expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 23 augusti 2017

Elvis Presley - From Elvis in Memphis

Jag har alltid varit lite sen av mig, men ändå tycker jag att det är passande att skriva om den här plattan när nu alla talat sig blå om att det är 40 år sen Elvis Presley dog. Jag ska inte säga att jag är ett Elvis-fan. Jag är i över huvud taget inget fan av 50- och 60-talsrock. Jag har hört mig less på "Hound dog", "Jailhouse rock", "Love me tender" och "Don't be cruel". För sin tid var det säkert nytt och häftigt, men för mig passerar det tämligen obemärkt förbi. Dock hade jag en tid då jag tyckte Elvis var helt OK, vilket var runt samma tid jag har pratat om förut, då jag första gången började utforska 70-talsmusiken i slutet av 80-talet.
     Mina föräldrar hade ett kassettband med ett radioprogram om Elvis ("Elvis i svenska öron", finns i sin helhet på Radiogodis). Det var ett avsnitt där man koncentrerade sig på den tid då han kom tillbaka från sin tyska militärtjänstgöring och allt filmande 1968. Det var musik från comebackkonserten 1968, den då han med en liten skara musiker sitter på en scen med X antal fans runt om sig, en konsert som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Den är mer naken och samtidigt mer nyskapande för att vara Elvis Presley.

Men det som samtidigt slog knock på mig var när man spelade musik från hans comebackplatta, "From Elvis in Memphis" från 1969. Detta anser jag vara Elvis överlägset bästa platta, just för att man här får en mer tillbakalutad och annorlunda Elvis än dessa 3-minutersrockare som spelas exakt överallt. Därför blev jag förstås glad när en av familjens vänner, som var ett stort Elvis-fan med en gigantisk Elvissamling på vinyl, lånade ut skivan till mig och jag kunde göra en kassettkopia. Detta band finns kvar än, men bandspelaren jag spelade in på då var ingen höjdare och ett svagt brummande ljud kan höras genom inspelningen. Därför så lyckades jag hitta ett rätt slitet men fullt spelbart eget exemplar av plattan på Erikshjälpen för många år sen.

Den här skivan kom till inte helt utan problem. Studioproducenten Chips Moman blev ilsken över allt spring, fjäskande och stökande i studion från den enorma hög av musiker och samarbetare Elvis hade med sig och hotade bryta inspelningen om man inte bantade personalantalet och började jobba, oavsett om artisten hette Elvis.
     Och resultatet blev riktigt gott. Två låtar från plattan för idag räknas till Elvis-klassiker, "In the ghetto" och "Suspicious minds", varav den sistnämnda är bland det bästa Presley har gjort i sin karriär enligt mig. Den är sval, skön, är riktigt snyggt gjort och har en skön dramatisk touch i sig! Och "In the ghetto" är förstås en klassiker utan dess like, inget snack. I överlag så är det en mer mogen och vuxen Elvis som vi möter på den här plattan, där rockstilen har fått stå tillbaka till förmån för stråkar och en soft musikstil. Det märks inte minst på en låt, som för alltid varit min absoluta favorit-Elvis-låt och kanske 60-talets vackraste låt totalt sett. En låt som spelades på detta radioprogram om Elvis och som verkligen gick in i den unge Stafrins hjärna var B-sidan på "Suspicious minds", som också finns på plattan, "Any day now" (som också finns på egen singel). Detta är så otroligt snyggt gjort, framför allt hur stråkarna byggs upp så snyggt och blåset sitter så perfekt efter refrängen. Inledningen är bara ljuvlig! Produktionen är så mästerlig att i alla fall jag bara gapar och får ståpäls än idag! Andra låtar som rekommenderas varmt är den snygga "Long black limousine" för att inte tala om den gospelinfluerade soulfunkkaskaden "I'm movin' on", eller balladen "After loving you". För mig är detta bland det bästa som 60-talet hade att bjuda på. Jag är dock inte säker på hur många jag får med mig på denna åsikt. Men "From Elvis in Memphis" är klassisk Elvis Presley som ändå vågar gå nya stigar, visa upp en mognare sida och göra melodier som känns nya och fräscha än idag!

Eftersom det ändå är Elvis-jubileum så kostar jag på mig tre spår från plattan, givetvis "Anyday now" och "Suspicious minds", men även "I'm movin' on".
   



måndag 14 augusti 2017

Singeltipset Deluxe III

Det var bra längesen nu (januari 2014 var den senaste och maj 2013 den första), men äntligen är det dags för "Singeltipset Deluxe", avdelningen där jag lyfter fram ett flertal s k "blindbuys", alltså billigare vinylsinglar jag har köpt på vinst och förlust utan att veta om det är bra eller inte. "Deluxe" heter det alltså eftersom jag tipsar om fler singlar än en. Självklart har jag gjort diverse "blindbuys" under dessa tre år också, men det har varit extremt många under 2017 så därför kändes det helt rätt att göra denna tredje del och bli inte förvånad om det blir fler delar inom en snar framtid. Sen senaste artikeln har dock en hel del hänt i min musiksmak och jag har gjort en del chansningar av singlar från 70-talet också, medan de två tidigare artiklarna i stor sätt bara koncentrerade sig på 80-talet. Så med stor entusiasm tar jag mig nu an uppdraget att lyfta fram ett gäng singlar som knappt spelats en gång i svensk radio, med tur hamnade sist på svenska singellistorna och som extremt få minns idag.

Stefano Pulga -Take me higher (1984)
Stefano Pulga är en av alla dessa italoartister som under 80-talet försökte skaffa sig en internationell publik med synthdisco som satt som fastnaglad. Normalt har flera av dessa artister ett engelskt artistnamn, men Stefano Pulga har faktiskt sitt riktiga namn. Jag är hyggligt bevandrad i italovärlden från 80-talet, även om en del av andra i genren som aldrig slog här i Sverige kan vara lite väl strömlinjeformade och brister i melodi. Däremot är namnet Stefano Pulga okänt för mig. Men steget från detta till liknande artister som Gazebo, Den Harrow eller Ryan Paris är inte långt och "Take me higher" har en riktigt snygg melodi och produktion. 80-tal ut i fingerblommorna och med ett skönt gung i låten! I detta fall är B-sidan, "Supergirl", också väl rekommenderbar! Annars brukar italoartister i de flesta fall ha en instrumental version som B-sida, men det är kul med de som vågar bryta mallen...


Meri D Marshall - My obsession (1985)
Amerikanska Meri D Marshall (eller Meredith Marshall idag) är känd för i praktiken en enda sak; hon var en av tre som 1985 sjöng Cyndi Lauper-hiten "Girls just want to have fun" i filmen med samma namn, när man inte hade rättigheterna till Lauper själv. Kanske inte det roligaste att skriva i sitt CV om. Efter detta skulle hennes egen karriär dras igång, vilket inte blev någon jättesuccé. Ändå är detta inte alls dåligt. Det är en riktigt snygg amerikansk discoproduktion som lite påminner om ett möte mellan Laura Brannigans musik och Bonnie Tylers överdramatiska låtstil. Inget som känns som en megahit direkt, men ett spännande och snyggt hantverk!
     Jag har också lyckats få tag på en senare singel med henne, "On y vas" från 1987 som också är väl rekommenderbar och dansant. Totalt blev det bara tre plattor för henne, var vid hon också sen försökte sig på skådespeleri. Jag kan tänka mig att Marshalls musik kanske hamnade i kläm, för europeisk i sin stil för amerikanarna och för amerikansk för européerna. Men bra är det!


France Joli - Come to me (1979)
Ibland kan det vara en fördel att vara en reserv. Kanadensiska France Joli fick hoppa in för en frånvarande Donna Summer på en konsert på Fire Island och därefter steg hennes låt "Come to me" upp till den amerikanska danslistans första plats. Men typ bara där också. Därmed så är då musiken på den här singeln i facket 70-talsdisco, dock faktiskt bättre än Donna Summers stela Giorgio Moroder-disco. Låten är snygg och skönt gjord, producerad av Kanadas Giorgio Moroder, Tony Green, som också driver bolaget singeln gavs ut på, TGO.
     "Come to me" har traditionella kännetecken som stråkar i bakgrunden och ger också något nytt till publiken, eller vad sägs om ett galant vibrafonsolo mitt i. Kongatrummorna ger också en riktigt snygg rytm till denna riktigt häftiga discohit och Jolis enda riktiga hit, i alla fall på andra sidan Atlanten. Men B-sidan "Let go" är också väl värd ett öra!


Les Models - Yes with my body (1979)

Ibland har man mer fördomar än man behöver. När jag tittade på den här singeln så var jag övertygad om att jag skulle skriva om denna i "Kultstämplat". Tre tjejer i baddräkter med gruppnamnet Les Models, som dessutom sjunger. Kan detta bli något annat än skrattvarning? Självklart ville jag ha den av just den anledningen.
     Om själva gruppen har jag inte hittat något, mer än att det är en fransk konstellation och att tjejerna heter Eva, Gill och Toni. Tydligen gav de bara ut en platta också, som förmodligen helt drunknade i det sena 70-talets discovåg.
     Men detta visade sig vara riktigt bra. Jag ska inte säga att det är den mest begripliga och intelligenta texten:
"I say yes with my body, not with my heart.
I don't need money, all of that stuff.
Give me my body, that is enough"

Men det är ändå riktigt bra gjort, en stadig och skön discoproduktion och tjejerna funkar riktigt bra som en möjlig europeisk version på The Ritchie Family. Detta var långt bättre än jag hade kunnat föreställa mig!
Här har jag inte hittat någon singelversion på låten utan bara den 6-minuter långa maxisingelvarianten, men det är dock samma låt vi snackar om...


Boys Brigade - Melody (1983)

Kanadensiska Boys Brigade är ännu ett av dessa band som gjorde endast ett väldigt kort besök i musikbranschen innan man la av. En platta bara hann det komma ut innan man började gräla och bandet splittrades. Är bandet känd för något så är det i så fall sångaren, Malcolm Burn, som producerat många av de stora artisterna, som Bob Dylan, Iggy Pop, Patti Smith och The Neville Brothers, samt vunnit en grammis för en platta med EmmyLou Harris.
     Bandet gjorde en sorts tidstypisk new wave-pop, vilket kanske inte var så vanligt i just Kanada, och på bandets största hit, som bara nådde plats 104 på USA-listan, så pratsjöng Burn låten igenom med en låg röst. Men den här låten tycker i alla fall jag var värd att bli oändligt mycket större, för "Melody" är en väldigt vacker och sentimental poplåt. Texten, om killen som är kär i tjejen som har en pojkvän som misshandlar henne, är oerhört bra och gripande och framför allt är det otroligt bra beskrivet. Jag gillar textraden:
"She used to have a man
and the mans name was Sam,
and he was the ultimate anti-hero"
Jag gissar att Boys Brigades enda album inte blir så jättelätt att hitta, men jag skulle bli lycklig om det lyckades för denna låt ger mersmak på ett av dessa band som kunde ha blivit något, men föll pladask direkt.

söndag 6 augusti 2017

Kultstämplat: Disco Franz And The Yodelgirls - Das jodelding

Jag har försökt att hitta något om denne "Disco Franz" men misslyckats så om den här artisten vet jag exakt ingenting, mer än att han är tysk, och snudd på ännu mindre om "The Yodelgirls", mer än att de troligen blev relegerade från jodelskolan och därför får hanka sig fram på såna här discoplattor. Med andra ord, deras jodlande är riktigt usla, eller snarare ett väldigt dåligt försök att jodla något till en monotont upprepande discofunklåt. Att blanda två olika musikstilar för att få en framgång har alltid förekommit och en sak kan vi alla vara överens om, vissa stilar går inte att blanda utan att det låter fel. I det här fallet är kombinationen schweizisk jodelkultur, dessutom misslyckad sådan, och USAs våg av 70-talets discofunkvåg så otroligt bisarr och opassande att "Das Yodelding" blir tämligen obegriplig och galen, alltså helt i min linje.

B-sidan på singeln däremot är av en helt annan karaktär. Jodeltjejerna har fått paus och Disco Franz har blivit Disco Guitar Franz och drar igång med en gitarrlåt av 60-talsmodel betitlad "The Train", som gravt låter som något The Shadows eller The Ventures kunde ha gjort en gång i tiden. Jag är normalt inte så intresserad av den musiken, men här är den faktiskt långt bättre än A-sidan.

Tydligen finns det dessutom två versioner av "Das Yodelding", dels denna med Disco Franz & The Yodelgirls och dels Disco Fritz & His Sauerkrautz, som var med i tyska komediserien "Platten-küche" på 70-talet. Den versionen låter mer eller mindre likadant med samma usla jodling. Vilken version som kom först, om det är samma personer bakom låtarna och historien bakom dessa är alltså okänt.

fredag 4 augusti 2017

Sommarens bästa fynd - Juni/Juli 2017

Precis som utlovat så blir det en sammanslagning av juni och julis bästa fynd och eftersom sommaren bjudit på en hel del kul, till och med om man räknar bort Göteborgsresan, så blir det precis som förra året en extra lång genomgång med hela tio kortare recensioner av nyinköpta skivor. 70-talssoul och jazz har dominerat med lite inslag av 80-tal, samt nyheten att det ÄNTLIGEN ska öppnas en ny skivaffär här i Sundsvall till hösten! Under juni så stängdes däremot en second hand-affär jag handlat skivor från mer eller mindre ända sen jag startade köpa skivor, Fyndlagret. Jag har nämnt dom ett flertal gånger. Tråkigt, eftersom jag ju gjort väldigt fina fynd, men samtidigt hittade jag där mängder med vinylsinglar under deras stängningsdagar. Eftersom singlarna kostade 1 krona styck så blev det mycket chansningar så därför kommer jag inom kort att göra en ny "Singeltipset Deluxe", serien där jag går igenom singlar jag köpte på vinst och förlust och inte hade en susning om vad det var. Nu till sommarens bästa fynd!

Sarah Brightman & The Starship Troopers - The adventures of the love crusader (1979): 

Innan Sarah Brightman blev en av jordens mest hyllade musikalstjärnor och sångerskor var hon discostjärna med eget band. Hennes mest kända bidrag till 70-talets discovärld var låten "In love with a starship trooper" som kom samma år som denna. Som ni har förstått handlade låtarna mycket om rymden och utomjordingar. Jag hittade en singel till med Brightman, från 1981, där bandet The Starship Troopers inte står nämnda, "Love in a UFO" som tydligt fortsätter på den linjen. Man kan tro att denna singel hör hemma i kultstämplat och lite kitchigt töntigt är det, men musiken är inte alls dålig utan en snygg 70-talsdiscoproduktion med en kul melodi! Videon däremot bara osar 70-tal med dålig effekter, galaxer i mina braxer.


Oscar Peterson - The trio (1961):
Jag har visat den här plattan flitigt på min facebooksida, men jag blir alltid lika lycklig när jag hittar liveplattor med Oscar Peterson och hans trio. Det spelades in en hel serie med skivor från London House Jazz Club i Chicago 1961 där Peterson spelade med sina vanligast förekommande kollegor, Ray Brown och Ed Thigpen. Den här skivan är i riktigt fin kvalitet utgiven på Verve med en trio på bästa humör! En riktigt höjdare av jazzliveplattor! Här kan vi avlyssna när Oscar Peterson hyllar staden han spelar i.


Jimmy Smith - Respect (1967):
Jag tycker jag har kompenserat förra årets nederlag med noll hittade skivor mer än väl detta år då det snarare regnat Jimmy Smith-skivor över mig så här långt. "Respect" är en klassisk Jimmy Smith-platta med hammond jazz av högsta och röjigaste kvalitet där han både tolkar Otis Redding ("Respect", senare Aretha Franklin-låten) samt gör egna nummer (den lysande "T-Bone Steak"). Samtidigt som huvudmusiken här är jazz så tvekar inte Smith att röra sig friskt i funkiga vatten också, som i "Funky broadway". Om jag ska peka på en nackdel så ska det vara det enormt fåniga omslaget där något fick för sig att det var en bra idé att klä ut orgellegenden till sparkande karatemästare.


Lee Morgan "The Sidewinder" (1964):
I början av sommaren damp det ner ett paket i brevlådan, en present från amerikansk en kompis på VC. Jag hade gjort klart på Youtube att jag letade efter Carole Kings legendariska "Tapestry" och fick ett meddelande att han hade hittat den åt mig och skulle skicka den. Han skickade långt mer än så. Min haka var nere i golvet när jag öppnade paketet och hittade tre skivor av högsta kvalitet. Carole King ska jag skriva om i en egen separat artikel senare. Den andra plattan, med amerikanska synthbandet Beacon, kanske dyker i framtiden. Men här och nu då en platta som många på Vinyl Community har nämnt och en del även spelat spår från. Det har gjort att jag blivit intresserad av Lee Morgans klassiska storsäljare "The sidewinder" från 1964. Den version jag fick skickad till mig var i sån lysande kvalitet att jag inte trodde mina ögon!
     "The sidewinder" är en skön platta som både experimenterar och låter riktig hederlig bop i 60-talsklädnad. Trumpetaren Lee Morgan och tenorsaxofonisten Joe Henderson spelar oerhört bra tillsammans och plattan är minst sagt lysande. Lyssna på titelspåret eller "Hocus pocus"!

Juluka - Scatterlings of Africa (1982):
Sydafrika var lite av minerat område under 80-talet där apartheidregimen regerade som mest. Engelskfödde Johny Clegg var dock en av de vita som sen barnsben var motståndare till rasismen i landet och samarbetade ofta med färgade musiker. Johnny Clegg & Savuka är det band man förknippar honom mest med, men innan dess hade han bandet Juluka vars största framgång var "Scatterlings of Africa". Jag lyssnade då enormt mycket på radioprogrammet Kulan I Luften på 80-talet där den här låten spelades väldigt mycket och sen dess har jag lite letat efter den och till sist hittade jag den i en Röda Kors-butik på Alnö. "Scatterlings of Africa" blandar på ett snillrikt sätt modern pop med afrikanska rytmer och häftig stamsång som grund i låten, väl värd allt letade.


Zulema - Zulema (1975):
Om det är något som plöjande genom avsnitt efter avsnitt av den klassiska showen "Soultrain" på Youtube har gett mig så är det mängder av för mig okända soulartister att leta efter i skivbackarna och en som jag blev grymt imponerad av efter att ha sett ett framträdande av henne där var Zulema (med efternamnet Cusseaux). Denna amerikanska sångerska var en av tjejerna i bandet Faith, Hope & Charity, men blev aldrig någon jättestjärna på egen hand. Väldigt synd tycker jag för Zulema har en bra röst och även om denna självbetitlade platta stundtals även glider iväg åt mer pop än soul så är detta en riktigt bra och skönt smekande soulplatta från 70-talets mitt. Zulema är väl värd att upptäckas och hitta mer av! "Wanna be where you are" tar vi här, i ett framträdande från just "Soultrain".


Linda Clifford - I'm yours (1980):
För nästan ett år sen upptäckte jag en soulstjärna som för mig växte till en av mina intressantaste nya upptäckter någonsin, Linda Clifford, Curtis Mayfields adept. Jag skrev om henne i junimånads bästa fynd 2016. Den här skivan, "I'm yours", en skiva från 1980 som jag hittade på en loppis ute på landsbygdsområdet Kovland, erkänner jag att jag inte ännu hunnit på, men mina förväntningar på denna skiva är skyhöga. För detta kan ju inte gå fel, Linda Cliffords röst, Curtis Mayfields övervakning och ande som svävar över allt och som grädde på moset Isaa Hayes som producerat. Det är som upplagt för en kanonplatta!


Miles Davis - In person friday and saturday night at Blackhawk (1961):
En fredags- och lördagskväll på nattklubben Blackhawk i San Fransisco 1961. Man har storbesök på klubben i form av Miles Davis och hans kvintett bestående av Hank Mobley tenorsaxofon, Wynton Kelly piano, Paul Chambers bas och Jimmy Cobb trummor och inspelningsapparaturen är uppriggad. Det blir en toppenkväll som blir förevigad för eftervärlden på ett klassiskt dubbelalbum, där musikerna spelar på topp och Davis och Mobley briljerar. För inte allt för länge sen besökte jag Härnösand så de närmaste skivorna är hämtade från den resan och i en minst sagt speciel skivaffär kallad Skivoteket, som drevs av en person hemma i hans stora gula hus hade jag turen att hitta ett par Miles Davis-plattor. En ska jag skriva om i en egen artikel, den andra, denna, hittade jag för en tia i en låda. Lite sliten i omslaget, men skivorna är av toppkvalitet!


New Musik - Sanctuary (1981):
Engelska New Musik har förekommit en gång förut i bloggen, när jag skrev om deras klassiska album "Anywhere" förra hösten. Den plattan är också delaktig i denna platta. Som jag skrev om då så blev bandets karriär tämligen kort, endast tre plattor och lika många år. En samlingsplatta gav man dock ut, även om den blev väldigt exklusiv. Denna platta "Sanctuary" gavs endast ut i USA och innehåller tolv spår från deras två första plattor, "From A to B" och "Anywhere". Lite speciellt och kul känns det att hitta denna udda samling som innehåller verkligen deras bästa låtar, "Luxury", "Living by numbers" och "This world of water". Den är inte särskilt lätt att hitta, men summerar två klassiska synthplattor från 80-talets början på ett lysande sätt!


Stevie Wonder - For once in my life (1968):
En av Motowns mest kända stycken är "For once in my life", förevigt förknippad med Stevie Wonder. Men det var inte han som lanserade låten utan den fanns flera år och gjordes av ett flertal andra artister innan Stevie tog hand om den och gjorde den till denna glada och pigga klassiker vi känner den som. Från början var dock Motown-basen Berry Gordy inte alls intresserad av Stevies uptempoversion och fick övertalas att låta honom spela in den och sen är resten historia. Jag samlar ju normalt inte 60-talssoul, men självklart kunde jag inte låta denna singel passera obemärkt förbi när jag såg den på Erikshjälpen i Härnösand. Stevie är ändå Stevie och låten är en lysande soulklassiker ut i fingerspetsarna!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...