Nytt i samlingen - Mars 2024

Oscar Peterson - The Oscar Peterson Big 6 at Montreaux

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5

När jag för ett par veckor sen skrev om Teddy Wilson-plattan "The delicate swing of Teddy Wilson" så lovade jag mer från den hög med jazzplattor jag köpte under mars månad på Vinylstallet och jag håller förstås ord. Och hittar jag en Oscar Peterson som jag inte har och inte är en vanlig samling så ska den förstås också med hem. Sen ska jag erkänna att jag har börjat dra ner rejält på Norman Granz märke Pablo, vars inspelningar alltid är från sena 60-talet eller 70-talet och där musikerna oftast är långt från sin storhetstid och det inte alltid svänger lika bra som det gjorde en gång. All heder för att man i en tid då jazzen utvecklades åt det mindre jazziga hållet lyfte upp gamla legender som ännu spelade. Men det lät inte alltid hög klass om dom och i gallringstider så finns det inte så mycket plats åt dom.

Men den här innehåller både Oscar Peterson och Toots Thielemans i en liveupptagning från Montreaux Jazz Festival, plus både Milt Jackson och Joe Pass gitarr också, så hur kan man inte gilla detta? Här är det fullt ös från start i och med den lysande inledningen "Au privave". Sen ett par något lugnare spår innan man ramar in allt med ännu en rökare, "Reunion blues". Toots Thielemans låter enormt pigg och svänger som aldrig förr med sitt munspel, Joe Pass flyger över gitarrsträngarna så fingrarna glöder och Oscar är Oscar, kanonbra som vanligt! Den här plattan bokstavligen kastar in dig i en livekonsert som fängslar dig med sitt sväng från början till slut. Plattan blir självklart kvar i samlingen!



The Sound Of Jazz
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

I december 1957 så gick ett TV-program i USA som hette "The Sound Of Jazz" och innehöll musik från swingeran. Programmet har blivit ihågkommet som ett av dom första stora jazzprogrammen i amerikansk TV. Ett år efter programmet släpptes musiken på skiva och här är då en återutgivning från CBS Jazz Masterpieces-serie. CBS var ju det bolag som producerade programmet från början.
     Albumversionen av programmet har flera sett, men dom som dominerar är ett par låtar med Henry "Red" Allen All-Stars och ett par med Count Basie All-Star. Lägg där även till ett par nummer med Jimmy Giuffre med musiker, Billie Holiday with Mal Waldron All-Stars samt ett stycke med Waldron på solopiano. På den här skivans framsida flaggas det även för att Gerry Mulligan var med, men han medverkar inte på plattan eftersom man vid utgivningen av originalutgåvan inte lyckades komma överens med det ekonomiska med saxofonisten.

Men Billie Holiday-inspelningen är väl den som främst blev minnesvärd. Jazzkritikern Nat Hentoff beskrev inspelningstillfället att Lester Young och Billie fick repetera i två skilda rum eftersom Lester vid det här tillfället var så pass sjuk och svag, men att Billie och Lester, som var väldigt nära varandra, när allt spelades in tittade på varandra och verkade minnas deras förflutna. Två år efter sändningen var dom båda avlidna. 

Programmet i sig finns på Youtube att beskåda, hela timmen det höll på. Man får än mer behållning av att se det än att bara höra på grammofoninspelningen, även om detta förstås inte alls är dåligt heller. Det som drar ner det mest är Jimmy Giuffre, där låten "Blues", med Pee Wee Russel och utan bass eller piano, är väldigt trist och "The train and the river" inte verkar ha någon rytm eller röd tråd utan vandrar iväg hit och dit. Och det finns bättre Basie-inspelningar än denna version av "I left my baby". 
     Men det är ändå en sorts jazzhistorisk upplevelse den här plattan och har också många höjdpunkter och kanske främst Henry "Red" Allens "Rosetta". Så även om jag tycker den är lite ojämn i kvalitet så blir den förstås kvar i samlingen. 



Vox Archangeli - Sanctus: Michael
Utgivningsår: 2009
Skivbolag: Heart Song Records
Betyg: 4/5

2011 var jag i Stockholm och bland annat så besökte jag Hedvig Eleonora Kyrka och deras kulturfestival som dom hade. En del kanske minns att jag skrev om det då redan. En av dom saker som jag imponerades mest av då var en vokalgrupp som hette Vox Archangeli och som sjöng gregoriansk kyrkomusik med modernt elektroniskt sound, allt producerat av veteranproducenten Dan Sundquist. Med den akustiken som var i kyrkan och det soundet så gapade jag av häpnad över hur mäktigt och vackert detta lät! Bland det mäktigaste jag har hört live! Ända sen dess har jag letat efter någon form av platta med bandet, eftersom jag visste att detta fanns. Och till sist, efter 12 års letande så hittade jag den! 

Detta är ju normalt inte riktigt mina domäner, men som jag alltid har sagt; det finns någon form av guldkorn i nästan alla genrer. Nu kan jag inte få samma akustik som jag fick i Hedvig Eleonora, men jag gillar sånggruppens sång, det suggestiva och förföriska synthsoundet och arrangemanget och flöjterna, som ibland nästan dras åt det orientaliska håller. Speciellt "Miserere mei" fick mig att gunga med genom hela låten. 12 år väntan var värt och detta blir självklart kvar, både av nostalgiska och kvalitetsmässiga skäl. Jag kan tänka mig att detta kan dyka upp bland årets fynd i december.



The Spencer Davies Group - I'm a man
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Fontana
B-sida: I can't get enough of it

Här är en låt som jag har gillat sen många, många år tillbaka. Den första versionen jag hörde av låten var förvisso med Chicago och jag ska erkänna att jag kanske håller deras version ett litet snäpp högre, men det kan bero på att jag som bekant älskar det bandet. Skillnaden mellan versionerna är egentligen rätt hårfin, men om man lyssnar noga kan man höra att Chicago har ändrat på texten lite grann i sin version. 
     
Men med åren så har även originalet av "I'm a man" med The Spencer Davies Group vuxit enormt. Låten skulle bli bröderna Steve och Muff Winwoods sista med bandet, men med vilket stil man lämnade. För Stevie Winwoods orgel och röst gör förstås enormt mycket för låten och groovet, men det är ett enormt sväng och fullt ös i låten från början till slut! Ett av 60-talets stora guldkorn i sin komposition, oavsett om man föredrar denna eller Chicagos version.



Nancy Sinatra - You only live twice
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Reprise
B-sida: Jackson

James Bond-filmen "Man lever bara två gånger" var tänkt att bli Sean Connerys sista Bond-rulle, vilket det som bekant inte blev. Det blev en till ("Diamantfeber") och en inofficiell ("Never say never again"). Filmen i sig räknas dock som en av dom stora rullarna med James Bond och har totalt spelat in drygt 68 miljoner dollar. 

Musiken till filmen blev det dock en diskussion kring om vem som skulle framföra låten, som i vanlig ordning skapats av John Barry. John Barry ville ha Aretha Franklin medan producenten Albert Broccoli ville att hans vän Frank Sinatra skulle sjunga. Sinatra själv föreslog dock att hans dotter Nancy skulle få uppdraget och så blev det, efter en del propsande från Mr Broccoli.

Den här utgåvan är lite kul eftersom det är en tysk upplaga där ena sidan står på engelska och andra på tyska. Och låten är precis vad man kan vänta sig av en Bond-låt. Den är stor, mäktig, oerhört vacker och dramatisk med mycket stråkar och lätt en av bevisen på hur en riktig Bond-låt ska låta. Sen kan jag lätt lämna b-sidan "Jackson, duetten med Lee Hazelwood, därhän. Den är lite för mycket glad-country för min smak.

Kultstämplat: Kramp - YF (Skrattlåten)

Kramp - YF (Skrattlåten)
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Kramp 1
B-sida: Disiplin (Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten)
Jag har flera gånger sagt att en av anledningarna till att jag gillar dessa låtar som är så udda att man undrar hur folk tänkte en gång när man gick in i en skivstudio är att musik måste få vara roligt också. Nu finns det ett antal låtar som har tagit detta till sin spets. Jag har redan skrivit om Jack Ross "Happy José" en gång, 60-talshiten med James Last-blås, manskör och en skrattande fåne. Elvis Presley gjorde också en märklig liveinspelning där han sjöng "Are you lonesome tonight" och garvade käkarna ur led mellan varje textrad.

Också finns det den här låten, Kramp med "YF". Men där "Happy José" ändå har en sorts uppbygge i sin låt och "Are you lonesome tonight" ändå är en normal låt i grunden så är detta helt utflippat. Men om vi tar det från början. Informationen om den här singeln är väldigt dålig. B-sidan på singeln är en ren punklåt och det fanns ett punkband från Göteborg som hette Kramp, men om dom fanns så långt fram som till 1982 vet jag inte. Artiklar ger vid handen att dom inte skulle ha gjort det. Men i brist på annat får jag utgå ifrån att detta är dom. 

Nu är inte punk alls mina domäner. Endast en gång har en punklåt förekommit på bloggen, också det kultstämplat, The Stranglers märkliga svenska i "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Därför lämnar jag b-sidans låt därhän, annat med en notering att tilläggstiteln "Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten" är en av dom intressantare jag har sett. Om den ingår i låten lyckas jag dock inte uttyda av skrikandet.

Men huvudmålet i det här fallet är en låt som heter "YF" (av okänd betydelse), men som rent allmänt verkar vara känd som "Skrattlåten", inte helt utan anledning. Jag sa innan att låten är helt utflippat och här har man gjort en synthig discobakgrund och satt en random person som sitter och skrattar hela tiden och det är allt. Nej, det finns inte en tillstymmelse till melodi av något slag utan låtens innehåll är discoloop och skratt, punkt. Och detta är satt som säljande a-sidan och huvudspår på singeln, vilket känns som en anledning att instämma i skrattanfallen på låten. Nu vet jag att punkgenren generellt sett är väldigt mycket om att provocera, men detta kan vara en av de mer speciella metoderna till det. Man skulle vela ha varit med när den skrattande personen kommer hem till sin flickvän, som undrar vilka bra låtar man har gjort med sitt band idag och han säger:
"Nja, jag satt mest och garvade till en discolåt, med mikrofonen på..."
Men man får ge låten en sak i alla fall, den är så bisarr att det lockade i alla fall mig till att skratta med. Skrattkramp, alltid nåt...

Oven & Stove - Somebody must have put something in my drink

Oven & Stove - Somebody must have put something in my drink
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Metronome
B-sida: I don't mind a little pain
Våren 1991 så lyssnade jag på "Metropol" och "Flipp Eller Flopp", alltså inslaget där man gissade om låtar skulle bli en succé eller flopp på listorna. En av låtarna som testades denna vecka var en låt med en grupp som kallades Oven & Stove och låten var en minst sagt udda sak, i alla fall av den tidens mått mätt. Just då så var jag mer oförstående inför den, men snabbt hakade jag på i hyllningsorden till låten, om han som han som helt flippar ur och förklarar det med orden att "någon måste ha lagt något i min drink". Med åren har låten dock blivit en av mina favoritlåtar från 1991, vilket bevisas av en åttonde plats på min lista över 1991 års bästa låtar. 

Oven & Stove var ett galet svenskt band som hade en annan riktigt bra och skön låt ett par år innan betitlad "Wrong Lola", där man i videon försökte ta livet av dom som låg högst upp på hitlistorna så dom själva skulle få platsen. Och namn som Eva Dahlgren, Orup, Anders Glenmark och Mauro Scocco spelade sig själva som mordoffren i den komiska videon. Vid tiden för den här låten det handlar om här så hade man fått in ett namn i bandet som skulle bli lite mer bekant än dom andra medlemmarna, Thomas Öberg i framtida Bob Hund. 

Och hur "Somebody must have put something in my drink" inte kunde bli en jättehit är för mig en gåta, speciellt när sommaren 1991 var i antågande! Eller så var den helt enkelt för bra och speciell för dom svenska listorna. För den här låten är helt hysterisk, galen och häftig, med ett grymt blås, med ett urhäftigt partygroove och helt galen text och melodi. En sån där låt man sätter på en lite deppig dag och så är allt glatt igen. För tyvärr så blev ett inte mer än en tracksbubblare av låten och en del radiospelningar. Den riktigt bra plattan "The men who understood women" passerade obemärkt förbi och bandet splittrades efter det. Personligen tycker jag att det Oven & Stove gjorde under sin korta karriär överskuggar exakt allt som Thomas Öberg har gjort i Bob Hund, men jag antar att jag inte får så många med mig i den åsikten. Men erkänn att det svänger något enormt i den här låten!

Krönika: Räds inte ny musik från gamla artister!

Nyligen så var det en medlem på Vinyl Communityn som i en video talade lite irriterat om att många idag är undvikande till äldre artisters nya låtar och plattor och alltid säger:
"Det är ju inte som förut!"
Hans exempel var då Rolling Stones senaste platta från 2023, "Hackney diamonds" och lyssnar man på folks åsikter så är det oftast så som man säger om äldre musiker, inte minst om deras 80-talsalster, men och andra sidan är dessa personer som inte gillar 80-talets musik oavsett. 

När jag var yngre så förstod jag mig tidigt hur det funkade i musikbranschen. När en favoritartists

senaste låt inte kom in på Trackslistan så kanske det inte skulle höras så mycket mer av den artisten mer sen, i alla fall inte i Tracks, som ju under många år ändå var en av väldigt få vägar till ny popmusik. Japp, detta var LÅNGT innan internet! Och ju längre tiden gick, ju fler floppar en artist fick, ju mer okänd blev denne artists öde. Det där gjorde mig väldigt irriterad, eftersom det kändes som om media kontrollerade vad jag skulle gilla. Alltså var det många av mina favoritartister från 80-talet som jag under 90-talet inte hade en susning om huruvida de levde, gjorde musik än eller hade lagt av. Fick man reda på något så var det oftast genom en kort sågning i Aftonbladet där Per Bjurman skrev kort:
"Det här låter 80-tal. Köp inte skiten!"
Självklart ville jag att det skulle låta till exempel 80-tal om det fortfarande, men vad var oddsen när radion främst spelade grunge, pojkband, eurodance och britpop att något gammalt band skulle frivilligt fortsätta spela in musik med 80-talssound och tro att man skulle komma tillbaka till toppen igen. Innan internet var ett faktum så hade ju svensk etermedia lite av monopol på vad som skulle spelas och hur det skulle låta och följaktligen så fick artister på ett helt annat sätt anpassa sig till de aktuella trenderna för att få någon form av karriär, på gott och på ont.
     Numera så är det hur lätt som helst att leta upp en artists nya alster och kunna bedöma det. Jag ska verkligen inte tacka streamingtjänster allt för mycket för det, mer än möjligen Youtube, men det är ändå skönt att få lyssna på det jag vill höra på och inte bara det som P3, Aftonbladet och random reklamradiokanal vill promota. All utveckling är inte inveckling.

För precis som att det finns många duktiga artister bland dom aktuella artisterna så finns det många band och sångare från "forntiden" som ännu gör bra musik och har gjort det under lång tid och därför är den här Vinyl Community-medlemmens irritation på folks lite avoga inställning på äldre artisters nya verk befogad. Betänk då också att idag är hitlistor och så mer eller mindre död, vilket gör att många artister har letat upp sin gamla musikstil och fortsätter med dom, eftersom man vet att dom trogna fansen vill det och det är dom man då vill nå främst. Man vet numera att listor inte spelar in och att chansen att nå tillbaka till den absoluta toppen igen när mediealternativen är så ofantligt många är astronomiskt små.
     Men mängder av gamla favoriter från 80-talet, eller annat decennium, gör idag musik som låter som sin stil i grunden, fast med en lite mer polerad och nyanserad ljudbild. Pet Shop Boys är på gång med en ny platta, Depeche Mode släppte en förra året, Iggy Pop visade 2023 att han gjorde sin bästa musik än någonsin, Johnny Marr från The Smiths och Electronic har under flera år nu gjort galanta poppärlor, varav senaste låten "The answer" är en riktig indierockknock, OMDs senaste platta "Bauhaus staircase" har släppt ifrån sig riktigt bra låtar, för att inte tala om både Lustans Lakejers, Simple Minds och The

Alarms comebacker i fjol! Den idag helt bortglömda brittiska sångerskan Judie Tzuke kom tillbaka med ett nytt album 2023, med låtar som var bland det bästa jag har hört med henne på evigheter. Mitt ibland all strömlinjeformade och slätstrukna Rix FM-pop så finns det mycket bra att utforska bland dom artister som aldrig någonsin kommer att hamna på digilistans första plats. Det kanske inte är som förut. Melodierna kanske inte är hitlåtar i samma klass som under "the golden days". Men det finns en hel del riktigt bra låtar där som ändå är väl värd sitt öra och när nu vinylen är het igen och CDn är på gång åter så går dom att köpa i affär igen, i fysisk format, för dom flesta av dom gamla artisterna vet trots allt vilken målgrupp som lär köpa musiken. Med andra ord, räds inte ny musik från de klassiska artisterna från förr. Det kanske inte låter Taylor Swift eller Drake om det, men det är så mycket mer spännande att upptäcka! Den stora karriären kanske är i många fall död, men musiken är det inte. Och kanske viktigast av allt, numera kan man få reda på att musiken och artisten finns till trots allt!

Teddy Wilson - The delicate swing of Teddy Wilson

Teddy Wilson - The delicate swing of Teddy Wilson
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Storyville
Betyg: 5/5
Härom veckan hade det kommit in en massa jazzplattor på Vinylstallet och dessa såldes för en tia styck. Gissa om det köptes, så till nästa "Nytt i samlingen" så kommer det att vara lite jazz med. Men jag hade tänkt att glänta lite på dörren och ge ett litet smakprov redan nu. 

Här är alla inspelningarna från samma session, i New York i maj 1945. Sättningen i sextetten är förutom Wilson på piano, Charlie Savers, trumpet, Red Norvo, vibrafon, Remo Palmieri, gitarr, Al Hall, bas och Specs Powell, trummor. Charlie Shavers är en trumpetare som jag har fått en stor förkärlek för. Hans inspelningar och trumpetspel har en förmåga att både flyta fram och svänga skönt och någonstans kan man höra inspirationer av något nytt! 
     Vad gäller Teddy Wilson så hade han runt dessa år börjat dra sig tillbaka allt mer. Han spelade ännu med Benny Goodman, men ägnade mer tid åt studioinspelningar och radioshower än att spela för stora publikskaror. 

Låtarna med den här sättningen finns i flera olika skivutgåvor, men jag föredrar den här som innehåller mest spår. I original är den här plattan utgiven på Polydor, men detta är en dansk utgåva på bolaget Storyville. Ljudet och svänget är fantastiskt! Låtarna är välkända standards, men på många av dom har man lyckats göra nya snygga arrangemang, eller vad sägs om den delikata inledningen av "After you've gone" där Shavers river i med en liten slinga allra först, för att få sällskap av gitarristen Palmieri och till sist även Red Norvos vibrafon innan Shavers trumpet presenterar Teddy Wilson som spelar en snabbversion av melodin. Men här finns också klassiska versioner av låtar som bara smälter i öronen! 

Detta är en kanonbra platta med småbandsswing från 40-talet i sin allra finaste och bästa form! Shavers, Norvo och Wilson spelar ihop lysande och Remo Palmieri, som jag inte hört så mycket med, imponerar stort med sitt flyhänta gitarrspel. Jo, detta är en skiva som jag faktiskt ger högsta betyg till och givetvis blir den kvar i samlingen!

Nytt i samlingen - Februari 2024

Christer Björkman - Kärleken blev nästan sann
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: GlenDisc
B-sida: Du, jag och en flaska vin

För en gångs skull börjar jag med en singel. Så här i Mellotider och den stundande Eurovision-spektaklet, som ju går i Sverige i år, så är det väl bra timing med den här singeln. Christer Björkman har ju valt att återkomma som producent till årets Eurovision i Malmö så därför är det dags att damma av hans gamla synder. Något straff ska han ha för att ha dragit tävlingen ner till den tragiska mylla den är i nu.

Skämt och sido, att Björkman har en artistkarriär bakom sig vet väl alla, han har ju ändå vunnit festivalen en gång, och han fick ju en hel del fullträffar redan med sin första platta. Han toppade Svensktoppen 1985-86 med "Våga och vinn" och "Drömmar", två riktigt bra låtar. Den här debutsingeln är dock helt bortglömd idag, även fast den toppade den lista som ersatte Svensktoppen fram till återstarten 1985, "Skivstafetten", där man lät en vanlig familj i veckan i Sverige skapa sin egen Svensktoppslista. Bruno Glenmark har producerat och Björkman har en len och sval röst. Svensktoppsettorna är starkare som låtar, men detta är inte dåligt alls utan en riktigt snygg svensk 80-talsschlager. Och b-sidan är också klart lyssningsbar och snygg! 



Anne Murray - Love song
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

Det har gått två år sen jag hade med Anne Murray senast på bloggen och den här gången har hon hämtat låtmaterial från intressant håll. Bland dom som har gjort originalen av flera av låtarna finns Kenny Logins, Alan O'Day, Loggins & Messina, Lennon/McCartney och Henry Mancini. "Love song" är en platta som annars blandar hennes fantastiska ballader med låtar som pendlar mellan gospel, country och pop. Balladerna är klart plattans bästa tillgång här, men det finns spännande saker bland de andra spåren också. Hennes version av The Beatles "You won't see me" är helt OK och Alan 'O'Days "Real emotions" är charmig och småtrevlig.

Sen kanske inte gospelbidraget här, "Backstreet lovin'", samt avslutande "Send a little love my way", är plattans allra roligaste spår, men totalt sätt får jag ändå säga att detta har en sån hemtrevlig och snygg mix och är så bra gjord att det är den hittills bästa av dom Anne Murray-skivor jag har hört och skrivit om här. Inte perfekt, men den är klart njutbar  och den blir klart kvar i samlingen!



Arnstein Johansen - Jazzaccordion
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Wake Production
Betyg: 3/5

Den här plattan är svår att bestämma sig över. Jag köpte den av två anledningar, dels så gillar jag dragspelsjazz. Och dels så är premisserna lite spännande vad gäller inspelningen. Jag hade noll aning om vem Arnstein Johansen var, men så är jag rätt ny på genren. Men Arnstein är alltså en av Norges största dragspelare och en dag 1971 så hade han och hans vän Sverre Cornelius Lund varit med på dom nordiska mästerskapen i dragspel. På kvällen sen blev dom bjudna hem på middag till Andrew Walter, en av Sveriges mest kända dragspelare. Ju senare det blev ju mer jam på dragspel blev det och när klockan hade passerat 01:00 så började Johansen dra igång den ena jazzklassikern efter den andra på sitt spel och Walter tog fram inspelningsutrustningen och spelade in sin norske kollega. Resultatet är alltså detta och ett nattligt jam hemma i hos någons vardagsrum kan ju svänga något enormt så självklart kändes skivan intressant bara därför.

Nu hade den här skivan varit än mer svängig och intressant om man hade haft något sorts komp med, men här är det Arnstein Johansen ensam, samt med Andrew Walter på ett annat dragspel på ett par andra låtar. Detta gör att plattan tenderar att bli lite stel och småtrist stundtals. Trots allt är dragspel inget piano när det gäller hur mycket man kan göra för att få det att svänga solo. Jag tycker ändå det låter småmysigt och han lyckas göra något nytt av klassiker som "Cherokee", "There will never be another you" och "All the things you are". Men jösses vad mycket mer det hade kunnat svänga. Jag tror dock i slutändan att skivan blir kvar för det är en udda platta med en kul inspelningshistoria och det är välspelat, även om det blir lite slött i längden. Nu brukar jag numera inte skriva om skivor jag inte kan bjuda på smakprov från och det finns inga spår från plattan på Youtube, men jag gjorde ett undantag här. Så jag har hittat en version av "There will never be another to you" inspelad för norsk TV ett år innan, här med komp.



Duke Ellington - Duke Ellington presents...
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: Betlehem/Ember
Betyg: 4/5

Att man aldrig lär sig! När jag såg den här plattan så tänkte jag "Ellington, 1956, tja det låter väl rätt traditionellt, men det är ju ett tidigt studioalbum och ingen samling, så den är ju klart värd att ha". Det finns nästan inget som heter "traditionellt" när det gäller Ellington. The Duke var väldigt produktiv under 50-talet med många plattor och det är helt klart oftare man hittar samlingar eller nyare plattor av olika slag än gamla studioalbum. 

Det intressanta med den här plattan är att den innehåller väldigt få av Ellingtons originallåtar och mest gamla standards, vilket man inte heller ser så ofta. Dessutom är den här plattan mesta dels i svalkande slow-tempo och ballader, även om det finns några snabbare spår. Johnny Hodges saxofonspel är lysande och hela plattan inleds med en riktigt spännande latininfluerad version av "Summertime", så "traditionellt" är det inte. Men väldigt välgjort, avkopplande och bra! Plattan blir solklart kvar i samlingen!

Kultstämplat: Johan Hedenberg - Ge mig 4 minuter och 20 ampére

Johan Hedenberg - Ge mig 4 minuter och 20 ampére
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Eurozont
B-sida: Oh vilken dam
För oss 80-talsfans är Johan Hedenberg för evigt förknippad med TV-serien "Varuhuset" och den sliskige och otäcke braten Jonas, en roll han fick lida för ett flertal gånger. Om det var för att lansera en annan bild av sig själv som gjorde att han plötsligt fick för sig att bli rockstjärna vet jag dock inte. Jag kan avslöja, den metoden lyckades inte jättemycket. 
     Däremot så har han på senare år lyckats mycket bättre när han blev röstdubbare till allehanda tecknade filmer. En del kanske minns honom också som loserpappa i Johan Falk-serien eller som snällis i Skilda Världar. 

Låten har ju en kul historia också. Den skrevs 1969 av Thord Åhman och framfördes av hans barn, i åldrarna 8, 10 och 12 år, i Hylands Hörna till stor beundran och till slut fick barnen spela in en singel, under just namnet Åhman. Det känns kanske lite krystat att barn i den åldern ska spela in en satirisk låt om hur man blir musikidol, men den är väl klart charmig.
     På tal om krystat då, 30 år senare skulle Johan Hedenberg ge sig på den och det kan ses som ett rätt udda val av låt att göra cover på. Inte minst med tanke på att Hedenberg också har gjort en version av Ebba Gröns punkklassiker "800 grader". 

Den här versionen av "Ge mig 4 minuter och 20 ampére" är producerad av Anders Henriksson och låter mer schlager än rock, även om Hedenberg försöker nästan skrattretande mycket att låta som en raspig rockstjärna till en låt som på intet sätt är skapad för det ända målet. Någonstans blir det bara fel, med en sorts flåshurtig 80-talsschlagerrock med synthblås, en charmig barnhit från 60-talet och en skådespelare som desperat försöker låta som Bruce Springsteen, speciellt när det låter som om han försöker läsa-texten-innantill-samtidigt. Hade låten spelats in 6-7 år senare hade man kunnat tro att det var en av dom missade bidragen från "Sikta mot stjärnorna". Johan Hedenberg är en bra skådis, utan tvekan, men ska han in i skivstudion igen som hoppas jag att hans repertoar har blivit lite snyggare. Hur låter Ebba Grön-covern, kanske någon undrar? Jösses, det vill ni inte veta...