Singeltipsets Eurovision Special II

Min vandring i melodifestivalland under 70-talet fortsätter med fyra klassiska eurovisionvinnare från detta decennium, och alla är från den första hälften. Under 70-talet dominerades tävlingen, med några få undantag, av lättsam ekorrpigg schlager och stora ballader och jag erkänner ärligt: Jag är svag för den typen av melodifestivallåtar, just för att dom sticker ut från listmusiken och är väldigt snygga. Jag hör faktiskt mycket hellre på dom än på dom senaste årens vinnare. Men om vi skulle börja från början:

Dana - All kinds of everything (1970)

Den tävlade i en riktigt passande tid, när det kom väldigt mycket sing- & songwriters och folkmusikartister och hon tog Irlands första seger 1970. Denna låt är en lättsam och skön låt med gitarr, oboer och trivsam och lagom folkmusik touch i kanterna. Det finns många utgåvor av den och tyvärr har jag hittat en med det kanske tråkigaste och fulaste skivomslaget, men man kan inte få allt.
Dana, med efternamnet Scallon (och mellannamnet Rosemary), tävlade redan i irländska uttagningen redan 1969, men förlorade med en hårsmån. Idag när Irland vunnit multum i tävlingen så har denna blivit grymt bortglömd, trots att den kanske var en av dom allra finaste och trivsamaste av Irlands segerlåtar..
Dana ändrade riktning sen och blev politiker och siktade 2011 på att bli Irlands president, men det uppdagades snart att hon hade både irländskt och amerikanskt medborgarskap.


-----------------------------------------------------------
Severine - Un banc, un arbre, un rue (1971)

Franska Severine, eller Josiane Grizeau, tävlade för Monaco 1971 och vann hela tävlingen. Låten blev en världshit och spelades in a Siw Malmqvist i Sverige under namnet "På en gammal bänk". Denna utgåva är då, dom synes, en svensk utgåva, "Chance in time", tyska under namnet "Mach die augen zu und wünch dir einen traum" och italienska som "Il posto". Detta är en riktig fransk schlagerpärla av klassisk modell. Lagom smetig, men ändå riktigt mysig och trevlig. För Severine själv blev det dock ingen mer internationell karriär, även om hon flera år framåt var fortsatt stor i de fransktalande länderna. Hon deltog dock i dom tyska tävlingarna 1975 och 1982 utan att vinna.

 
-----------------------------------------------------------
Vicky Leandros - Après toi (1972)

Jag antar att jag chockar några nu när jag säger att Vicky Leandros, som tävlade och gjorde succé två gånger för Luxemburg inte alls tillhör den franska världen utan är grekiska, både till födsel och i nuvarande form. Hennes riktiga namn är Vassiliki Papathanasiou, vilket är en av gångerna när jag tycker att ett mer kommersialistiskt tänk gällande artistnamn är helt OK! Numera är hon gift under namnet Vassiliki Von Ruffin, vilket är lite lättare, men knappast så mycket mer säljande.
1967 var hon med i tävlingen med "L'amour est bleu" och fick en världshit, trots en fjärde plats. Ni har säkert hört låten under namnet "Blå¨blå är kärleken".
Men tre år senare så bar det hela vägen till tronen och hon vann med "Après toi", vilket på sin tid också blev en monsterhit. Dock känns det som att "L'amour est bleu" har blivit den låt som överlevt bäst genom åren och som spelas mest.

Men jag gillar, och har alltid gillat, "Après toi" för dess avslappnande stämning och mysiga melodi så därför blev jag förstås glad av att hitta denna singel! Men man kan ju också digga den svenska versionen, "Vad än sker" med Ann-Louis Hansson.
Vicky... förlåt Vassiliki sadlade, liksom Dana, om till att bli politiker, men på en mycket mindre nivå och var 2006-2008 borgmästare för en mindre grekisk stad. Men musiken släppte hon aldrig utan spelade så sent som 2011 in en ny version av "L'amour est bleu" för tyska Scooter.


-----------------------------------------------------------
Teach-In - Ding-a-dong (1975)

När tävlingen skulle gå i Stockholm så blev det spännande. Vad skulle ABBAs nya popstil från året innan ge för avtryck av sig i tävlingen? Vänstern satt utanför och protesterade medan nya vindar skulle blåsa i tävlingen. Till att börja med så sjöng man ju numera på engelska. Fast i jämförelse med idag så hade man i alla fall en riktig orkester som spelade, så den var ändå mer levande än dagens tävlingar. Jag är ju då ett fan av att i en tävling mellan olika länder få höra sång på ländernas språk också. Det kanske inte säljer lika många exemplar av en skiva, men det gör allt enormt mycket roligare och mer exotiskt! Men en vinnare på engelska har ändå vuxit till en av mina favoritvinnare genom åren och jag menar förstås 1975 års vinnare "Ding-a-dong" med holländska Teach-In. Låtens dansanta produktion och smådramatiska melodi till den ändå rätt pigga texten är underbar 70-talsschlager i mina öron och den hamnar lätt bland topp 3 av mina favoritlåtar från tävlingen.
För Teach-In själva blev det dock inte lika framgångsrikt efteråt. Jag har faktiskt hört plattan låten finns på, "Festival", som inte är så värst kul och 1978 splittrades bandet utan några mer hits.

Ändå är dessa utländska vinnare (och övriga deltagare i överhuvudtaget) roliga minnen från en svunnen festivaltid. Framför allt om man tittar på skivorna och tävlingens genomslagskraft. För det första sålde dom då och för det andra så kunde man sälja en singel genom att flagga på omslaget att "det är låten från Eurovision Song Contest", även om man inte vann. För det tredje så kunde en låt bli så stor att en svensk översättning, gjord bara några månader efter tävlingen, kunde bli en lika stor hit här hemma som originalet. Visst, 3 miljoner ser tävlingen idag i TV, varav mindre än hälften röstar, men hur många minns vinnare, låt och deltagare idag på samma sätt? Kommer vi någonsin få höra Helene Sjöholm sjunga en svensk version av Emmelie De Forest vinnare i fjol på svensktoppen?

The Singers Unlimited - The Singers Unlimited with Rob McConnell and the Boss Brass

När jag började lyssna på jazz i min ofrälsta ungdom var vokaljazz något helt otänkbart. Jag ville ha svänget med orkestern utan någon stel sångerska som störde. Tänk då vad jag tyckte om en hel vokalgrupp. Men man växer och får nya synvinklar och snart så gillade jag sång inom jazz väldigt mycket. Genom min kompis som lärde mig lyssna på jazz så kom jag i kontakt med denna amerikanska sånggrupp, The Singers Unlimited och kanske främst denna platta. Så snart gick jag till skivaffärernas guldgruva på 90-talet, Förlorade Favoriter och köpte ett exemplar av den och har sen dess kopplat av många stunder med den.

The Singers Unlimited, bestående av Gene Puerling, Len Dresslar, Don Shelton och Bonnie Herman, bildades först för att göra reklamlåtar, men snart bar det in i skivstudion för att spela in skivor också. Oscar Peterson övertalade dom att spela in på tyska skivbolaget MPS, där han gav ut plattor sen en tid tillbaka. Dom gjorde även skivor med pianolegendens trio.
Om man jämför The Singers Unlimited med ett band som Manhattan Transfer så föredrar jag dom förstnämnda eftersom dom, i alla fall på den här skivan, är mer renodlad jazz och känns smidigare i sitt framförande.

Denna platta, "The Singers Unlimited with Rob McConnell and the Boss Brass", är då utgiven på detta tyska bolag 1978 och innehåller egna versioner av klassiska jazzlåtar. Kanadensiske trumbonisten Rob McConnell och hans jazzgrupp Boss Brass tillhörde sitt lands populäraste, men jag ska väl inte säga att dom är några unikum till musiker och det bästa band jag hört, men dom fungerar OK. Däremot sjunger bandet oerhört bra ihop och arrangemanget av Puerling är enormt bra och avslappnande! Deras version av Johnny Mercers "Laura" är riktigt bra och "You are my sunshine" svänger riktigt bra. Sen vänder man på sidan och lutar sig tillbaka till tonerna av "A beautiful friendship" och "It might as well be spring". Plattan både smeker och lugnar samtidigt som den också svänger väldigt skönt, tack vare dom vokala insatserna av The Singers Unlimited och Gene Puerlings arrangemang. Då kan man ha överseende med en sådär orkester. 

Flera av medlemmarna i sånggruppen, bland annat Puerling och Dresslar,  är döda idag då dom hade varit med i branschen väldigt länge och var rätt åldersdigna redan när bandet bildades . Men 15 plattor spelade The Singers Unlimited in mellan 1971 och 1982 och visade hur skönt jazz kan låta när man sjunger flera olika stämmor på en och samma gång!

Den inledande och svängiga "Tangerine" och den sköna "It might as well be spring" blir mina två val från denna platta!

Kultstämplad Melodifestival Special

Nu har jag visat nog så mycket melodifestivallåtar från 80-talet så nu är det dags att stega ännu längre bakåt i historien. Jag tänkte visa några 70-talsklassiker från festivalen, även fast det var riktigt svårt att välja. Men det blev några riktiga kultklassiker, låtar som idag kanske inte är stämplade som dom allra bästa festivallåtarna, men ändå låtar som ingen glömmer. Därför passar det bra att slå ihop denna melodifestivalartikel med Kultstämplat, även om dessa låtar inte är lika obskyra och märkliga som flera andra singlar i den kategorin. Men jag gissar att dom ändå är så kultstämplade av dom flesta att dom platsar där.
Och som ni vet så är jag ju lite galen i såna låtar! Dessutom är alla tre låtarna kända för att ha hamnat långt ner i tävlingen.

Harlequin - Harlequin (Spela din melodi) (1978)

Lindrigast av dessa har denna låt kommit undan och den är väl också mest bortglömd av dom. Årets Melodifestival hade en discogrupp bestående av två tjejer och en kille (Alcazar) och tävlingen 1978 var inte sämre den. Gruppen Harlequin bestod av Agneta Baumann, Britt Wiklander och Sven-Erik Lundegård och ställde upp i tävlingen med en låt med samma namn som gruppen vars text inte är den mest klockrena i historien utan snarare rätt luddig. Men trots det är låten "Harlequin" en riktigt bra 70-talspärla med en lite skönt dramatisk stil vars melodi som sätter sig. Det gick inte så bra för låten utan den placerade sig på plats 8, långt från segrande Björn Skifs och hans nattliga bekymmer.

Singelns B-sida däremot passar klart i Kultstämplat. Låten heter "Oui mon amour" och är ett försök att låta som Jane Barkin modell light. En av tjejerna viskar och stönar fram klyschor och kärleksord på blandat franska och fejkad bruten engelska till en mollaktig discolåt och en refräng som skulle fått Army Of Lovers att jubla. Här är det grov skrattvarning för det låter mer komiskt än bra, men bedöm själva för båda låtarna måste lyssnas på!




-----------------------------------------------------------

Ann-Christine Bärnsten - Ska vi plocka körsbär i min trädgård (1975)

Elake Little Gerhard! Lura på blott 17-åriga stackars Ann-Christine en oskyldig låt om att flirta och plocka körsbär i trädgården när låten egentligen handlar om mycket grövre och hetare sexuella saker, vilket hon dock fick reda på först långt senare.
Däremot kan jag inte låta bli att tycka att låten är väldigt charmig och söt på nåt sätt och den har blivit en liten kultfavorit med åren, trots att Ann-Christine Bärnsten sjunger fruktansvärt hemskt och koreografin i framträdandet var riktigt usel. Men hon skapade sig ju ett namn tack vare låten så jag tror texten till trots så är hon nog rätt nöjd ändå.
Juryn var dock inte så snäll och gav den endast en 9:e plats, medan Lasse Berghagen och "Jennie Jennie" stannade hemma och försvarade dom svenska färgerna.
Ann-Christine vandrade sen på och blev kriminalförfattare och har bland annat skrivit en deckare i schlagerfestivalmiljö.


-----------------------------------------------------------
Forbes - Beatles (1977)

Allt var ju så perfekt uttänkt! Eurovision skulle gå i Birmingham, England, och vad är bättre då än att hylla det största och bästa England har, The Beatles? Dessutom ska man göra det med en fräsig och trendig poplåt! Om inte det lockar poäng och jubel i lokalen så visste nog inte dansbandet Forbes vad som skulle göra det! Fast så enkelt var det inte. Svenskarna lockades stort och låten vann den svenska finalen, men i England så skrattade delar av publiken i Wembley Conference Center och låten fick två ynka poäng av tyskarna och en sista plats.
Den här låten är egentligen för vanlig för Kultstämplat. Jag menar det är lite som att slå in öppna dörrar för det finns väl få svenskar som aldrig har skrattat eller fnissat åt textrader som:
"Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr"
Eller:
"Yesterday, vad den var fin
Alla älska' melodin"
Nödrimmen haglade och till och med svensktoppsjuryn gav låten tummen ner där den bara var med i fyra veckor med en sjätteplats som bäst. Om jag ska ta Forbes lite i försvar så är melodin i sig en helt OK och bra schlagerpoplåt, även om texten halkar enormt. Men precis som med Ann-Christine Bärnsten så har låten blivit en kultklassiker med åren som folk minns och som bandet än idag får spela om och om igen. Så slutet gott, allting gott.
Jo, förresten, i Forbes nuvarande sättning spelar en viss mindre känd lillebror trummor som går under namnet Totte Päiverinta. Gissa vilka han har som systrar?

)

Blancmange - Mange tout

Det var väldigt länge sen jag dök ner i 80-talets brittiska synthvärld så jag hade tänkt att göra det nu och haka på min vurm för band som är oförtjänt bortglömda idag. Hur många idag minns engelska Blancmange (eller "Blanka Mange" som jag lite skämtsamt brukar kalla dom)? Nej, tänkte väl det, men för att fräscha upp minnet tänkte jag tipsa om en väldigt bra och speciell new wave platta. Denna deras andra platta, "Mange tout" från 1984, hittade jag i Stockholm på ett lite kul sätt. 2009 var jag där mitt under Stockholms kulturvecka och hade en riktigt kul helg (jag skrev om den i början av denna bloggs karriär när jag både skrev om Lennie Tristano samt min genomgång av Stockholms skivaffärer, där jag också nämnde denna skiva). Sista dagen, precis när jag skulle gå ner till centralstationen och åka hem, så såg jag att dom hade en bokmarknad längs hela Drottningsgatan och flera av bokhandlarna hade satt ut skivbackar också. Blancmange hade jag hört i ett gammalt Metropol från 1984 sen dess hittat några få singlar, så gissa om jag var jublande lycklig när jag i en av dessa backar, precis när jag ska åka hem, hittar denna platta för endast 20 kronor! Sen dess har jag hittat än fler singlar med bandet, medan fullängdsskivorna är mycket svårare.

Blancmange, döpt efter en efterätt, bestod av sångaren Neil Arthur och Stephen Luscombe och hade flera hits på den engelska hitlistan, men förblev utan hitplacering i Sverige, trots att program som då Metropol spelade dom. Troligast stack deras låtar inte ut på samma sätt som större kollegor vid samma tid som Ultravox, Depeche Mode eller OMD, i alla fall inte för ett land som Sverige som gärna stött sig på refränger

som sitter som ett knytnävsslag i magen. Ändå är Blancmange låtar inte alls svåra utan ofta väldigt glada och lättsamma och med väldigt sköna synthmattor och discoljud. Neil Arthurs röst är väldigt kraftig och speciell, men väldigt bra för engelsk new wave!
"Mange tout" rör sig smidigt mellan snygga, pigga och roliga synthdängor och sentimentala och välgjorda ballader. Singlarna på plattan "Don't tell me", "Blind vision" och kanske framför allt "That's love that it is" är bortglömda klassiker och för mig är det en gåta att den sistnämnda låten inte blev en jättehit i samma kalliber som OMDs "Enola gay" eller Human Leagues "Don't you want me, baby".
Lyssna dessutom på den riktigt snygga versionen av en av ABBAs sista låtar, "The day before you came", en låt som i England faktiskt blev populärare än ABBAs original som bara var två år bort. Det är riktigt modigt måste jag säga att göra cover av en av, i England, heliga ABBAs minst populära låtar och få en hit med den.

Men detta är en riktigt glad och vacker new wave-platta som alltså sorgligt blivit på tok för bortglömd. Detta var Blancmange mest sålda album för direkt efter denna så tappade bandet totalt i popularitet även i England och 1987 la man av helt och Luscombe satsade på mer relaxmusik, innan man 2011 gjorde comeback med plattan "Blanc burn" och en ny turné. Jag har tyvärr inte hört nya plattan än.
I 80-talets retrokretsar och skivsamlarkretsar har Blancmange ändå fått ett litet rykte som ett väldigt bra synthband som ändå var bra, även om man inte nådde till dom stora giganterna. Förhoppningsvis kan resten av musikvärlden nån dag få höra mer av och upptäcka Blancmange.

Jag kommer inom kort att visa synthplattor från 80-talet på min Youtube-sida och absolut prata mer om Blancmange där. Men just nu så bjuder jag på två låtar från bandet och det blir "That's love that it is" och ABBA-covern "The day before you came" och, jo, det är faktiskt Agnetha Fältskog som syns i videon till den sistnämnda.