onsdag 20 september 2017

Secret Service - Oh Susie

Det finns låtar som är sönderspelade till leda och som man inte vill höra igen så länge man lever. Men så finns det ett fåtal som faktiskt fungerar än, trots att man ändå hört dessa oräkneliga antal gånger. Så kallade "evergreens" som känns evigt unga. Personligen räknar jag nog denna singel till den kategorin. Jag har hört Secret Service "Oh Susie" med jämna mellanrum sen barnsben och tycker att den känns fräsch att lyssna på fortfarande, trots att det nog är den Secret Service-låt som spelas mest.
Secret Service, originalsättningen med Ola Håkansson på sång alltså, är ett band som jag ofta haft ett väldigt gott öga till. De har en väldigt skönt vemod på nåt sätt i sina discohits och i sin ljudbild som jag gillar och som också går igenom Ola Håkansson och Tim Norells produktioner under senare delen av 80-talet (Lili & Sussie, Anki Bagger osv).
     Detta vemod är också en stor del till att jag gillar den här låten. Låten om två förälskade 17-åriga ungdomar som försöker reda ut vad som gick fel gick in i mig redan som barn och på den tiden hade jag väldigt svårt för vemodiga låtar. Men den här låten var mysrysig på nåt sätt och låten har suttit i sen dess. Detta är också ett av få riktigt lyckade försök att lansera 70-talsdisco i Sverige, något som annars inte lyckades så jättebra, förutom ABBA då förstås. I detta fall nådde "Oh Susie" upp till en hygglig placering på USA-listan 1979-80.

Sen vet jag, Secret Service finns fortfarande, fast med Mikael Erlandsson som sångare, men jag känner lite att utan Ola Håkansson, som lite var Secret Service ansikte, för att inte tala om röst, så känns det inte rätt. Därför så koncentrerar jag mig åter på när bandet var som bäst och gjorde sån här lysande 70-talsdisco som lite touchade i det begynnande 80-talets synthvåg.

B-sidan på den här singeln heter "Give me your love" och finns också på Secret Service debutplatta "Oh Susie", inte en dålig låt, snygg producerad även den, men inget man kommer ihåg och den drunknar ganska bra i sin långt större A-sida. En tumme upp också för att Secret Service hakat på detta med rockvideor redan här, som då ännu var rätt främmande i Sverige, en video som formligen osar svenskt 70-tal med utsvängda brallor, långa hår och rullskridskor med fyra hjul överallt.



Som en bonus kan jag bjuda på en svensk version av låten, "Oh Susie (bara vi två vet)" gjord innan den engelska upplagan, men då var Secret Service inte riktigt utvecklat ännu och hette Ola+3. Texten här är betydligt mer optimistisk än den mer kända engelska versionen. Jösses, vad jag skulle vilja ha tag på den här singeln!

tisdag 12 september 2017

Hans Alfredsson - en idol är borta

Det är inte lätt att börja en sån här text. Att försöka säga något om en person där alla redan har sagt det mesta. Men likväl kan detta vara en av de tyngre minnestexterna jag har skrivit. För en av mina stora idoler inom humor och komik har gått bort, Hasse Alfredson i en ålder av 86 år. Jag har skrivit en gång tidigare, i en av mina allra första texter på bloggen, om mitt intresse för Hasse Å Tage. En del saker kan jag ha tagit upp redan då, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag är uppväxt med Hasses humor, från början kanske inte så mycket Hasse Å Tage, för Tage Danielsson kom in i bilden för mig långt senare i mer vuxen ålder. Hasse har alltid funnits på något vis. Men om Tage var den eftertänksamma, lugna och finurliga så var Hasse Alfredson den mer spralliga, som ändå hade fötterna på jorden. Den typen av komiker jag gillade som barn och som sen har följt mig genom livet. Jag brukar säga att som barn hade jag tre komiker som jag älskade mest av allt, Lasse Åberg, Magnus Härenstam och Hasse Alfredson. Av dessa är det nu bara Lasse Åberg kvar i livet.
     Jag erkänner, jag är ett stort fan av Hasse Alfredson, åtminstone hans komiska och humoristiska sida. Eftersom jag är usel på att läsa skönlitterära böcker så har jag aldrig kommit mig för att läsa hans böcker och Hasse Å Tages filmer, samt Hasses egna, har jag aldrig lärt mig förstå, men jag ska försöka se igenom dom, jag lovar.

Hasse Alfredson hade en förmåga att ta upp de väsentliga sakerna och linda in det i en glad och rolig komik och en satir som inte allt för ofta skulle kunna funka på mycket i dagens samhälle likväl. Dessutom hade han en fantasi som var utan dess like och en förmåga att använda ord på ett sätt som är enormt! Hans humor och sätt att linda in ord har inspirerat och influerat även mig.
     Det hela började en sommardag 1983 då jag, 8 år gammal, var sommarbarn i Docksta, några mil från Örnsköldsvik. Jag bodde hos en trevlig familj som hette Wiberg och nyfiket kollade jag en gång på deras skivsamling. Någon av föräldrarna i familjen visade mig en skiva som hette "Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar" och förklarade för mig vad Lindeman var, vem Hans Alfredson var och satte på skivan. Jag kommer att ta upp mer om skivan längre ner, men jag blev så glad av den att jag fick den inspelad på ett kassettband (som jag har kvar än, förutom LP-versionen). Jag lyssnade på bandet om och om och om igen och kunde till slut flera av Lindemännen på plattan utantill.
     Jag kom tillbaka till Sundsvall och lekte Lindeman med mina kompisar på fritids.
"Den där svanen då som kommer hem... från SLAKTARN!"
Både jag och min kompis Håkan kiknade av skratt när jag försökte härma Hasse Alfredsons agerande. Därefter hördes Hasse då och då på barnprogrammen i TV och 1986 hörde jag honom för första gången i "På minuten" i radio med Lennart Swahn. Stig Järrel i all ära, men då tyckte jag att Hasse var bäst, eftersom "På minutens" improvisatoriska stil förde tankarna till Lindeman.
     På den vägen har det varit sen och så småningom så lärde jag mig älska hans och Tage Danielssons revyer minst lika mycket, men dessa kan ni läsa mer om på länken ovan i min text om dom. Här hade jag i första hand tänkt att skriva om tre Hasse Alfredson-skivor som jag håller som några av mina personliga favoriter.

Hans Alfredson sjunger Blommig Falukorv och andra visor för barn
Jag säger det direkt, detta är inte originalutgåvan. Den kom 1965 och heter "Hasse Alfredson nästan sjunger för barn", utan detta är en lågprisutgåva som Svenska Ljud gav ut senare. Däremot så var jag alltid lite reserverad till Hasses barnsånger, kanske för att flera av dom var rätt sönderspelad och jag som barn tyckte att det var lite tramsigt. Men som den samlare av Hasse Å Tage som jag ändå är så valde jag att köpa den här plattan rätt nyligen och insåg sen att detta faktiskt var en riktigt smart och rolig barnskiva. Visst, "Blommig falukorv" och "Styrman Karlssons äventyr" är uttjatade, men likväl så gick jag och nynnade på "Ska vi byta?" flera veckor efteråt. För detta är ändå en barnskiva som inte är som alla andra. Den är inte på något sätt fjantig eller tillrättalagd på barnens lägsta nivå, utan den är rakt på och väldigt lätt och rolig. Hasse har lyckats göra en barnskiva som tar barnen till en högre nivå, inte som i första hand sänker sig ner till barnen. Sen kanske de tre sista låtarna, som Hasse själv beskrev som "porr för barn", som lägger sig på en kiss- och- bajs-nivå kan te sig rätt tramsiga, men ändå kan jag inte låta bli att le lite roat åt dom, fast jag alltid varit allergisk mot den sortens humor. Sen ska man förstås också ge en stor eloge till Bengt-Arne Wallins arrangemang som verkligen tar genren barnvisor till nya höjder!


Hasse Alfredsson: "Tusenkonstnären"
Detta är en samling sketcher från Hasses tid med Povel Ramel, utgivna på Sonets underbolag Spotlight. Jag har aldrig varit en stor Povel-fan så därför blev jag glad när jag stod vid en skivback och hittade en skiva med Hasse Alfredsson och diverse sketcher jag aldrig hört talas om. Jo, en har jag hört, tillsammans med många andra, "Guben i låddan" med Martin Ljung. Ni vet, "Herr Larsson har inget kööörkooort!!!" Lite söndertjatad, men en klassiker jag spelade in på band redan på fritids.
Annars så älskar jag sketchen "Artisttjänst Knaprig" med Hasse Alfredson som talangscout och Martin Ljung som envis sökare som läser den ena märkliga dikttiteln efter den andra ("Närke, Närke, mitt födelseNärke") .
Men min stora favorit är så titelspåret, "Tusenkonstnären", där Povel ska försöka få Hasse att göra något utöver det vanliga som artist och båda är otroligt lysande och roliga! Kanske en av mina favoritstunder med Povel också.


Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar
Det vore fel att inte ta med skivan som startade allt och som jag hört miljoner gånger. Jag har förstås mer eller mindre alla dom klassiska Lindeman-skivorna, men av naturliga själ håller jag denna som min favorit. Hasse Å Tage ensamma med publiken på "Gula hund" och deras förmåga att improvisera den ena galna situationen efter den andra. Här finns Örnbetvingare Lindeman ("Jag hade ju inte påsen i örat, jag hade påsar under ögona ju"), Enslingen Lindeman ("Då var det lite för tidigt att stiga opp och lite för sent att somna om"), Färghandlare Lindeman ("Då stryker man ut salvan på golvet, också ramlar man, också får man armbrott"), Statisen Lindeman ("Va, vill ni nu igen?") och Hästspecialisten Lindeman (och hästen Joan som bara ville till grannens hingstar). Jag kan höra på dessa hur många gånger som helst och blir lika road varje gång! Hasse kanske göra några av sina bästa och roligaste karaktärsstilar på sina Lindemän här, inte minst Statisen, där han busar rejält!
Tyvärr finns ingen Lindeman från den här plattan upplagd på Youtube, men jag har till dess jag hittar en istället valt en annan klassiker, Kaninjägaren på Gotland, Nimerod Lindeman!

Hasse kommer att lämna en stor tomhet efter sig, eftersom det är få idag som kan den här förmågan att ta ett stort allvar och en seriös åsikt och framföra den på ett sånt roande och komiskt sätt att både underhållningen och budskapet går in. För mig har han alltså alltid funnits sen jag var liten och därför vill jag tacka Hasse Alfredsson för den humor och den komik som han gett mig och oss alla i alla år och hoppas att han tillsammans med Tage, och gärna resten av deras gamla gäng som inte är med oss längre, som Gösta Ekman, Lena Nyman och Gunnar Svensson, nu återförenats och har det riktigt roligt, var de än är!

måndag 4 september 2017

Månadens bästa fynd - Augusti 2017 (The Dramatics/Eldkvarn/Mavis Staples)

Augusti var ett andningshål vad gäller skivköp. Lite lugnare och en möjlighet att lyssna igenom sommaren och vårens köp samt att ladda inför höstens aktiviteter med skivmässor och dessutom en ny skivaffär som ÄNTLIGEN ska öppna i stan! Men självklart gick jag inte helt tomhänt ur denna månad, där dessutom den årliga Selånger Marknad för andra året i rad bjöd på en loppis från Hamsta som hade sex sprängfyllda backar med skivor. Plötsligt känns det kul att gå på detta annars rätt tradiga evenemang, även om det, som det gjorde detta år, regnade med öppna kranar.
     Denna månad var det främst 80-talsmusik och den numera traditionsenliga dosen av 70-talspop som gällde och bland dessa har jag valt ut dessa tre:

The Dramatics - 10 1/2 (1979)
The Dramatics är ännu ett av dessa soulgäng som kom på 50- och 60-talet (i deras fall 1964) och som sen funnits i alla evigheter, även om de varit osynliga utanför den inhemska amerikanska marknaden. Här i Sverige är det inte lika stora som liknande akter som Harold Melvin & The Blue Notes, The Temptations, Four Tops och The Miracles. Jag ska inte säga att detta album är ett fulländat soulalbum, den är inte lika jämn och spännande som ovan nämnda bands plattor, men det är ändå en habil och riktigt välgjord och bra platta. Balladen "Love is here" är en riktigt skön mjukislåt och balladerna är bandets starkaste kort. Helt OK, inte det starkaste i sin genre, men fullt lyssningsbar!


Eldkvarn - Karusellkvällar (1989)
Den här plattan har jag hört ända sen 1990, då jag fick den kopierad på kassett av en familjevän, vilket cementerade mitt intresse för detta ikoniska svenska band! Till sist har jag nu också lyckats få ett exemplar på vinyl också, vilket jag är riktigt lycklig över!
Om man jämför med föregångaren, mastodontsuccén "Kungarna från Broadway", så är detta lite av en fortsättning, med mycket teknik och en del synthar, vi snackar ändå 80-talet, fast utan Mauro Scoccos ljudbild. Alan Suurna har producerat med bandet här. Melodierna känns dock lite mognare och mindre hitbaserad på något vis och någon "Kärlekens tunga" finns inte här, men väl "Långsamt tåg", som jag sprang som en skållad råtta till Thylins Skivaffär 1989 och köpte singeln på direkt. Himmel, vad bra detta var!
     Och "Karusellkvällar" är ett riktigt bra album, klassiskt Eldkvarn med Pluras melodier. Titelspåret "Karusellkvällar" är ett annat klassiskt spår, liksom andra singeln "Kärleken knackar på din dörr". 80-talets svenska rockvärld knackar på din stereo här och det är lysande!


Mavis Staples - A piece of the action (Soundtrack) (1977)
Jag ska erkänna, mitt intresse för Mavis Staples har inte varit det allra största. Jag tror det sitter i att vecka efter vecka sommaren 1989 behöva lyssna på den astråkiga "20th century express" på Sommartoppen. Jag vet, inte den allra bästa anledning till att såga en hel artists karriär. Men denna är långt intressantare! Detta är ett soundtrack till en actionkomedi med Sidney Poitier och Bill Cosby som heter "A piece of the action" och till det har man, som på många andra 70-talsfilmer med färgade skådespelare, anlitat Curtis Mayfield att skriva musiken, som gjorde det, satte fram ett annat namn vid mikrofonen och gav ut det på sin Curtom-etikett. Här har jag inte hunnit höra hela plattan än utan främst gjort några stickspår på plattan, men det är ett ljuvligt lätt, luftigt och samtidigt funkigt sound med Mavis Staples rätt tuffa och mogna röst. Det lovar gott inför det att jag ska höra hela plattan och jag välkomnar förstås många fler soundtracks signerade Curtis Mayfield och med soulvärldens giganter sjungandes, och jag tror att min bild av Mavis Staples kommer att ändras något också med detta.

onsdag 23 augusti 2017

Elvis Presley - From Elvis in Memphis

Jag har alltid varit lite sen av mig, men ändå tycker jag att det är passande att skriva om den här plattan när nu alla talat sig blå om att det är 40 år sen Elvis Presley dog. Jag ska inte säga att jag är ett Elvis-fan. Jag är i över huvud taget inget fan av 50- och 60-talsrock. Jag har hört mig less på "Hound dog", "Jailhouse rock", "Love me tender" och "Don't be cruel". För sin tid var det säkert nytt och häftigt, men för mig passerar det tämligen obemärkt förbi. Dock hade jag en tid då jag tyckte Elvis var helt OK, vilket var runt samma tid jag har pratat om förut, då jag första gången började utforska 70-talsmusiken i slutet av 80-talet.
     Mina föräldrar hade ett kassettband med ett radioprogram om Elvis ("Elvis i svenska öron", finns i sin helhet på Radiogodis). Det var ett avsnitt där man koncentrerade sig på den tid då han kom tillbaka från sin tyska militärtjänstgöring och allt filmande 1968. Det var musik från comebackkonserten 1968, den då han med en liten skara musiker sitter på en scen med X antal fans runt om sig, en konsert som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Den är mer naken och samtidigt mer nyskapande för att vara Elvis Presley.

Men det som samtidigt slog knock på mig var när man spelade musik från hans comebackplatta, "From Elvis in Memphis" från 1969. Detta anser jag vara Elvis överlägset bästa platta, just för att man här får en mer tillbakalutad och annorlunda Elvis än dessa 3-minutersrockare som spelas exakt överallt. Därför blev jag förstås glad när en av familjens vänner, som var ett stort Elvis-fan med en gigantisk Elvissamling på vinyl, lånade ut skivan till mig och jag kunde göra en kassettkopia. Detta band finns kvar än, men bandspelaren jag spelade in på då var ingen höjdare och ett svagt brummande ljud kan höras genom inspelningen. Därför så lyckades jag hitta ett rätt slitet men fullt spelbart eget exemplar av plattan på Erikshjälpen för många år sen.

Den här skivan kom till inte helt utan problem. Studioproducenten Chips Moman blev ilsken över allt spring, fjäskande och stökande i studion från den enorma hög av musiker och samarbetare Elvis hade med sig och hotade bryta inspelningen om man inte bantade personalantalet och började jobba, oavsett om artisten hette Elvis.
     Och resultatet blev riktigt gott. Två låtar från plattan för idag räknas till Elvis-klassiker, "In the ghetto" och "Suspicious minds", varav den sistnämnda är bland det bästa Presley har gjort i sin karriär enligt mig. Den är sval, skön, är riktigt snyggt gjort och har en skön dramatisk touch i sig! Och "In the ghetto" är förstås en klassiker utan dess like, inget snack. I överlag så är det en mer mogen och vuxen Elvis som vi möter på den här plattan, där rockstilen har fått stå tillbaka till förmån för stråkar och en soft musikstil. Det märks inte minst på en låt, som för alltid varit min absoluta favorit-Elvis-låt och kanske 60-talets vackraste låt totalt sett. En låt som spelades på detta radioprogram om Elvis och som verkligen gick in i den unge Stafrins hjärna var B-sidan på "Suspicious minds", som också finns på plattan, "Any day now" (som också finns på egen singel). Detta är så otroligt snyggt gjort, framför allt hur stråkarna byggs upp så snyggt och blåset sitter så perfekt efter refrängen. Inledningen är bara ljuvlig! Produktionen är så mästerlig att i alla fall jag bara gapar och får ståpäls än idag! Andra låtar som rekommenderas varmt är den snygga "Long black limousine" för att inte tala om den gospelinfluerade soulfunkkaskaden "I'm movin' on", eller balladen "After loving you". För mig är detta bland det bästa som 60-talet hade att bjuda på. Jag är dock inte säker på hur många jag får med mig på denna åsikt. Men "From Elvis in Memphis" är klassisk Elvis Presley som ändå vågar gå nya stigar, visa upp en mognare sida och göra melodier som känns nya och fräscha än idag!

Eftersom det ändå är Elvis-jubileum så kostar jag på mig tre spår från plattan, givetvis "Anyday now" och "Suspicious minds", men även "I'm movin' on".
   



måndag 14 augusti 2017

Singeltipset Deluxe III

Det var bra längesen nu (januari 2014 var den senaste och maj 2013 den första), men äntligen är det dags för "Singeltipset Deluxe", avdelningen där jag lyfter fram ett flertal s k "blindbuys", alltså billigare vinylsinglar jag har köpt på vinst och förlust utan att veta om det är bra eller inte. "Deluxe" heter det alltså eftersom jag tipsar om fler singlar än en. Självklart har jag gjort diverse "blindbuys" under dessa tre år också, men det har varit extremt många under 2017 så därför kändes det helt rätt att göra denna tredje del och bli inte förvånad om det blir fler delar inom en snar framtid. Sen senaste artikeln har dock en hel del hänt i min musiksmak och jag har gjort en del chansningar av singlar från 70-talet också, medan de två tidigare artiklarna i stor sätt bara koncentrerade sig på 80-talet. Så med stor entusiasm tar jag mig nu an uppdraget att lyfta fram ett gäng singlar som knappt spelats en gång i svensk radio, med tur hamnade sist på svenska singellistorna och som extremt få minns idag.

Stefano Pulga -Take me higher (1984)
Stefano Pulga är en av alla dessa italoartister som under 80-talet försökte skaffa sig en internationell publik med synthdisco som satt som fastnaglad. Normalt har flera av dessa artister ett engelskt artistnamn, men Stefano Pulga har faktiskt sitt riktiga namn. Jag är hyggligt bevandrad i italovärlden från 80-talet, även om en del av andra i genren som aldrig slog här i Sverige kan vara lite väl strömlinjeformade och brister i melodi. Däremot är namnet Stefano Pulga okänt för mig. Men steget från detta till liknande artister som Gazebo, Den Harrow eller Ryan Paris är inte långt och "Take me higher" har en riktigt snygg melodi och produktion. 80-tal ut i fingerblommorna och med ett skönt gung i låten! I detta fall är B-sidan, "Supergirl", också väl rekommenderbar! Annars brukar italoartister i de flesta fall ha en instrumental version som B-sida, men det är kul med de som vågar bryta mallen...


Meri D Marshall - My obsession (1985)
Amerikanska Meri D Marshall (eller Meredith Marshall idag) är känd för i praktiken en enda sak; hon var en av tre som 1985 sjöng Cyndi Lauper-hiten "Girls just want to have fun" i filmen med samma namn, när man inte hade rättigheterna till Lauper själv. Kanske inte det roligaste att skriva i sitt CV om. Efter detta skulle hennes egen karriär dras igång, vilket inte blev någon jättesuccé. Ändå är detta inte alls dåligt. Det är en riktigt snygg amerikansk discoproduktion som lite påminner om ett möte mellan Laura Brannigans musik och Bonnie Tylers överdramatiska låtstil. Inget som känns som en megahit direkt, men ett spännande och snyggt hantverk!
     Jag har också lyckats få tag på en senare singel med henne, "On y vas" från 1987 som också är väl rekommenderbar och dansant. Totalt blev det bara tre plattor för henne, var vid hon också sen försökte sig på skådespeleri. Jag kan tänka mig att Marshalls musik kanske hamnade i kläm, för europeisk i sin stil för amerikanarna och för amerikansk för européerna. Men bra är det!


France Joli - Come to me (1979)
Ibland kan det vara en fördel att vara en reserv. Kanadensiska France Joli fick hoppa in för en frånvarande Donna Summer på en konsert på Fire Island och därefter steg hennes låt "Come to me" upp till den amerikanska danslistans första plats. Men typ bara där också. Därmed så är då musiken på den här singeln i facket 70-talsdisco, dock faktiskt bättre än Donna Summers stela Giorgio Moroder-disco. Låten är snygg och skönt gjord, producerad av Kanadas Giorgio Moroder, Tony Green, som också driver bolaget singeln gavs ut på, TGO.
     "Come to me" har traditionella kännetecken som stråkar i bakgrunden och ger också något nytt till publiken, eller vad sägs om ett galant vibrafonsolo mitt i. Kongatrummorna ger också en riktigt snygg rytm till denna riktigt häftiga discohit och Jolis enda riktiga hit, i alla fall på andra sidan Atlanten. Men B-sidan "Let go" är också väl värd ett öra!


Les Models - Yes with my body (1979)

Ibland har man mer fördomar än man behöver. När jag tittade på den här singeln så var jag övertygad om att jag skulle skriva om denna i "Kultstämplat". Tre tjejer i baddräkter med gruppnamnet Les Models, som dessutom sjunger. Kan detta bli något annat än skrattvarning? Självklart ville jag ha den av just den anledningen.
     Om själva gruppen har jag inte hittat något, mer än att det är en fransk konstellation och att tjejerna heter Eva, Gill och Toni. Tydligen gav de bara ut en platta också, som förmodligen helt drunknade i det sena 70-talets discovåg.
     Men detta visade sig vara riktigt bra. Jag ska inte säga att det är den mest begripliga och intelligenta texten:
"I say yes with my body, not with my heart.
I don't need money, all of that stuff.
Give me my body, that is enough"

Men det är ändå riktigt bra gjort, en stadig och skön discoproduktion och tjejerna funkar riktigt bra som en möjlig europeisk version på The Ritchie Family. Detta var långt bättre än jag hade kunnat föreställa mig!
Här har jag inte hittat någon singelversion på låten utan bara den 6-minuter långa maxisingelvarianten, men det är dock samma låt vi snackar om...


Boys Brigade - Melody (1983)

Kanadensiska Boys Brigade är ännu ett av dessa band som gjorde endast ett väldigt kort besök i musikbranschen innan man la av. En platta bara hann det komma ut innan man började gräla och bandet splittrades. Är bandet känd för något så är det i så fall sångaren, Malcolm Burn, som producerat många av de stora artisterna, som Bob Dylan, Iggy Pop, Patti Smith och The Neville Brothers, samt vunnit en grammis för en platta med EmmyLou Harris.
     Bandet gjorde en sorts tidstypisk new wave-pop, vilket kanske inte var så vanligt i just Kanada, och på bandets största hit, som bara nådde plats 104 på USA-listan, så pratsjöng Burn låten igenom med en låg röst. Men den här låten tycker i alla fall jag var värd att bli oändligt mycket större, för "Melody" är en väldigt vacker och sentimental poplåt. Texten, om killen som är kär i tjejen som har en pojkvän som misshandlar henne, är oerhört bra och gripande och framför allt är det otroligt bra beskrivet. Jag gillar textraden:
"She used to have a man
and the mans name was Sam,
and he was the ultimate anti-hero"
Jag gissar att Boys Brigades enda album inte blir så jättelätt att hitta, men jag skulle bli lycklig om det lyckades för denna låt ger mersmak på ett av dessa band som kunde ha blivit något, men föll pladask direkt.

söndag 6 augusti 2017

Disco Franz And The Yodelgirls - Das jodelding

Jag har försökt att hitta något om denne "Disco Franz" men misslyckats så om den här artisten vet jag exakt ingenting, mer än att han är tysk, och snudd på ännu mindre om "The Yodelgirls", mer än att de troligen blev relegerade från jodelskolan och därför får hanka sig fram på såna här discoplattor. Med andra ord, deras jodlande är riktigt usla, eller snarare ett väldigt dåligt försök att jodla något till en monotont upprepande discofunklåt. Att blanda två olika musikstilar för att få en framgång har alltid förekommit och en sak kan vi alla vara överens om, vissa stilar går inte att blanda utan att det låter fel. I det här fallet är kombinationen schweizisk jodelkultur, dessutom misslyckad sådan, och USAs våg av 70-talets discofunkvåg så otroligt bisarr och opassande att "Das Yodelding" blir tämligen obegriplig och galen, alltså helt i min linje.

B-sidan på singeln däremot är av en helt annan karaktär. Jodeltjejerna har fått paus och Disco Franz har blivit Disco Guitar Franz och drar igång med en gitarrlåt av 60-talsmodel betitlad "The Train", som gravt låter som något The Shadows eller The Ventures kunde ha gjort en gång i tiden. Jag är normalt inte så intresserad av den musiken, men här är den faktiskt långt bättre än A-sidan.

Tydligen finns det dessutom två versioner av "Das Yodelding", dels denna med Disco Franz & The Yodelgirls och dels Disco Fritz & His Sauerkrautz, som var med i tyska komediserien "Platten-küche" på 70-talet. Den versionen låter mer eller mindre likadant med samma usla jodling. Vilken version som kom först, om det är samma personer bakom låtarna och historien bakom dessa är alltså okänt.

fredag 4 augusti 2017

Sommarens bästa fynd - Juni/Juli 2017

Precis som utlovat så blir det en sammanslagning av juni och julis bästa fynd och eftersom sommaren bjudit på en hel del kul, till och med om man räknar bort Göteborgsresan, så blir det precis som förra året en extra lång genomgång med hela tio kortare recensioner av nyinköpta skivor. 70-talssoul och jazz har dominerat med lite inslag av 80-tal, samt nyheten att det ÄNTLIGEN ska öppnas en ny skivaffär här i Sundsvall till hösten! Under juni så stängdes däremot en second hand-affär jag handlat skivor från mer eller mindre ända sen jag startade köpa skivor, Fyndlagret. Jag har nämnt dom ett flertal gånger. Tråkigt, eftersom jag ju gjort väldigt fina fynd, men samtidigt hittade jag där mängder med vinylsinglar under deras stängningsdagar. Eftersom singlarna kostade 1 krona styck så blev det mycket chansningar så därför kommer jag inom kort att göra en ny "Singeltipset Deluxe", serien där jag går igenom singlar jag köpte på vinst och förlust och inte hade en susning om vad det var. Nu till sommarens bästa fynd!

Sarah Brightman & The Starship Troopers - The adventures of the love crusader (1979): 

Innan Sarah Brightman blev en av jordens mest hyllade musikalstjärnor och sångerskor var hon discostjärna med eget band. Hennes mest kända bidrag till 70-talets discovärld var låten "In love with a starship trooper" som kom samma år som denna. Som ni har förstått handlade låtarna mycket om rymden och utomjordingar. Jag hittade en singel till med Brightman, från 1981, där bandet The Starship Troopers inte står nämnda, "Love in a UFO" som tydligt fortsätter på den linjen. Man kan tro att denna singel hör hemma i kultstämplat och lite kitchigt töntigt är det, men musiken är inte alls dålig utan en snygg 70-talsdiscoproduktion med en kul melodi! Videon däremot bara osar 70-tal med dålig effekter, galaxer i mina braxer.


Oscar Peterson - The trio (1961):
Jag har visat den här plattan flitigt på min facebooksida, men jag blir alltid lika lycklig när jag hittar liveplattor med Oscar Peterson och hans trio. Det spelades in en hel serie med skivor från London House Jazz Club i Chicago 1961 där Peterson spelade med sina vanligast förekommande kollegor, Ray Brown och Ed Thigpen. Den här skivan är i riktigt fin kvalitet utgiven på Verve med en trio på bästa humör! En riktigt höjdare av jazzliveplattor! Här kan vi avlyssna när Oscar Peterson hyllar staden han spelar i.


Jimmy Smith - Respect (1967):
Jag tycker jag har kompenserat förra årets nederlag med noll hittade skivor mer än väl detta år då det snarare regnat Jimmy Smith-skivor över mig så här långt. "Respect" är en klassisk Jimmy Smith-platta med hammond jazz av högsta och röjigaste kvalitet där han både tolkar Otis Redding ("Respect", senare Aretha Franklin-låten) samt gör egna nummer (den lysande "T-Bone Steak"). Samtidigt som huvudmusiken här är jazz så tvekar inte Smith att röra sig friskt i funkiga vatten också, som i "Funky broadway". Om jag ska peka på en nackdel så ska det vara det enormt fåniga omslaget där något fick för sig att det var en bra idé att klä ut orgellegenden till sparkande karatemästare.


Lee Morgan "The Sidewinder" (1964):
I början av sommaren damp det ner ett paket i brevlådan, en present från amerikansk en kompis på VC. Jag hade gjort klart på Youtube att jag letade efter Carole Kings legendariska "Tapestry" och fick ett meddelande att han hade hittat den åt mig och skulle skicka den. Han skickade långt mer än så. Min haka var nere i golvet när jag öppnade paketet och hittade tre skivor av högsta kvalitet. Carole King ska jag skriva om i en egen separat artikel senare. Den andra plattan, med amerikanska synthbandet Beacon, kanske dyker i framtiden. Men här och nu då en platta som många på Vinyl Community har nämnt och en del även spelat spår från. Det har gjort att jag blivit intresserad av Lee Morgans klassiska storsäljare "The sidewinder" från 1964. Den version jag fick skickad till mig var i sån lysande kvalitet att jag inte trodde mina ögon!
     "The sidewinder" är en skön platta som både experimenterar och låter riktig hederlig bop i 60-talsklädnad. Trumpetaren Lee Morgan och tenorsaxofonisten Joe Henderson spelar oerhört bra tillsammans och plattan är minst sagt lysande. Lyssna på titelspåret eller "Hocus pocus"!

Juluka - Scatterlings of Africa (1982):
Sydafrika var lite av minerat område under 80-talet där apartheidregimen regerade som mest. Engelskfödde Johny Clegg var dock en av de vita som sen barnsben var motståndare till rasismen i landet och samarbetade ofta med färgade musiker. Johnny Clegg & Savuka är det band man förknippar honom mest med, men innan dess hade han bandet Juluka vars största framgång var "Scatterlings of Africa". Jag lyssnade då enormt mycket på radioprogrammet Kulan I Luften på 80-talet där den här låten spelades väldigt mycket och sen dess har jag lite letat efter den och till sist hittade jag den i en Röda Kors-butik på Alnö. "Scatterlings of Africa" blandar på ett snillrikt sätt modern pop med afrikanska rytmer och häftig stamsång som grund i låten, väl värd allt letade.


Zulema - Zulema (1975):
Om det är något som plöjande genom avsnitt efter avsnitt av den klassiska showen "Soultrain" på Youtube har gett mig så är det mängder av för mig okända soulartister att leta efter i skivbackarna och en som jag blev grymt imponerad av efter att ha sett ett framträdande av henne där var Zulema (med efternamnet Cusseaux). Denna amerikanska sångerska var en av tjejerna i bandet Faith, Hope & Charity, men blev aldrig någon jättestjärna på egen hand. Väldigt synd tycker jag för Zulema har en bra röst och även om denna självbetitlade platta stundtals även glider iväg åt mer pop än soul så är detta en riktigt bra och skönt smekande soulplatta från 70-talets mitt. Zulema är väl värd att upptäckas och hitta mer av! "Wanna be where you are" tar vi här, i ett framträdande från just "Soultrain".


Linda Clifford - I'm yours (1980):
För nästan ett år sen upptäckte jag en soulstjärna som för mig växte till en av mina intressantaste nya upptäckter någonsin, Linda Clifford, Curtis Mayfields adept. Jag skrev om henne i junimånads bästa fynd 2016. Den här skivan, "I'm yours", en skiva från 1980 som jag hittade på en loppis ute på landsbygdsområdet Kovland, erkänner jag att jag inte ännu hunnit på, men mina förväntningar på denna skiva är skyhöga. För detta kan ju inte gå fel, Linda Cliffords röst, Curtis Mayfields övervakning och ande som svävar över allt och som grädde på moset Isaa Hayes som producerat. Det är som upplagt för en kanonplatta!


Miles Davis - In person friday and saturday night at Blackhawk (1961):
En fredags- och lördagskväll på nattklubben Blackhawk i San Fransisco 1961. Man har storbesök på klubben i form av Miles Davis och hans kvintett bestående av Hank Mobley tenorsaxofon, Wynton Kelly piano, Paul Chambers bas och Jimmy Cobb trummor och inspelningsapparaturen är uppriggad. Det blir en toppenkväll som blir förevigad för eftervärlden på ett klassiskt dubbelalbum, där musikerna spelar på topp och Davis och Mobley briljerar. För inte allt för länge sen besökte jag Härnösand så de närmaste skivorna är hämtade från den resan och i en minst sagt speciel skivaffär kallad Skivoteket, som drevs av en person hemma i hans stora gula hus hade jag turen att hitta ett par Miles Davis-plattor. En ska jag skriva om i en egen artikel, den andra, denna, hittade jag för en tia i en låda. Lite sliten i omslaget, men skivorna är av toppkvalitet!


New Musik - Sanctuary (1981):
Engelska New Musik har förekommit en gång förut i bloggen, när jag skrev om deras klassiska album "Anywhere" förra hösten. Den plattan är också delaktig i denna platta. Som jag skrev om då så blev bandets karriär tämligen kort, endast tre plattor och lika många år. En samlingsplatta gav man dock ut, även om den blev väldigt exklusiv. Denna platta "Sanctuary" gavs endast ut i USA och innehåller tolv spår från deras två första plattor, "From A to B" och "Anywhere". Lite speciellt och kul känns det att hitta denna udda samling som innehåller verkligen deras bästa låtar, "Luxury", "Living by numbers" och "This world of water". Den är inte särskilt lätt att hitta, men summerar två klassiska synthplattor från 80-talets början på ett lysande sätt!


Stevie Wonder - For once in my life (1968):
En av Motowns mest kända stycken är "For once in my life", förevigt förknippad med Stevie Wonder. Men det var inte han som lanserade låten utan den fanns flera år och gjordes av ett flertal andra artister innan Stevie tog hand om den och gjorde den till denna glada och pigga klassiker vi känner den som. Från början var dock Motown-basen Berry Gordy inte alls intresserad av Stevies uptempoversion och fick övertalas att låta honom spela in den och sen är resten historia. Jag samlar ju normalt inte 60-talssoul, men självklart kunde jag inte låta denna singel passera obemärkt förbi när jag såg den på Erikshjälpen i Härnösand. Stevie är ändå Stevie och låten är en lysande soulklassiker ut i fingerspetsarna!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...