expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 24 april 2017

Fine Young Cannibals - Johnny come home


Jag har sagt förut att jag inte är något jättestort fan av Fine Young Cannibals utan fick snarare deras mest kända låtar "She drives me crazy" och "Good thing" sönderspelade till max av MTV när jag hade den kanalen i tonåren. "She drives me crazy" känns ännu väldigt söndertjatad och "Good thing" har jag väldigt svårt för idag. En gång tidigare har bandet alltså förekommit på bloggen, för tre år sen med den tredje singeln (och klart bästa) från bandets mest kända album, "The raw & the cooked", "I'm not satisfied".

Fine Young Cannibal drevs av Andy Cox och David Steele som kom från ett idag bortglömt skaband från 80-talets början, The Beat. Sångaren hette Roland Gift och han hade en väldigt speciell röst väl passande hans enorma trut. För tittar man på videon till den låt jag anser vara bandets klart bästa låt så sjunger Gift med en mun som väl skulle rymma ett full stort äpple och mer där till. Kanske är det därför jag, med några låtars undantag, aldrig fastnat på allvar för Fine Young Cannibals, eftersom sångaren spelar över något för mycket i sin sångstil.
     Men bandets första album av två är faktiskt helt OK, med låtar som "Blue" och den överraskande bra Elvis-covern "Suspicious minds", och betydligt roligare än den mer kända och kommersiella andra albumet. Jag vet, rätt ovant sagt av mig. Men ljudet är mer avskalat, brittiskt och laid back, och då kan jag överse med Roland Gifts något udda sångstil. Detta kännetecknar också den här låten "Johnnny come home". I England var låten riktigt stor hit på sin tid, men överskuggades fyra år senare av den än större "She drives me crazy".
     "Johnny come home" handlar om en ung man som sticker hemifrån och försöker klara sig i storstaden. Och ljudbilden är otroligt skön, framför allt den vackra trumpeten i låten. Hur ofta hör man en sordin på en trumpet i modern popmusik, jag bara frågar. Detta är en otroligt skön och gungande låt mitt i emellan jazzen och den brittiska 80-talsmyllan.

B-sidan heter "Good times and bad" och är en sorts konstig experimentell låt med en del samplingar, väldigt olikt Fine Young Canniballs egentligen, men någonstans är den spännande även om den är så mycket B-sida som det går. Men jag tänker ändå förstås bjuda på videon till "Johnny come home" och kläderna och stilen på den är egentligen riktigt skön på något vis, så långt ifrån det då trendiga pastellfärgade och plastiga 80-talet som det går.

söndag 16 april 2017

Blandad pytt på lyckad skivmässa!

Sundsvalls skivmässa av versionen april 2017 är passerad och det var en stark och bra mässa vad gäller besökande. Detta trots att Gävle åter försökte konkurrera och lägga sin egen mässa samtidigt. Dock hade andelen dyra säljare ökat i antal. Men det var lite småimponerande att se backen med "rareties" från Stockholmsbutiken Record Hunter, med en skiva som gick loss på nästan 4000 kronor.

Jag försökte förbrilt hitta två skivor som jag letat ett tag efter, Chicagos debut "Chicago transit authourity" och Carol Kings legendariska "Tapestry", men dessa lyste med sin frånvaro denna gång. Letandet går vidare och jag fick nöja mig med Carole Kings platta från 1974, "Wrap around joy", istället. En riktigt lysande ersättare, för den plattan är RIKTIGT bra! De två inledande låtarna, "Nightingale" och "Change in mind, change of heart", är riktiga poppärlor! Carole Kings mogna och sköna röst, kombinerat med hennes pianospel är verkligen något av mina favoritkombos just nu!

Annars så var detta mässan då jag köpte verkligen en pyttipanna av stilar. Här fanns både 80-talsmusik, 70-talsmusik, soul, jazz och singersong-writers. Det började riktigt bra då jag hos en säljare cafeterian hittade några riktiga soulhöjdare, bland annat en platta med "The Soul Train Gang". "Soul train" var ett legendariskt TV-program i USA på 70-talet, ledd av Dan Cornelius, som också är plattans medproducent. Jag har sett en del avsnitt av programmet från "Youtube" och från början var det programmets alla dansare som kallades The Soul Train Gang, men Cornelius startade skivbolaget Soul Train Records och därtill ett band, The Soul Train Gang, och dansarna i showen The Soul Train Dancers. Den här plattan är minst sagt lysande! Underbart producerat och helt perfekta melodier! Lyssna framför allt på den sköna "Ooh cha"!
   
En annan upptäckt var gruppen Supercharge platta "I think i'm gonna fall in love", vars titelspår har varit

en av mina favoritlåtar från 70-talet i några år nu! Därmed skruvades förväntningarna upp rejält inför plattan, fast stickspår som jag gjort på den visar att den inte riktigt verkar vara av lika hög kvalitet som låten. Men, vem vet, åsikten kanske ändras efter att jag hört hela albumet. Däremot har albumet en av de kanske mer obegripliga omslag jag sett på ett tag. En naken kvinna ligger i fosterställning och suger på tummen. Öööhh... vad var tanken här!?!?
     Från samma säljare köpte jag också Earth, Wind & Fires "Open your eyes" från 1974, min hittills överlägset äldsta platta av dom. Samt dessutom Curtis Mayfields "Love is the place" från 1981, som istället är min hittills överlägset nyaste platta av honom (stickspår gjorda låter väldigt lovande här!).

En annan säljare jag köpte väldigt mycket av stod uppe på scenen i huvudlokalen och sålde skivorna för rena loppispriser, fem kronor för singlar och tio kronor för fullängdarna och här fanns det MYCKET att välja mellan och långt mer än loppisskivor! The Carpenters är nog svåra att hitta fullängdsalbum med och naturligtvis ännu svårare att hitta singlar med, men här blev det deras stora hit "Top of the world" på singel, liksom en skön synthhit från 70-talet, kanske en av de tidigare i sitt slag, Space med "Magic fly" från 1977. Däremot kan man ibland bli lagom förvånad när resultatet inte riktigt blir vad man trott. När jag ser namnen Kay Winding och Kenny Burrell på en singel som är utgiven av Verve så står det skrivet "Jazz" i huvudet på

mig. Men EPn "Soul surfin'" bjöd chockerande nog på en easy listening-style i surfingmiljö vilket inte alls är hemma plan för dessa herrar. Men någonstans är detta riktigt mysigt och snyggt gjort så den stannar nog ändå i samlingen.
      På Tina Turner platta "Private dancer" så har hon lyckats med konststycket att göra något helt nytt av The Beatles, när hon gjorde sin version av deras låt "Help". Här är det en mycket mer naken och emotionell version av låten vi hör, en väldigt nerskalad balladversion som enligt mig är helt lysande, bättre än originalet, men då är jag inte rätt person att bedöma Beatles-låtar.
     Dessutom singlar med Rob 'n Raz, Crowded House, The Fixx, Blondie och Stevie Wonder.
Bland fullängdarna från denne säljare så blev jag nog gladast av en liveplatta med Charlie Ventura septet från 1949 utgiven på skivbolaget Coral. Jag har delar av den konserten på en EP och det ska bli riktigt spännande att höra den i sin fulla längd!
     Jag håller också på att arbeta mig igenom Billy Joels låtmatrial och då kändes hans kanske största försäljningssuccé, "An innocent man", som en given kandidat. Plattan är kanske mest känd för sina flirtar med 60-talet i låtar som "Tell her about it" och "Uptown girl".
     Jelly Roll Morton, då snackar vi riktigt tidig jazz, kanske bland de första formerna av jazz, en väldigt bortglömd musiker som främst är ihågkommen för sitt band Red Hot Peppers. Det fina dubbelalbumet jag lyckades hitta för endast 10 kronor innehåller både material från hans olika orkestersättningar, men framför allt också en hel skiva med hans pianosoloinspelningar vilket fick mig att bli riktigt lycklig. Utgiven på Milestone är denna "Jelly Roll Morton 1923/24"!

Jag köpte mig faktiskt också en hårdrocksskiva, vilket är rätt sensationellt eftersom jag inte har mycket till övers för den genren. Men Deep Purple tillhör undantagen och sen ett flera år har jag sneglat på deras plattor, men insett att de är nästan löjligt dyra i pris. Men en jag ville ha var deras klassiska "Machine head" ("Smoke on the water" och "Highway star"). John Lords hammondorgel i deras låtar är verkligen grym och det ska bli mycket spännande att lyssna igenom denna ikoniska platta.

En av mina nya favoritsäljare som jag handlat från de senaste åren är paret som säljer fyra skivor för 100 kronor. Stilarna är blandade och kvaliteten är nästan alltid av högsta klass! Tidigare om åren har jag kommit hem med både 70-talspop och 80-talets synthpop och denna gång blev det en blandat kompott. Tyska Propagandas platta "A secret wish" från 1985 är ännu en riktig klassiker för mig och en tumnagel från att kvala in bland de tio bästa plattorna någonsin. Den platta jag hittade här har

en stark koppling till den, genom att den är en remixplatta till "A secret wish". Dock är den här plattan, som heter "Wishful thinking", en platta som endast gjordes i begränsad upplaga som souvenir till bandets konserter under turnén 1985. Plattan innehåller diverse mixar på låtarna från "A secret wish" som är väldigt intressant gjorda, även för en sån som jag som normalt inte gillar mixar.
     Jag gick till mässan med förhoppning om att hitta Chicagos debut platta "Chicago Transit Authority" och/eller Carole Kings "Tapestry". Men trots att jag letade igenom varenda säljare så lyste den med sin frånvaro. Men helt tomhänt kom jag inte hem vad gällde dessa artister utan fick nöja mig med Carole Kings platta "Wrap around joy" från 1974. Detta är en riktigt bra och avkopplande platta som har alla perfekta ingredienser, inklusive Kings piano, röst och låtskrivande. Singeln "Nightingale" är lysande liksom låten "Change in mind, change of heart"!
     Dessutom utökade jag min samling av skivor med jazzfunk gitarristen Lee Ritenour, här i form av 1982 års platta "RIT/2", och köpte även en skiva med gruppen Bread, som på 70-talet gjorde flera plattor med relaxad västkustpop. En del av dessa plattor kommer nog att återkomma med egna artiklar i framtiden!

Totalt sett en riktigt bra mässa, där de dyra priserna alltså var lite tillbaka, men där besöka antalet var rejält stort och säljarantalet likaså, så jag tror ingen var missnöjd denna gång! Vill ni se mer från mässan så gå in på min Youtube-kanal där jag har lagt upp en film jag gjorde inifrån lokalen Pipeline!

Tre låtar väljer jag här och då blir det Soul Train Gang med den suveräna låten "Ooh cha", Carole Kings "Change in mind, change of heart" samt Tina Turners suveräna tolkning av "Help".





onsdag 5 april 2017

Månadens bästa fynd - Mars 2017 (Huey Lewis & The News/Siggi Gerhards Swingtett/Gladys Knight & The Pips)

En ny månad har tagit slut och det gamla ska summeras. Det kanske låter väldigt högtravande, men det är likväl dags att utse månadens bästa fynd bland det nyinköpta. Mars har varit en rätt sval månad med inte riktigt lika mycket som det brukar vara. Men jag klagar inte, jag har tillräckligt att beta av sen tidigare och dessutom så är det bra att spara lite pengar till mässor och sommarens olika äventyr. 
    Ett gäng riktigt fina jazzsinglar var något av denna månads bästa fynd, liksom en del riktigt fina 70-talsskivor av varierande sort. Depeche Modes "Spirit" räknas förstås inte in här, eftersom den redan har en egen artikel.

Huey Lewis & The News - Huey Lewis & The News (1980)
Det är alltid spännande att hitta debuten av det välbekant namn på platta. Ibland hörs det att artisten i fråga är i nybörjarstadiet, ibland funkar det faktiskt och vid vissa tillfällen blir det jackpot direkt och stor succé. Denna första skiva från Huey Lewis & The News landar, av det jag hört hittills, eftersom jag bara har hört stickspår ännu, vid kategori nummer två. Plattan i sig blev inte alls någon hit utan passerade amerikanerna tämligen obemärkt förbi.
    Därmed inte sagt att detta är en dålig platta av det jag har hört. Jag har alltid gillat Huey Lewis lite raspiga och ändå pigga och glada röst. Om det finns ett band som alltid verkar ha kul när de spelar så är det Huey Lewis och hans mannar. 
    Plattan låter väldigt mycket amerikansk radiorock utan några krusiduller och med en hel del tyngd i sig. Det är skönt gjort och passar riktigt bra om man inte har några större krav på rockmusik. Med tiden skulle Huey Lewis hitta sin egen stil vad gäller sound och melodi, men detta verkar inte oävet alls.
Här kan vi checka av låten "Stop trying".

Siggi Gerhard Swingtett (1958)
Jazz från 40-50-talet från andra delar av världen än de vanliga länderna i genren, USA, England och Sverige, är alltid intressant. Att höra hur den klassiska jazzen har spridit sig över världen genom historien är riktigt häftigt! Ett exempel är Siggi Gerhards Swingtett som kan liknas vid Tysklands (på den tiden Västtyskland) motsvarighet till Benny Goodmans sextett drygt 15 år tidigare. Att försöka skapa en egen version av Benny Goodmans klassiska band 1958 kan ju kännas rätt bakvänt, med tanke på att den amerikanska jazzen var redan på väg mot hardbop och avant garde-jazz. Men Europa har ju alltid varit lite efter USA i stil och trender inom musiken, inte minst efter världskrigen.

Rent intrumentmässigt finns alla de rätta ingredienserna för att skapa Benny Goodman-stilen, även om pianisten Klaus Vetter inte direkt är en Teddy Wilson på pianot och gitarristen Hilbert Homberg inte är någon Charlie Christian. Theo Sevin spelar vibrafon, Carl-Heinz Wilhaus bas och Rolf Beckershoff trummor. Men jag tycker detta ändå är riktigt bra! Här spelar man fyra spår, "Who's sorry now", "Undecided", "Wang wang blues" och "Topsy" och det svänger riktigt duktigt! Det är nog en fördel att skivan är gjord så pass många år efter originalsextetten. Hade detta varit gjort 1941 istället för 1958 hade det setts som ett råplagiat, nu kan man se det som ett försök till nostalgisk tillbakablick och även om det är en bit till originalen så funkar det riktigt bra och låter som klassisk jazz av bästa märke!

Här har jag inte hittat något spår från den här EPn tyvärr, men för att ni ändå ska få något hum om Siggi Gerhard och hans musiker så bjuder jag på en annan låt som inte finns på denna, från 1959, "Mr Pokerface".

Gladys Knight & The Pips - From the original motion picture soundtrack "Claudine" (1974)
Det fanns en tid då man lät en artist/sångare göra ett helt filmsoundtrack själv, fylld med nygjord musik som passade till filmen. Ofta är den plattan lite av bonus-mumma för fanet. Därför är denna platta något av ett lyckofynd! Den romantiska komedin "Claudine" hade jag aldrig hört talas om och den verkar inte ens ha nått den svenska biomarknaden. Däremot är den lite ironisk eftersom jag förra månaden köpte en Motown-skiva med en av skådespelarna i filmen, Diahann "Dynastin-Dominique" Carroll. Här spelar hon mot James Earl "Darth Vaders röst" Jones. 
    
Filmens soundtrack är dock helt och hållet komponerad av Curtis Mayfield och framförd av Gladys Knight & The Pips. Hur skulle detta kunna gå fel? Vi snackar eliten av soulvärlden. Plattan är inspelad i Mayfields Curtom-studio i Chicago och utgiven på Knight och Pips bolag Buddah. 
Denna skiva klarar alla förväntningar med råge, för detta är en riktigt skön och snygg soulkaramell och det är inte alls ett måste att ha sett rullen. I ledande "Mr welfare man" är en höjdare, liksom "To be invisible". Det instrumentala stycket "Claudine theme" är lysande avkoppling! Curtis Mayfield har gjort en mästerlig produktion och jag kan egentligen bara se en nackdel med den; den är för kort och klockar in på bara drygt 30 minuter.
"Mr welfare man" kan vi lyssna på här!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...