expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 11 april 2018

Dan Fogelberg & Tim Weisberg - Twin sons of different mothers

Min förkärlek för Dan Fogelbergs musik har jag skrivit om förut när jag skrev om hans fantastiska platta "Nether lands". Den som är uppmärksam kanske har sett också att det är hans debut "Home free" som jag håller upp i bilden bredvid. Men det är inte allt för lätt att hitta Dan Fogelberg-album där jag bor så jag blir förstås alltid lika glad när jag gör det. Den här plattan, "Twin sons of different mothers" från 1978, hittade jag för en tia på Erikshjälpen här i Sundsvall nyligen! Det var bara att tacka och köpa direkt! Detta är då inte ett vanligt Dan Fogelberg-album fylld med galanta och softa singersong-låtar, utan denna är gjord med jazzfusion-flöjtisten Tim Weissberg. Nej, jag hade aldrig heller hört talas om honom innan.

Men plattan är helt fantastisk, en av de bästa plattorna jag jag hört på ett tag nu! Plattan är till största delen instrumental, sång förekommer på tre låtar samt en låt som har bakgrundskör. I övrigt så blandas vackra ballader på flöjt och ett laid back-komp med sköna AOR-låtar som inte helt är olik Eagles musik och den liknelsen är inte helt tagen ur luften eftersom Don Henley är med och sjunger tillsammans med Fogelberg här på de vokala låtar som finns! Detta är en platta att luta sig tillbaka, slappna av till och bara njuta av. Melodierna är så otroligt välgjorda och snygga, tillsammans med en lysande produktion!

Lyssna på den lite bossa nova-influerade "Lazy Susan" med underbart flöjtspel av Weisberg eller den otroligt snygga "Tell it to my face", som blandar bossa-stuk med en Eagles-färgad musik. Inledande "Twins theme" rekommenderas också varmt!
     Det är inte så ofta som jag blir helt knockad av ett album jag lyssnar på för första gången, men denna gjorde verkligen avtryck på mig! En varmt rekommenderbar platta som bara svalkar och smeker. Absolut en kandidat till listan över årets bästa fynd!

Jag väljer då hela tre låtar från denna platta, ovan nämnda "Tell it to my face" och "Lazy Susan", samt en annan bossadoftande låt, "Lahaina Luna".





söndag 8 april 2018

Månadens bästa fynd - Mars 2018 (George Shearing/Stevie Wonder/Nancy Griffith/The Jazz Messengers)

Bättre sent än aldrig, här kommer till sist månadens summering av de bästa skivköpen. Mars började trögt, men mot slutet rasslade det till ordentligt. Först blev det en hel del singlar, med mycket inom 60-talsschlagern och gamla Eurovision-vinnare. Jag kommer troligen att skriva om dessa separat senare. På en av mina stamställen hade man dessutom i stället med gratissaker utanför butiken lagt ett antal skivor och 78-varvsskivor. Bara att plocka, så för en gångs skull blev det en hel del stenkakor, som jag dessutom inte betalat ett nickel för. Så denna månad så blir det fyra tips istället för de vanliga tre! Och det var verkligen LÄNGESEN jag skrev om en stenkaka här på bloggen!

George Shearing Quintet - Undecided/Hallelujah (1953)
Pianisten George Shearing har en del gemensamt med min favoritpianist Lennie Tristano. Båda var blinda och båda använde flitigt tekniken att spela med blockackord, alltså fyr-eller femstämmiga parallellförda ackord, en på piano riktigt skön spelstil! Men där slutar sen liknelserna, för medan Lennie Tristano blev något av nyskapare och gick istället sin egen väg så höll Shearing sig till den traditionella swingen.
Det är till och med så att George Shearing ibland har haft förmågan att nästan pendla åt lågbudget easy listening-jazz vilket gjort att jag inte samlat på mig så mycket med honom. Men när jag hittade denna stenkaka gratis så kunde jag förstås inte lämna den. Framför allt när den innehåller medlemmar som den bortglömde vibrafonisten Cal Tjader och en 30-årig Toots Thielemans, som inte är allt för lätt att hitta på just stenkaka.
Jag har inte lyssnat igenom stenkakorna än, men av klippet nedan att döma så verkar detta vara bland det bästa inspelningarna jag har hört med Shearing. Thielemans munspelssolo är lysande, liksom Shearing och Tjaders gemensamma spel därefter! 50-talsswing i finaste märke verkligen!


Stevie Wonder - Fingertips (1964)
När vi ändå är inne på avdelningen blinda musiker, ibland så hör man om något som så många berömmer, och man nickar nyfiket och har förståelse för detta. Men inte förrän man senare kommer i kontakt med det själv och för höra det med sina egna öron så slås man av hur rätt alla haft hela tiden. Att jag älskar Stevie Wonders musik torde inte vara någon hemlighet längre, men nästan allt med honom jag brytt mig om är från hans 70- och 80-talskatalog. Att han långt dessförinnan var ett underbarn som hade en musikalisk talang bortom vad som är normalt för ett barn i hans ålder var inget jag tänkte på.
     Inte förrän jag införskaffade denna singel, "Fingertips", som dessutom är liveinspelad. Stevie är här 12 år och spelar munspel, sjunger och uppträder som om han aldrig gjort annat sen födseln! Herre jösses vad gossen kan spela!!! Han har en stor och lysande orkester bakom sig och uppträder som ett fullblodsproffs!
     Detta är så klart det klart äldsta jag har med Stevie Wonder och även om man inte är helt inne i 60-talssoul så är det svårt att inte smälta för detta brillianta spel och uppvisning! Se själva där framträdandet av en av de båda delarna av "Fingertips" finns bevarad!


Nancy Griffith - Flyer (1994)
Nu undrar majoriteten vem i hela friden Nancy Griffith är, för det undrade i alla fall jag när jag tittade på ett antal modernare singersong-writer-plattor i en skivavdelning. Men jag fick en av dessa infall och tänkte:
"Varför inte?"
För säkerhets skull så plockade jag upp Iphonen och lyssnade på några klipp via Youtube och insåg att detta ju verkade vara riktigt bra! Håller jag på att bli äldre eller är det något speciellt med henne? Någonstans hör jag drag av Carole King i melodierna, fast med lite countrytouch i kanterna på flera ställen och en liten nypa folkmusik här och var också. Nancy har en mogen och bra sångröst och låtar och texter skriver hon själv och jag gillar de jordnära texterna! Som bäst är Nancy när hon sjunger till bara ett soft komp, sin gitarr och ett fåtal stråkar i bakgrunden, som i låten nedan, "Goodnight to a mother's dream". Men hela plattan "Flyer" överraskade mig rejält. För en avkopplande och vacker platta att mysa till rekommenderar jag Nancy Griffith platta "Flyer"!


The Jazz Messengers - At the Café Bohemia, vol 2 (1955)
Känns titeln igen? Jag skrev om den första volymen av Art Blakey och hans Jazz Messengers konsert på Café Bohemia i oktobermånads bästa fynd, alltså för ett halvår sen och självklart hoppades jag på att hitta del 2 någon gång. Normalt brukar jag inte hitta del 2 av en eventuell konsert så jättelätt, men nu när Sundsvalls skivaffär Vinylstallet hade öppnat igen efter vattenskadan i januari så lyckades jag i samma affär hitta volym 2 av en jazzkonsert som är bland de bättre jag har hört!
     För er som inte minns så hade Art Blakey 1955 samlat trumpetaren Kenny Dorham, saxofonisten Hank Mobley, pianisten Horace Silver och basisten Doug Watkins för en härlig jam session-kväll på Café Bohemia i New York. I denna andra del så tar konserten vid där den andra slutade och Art Blakey låter oss meddela att allt spelas in, men att vi ska ta av oss skorna och ha det kul.
     Och Volume 2 är inte ett dugg sämre än Volume 1. Här finns till exempel ett par riktigt bra ballader i "Yesterdays" och "I waited for you", en latininfluerad låt betitlad "Avila and tequila" och en helt enkelt lysande version av "Sportin' crowd" med briljant samspel mellan Mobley och Dorham!
     Hatten av till skivbolaget Blue Note för dessa två lysande liveutgåvor av en lysande konsert! Det känns riktigt bra nu att kunna ta av sig skorna och njuta av en kanonkonsert och båda volymerna av detta! Det ska sägas också att dom skivor jag har är originalutgåvorna. Återutgivningen på CD långt senare innehöll ett flertal låtar till. Självklart väljer jag här "Sportin' crowd"!

torsdag 29 mars 2018

David Bowie - Best of seven months in America

Mitt intresse för David Bowie har formligen exploderat under de senaste åren. Ett musikaliskt geni som gick sina egna vägar och som dog alldeles för tidigt! Jag skrev om tre 80-talssinglar med honom i samband med hans bortgång, men jag har aldrig skrivit om ett helt album. En dag ska jag skriva om den legendariska "The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars", men nu tänkte jag hålla mig vid en platta jag köpte denna månad. Den är så rekommenderbar att jag väljer att skriva om den direkt än att klämma in den i "Månadens bästa fynd". Och den är inte svår att hitta heller, eftersom den säljs i ny och förseglat skick på dessa matvaruaffärer och, i mitt fall, Ö & B, som också numera säljer nypressade vinyler. Jag skrev i min krönika om detta fenomen för ett tag sen att det var lite för mycket gammalt skåpmat som finns på alla loppisar som såldes där, men detta är ett steg i klart rätt riktning.

Denna Bowie-platta heter "Best of seven months in America" och innehåller liveinspelningar från två tillfällen, dels från en radioupptagning i Smiths Old Bar, Atlanta, 8 april 1997 och dels en upptagning från GQ Awards in New York samma år. Dock släpptes denna platta på vinyl först för ett år sen, i mars 2017, ett år efter hans död. Konserten är gjord i samband med Bowies platta "Earthling" 1997
och detta kommer att avspegla sig i stil på plattans B-sida.
     För denna platta kan man säga är uppdelad i två olika stilar, helt olika varandra. A-sidan från Atlanta har mer unplugged-karaktär över sig och innehåller i stort sätt bara Bowie, en gitarristen Reeves Gabrels och en entusiastisk publik. Men det funkar riktigt bra och det plockar åter fram nya sidor av Bowie som man knappt hört tidigare. Hans akustiska version av "Seven years in Tibet" är riktigt skön och avkopplande och rekommenderas varmt, liksom hans spännande och nya tappning av hans då 17 år gamla "Scary monsters", som i original är mer en flirt med den då nya engelska new wave- och synthpoperan.

B-sidan, från GQ-galan, drar upp tempot högst väsentligt dock och är mycket mer i electrorock-stil. "Earthling" är ju då en platta som flirtar vilt med 1997 aktuella engelska dubstep- och drum n' bass-skolan och det hörs på den plattans singel "Little wonder". Utan att vara särskilt intresserad av just den genren, snarare tämligen ointresserad, så är ändå denna version riktigt häftig just för att den innehåller så mycket mer och vågar mycket mer än vanlig drum n' bass.
     Jag kan också rekommendera den grymma versionen av "Fashion", också egentligen på "Scary monsters"-plattan från 1980. Den skiljer sig inte så mycket från dess original här, men det känns ändå tryggt att man behållit en del element som känns bekanta från Bowies katalog också.
     Däremot har man tuffat till "Moonage daydream" från "Ziggy Stardust"-plattan från 1972 en hel del och den låter både tyngre och mer utsvävande, men den känns också nyskapande och riktigt spännande, framför allt det riktigt snygga slutet!
   
Jag har egentligen bara en kritik mot denna platta, att man, trots att den är inspelad under ett och samma tillfälle per sida, har tonat ner applåderna och inte behållit konserterna i sin helhet oklippta. Klippen mellan låtarna är inte heller 100 % bra gjort alla gånger. Men musiken är så snyggt gjord, publiken är så entusiastisk och konserterna i sig så pass bra att det ändå funkar mer än väl. 100 kronor på Ö & B för ett sprillans nytt exemplar av denna liveplatta med David Bowie är väl värd varenda krona!

Som smakprov har jag valt två klassiker i ny upplaga från vardera konsert, "Scary monsters" och "Moonage daydream"!



tisdag 27 mars 2018

The Snowmen - Xmas party

Medan det fortfarande finns löjligt mycket snö ute (i alla fall här uppe) så känns det rätt att presentera fyra snögubbar, bokstavligt talat. Jag ska inte totalsåga själva låten, den är förvisso nog så galen och helt bisarr, men inte någon kalkon. Däremot kan man ifrågasätta själva konceptet.

Det är 1981 och plötsligt dyker det upp fyra helt okända personer iklädda för stora, plufsiga och vita snögubbedräkter på hitlistorna och får en jättehit med en skämtsam barnramselåt som heter "Hokey cookey". Snögubbarna ser precis så sjuka ut som det låter, ungefär som helt misslyckade bankrånare som knappt kan röra sig i sina maskeraddräkter. För att göra karaktärerna än mer knasiga så har dom förstås individuella namn, Frosty, Blob, Lumpy och Norman. Men själva låten fungerar och låten blir riktigt stor, trots en rätt märklig dans alla ska dansa som man knappt uppfattar eftersom snögubbarna knappt kan röra sig och dansa själva.

Den singel jag har hittat är uppföljaren, "Xmas party". Jag vet att julen är förbi, men det spelar nog ingen roll här. Jag har nämligen inte riktigt fattat vad som är julparty över detta, om man inte vill festa genom att ställa upp i en lång conga för låten passar möjligen bra till det. Men texten kanske kan ge lite ledtrådar. En man med väldig basröst frågar väldigt enformigt efter sina "conkers" och dom andra snömännen svarar med sång röster som är så osynkade och falska att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Och den lagom malplacerade och hiskeliga saxofonen ska vi inte tala om. "Conker" betyder hästkastanj, men det är också en barnlek i England och på Irland. Jag ska dock låta det vara osagt om det verkligen är den det syftar på. Det intressanta är att detta kan vara en av de märkligaste och sjukaste singlar jag äger. Men hur bisarr och fånig den må låta så är den på något sätt smittande och svår att låta bli att nynna på eller få ur skallen när pickupen lämnat grammofonen.

Hur var det nu med identiteten på dessa mystiska snömän? Rösten låter rätt välbekant från en annan väldigt galen hit från 70-talet, om att piska någon hårt med trumpinnen. Det sägs att det ska vara Ian Dury & The Blockheads bakom namnet, men det kan också enligt rykten vara den mindre kända komikerartisten Jona Lewie med en bra imitation av Ian Dury.

söndag 18 mars 2018

Tips till nya samlare - del 3

I den tredje och just nu sista delen med tips för eventuella nya skivsamlare så ska jag hålla mig kring saker att göra när man väl kommit hem från sitt skivköpande och även har lyssnat eller tittat igenom sina fynd. Givetvis slutar inte jobbet vid skivköpet utan det gäller att förvara dom på ett rätt och riktigt sätt. Sen om man upptäcker skivor man inte behöver längre, vad gör man då? Hur sorterar man lämpligast? Och vad gör man om man vill sälja diverse skivor ur samlingen?

Förvaring av skivorna
Hur man bäst förvarar skivorna är en smak sak. Jag behöver väl knappast påminna om att skivorna inte ska ligga framme utan fodral, framför allt inte i solen. Sen är det från person till person. Många samlare tycker att innerfodral är viktiga och ur säkerhetssynpunkt för skivan är dom absolut det. Däremot så är det långt ifrån alla
second hand-affärer som har skivor där innerfodral ingår i skivan, framför allt gäller det skivor äldre än 80-talet. Personligen tycker jag att det faktiskt fungerar att köpa en skiva utan innerfodral om det är en skiva man riktigt vill ha. Om man behandlar plattan försiktigt så håller den ändå!
     Sak samma med plastfodral runt om skivan. För många är det viktigt och det går att billigt köpa både innerfodral och plastfodral på ställen som Ginza. Och visst skyddar ett fodral i plast bra och det ser riktigt snyggt ut i skivhyllan. Däremot är det även här övervikt på loppisar som har skivor utan plastfodral och för mig funkar det att vara utan så länge fodralen behandlas med respekt. Däremot så är det viktigt med en sak som även jag har haft problem att hålla mig till stundtals, man ska inte packa skivhyllan för hårt med skivor utan det ska vara lätt att sätta in och ta ut dom. Men har man platsbrist så är det klart att det blir lätt att man glömmer av sig och försöker få in skivan.
     Skivor med vissa plastfodral är ibland svåra att på ett bra sätt få in i hyllan utan att själva plastfodralet viker sig eller att det blir luft mellan skivans rygg och fodralet. Men får man det att fungera och sitta bra så ser det väldigt snyggt ut och har en bra skyddande funktion.

Det finns speciellt byggda skivhyllor som man efter vinylskivans återkomst lätt kan hitta i möbelaffärer som IKEA. Men egentligen kan man använda en lagom stor och djup bokhylla om man vill det. På Vinyl Community har jag sett allsköns olika varianter och till och med dom som skaffat riktiga skivaffärsställningar så att skivrummet påminner om en riktig skivaffär där man kan bläddra i sin samling.
     Det finns även hyllor som passar utmärkt för vinylsinglar. Sen beror det på hur många singlar man har. man bara en liten mängd kanske det räcker med en liten skolåda eller en praktisk rutig låda från IKEA (bilden högst upp). Jag är ju rätt förtjust i dom där singelväskorna som fanns på 60-talet där man stillsamt kunde bläddra igenom skivorna och titta på dom.
     Samma med CD-skivor där CD-ställ är väldigt lätta att hitta. Jag tycker då att en rejäl trähylla är bäst. En mindre med småfack kan vara besvärlig att sortera i så man får hålla på att flytta efter hela tiden för att eventuellt sätta in skivorna i bokstavsordning eller dylikt.
Sen finns det på många loppisar olika höga CD-ställ av plåt som jag personligen tycker är erbarmligt fula och opraktika.
     Så med både fantasi och till ett bra pris kan man lätt hitta bra förvaringsmöjligheter för sin samling!

Sortering av skivorna
På papperet kan att sortera skivorna låta som ett rätt jobbigt arbete som man gruvar sig inför och har man en stor samling som man ska försöka ordna om, om man ska flytta och sen sortera på nytt eller dylikt så kan jag
förstå om man gruvar sig för jobbet. Men annars är att sortera skivor en riktigt rofylld och avkopplande sysselsättning. Regniga inomhusdagar när man inte vet vad man ska göra så kan skivsortering vara en utmärkt sysselsättning.
     Hur man sorterar är förstås tycke och smak, men rätt självklart är att man har någon sorts bokstavsordning. Sen kan man ha som jag, genreindelning och inom det bokstavsordning. Jazzplattor kan dock vara svåra, eftersom var musiker ingår i allsköns alla möjliga kombinationer. Att försöka ha en avdelning för bara till exempel Coleman Hawkins är nästan omöjligt. Dels så spelade han både in storband, bebop och swingplattor. Vilken genre ställer man honom i? Dels så hade han ömsom egna band och deltog ömsom i många andras orkestersättningar, vilket förstås försvårar en bokstavssortering.
     Benny Goodman, som varvade storband och småbandsinspelningar hej vilt, vad har man honom i för genre? Kanske man kan lägga alla skivor i den musikstil han ändå främst är känd för eller som du har mest av?
Därför får man lite gå på egen smak och magkänsla när det gäller att sortera jazz. Det viktigaste är ju trots allt att DU hittar i din egen samling.

Hur man håller reda på de olika genrerna, eller artisterna, har jag tagit upp i en tidigare artikel. Ännu tycker jag dock att en bra metod är att ta dåliga skivor som man ska kasta och göra genreindelare av dom, som i artikeln i länken ovan. När det gäller singlar av olika format så använder jag med glädje dessa självhäftande bokstavsetiketter man förr använde till böcker, pärmar eller lexikon. De finns ännu att köpa hos välsorterade bokhandlare!

Om man sen vill ha en överskådlig koll på vad man ha så kan det vara en bra idé att lägga in skivorna på en databas, på till exempel Access eller Excel. På så sätt så minimerar man risken att skaffa dubbletter och man kan snabbt kolla upp en skiva om någon kompis frågar. Har man en laptop eller ipad kan man också lägga över databasen på den och ha med den när man handlar skivor och kan kolla direkt vad man har.


Vad en databas ska innehålla förutom artist och skivtitel är upp till var och en. Vissa har skivbolag, vissa har skivproducent och de allra flesta har förstås också utgivningsår. Och självklart måste man uppdatera ofta med sina senaste fynd.

     Fast om man ska ha en databas så är det bra om man börjar så fort som möjligt. Ju större samlingen blir, ju svårare blir det att förmå sig att börja skriva in allt från början. Det är därför jag personligen är lite kritisk mot dessa digitala databaser som finns där man kan skriva in en lista på nätet och låta andra och en själv bläddra igenom. Det finns i regel aldrig en möjlighet att digitalt ladda upp den databas man redan har på datorn, utan man får börja om och lägga in igen, vilket inte alls känns motiverande.
Men precis som när en samlare av poslinskatter eller Cola-Cola-glas vill ha ordning i sin samling så vill vi skivsamlare ha mesta möjliga ordning i vår samling och de flesta gör det med glädje och ro.


Att sälja av skivor

Det kommer förstås gånger när man behöver göra sig av med skivor. Jag personligen gör en noga koll varje år där jag rensar ur skivor och singlar som jag känner inte var så bra egentligen, som jag inte tror mig komma ha någon användning av mer, eventuella dubletter eller där man köpt helt fel skiva. Jag håller på så sätt samlingen i trim och samtidigt skapar mer plats för framtida skivköp. Självklart blir det svårare att rensa för varje år, men man får ta ett år i taget.
Vad man gör med skivorna beror på vad man själv vill samt vilket värde det kan tänkas vara. Är det skivor man själv betalat ett högre pris för och de fortfarande ser fräscha ut kan man förstås sälja dom. 10 kronorsskivor kan det vara svårare att försöka sälja och få något vettigt för. Jag lärde mig hårt första gången jag skulle rensa ur skivor för drygt 20 år sen (långt innan näthandel var ett begrepp), fast besluten att få några kronor för dom och hittade av någon anledning loppisrat med Diana Ross, Ingemar Nordström och Björn Skifs . Det fanns exakt INGEN second hand-butik i Sundsvall som ville betala en svensk femöring för dom. Ett par skivor sålde jag till en kompis och sen fick jag bittert slänga resten.

Ska du sälja till en renodlad skivaffär så bör du ha skivor som är värda lite grann och som ser fräscha ut. Där
kan det bli svårt att förmå dom att köpa skivor du köpt för en tia på en loppis. Andelen second hand-affärer som köper in varor blir färre och färre, i alla fall om man ser där jag bor där det numera inte finns något ställe som är beredd att betala för att ta dina saker. Övervägande av alla hjälporganisationer mer loppisar, som Myrorna, Erikshjälpen eller Röda Korset tar emot saker gratis, men betalar inte för sakerna. Jag själv köper ju väldigt mycket 10 kronorsplattor och därför brukar jag i regel strunta i att försöka sälja dom utan ger bort dom till second hand-affären på jobbet (förutom eventuella jazzplattor som min kompis får). Det är trots allt inte för pengarna jag samlar...
     Men man kan ju sälja dom själv också om man vill, oavsett om det är på nätet eller en av dessa second hand-affärer där man får hyra plats och dom säljer åt dig. Har du en skivmässa i stan eller i närheten av den och du tycker dig ha tillräckligt för att få det att gå runt med mässans lokalhyra på så kan man sälja dessa där.
     Då är det bra att ha lite koll på vad skivorna kan tänkas vara värda, och ett bra tips är alltså att börja gå efter hur mycket man själv betalade för dom. Om du inte var beredd att betala med en en tia för skivan så kan oddsen ofta bli svåra att hitta någon annan som vill det. Men vill du ha det mer bekräftat så finns det sidor att tillgå och det vanligaste hjälpmedlet brukar vara Tradera. Där finns en speciell avdelning för skivor. Skriver man in en titel där och klickar på avslutade affärer (pågående affärer är rätt onödigt att kolla på eftersom man inte vet vad priset landar på i slutändan) så kan man se vad folk har betalat för skivan och ju fler bud det är på en skiva ju fler indikationer på värdet får du. Är det bara en person som bjudit så bör man vara försiktig eftersom vederbörande kan lika gärna vara desperat och betala vad som helst för skivan, men det säger egentligen inget om vad den egentligen är värd.
     Det finns också andra siter som eBay och Discogs, fast dessa ska man vara försiktig med. Ofta är eBays varor
löjligt överprismärkta och inte alls värda den summa som står. Samma med Discogs, som också varor som är på tok för dyra. Men Discogs är ändå är en site som är till för skivor vilket gör att jag ändå vill räkna Discogs som ett alternativ.
     Men man bör alltså för alla dessa webbplatser vara försiktig och gå lite på magkänslan och eget förnuft om priset kan tänkas stämma, även om jag trots allt håller Tradera som det ändå bästa alterntivet. Är man riktigt osäker kan man också försöka googla fram en skivaffär och ringa den. Dock har jag aldrig sålt på Tradera själv så hur det fungerar om man planerar att sälja skivor själv där kan jag tyvärr inte upplysa om.

Så, det är en del att tänka på om man vill samla skivor för att få den bästa upplevelsen och samlarkänslan, men det är också frivilligt hur mycket av detta man vill följa. Oftast vet man trots allt bäst själv vad man vill med sitt samlande, så låt er inte skrämmas av att det är mycket att tänka på. Det är egentligen bara att köpa, lyssna, lägga in och börja om. Resten är bara praktiska skötselråd. Det är trots allt musiken på skivan som är det viktigaste, det får man aldrig glömma. Ha det så kul!

tisdag 13 mars 2018

Yoko Ono - Kiss, kiss, kiss (B-sida på "(Just like) Starting over")

Till alla Beatles-fans som nyfiket har klickat på den här artikeln och tror att jag nu ska totalsåga John Lennons musik, eftersom den tillhör kategorin "Kultstämplat", så kan jag lugna er med att det inte alls är Lennon jag är ute efter. Jag är inte alls något fan av John Lennons musik, den passerar ofta mig rätt obemärkt förbi, även fast jag gillar dom sista singlar som kom ut innan hans död och även postumt, alltså låtar som den här, "Woman" och "Nobody told me". Singelns A-sida, "(Just like) Starting over", är en riktigt snygg komposition och produktion!

Nej, det är snarare hans "partner in crime" jag ska såga här, alltså Yoko Ono. Jag ska inte heller ha någon åsikt om Yoko Onos inverkan på hans musik och vad hon gjorde med Lennon, den diskussionen låter jag sanna Beatles-fans ta. Däremot så kanske man borde ha haft någon form av restriktion om vem man släpper in i skivstudion för den här B-sidan kan man driva gäck med. Jag hörde "Kiss kiss kiss" redan för tiotalet år sen då jag kom över en kassettversion av plattan "Double fantasy", Lennons sista platta under sin livstid, och höll på att skratta mig fördärvad när jag hörde den här låten, en låt som med tiden har blivit en kultklassiker. Alltså, jag fattar att Lennon ville göra allt för kvinnan han älskade, men det behöver nödvändigtvis inte betyda att hon måste prompt sjunga själv på plattan.

"Kiss kiss kiss" är en låt som i melodi och produktion låter lite Blondie över det hela, vilket egentligen är rätt okaraktäristiskt en Lennon-låt. Men Yoko Ono kan inte sjunga en ton rätt! Jonas Gardell sa en gång att man kan inte sjunga falskt, man sjunger alternativt. Då måste Yoko Ono vara en av de mest alternativa artister jag hört.

Texten är ett försök till att låta sensuell och lidande, även fast den är väldigt obegriplig, och med Ono som stönar "Darte" mellan var och vartannat ord.
"Why me, Why you, Broken mirror, White terror" Förmodligen något fredsbudskap jag misslyckat att läsa mellan raderna...

Sen vad som händer efter två minuter vete gudarna. Låten förvandlas till någon sorts sexorgie med höga stönanden av Yoko, en gnällande gitarr, handklapp och ett evigt skrikande av "Darte". Det blir fullkomligt bisarrt och sjukt, på något sätt passande för det 70-tal som dom vid den här tidpunkten lämnar bakom sig. Förmodligen var det inte helt drogfritt på deras seansliknande möten.
     Jag kan ju tycka att det fanns andra låtar på "Double fantasy" som passade bättre som B-sida på "(Just like)" Starting over" än den här, men jag får vara glad att jag både har fått en lysande låt på ena sidan och ett gott skratt på andra!

måndag 5 mars 2018

Månadens bästa fynd - Februari 2018 (Ola & The Janglers/Andrew Gold/Erroll Garner)

Februari brukar inte vara den allra bästa månaden vad gäller skivfynd och denna gång var nog inget undantag, även om det funnits sämre Februarimånader på den fronten. Inte förrän i sista ögonblicket rasslade det till med en del riktigt spännande saker. Men likväl så kommer här en resume över den förra månadens aktiviteter.

Ola & The Janglers - Alex is the man (1966)
Den svenska 60-talspopen är inte riktigt mina domäner. Jag kan tycka att många av dom mest kända namnen, som Tages, Shanes, Hep Stars med flera har en tendens att låta rätt lika. Men det finns undantag överallt och den här singeln blev jag faktiskt glad över att hitta, dessutom endast för 5 kronor, vilket är rätt ovanligt när det gäller singlar med Ola & The Janglers. Ola Håkansson, Claes af Geijerstam och kompani var en av Sveriges populäraste popband på 60-talet och den här låten är en av anledningarna. Och jag tycker faktiskt den är en riktigt charmig och kul poplåt signerad Clabbe! Dessutom så är B-sidan, "Now i like her" också väl värd att lyssna på så två gamla 60-talsörhängen för endast 5 kronor! Mumma!


Andrew Gold - Whirlwind (1980)

När jag första gången hörde och såg Andrew Gold, när han tillsammans med 10CCs Graham Gouldman hade den lysande 80-talsduon Wax och hade sköna pophits som "Right between the eyes", "Shadows of love" och inte minst "Bridge to your heart" så fick jag intrycket av Gold att vara en kul och rolig artist. En person som med glimten i ögat, bra röst och fantasi levererade fina pophits. Dessutom med roliga och charmiga rockvideor till!
     Det tog bra många år innan jag visste att han hade en rätt stor karriär som soloartist också. Men hans fina 70-talspärlor "Never gonna let it slip away" och "Lonely boy" följer i linjen med pophits med glimten i ögat.
     Nu har jag inte hunnit höra på den här plattan ännu, mer än ett par smakprov, men lyckan blev stor när jag på Erikshjälpen hittade denna sista soloplatta med Gold. Istället blev han erbjuden att bli medlem i 10CC, vilket han tackade nej till. Gold och Gouldman inledde därefter tre år senare sitt samarbete. Givetvis är förväntningarna riktigt höga på denna. Av det lilla jag har hört så här långt så är det en lite tyngre stil med mer gitarrer, men melodierna är fortfarande riktigt snygga och välgjorda. Här väljer jag "Stranded on the edge" som smakprov.



Erroll Garner - Erroll Garner with full orchestra plays music from the paramount motion picture "A new kind of love" (1963)

Jag tvekade en hel del gällande den här plattan. Jag hade sneglat på den länge på Återbruket här i stan och anledningen var att kombinationen med Erroll Garner i något samarbete med en stråkorkester spelandes filmmusik både kunde vara riktigt bra, men också väldigt segt. Men när jag till sist gav vika och skaffade mig den så visade det sig att den var riktigt spännande. Filmen vet jag exakt inget om (tydligen är Paul Newman huvudrollsinnehavare), men musiken är både avkopplande och intressant och Garner har varit med och skriva en del av låtarna. Bandet innehåller både blås och stråkar och är ledd av Leith Stevens och kombinationen med Erroll Garners pianospel, som dock här är lugnare än vanligt, är riktigt snyggt och passande! Den kanske lutar sig mer mot "easy listening"-facket än vad vi är vana Erroll Garner, men ändå helt utan att låta allt för lättsmält eller för den delen töntigt! Lyssna bara på titelspåret här...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...