expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 22 december 2017

Tips på julsinglar 3

Det var julen 2012 och julen 2014 som jag skrev två julspecialsartiklar om tips på olika julsinglar. Mitt lager av dessa har sen dess inte direkt fyllts på i stor takt och jag är ytterst osäker på hur länge till jag kommer att kunna tipsa om detta. Men en vända till kan jag faktiskt göra för jag har grävt i singelsamlingens djupaste valv för att hitta fyra stycken idag mindre vanliga och allt för sällan spelade jullåtar. Sen kanske någon undrar om riktiga julklassiker som Anders F Rönnbloms "Det är inte snön som faller" eller Just Ds "Jul igen", men jag har faktiskt inte dom låtarna på singel ännu. Men om jag skulle hitta dom och några till så kanske det ändå kan bli mer tips på julsinglar i framtiden.

Nanne "Kul i jul" (1997) - Nanne Grönvall har faktiskt spelat in "vanliga" jullåtar också, men den klart roligaste är hennes drift med julens alla vedermödor och problem i låten "Kul i jul", som gavs ut på den andra versionen av hennes solodebut "Cirkus Homo Sapiens" (den som innehåller "Avundsjuk" bland annat). Titeln låter som en rätt naiv och trevlig liten jullåt, men här handlar det om en sorts schlagerindränkt julhiphop med Nanne som gör sitt bästa att försöka rappa i allt för snabb hastighet var på en manskör skallar:
"Jul, jul jul, fy fan vad det är kul
Med jul, jul, jul och tomten han är ful!"
På papperet en rätt tramsig idé, men låten är rolig, texten träffsäker och Nanne är alltid lika charmig och kul. Också sätter refrängen sig som ett tuggummi också...


Look Twice "Slammin' christmas" (1993) - När vi ändå är inne på jullåtar i hiphoptappning. 1993 var i praktiken Just Ds "Jul igen" den enda i sitt slag i Sverige och själva idén med rap på julmusiken sågs väl mest som ett kul experiment än något som nån trodde på, förutom Malmöbandet Look Twice. För majoriteten är Look Twice kända som ett eurodiscoband, ett bra sådant också som bland annat hade samma team bakom sig som Basic Element. Men innan dess så var man ett rent rapband som lät väldigt amerikanska i sin stil. Och den här låten ,"Slammin' christmas", är en låt som vuxit med åren. 1993 såg jag den som en axelryckning, men med tiden så har refrängen fastnat och låten är riktigt skön och mysig på nåt sätt. Udda som jullåt och ändå ingivande samma sköna stämning.


Irma "Decembersnö" (1991) - De sista två är inga rena jullåtar om man tittar till text och budskap, men det är knappast en tillfällighet att låtarna ändå släpptes på marknaden i december. Jag vet att det är gränsfall för den här låten med Irma Schultz, men den känns ändå rätt på något sätt att ha med den här. En vacker och avkopplande låt som i original kom ut 1990, men som spelades in på nytt två år senare när Irma fått sitt egentliga genombrott. Jag gillar texten på den här låten som verkligen är träffsäker och vackert målande och jag gillar båda versionerna, både originalet och den nyare versionen. Men det är originalet jag har på singel och det är den nyare versionen som finns på Youtube så jag ber om ursäkt om det är fel låt till fel singel, men texten är ändå den samma.


Elton John - Cold as christmas (In the middle of the year) - Detta är väl inte heller menat som en jullåt, men passar ändå bra med tanke på att högtiden ändå finns med i titeln. Man kan väl lugnt säga att detta är en av Elton Johns mindre kända låtar! Den är första spåret på 1983 års album "Too low for zero" (albumet med "I'm still standing") och är en sentimental, mysig och lite vemodig låt som är riktigt bra gjord och snygg framförd. Här fanns det ingen singel version av låten, utan åter fick jag ta en annan version, denna gång från hans livekonsert från Sydney 1986, då han har Melbourne Symphony Orchestra i bakgrunden (ett livealbum jag förövrigt just införskaffat nyligen).


Med detta vill jag passa på att önska alla bloggens läsare och övriga människor
                  EN RIKTIGT GOD JUL!

torsdag 14 december 2017

Pat DeNizio (The Smithereens) - en indieikon är borta!

Rockvärlden har förlorat ännu ett bra namn, även om namnet i sig kanske inte säger så mycket för många. För om jag säger Pat DeNizio så funderar en del; vem är det?!?! Men om jag säger The Smithereens så kanske fler nickar igenkännande. Pat DeNizio, sångare, låtskrivare och kompositör för The Smithereens, avled 12 december i en ålder av 62 år efter flera års sviktande hälsa.
     New Jersey-bandet The Smithereens har förekommit en gång tidigare här och jag har nämnt bandet ett flertal gånger i flera artiklar. Ett lysande amerikanskt indierockband med ett rätt engelskt sound som aldrig fick något gigantiskt genombrott, men som jag i detta decenniums början insåg hur lysande de var och som sen dess varit ett av mina favoritband i indiegenren! Mycket tack vare Pat DeNizios låtar och speciella röst. Hans väldigt nära och träffande texter har jag alltid gillat sen jag hörde ovan omskrivna platta "Especially for you" från 1986 . Fast egentligen var rösten inte så udda, men den lät väldigt mogen på något sätt och kanske inte en röst som man kanske skulle förknippa med ett amerikanskt rockband med diverse tunga gitarrer.

Jag hade inte tänkt att gå in på några faktadetaljer om DeNizios karriär och så, men han var, med undantag från några soloalbum, The Smithereens trogen nästan in i det sista. Elva album med The Smithereens och fyra egna plattor hann det bli.
     Och om plattan jag skrev om förut, "Especially for you", är en platta där indierock möter så väl folkmusik som jazz så är deras album efter det, "Green thoughts" från 1988, en ren rockrökare. Den skivan köpte jag på Record Hunter i Stockholm 2014, vilket var då en stor lycka för mig, eftersom jag velat ha tag på den ett tag.
     För för mig är huvudsingeln på plattan, "Only a memory", ett av indierockbranschens stora mästerverk från 80-talet! En låt som både har skönt rockljud och samtidigt en melodi och text som sitter där! Jag hittade just singeln för ett tag sen och den innehåller även en version av Iggy Pops "Lust for life" som B-sida.
     Plattan "Green thoughts" är fylld med lysande musik som fortfarande låter mer brittiskt än amerikanskt, men där det både ryms tyngre låtar och ballader som den lysande låten "Spellbound".
Lyssna även på låtar som "Elaine" och titelspåret "Green thoughts"!

Jag vill också åter pusha på en av de allra bästa låtarna från "Especially for you"-plattan, som för
övrigt var plattan Kurt Cobain lyssnade flitigt på när han skapade Nirvanas "Nevermind" (och där slutar tack och lov liknelserna mellan plattorna), "Behind the walls of sleep", som också är en helt fantastisk skapelse i sin genre! Texten är riktigt träffande och jag gillar de lite mörka men drivande gitarrerna väldigt mycket i den låten. Självklart så blev jag då jublande lycklig i somras på Bengans i Göteborg då jag hittade singeln till den låten, som också innehåller en annan riktigt bra låt från plattan som B-sida, "Blood and roses".

Det är alltid imponerande med band som aldrig når den där riktiga jättestjärnstatusen, men som ändå kämpar på år efter år för en trogen publik. Och Pat DeNizio var egentligen navet i The Smithereens med sin röst och sin musik och sina texter, samtidigt som de andra medlemmarnas musikaliska kunnande också bidrog till att göra bandet ett av dom band under 80-talet som absolut borde ha fått ett gigantiskt genombrott världen över. Tack för ditt bidrag till musiken med ditt lysande band och din musik, Pat DeNizio!

Jag valde tre låtar här, dels titelspåret från plattan, "Green thoughts". Sen tog jag mig friheten att välja ett par liveupptagningar. Dels "Only a memory" gjord här i Court Tavern i New Jersey 2008. Ser man på senare klipp så är DeNizio lite av skuggan av sitt forna jag, eftersom hans sjukdom gjorde att han inte kunde spela gitarr utan bara stå och sjunga, men här är det en fullt frisk sångare i sitt esse.
     Dessutom, eftersom jag bjöd på "Behind these walls of sleep" i artikeln om "Especially for you" ovan, så valde jag låten nu i en liveupptagning från engelska programmet "The tube" från 1987.





fredag 8 december 2017

Elvis Presley - 1968 NBC-TV Special (1983)

Det har inte ens gått ett halvår sen jag skrev om Elvis i en hel artikel senast ("From Elvis in Memphis") och jag sa då att denna tid, när han gjorde comeback 1968-69, är min favoritperiod med Elvis, just för att han gjorde helt nya saker och experimenterade med olika stilar och det märks inte minst här. 1962-1968 var år då Elvis satte fingret i luften och insåg att hans stjärna inte stod högst i kurs och slutade turnera utan gjorde lumpen, spelade in film och annat.

Detta är då comebacken i hans musikkarriär som var planerat att vara ett julspecial där han dock inte skulle sitta och bara sjunga julsånger. Nu blev detta helt annorlunda och det blev denna ikoniska NBC-TV Special. Som jag har sagt förut så är jag inget stort Elvis-fan, men den här comeback-specialen har alltid haft en speciell plats i hjärtat. Jag hörde delar av den i det radioprogram jag skrev om i texten om "From Elvis in Memphis", "Elvis i svenska öron", och tyckte att det lät enormt häftigt och det är en av få saker som bestått från mitt tillfälliga 60-talsintresse från tonåren 1987-88. Därför blev jag förstås riktigt lycklig när jag hittade denna återutgåva av TV-specialen från 1983 på skivmässan i Umeå i oktober.

Den här showen har två delar. Dels en speciell intim del med Elvis akustiskt med en liten grupp musiker på en liten upphöjd estrad och folk runt omkring nedanför. Dels en mer effektfull del med
Elvis och en stor orkester med blåsare, stråkar och en mindre kör. Och jag sticker inte under stolen med att båda dessa delar är helt otroligt bra. Den lilla orkestern skapar en speciell stämning med Elvis på gitarr och den lilla gruppen med ytterligare två gitarrister och en trummis med väldigt litet trumset. Det låter en hel del blues om musiken, men det är en väldigt skön och mysig känsla som musiken ger och Elvis som skämtar med den skrikande fanskaran och verkar trivas som fisken i vattnet. Jag tycker hans version av "Lawdy miss Claudy" är lysande och skönt gungande och han lyckas ta "Blue christmas" till en ny nivå!
     Den stora orkesterdelen ger en helt ny bild av Elvis musik. Inledande medleyt av "Trouble" och "Guitar man" är helt fantastiskt! Lyssna framför allt på blåsarret här när "Trouble" övergår i "Guitar man" som jag tycker bland det bästa jag har hört under 60-talet! Personligen tycker jag att hans gamla slagdängor är oerhört sönderspelade och tråkiga (tyvärr, alla Elvis fans, men det är min åsikt, men undantag finns dock förstås), men här gör blåsarrangemangen att "Jailhouse rock", "Hound dog" och "All shook up" känns så otroligt fräscha och nyskapande och stråkarna i "Love me tender" tar fram en helt ny sida av låten!
     Lyssna också på den otroliga ljudbilden på balladen "Memories", som tillsammans med "Nothingville" lite skapar grund för det som komma skulle på "From Elvis in Memphis"-plattan.

Detta är för mig helt lysande och visar fram en Elvis som vågar göra helt nya saker och även experimentera fram nåt nytt med sina gamla hits, som runt den här tiden ändå stämplats som rätt passé av en del. Comebacken blev nu också en stor framgång och skulle föra Elvis Presley in i en ny fas i karriären.

Jag har valt här en låt från var del av konserten, den akustiska och den med blås. Eftersom vi närmar oss jul så passar det riktigt bra med "Blue christmas". Sen naturligtvis mixen av "Trouble" och "Guitar man".



tisdag 5 december 2017

Månadens bästa fynd - November 2017 (Carole King/Gene Krupa/Tom Petty/Eddie "Lockjaw" Davis)

November, en kall och grå månad utomhus, men en riktigt bra månad vad gäller skivköp! Den nya skivaffären här i stan, Vinylstallet, hade fått in ett stort gäng fräscha jazzplattor som såldes till paketpris. Räkna med att flera av dessa kommer att dyka upp senare i skivguiden! Dessutom en beställning till Ginza, som hade CD-rea, samt den vanliga raddan av fynd här och där. Men just eftersom det var en sån bra månad så blir det fyra skivor även denna gång!

Carole King - The real... Carole King (2017)
Jag tror detta har överlägset varit det bästa Carole King året där det formligen regnat skivor med henne över mig. Det senaste, och kanske bästa, exemplet är denna CD-box med utgiven av Sony som en del av deras "The real"-serie. Med tanke på att den är en stor box utgiven i år så är priset jag betalade för den, 50 kronor på Ginzas årliga skivrea, rena chockpriset! Denna box innehåller bara hennes 70-talslåtar och har nästan 50 titlar fördelade på tre CD-skivor. Jag har då inte hunnit höra alla ännu utan ligger ännu på första CDn så jag har mycket kvar att njuta av. Men om man behöver en ordentlig introduktion till Carole Kings musik så är denna box utmärkt att börja med. Jag kan bara se en enda nackdel; låten "Tapestry" saknas. Det är lite svårt här att välja en låt från en trippel-CD-samling så jag tog mig friheten att välja "Will you love me tomorrow", egentligen från LPn "Tapestry", här i en liveversion från 1971.


Gene Krupa - The driving Gene Krupa (1954)

Jag ska säga här att originalutgåvan av den här skivan är från 1954, men detta är en återutgivning där årtal saknas. Originalet är utgivet på Clef Records, skapad av Norman Granz, och denna utgåva är utgiven på Verve, också skapad av Norman Granz, fast två år efter att den här skivan var först utgiven.
     Jag skrev för en massa år sen om en 78-varvsskiva med Gene Krupa och skrev då att jag har ett problem med honom och det är att han får spasmer och dunkar på rätt opassande och osynkat med trummorna i tid och otid i låtarna, men på dessa inspelningar så är han väldigt återhållsam ändå. För detta är riktigt fina jazzinspelningar från 50-talet med Krupas sextett och bara det är lite udda, Krupa med en egen swingsextett. Men det är riktigt bra musiker i sättningen också, Charlie Shavers, Bill Harris och Eddie "Lockjaw" Davis (mer om honom senare) i blåssektionen och Teddy Napoleon, Ray Brown och Krupa i kompet. Shavers, Harris och Davis spelar mycket bra ihop och det är väldigt laid back swing, vilket förstärks av det mer än åtta minuter långa sköna ballad-medleyt i början på andra sidan. Detta är en kanonplatta med jazz av finaste och ädlaste märke! Här väljer jag låten "Windy", ett bevis på blåsarnas lysande samspel.


Tom Petty And The Heartbreakers - Into the great wide open (1991)
Nyligen bortgångne Tom Petty gjorde 1989 en platta för första gången utan sitt Heartbreakers, men med ELOs Jeff Lynne vid
produktionsbordet. Plattan "Full moon fever" blev en stor succé och när Petty nu försöker med samma koncept en gång till så finns hela bandet med igen. Jag har aldrig varit ett stort fan av Jeff Lynne som producent efter ELO-tiden. Han har haft en förmåga att plocka upp dom gamla artisterna från förr och ge dom ett väldigt tung, åldrig och tråkig plastrockproduktion, likt Joe Cockers senare plattor eller Beatles tillfälliga comeback 1995. Eller varför inte Traveling Wilburys eller hans egen solokarriär i början av 90-talet.
     Men med Tom Petty lyckades han för en gångs skull göra precis allt rätt. Nu har han Petty med som medkompositör till låtarna vilket hjälper en stor del, men "Into the great wide open" är en lysande och skön rockplatta i lätt poppig inramning. Melodierna är snudd på lysande och jag har alltid varit svag för Pettys speciella sångröst. Dessutom är gitarrerna på plattan fantastiskt bra, både Pettys egen och de väldigt samspelta i bakgrunden. Tom Petty har jag alltid haft en stor respekt för och detta kan också vara bland det bästa som Jeff Lynne åstadkommit i sin studio, i alla fall på egen hand. Här väljer jag en låt som är barn av sin tid, den handlar om kalla krigets slut, "Two gunslingers", en riktigt snygg låt!


Eddie Davis - ... Uptown (1958)

Eddie Davis är alltså Eddie "Lockjaw" Davis som jag nämnde i Gene Krupa-texten ovan, en tenorsaxofonist som både flirtat med rocken ett tag under slutet av 40-talet början av 50-talet samt även spelat med flera av de största jazzlegenderna, Louis Armstrong, Count Basie. Roy Eldridge med flera, men ändå aldrig blivit en av de allra största namnen. Även här är utgivningsåret lite haltande eftersom detta också är en återutgåva av okänt senare datum.
     Men jag har haft ett flertal EP-skivor med "Lockjaw" Davis tidigare där han spelar med den lysande sättningen från 50-talet som innehöll hammondorgel. Som alla som följer denna blogg vet är jag ett stort fan av hammondorgel och därför har jag länge velat ha tag på en hel platta med denna grupp och äntligen hittat den! Organister här är Doc Bagby och Shirley Scott och på sida ett är det en kvartett medan sida två är trioinspelningar med Charlie Rice på trummor. Men detta är riktigt lysande. Man lyckas skapa något nytt med klassiska jazzlåtar som "Night and day" och även skapa spännande saker med rena bopstandards som "If i were a bell" och "All god's chillun got rhythm". Davis och organisterna spelar oerhört bra ihop och gör detta till en väldigt svänging och komplett
swingplatta från 50-talet! Nu finns det ingen låt från just den här plattan på Youtube, däremot finns en senare inspelning av "Night and day", dock med Shirley Scott vid orgeln istället som på plattan, Doc Bagby, så jag tog mig ändå friheten att välja den inspelningen i brist på annat.

torsdag 30 november 2017

Toni Braxton - Toni Braxton

Jag har belyst soul från både 70-talet och 80-talet, främst för att de är mina favoritdecennier vad gäller den genren. 90-talet däremot har jag väldigt blandade känslor för. Det är som två skilda världar. 90-talets första hälft är fylld med bra soul som distanserat sig från 80-talets trummaskiner till förmån för ett ännu mer slickat och jordnära sound. Jag är ju då svag för lite smörig amerikansk slickad skönsoul, dock oavsett decennium.
     Det kom också tjejgrupper med både attityd och känsla och det blev mer hiphopinfluerat, men ändå fortfarande tillräckligt med sång och känsla för att passa i genren.

90-talets senare del är dock mer hiphop än någonsin, vilket jag är helt ointresserad av, med undantag från en del band som försökte haka på pojkbandsvågen med ett mer souligt sound, inte direkt roligare det. Lägg där till R Kellys och Ushers astråkiga popsoulballader med ackustisk gitarr och sömniga melodier. Därför har soulmusiken från 1997, 1998 och 1999 mer eller mindre försvunnit från min radar och jag tänker även här koncentrera mig på den 90-talssoul jag trivs bäst med.

Runt 90-talets första hälft så var tre producentteam av soul dominerande i USA, Jimmy Jam & Terry Lewis, som regerade redan på 80-talet, Teddy Reileys New Jack Swing, som bland annat rattade Michael Jacksons "Dangerous, och L.A Reid & Babyface. Dom sistnämnda blev intresserad av en sångerska i en kämpande syskongrupp som hade problem att få hits, The Braxtons. I USAs soulvärld under 90-talet var Toni Braxton ett vanligt namn på Billboard och 1993 bröt hon sig loss från sina systrar och släppte sin första självbetitlade soloplatta. Helt enligt planerna så rusade plattan upp till USA-listans första plats och singlarna blev topp 10 placerade. Nu skulle det så småningom gå ännu bättre med plattan efter, "Secrets" och låten "Unbreak my heart", en av 90-talets mest klassiska balladsnyftare.

Men jag har ändå valt att fokusera på debuten. Jag gillar plattan "Secrets", inget snack om saken, och "Unbreak my heart" är en av Diane Warrens sista stora ögonblick som kompositör i mina öron, men jag har ändå ett mer speciellt förhållande till debuten "Toni Braxton". För när jag hittade den här skivan runt millenieskiftet på, tror jag, Fyndlagret och satte på den så blev jag helt paralyserad av hur otroligt snygg och bra gjord den var och insåg snabbt att detta kan ha varit den bästa soulplatta från 90-talet jag dittills hade hört!

Toni Braxton har det som så många sångerskor idag tror att dom har, men alltid misslyckas med enligt mig, hon har ett enormt brett röstregister där hon helt obehindrat kan röra sig mellan högsta oktav och mörkare röst, helt i linje med artister som Mariah Carey. Allt för många idag försöker sjunga som Toni Braxton, Mariah Carey eller Whitney Houston fast dom absolut inte har röstresurser för det. Toni Braxton har en fantastiskt bra röst, vilket gör att en låt som plattans mest säljande singel, balladen "Breathe again" låter oerhört trovärdig när hon sjunger.
     Förutom LA Reid & Babyface ljudbild så har plattan en annan sak som lyfter den, fantastiskt bra melodier, delvis av Reid & Babyface, men även av bland annat Midnight Stars Bo Watson samt Braxtons svåger, Vincent Herbert, som skrivit låtar åt mängder av 90-talets souldivor.
Inledande "Another sad love song" är lysande liksom låten "Seven whole days" som har en av 90-talssoulens kanske bästa melodier! Nu är detta inget rent balladalbum utan det finns galanta discorökare också som "Spending my time with you".

Toni Braxtons debut är en uppvisning i klassisk soul som både har genrens tradition i sig, men som även lyckas ta steget mot något nytt och på sin tid spännande också! Och sånt brukar jag gilla, när något står med en fot i det traditionella och den andra samtidigt i något nytt utforskande. Allt förenat med proffsigt utförande och artisteri!
     För Toni Braxton gick det dock utför allt mer och försäljningssiffrorna dalade en hel del. Men så sent som för två månader sen kom hennes nya singel ut, den första från en ny platta under 2018. Låten heter "Deadwood" och är riktigt bra och en spännande utveckling för Toni.

Jag väljer här "Seven whole days" och "Breathe again"!



torsdag 23 november 2017

Tina Turner - Help!

Att göra cover på The Beatles är rätt vanligt, men det är inte alltid det blir bra. Utan att vara Beatles-expert eller jättefan så är skräckexemplet för mig svenska synthgruppen Go/No Go (nej, jag har aldrig hört dom i övrigt heller) och deras märkliga version av "She loves you" från 1985.
 
Sen finns det dom som faktiskt blev kul hits och som var helt OK, engelska CandyFlips houseversion av "Strawberryfields forever" från 1989 eller Bananaramas välgörenhetsversion av "Help!" från samma år. Kanske inga klassiker, men riktigt bra för oss 80-talsnördar! Just nyss nämnda "Help" är det som gäller här, men inte då med Bananarama för för att återknyta till en annan låt ovan, CandyFlips version, så är den väldigt egen och vågar göra något unikt och nytt av Beatles. Ja, det kan man ju onekligen anklaga Go/No Go för att göra också, men det ska gärna fungera också.
   
Men än mer egen och personlig är Tina Turners version av "Help". Mitt förhållande till Tina Turner är blandat. Samtidigt som jag alltid tyckt att hon låtit som en gammelfarmor på sångrösten och ofta sjungit sina rätt stela rockhits så har hon också gjort en del väldigt bra låtar också, kanske främst på 80-talets mitt i samband med plattorna "Privat dancer" och "Break every rule", samt Bondlåten "Golden eye".
     "Help!" finns officiellt på den förstnämnda, "Privat dancer" från 1984, men det bara på den europeiska utgåvan. Därför är detta inte någon av Tinas mest kända och ihågkomna låtinsatser, men kanske en av de känsligaste. Jag har nämnt den kort förut, när jag köpte den på Sundsvalls skivmässa i våras, men den förtjänar att nämnas och beskrivas längre på egen hand också.

För tyvärr alla Beatles-fans, Tina Turners version av "Help!" är i mina ögon bättre än originalet. Medan Beatles version är en klassisk pigg Beatlespoppare från 60-talet, varken mer eller mindre, så är Tina Turners version åt helt andra hållet. Den är gjord i balladform och den är naken, sårbar och låter väldigt personlig, inte minst inledningen där det bara är Tina Turner, hennes lite spräckliga röst och ett piano. Detta är oerhört vackert! Lika egen och vacker är den när kör och komp går igång och låten antar en nästan gospelliknande form. Tina har tagit en klassiker, som likt många andra Beatleslåtar nästan är helgonförklarad av många förståsigpåare, och vågat göra något nytt, eget och känsligt av den, vilket för mig är modigt och väldigt snyggt! Kanske en av de bästa Beatles-coverlåtarna som gjorts, för att inte tala om bland det bästa Tina Turner har gjort!

B-sidan är också en cover, dock inte ens i närheten av lika känd. Tom Snows helt bortglömda 70-talslåt "Rock 'n roll widow", också det i balladversion. Också den låten är helt OK och värd ett öra, men här måste jag tyvärr ändå ge fördel till originalet som trots allt är än bättre och snyggare!

fredag 17 november 2017

Helen Terry - Blue notes

I vår serie artister där ni genast börjar fundera "Vem är det" har vi kommit till Helen Terry, en brittisk sångerska som fick kontakter med toppmusiker både hemma i England och i USA, men som ändå inte riktigt fick något stort genombrott och vars karriär blev kort. Hon upptäcktes av Boy George på en klubb i London och blev sen bakgrundssångerska för Culture Club och förekommer dessutom i flera av bandets musikvideor. Samarbetet har fortsatt även till detta album, där Boy George är medkompositör till ett par låtar.
     I den minst sagt gravt utseendefixerade musikvärlden så kanske det var utseendet som låg henne till last eftersom något överviktiga Helen Terry saknar den fotomodelsliknande look som artister nu som då förväntades ha.
   
När det gäller min personliga åsikt så har jag kanske en helt motsatt åsikt än många andra, men jag tycker inte att Helen Terrys röst är så speciell. Inte värdelös, dock inte riktigt fantastisk heller och på flera partier i låtarna tycker inte jag att den bär henne ända fram. Lite kan jag tycka att hon påminner om en lightversion av Alison Moyet på vissa ställen och hennes röst, Alisons alltså, har jag aldrig varit ett fan av så kanske är det det som smittar.
     Däremot har hon en sak som gör henne väldigt intressant, hon är en riktigt bra låtskrivare vilket märks på denna hennes enda fullängdsplatta.

Jag hörde Helen Terry första och enda gångerna i radions "Kulan I Luften" 1989 då hennes låtar
"Fortunate fool" och "Lessons in loneliness" spelades. Dom singlarna hittade jag för inte allt för länge sen vid second hand-affären Fyndlagret nedstängning här i Sundsvall i juni.
     Inte långt därefter hittade jag denna platta på Erikshjälpen här i stan och tyckte att jag ändå skulle ge henne en chans, även om ovan nämnda låtar inte är med och plattan är från 1986. En medlem på Vinyl Community hade träffat henne när hennes karriär trots allt stod på topp och tydligen så är hon en rätt jordnära artist också.

"Blue notes" har dock en till sak som gör plattan till riktigt bra, nuvarande skivbolaget Blue Notes president Don Was från gruppen Was (Not Was). Han är plattans producent och därvid har den fått en lätt funkig och lite soulstänkande ljudbild som är riktigt bra och välgjord! Men Helen Terrys lysande förmåga att skriva bra låtar märks vid låten "Love, money and sex", en soulglittrande låt med en fräsch 80-talspopig ljudbild och bra refräng, eller låten "Right in front of you". Nu har inte Terry varit med och skriva alla låtar på plattan utan här finns också en lysande låt av "Mr Motown", Lament Dozier, "Act of mercy" och även John Cale har skrivit en låt.
     Plattan kanske inte innehåller några direkta trackslisteettor, men kombinationen av lysande låtmatrial och enormt snygg lät popfunkig produktion av Don Was gör att jag kan överse med Helen Terrys små brister med rösten och se detta som en förvånansvärt bra platta som är både lättsam, funkig och snygg! Synd att det sen inte blev några fler plattor för det hade varit kul att höra vad man kunnat göra med Terrys lite tuffare och lätt rockigare stil som "Fortunate fool" visade upp 1989. För Helen Terry hamnade i konflikt med skivbolaget Parlophone, som släppt hennes två singlar det året, och hon  bröt rätt fort kontraktet. Hon lämnade skivbranschen och sökte sig till TV-istället där hon numera bland annat är producent för TV-sändningarna av dom engelska BRIT Awards.

Tyvärr har jag inte hittat min favoritlåt på plattan, "Love, money and sex", men jag tar en av låtarna hon har skrivit tillsammans med Boy George, "Come on and find me", där jag också tycker trots allt att hennes röst funkar allra bäst! Dessutom låten "Stuttering", som Helen gjorde på singel redan 1984, men som ändå kom med på denna platta.



måndag 13 november 2017

The Masqueraders - Love anonymous

Jag erkänner att jag  är lite i läroprocess ännu när det gäller 70-talssoul, trots att det just nu är en av de genrer jag lyssnar mest på. Självklart har jag många stora favoriter, men det är också många namn jag ännu är osäker på eller inte kan något alls om egentligen. Då får man gå på magkänslan eller titta på skivomslaget efter bekanta namn. Jag hade knappt hört talas om namnet The Masqueraders innan jag hittade den här på Återbruket. Men när det stod att Isaac Hayes hade producerat så var det en självklarhet att den skulle inhandlas. Och det ångrade jag mig verkligen inte!

Men att jag inte hade koll på The Masqueraders är kanske inte så konstigt för bandet är rätt märkligt i det avseendet att bandet har funnits ända sen 1958, men ändå aldrig riktigt fått till det försäljningsmässigt utan förblivit rätt okända. Tittar man på vilka skivbolag bandet haft under karriären så är ett par singlar på Bell Records det mest namnkunniga. Bandet har inte ens fått en Wikipedia-sida, vilket inte ofta händer med band som funnits i fyra decennier.
     1975 hamnade de på Isaac Hayes eget skivbolag HBS och trots en lång karriär så kom deras första fullängdsplatta först då, "Everybody wanna live on". Med tanke på hur lysande den här plattan är så hamnar den förstås också högt på önskelistan. Detta från 1977 är alltså deras andra album, både i karriären och Isaac Hayes bolag.

Musiken är förvisso inte originell utan följer The Temptations, Delegation och andra band i samma genre i spåren. Men likväl är "Love anonymous" väldigt tjusigt och bra! Det hörs på något sätt att
Isaac Hayes är inblandad, för man känner igen hans intima, smäktande och samtidigt funkiga ljudbild från hans egna plattor. Det är otroligt bra producerat och The Masqueraders sjunger riktigt bra ihop! Låtmatrialet är också kanonbra. Inledande "Modern day woman" lyckas på ett fantastiskt sätt blanda en skön melodi och vackra instrumentala partier.
     Balladen "Love between a woman and a man" är en riktig avkopplare att slappa till! Min favorit är andra sidans inledande "The bicentennial" som är en låt med mer discotouch och en lysande och träffsäker melodi, om än kanske lite fånig text! "Love anonymous" är en sorgligt bortglömd soulpärla som är långt mer värd att upptäckas, inte bara för att ett av genrens största namn är bakom rattarna utan för att The Masqueraders och deras melodier håller hela vägen!

Det gick dock inte lika bra sen för The Masqueraders. Isaac Hayes bolag gick i konkurs och bandet stod utan skivkontakt resten av 70-talet, trots att man ändå turnerade och hade spelningar. En skiva till lyckades man få till på ett mindre bolag 1980, vilket blev det sista de gjorde, fram till i år då de överraskande ställde upp i "America's got talent" (som är den amerikanska varianten på TV4s "Talang"). Det är sorgligt att ett band som funnits så länge och ändå gjort bra musik på platta får försöka komma tillbaka, eller kanske snarare börja om, genom att ställa upp i ett dylikt talangprogram bland alla ungtuppar som hoppas få 15 minuters berömmelse genom tre minuter i rutan. Men likväl kan man ju försöka minnas The Masqueraders när de var som bäst, här sjungandes "Modern day woman" och "The bicentennial" från den bortglömda pärlan "Love anonymous".



måndag 6 november 2017

Månadens bästa fynd - Oktober 2017 (The Jazz Messengers/Jimmy Smith/OMD/Peter LeMarc)

Oktober månad dominerades förstås av resan till Umeå och dess skivmässa, men förutom det så har det varit en riktigt bra månad. Ibland kan det kännas som att en månad inte kanske inbringade så mycket, men när man tittar tillbaka så inser man att det ändå gått riktigt bra faktiskt! Jimmy Smith dominerade mycket, där jag förutom CD-boxen nedanför också hittade en funkig och mer soulinspirerad platta, som jag inte hunnit höra än. Dessutom en gigantisk hög med singlar som jag fick för allt från gratis (dock utan riktigt omslag) upp till väldigt billigt. Men eftersom jag hittat så mycket fint denna månad blir det en extra och fjärde skiva i listan av "Månadens bästa fynd"!

The Jazz Messengers - At the Cafe Bohemia, vol. 1 (1955)
Året är 1955 och platsen är nattklubben Café Bohemia i New York. På scenen står fem jazzmusiker som står för den nya jazzen, den allt mer improviserande bebopjazzen. Men det är högtryck i salongen när Art Blakey drar igång med sina Jazz Messengers och Blakey presenterar sina fem medmusiker, pianisten Horace Silver, trumpetaren Kenny Dorham, tenorsaxofonisten Hank Mobley (som Blakey presenterar som en ny stjärna här) samt bassisten Doug Watkins. Blakey själv sitter förstås bakom trummorna.

Jag ska inte låtsas som att jag är ett stort fan av Art Blakey & The Jazz Messengers. Deras hardbopstil där låtarna är nästan en kvart långa och relativt utan någon form av melodi har jag oftast tvekat inför. Men här är det ännu 50-tal och det är ännu en fot i den mer traditionella bebopstilen och en fot i något nytt. Det här Blue Note-albumet, eftersom jag även älskar livealbum med jazz, kände jag att jag bara måste ha. Och det är ett riktigt höjdaralbum med en riktigt skön livekänsla! Alla musikerna är höjdare i sin stil och plattan rymmer många sköna stämningar. Man kan bara groova loss till den långa, men ändå inte för långa, "Soft winds" eller softa till den underbara balladen "Alone together" med en lysande Hank Mobley i spetsen. Eller varför inte "Prince Albert", vars intro är rätt bekant och lik en viss "All the things you are". En lysande 50-talsklassiker som aldrig blir tråkig och som kanske är en av de bättre livejazzalbumen jag köpt på länge!


Jimmy Smith - Kind of Smith (2010)
Jag gjorde en beställning till Ginza denna månad och hittade guld! När jag såg denna 10 CD-box med min favoritorganist Jimmy Smith lyste det bara "Köp den" i mina ögon! Man skulle kunna tro att detta är en lågbudget utgåva som har MCPS stämplad över allt, och visst märket "House of jazz" är inte något Decca eller Verve direkt, men utgåvan är förstklassig! Boxen innehåller som sagt 10 CD-skivor där alla är inspelningar från Jimmy Smiths första år på 50-talet! Jag har mycket Jimmy Smith men 99,9 % av dom är från 60-talet och senare. Hans första år lyser med sin frånvaro så bara därför är detta något som är lysande i min samling!

Låtarna är sen hämtade från diverse album med Smith utgivna på 50-talet, men det är som sagt en proffsig box som innehåller mycket godsaker jag aldrig hört förut och som sällan hittas med honom och där Smith briljerar enormt med ett bländande spel till den här lite mer softa jazz som spelas! Personligen är detta bland det bästa fynd jag gjort med Jimmy Smith och för en hundring är detta ett måste för alla fans av denne hammondlegend! Hur väljer man en låt från en hel box med tio skivor? Jag valde "Joy" från 1956.


Orchestral Manouvers In The Dark - Orchestral Manouvers In The Dark (1980)
Ett par plattor nu som jag inte hunnit höra på än, men som jag kände bara måste tas med. Denna är passande, eftersom Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) kommit med ett helt nytt album i år, "The punishment of luxury", som beskrivs som ett album med mindre hitkänsla, men mer tillbakalutande och svävande synth i stil med deras "Architecture & Morality" för ca 35 år sen. Därför så känns det också rätt att gå så långt tillbaka i tiden som det bara går.

Innan "The punishment of luxury" kom ut så var jag i tron att det bara var deras då senaste album, "English electric", som var det enda jag inte hade. Men en på Youtubes Vinyl Community visade plötsligt upp en tidig OMD-platta jag aldrig sett förut, deras allra första från 1980, den som innehåller "Electricity". 1980 är synthmusiken något väldigt tidigt och helt främmande för många. Kraftwerk är bland det enda många känner till. Detta är alltså nytt, banbrytande och speciellt, och mer lättlyssnade för en bredare publik än vad Kraftwerks plattor är. Förväntningarna på denna är därmed satta skyhögt och förhoppningsvis kommer jag med en ny recension av den såsmåningom, beroende på hur bra den är! Vilket fall så är jag nu bara två plattor från en komplett OMD-samling...



Peter LeMarc - Den tunna tråden (2016)
Här snackar vi högt ställda förväntningar. 2013 års bästa fynd var Peter LeMarcs då senaste album "En svag doft av skymning" och därför är det spännande och se om detta senaste alster når upp till den. Vad det verkar nu kan "Den tunna tråden" vara hans sista platta, sorgligt, men sant. Peter LeMarc är alltid bra på att berätta om tillkomsten och tankarna bakom sina plattor och här hade han egentligen inte tänkt att göra en ny platta. Men plötsligt fick han samma känsla som när han skrev den självbetitlade "vita plattan", han struntar i allt runt omkring och och skriver som han känner och vill. Resultatet blev en naken platta med tankar om livet, döden och allt runt omkring. Titelspåret grep tag i mig direkt när jag hörde den. En riktigt tänkvärd låt som beskriver hans tankar när hans hustru fick en cancerdiagnos. Delen där han desperat och argt skriker åt Gud varför han tar henne ifrån honom är bara lysande och hjärtskärande!

Några spår från plattan har jag hört när han framförde dessa live under hans TV-sända lysande konsert med Tomas Andersson-Wij för ett år sen och dessa bådade verkligen gott så det är med spänning som jag ska sätta mig ner och peta in skivan i CD-spelaren avnjuta den! Årets bästa skivfynd kan avgöras här!

lördag 4 november 2017

Blondie - Heart of glass

Beklagar att det har varit tyst nu ett tag, men jag åkte på en massiv förkylning som hindrat mig att göra så mycket, men jag är på gång med en "Månadens bästa fynd" för oktober. Men framtill dess en liten aptitretare i form av en kanonsingel jag köpte under denna månad som förtjänar en egen artikel! Förvisso är ett på intet sett en ovanlig singel utan en väldigt vanligt spelad låt genom åren. Men det är ett band som släppt ny och intressant musik i år, för av det jag hört från Blondies nya platta "Pollinator" så verkar den helt kanon! Spana in årets singlar "Fun" och "Too much" och ni fattar att Blondie är bättre än de varit på mycket länge! Debbie Harry är numera 72 år gammal, vilket på intet sätt märks i musiken!

Men jag hade ändå tänkt att hoppa drygt 38 år bakåt i tiden. Jag har blivit ett allt större Blondie-fan de senaste åren och hoppas samla plattor med dom på rad! En Blondie-låt som dock alltid funnits med mig och som jag gillat är "Heart of glass" från 1979 och plattan "Parallell lines". Själva plattan köpte jag i Härnösand i somras, men jag har inte hunnit lyssna igenom den än. Men "Heart of glass" är Blondie när dom är som allra bäst. Det är en mästerlig blandning av lite mörk förhistorisk new wave-disco och 70-talets falnande rockera! Det är kittlande och mysig nattliknande musik med Debbie Harrys här lite mystiska röst i sitt högsta läge. En tidig version av låten skrevs redan 1974 och var inspirerad av The Hues Corporations klassiska "Rock the boat" från samma år. Det finns många kanonbra Blondie-låtar, likväl som jag kan leva utan 60-talspastischen "Dennis" och reggaesömnpillret "The tide is high". Men detta är nog bland det allra bästa Blondie gjorde under sina glansdagar. Inte originellt och kanske lite sönderspelad med åren, men fortfarande ett mästerverk från 70-talets sista år, på gränsen mellan det gamla och något nytt elektroniskt för 80-talet!

B-sidan på singeln ska också premieras. "Rifle range" är från Blondies debut från 1976 och är mer rockig poppärla, men fortfarande med ett klös och en kittlande produktion som sitter klockrent! Och självklart bjuder jag här på bägge låtarna!


onsdag 18 oktober 2017

En Davy - The photograph

I vår serie märkliga koncept som blev grymt irriterande har vi kommit till en singel som jag inte har originalskivomslaget till än. Men det hindrar inte mig från att introducera denna vietnamesiska sångerska till kategorin "Kultstämplat".

En Davy, född Enry David, gav i början av 70-talet ut ett antal plattor på engelska med då lagom trendig discosoul. Den här singeln är producerad av tyske Frank Dostal, känd bland annat för att ha skrivit låtar till Baccara. Och produktionsmässigt är detta inte uselt. Det är snygg soul, faktiskt snyggare än flera av Baccaras låtar, vilket kanske inte säger så mycket.

A-sidan på singeln heter "You set my heart on fire" och håller kanske inte riktigt vad titeln lovar. Låten sätter inte mitt hjärta i brand direkt för melodin är rätt ointressant, inte usel, inte bra, den passerar bara rätt obemärkt förbi. Dessutom är En Davy en rätt taskig sångerska också vars röst inte håller. Men det är trots det inte den som är anledningen till denna plats här. Utan B-sidan är det som fick mig att skrattandes skaka på huvudet.

B-sidan heter "The photograph" och låter som en riktigt smäktande, sentimental och skön soulballad som kanske kunde ha gjorts av The Stylistics eller ett dylikt band. Jag vet inte riktigt, eftersom jag aldrig lyckas höra låten riktigt, för av någon korkad anledning har man valt att låta En Davy prata sönder hela låten igenom på, antar jag, vietnamesiska. Hade låten varit instrumental, visst, då hade låten funkat, men hennes pratande röst helt osynkat dränker musiken och sången mer eller mindre och jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv funderandes:
"Men knip igen så jag får höra låten?!"
Det känns ju inte som det optimala sättet att lansera sig för den internationella marknaden genom att snacka på ett främmande språk i något för hög volym med en normal engelska hitlåt i bakgrunden? Riktigt hur detta var tänkt lär jag aldrig få reda på och det kanske är lika bra det.

lördag 14 oktober 2017

Månadens bästa fynd - September 2017 (Lisa Nilsson/Thelonius Monk and Sonny Rollins/Carole King)

Något försenat, men dock, här kommer september månads fynd. September var en rätt sval månad med inte så mycket skivor som inhandlats. Det mesta har varit en väntan på Umeåresan och det faktum att Sundsvall TILL SIST har fått en skivaffär, Vinylstallet, en affär som har sin verksamhet främst i Alfta, men som nu har utökat och öppnat affär i centrala Sundsvall. Vinylstallet har ett antal saker som talar för dom:
1) Det finns en längtan sen länge i stan efter en skivaffär, inte minst nu när vinylskivan gjort storstilad comeback.
2) Stället ligger riktigt bra centralt.
3) Ägaren och personalen är kunniga och väldigt tillmötesgående och trevliga!
Sen är det dock frågan om Sundsvall är redo för en skivaffär med Stockholmspriser, men det återstår att se! Jag är positiv till affären ändå! Så här kommer månadens tre bästa fynd, alla med den gemensamma nämnaren svala plattor att relaxa till:

Lisa Nilsson "Sånger om oss" (2013)
Lisa Nilsson, en av mina favoritsångerskor genom åren! Gissa om jag blev glad när jag hittade hennes senaste platta på loppisen "Magasinet" i stan, en skiva jag plöjde igenom under en sen kvällspromenad i Umeå nu i helgen. Hur mysigt det nu var trots allt så var tiden egentligen så fel som det gick, för detta är rent musikaliskt musik som egentligen passar för sommaren. En varm sommardag i hängmattan eller slappandes i solen, lyssnandes på inledande "Var är du min vän" eller "Sången om oss", skriven tillsammans med Peter LeMarc. Rent produktionsmässigt så slappar jag gärna en solig dag till den moderrna vispopstämning som "Sånger om oss" ger.
     Men samtidigt så är texterna långt ifrån några vackra sommarbeskrivningar. Detta är dyster och sorgsen lyrik om brusten kärlek och saknad i 99 % av fallen, men Lisa har skrivit dessa oerhört bra, intimt och träffsäkert! Här finns ingen "Himlen runt hörnet"-hit, men vackra, avslappnande och sköna låtar att mysa och relaxa till och som befäster Lisa som en av de absolut bästa svenska sångerskorna som finns idag! Och självklart ska vi avnjuta Lisa och Peter LeMarcs samarbete "Sången om oss".


Thelonius Monk and Sonny Rollins "Thelonius Monk and Sonny Rollins" (1954)

Ibland ser man en platta som man bara känner:
"Den verkar väldigt intressant! Den vill jag bara ha oavsett!"
Det kan vara omslaget, det kan givetvis vara namnen på skivan eller även bara skivbolagsetiketten. Så var fallet med den här plattan med herrar Monk och Rollins. Under mitt andra besök på Sundsvalls nya skivaffär "Vinylstallet", som ni förresten kan bevittna i denna video för Vinyl Community, så satt den här uppe på en hylla ovanför jazzavdelningen. Priset var 90 kronor, vilket kvalificerar den som en av de dyraste skivorna jag köpt, men det kändes så rätt ändå!
     Inspelningarna är gjorda 1953 och 1954 och är de sista som Thelonius Monk gjorde för Prestige-etiketten innan han skrev på för Riverside Records.
     Plattan innehåller fem spår varav Sonny Rollins medverkar på tre av dom. Två av dom är två kanonhäftiga trioinspelningar med Monk, Percy "Modern Jazz Quartett" Heath och Art "Jazzmessenger" Blakey. Framför allt låten "Nutty" kvalar lätt in som en av de bästa trioinspelningar jag hört med Monk.
     Men framför allt är det en riktigt välgjord, välspelad och skön jazzplatta. Den innehåller både inspelningar i kvartettform, som sagt i trioform och en låt i kvintettform med hornisten Julius Walkins. Just den sistnämnda, den tiominuter långa "Friday the thirteenth", är riktigt bra och inte tråkig en minut, trots sin längd!
     Det finns alltså platts för många sinnesstämningar och spelstilar på denna platta och allt flyter samman perfekt till en jazzplatta som har det mesta, inte minst två av jazzvärldens giganter som tillsammans skapar stor musik!


Carole King "Throughbred" (1976)
Detta är ytterligare en platta som jag köpte i vår nya skivaffär "Vinylstallet". Min Carole King-samling växer stadigt och har så gjort under hela året. Jag tror det är tredje Carole King-plattan i år för mig, medan det däremot var den sista plattan som Carole gjorde tillsammans med Lou Adler, som varit med sen miljonsäljaren "Tapestry".
     "Throughbred" följer receptet perfekt, med Carole Kings bländande pianospel, svala röst och en produktion som är lugn och tillbakalutande. För att inte tala om lysande melodier och texter. Lyssna till exempel på låten "So many ways", som bara innehåller Carole och ett piano.
     Men singlarna "High out of time" och "Only love is real" är också fantastiska och totalt sett är detta en i mängden sköna Carole King-plattor som det är svårt att slita sig ifrån! Här tycker jag ändå vi tar "High out of time", med både David Crosby och Graham Nash på sång.

onsdag 11 oktober 2017

Skivresa till Umeå - Del 2 Umeå Skivmässa

I denna del 2 av min reseskildring från min Umeåtripp så kommer jag att koncentrera mig på själva skivmässan i Umeå, som hölls på Universum vid Umeå Universitet. Stället ligger en liten bit utanför centrum och det var något märkligt att kliva på bussen och säga till chauffören:
"En biljett till Universum!"
För att inte tala om att sitta och höra rösten i högtalaren plötsligt säga:
"Nästa hållplats - Universum!"
En riktig utböling i stan som inte fattar måste ju tro att man rökt på eller tagit nåt olämpligt...?

Nå, Umeå Skivmässa är alltså ett nummer större än Sundsvalls mässa. Många av skivsäljarna från södra Sverige stannar till i Sundsvall främst för att tjäna en extra hacka på vägen mot den större i Umeå. Följaktligen fanns till exempel Record Hunter från Stockholm här också.
     Det kändes därför helt rätt att offra Sundsvalls skivmässa ett år för att åka upp och titta på denna mässa, något som bubblat i mig länge.

Universum i sig ser väldigt likt ut Sundsvalls egen Tonhallen om man ser till när man kommer in genom dörren och ser garderoben och trappan upp. Väl uppe var det enormt mycket folk, mer än på Sundsvalls mässa. Om man jämför med ett annat event med rekordmycket besökare, Solna
Skivmässa som jag besökte förra året, så är utställarna där mer utspridda på en större yta. Här var det som små öar av säljare hopbuntade i små ringar på olika ställen i lokalen, vilket gjorde att det var väldigt svårt att tränga sig fram till en back utan man fick antingen slå sig fram eller väntar snällt på sin tur.
     Men första köpet gjordes hos en säljare med två backar med blandade godsaker och där hittade jag ett fint dubbelalbum med Lester Young med olika liveupptagningar från jazzklubbar som Royal Roost och Birdland. Musikersättningen här är delvis samma som på plattan "Master takes" som jag skrev om för länge sen, alltså dom unga och mindre kända musikerna som han spelade med i decennietskiftet mellan 40- och 50-tal, som trumpetaren Jesse Drakes och trombonisten Jerry Elliot. Dom inspelningarna, med låtar som "Crazy for J-Z", tillhör bland Lester Youngs bästa enligt mig och det ska bli mycket intressant att lyssna på denna platta!
     Bland andra jazzfynd fanns en fin platta med trumpetaren Hot Lips Page, min första platta med honom, med inspelningar både från hans mindre band samt hans storband!
     Ett annat bortglömt storband var det Ella Fitzgerald ledde efter att hennes mentor Chick Webb avlidit 1939. Ella tog över orkestern och döpte snart om den till Ella Fitzgerald & Her Orchestra. Men det bandet blev väldigt kortlivat och snart var Ella tillbaka som frilansande mellan olika orkesterledare. Men innan dess han hon då spela in en livekonsert från The Roseland Ballroom i New York 1940 och den konserten gavs ut på skiva av Musidisc, som brukar ge ut intressanta konserter även om inspelningskvaliteten ibland kan svikta. Men här är kvaliteten lysande och konserten är i sin helhet med låtannonseringar och allt!

Mässan är uppdelad i två ställen, dels det stora utrymmet direkt när man kommer upp för trapporna och dels en ännu större lokal bredvid där ett fik också finns. Och tycker man att det är svårt att bläddra i backarna vid entrédelen, så blir det inte lättare här. Nu har jag exakt noll koll på vilka säljare som var från var så därför ska jag bespara er diverse försökt till beskrivningar av vart jag köpte respektive platta utan ta de viktigaste fynden lagom fort. Det blev väldigt mycket dock och mycket som jag letat länge efter så resan var klart värt besväret! Dessutom var det kul att få handla från lokala säljare från Umeåtrakten och göra nya bekantskaper där uppifrån!

Nå, mässan präglades för min del av mycket David Bowie, mycket soul och en del jazz och jag får väl betrakta ett exemplar av David Bowies liveplatta "Stage" från 1978 för 60 kronor som det största fyndet. Numera efter Bowies död brukar det albumet minst gå för det dubbla i pris!
     Men efter mycket sökande hittade jag också äntligen hans platta "Scary monsters" från 1980, plattan som i huvudsak är känd för "Ashes to ashes" och "Fashion". Men det är en Bowie som är i stark tidig new wave och synthpop-stämning och det är otroligt spännande producerat!
     Som grädden på moset blev det också hans platta innan dess "Lodger" från 1979. Omslaget var kanske inte i allra bästa skick, men funkade ändå!

Min samling av Chicagos numrerade album fortsätter att öka och nu var det dags för nummer sex från 1973! Och som jag har letat efter Squeeze första platta från 1978 och nu till sist kunde jag köpa den.
De plattor jag har hört hittills av Squeeze har varit grava besvikelser och jag har nästan gett upp hoppet om det bandet. Men debuten innehåller en lysande synthpopaktig låt som heter "Take me i'm yours" som jag letat länge efter och äntligen hittat!
     Det är inte ofta jag köpet Elvis Presley, men från samma säljare som jag köpte Squeeze från så hittade jag också soundtracket från Elvis bejublade comebackshow från 1968, alltså den med Elvis och ett litet band på en scen och med publiken sittandes runt omkring. Precis som med "From Elvis in Memphis", som jag skrev om för inte allt för länge sen så är låtarna från denna konsert också förknippade med barndomen och radioprogrammet om Elvis jag lyssnade på då. Jag gillar det lilla och intima som detta band och Elvis får till här. Fjärran från hans glada rockklischéer och mer laid back och lätt bluesigt och nya arrangemang av hans gamla klassiker och även covers. Detta är faktiskt riktigt lysande!

En annan favoritsäljare var en man som sålde soulplattor för halva priset och då nappar man direkt. Här blev det ett par riktigt spännande liveplattor, dels The O'Jays "Live in London" från 1974, utgiven på Philadelphia, och dels The Spinners dubbelalbum "Spinners live!", också från 1974! Och på tal om soul från 70-talet, en väldigt tidig Stevie Wonder, "Where i'm coming" from från 1971!
     Sen blev det också både Quincy Jones, Smokey Robinson, Syreeta, Rufus & Chaka Khan samt Billy Pauls spännande platta ""War of the gods". Den sist nämnda är något av en konceptplatta med fokus på en önskan om fred. Billy Paul och Marvin Gaye var väldigt tighta ihop, fast ena var på Philadelphia och andra på Motown, men medan Marvin Gaye hade "What's going on" så skapade Billy Paul denna platta som stundtals är lite psykedelisk, men otroligt välgjord och vacker!
   
Efter det blev det att fira sina fantastiska inköp med lite fika från kafeterian bredvid innan jag åkte hem till Sundsvall. En riktigt häftig mässa och det roliga var att det var inte heller jättedyrt utan många av säljarna sålde sina skivor för mellan 40-100 kronor och ibland billigare. Jag är mycket nöjd att ha fått besöka denna mässa och besökarantalet kan man inte klaga på! Som sagt, det var smockfullt. Däremot så hörde jag flera av säljarna snacka om att det var färre säljare än vanligt, men då intresset för vinyl är på topp och besökarantalet därvid enormt stort så borde det ändå borga för att det kan ändra sig kanske redan till vårens mässa. Men trots att jag gillade denna mässa så kommer jag troligast att då vara tillbaka på Sundsvalls skivmässa igen! Dock var detta en upplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge!

Tre låtar tar jag här. Eftersom jag köpte hela tre David Bowie-plattor så är det självklart att han ska vara med och jag väljer "Fashion" från "Scary monsters". Dessutom det nästan tio minuter långa titelspåret från Billy Pauls "War of the gods", vilket också var en av Pauls egna favoriter av sina låtar. Dessutom Elvis Presley från comebackspecialen från 1968 och "Lawdy Miss Cloudy"!





söndag 8 oktober 2017

Skivresa till Umeå - Del 1 Umeå som skivstad

I en tvådelad artikel ska jag försöka beskriva skivupplevelsen av min resa till Umeå. Denna del handlar om Umeås skivställen överlag och andra delen om Umeå skivmässa, som jag besökte denna dag (söndag). Jag beslöt mig för att åka upp till Umeå och utforska stan lite närmare denna helg, främst för att det var skivmässandär, traditionsenligt dagen efter Sundsvalls skivmässa, som jag därmed offrade denna gång. Jag är där ändå varje gång och tyckte jag kunde få se den mässa som gör att säljarna söderöver trots allt stannar till hos oss.

Men först var det stan i sig. Umeå är en väldigt vacker stad som har enormt mycket stiliga hus som ser lite gamla ut. Jag tror det framgår vid det här laget att jag är mycket mer förtjust i gamla trähus än gamla stenhus och Umeå hade sin beskärda del. Däremot har Sundsvall till sist hittat sin överman vad gäller hur mycket man gräver och bygger, för här var det uppgrävda gator, ställningar, stängsel och arbetsskyltar titt som tätt i centrum och sånt är jag så enormt less på att se. Kanske främst eftersom jag ser det hemma till leda ändå...

Jag bodde på Hotell Gamla Fängelset, som alltså är ett fängelse från 1800-talets slut som på 2000-talet sadlades om till hotell. Detta var resans bästa del. Stället rekommenderas varmt, eftersom det är spännande, innovativt och det finns en sorts historiens vingslag över stället. Man har bevarat fängelsestilen på inredningen, inrett med ett litet museum som är öppet dygnet runt och det är förstås gamla galler för fönstena. Sängarna är dock magnifikt sköna och personalen är utomordentligt trevlig och tillmötesgående!
     Det är också rekommenderbart att gå på Restaurang Balder och äta en middagsbuffé för endast 150 kronor och då innehåller buffén både thaimat och tacos samt en mysig miljö att sitta i! Du blir garanterat mätt!


Nå, Umeå har två rena skivaffärer, vad jag hittade nu (det är möjligt att jag kanske missade någon). Dels den legendariska affären Burmans, som är en av Sveriges äldsta skivaffärer och dels Mingus Bok & Skivbutik på Skolgatan som har väldigt mycket jazz. Nu kommer jag att göra alla Umeåbor som läser detta besvikna, men jag tycker att först och främst Burmans är gravt överskattat. Samma loppisrat som jag hittar på alla second hand-affärer hemma i Sundsvall och som vi alla skivköpare som botaniserar i dessa affärer med avsmak och trött blick bläddrar förbi om och om igen ville Burmans ha 40 kronor för. Det var lägsta priset i affären och när jag till sist hittade skivor med Jim Croce och The Carpenters för 60 kronor styck som jag tyckte såg intressanta ut så var dessa repiga till max. Endast en intressant skiva hittade jag här som höll måttet, George Bensons dubbel-live album "Weekend in L.A" från 1978.

Den andra affären, Mingus Bok & Skivbutik får man gå lite för att hitta. Den ligger längst bort på Skolgatan och har ett café kopplat till verksamheten också. Skivavdelningen har väldigt många backar i olika genrer, men skivrummet är dock väldigt litet och mycket till luftkonditionering finns inte heller så svetten flödade när jag var där. Även här är priserna för höga.
     Man har en väldigt stor jazzavdelning som är bra uppdelad i modern jazz och swing. Men lågbudgetutgåvor och greatest hitsplattor med de vanligaste storbandsledarna går på runt 50-60 kronor! "Past Perfect Silver Line"-plattor på CD, som Ginza säljer för 5 kronor styck, försöker man sälja för 80 kronor här. Däremot är kvaliteten på skivorna långt bättre än hos Burmans och det finns riktigt bra och spännande jazzplattor här om man är beredd på att öppna plånboken! Men prismässigt så känns affärerna i både Stockholm och Göteborg betydligt mer prisvärda än de i Umeå, otroligt men sant!
     För min del så blev det på Mingus en liveplatta med Miles Davis och saxofonisten Jimmy Forrest utgiven på Prestige för 60 kronor. Skivan var förvisso en grov cutout, men liveupptagningen är från 1952 och detta kunde jag inte låta passera.
     Inte heller kunde jag offra en skiva med den sorgligt bortglömde trumpetaren Howard McGhee, som gjorde enormt fina bopinspelningar under det sena 40-talet och 50-talet, men utan att nå samma framgång om mer kända namn som Parker, Gillespie, Getz, Monk och andra. Inspelningarna på denna "Shades of blue" är från 1962 och här finns mindre kända musiker som George Coleman, Junior Mance och Jimmy Cobb.

Sen är det främst second hand-butikerna som gäller och jag hann med två stycken. Dessa affärer ligger här väldigt utspridda i stadsdelarna och väldigt få ligger centralt. Jag hann ut till Myrorna, som här ligger i Umeås eget köphandelsområde (eller Birsta som vi säger i Sundsvall), Ersboda. Myrbutiken är enormt stor och skivavdelningen är OK stor. Dock var det väldigt mycket loppisrat här i sedvanlig ordning och jag köpte endast en skiva med den amerikanska soulgruppen Midnight Star, som inte alls var kända i Sverige. Darför var detta lite av ett blindbuy för mig, men 80-talssoul är alltid intressant, så varför inte...

Jag hann även in på en Röda Kors-butik på Rådhusesplanaden som hade en av de minsta skivbackar jag sett där det bara fanns ett 15-tal countryskivor. Men jag har fått ett allt större intresse för Mark
Knopflers musik de senaste åren och därför kändes det rätt att köpa hans hobbyprojekt The Notting Hillbillies och deras enda platta "Missing... persumed having a good time" från 1990. Snabblyssning på diverse spår ger vid handen att detta är bättre än de normala countryplattorna. Nu är jag inte alls någon stor konsument av country, jag har lite svårt att finna intresse för den genren generellt sett, men detta var långt mer originellt och spännande, också med Mark Knopflers gitarr förstås!

Sen finns det då ett antal second hand-affärer utspridda som jag
inte hann till. Pingstkyrkan har en affär kallad "PMU" på Lärlingsgatan, på Björnvägen ligger både en till Röda Kors-butik och en affär som kallas "Rebuy Second Hand" och på Kronoskogsvägen ligger Emmaus så visst finns det loppisar. Men det är fördel att ha bil om man ska åka mellan dessa.

Som turiststad i övrigt får Umeå en tumme upp, om man bortser från alla grävningar och ombyggnationer. Den har enormt vackra hus nästan överallt, det är trivsamt och det är nästan magiskt att på kvällstid gå ner till Umeälven och titta på när ljusskenen från husen glänser i vattnet!
     Däremot så får Umeå bara tummen i mitten i betyg av mig som skivstad. Ställen finns, men det är bra om du har bil och samtidigt är beredd att punga ut med priser som i flera fall till och med överglänser flera av de bästa ställena i Stockholm.

Vi tar dock ett par ljudspår från två av skivorna. Titelspåret från George Bensons "Weekend in LA" och "Will you miss me" från Notting Hillbillies enda platta, "Missing... persumed having a good time". Lyssna på Mark Knopflers sköna gitarrspel!



tisdag 3 oktober 2017

Tom Petty - en hyllning till en rockgigant

Antalet artister som avlidit i år har hittills inte varit av samma mängd som förra året, men när det sker så är det förstås en chock. Idag kom nyheten att Tom Petty avlidit i en ålder av blott 66 år. Jag ska inte säga att jag är ett gigantiskt fan av Petty, men jag har ändå en stor respekt för hans musik och hans musicerande. Han har gjort så många riktigt bra låtar och jag har alltid gillat hans speciella sångröst och känsla för bra melodier! Därför så hade jag tänkt att hylla denne gigant inom rockmusiken med att skriva om tre av dessa låtar som jag har i singelformat. Tre lysande låtar från olika eror av hans karriär. Tack för all musik, Tom, och vila i frid! Och hälsa dina Travelling Wilbury-bröder Nelson och Lefty (ni som kan er rockhistoria förstår namnen).

Don't come around here no more (1985)
Tom Pettys kanske bästa försök att anpassa sig till den tidens mer synthaktiga och new wave-liknande era. Låten är skriven tillsammans med Dave Stewart från Eurythmics och ska enligt Stewart själv härröra sig från ett tillfälligt och drogfyllt förhållande Stewart hade med Stevie Nicks. Därefter ska Nicks ha sagt till sitt ex, Eagles Joe Walch:
"Don't come around here no more!"
Tydligen ska stämningen ha känts lite som "Alice i Underlandet", vilket gjorde att den något bisarra videon därmed också fick utseende från den sagan.
Länge har detta varit en av mina absoluta favoritlåtar med Petty, vilket jag vet att jag inte delar med så många av hans fans. Visst, den är kommersiell så det räcker, men den har en enormt härlig och suggestiv produktion som känns spännande och skön! Dessutom var det den allra första låten jag hörde med Tom Petty när den fanns på Cia Bergs listprogram "Bagen" 1985. Nostalgi på många sätt!
Och visst kan man inte annat än gilla Tom Pettys lite sadistiska skådespel som "The Madhatter" i videon!


Running down a dream (1989)
Jag ska erkänna direkt, jag är inte alls något fan av Jeff Lynne som producent efter ELO-tiden. Många av de artister han producerade under 80-talets slut och framför allt 90-talet var till stor del artister som var efter sin storhetsperiod och som fick Lynnes feta och skittråkiga rockproduktion i försök att lyfta karriären. Men det fanns undantag och hans jobb med Pettys första album utan hans band "The Heartbreakers", "Full moon fever" är ett klart sådant! På den här plattan finns klassiker som "Free fallin'" och "I won't back down". Men en låt som jag föll för direkt när jag hörde den på radio under sommaren 1989 var "Running down a dream", en rockstänkare med många riktigt häftiga gitarriff. Låtens text är egentligen självbiografiska tankar tillbaka under Pettys egen karriär med referenser till bland annat Del Shannons 60-talsklassiker "Runaway". Därför var det förstås passande att låten fick låna sin titel till Pettys egen dokumentär från 2007.
     Men jag gillar låten jättemycket. Den är rusar fram hänsynslöst lite som en furie och har ett riktigt bra riv som sätter sig! Även detta är en av Tom Pettys bästa insatser!


The last DJ (2002)

Jag ska erkänna att jag inte har sån stor koll på Tom Pettys karriär under 00-talet och till idag. Men när jag på Erikshjälpen hittade denna promotionutgåva av en CD-singel från 2002 så var det givet att införskaffa den. Låten, som liksom många andra låtar på plattan "The last DJ", var en kritik mot musikbranschens allt mer monopoliserande och har många sanna och lysande textrader, till exempel:
"As we celebrate mediocrity All the boys upstairs want to see How much you'll pay for What you used to get for free"
Det skulle lika gärna kunna fungera idag och mycket i dagens samhälle. Låten har ett riktigt bra driv med en bra och stark refräng som håller! Tyvärr är detta istället en av Pettys mer oförtjänt bortglömda låtar, som jag med glädje lyfter fram!

måndag 25 september 2017

Fleetwood Mac - Mystery to me




Ibland kan ett skivköp bara slå knock på en. En sån där skiva som man direkt hör och som man bara stannar upp, njuter och inte kan fatta exakt hur lysande detta musikaliska alster egentligen är. Ett sånt fall är Fleetwood Macs "Mystery to me" från 1973. Egentligen är den här plattan känd för bara en enda sak, det var Bob Westons sista platta med bandet. Plattan i övrigt sålde väldigt dåligt och några hits producerade den inte. Men så är jag ju alltid den som faller för sorgligt bortglömda saker och den här borde ha blivit en större succé. För i min värld har Fleetwood Mac bara gjort två plattor som är bättre än den här, "Rumours" och "Tango in the night".

Detta är min första platta också med Fleetwood Mac där Bob Welch sjunger. Jag vet inte varför, men hans sångröst får mig att tänka på Sniff 'n the Tears sångare Paul Roberts lite speciella småhesa och lätt släpiga
röst, vilket är en komplimang i det här fallet, eftersom Paul Roberts i mångt och mycket är en stor del till att jag gillar Sniff 'n the Tears. I övrigt så sjunger även ChristieMcVie här och melodierna är till största delen snickrade av McVie och Welch.

Det här är en skön platta som samtidigt rymmer många stämningar och har både ett gung och lite rock
runt kanterna. Det är otroligt tjusigt och melodierna är otroligt bra! "Hypnotized" var den låt som funkade bäst som singel, men det är väl knappast bandets idag med kända låt, vilket är väldigt synd för det
är en riktigt vacker poplåt! För att inte tala om hur kanonbra Christine McVie är i den lätt funkiga "Keep on going" och "Just crazy love". Lyssna gärna också på den ösiga versionen av The Yardbirds "For your love"!

Den här plattan är ett album att bara vrida upp, lägga sig ner och slappa skönt till för den inrymmer så mycket olika sinnen och stilar ihop flätad till en enhet som verkligen passa och är skön och avkopplande! För mig stärkte detta album bara min åsikt om att Fleetwood Mac var kanske 70- och 80-talets allra främsta band!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...