fredag 17 november 2017

Helen Terry - Blue notes

I vår serie artister där ni genast börjar fundera "Vem är det" har vi kommit till Helen Terry, en brittisk sångerska som fick kontakter med toppmusiker både hemma i England och i USA, men som ändå inte riktigt fick något stort genombrott och vars karriär blev kort. Hon upptäcktes av Boy George på en klubb i London och blev sen bakgrundssångerska för Culture Club och förekommer dessutom i flera av bandets musikvideor. Samarbetet har fortsatt även till detta album, där Boy George är medkompositör till ett par låtar.
     I den minst sagt gravt utseendefixerade musikvärlden så kanske det var utseendet som låg henne till last eftersom något överviktiga Helen Terry saknar den fotomodelsliknande look som artister nu som då förväntades ha.
   
När det gäller min personliga åsikt så har jag kanske en helt motsatt åsikt än många andra, men jag tycker inte att Helen Terrys röst är så speciell. Inte värdelös, dock inte riktigt fantastisk heller och på flera partier i låtarna tycker inte jag att den bär henne ända fram. Lite kan jag tycka att hon påminner om en lightversion av Alison Moyet på vissa ställen och hennes röst, Alisons alltså, har jag aldrig varit ett fan av så kanske är det det som smittar.
     Däremot har hon en sak som gör henne väldigt intressant, hon är en riktigt bra låtskrivare vilket märks på denna hennes enda fullängdsplatta.

Jag hörde Helen Terry första och enda gångerna i radions "Kulan I Luften" 1989 då hennes låtar
"Fortunate fool" och "Lessons in loneliness" spelades. Dom singlarna hittade jag för inte allt för länge sen vid second hand-affären Fyndlagret nedstängning här i Sundsvall i juni.
     Inte långt därefter hittade jag denna platta på Erikshjälpen här i stan och tyckte att jag ändå skulle ge henne en chans, även om ovan nämnda låtar inte är med och plattan är från 1986. En medlem på Vinyl Community hade träffat henne när hennes karriär trots allt stod på topp och tydligen så är hon en rätt jordnära artist också.

"Blue notes" har dock en till sak som gör plattan till riktigt bra, nuvarande skivbolaget Blue Notes president Don Was från gruppen Was (Not Was). Han är plattans producent och därvid har den fått en lätt funkig och lite soulstänkande ljudbild som är riktigt bra och välgjord! Men Helen Terrys lysande förmåga att skriva bra låtar märks vid låten "Love, money and sex", en soulglittrande låt med en fräsch 80-talspopig ljudbild och bra refräng, eller låten "Right in front of you". Nu har inte Terry varit med och skriva alla låtar på plattan utan här finns också en lysande låt av "Mr Motown", Lament Dozier, "Act of mercy" och även John Cale har skrivit en låt.
     Plattan kanske inte innehåller några direkta trackslisteettor, men kombinationen av lysande låtmatrial och enormt snygg lät popfunkig produktion av Don Was gör att jag kan överse med Helen Terrys små brister med rösten och se detta som en förvånansvärt bra platta som är både lättsam, funkig och snygg! Synd att det sen inte blev några fler plattor för det hade varit kul att höra vad man kunnat göra med Terrys lite tuffare och lätt rockigare stil som "Fortunate fool" visade upp 1989. För Helen Terry hamnade i konflikt med skivbolaget Parlophone, som släppt hennes två singlar det året, och hon  bröt rätt fort kontraktet. Hon lämnade skivbranschen och sökte sig till TV-istället där hon numera bland annat är producent för TV-sändningarna av dom engelska BRIT Awards.

Tyvärr har jag inte hittat min favoritlåt på plattan, "Love, money and sex", men jag tar en av låtarna hon har skrivit tillsammans med Boy George, "Come on and find me", där jag också tycker trots allt att hennes röst funkar allra bäst! Dessutom låten "Stuttering", som Helen gjorde på singel redan 1984, men som ändå kom med på denna platta.



måndag 13 november 2017

The Masqueraders - Love anonymous

Jag erkänner att jag  är lite i läroprocess ännu när det gäller 70-talssoul, trots att det just nu är en av de genrer jag lyssnar mest på. Självklart har jag många stora favoriter, men det är också många namn jag ännu är osäker på eller inte kan något alls om egentligen. Då får man gå på magkänslan eller titta på skivomslaget efter bekanta namn. Jag hade knappt hört talas om namnet The Masqueraders innan jag hittade den här på Återbruket. Men när det stod att Isaac Hayes hade producerat så var det en självklarhet att den skulle inhandlas. Och det ångrade jag mig verkligen inte!

Men att jag inte hade koll på The Masqueraders är kanske inte så konstigt för bandet är rätt märkligt i det avseendet att bandet har funnits ända sen 1958, men ändå aldrig riktigt fått till det försäljningsmässigt utan förblivit rätt okända. Tittar man på vilka skivbolag bandet haft under karriären så är ett par singlar på Bell Records det mest namnkunniga. Bandet har inte ens fått en Wikipedia-sida, vilket inte ofta händer med band som funnits i fyra decennier.
     1975 hamnade de på Isaac Hayes eget skivbolag HBS och trots en lång karriär så kom deras första fullängdsplatta först då, "Everybody wanna live on". Med tanke på hur lysande den här plattan är så hamnar den förstås också högt på önskelistan. Detta från 1977 är alltså deras andra album, både i karriären och Isaac Hayes bolag.

Musiken är förvisso inte originell utan följer The Temptations, Delegation och andra band i samma genre i spåren. Men likväl är "Love anonymous" väldigt tjusigt och bra! Det hörs på något sätt att
Isaac Hayes är inblandad, för man känner igen hans intima, smäktande och samtidigt funkiga ljudbild från hans egna plattor. Det är otroligt bra producerat och The Masqueraders sjunger riktigt bra ihop! Låtmatrialet är också kanonbra. Inledande "Modern day woman" lyckas på ett fantastiskt sätt blanda en skön melodi och vackra instrumentala partier.
     Balladen "Love between a woman and a man" är en riktig avkopplare att slappa till! Min favorit är andra sidans inledande "The bicentennial" som är en låt med mer discotouch och en lysande och träffsäker melodi, om än kanske lite fånig text! "Love anonymous" är en sorgligt bortglömd soulpärla som är långt mer värd att upptäckas, inte bara för att ett av genrens största namn är bakom rattarna utan för att The Masqueraders och deras melodier håller hela vägen!

Det gick dock inte lika bra sen för The Masqueraders. Isaac Hayes bolag gick i konkurs och bandet stod utan skivkontakt resten av 70-talet, trots att man ändå turnerade och hade spelningar. En skiva till lyckades man få till på ett mindre bolag 1980, vilket blev det sista de gjorde, fram till i år då de överraskande ställde upp i "America's got talent" (som är den amerikanska varianten på TV4s "Talang"). Det är sorgligt att ett band som funnits så länge och ändå gjort bra musik på platta får försöka komma tillbaka, eller kanske snarare börja om, genom att ställa upp i ett dylikt talangprogram bland alla ungtuppar som hoppas få 15 minuters berömmelse genom tre minuter i rutan. Men likväl kan man ju försöka minnas The Masqueraders när de var som bäst, här sjungandes "Modern day woman" och "The bicentennial" från den bortglömda pärlan "Love anonymous".



måndag 6 november 2017

Månadens bästa fynd - Oktober 2017 (The Jazz Messengers/Jimmy Smith/OMD/Peter LeMarc)

Oktober månad dominerades förstås av resan till Umeå och dess skivmässa, men förutom det så har det varit en riktigt bra månad. Ibland kan det kännas som att en månad inte kanske inbringade så mycket, men när man tittar tillbaka så inser man att det ändå gått riktigt bra faktiskt! Jimmy Smith dominerade mycket, där jag förutom CD-boxen nedanför också hittade en funkig och mer soulinspirerad platta, som jag inte hunnit höra än. Dessutom en gigantisk hög med singlar som jag fick för allt från gratis (dock utan riktigt omslag) upp till väldigt billigt. Men eftersom jag hittat så mycket fint denna månad blir det en extra och fjärde skiva i listan av "Månadens bästa fynd"!

The Jazz Messengers - At the Cafe Bohemia, vol. 1 (1955)
Året är 1955 och platsen är nattklubben Café Bohemia i New York. På scenen står fem jazzmusiker som står för den nya jazzen, den allt mer improviserande bebopjazzen. Men det är högtryck i salongen när Art Blakey drar igång med sina Jazz Messengers och Blakey presenterar sina fem medmusiker, pianisten Horace Silver, trumpetaren Kenny Dorham, tenorsaxofonisten Hank Mobley (som Blakey presenterar som en ny stjärna här) samt bassisten Doug Watkins. Blakey själv sitter förstås bakom trummorna.

Jag ska inte låtsas som att jag är ett stort fan av Art Blakey & The Jazz Messengers. Deras hardbopstil där låtarna är nästan en kvart långa och relativt utan någon form av melodi har jag oftast tvekat inför. Men här är det ännu 50-tal och det är ännu en fot i den mer traditionella bebopstilen och en fot i något nytt. Det här Blue Note-albumet, eftersom jag även älskar livealbum med jazz, kände jag att jag bara måste ha. Och det är ett riktigt höjdaralbum med en riktigt skön livekänsla! Alla musikerna är höjdare i sin stil och plattan rymmer många sköna stämningar. Man kan bara groova loss till den långa, men ändå inte för långa, "Soft winds" eller softa till den underbara balladen "Alone together" med en lysande Hank Mobley i spetsen. Eller varför inte "Prince Albert", vars intro är rätt bekant och lik en viss "All the things you are". En lysande 50-talsklassiker som aldrig blir tråkig och som kanske är en av de bättre livejazzalbumen jag köpt på länge!


Jimmy Smith - Kind of Smith (2010)
Jag gjorde en beställning till Ginza denna månad och hittade guld! När jag såg denna 10 CD-box med min favoritorganist Jimmy Smith lyste det bara "Köp den" i mina ögon! Man skulle kunna tro att detta är en lågbudget utgåva som har MCPS stämplad över allt, och visst märket "House of jazz" är inte något Decca eller Verve direkt, men utgåvan är förstklassig! Boxen innehåller som sagt 10 CD-skivor där alla är inspelningar från Jimmy Smiths första år på 50-talet! Jag har mycket Jimmy Smith men 99,9 % av dom är från 60-talet och senare. Hans första år lyser med sin frånvaro så bara därför är detta något som är lysande i min samling!

Låtarna är sen hämtade från diverse album med Smith utgivna på 50-talet, men det är som sagt en proffsig box som innehåller mycket godsaker jag aldrig hört förut och som sällan hittas med honom och där Smith briljerar enormt med ett bländande spel till den här lite mer softa jazz som spelas! Personligen är detta bland det bästa fynd jag gjort med Jimmy Smith och för en hundring är detta ett måste för alla fans av denne hammondlegend! Hur väljer man en låt från en hel box med tio skivor? Jag valde "Joy" från 1956.


Orchestral Manouvers In The Dark - Orchestral Manouvers In The Dark (1980)
Ett par plattor nu som jag inte hunnit höra på än, men som jag kände bara måste tas med. Denna är passande, eftersom Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) kommit med ett helt nytt album i år, "The punishment of luxury", som beskrivs som ett album med mindre hitkänsla, men mer tillbakalutande och svävande synth i stil med deras "Architecture & Morality" för ca 35 år sen. Därför så känns det också rätt att gå så långt tillbaka i tiden som det bara går.

Innan "The punishment of luxury" kom ut så var jag i tron att det bara var deras då senaste album, "English electric", som var det enda jag inte hade. Men en på Youtubes Vinyl Community visade plötsligt upp en tidig OMD-platta jag aldrig sett förut, deras allra första från 1980, den som innehåller "Electricity". 1980 är synthmusiken något väldigt tidigt och helt främmande för många. Kraftwerk är bland det enda många känner till. Detta är alltså nytt, banbrytande och speciellt, och mer lättlyssnade för en bredare publik än vad Kraftwerks plattor är. Förväntningarna på denna är därmed satta skyhögt och förhoppningsvis kommer jag med en ny recension av den såsmåningom, beroende på hur bra den är! Vilket fall så är jag nu bara två plattor från en komplett OMD-samling...



Peter LeMarc - Den tunna tråden (2016)
Här snackar vi högt ställda förväntningar. 2013 års bästa fynd var Peter LeMarcs då senaste album "En svag doft av skymning" och därför är det spännande och se om detta senaste alster når upp till den. Vad det verkar nu kan "Den tunna tråden" vara hans sista platta, sorgligt, men sant. Peter LeMarc är alltid bra på att berätta om tillkomsten och tankarna bakom sina plattor och här hade han egentligen inte tänkt att göra en ny platta. Men plötsligt fick han samma känsla som när han skrev den självbetitlade "vita plattan", han struntar i allt runt omkring och och skriver som han känner och vill. Resultatet blev en naken platta med tankar om livet, döden och allt runt omkring. Titelspåret grep tag i mig direkt när jag hörde den. En riktigt tänkvärd låt som beskriver hans tankar när hans hustru fick en cancerdiagnos. Delen där han desperat och argt skriker åt Gud varför han tar henne ifrån honom är bara lysande och hjärtskärande!

Några spår från plattan har jag hört när han framförde dessa live under hans TV-sända lysande konsert med Tomas Andersson-Wij för ett år sen och dessa bådade verkligen gott så det är med spänning som jag ska sätta mig ner och peta in skivan i CD-spelaren avnjuta den! Årets bästa skivfynd kan avgöras här!

lördag 4 november 2017

Blondie - Heart of glass

Beklagar att det har varit tyst nu ett tag, men jag åkte på en massiv förkylning som hindrat mig att göra så mycket, men jag är på gång med en "Månadens bästa fynd" för oktober. Men framtill dess en liten aptitretare i form av en kanonsingel jag köpte under denna månad som förtjänar en egen artikel! Förvisso är ett på intet sett en ovanlig singel utan en väldigt vanligt spelad låt genom åren. Men det är ett band som släppt ny och intressant musik i år, för av det jag hört från Blondies nya platta "Pollinator" så verkar den helt kanon! Spana in årets singlar "Fun" och "Too much" och ni fattar att Blondie är bättre än de varit på mycket länge! Debbie Harry är numera 72 år gammal, vilket på intet sätt märks i musiken!

Men jag hade ändå tänkt att hoppa drygt 38 år bakåt i tiden. Jag har blivit ett allt större Blondie-fan de senaste åren och hoppas samla plattor med dom på rad! En Blondie-låt som dock alltid funnits med mig och som jag gillat är "Heart of glass" från 1979 och plattan "Parallell lines". Själva plattan köpte jag i Härnösand i somras, men jag har inte hunnit lyssna igenom den än. Men "Heart of glass" är Blondie när dom är som allra bäst. Det är en mästerlig blandning av lite mörk förhistorisk new wave-disco och 70-talets falnande rockera! Det är kittlande och mysig nattliknande musik med Debbie Harrys här lite mystiska röst i sitt högsta läge. En tidig version av låten skrevs redan 1974 och var inspirerad av The Hues Corporations klassiska "Rock the boat" från samma år. Det finns många kanonbra Blondie-låtar, likväl som jag kan leva utan 60-talspastischen "Dennis" och reggaesömnpillret "The tide is high". Men detta är nog bland det allra bästa Blondie gjorde under sina glansdagar. Inte originellt och kanske lite sönderspelad med åren, men fortfarande ett mästerverk från 70-talets sista år, på gränsen mellan det gamla och något nytt elektroniskt för 80-talet!

B-sidan på singeln ska också premieras. "Rifle range" är från Blondies debut från 1976 och är mer rockig poppärla, men fortfarande med ett klös och en kittlande produktion som sitter klockrent! Och självklart bjuder jag här på bägge låtarna!


onsdag 18 oktober 2017

En Davy - The photograph

I vår serie märkliga koncept som blev grymt irriterande har vi kommit till en singel som jag inte har originalskivomslaget till än. Men det hindrar inte mig från att introducera denna vietnamesiska sångerska till kategorin "Kultstämplat".

En Davy, född Enry David, gav i början av 70-talet ut ett antal plattor på engelska med då lagom trendig discosoul. Den här singeln är producerad av tyske Frank Dostal, känd bland annat för att ha skrivit låtar till Baccara. Och produktionsmässigt är detta inte uselt. Det är snygg soul, faktiskt snyggare än flera av Baccaras låtar, vilket kanske inte säger så mycket.

A-sidan på singeln heter "You set my heart on fire" och håller kanske inte riktigt vad titeln lovar. Låten sätter inte mitt hjärta i brand direkt för melodin är rätt ointressant, inte usel, inte bra, den passerar bara rätt obemärkt förbi. Dessutom är En Davy en rätt taskig sångerska också vars röst inte håller. Men det är trots det inte den som är anledningen till denna plats här. Utan B-sidan är det som fick mig att skrattandes skaka på huvudet.

B-sidan heter "The photograph" och låter som en riktigt smäktande, sentimental och skön soulballad som kanske kunde ha gjorts av The Stylistics eller ett dylikt band. Jag vet inte riktigt, eftersom jag aldrig lyckas höra låten riktigt, för av någon korkad anledning har man valt att låta En Davy prata sönder hela låten igenom på, antar jag, vietnamesiska. Hade låten varit instrumental, visst, då hade låten funkat, men hennes pratande röst helt osynkat dränker musiken och sången mer eller mindre och jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv funderandes:
"Men knip igen så jag får höra låten?!"
Det känns ju inte som det optimala sättet att lansera sig för den internationella marknaden genom att snacka på ett främmande språk i något för hög volym med en normal engelska hitlåt i bakgrunden? Riktigt hur detta var tänkt lär jag aldrig få reda på och det kanske är lika bra det.

lördag 14 oktober 2017

Månadens bästa fynd - September 2017 (Lisa Nilsson/Thelonius Monk and Sonny Rollins/Carole King)

Något försenat, men dock, här kommer september månads fynd. September var en rätt sval månad med inte så mycket skivor som inhandlats. Det mesta har varit en väntan på Umeåresan och det faktum att Sundsvall TILL SIST har fått en skivaffär, Vinylstallet, en affär som har sin verksamhet främst i Alfta, men som nu har utökat och öppnat affär i centrala Sundsvall. Vinylstallet har ett antal saker som talar för dom:
1) Det finns en längtan sen länge i stan efter en skivaffär, inte minst nu när vinylskivan gjort storstilad comeback.
2) Stället ligger riktigt bra centralt.
3) Ägaren och personalen är kunniga och väldigt tillmötesgående och trevliga!
Sen är det dock frågan om Sundsvall är redo för en skivaffär med Stockholmspriser, men det återstår att se! Jag är positiv till affären ändå! Så här kommer månadens tre bästa fynd, alla med den gemensamma nämnaren svala plattor att relaxa till:

Lisa Nilsson "Sånger om oss" (2013)
Lisa Nilsson, en av mina favoritsångerskor genom åren! Gissa om jag blev glad när jag hittade hennes senaste platta på loppisen "Magasinet" i stan, en skiva jag plöjde igenom under en sen kvällspromenad i Umeå nu i helgen. Hur mysigt det nu var trots allt så var tiden egentligen så fel som det gick, för detta är rent musikaliskt musik som egentligen passar för sommaren. En varm sommardag i hängmattan eller slappandes i solen, lyssnandes på inledande "Var är du min vän" eller "Sången om oss", skriven tillsammans med Peter LeMarc. Rent produktionsmässigt så slappar jag gärna en solig dag till den moderrna vispopstämning som "Sånger om oss" ger.
     Men samtidigt så är texterna långt ifrån några vackra sommarbeskrivningar. Detta är dyster och sorgsen lyrik om brusten kärlek och saknad i 99 % av fallen, men Lisa har skrivit dessa oerhört bra, intimt och träffsäkert! Här finns ingen "Himlen runt hörnet"-hit, men vackra, avslappnande och sköna låtar att mysa och relaxa till och som befäster Lisa som en av de absolut bästa svenska sångerskorna som finns idag! Och självklart ska vi avnjuta Lisa och Peter LeMarcs samarbete "Sången om oss".


Thelonius Monk and Sonny Rollins "Thelonius Monk and Sonny Rollins" (1954)

Ibland ser man en platta som man bara känner:
"Den verkar väldigt intressant! Den vill jag bara ha oavsett!"
Det kan vara omslaget, det kan givetvis vara namnen på skivan eller även bara skivbolagsetiketten. Så var fallet med den här plattan med herrar Monk och Rollins. Under mitt andra besök på Sundsvalls nya skivaffär "Vinylstallet", som ni förresten kan bevittna i denna video för Vinyl Community, så satt den här uppe på en hylla ovanför jazzavdelningen. Priset var 90 kronor, vilket kvalificerar den som en av de dyraste skivorna jag köpt, men det kändes så rätt ändå!
     Inspelningarna är gjorda 1953 och 1954 och är de sista som Thelonius Monk gjorde för Prestige-etiketten innan han skrev på för Riverside Records.
     Plattan innehåller fem spår varav Sonny Rollins medverkar på tre av dom. Två av dom är två kanonhäftiga trioinspelningar med Monk, Percy "Modern Jazz Quartett" Heath och Art "Jazzmessenger" Blakey. Framför allt låten "Nutty" kvalar lätt in som en av de bästa trioinspelningar jag hört med Monk.
     Men framför allt är det en riktigt välgjord, välspelad och skön jazzplatta. Den innehåller både inspelningar i kvartettform, som sagt i trioform och en låt i kvintettform med hornisten Julius Walkins. Just den sistnämnda, den tiominuter långa "Friday the thirteenth", är riktigt bra och inte tråkig en minut, trots sin längd!
     Det finns alltså platts för många sinnesstämningar och spelstilar på denna platta och allt flyter samman perfekt till en jazzplatta som har det mesta, inte minst två av jazzvärldens giganter som tillsammans skapar stor musik!


Carole King "Throughbred" (1976)
Detta är ytterligare en platta som jag köpte i vår nya skivaffär "Vinylstallet". Min Carole King-samling växer stadigt och har så gjort under hela året. Jag tror det är tredje Carole King-plattan i år för mig, medan det däremot var den sista plattan som Carole gjorde tillsammans med Lou Adler, som varit med sen miljonsäljaren "Tapestry".
     "Throughbred" följer receptet perfekt, med Carole Kings bländande pianospel, svala röst och en produktion som är lugn och tillbakalutande. För att inte tala om lysande melodier och texter. Lyssna till exempel på låten "So many ways", som bara innehåller Carole och ett piano.
     Men singlarna "High out of time" och "Only love is real" är också fantastiska och totalt sett är detta en i mängden sköna Carole King-plattor som det är svårt att slita sig ifrån! Här tycker jag ändå vi tar "High out of time", med både David Crosby och Graham Nash på sång.

onsdag 11 oktober 2017

Skivresa till Umeå - Del 2 Umeå Skivmässa

I denna del 2 av min reseskildring från min Umeåtripp så kommer jag att koncentrera mig på själva skivmässan i Umeå, som hölls på Universum vid Umeå Universitet. Stället ligger en liten bit utanför centrum och det var något märkligt att kliva på bussen och säga till chauffören:
"En biljett till Universum!"
För att inte tala om att sitta och höra rösten i högtalaren plötsligt säga:
"Nästa hållplats - Universum!"
En riktig utböling i stan som inte fattar måste ju tro att man rökt på eller tagit nåt olämpligt...?

Nå, Umeå Skivmässa är alltså ett nummer större än Sundsvalls mässa. Många av skivsäljarna från södra Sverige stannar till i Sundsvall främst för att tjäna en extra hacka på vägen mot den större i Umeå. Följaktligen fanns till exempel Record Hunter från Stockholm här också.
     Det kändes därför helt rätt att offra Sundsvalls skivmässa ett år för att åka upp och titta på denna mässa, något som bubblat i mig länge.

Universum i sig ser väldigt likt ut Sundsvalls egen Tonhallen om man ser till när man kommer in genom dörren och ser garderoben och trappan upp. Väl uppe var det enormt mycket folk, mer än på Sundsvalls mässa. Om man jämför med ett annat event med rekordmycket besökare, Solna
Skivmässa som jag besökte förra året, så är utställarna där mer utspridda på en större yta. Här var det som små öar av säljare hopbuntade i små ringar på olika ställen i lokalen, vilket gjorde att det var väldigt svårt att tränga sig fram till en back utan man fick antingen slå sig fram eller väntar snällt på sin tur.
     Men första köpet gjordes hos en säljare med två backar med blandade godsaker och där hittade jag ett fint dubbelalbum med Lester Young med olika liveupptagningar från jazzklubbar som Royal Roost och Birdland. Musikersättningen här är delvis samma som på plattan "Master takes" som jag skrev om för länge sen, alltså dom unga och mindre kända musikerna som han spelade med i decennietskiftet mellan 40- och 50-tal, som trumpetaren Jesse Drakes och trombonisten Jerry Elliot. Dom inspelningarna, med låtar som "Crazy for J-Z", tillhör bland Lester Youngs bästa enligt mig och det ska bli mycket intressant att lyssna på denna platta!
     Bland andra jazzfynd fanns en fin platta med trumpetaren Hot Lips Page, min första platta med honom, med inspelningar både från hans mindre band samt hans storband!
     Ett annat bortglömt storband var det Ella Fitzgerald ledde efter att hennes mentor Chick Webb avlidit 1939. Ella tog över orkestern och döpte snart om den till Ella Fitzgerald & Her Orchestra. Men det bandet blev väldigt kortlivat och snart var Ella tillbaka som frilansande mellan olika orkesterledare. Men innan dess han hon då spela in en livekonsert från The Roseland Ballroom i New York 1940 och den konserten gavs ut på skiva av Musidisc, som brukar ge ut intressanta konserter även om inspelningskvaliteten ibland kan svikta. Men här är kvaliteten lysande och konserten är i sin helhet med låtannonseringar och allt!

Mässan är uppdelad i två ställen, dels det stora utrymmet direkt när man kommer upp för trapporna och dels en ännu större lokal bredvid där ett fik också finns. Och tycker man att det är svårt att bläddra i backarna vid entrédelen, så blir det inte lättare här. Nu har jag exakt noll koll på vilka säljare som var från var så därför ska jag bespara er diverse försökt till beskrivningar av vart jag köpte respektive platta utan ta de viktigaste fynden lagom fort. Det blev väldigt mycket dock och mycket som jag letat länge efter så resan var klart värt besväret! Dessutom var det kul att få handla från lokala säljare från Umeåtrakten och göra nya bekantskaper där uppifrån!

Nå, mässan präglades för min del av mycket David Bowie, mycket soul och en del jazz och jag får väl betrakta ett exemplar av David Bowies liveplatta "Stage" från 1978 för 60 kronor som det största fyndet. Numera efter Bowies död brukar det albumet minst gå för det dubbla i pris!
     Men efter mycket sökande hittade jag också äntligen hans platta "Scary monsters" från 1980, plattan som i huvudsak är känd för "Ashes to ashes" och "Fashion". Men det är en Bowie som är i stark tidig new wave och synthpop-stämning och det är otroligt spännande producerat!
     Som grädden på moset blev det också hans platta innan dess "Lodger" från 1979. Omslaget var kanske inte i allra bästa skick, men funkade ändå!

Min samling av Chicagos numrerade album fortsätter att öka och nu var det dags för nummer sex från 1973! Och som jag har letat efter Squeeze första platta från 1978 och nu till sist kunde jag köpa den.
De plattor jag har hört hittills av Squeeze har varit grava besvikelser och jag har nästan gett upp hoppet om det bandet. Men debuten innehåller en lysande synthpopaktig låt som heter "Take me i'm yours" som jag letat länge efter och äntligen hittat!
     Det är inte ofta jag köpet Elvis Presley, men från samma säljare som jag köpte Squeeze från så hittade jag också soundtracket från Elvis bejublade comebackshow från 1968, alltså den med Elvis och ett litet band på en scen och med publiken sittandes runt omkring. Precis som med "From Elvis in Memphis", som jag skrev om för inte allt för länge sen så är låtarna från denna konsert också förknippade med barndomen och radioprogrammet om Elvis jag lyssnade på då. Jag gillar det lilla och intima som detta band och Elvis får till här. Fjärran från hans glada rockklischéer och mer laid back och lätt bluesigt och nya arrangemang av hans gamla klassiker och även covers. Detta är faktiskt riktigt lysande!

En annan favoritsäljare var en man som sålde soulplattor för halva priset och då nappar man direkt. Här blev det ett par riktigt spännande liveplattor, dels The O'Jays "Live in London" från 1974, utgiven på Philadelphia, och dels The Spinners dubbelalbum "Spinners live!", också från 1974! Och på tal om soul från 70-talet, en väldigt tidig Stevie Wonder, "Where i'm coming" from från 1971!
     Sen blev det också både Quincy Jones, Smokey Robinson, Syreeta, Rufus & Chaka Khan samt Billy Pauls spännande platta ""War of the gods". Den sist nämnda är något av en konceptplatta med fokus på en önskan om fred. Billy Paul och Marvin Gaye var väldigt tighta ihop, fast ena var på Philadelphia och andra på Motown, men medan Marvin Gaye hade "What's going on" så skapade Billy Paul denna platta som stundtals är lite psykedelisk, men otroligt välgjord och vacker!
   
Efter det blev det att fira sina fantastiska inköp med lite fika från kafeterian bredvid innan jag åkte hem till Sundsvall. En riktigt häftig mässa och det roliga var att det var inte heller jättedyrt utan många av säljarna sålde sina skivor för mellan 40-100 kronor och ibland billigare. Jag är mycket nöjd att ha fått besöka denna mässa och besökarantalet kan man inte klaga på! Som sagt, det var smockfullt. Däremot så hörde jag flera av säljarna snacka om att det var färre säljare än vanligt, men då intresset för vinyl är på topp och besökarantalet därvid enormt stort så borde det ändå borga för att det kan ändra sig kanske redan till vårens mässa. Men trots att jag gillade denna mässa så kommer jag troligast att då vara tillbaka på Sundsvalls skivmässa igen! Dock var detta en upplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge!

Tre låtar tar jag här. Eftersom jag köpte hela tre David Bowie-plattor så är det självklart att han ska vara med och jag väljer "Fashion" från "Scary monsters". Dessutom det nästan tio minuter långa titelspåret från Billy Pauls "War of the gods", vilket också var en av Pauls egna favoriter av sina låtar. Dessutom Elvis Presley från comebackspecialen från 1968 och "Lawdy Miss Cloudy"!





söndag 8 oktober 2017

Skivresa till Umeå - Del 1 Umeå som skivstad

I en tvådelad artikel ska jag försöka beskriva skivupplevelsen av min resa till Umeå. Denna del handlar om Umeås skivställen överlag och andra delen om Umeå skivmässa, som jag besökte denna dag (söndag). Jag beslöt mig för att åka upp till Umeå och utforska stan lite närmare denna helg, främst för att det var skivmässandär, traditionsenligt dagen efter Sundsvalls skivmässa, som jag därmed offrade denna gång. Jag är där ändå varje gång och tyckte jag kunde få se den mässa som gör att säljarna söderöver trots allt stannar till hos oss.

Men först var det stan i sig. Umeå är en väldigt vacker stad som har enormt mycket stiliga hus som ser lite gamla ut. Jag tror det framgår vid det här laget att jag är mycket mer förtjust i gamla trähus än gamla stenhus och Umeå hade sin beskärda del. Däremot har Sundsvall till sist hittat sin överman vad gäller hur mycket man gräver och bygger, för här var det uppgrävda gator, ställningar, stängsel och arbetsskyltar titt som tätt i centrum och sånt är jag så enormt less på att se. Kanske främst eftersom jag ser det hemma till leda ändå...

Jag bodde på Hotell Gamla Fängelset, som alltså är ett fängelse från 1800-talets slut som på 2000-talet sadlades om till hotell. Detta var resans bästa del. Stället rekommenderas varmt, eftersom det är spännande, innovativt och det finns en sorts historiens vingslag över stället. Man har bevarat fängelsestilen på inredningen, inrett med ett litet museum som är öppet dygnet runt och det är förstås gamla galler för fönstena. Sängarna är dock magnifikt sköna och personalen är utomordentligt trevlig och tillmötesgående!
     Det är också rekommenderbart att gå på Restaurang Balder och äta en middagsbuffé för endast 150 kronor och då innehåller buffén både thaimat och tacos samt en mysig miljö att sitta i! Du blir garanterat mätt!


Nå, Umeå har två rena skivaffärer, vad jag hittade nu (det är möjligt att jag kanske missade någon). Dels den legendariska affären Burmans, som är en av Sveriges äldsta skivaffärer och dels Mingus Bok & Skivbutik på Skolgatan som har väldigt mycket jazz. Nu kommer jag att göra alla Umeåbor som läser detta besvikna, men jag tycker att först och främst Burmans är gravt överskattat. Samma loppisrat som jag hittar på alla second hand-affärer hemma i Sundsvall och som vi alla skivköpare som botaniserar i dessa affärer med avsmak och trött blick bläddrar förbi om och om igen ville Burmans ha 40 kronor för. Det var lägsta priset i affären och när jag till sist hittade skivor med Jim Croce och The Carpenters för 60 kronor styck som jag tyckte såg intressanta ut så var dessa repiga till max. Endast en intressant skiva hittade jag här som höll måttet, George Bensons dubbel-live album "Weekend in L.A" från 1978.

Den andra affären, Mingus Bok & Skivbutik får man gå lite för att hitta. Den ligger längst bort på Skolgatan och har ett café kopplat till verksamheten också. Skivavdelningen har väldigt många backar i olika genrer, men skivrummet är dock väldigt litet och mycket till luftkonditionering finns inte heller så svetten flödade när jag var där. Även här är priserna för höga.
     Man har en väldigt stor jazzavdelning som är bra uppdelad i modern jazz och swing. Men lågbudgetutgåvor och greatest hitsplattor med de vanligaste storbandsledarna går på runt 50-60 kronor! "Past Perfect Silver Line"-plattor på CD, som Ginza säljer för 5 kronor styck, försöker man sälja för 80 kronor här. Däremot är kvaliteten på skivorna långt bättre än hos Burmans och det finns riktigt bra och spännande jazzplattor här om man är beredd på att öppna plånboken! Men prismässigt så känns affärerna i både Stockholm och Göteborg betydligt mer prisvärda än de i Umeå, otroligt men sant!
     För min del så blev det på Mingus en liveplatta med Miles Davis och saxofonisten Jimmy Forrest utgiven på Prestige för 60 kronor. Skivan var förvisso en grov cutout, men liveupptagningen är från 1952 och detta kunde jag inte låta passera.
     Inte heller kunde jag offra en skiva med den sorgligt bortglömde trumpetaren Howard McGhee, som gjorde enormt fina bopinspelningar under det sena 40-talet och 50-talet, men utan att nå samma framgång om mer kända namn som Parker, Gillespie, Getz, Monk och andra. Inspelningarna på denna "Shades of blue" är från 1962 och här finns mindre kända musiker som George Coleman, Junior Mance och Jimmy Cobb.

Sen är det främst second hand-butikerna som gäller och jag hann med två stycken. Dessa affärer ligger här väldigt utspridda i stadsdelarna och väldigt få ligger centralt. Jag hann ut till Myrorna, som här ligger i Umeås eget köphandelsområde (eller Birsta som vi säger i Sundsvall), Ersboda. Myrbutiken är enormt stor och skivavdelningen är OK stor. Dock var det väldigt mycket loppisrat här i sedvanlig ordning och jag köpte endast en skiva med den amerikanska soulgruppen Midnight Star, som inte alls var kända i Sverige. Darför var detta lite av ett blindbuy för mig, men 80-talssoul är alltid intressant, så varför inte...

Jag hann även in på en Röda Kors-butik på Rådhusesplanaden som hade en av de minsta skivbackar jag sett där det bara fanns ett 15-tal countryskivor. Men jag har fått ett allt större intresse för Mark
Knopflers musik de senaste åren och därför kändes det rätt att köpa hans hobbyprojekt The Notting Hillbillies och deras enda platta "Missing... persumed having a good time" från 1990. Snabblyssning på diverse spår ger vid handen att detta är bättre än de normala countryplattorna. Nu är jag inte alls någon stor konsument av country, jag har lite svårt att finna intresse för den genren generellt sett, men detta var långt mer originellt och spännande, också med Mark Knopflers gitarr förstås!

Sen finns det då ett antal second hand-affärer utspridda som jag
inte hann till. Pingstkyrkan har en affär kallad "PMU" på Lärlingsgatan, på Björnvägen ligger både en till Röda Kors-butik och en affär som kallas "Rebuy Second Hand" och på Kronoskogsvägen ligger Emmaus så visst finns det loppisar. Men det är fördel att ha bil om man ska åka mellan dessa.

Som turiststad i övrigt får Umeå en tumme upp, om man bortser från alla grävningar och ombyggnationer. Den har enormt vackra hus nästan överallt, det är trivsamt och det är nästan magiskt att på kvällstid gå ner till Umeälven och titta på när ljusskenen från husen glänser i vattnet!
     Däremot så får Umeå bara tummen i mitten i betyg av mig som skivstad. Ställen finns, men det är bra om du har bil och samtidigt är beredd att punga ut med priser som i flera fall till och med överglänser flera av de bästa ställena i Stockholm.

Vi tar dock ett par ljudspår från två av skivorna. Titelspåret från George Bensons "Weekend in LA" och "Will you miss me" från Notting Hillbillies enda platta, "Missing... persumed having a good time". Lyssna på Mark Knopflers sköna gitarrspel!



tisdag 3 oktober 2017

Tom Petty - en hyllning till en rockgigant

Antalet artister som avlidit i år har hittills inte varit av samma mängd som förra året, men när det sker så är det förstås en chock. Idag kom nyheten att Tom Petty avlidit i en ålder av blott 66 år. Jag ska inte säga att jag är ett gigantiskt fan av Petty, men jag har ändå en stor respekt för hans musik och hans musicerande. Han har gjort så många riktigt bra låtar och jag har alltid gillat hans speciella sångröst och känsla för bra melodier! Därför så hade jag tänkt att hylla denne gigant inom rockmusiken med att skriva om tre av dessa låtar som jag har i singelformat. Tre lysande låtar från olika eror av hans karriär. Tack för all musik, Tom, och vila i frid! Och hälsa dina Travelling Wilbury-bröder Nelson och Lefty (ni som kan er rockhistoria förstår namnen).

Don't come around here no more (1985)
Tom Pettys kanske bästa försök att anpassa sig till den tidens mer synthaktiga och new wave-liknande era. Låten är skriven tillsammans med Dave Stewart från Eurythmics och ska enligt Stewart själv härröra sig från ett tillfälligt och drogfyllt förhållande Stewart hade med Stevie Nicks. Därefter ska Nicks ha sagt till sitt ex, Eagles Joe Walch:
"Don't come around here no more!"
Tydligen ska stämningen ha känts lite som "Alice i Underlandet", vilket gjorde att den något bisarra videon därmed också fick utseende från den sagan.
Länge har detta varit en av mina absoluta favoritlåtar med Petty, vilket jag vet att jag inte delar med så många av hans fans. Visst, den är kommersiell så det räcker, men den har en enormt härlig och suggestiv produktion som känns spännande och skön! Dessutom var det den allra första låten jag hörde med Tom Petty när den fanns på Cia Bergs listprogram "Bagen" 1985. Nostalgi på många sätt!
Och visst kan man inte annat än gilla Tom Pettys lite sadistiska skådespel som "The Madhatter" i videon!


Running down a dream (1989)
Jag ska erkänna direkt, jag är inte alls något fan av Jeff Lynne som producent efter ELO-tiden. Många av de artister han producerade under 80-talets slut och framför allt 90-talet var till stor del artister som var efter sin storhetsperiod och som fick Lynnes feta och skittråkiga rockproduktion i försök att lyfta karriären. Men det fanns undantag och hans jobb med Pettys första album utan hans band "The Heartbreakers", "Full moon fever" är ett klart sådant! På den här plattan finns klassiker som "Free fallin'" och "I won't back down". Men en låt som jag föll för direkt när jag hörde den på radio under sommaren 1989 var "Running down a dream", en rockstänkare med många riktigt häftiga gitarriff. Låtens text är egentligen självbiografiska tankar tillbaka under Pettys egen karriär med referenser till bland annat Del Shannons 60-talsklassiker "Runaway". Därför var det förstås passande att låten fick låna sin titel till Pettys egen dokumentär från 2007.
     Men jag gillar låten jättemycket. Den är rusar fram hänsynslöst lite som en furie och har ett riktigt bra riv som sätter sig! Även detta är en av Tom Pettys bästa insatser!


The last DJ (2002)

Jag ska erkänna att jag inte har sån stor koll på Tom Pettys karriär under 00-talet och till idag. Men när jag på Erikshjälpen hittade denna promotionutgåva av en CD-singel från 2002 så var det givet att införskaffa den. Låten, som liksom många andra låtar på plattan "The last DJ", var en kritik mot musikbranschens allt mer monopoliserande och har många sanna och lysande textrader, till exempel:
"As we celebrate mediocrity All the boys upstairs want to see How much you'll pay for What you used to get for free"
Det skulle lika gärna kunna fungera idag och mycket i dagens samhälle. Låten har ett riktigt bra driv med en bra och stark refräng som håller! Tyvärr är detta istället en av Pettys mer oförtjänt bortglömda låtar, som jag med glädje lyfter fram!

måndag 25 september 2017

Fleetwood Mac - Mystery to me




Ibland kan ett skivköp bara slå knock på en. En sån där skiva som man direkt hör och som man bara stannar upp, njuter och inte kan fatta exakt hur lysande detta musikaliska alster egentligen är. Ett sånt fall är Fleetwood Macs "Mystery to me" från 1973. Egentligen är den här plattan känd för bara en enda sak, det var Bob Westons sista platta med bandet. Plattan i övrigt sålde väldigt dåligt och några hits producerade den inte. Men så är jag ju alltid den som faller för sorgligt bortglömda saker och den här borde ha blivit en större succé. För i min värld har Fleetwood Mac bara gjort två plattor som är bättre än den här, "Rumours" och "Tango in the night".

Detta är min första platta också med Fleetwood Mac där Bob Welch sjunger. Jag vet inte varför, men hans sångröst får mig att tänka på Sniff 'n the Tears sångare Paul Roberts lite speciella småhesa och lätt släpiga
röst, vilket är en komplimang i det här fallet, eftersom Paul Roberts i mångt och mycket är en stor del till att jag gillar Sniff 'n the Tears. I övrigt så sjunger även ChristieMcVie här och melodierna är till största delen snickrade av McVie och Welch.

Det här är en skön platta som samtidigt rymmer många stämningar och har både ett gung och lite rock
runt kanterna. Det är otroligt tjusigt och melodierna är otroligt bra! "Hypnotized" var den låt som funkade bäst som singel, men det är väl knappast bandets idag med kända låt, vilket är väldigt synd för det
är en riktigt vacker poplåt! För att inte tala om hur kanonbra Christine McVie är i den lätt funkiga "Keep on going" och "Just crazy love". Lyssna gärna också på den ösiga versionen av The Yardbirds "For your love"!

Den här plattan är ett album att bara vrida upp, lägga sig ner och slappa skönt till för den inrymmer så mycket olika sinnen och stilar ihop flätad till en enhet som verkligen passa och är skön och avkopplande! För mig stärkte detta album bara min åsikt om att Fleetwood Mac var kanske 70- och 80-talets allra främsta band!

onsdag 20 september 2017

Secret Service - Oh Susie

Det finns låtar som är sönderspelade till leda och som man inte vill höra igen så länge man lever. Men så finns det ett fåtal som faktiskt fungerar än, trots att man ändå hört dessa oräkneliga antal gånger. Så kallade "evergreens" som känns evigt unga. Personligen räknar jag nog denna singel till den kategorin. Jag har hört Secret Service "Oh Susie" med jämna mellanrum sen barnsben och tycker att den känns fräsch att lyssna på fortfarande, trots att det nog är den Secret Service-låt som spelas mest.
Secret Service, originalsättningen med Ola Håkansson på sång alltså, är ett band som jag ofta haft ett väldigt gott öga till. De har en väldigt skönt vemod på nåt sätt i sina discohits och i sin ljudbild som jag gillar och som också går igenom Ola Håkansson och Tim Norells produktioner under senare delen av 80-talet (Lili & Sussie, Anki Bagger osv).
     Detta vemod är också en stor del till att jag gillar den här låten. Låten om två förälskade 17-åriga ungdomar som försöker reda ut vad som gick fel gick in i mig redan som barn och på den tiden hade jag väldigt svårt för vemodiga låtar. Men den här låten var mysrysig på nåt sätt och låten har suttit i sen dess. Detta är också ett av få riktigt lyckade försök att lansera 70-talsdisco i Sverige, något som annars inte lyckades så jättebra, förutom ABBA då förstås. I detta fall nådde "Oh Susie" upp till en hygglig placering på USA-listan 1979-80.

Sen vet jag, Secret Service finns fortfarande, fast med Mikael Erlandsson som sångare, men jag känner lite att utan Ola Håkansson, som lite var Secret Service ansikte, för att inte tala om röst, så känns det inte rätt. Därför så koncentrerar jag mig åter på när bandet var som bäst och gjorde sån här lysande 70-talsdisco som lite touchade i det begynnande 80-talets synthvåg.

B-sidan på den här singeln heter "Give me your love" och finns också på Secret Service debutplatta "Oh Susie", inte en dålig låt, snygg producerad även den, men inget man kommer ihåg och den drunknar ganska bra i sin långt större A-sida. En tumme upp också för att Secret Service hakat på detta med rockvideor redan här, som då ännu var rätt främmande i Sverige, en video som formligen osar svenskt 70-tal med utsvängda brallor, långa hår och rullskridskor med fyra hjul överallt.



Som en bonus kan jag bjuda på en svensk version av låten, "Oh Susie (bara vi två vet)" gjord innan den engelska upplagan, men då var Secret Service inte riktigt utvecklat ännu och hette Ola+3. Texten här är betydligt mer optimistisk än den mer kända engelska versionen. Jösses, vad jag skulle vilja ha tag på den här singeln!

tisdag 12 september 2017

Hans Alfredsson - en idol är borta

Det är inte lätt att börja en sån här text. Att försöka säga något om en person där alla redan har sagt det mesta. Men likväl kan detta vara en av de tyngre minnestexterna jag har skrivit. För en av mina stora idoler inom humor och komik har gått bort, Hasse Alfredson i en ålder av 86 år. Jag har skrivit en gång tidigare, i en av mina allra första texter på bloggen, om mitt intresse för Hasse Å Tage. En del saker kan jag ha tagit upp redan då, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag är uppväxt med Hasses humor, från början kanske inte så mycket Hasse Å Tage, för Tage Danielsson kom in i bilden för mig långt senare i mer vuxen ålder. Hasse har alltid funnits på något vis. Men om Tage var den eftertänksamma, lugna och finurliga så var Hasse Alfredson den mer spralliga, som ändå hade fötterna på jorden. Den typen av komiker jag gillade som barn och som sen har följt mig genom livet. Jag brukar säga att som barn hade jag tre komiker som jag älskade mest av allt, Lasse Åberg, Magnus Härenstam och Hasse Alfredson. Av dessa är det nu bara Lasse Åberg kvar i livet.
     Jag erkänner, jag är ett stort fan av Hasse Alfredson, åtminstone hans komiska och humoristiska sida. Eftersom jag är usel på att läsa skönlitterära böcker så har jag aldrig kommit mig för att läsa hans böcker och Hasse Å Tages filmer, samt Hasses egna, har jag aldrig lärt mig förstå, men jag ska försöka se igenom dom, jag lovar.

Hasse Alfredson hade en förmåga att ta upp de väsentliga sakerna och linda in det i en glad och rolig komik och en satir som inte allt för ofta skulle kunna funka på mycket i dagens samhälle likväl. Dessutom hade han en fantasi som var utan dess like och en förmåga att använda ord på ett sätt som är enormt! Hans humor och sätt att linda in ord har inspirerat och influerat även mig.
     Det hela började en sommardag 1983 då jag, 8 år gammal, var sommarbarn i Docksta, några mil från Örnsköldsvik. Jag bodde hos en trevlig familj som hette Wiberg och nyfiket kollade jag en gång på deras skivsamling. Någon av föräldrarna i familjen visade mig en skiva som hette "Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar" och förklarade för mig vad Lindeman var, vem Hans Alfredson var och satte på skivan. Jag kommer att ta upp mer om skivan längre ner, men jag blev så glad av den att jag fick den inspelad på ett kassettband (som jag har kvar än, förutom LP-versionen). Jag lyssnade på bandet om och om och om igen och kunde till slut flera av Lindemännen på plattan utantill.
     Jag kom tillbaka till Sundsvall och lekte Lindeman med mina kompisar på fritids.
"Den där svanen då som kommer hem... från SLAKTARN!"
Både jag och min kompis Håkan kiknade av skratt när jag försökte härma Hasse Alfredsons agerande. Därefter hördes Hasse då och då på barnprogrammen i TV och 1986 hörde jag honom för första gången i "På minuten" i radio med Lennart Swahn. Stig Järrel i all ära, men då tyckte jag att Hasse var bäst, eftersom "På minutens" improvisatoriska stil förde tankarna till Lindeman.
     På den vägen har det varit sen och så småningom så lärde jag mig älska hans och Tage Danielssons revyer minst lika mycket, men dessa kan ni läsa mer om på länken ovan i min text om dom. Här hade jag i första hand tänkt att skriva om tre Hasse Alfredson-skivor som jag håller som några av mina personliga favoriter.

Hans Alfredson sjunger Blommig Falukorv och andra visor för barn
Jag säger det direkt, detta är inte originalutgåvan. Den kom 1965 och heter "Hasse Alfredson nästan sjunger för barn", utan detta är en lågprisutgåva som Svenska Ljud gav ut senare. Däremot så var jag alltid lite reserverad till Hasses barnsånger, kanske för att flera av dom var rätt sönderspelad och jag som barn tyckte att det var lite tramsigt. Men som den samlare av Hasse Å Tage som jag ändå är så valde jag att köpa den här plattan rätt nyligen och insåg sen att detta faktiskt var en riktigt smart och rolig barnskiva. Visst, "Blommig falukorv" och "Styrman Karlssons äventyr" är uttjatade, men likväl så gick jag och nynnade på "Ska vi byta?" flera veckor efteråt. För detta är ändå en barnskiva som inte är som alla andra. Den är inte på något sätt fjantig eller tillrättalagd på barnens lägsta nivå, utan den är rakt på och väldigt lätt och rolig. Hasse har lyckats göra en barnskiva som tar barnen till en högre nivå, inte som i första hand sänker sig ner till barnen. Sen kanske de tre sista låtarna, som Hasse själv beskrev som "porr för barn", som lägger sig på en kiss- och- bajs-nivå kan te sig rätt tramsiga, men ändå kan jag inte låta bli att le lite roat åt dom, fast jag alltid varit allergisk mot den sortens humor. Sen ska man förstås också ge en stor eloge till Bengt-Arne Wallins arrangemang som verkligen tar genren barnvisor till nya höjder!


Hasse Alfredsson: "Tusenkonstnären"
Detta är en samling sketcher från Hasses tid med Povel Ramel, utgivna på Sonets underbolag Spotlight. Jag har aldrig varit en stor Povel-fan så därför blev jag glad när jag stod vid en skivback och hittade en skiva med Hasse Alfredsson och diverse sketcher jag aldrig hört talas om. Jo, en har jag hört, tillsammans med många andra, "Guben i låddan" med Martin Ljung. Ni vet, "Herr Larsson har inget kööörkooort!!!" Lite söndertjatad, men en klassiker jag spelade in på band redan på fritids.
Annars så älskar jag sketchen "Artisttjänst Knaprig" med Hasse Alfredson som talangscout och Martin Ljung som envis sökare som läser den ena märkliga dikttiteln efter den andra ("Närke, Närke, mitt födelseNärke") .
Men min stora favorit är så titelspåret, "Tusenkonstnären", där Povel ska försöka få Hasse att göra något utöver det vanliga som artist och båda är otroligt lysande och roliga! Kanske en av mina favoritstunder med Povel också.


Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar
Det vore fel att inte ta med skivan som startade allt och som jag hört miljoner gånger. Jag har förstås mer eller mindre alla dom klassiska Lindeman-skivorna, men av naturliga själ håller jag denna som min favorit. Hasse Å Tage ensamma med publiken på "Gula hund" och deras förmåga att improvisera den ena galna situationen efter den andra. Här finns Örnbetvingare Lindeman ("Jag hade ju inte påsen i örat, jag hade påsar under ögona ju"), Enslingen Lindeman ("Då var det lite för tidigt att stiga opp och lite för sent att somna om"), Färghandlare Lindeman ("Då stryker man ut salvan på golvet, också ramlar man, också får man armbrott"), Statisen Lindeman ("Va, vill ni nu igen?") och Hästspecialisten Lindeman (och hästen Joan som bara ville till grannens hingstar). Jag kan höra på dessa hur många gånger som helst och blir lika road varje gång! Hasse kanske göra några av sina bästa och roligaste karaktärsstilar på sina Lindemän här, inte minst Statisen, där han busar rejält!
Tyvärr finns ingen Lindeman från den här plattan upplagd på Youtube, men jag har till dess jag hittar en istället valt en annan klassiker, Kaninjägaren på Gotland, Nimerod Lindeman!

Hasse kommer att lämna en stor tomhet efter sig, eftersom det är få idag som kan den här förmågan att ta ett stort allvar och en seriös åsikt och framföra den på ett sånt roande och komiskt sätt att både underhållningen och budskapet går in. För mig har han alltså alltid funnits sen jag var liten och därför vill jag tacka Hasse Alfredsson för den humor och den komik som han gett mig och oss alla i alla år och hoppas att han tillsammans med Tage, och gärna resten av deras gamla gäng som inte är med oss längre, som Gösta Ekman, Lena Nyman och Gunnar Svensson, nu återförenats och har det riktigt roligt, var de än är!

måndag 4 september 2017

Månadens bästa fynd - Augusti 2017 (The Dramatics/Eldkvarn/Mavis Staples)

Augusti var ett andningshål vad gäller skivköp. Lite lugnare och en möjlighet att lyssna igenom sommaren och vårens köp samt att ladda inför höstens aktiviteter med skivmässor och dessutom en ny skivaffär som ÄNTLIGEN ska öppna i stan! Men självklart gick jag inte helt tomhänt ur denna månad, där dessutom den årliga Selånger Marknad för andra året i rad bjöd på en loppis från Hamsta som hade sex sprängfyllda backar med skivor. Plötsligt känns det kul att gå på detta annars rätt tradiga evenemang, även om det, som det gjorde detta år, regnade med öppna kranar.
     Denna månad var det främst 80-talsmusik och den numera traditionsenliga dosen av 70-talspop som gällde och bland dessa har jag valt ut dessa tre:

The Dramatics - 10 1/2 (1979)
The Dramatics är ännu ett av dessa soulgäng som kom på 50- och 60-talet (i deras fall 1964) och som sen funnits i alla evigheter, även om de varit osynliga utanför den inhemska amerikanska marknaden. Här i Sverige är det inte lika stora som liknande akter som Harold Melvin & The Blue Notes, The Temptations, Four Tops och The Miracles. Jag ska inte säga att detta album är ett fulländat soulalbum, den är inte lika jämn och spännande som ovan nämnda bands plattor, men det är ändå en habil och riktigt välgjord och bra platta. Balladen "Love is here" är en riktigt skön mjukislåt och balladerna är bandets starkaste kort. Helt OK, inte det starkaste i sin genre, men fullt lyssningsbar!


Eldkvarn - Karusellkvällar (1989)
Den här plattan har jag hört ända sen 1990, då jag fick den kopierad på kassett av en familjevän, vilket cementerade mitt intresse för detta ikoniska svenska band! Till sist har jag nu också lyckats få ett exemplar på vinyl också, vilket jag är riktigt lycklig över!
Om man jämför med föregångaren, mastodontsuccén "Kungarna från Broadway", så är detta lite av en fortsättning, med mycket teknik och en del synthar, vi snackar ändå 80-talet, fast utan Mauro Scoccos ljudbild. Alan Suurna har producerat med bandet här. Melodierna känns dock lite mognare och mindre hitbaserad på något vis och någon "Kärlekens tunga" finns inte här, men väl "Långsamt tåg", som jag sprang som en skållad råtta till Thylins Skivaffär 1989 och köpte singeln på direkt. Himmel, vad bra detta var!
     Och "Karusellkvällar" är ett riktigt bra album, klassiskt Eldkvarn med Pluras melodier. Titelspåret "Karusellkvällar" är ett annat klassiskt spår, liksom andra singeln "Kärleken knackar på din dörr". 80-talets svenska rockvärld knackar på din stereo här och det är lysande!


Mavis Staples - A piece of the action (Soundtrack) (1977)
Jag ska erkänna, mitt intresse för Mavis Staples har inte varit det allra största. Jag tror det sitter i att vecka efter vecka sommaren 1989 behöva lyssna på den astråkiga "20th century express" på Sommartoppen. Jag vet, inte den allra bästa anledning till att såga en hel artists karriär. Men denna är långt intressantare! Detta är ett soundtrack till en actionkomedi med Sidney Poitier och Bill Cosby som heter "A piece of the action" och till det har man, som på många andra 70-talsfilmer med färgade skådespelare, anlitat Curtis Mayfield att skriva musiken, som gjorde det, satte fram ett annat namn vid mikrofonen och gav ut det på sin Curtom-etikett. Här har jag inte hunnit höra hela plattan än utan främst gjort några stickspår på plattan, men det är ett ljuvligt lätt, luftigt och samtidigt funkigt sound med Mavis Staples rätt tuffa och mogna röst. Det lovar gott inför det att jag ska höra hela plattan och jag välkomnar förstås många fler soundtracks signerade Curtis Mayfield och med soulvärldens giganter sjungandes, och jag tror att min bild av Mavis Staples kommer att ändras något också med detta.

onsdag 23 augusti 2017

Elvis Presley - From Elvis in Memphis

Jag har alltid varit lite sen av mig, men ändå tycker jag att det är passande att skriva om den här plattan när nu alla talat sig blå om att det är 40 år sen Elvis Presley dog. Jag ska inte säga att jag är ett Elvis-fan. Jag är i över huvud taget inget fan av 50- och 60-talsrock. Jag har hört mig less på "Hound dog", "Jailhouse rock", "Love me tender" och "Don't be cruel". För sin tid var det säkert nytt och häftigt, men för mig passerar det tämligen obemärkt förbi. Dock hade jag en tid då jag tyckte Elvis var helt OK, vilket var runt samma tid jag har pratat om förut, då jag första gången började utforska 70-talsmusiken i slutet av 80-talet.
     Mina föräldrar hade ett kassettband med ett radioprogram om Elvis ("Elvis i svenska öron", finns i sin helhet på Radiogodis). Det var ett avsnitt där man koncentrerade sig på den tid då han kom tillbaka från sin tyska militärtjänstgöring och allt filmande 1968. Det var musik från comebackkonserten 1968, den då han med en liten skara musiker sitter på en scen med X antal fans runt om sig, en konsert som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Den är mer naken och samtidigt mer nyskapande för att vara Elvis Presley.

Men det som samtidigt slog knock på mig var när man spelade musik från hans comebackplatta, "From Elvis in Memphis" från 1969. Detta anser jag vara Elvis överlägset bästa platta, just för att man här får en mer tillbakalutad och annorlunda Elvis än dessa 3-minutersrockare som spelas exakt överallt. Därför blev jag förstås glad när en av familjens vänner, som var ett stort Elvis-fan med en gigantisk Elvissamling på vinyl, lånade ut skivan till mig och jag kunde göra en kassettkopia. Detta band finns kvar än, men bandspelaren jag spelade in på då var ingen höjdare och ett svagt brummande ljud kan höras genom inspelningen. Därför så lyckades jag hitta ett rätt slitet men fullt spelbart eget exemplar av plattan på Erikshjälpen för många år sen.

Den här skivan kom till inte helt utan problem. Studioproducenten Chips Moman blev ilsken över allt spring, fjäskande och stökande i studion från den enorma hög av musiker och samarbetare Elvis hade med sig och hotade bryta inspelningen om man inte bantade personalantalet och började jobba, oavsett om artisten hette Elvis.
     Och resultatet blev riktigt gott. Två låtar från plattan för idag räknas till Elvis-klassiker, "In the ghetto" och "Suspicious minds", varav den sistnämnda är bland det bästa Presley har gjort i sin karriär enligt mig. Den är sval, skön, är riktigt snyggt gjort och har en skön dramatisk touch i sig! Och "In the ghetto" är förstås en klassiker utan dess like, inget snack. I överlag så är det en mer mogen och vuxen Elvis som vi möter på den här plattan, där rockstilen har fått stå tillbaka till förmån för stråkar och en soft musikstil. Det märks inte minst på en låt, som för alltid varit min absoluta favorit-Elvis-låt och kanske 60-talets vackraste låt totalt sett. En låt som spelades på detta radioprogram om Elvis och som verkligen gick in i den unge Stafrins hjärna var B-sidan på "Suspicious minds", som också finns på plattan, "Any day now" (som också finns på egen singel). Detta är så otroligt snyggt gjort, framför allt hur stråkarna byggs upp så snyggt och blåset sitter så perfekt efter refrängen. Inledningen är bara ljuvlig! Produktionen är så mästerlig att i alla fall jag bara gapar och får ståpäls än idag! Andra låtar som rekommenderas varmt är den snygga "Long black limousine" för att inte tala om den gospelinfluerade soulfunkkaskaden "I'm movin' on", eller balladen "After loving you". För mig är detta bland det bästa som 60-talet hade att bjuda på. Jag är dock inte säker på hur många jag får med mig på denna åsikt. Men "From Elvis in Memphis" är klassisk Elvis Presley som ändå vågar gå nya stigar, visa upp en mognare sida och göra melodier som känns nya och fräscha än idag!

Eftersom det ändå är Elvis-jubileum så kostar jag på mig tre spår från plattan, givetvis "Anyday now" och "Suspicious minds", men även "I'm movin' on".
   



måndag 14 augusti 2017

Singeltipset Deluxe III

Det var bra längesen nu (januari 2014 var den senaste och maj 2013 den första), men äntligen är det dags för "Singeltipset Deluxe", avdelningen där jag lyfter fram ett flertal s k "blindbuys", alltså billigare vinylsinglar jag har köpt på vinst och förlust utan att veta om det är bra eller inte. "Deluxe" heter det alltså eftersom jag tipsar om fler singlar än en. Självklart har jag gjort diverse "blindbuys" under dessa tre år också, men det har varit extremt många under 2017 så därför kändes det helt rätt att göra denna tredje del och bli inte förvånad om det blir fler delar inom en snar framtid. Sen senaste artikeln har dock en hel del hänt i min musiksmak och jag har gjort en del chansningar av singlar från 70-talet också, medan de två tidigare artiklarna i stor sätt bara koncentrerade sig på 80-talet. Så med stor entusiasm tar jag mig nu an uppdraget att lyfta fram ett gäng singlar som knappt spelats en gång i svensk radio, med tur hamnade sist på svenska singellistorna och som extremt få minns idag.

Stefano Pulga -Take me higher (1984)
Stefano Pulga är en av alla dessa italoartister som under 80-talet försökte skaffa sig en internationell publik med synthdisco som satt som fastnaglad. Normalt har flera av dessa artister ett engelskt artistnamn, men Stefano Pulga har faktiskt sitt riktiga namn. Jag är hyggligt bevandrad i italovärlden från 80-talet, även om en del av andra i genren som aldrig slog här i Sverige kan vara lite väl strömlinjeformade och brister i melodi. Däremot är namnet Stefano Pulga okänt för mig. Men steget från detta till liknande artister som Gazebo, Den Harrow eller Ryan Paris är inte långt och "Take me higher" har en riktigt snygg melodi och produktion. 80-tal ut i fingerblommorna och med ett skönt gung i låten! I detta fall är B-sidan, "Supergirl", också väl rekommenderbar! Annars brukar italoartister i de flesta fall ha en instrumental version som B-sida, men det är kul med de som vågar bryta mallen...


Meri D Marshall - My obsession (1985)
Amerikanska Meri D Marshall (eller Meredith Marshall idag) är känd för i praktiken en enda sak; hon var en av tre som 1985 sjöng Cyndi Lauper-hiten "Girls just want to have fun" i filmen med samma namn, när man inte hade rättigheterna till Lauper själv. Kanske inte det roligaste att skriva i sitt CV om. Efter detta skulle hennes egen karriär dras igång, vilket inte blev någon jättesuccé. Ändå är detta inte alls dåligt. Det är en riktigt snygg amerikansk discoproduktion som lite påminner om ett möte mellan Laura Brannigans musik och Bonnie Tylers överdramatiska låtstil. Inget som känns som en megahit direkt, men ett spännande och snyggt hantverk!
     Jag har också lyckats få tag på en senare singel med henne, "On y vas" från 1987 som också är väl rekommenderbar och dansant. Totalt blev det bara tre plattor för henne, var vid hon också sen försökte sig på skådespeleri. Jag kan tänka mig att Marshalls musik kanske hamnade i kläm, för europeisk i sin stil för amerikanarna och för amerikansk för européerna. Men bra är det!


France Joli - Come to me (1979)
Ibland kan det vara en fördel att vara en reserv. Kanadensiska France Joli fick hoppa in för en frånvarande Donna Summer på en konsert på Fire Island och därefter steg hennes låt "Come to me" upp till den amerikanska danslistans första plats. Men typ bara där också. Därmed så är då musiken på den här singeln i facket 70-talsdisco, dock faktiskt bättre än Donna Summers stela Giorgio Moroder-disco. Låten är snygg och skönt gjord, producerad av Kanadas Giorgio Moroder, Tony Green, som också driver bolaget singeln gavs ut på, TGO.
     "Come to me" har traditionella kännetecken som stråkar i bakgrunden och ger också något nytt till publiken, eller vad sägs om ett galant vibrafonsolo mitt i. Kongatrummorna ger också en riktigt snygg rytm till denna riktigt häftiga discohit och Jolis enda riktiga hit, i alla fall på andra sidan Atlanten. Men B-sidan "Let go" är också väl värd ett öra!


Les Models - Yes with my body (1979)

Ibland har man mer fördomar än man behöver. När jag tittade på den här singeln så var jag övertygad om att jag skulle skriva om denna i "Kultstämplat". Tre tjejer i baddräkter med gruppnamnet Les Models, som dessutom sjunger. Kan detta bli något annat än skrattvarning? Självklart ville jag ha den av just den anledningen.
     Om själva gruppen har jag inte hittat något, mer än att det är en fransk konstellation och att tjejerna heter Eva, Gill och Toni. Tydligen gav de bara ut en platta också, som förmodligen helt drunknade i det sena 70-talets discovåg.
     Men detta visade sig vara riktigt bra. Jag ska inte säga att det är den mest begripliga och intelligenta texten:
"I say yes with my body, not with my heart.
I don't need money, all of that stuff.
Give me my body, that is enough"

Men det är ändå riktigt bra gjort, en stadig och skön discoproduktion och tjejerna funkar riktigt bra som en möjlig europeisk version på The Ritchie Family. Detta var långt bättre än jag hade kunnat föreställa mig!
Här har jag inte hittat någon singelversion på låten utan bara den 6-minuter långa maxisingelvarianten, men det är dock samma låt vi snackar om...


Boys Brigade - Melody (1983)

Kanadensiska Boys Brigade är ännu ett av dessa band som gjorde endast ett väldigt kort besök i musikbranschen innan man la av. En platta bara hann det komma ut innan man började gräla och bandet splittrades. Är bandet känd för något så är det i så fall sångaren, Malcolm Burn, som producerat många av de stora artisterna, som Bob Dylan, Iggy Pop, Patti Smith och The Neville Brothers, samt vunnit en grammis för en platta med EmmyLou Harris.
     Bandet gjorde en sorts tidstypisk new wave-pop, vilket kanske inte var så vanligt i just Kanada, och på bandets största hit, som bara nådde plats 104 på USA-listan, så pratsjöng Burn låten igenom med en låg röst. Men den här låten tycker i alla fall jag var värd att bli oändligt mycket större, för "Melody" är en väldigt vacker och sentimental poplåt. Texten, om killen som är kär i tjejen som har en pojkvän som misshandlar henne, är oerhört bra och gripande och framför allt är det otroligt bra beskrivet. Jag gillar textraden:
"She used to have a man
and the mans name was Sam,
and he was the ultimate anti-hero"
Jag gissar att Boys Brigades enda album inte blir så jättelätt att hitta, men jag skulle bli lycklig om det lyckades för denna låt ger mersmak på ett av dessa band som kunde ha blivit något, men föll pladask direkt.

söndag 6 augusti 2017

Disco Franz And The Yodelgirls - Das jodelding

Jag har försökt att hitta något om denne "Disco Franz" men misslyckats så om den här artisten vet jag exakt ingenting, mer än att han är tysk, och snudd på ännu mindre om "The Yodelgirls", mer än att de troligen blev relegerade från jodelskolan och därför får hanka sig fram på såna här discoplattor. Med andra ord, deras jodlande är riktigt usla, eller snarare ett väldigt dåligt försök att jodla något till en monotont upprepande discofunklåt. Att blanda två olika musikstilar för att få en framgång har alltid förekommit och en sak kan vi alla vara överens om, vissa stilar går inte att blanda utan att det låter fel. I det här fallet är kombinationen schweizisk jodelkultur, dessutom misslyckad sådan, och USAs våg av 70-talets discofunkvåg så otroligt bisarr och opassande att "Das Yodelding" blir tämligen obegriplig och galen, alltså helt i min linje.

B-sidan på singeln däremot är av en helt annan karaktär. Jodeltjejerna har fått paus och Disco Franz har blivit Disco Guitar Franz och drar igång med en gitarrlåt av 60-talsmodel betitlad "The Train", som gravt låter som något The Shadows eller The Ventures kunde ha gjort en gång i tiden. Jag är normalt inte så intresserad av den musiken, men här är den faktiskt långt bättre än A-sidan.

Tydligen finns det dessutom två versioner av "Das Yodelding", dels denna med Disco Franz & The Yodelgirls och dels Disco Fritz & His Sauerkrautz, som var med i tyska komediserien "Platten-küche" på 70-talet. Den versionen låter mer eller mindre likadant med samma usla jodling. Vilken version som kom först, om det är samma personer bakom låtarna och historien bakom dessa är alltså okänt.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...