fredag 17 november 2017

Helen Terry - Blue notes

I vår serie artister där ni genast börjar fundera "Vem är det" har vi kommit till Helen Terry, en brittisk sångerska som fick kontakter med toppmusiker både hemma i England och i USA, men som ändå inte riktigt fick något stort genombrott och vars karriär blev kort. Hon upptäcktes av Boy George på en klubb i London och blev sen bakgrundssångerska för Culture Club och förekommer dessutom i flera av bandets musikvideor. Samarbetet har fortsatt även till detta album, där Boy George är medkompositör till ett par låtar.
     I den minst sagt gravt utseendefixerade musikvärlden så kanske det var utseendet som låg henne till last eftersom något överviktiga Helen Terry saknar den fotomodelsliknande look som artister nu som då förväntades ha.
   
När det gäller min personliga åsikt så har jag kanske en helt motsatt åsikt än många andra, men jag tycker inte att Helen Terrys röst är så speciell. Inte värdelös, dock inte riktigt fantastisk heller och på flera partier i låtarna tycker inte jag att den bär henne ända fram. Lite kan jag tycka att hon påminner om en lightversion av Alison Moyet på vissa ställen och hennes röst, Alisons alltså, har jag aldrig varit ett fan av så kanske är det det som smittar.
     Däremot har hon en sak som gör henne väldigt intressant, hon är en riktigt bra låtskrivare vilket märks på denna hennes enda fullängdsplatta.

Jag hörde Helen Terry första och enda gångerna i radions "Kulan I Luften" 1989 då hennes låtar
"Fortunate fool" och "Lessons in loneliness" spelades. Dom singlarna hittade jag för inte allt för länge sen vid second hand-affären Fyndlagret nedstängning här i Sundsvall i juni.
     Inte långt därefter hittade jag denna platta på Erikshjälpen här i stan och tyckte att jag ändå skulle ge henne en chans, även om ovan nämnda låtar inte är med och plattan är från 1986. En medlem på Vinyl Community hade träffat henne när hennes karriär trots allt stod på topp och tydligen så är hon en rätt jordnära artist också.

"Blue notes" har dock en till sak som gör plattan till riktigt bra, nuvarande skivbolaget Blue Notes president Don Was från gruppen Was (Not Was). Han är plattans producent och därvid har den fått en lätt funkig och lite soulstänkande ljudbild som är riktigt bra och välgjord! Men Helen Terrys lysande förmåga att skriva bra låtar märks vid låten "Love, money and sex", en soulglittrande låt med en fräsch 80-talspopig ljudbild och bra refräng, eller låten "Right in front of you". Nu har inte Terry varit med och skriva alla låtar på plattan utan här finns också en lysande låt av "Mr Motown", Lament Dozier, "Act of mercy" och även John Cale har skrivit en låt.
     Plattan kanske inte innehåller några direkta trackslisteettor, men kombinationen av lysande låtmatrial och enormt snygg lät popfunkig produktion av Don Was gör att jag kan överse med Helen Terrys små brister med rösten och se detta som en förvånansvärt bra platta som är både lättsam, funkig och snygg! Synd att det sen inte blev några fler plattor för det hade varit kul att höra vad man kunnat göra med Terrys lite tuffare och lätt rockigare stil som "Fortunate fool" visade upp 1989. För Helen Terry hamnade i konflikt med skivbolaget Parlophone, som släppt hennes två singlar det året, och hon  bröt rätt fort kontraktet. Hon lämnade skivbranschen och sökte sig till TV-istället där hon numera bland annat är producent för TV-sändningarna av dom engelska BRIT Awards.

Tyvärr har jag inte hittat min favoritlåt på plattan, "Love, money and sex", men jag tar en av låtarna hon har skrivit tillsammans med Boy George, "Come on and find me", där jag också tycker trots allt att hennes röst funkar allra bäst! Dessutom låten "Stuttering", som Helen gjorde på singel redan 1984, men som ändå kom med på denna platta.



måndag 13 november 2017

The Masqueraders - Love anonymous

Jag erkänner att jag  är lite i läroprocess ännu när det gäller 70-talssoul, trots att det just nu är en av de genrer jag lyssnar mest på. Självklart har jag många stora favoriter, men det är också många namn jag ännu är osäker på eller inte kan något alls om egentligen. Då får man gå på magkänslan eller titta på skivomslaget efter bekanta namn. Jag hade knappt hört talas om namnet The Masqueraders innan jag hittade den här på Återbruket. Men när det stod att Isaac Hayes hade producerat så var det en självklarhet att den skulle inhandlas. Och det ångrade jag mig verkligen inte!

Men att jag inte hade koll på The Masqueraders är kanske inte så konstigt för bandet är rätt märkligt i det avseendet att bandet har funnits ända sen 1958, men ändå aldrig riktigt fått till det försäljningsmässigt utan förblivit rätt okända. Tittar man på vilka skivbolag bandet haft under karriären så är ett par singlar på Bell Records det mest namnkunniga. Bandet har inte ens fått en Wikipedia-sida, vilket inte ofta händer med band som funnits i fyra decennier.
     1975 hamnade de på Isaac Hayes eget skivbolag HBS och trots en lång karriär så kom deras första fullängdsplatta först då, "Everybody wanna live on". Med tanke på hur lysande den här plattan är så hamnar den förstås också högt på önskelistan. Detta från 1977 är alltså deras andra album, både i karriären och Isaac Hayes bolag.

Musiken är förvisso inte originell utan följer The Temptations, Delegation och andra band i samma genre i spåren. Men likväl är "Love anonymous" väldigt tjusigt och bra! Det hörs på något sätt att
Isaac Hayes är inblandad, för man känner igen hans intima, smäktande och samtidigt funkiga ljudbild från hans egna plattor. Det är otroligt bra producerat och The Masqueraders sjunger riktigt bra ihop! Låtmatrialet är också kanonbra. Inledande "Modern day woman" lyckas på ett fantastiskt sätt blanda en skön melodi och vackra instrumentala partier.
     Balladen "Love between a woman and a man" är en riktig avkopplare att slappa till! Min favorit är andra sidans inledande "The bicentennial" som är en låt med mer discotouch och en lysande och träffsäker melodi, om än kanske lite fånig text! "Love anonymous" är en sorgligt bortglömd soulpärla som är långt mer värd att upptäckas, inte bara för att ett av genrens största namn är bakom rattarna utan för att The Masqueraders och deras melodier håller hela vägen!

Det gick dock inte lika bra sen för The Masqueraders. Isaac Hayes bolag gick i konkurs och bandet stod utan skivkontakt resten av 70-talet, trots att man ändå turnerade och hade spelningar. En skiva till lyckades man få till på ett mindre bolag 1980, vilket blev det sista de gjorde, fram till i år då de överraskande ställde upp i "America's got talent" (som är den amerikanska varianten på TV4s "Talang"). Det är sorgligt att ett band som funnits så länge och ändå gjort bra musik på platta får försöka komma tillbaka, eller kanske snarare börja om, genom att ställa upp i ett dylikt talangprogram bland alla ungtuppar som hoppas få 15 minuters berömmelse genom tre minuter i rutan. Men likväl kan man ju försöka minnas The Masqueraders när de var som bäst, här sjungandes "Modern day woman" och "The bicentennial" från den bortglömda pärlan "Love anonymous".



måndag 6 november 2017

Månadens bästa fynd - Oktober 2017 (The Jazz Messengers/Jimmy Smith/OMD/Peter LeMarc)

Oktober månad dominerades förstås av resan till Umeå och dess skivmässa, men förutom det så har det varit en riktigt bra månad. Ibland kan det kännas som att en månad inte kanske inbringade så mycket, men när man tittar tillbaka så inser man att det ändå gått riktigt bra faktiskt! Jimmy Smith dominerade mycket, där jag förutom CD-boxen nedanför också hittade en funkig och mer soulinspirerad platta, som jag inte hunnit höra än. Dessutom en gigantisk hög med singlar som jag fick för allt från gratis (dock utan riktigt omslag) upp till väldigt billigt. Men eftersom jag hittat så mycket fint denna månad blir det en extra och fjärde skiva i listan av "Månadens bästa fynd"!

The Jazz Messengers - At the Cafe Bohemia, vol. 1 (1955)
Året är 1955 och platsen är nattklubben Café Bohemia i New York. På scenen står fem jazzmusiker som står för den nya jazzen, den allt mer improviserande bebopjazzen. Men det är högtryck i salongen när Art Blakey drar igång med sina Jazz Messengers och Blakey presenterar sina fem medmusiker, pianisten Horace Silver, trumpetaren Kenny Dorham, tenorsaxofonisten Hank Mobley (som Blakey presenterar som en ny stjärna här) samt bassisten Doug Watkins. Blakey själv sitter förstås bakom trummorna.

Jag ska inte låtsas som att jag är ett stort fan av Art Blakey & The Jazz Messengers. Deras hardbopstil där låtarna är nästan en kvart långa och relativt utan någon form av melodi har jag oftast tvekat inför. Men här är det ännu 50-tal och det är ännu en fot i den mer traditionella bebopstilen och en fot i något nytt. Det här Blue Note-albumet, eftersom jag även älskar livealbum med jazz, kände jag att jag bara måste ha. Och det är ett riktigt höjdaralbum med en riktigt skön livekänsla! Alla musikerna är höjdare i sin stil och plattan rymmer många sköna stämningar. Man kan bara groova loss till den långa, men ändå inte för långa, "Soft winds" eller softa till den underbara balladen "Alone together" med en lysande Hank Mobley i spetsen. Eller varför inte "Prince Albert", vars intro är rätt bekant och lik en viss "All the things you are". En lysande 50-talsklassiker som aldrig blir tråkig och som kanske är en av de bättre livejazzalbumen jag köpt på länge!


Jimmy Smith - Kind of Smith (2010)
Jag gjorde en beställning till Ginza denna månad och hittade guld! När jag såg denna 10 CD-box med min favoritorganist Jimmy Smith lyste det bara "Köp den" i mina ögon! Man skulle kunna tro att detta är en lågbudget utgåva som har MCPS stämplad över allt, och visst märket "House of jazz" är inte något Decca eller Verve direkt, men utgåvan är förstklassig! Boxen innehåller som sagt 10 CD-skivor där alla är inspelningar från Jimmy Smiths första år på 50-talet! Jag har mycket Jimmy Smith men 99,9 % av dom är från 60-talet och senare. Hans första år lyser med sin frånvaro så bara därför är detta något som är lysande i min samling!

Låtarna är sen hämtade från diverse album med Smith utgivna på 50-talet, men det är som sagt en proffsig box som innehåller mycket godsaker jag aldrig hört förut och som sällan hittas med honom och där Smith briljerar enormt med ett bländande spel till den här lite mer softa jazz som spelas! Personligen är detta bland det bästa fynd jag gjort med Jimmy Smith och för en hundring är detta ett måste för alla fans av denne hammondlegend! Hur väljer man en låt från en hel box med tio skivor? Jag valde "Joy" från 1956.


Orchestral Manouvers In The Dark - Orchestral Manouvers In The Dark (1980)
Ett par plattor nu som jag inte hunnit höra på än, men som jag kände bara måste tas med. Denna är passande, eftersom Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) kommit med ett helt nytt album i år, "The punishment of luxury", som beskrivs som ett album med mindre hitkänsla, men mer tillbakalutande och svävande synth i stil med deras "Architecture & Morality" för ca 35 år sen. Därför så känns det också rätt att gå så långt tillbaka i tiden som det bara går.

Innan "The punishment of luxury" kom ut så var jag i tron att det bara var deras då senaste album, "English electric", som var det enda jag inte hade. Men en på Youtubes Vinyl Community visade plötsligt upp en tidig OMD-platta jag aldrig sett förut, deras allra första från 1980, den som innehåller "Electricity". 1980 är synthmusiken något väldigt tidigt och helt främmande för många. Kraftwerk är bland det enda många känner till. Detta är alltså nytt, banbrytande och speciellt, och mer lättlyssnade för en bredare publik än vad Kraftwerks plattor är. Förväntningarna på denna är därmed satta skyhögt och förhoppningsvis kommer jag med en ny recension av den såsmåningom, beroende på hur bra den är! Vilket fall så är jag nu bara två plattor från en komplett OMD-samling...



Peter LeMarc - Den tunna tråden (2016)
Här snackar vi högt ställda förväntningar. 2013 års bästa fynd var Peter LeMarcs då senaste album "En svag doft av skymning" och därför är det spännande och se om detta senaste alster når upp till den. Vad det verkar nu kan "Den tunna tråden" vara hans sista platta, sorgligt, men sant. Peter LeMarc är alltid bra på att berätta om tillkomsten och tankarna bakom sina plattor och här hade han egentligen inte tänkt att göra en ny platta. Men plötsligt fick han samma känsla som när han skrev den självbetitlade "vita plattan", han struntar i allt runt omkring och och skriver som han känner och vill. Resultatet blev en naken platta med tankar om livet, döden och allt runt omkring. Titelspåret grep tag i mig direkt när jag hörde den. En riktigt tänkvärd låt som beskriver hans tankar när hans hustru fick en cancerdiagnos. Delen där han desperat och argt skriker åt Gud varför han tar henne ifrån honom är bara lysande och hjärtskärande!

Några spår från plattan har jag hört när han framförde dessa live under hans TV-sända lysande konsert med Tomas Andersson-Wij för ett år sen och dessa bådade verkligen gott så det är med spänning som jag ska sätta mig ner och peta in skivan i CD-spelaren avnjuta den! Årets bästa skivfynd kan avgöras här!

lördag 4 november 2017

Blondie - Heart of glass

Beklagar att det har varit tyst nu ett tag, men jag åkte på en massiv förkylning som hindrat mig att göra så mycket, men jag är på gång med en "Månadens bästa fynd" för oktober. Men framtill dess en liten aptitretare i form av en kanonsingel jag köpte under denna månad som förtjänar en egen artikel! Förvisso är ett på intet sett en ovanlig singel utan en väldigt vanligt spelad låt genom åren. Men det är ett band som släppt ny och intressant musik i år, för av det jag hört från Blondies nya platta "Pollinator" så verkar den helt kanon! Spana in årets singlar "Fun" och "Too much" och ni fattar att Blondie är bättre än de varit på mycket länge! Debbie Harry är numera 72 år gammal, vilket på intet sätt märks i musiken!

Men jag hade ändå tänkt att hoppa drygt 38 år bakåt i tiden. Jag har blivit ett allt större Blondie-fan de senaste åren och hoppas samla plattor med dom på rad! En Blondie-låt som dock alltid funnits med mig och som jag gillat är "Heart of glass" från 1979 och plattan "Parallell lines". Själva plattan köpte jag i Härnösand i somras, men jag har inte hunnit lyssna igenom den än. Men "Heart of glass" är Blondie när dom är som allra bäst. Det är en mästerlig blandning av lite mörk förhistorisk new wave-disco och 70-talets falnande rockera! Det är kittlande och mysig nattliknande musik med Debbie Harrys här lite mystiska röst i sitt högsta läge. En tidig version av låten skrevs redan 1974 och var inspirerad av The Hues Corporations klassiska "Rock the boat" från samma år. Det finns många kanonbra Blondie-låtar, likväl som jag kan leva utan 60-talspastischen "Dennis" och reggaesömnpillret "The tide is high". Men detta är nog bland det allra bästa Blondie gjorde under sina glansdagar. Inte originellt och kanske lite sönderspelad med åren, men fortfarande ett mästerverk från 70-talets sista år, på gränsen mellan det gamla och något nytt elektroniskt för 80-talet!

B-sidan på singeln ska också premieras. "Rifle range" är från Blondies debut från 1976 och är mer rockig poppärla, men fortfarande med ett klös och en kittlande produktion som sitter klockrent! Och självklart bjuder jag här på bägge låtarna!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...