expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 2 mars 2017

Månadens bästa fynd - Februari 2017 (Björn Skifs/Chet Baker/MFSB)

Februari brukar normalt vara en av de lugnaste månaderna för skivköp. Det är den tid på året då det kommer in överlägset minst skivor på second hand-affärerna och för min del så har det varit löjligt lugnt under 75 % av månaden. Däremot så har jag gjort en hel del riktigt spännande fynd under de två senaste helgerna, vilket har varit februari månads räddning. Nu är det inget jag sörjer eftersom jag är mitt uppe i en rensning av mindre intressanta skivor ur samlingen. Men månaden har ändå dominerats av jazz och 70-tal, med lite småsaker vid sidan av, så här kommer en redovisning av det viktigaste ur februari månads inköp.

Björn Skifs - Zick zack (1988) 
Jag vill inte se mig som ett stort Björn Skifs-fan. Han har gjort en del riktigt bra låtar, samtidigt som han också gjort diverse låtar jag inte tål längre ("Michelangelo", "Hooked on a feeling", "Håll mitt hjärta", den där sega prinsessbröllopsduetten med Agnes). Därför så kan jag erkänna att jag innan denna skiva inte ägde en enda platta med honom. Men 1988 är enligt mig hans bästa period musikaliskt, eftersom jag tycker att "Akta dej!" ur "Strul"-filmen är bland det bästa han har gjort. Därför så blev jag faktiskt nyfiken på hans platta "Zick zack" från 1988, som då innehåller ett flertal kanonlåtar som jag hört förut. Produktionen, av Leif Larsson, är inget unikum direkt. Det är 80-talets svenska svensktoppspop med en nypa schlager runt om kring som dominerar, och normalt brukar det passera mig rätt obemärkt förbi. Men Björn Skifs lyckas göra något riktigt bra och röjigt av det, som gör att det känns helt OK faktiskt! Inledande "Ge efter" är bland det bättre jag har hört med honom och "In the name of love" är en höjdarlåt som skulle ha funkat som singel. Balladen "To touch you" hade jag svårt för när den kom, men med åren har den faktiskt växt till en av Björns bättre ballader. Plattan är inte originell på nåt sätt, men en skön svensk popplatta som är riktigt bra! Klart Skifs bästa platta!


Chet Baker - The italian sessions (1990) 
1962, i en skivstudio i Rom i Italien, samlades trumpetaren Chet Baker med ett gäng europeiska musiker, Bobby Jasper, Benoit Quersin, Rene Thomas, Daniel Humair och den ende italienaren, pianisten Amadeo Thomassi. En orättvist bortglömd session som bjuder på bebop-jazz av väldigt fint märke. Chet Baker är stjärnan här, men bjuder flott med sig av utrymmet på skivan och i Thommassis egen komposition "Ballata in forma di blues" så får denne skina stort. Men annars är detta en riktigt positiv överraskning som svänger riktigt bra. Bäst lyser den ösiga "Pent up house" där alla spelar fenomenalt ihop. Lyssna till exempel på belgaren Rene Thomas gitarrsolo. Detta är en varmt rekommenderad jazzplatta, som i detta fall också är utgiven på RCAs underbolag Blue Bird, som brukar ge ut toppinspelningar! Jag väljer här följaktligen "Pent up house"!


MFSB - Love is the message (1973)/Summertime (1976)
Om man som jag är en relativt nybliven samlare på en viss genre, i mitt fall 70-tal och 70-talssoul, så finns det vissa käpphästar som man bara känner att man måste ha. Eftersom jag älskar Philadelphia Records och "Philly"-soundet så är jag jublande lycklig att ha hittat min första O'Jays-platta från 70-talet (jag har en från 80-talet sen tidigare). Jag tänkte inte skriva om den här och nu dock.
     Men lika lycklig blev jag när jag hittade två skivor med Philadelphia Records "husband", om man kan kalla dom så. MFSB var en musikerpool bestående av cirka 30 studiomusiker som ackompanjerade bolagets allra största musiker och som mer eller mindre skapade det klassiska "Philly"-soundet, allt under noggrann övervakning av bolagets primus motorer Kenneth Gamble och Leon Huff. MFSB står för övrigt för "Mother Father Sister Brother", för er som inte vet om det.
     Eftersom båda dessa skivor är i mina ögon klassiska soulplattor så väljer jag att visa upp dom bägge här. Den äldsta, och kanske mest legendarisk, är "Love is the message", som innehåller bandets största och mest kända hit, "TSOP (The sound of Philadelphia)", även känd som signaturen till legendariska TV-showen "Soul train". Skivan i övrigt är till 97 % instrumental och både otroligt vacker och funky. Lyssna på det fantastiska arrangemanget i balladen "My one and ony love" eller "Touch me in the morning". Plattan domineras mycket av saxofonen från antingen Zach Zachary eller Tony Williams (här är jag lite osäker).
     På den andra plattan, "Summertime" är den inte lika dominerande utan den är en riktigt snygg och avkopplande mesta dels instrumental soulfunkplatta med stråkar, samt att kören där producenterna John Whitehead och Gene McFadden ingår (ja, det är McFadden & Whitehead från "Ain't no stoppin' us now"), får mer utrymme än vad The Three Degrees fick på plattan innan. Knepigt kan tyckas, men när den här skivan kom hade de tre souldrottningarna precis lämnat Philadelphia för CBS Sony.
     Men annars är detta också en underbar soulupplevelse som är mästerligt producerad och arrangerad! Lyssna på "Plenty good lovin'" eller inledande "Picnic in the park". Som smakprov här, eftersom "Summertime" är oändligt mindre känd än "Love is the message", så väljer jag "Plenty good lovin'"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...