måndag 14 augusti 2017

Singeltipset Deluxe III

Det var bra längesen nu (januari 2014 var den senaste och maj 2013 den första), men äntligen är det dags för "Singeltipset Deluxe", avdelningen där jag lyfter fram ett flertal s k "blindbuys", alltså billigare vinylsinglar jag har köpt på vinst och förlust utan att veta om det är bra eller inte. "Deluxe" heter det alltså eftersom jag tipsar om fler singlar än en. Självklart har jag gjort diverse "blindbuys" under dessa tre år också, men det har varit extremt många under 2017 så därför kändes det helt rätt att göra denna tredje del och bli inte förvånad om det blir fler delar inom en snar framtid. Sen senaste artikeln har dock en hel del hänt i min musiksmak och jag har gjort en del chansningar av singlar från 70-talet också, medan de två tidigare artiklarna i stor sätt bara koncentrerade sig på 80-talet. Så med stor entusiasm tar jag mig nu an uppdraget att lyfta fram ett gäng singlar som knappt spelats en gång i svensk radio, med tur hamnade sist på svenska singellistorna och som extremt få minns idag.

Stefano Pulga -Take me higher (1984)
Stefano Pulga är en av alla dessa italoartister som under 80-talet försökte skaffa sig en internationell publik med synthdisco som satt som fastnaglad. Normalt har flera av dessa artister ett engelskt artistnamn, men Stefano Pulga har faktiskt sitt riktiga namn. Jag är hyggligt bevandrad i italovärlden från 80-talet, även om en del av andra i genren som aldrig slog här i Sverige kan vara lite väl strömlinjeformade och brister i melodi. Däremot är namnet Stefano Pulga okänt för mig. Men steget från detta till liknande artister som Gazebo, Den Harrow eller Ryan Paris är inte långt och "Take me higher" har en riktigt snygg melodi och produktion. 80-tal ut i fingerblommorna och med ett skönt gung i låten! I detta fall är B-sidan, "Supergirl", också väl rekommenderbar! Annars brukar italoartister i de flesta fall ha en instrumental version som B-sida, men det är kul med de som vågar bryta mallen...


Meri D Marshall - My obsession (1985)
Amerikanska Meri D Marshall (eller Meredith Marshall idag) är känd för i praktiken en enda sak; hon var en av tre som 1985 sjöng Cyndi Lauper-hiten "Girls just want to have fun" i filmen med samma namn, när man inte hade rättigheterna till Lauper själv. Kanske inte det roligaste att skriva i sitt CV om. Efter detta skulle hennes egen karriär dras igång, vilket inte blev någon jättesuccé. Ändå är detta inte alls dåligt. Det är en riktigt snygg amerikansk discoproduktion som lite påminner om ett möte mellan Laura Brannigans musik och Bonnie Tylers överdramatiska låtstil. Inget som känns som en megahit direkt, men ett spännande och snyggt hantverk!
     Jag har också lyckats få tag på en senare singel med henne, "On y vas" från 1987 som också är väl rekommenderbar och dansant. Totalt blev det bara tre plattor för henne, var vid hon också sen försökte sig på skådespeleri. Jag kan tänka mig att Marshalls musik kanske hamnade i kläm, för europeisk i sin stil för amerikanarna och för amerikansk för européerna. Men bra är det!


France Joli - Come to me (1979)
Ibland kan det vara en fördel att vara en reserv. Kanadensiska France Joli fick hoppa in för en frånvarande Donna Summer på en konsert på Fire Island och därefter steg hennes låt "Come to me" upp till den amerikanska danslistans första plats. Men typ bara där också. Därmed så är då musiken på den här singeln i facket 70-talsdisco, dock faktiskt bättre än Donna Summers stela Giorgio Moroder-disco. Låten är snygg och skönt gjord, producerad av Kanadas Giorgio Moroder, Tony Green, som också driver bolaget singeln gavs ut på, TGO.
     "Come to me" har traditionella kännetecken som stråkar i bakgrunden och ger också något nytt till publiken, eller vad sägs om ett galant vibrafonsolo mitt i. Kongatrummorna ger också en riktigt snygg rytm till denna riktigt häftiga discohit och Jolis enda riktiga hit, i alla fall på andra sidan Atlanten. Men B-sidan "Let go" är också väl värd ett öra!


Les Models - Yes with my body (1979)

Ibland har man mer fördomar än man behöver. När jag tittade på den här singeln så var jag övertygad om att jag skulle skriva om denna i "Kultstämplat". Tre tjejer i baddräkter med gruppnamnet Les Models, som dessutom sjunger. Kan detta bli något annat än skrattvarning? Självklart ville jag ha den av just den anledningen.
     Om själva gruppen har jag inte hittat något, mer än att det är en fransk konstellation och att tjejerna heter Eva, Gill och Toni. Tydligen gav de bara ut en platta också, som förmodligen helt drunknade i det sena 70-talets discovåg.
     Men detta visade sig vara riktigt bra. Jag ska inte säga att det är den mest begripliga och intelligenta texten:
"I say yes with my body, not with my heart.
I don't need money, all of that stuff.
Give me my body, that is enough"

Men det är ändå riktigt bra gjort, en stadig och skön discoproduktion och tjejerna funkar riktigt bra som en möjlig europeisk version på The Ritchie Family. Detta var långt bättre än jag hade kunnat föreställa mig!
Här har jag inte hittat någon singelversion på låten utan bara den 6-minuter långa maxisingelvarianten, men det är dock samma låt vi snackar om...


Boys Brigade - Melody (1983)

Kanadensiska Boys Brigade är ännu ett av dessa band som gjorde endast ett väldigt kort besök i musikbranschen innan man la av. En platta bara hann det komma ut innan man började gräla och bandet splittrades. Är bandet känd för något så är det i så fall sångaren, Malcolm Burn, som producerat många av de stora artisterna, som Bob Dylan, Iggy Pop, Patti Smith och The Neville Brothers, samt vunnit en grammis för en platta med EmmyLou Harris.
     Bandet gjorde en sorts tidstypisk new wave-pop, vilket kanske inte var så vanligt i just Kanada, och på bandets största hit, som bara nådde plats 104 på USA-listan, så pratsjöng Burn låten igenom med en låg röst. Men den här låten tycker i alla fall jag var värd att bli oändligt mycket större, för "Melody" är en väldigt vacker och sentimental poplåt. Texten, om killen som är kär i tjejen som har en pojkvän som misshandlar henne, är oerhört bra och gripande och framför allt är det otroligt bra beskrivet. Jag gillar textraden:
"She used to have a man
and the mans name was Sam,
and he was the ultimate anti-hero"
Jag gissar att Boys Brigades enda album inte blir så jättelätt att hitta, men jag skulle bli lycklig om det lyckades för denna låt ger mersmak på ett av dessa band som kunde ha blivit något, men föll pladask direkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...