Eldorado". Det skrevs rätt bra om bandet och deras lite annorlunda klädstil. I svenska tidningen OKEJ beskrevs bandet som "omdiskuterat", detta trots att Sverige var en av de länder där "Eldorado" passerade tämligen obemärkt. Jag förstår varför, inte för att just den låten är dålig, den är riktigt bra, men för att här är det uppföljaren som bandet är främst känd för och den är långt mer trallvänlig. Uppföljaren hette "Living in the past" och jag minns att jag föll direkt för låten när jag hörde den för första gången. När jag lyssnade på Tracks i P3 på 80-talet så var jag väldigt kräsen. Låtarna på listan var A och O, där fanns spänningsmomentet i programmet, om det sen dök upp en ny låt med något band jag gillade sen förut så kunde jag tänka mig att spela in den. Men att spela in en låt med en artist jag aldrig hört och chansa lite? Aldrig!
     Men när "Living in the past" drog igång i ett av programmen på våren 1986 så framträdde en av dessa ögonblick i livet då en låt slår ner som en blixt från en klar himmel och man tänker:
"Himmel, vilken HÄFTIG låt!"
Jag bara älskade trummorna, syntarna, rytmerna och melodin! Inspelningsknapparna åkte ner direkt, fast jag aldrig hört talas om bandet, och jag kände inom mig att detta måste ju bli en hit! Jag kunde inte tänka mig annat och så blev det eftersom den kom in på trackslistan veckan efter. I Sverige är därmed "Living in the past" låten som man förknippar Drum Theatre med, inte främst "Eldorado".
   
Men i utlandet hade intresset redan börjat dala och "Living in the past" blev ingen massiv succé. Hemma i England var intresset sisådär redan från början. "Eldorado" landade på plats 44 på Englandslistan och det
blev inte direkt högre därefter. Fast jag anser dock att man borde ha fått en långt större hit med tredje singeln, "Home (is where the heart is)", som floppade i Sverige, för den är en riktigt sorgligt bortglömd höjdare. Ingen trumexplosion som "Living in the past", men en skön poplåt med funkig och skön stämning!
     Som de flesta vet så handlar dock en karriär väldigt mycket om timing och bandet hamnade i interna bråk en längre tid och delades på hälften. Endast tre man är medlemmar på bandets debutalbum "Everyman", som ut först 1987, alltså nästan två år efter "Eldorado". Intresset för bandet hade vid det laget totaldött Europa över och plattan floppade, var på bandet upplöstes efter bara en enda platta. Tragiskt eftersom bandets enda platta faktiskt är en riktigt skön pärla och Drum Theatre vid släppet av "Eldorado" till och med av vissa målades upp som Duran Durans efterträdare.

Mitt exemplar av "Everyman" köptes på Thylins skivaffär 1990 då den reades ut rätt kraftigt, men det hindrade aldrig mig eftersom jag minns mina favoritlåtar från 1986 och köpte plattan lyckligt bums! För "Everyman" är otroligt välgjord och snygg med sångaren Gary Tans röst längst fram. Jag gillar Tans röst för den är säregen och cool på nåt vis. Produktionen är fylld med både percussionrytmer och tillbakalutande snygga synthmattor, som "Moving targets", en riktigt snygg och vackert gjord låt! Lyssna också på rytmkaskaden i "Rhythm of your heart".
     Jag förstår varför "Everyman" floppade, att vänta så länge som två år med att släppa en platta, då bandet dessutom i praktiken redan har splittrats, och inte smida medan järnet är varmt är förödande, inte minst för en debut! Men rent musikaliskt borde den ha haft förmågan egentligen att konkurrera med vilket annat popalbum från England som helst vid den tidpunkten. De kanske inte hade kunnat bli den nya Duran Duran, men man var värda en långt bättre karriär än det blev. Nå, helt lottlösa gick man inte från äventyret. Gary Tan blev efteråt en hyggligt framgångsrik filmskapare med flera filmpriser i Europa som merit.

Eftersom den här plattan innehåller så väldigt mycket bra musik och jag inte kan välja så har jag valt hela tre låtar. Dels ett liveframträdande från tyska programmet Formel 1 av låten "Home (is where the heart is)", dels förstås "Living in the past" och dels den lugnare och mer atmosfäriska "Moving targets".




fredag 19 maj 2017

Chicago Transit Authority - Chicago Transit Authority

Mitt mål med denna blogg är inte att dra igång diskussioner om digital musiks vara eller icke vara i jämförelse med fysisk media, men det finns gånger då jag känner en sån glädje som folk som laddar ner eller streamar sin musik i min värld knappast kan känna på samma sätt. När jag i en back i en affär hittar en skiva som jag har letat länge efter och äntligen får köpa den och hålla den i min hand, lyssna på den, läsa på omslaget, skriva in den i databasen och sen stolt ställa in den i hyllan, och kanske visa upp den någon gång också! Under min senaste resa till Stockholm fick jag uppleva den lyckan igen. Som följare av bloggen vet vid det här laget så är Chicago ett av mina favoritband som jag samlar på. Det har gått tre år sen jag skrev om bandets andra platta. Innan min Stockholmsresa var det bara de modernare utgåvorna samt tre äldre (och lite liveskivor och sånt) som saknades i min samling och min dröm var debuten, "Chicago Transit Authority"! Den plattan är inte något som kommer in på second hand-affärerna i Sundsvall så ofta och hittar man den så är den till löjligt högt pris. Men så innehåller den några av Chicagos allra funkigaste och skönaste nummer, "I'm a man" och "Question 67 and 68". "I'm a man" på vinyl, vilken dröm!!!

Sagt och gjort så åkte jag, som minnesgoda läsare minns från förra artikeln, ner till Stockholm för att gå på WWE Live på Hovet och dök in på Skivhögen tre kvarter från vandrarhemmet. Om jag ska ha en chans att hitta skivan denna gång så är det att gå in på en av dessa mer dyrare affärer istället på de mer second hand-inriktade. Jag letade efter bokstaven C och hittade en hel avdelning med Chicago och längst bak bland titlar jag redan hade så fanns den. Som många läsare redan vet så är det inte riktigt min normala vardag att inhandla dyra skivor, men självklart kunde jag nu inte bry mig mindre om att skivan kostade 100 kronor, och, tro det eller ej, det är tangerat rekord med Lennie Tristanos och Earl Swoops "The Lost Sessions". I Sundsvall har jag letat i flera år, medan jag i Stockholm hittar den i första affären jag knatar in i.

Chicago hette från början "The Big Thing", vilket jag har lite svårt att tro att man skulle ha kunnat klarat sig på. Lite tamt namn, milt uttryckt. Därför bytte man snart namn på bandet till Chicago Transit Authority, fick
skivkontrakt med Columbia och släppte ett legendariskt debutalbum. Sen under turnén drog man ner namnet till det mer bekanta Chicago, efter att företaget Chicago Transit Authority hotat med stämning.
    "Chicago Transit Authority" från 1969 är ett dubbelalbum, vilket är rätt ovanligt för ett debutalbum och Columbia var också väldigt tveksam till idén, men accepterade det om bandet accepterade att man fick mindre royalty för skivan.

Jag ska inte säga att "Chicago Transit Authourity" är ett perfekt album från start till mål. Den har en svart fläck, vilket jag förmodligen inte delar med alla fans av detta album. Men att ha en låt som "Free form guitar" där Terry Kath i nästan 7 minuter bara står utan komp och försöker hitta på allsköns ljudeffekter och stilar man kan få fram ur en gitarr tycker i alla fall inte jag är särskilt roligt att lyssna på! Skickligt spelat, absolut, men njutbart på vinyl, nja, ytterst tveksamt! Men så är låten en hälsning till Jimi Hendrix, som jag aldrig varit intresserad av.
     I övrigt gör Chicago, som jag ändå för enkelhetens skull kallar dom här, själ för sin egen beskrivning av sig som "Rock and roll with horns". Detta är vackert och röjigt på samma gång! En mer ösig låt i sin genre än
"I'm a man" är svår att hitta, möjligen i konkurrens med uppföljarens "25 or 6 to 4". Jag bara älskar Robert Lamms orgel i den här låten!
     Musikaliskt är detta så otroligt välgjort och skönt att man bara gapar och njuter, som i låtar som "Beginnings", "Does any body know what time it is?" eller "Poem 58". En annan låt som jag direkt föll direkt för var "Someday (august 29, 1968)" som både är nyskapande och ett barn av sin tid. Här har man samplat en autentisk färgad militant demonstration som skanderar "The whole world's watching" och som på ett lysande sätt lyfts in i låten och som går som ett tema här och var genom den. När man efter ett tag har hört "The whole world's watching" i låten så sitter den där som ett godartat tuggummi!

Om man bortser från "Free form guitar" så är detta en lysande och ikonisk platta som bjuder på en stämning och ett ös som är rätt unikt i musikhistorien. Blåset är perfekt och det är så enormt vackert spelat och gjort! Den är kanske dyr om man hittar den, men väl värd varenda krona! Trots gitarrgneket så lär den här plattan hamna rätt högt bland årets bästa fynd när året är slut.

Jag valde två låtar från plattan. Det finns gott om liveklipp med Chicago på Youtube och självklart blev det ett sånt med "I'm a man" från 1970, samt "Someday (august 29, 1968)".



måndag 15 maj 2017

Skivresa (bland annat) till Stockholm 2017

Inte ens ett år efter förra resan var det dags för ännu en Stockholmsfärd, denna gång var målet kanske inte i första hand att köpa skivor, men dagen måste ju fördrivas med något. Jag var egentligen där med en kompis från jobbet för att se WWE Live på Hovet på lördagskvällen, men är man i Stockholm så är man och vi åkte ner på fredagen. Och denna resa var en fullkomlig succé där allt stämde!
     Boendet skedde på Mostebacke Hostel denna gång, vilket är ett vackert hotelliknande vandrarhem nära Katarina Kyrka och Mosebacke Torg. Kvaliteten var LÅNGT bätte än på Hostel Bed & Breakfast i oktober och även här ingick frukost i priset.

Här var mitt mål att hitta skivan jag letat länge efter, Chicagos debut "Chicago Transit Authority". Ska den vara så svår att hitta?! Men det blev dock jackpot direkt, för bara några kvarter nedanför vandrarhemmet så fanns Skivhögen. En gång tidigare har jag varit där och vänt direkt eftersom här snackar vi vinylskivor av den dyrare karaktären. Men jag gick direkt till bokstaven C och fann en Chicago-kategori där debuten väntade på mig för 100 kronor. Seek and you shall find! Priset kunde jag inte bry mig mindre om! Självklart slog jag till och jag kommer att senare göra en egen artikel om denna skiva.

Södermalm får numera konkurrera med St Eriksgatan om titeln Stockholms skivmecka, eftersom flera skivaffärer i det gamla stråket längs St Eriksgatan har gått i graven sen länge. Det fanns ett myller av affärer runt där vi bodde och jag gick förstås till min favoritaffär, Record Mania på Östgötagatan. Här kan man rota billiga 10 kronorsskivor av högsta klass direkt på gatan utanför affären och de dyrare inomhus. Och de billigare här har ofta mer kvalitet än loppissakerna på normala second hand-butiker. Idag blev det en remixplatta med Jody Watley, Eric Gadds debut från 1987, "Hallå", The Alarms platta "Change" från 1989 och Dan Fogelbergs "Captured angel" från 1975! Jag var i tron om att jag hade alla The Alarms 80-talsplattor och blev väldigt glatt förvånad av upptäckten av den här! Sen blev klockan så pass att affärerna började stänga och vi gick till Lennart "Hoa Hoa" Dahlgrens krog "Lokes bar" och åt en köttbit, tillagad av herr Dahlgren själv.
Kvällen blev lugn eftersom inga evenemang av värde fanns denna dag och vi ville spara oss till showen kvällen efter.

Vädret på lördagen var helt perfekt, vilket var behövligt eftersom vi dragits med nästan 0 gradigt och totalt växlande mellan regn, moln och sol hemma i Sundsvall. Jag gick till Emmaus som i tidigare Stockholmsartiklar varit en stor guldgruva och som nu endast hade lite klassiskt och James Last för 1 krona styck. Som själv arbetande på second hand så förstår jag givetvis att det är trögt att få in skivor, inte minst i dessa dagar när vinylen fått ett värde igen och folk hellre vill ha pengar för dessa än att skänka dom gratis till hjälpaffärerna. Men det är ändå tragiskt att se en favorits uppgång och fall vad gäller skivsäljande för det känns som att dagarna då jag köpte gamla engelska 20-30-talsband på vinyl eller Pretenders och Q-Tips plattor är långt borta!
     Istället åkte jag till en annan favorit, Mickes Serie, CD & Vinyl på Långgatan. Bättre lycka! Gilbert O' Sullivans debut "Himself" kan man hitta exakt överallt på varenda loppis, men det är då givetvis den europeiska versionen. Ni har säkert sett den någon gång om ni har gått igenom en loppisback med skivor. Jag hittade då den amerikanska utgåvan med ett helt annat omslag och där hiten "Alone again (naturally)"
ingår. Mer 70-talspop, en låt jag gillat sen barnsben är Carly Simons "You're so vain". Vem låten handlar om har debatterats många gånger och gör så än och både Mick Jagger, Warren Beatty, David Bowie och James Taylor har varit misstänkta utan att Carly Simon erkänt. Jag har dock hört småsnuttar av denna hennes tredje platta "No secrets" och den verkar vara riktigt bra med lysande låtskrivande och producering!
     Vad vore ett besök i Stockholm utan jazz? Ganska tråkigt faktiskt och även denna gång blev det en hel del av denna genre, där jag köpte en samling med amerikanska 20-talsorkestrar, en CD med radiokonserter med Benny Carters orkester samt en liveplatta från 1959 med Jimmy Witherspoon, Coleman Hawkins och Earl Hines. Jimmy Witherspoon ska jag villigt erkänna att jag aldrig har hört och smålyssnande på skivan ger vid handen att den, trots många stora jazznamn, är mer blues än jazz och jag vet ännu inte om den kommer att bli långvarig i samlingen.
   
Som jag sa så har St Eriksgatan fått konkurrens om titeln Stockholms skivmecka, vilket dock förstås inte hindrade mig från att åka dit. Diamond Records och Masens är sen länge borta, men ännu finns det en hög med spännande skivaffärer kvar och mina favoriter där är Record Hunter och Atlas Records. Atlas Records är alltså Atlas CD-börs och att affären bytte namn känns inte en dag för tidigt. Det kan inte vara lätt att försöka kränga LP-skivor i dessa retro vinyltider och samtidigt heta samtidigt som det skivformat som officiellt tappar mest i försäljning.
     Här blev det dock resans andra megafynd! Jag har berättat i en tidigare "Månadens bästa fynd" i år om konstellationen MFSB, Mother Father Sister Brother, som var Philadelphia Records husband som släppte en hel del egna kanonhäftiga soulplattor! Två har jag hittat i år och nu hittade jag hela TRE till och på tre månader har jag fått tag på 80 % av deras hela katalog! Gissa om jag blev både lycklig och förvånad när jag bläddrade igenom backarna och hittade för en billig peng "Universal love" från 1975, "Philadelphia freedom"
också från 1975 samt "MFSB: The Gamble & Huff Orchestra" från 1978. Nu ska det strömma funkig Phillysoul från hemmet i Sundsvall! Nu blev inte dessa tre samma succéer som "Love is the message" med jättehiten "TSOP (The Sound Of Philadelphia)", men jag har bara höga förväntningar på dessa tre!
     Record Hunter höll jag medvetet lite igen på eftersom jag visste att kvällen på WWE Live skulle bli rätt dyr så jag nöjde mig med två jazzplattor med Maynard Ferguson och pianisten Red Garlands trio, men tjuvlyssning på dessa ger vid handen att de verkar vara riktigt sköna plattor och jag kanske skriver mer ingående om dessa vid något tillfälle.
     Sista skivstoppet denna resa blev på Snickars Records några gator bort från vandrarhemmet. Affären hette förut Mosebacke Records och jag har varit där förut. Affärsinnehavaren har numera ett konstgalleri utåt och en skivaffär med inriktning på dansmusik och house på lagret. Två skivor till blev det och dessa verkar riktigt spännande. Duke Ellington och Grieg, passar dessa ihop? Det tyckte i alla fall storbandsledaren själv i alla fall och spelade in skivan "Swinging suites by Edward E. and Edward G." där han, förutom hans egen svit och hyllning till John Steinbecks "Sweet thursday", spelar en storbandsversion av Griegs "Per Gynt". När Charlie Norman ett år tidigare spelade in sin boogieversion av stycket så lät inte protesterna vänta på sig och givetvis blev reaktionerna samma här, fast från svenskt håll. Musikaliska Akademin ansåg att Ellington kränkte den nordiska musikkulturen. Ellington drog därefter tillbaka skivorna och inget mer hände. Ack, dessa dagar då musik var så heligt att INGEN fick nästan ta i den om man inte hade rätta avsikterna.
     Men skivan är riktigt häftig med sköna storbandsarr av både "Morgonstämning", "Bergakungens sal" och "Anitra's dans", kanske det häftigaste jag hört Ellington göra på VÄLDIGT länge, mil ifrån de uttjatade "Take the 'A'-train" och "Satin doll"!
     Totalt bortglömda i 80-talssoulgenren är amerikanska duon Aurra, som jag bara hört i en låt, en väldigt smart och skön soulhit från 1986 som hette "You and me tonight". Den låten finns inte med här, men jag blev ändå väldigt nyfiken på deras platta från 1985, "Like i like it", och tjuvlyssningar på den ger vid handen att den verkar vara en kanonhäftig 80-talsindränkt soulpärla!

Därefter blev det en pizza av modellen jättestor innan en underbar kväll på Hovet med WWE Live väntade och dagen efter åkte vi hem! En riktig kanonhelg i Stockholm med sol, vackra byggnader, fantastisk mat och underhållning samt skivfynd deluxe, kan man begära mer? Jag tror inte det!

Tre låtar väljer jag från denna höjdarresa, dels "My mood" från en av MFSB-plattorna, "Universal love" från 1975, Duke Ellingtons och hans orkester med "Morning mood" samt "Scarlett" från The Alarms 1989-platta "Change"!





söndag 7 maj 2017

Månadens bästa fynd - April 2017 (Giorgio Moroder/Fun Fun/Buck Clayton & Buddy Tate)

April var ingen jättemånad vad gällde inköp (bortsett från skivmässan som har en egen artikel), men just nu känns det helt OK. Det är bättre att spara sig till den stora sommarsäsongen och lyssna igenom så mycket som möjligt av det jag köpt nu senast. Men det var ingen urusel månad heller utan det blev en del spännande saker här och var. Framför allt blev det väldigt mycket jazz, inklusive två väldigt intressanta dubbelalbum med Gene Ammons utgivna på Prestige. En Prestige-platta till blev det, men den återkommer jag till längre ner. Här blir det dock som vanligt ett försök till blandning och denna gång tre fullängdsvinyler.

Giorgio Moroder - From here to eternity (1977)
Jag har haft väldigt blandad framgång med Moroders soloplattor. En del har varit kanon och en del har varit rena bottennappen. Men trots det och trots att skivan inte ser allt för snygg ut så kunde jag inte låta bli att införskaffa den på en av mina normala stamloppisar, Magasinet här i Sundsvall. För det här är en riktigt skön platta som lättast kan beskrivas som 70-talets Jean Michel Jarre i discotempo och med ett fåtal vokala inslag av Pete Bellotte. Syntharna är i en riktigt tidig form och produktionen är otroligt häftig! Plattan har genom åren blivit något av legendförklarad, inte minst av diverse houseproducenter genom åren och "From here to eternity" ses som något av housegenrens influens. Och jag förstår varför, för detta är både vackert och häftigt och på sitt sätt nyskapande för sin tid!


Fun Fun - Have fun (1984)
Italienska Fun Fun kan idag kännas som en bortglömd skapelse, men de fanns faktiskt på den allra första trackslistan med sin enda hit här i Sverige, sommardängan "Colour my love", en 80-talsikon! Jag har hittat ett flertal olika singlar med Fun Fun genom åren, men däremot är det första gången jag hittar en fullängdare med tjejerna.
     Fun Fun är producenterna Dario Raimondi och Alvaro Ugolini samt sångerskorna Antonella Pepe, Angela Parisi och Ivana Spagna (japp, det är "Call me"-Spagna). Däremot så är det bara två tjejer på omslaget, vilket har sin naturliga förklaring. Det är en viss Milli Vanilli-varning eftersom tjejerna på alla omslag inte är tjejerna vid micken utan två fotomodeller.
     Men musiken däremot kan man inte ta ifrån Fun Fun. Detta är en lättsam 80-talsplatta med snygga italodiscosynthar och lagom starka refränger och det är det som gör plattan. Verserna är det lite si och så med kvalitetsmässigt och lite kanske man förstår att "Colour my love" blev hiten. Men som helhet är detta en riktigt skön discoplatta med härlig 80-talsstämning och lättsamma melodier som funkar helt OK, kanske främst när det nu närmar sig sommar. Här väljer jag ett TV-framträdande av låten "Living in Japan", ett av plattans bättre albumspår!


Buck Clayton & Buddy Tate - Kansas city nights (1974)
Inspelningen må vara av nyare datum för klassisk jazz och herrar Clayton och Tate må ha åldrats en del här, men stämningen är på topp när de båda möttes för ett flertal inspelningar för Prestige. Detta dubbelalbum bjuder på riktigt härligt ös! Både Clayton och Tate samarbetar mästerligt och ett stort omnämnande till pianisten Sir Charles Thompson som spelar mästerligt på denna platta! Gene Ramey och Gus Johnson respektive Mousie Alxander hörs på bas och trummor.
     Första spåret "High life" bara öser på i full fart, men man lyckas även bra i de lugnare formatet, som i "Can't we be friends". Från början och genom båda skivorna så är det riktigt lysande och kompletterande spel från alla så detta är en riktigt rekommenderbar platta för alla som vill ha klassisk jazz i det något mindre formatet men med något av de mest lysande samspel jag har hört på ett tag! Och självklart vill jag bjuda på "High life"!

torsdag 4 maj 2017

Lågbudget - en guide till skivbolagen för billig jazz

Jag har nämnt några gånger förut att det finns många skivbolag på jazzhimlen som givit ut mycket bra, men som räknas som rejäla lågbudgetbolag och som glömts bort. Flera av dessa utgåvor har omslag som har sin egen speciella stil och de kan se riktigt tråkiga ut på utsidan. Många av bolagen är också från udda länder som kanske inte är främst förknippade med just jazzmusik, som Tyskland, Frankrike, Italien eller dylikt. Men många av dessa har gett ut mindre kända liveupptagningar, tidigare outgivna saker och jazzmusiker som idag kan ses som helt bortglömda och för mig som samlare av jazz så har dessa bolag givit mig mycket glädje. För det är ju så kul när man springer på skivor med jazzmusiker och utgåvor som ligger långt borta från Louis Armstrongs "West End Blues", Glenn Miller, Tommy Dorsey och Duke Ellingtons vanligaste låtar.
     Samtidigt så får man också vara försiktig med ljudkvaliteter och vad man får för pengarna. Ett namn som man ser på många lågbudgetskivor är MCPS och dessa skivor aktar i alla fall jag mig för eftersom informationen om musikerna är tämligen bristfällig, ljudkvaliteten på låtarna kan vara riktigt usel och ibland stämmer inte ens informationen om vad skivan innehåller. Men samla jazz är dock en kul sport i jakten på det speciella och udda mitt ibland alla samlingsutgåvor och det allra vanligaste. Så för alla som liksom jag letar äldre jazz, planerar att börja leta jazzplattor och är osäker på diverse namn eller bara är intresserade av skivbolag rent allmänt så kommer här en liten lista över de skivmärken med jazz som du kan stöta på främst på olika second hand-affärer. Eliten, de allra vanligaste stora jazzmärkena, är förstås namn som Verve, Prestige, Decca och Blue Note och dessa ger oftast ut vanliga studioalbum med oftast de modernare jazzmusikerna. Norman Granz bolag Pablo får man räkna dit också. Självklart finns då dessa bolag inte med här. Dessutom är det väldigt varierat CD och vinyl här, vissa bolag vars utgåvor är från 90-talet har förstås CD-utgåvor, medan de något äldre har i flera fall både LP och CD-utgåvor.

Classics records/Chronological Classics
Chronological Classics är ett märke som man hittar här och var på second hand-affärer. Classics Record startades av fransmannen Gilles Pétard i Paris 1989 och målet var att ge ut alla huvudtagningarna som givits ut på 78-varv. Ungefär 1000 olika delar i serien gavs ut med nästan alla av 78-varvserans jazzgiganter innan man 2008 gav upp.
     Jag gillar Chronological Classics, eftersom de ger ut inte bara de allra lättaste och mest kändaste låtarna utan gärna hittar de mindre kända verken och på så sätt blandar känt och okända låtar på sina skivor på ett perfekt sätt. Dessutom ska Pétard ha en stor eloge för att man inte räds att ge ut skivor med idag bortglömda musiker som inte förekommer så ofta på egna skivor, som Andy Kirk, Luis Russel, McKinney's Cotton Pickers, Jimmy Noone, Teddy Hill, Bud Freeman, Cozy Cole och Ziggy Ellman vilket jag alltid är tacksam för!

Musidisc
Musidisc är ett annat bolag från Frankrike, som dock funnits väldigt länge. Redan 1927 bildades bolaget, vilket är väldigt intressant. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en 78-varvskiva av märket Musidisc.
Här i Sverige är det vanligast att hitta Musidisc-skivor med jazz, men bolaget har också gett ut skivor med reggae och klassisk musik samt lättare pop. 2004 köptes Musidisc upp av Universal.
     Musidisc-skivor har väldigt varierande kvalitet och omslagen är väl inga mästerverk direkt. Som många andra skivbolag här så har man också förmågan att ger ut mindre känt material, inklusive liveupptagningar. Däremot är dessa liveupptagningar inte alltid snyggt överförda. Jag köpte en livekonsert med Count Basies orkester och Lester Young utgiven på just Musidisc och kvaliteten var riktigt dålig och det lät mer som om dom satt i en container och spelade. Men man ska för det inte vara rädd för Musidiscs skivor för deras studioutgåvor kan också vara riktigt bra och innehålla mycket spännande!

Giants Of Jazz
Italienska Giants Of Jazz är kanske en av de mest kända och förekommande märkena på second hand-affärer. Någon utförligare information om dess historia eller dylikt har jag inte hittat, men om det är något bolag som kännetecknar lågbudget så är det Giants Of Jazz. Hos många jazzälskare är bolaget inte direkt omtyckt och ljudkvaliteten halkar på många utgåvor. Dessutom ger man ofta ut "vanliga" utgåvor, alltså sån musik som redan många andra samlingar med jazz har givit ut hundratals gånger. Men jag ska inte bara såga Giants Of Jazz, för en del spännande har dom också givit ut, som Sonny Rollins-plattan ovan eller skivor med både Horace Silver och Gerry Mulligan. Inte minst vad gäller deras dotterbolag Immortal Concerts som givit ut en hel del intressanta livekonserter på CD. Men vad gäller Giants Of Jazz så får man sålla mellan vad som är matnyttigt och vad som är skräp och vardagsmat.

ASV Records/
Living Era
ASV Records startades av bolaget Argos grundare Harley Usill, Deccapruducenten Kevin Daly och producenten Jack Boyce efter att Decca köptes upp av Polygram 1981. ASV startade en jazzserie kallad Living Era som specialiserade sig på att ge ut mer än 50 år gamla inspelningar där upphovsrätten gått ut. Därigenom blev det mycket amerikansk underhållningsmusik, jazz, brittiska dansorkestrar och andra nostalgiska saker. 1999 köptes bolaget upp av Sanctuary Records, som i sin tur köptes upp och lades ner av Universal 2007.
     Living Era är ett helt OK bolag som ger ut både extremt tidig jazz med namn som Isham Jones och Ben Pollack och klassiska storbandslegender som Lionel Hampton och med bra ljud och proffsiga skivomslag.

Hep Records 
Hep Records startade 1974 av Alastair Robertson i Skottland och finns än faktiskt. Genom Allegro Music Group har man givit ut mängder av plattor innehållandes gamla radiokonserter med storband från 40-talet och skivor med musiker som Fletcher Henderson, Andy Kirk och Jimmie Lunceford. Framför allt deras Metronome-serie är väldigt rekommenderbar! Här har jag hittat storbandsledare som jag inte hittar ofta som Boyd Raeburn, som jag skrivit om ett par gånger förut, och en av hans forna musiker, Johnny Bothwell och hans band. Båda stod på sin tid representanter för ett nytänk inom storband som var rätt före sin tid och ett bolag som vågar ge ut skivor med dessa bortglömda legender är värd all heder.

Past Perfect Silver Line
Tyska Past Perfect Silver Line, eller bara Past Perfect eller bara Silver Line, dessa namnversioner har förekommit också, har börjat poppa upp väldigt mycket de senaste åren. Under 90-talet var detta ett väldigt kontroversiellt bolag som ägdes av TIM, The International Music Company AG, och som paketerade om eller bara återutgav existerande skivor med jazzartister helt utan tillåtelse från originalbolagen. Självklart stod det inte länge på innan stämningsansökningarna haglade, men bolaget lyckades hålla på rätt länge ändå innan ett brittiskt bolag till slut ändade Past Perfects framfart.
     Men trots att det är en väldigt tveksam och skum verksamhet som har föregått dessa utgåvor och ljudet ibland inte är 100 % så har jag lite svårt att inte gilla Past Perfect. Det är många jazzmusiker man inte hittar så mycket annars och det är långt ifrån de mest sönderspelade jazzlåtarna som ges ut och dessutom med bra musikerinfo för varje låt. Deras CD-boxar är också väldigt spännande och innehållsrika! Därför har jag en rätt stor samling med skivor från Past Perfect.

Jazztone
Här är ett bolag jag har väldigt blandade känslor för. Amerikanska Jazztone var främst till för prenumerationer och man fick skivorna i brevlådorna. Ursprungligen var den en del av det klasisska märket Concert Hall och här snackar vi äkta lågbudget!
     Egentligen är jag inte alls förtjust i detta bolag, främst för att inspelningarna saknar känslan av gammal jazz. Många bolag är noga att tvätta inspelningarna från rasp och brus och det är helt OK! Det är kanske inte helt kul alla gånger med inspelningar där det låter som om man steker ägg. Men om man gör inspelningarna för rena så det låter nästan nytt så försvinner känslan av att det är en äldre inspelning, som för mig som samlare av äldre jazz är så viktig. Dessutom känns skivorna i sig lättare än vinylskivor generellt sett, vilket nog går stick i stäv med att Jazztone var en del av Concert Hall, ett märke jag inte gillar nåt nämnvärt.
     Fast däremot så finns det många bra och idag mindre kända swinginspelningar utgivna på Jazztone, inte minst deras fullängdsserie "Timeless jazz" som har både Art Tatum, Coleman Hawkins och Teddy Wilson och dessa är mycket värda att lyssna på. Så kolla gärna upp Jazztones skivor om ni vill ha tag på intressanta jazzinspelningar samt inte har något emot noga tvättade överförningar.

Dragon Records
Jag vet inte om jag riktigt vill kalla Dragon Records för lågbudget, eftersom värdet och priserna på många skivor från detta svenska bolag ligger hyggligt högt. Men Dragon Records är annars en riktig pärla bland skivbolag för svensk jazz och jag kände att jag ville skriva om dom ändå. Bolaget startades 1975 av Jann Wallgren och Lars Westin, den senare redaktör och programledare på Sveriges Radios jazzredaktion. Bolaget drivs numera av Westin och producenten Leif Collin.
     Dragon Records plattor innehåller alltid det bästa och mest innehållsrika av svensk jazz. Lars Westins kunskap och engagemang kring jazz är imponerande och därför så är det proffsiga utgåvor med speciella och kanonbra inspelningar.


Låt mig också tipsa om några lågbudgetserier för jazz från mer kända bolag. Dessa bolag tillhör egentligen eliten av skivbolag, men dessa serier, utgivna på diverse dotterbolag för lågbudgetskivor, kan man hitta hyggligt lätt i skivbackarna.

RCA Black & White

RCA har haft exakt hur många underbolag som helst och bara för jazz så kan jag räkna upp namn som Jazz Café, Jazz Classics, Jazz Line, Jazz Series, Jazz Special och Jazzorama. Den som jag har kommit i kontakt mest är dock det franska märket RCA Black & White. Black & Whites utgåvor innehåller mycket kul och matnyttigt och skivorna har ofta väldigt intressanta teman på volymerna som Benny Goodmans skivor med Fletcher Hendersons arrangemang eller speciella årtal på inspelningarna. Omslagen kanske dock ser lite tråkiga ut, men musiken är anledning nog att införskaffa skivorna för.

Bluebird
Ett annat av RCAs dotterbolag var Bluebird, ett bolag jag visat förut i samband med att jag skrev om dubbelalbumet med Artie Shaw. Redan 1932 så bildade RCAs Eli Oberstein detta underbolag som lades ner officiellt 1945, men som återupptogs ett par gånger under 50- och 70-talet. Bluebird gav i sin vinylform ut främst dubbelalbum med mängder av bra musik. Här var det en bra variation på mer kända låtar och mindre känt material och utgåvorna sträckte sig mellan olika årtal per skiva. Men försök dig inte på att få kompletta volymer av varje musiker för du lär få leta ihjäl dig.

MCA Jazz Heritage Series
1980 så gav MCA ut ca 60 volymer med jazz under namnet MCA Jazz Heritage Series. Åter igen ett bolag med många olika mindre kända musiker där välkända stycken samsas med intressanta nya bekantskaper. En gång för länge sen skrev jag om Andy Kirk & His Clouds Of Joy och här ryms också skivor med andra mindre kända namn som Edgar Samson, Erskine Hawkins, Pete Johnson och Lucky Millinder, samtidigt som både Armstrong, Ellington och Lunceford har skivor utgivna på detta bolag.

måndag 1 maj 2017

The Brothers Johnson - Light up the night

Får jag lov att presentera min favoritplatta just nu! Den här är så lysande att den nästan omedelbart efter köpet får en egen artikel istället för att trängas med två andra plattor i den snart kommande "Månadens bästa fynd". Jag hade förut knappt hört något av Brothers Johnson, innan jag hörde dom på ett avsnitt av klassiska "Soultrain" på Youtube med låtar från en tidigare platta. Jag gillade mycket det jag hörde och hittade snart den här plattan från 1980, "Light up the night".

Brothers Johnson är mycket riktigt också bröder, George och för ett par år sen avlidne Louis Johnson som 1975 tillsammans släppte sin första platta och snart blev ett av de skönaste banden inom 70-talets soul och funk. På den här plattan finns eliten och störst av dom alla är producenten, Quincy Jones, som knappt hunnit skapa ett par andra mästerverk i genren, Rufus & Chaka Khans "Masterjam" och Michael Jacksons "Off the wall", innan nästa höjdare spelades in. Michael har också bidragit på den här plattan i form av låten "This had to be" där han också hörs i bakgrunden. Quincy Jones var också brödernas hovproducent och rattade i stort sätt alla album de gjorde under karriären. I övrigt hörs även Totos Steve Procaro, Heatwaves Rod Temperton (flitigaste kompositören här) och Paulinho Da Costa i sättningen.

Detta svänger grymt. Denna platta släppte ifrån sig en hit, dansrökaren "Stomp" som är just en riktig dansklassiker där fötterna har väldigt svårt att vara stilla. Titelspåret är också en riktig höjdare och sida ett är
en klart mer dansvänlig del av plattan. Men bröderna klarar också med beröm godkänt också ballader, som Rod Tempertons båda "Treasure" och "All about the heaven", även om det kanske också finns starkare låtar i denna mjukare stil. Dessa låtar är riktigt sköna, även om de kanske inte griper tag jättedjupt som till exempel Thelma Houstons "Don't make me pay (for another girls mistake)", för att bara nämna en av 70-talets bästa soulballader.
   
Men jag blev också riktigt glad åt "Smilin' on ya" som är en ren njutbar instrumental funklåt med Jerry Hey på trumpet och med den perfekta tillbakalutade och svalkande gunget. Här finns allt som en platta i genren ska ha och på sida två har man dragit åt handbromsen på tempot och gör den lite mjukare. Men det är inte till någon nackdel alls. Jag gjorde en Youtubefilm nyligen där jag presenterade tio av de mest perfekta plattorna någonsin, album där alla låtarna faktiskt är lysande och jag kan känna att det är lite synd att jag redan gjort den filmen när jag lyssnat på den här. För den här plattan är ett bortglömt mästerverk inom soul och funk, där svänget och groovet är enormt, produktionen av Quincy är så lysande som det går och där det ryms många stämningar och stilar, både dansanta funkklassiker, mjuka ballader och ett par coola och svala instrumentallåtar. Min favoritproducent just nu är nog Quincy Jones som nästan aldrig misslyckades under 70- och 80-talet att skapa den grymmaste och skönaste ljudbilden inom soul och funk! Och för mig blir det absolut att leta fler plattor med Brothers Johnson!

Här blir det två favoriter, dels hiten "Stomp" och dels hela 8 minuters liveframträdande från Capital Theatre 1980 av instrumentallåten "Smilin' on ya".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...