Dead Or Alive - My heart goes bang (get me to the doctor)

Dödsfall av artister har blivit en vana i år tyvärr och det är dags att ta fram hyllningsfanan för ännu en musikalisk favorit från barndomen. Om man ser på denne person under de senaste tio åren så är det väl knappast en rolig figur, men under mina allra första år som musiknörd, när jag upptäckte popmusiken 1985, så var jag ett fan av Pete Burns och Dead Or Alive. Som nyförälskad i allt var synthmusik hette så var det svårt att inte digga Dead Or Alives smattrande och rytmiska discoljud, signerad Stock-Aitken-Waterman.

Pete Burns var annars mannen och bandets ansikte utåt med det långa håret som alltid var klädd i viss transsexuell stil, men samtidigt hade en av discovärldens kraftigaste stämmor. Den stämman har nu tystnat när han dog av hjärtproblem 57 år gammal. De senaste åren har han mest fått uppmärksamhet genom, dels Celebrity Big Brother i England där han var en väldigt omdiskuterad deltagare, men framför allt genom att ha ett sånt missbruk av att plastikoperera ansiktet att han till slut såg mer grotesk än normal ut. Därför tänkte jag fokusera på Pete Burns när han var som bäst, på 80-talet och den platta som jag ser som Dead Or Alives överlägset bästa, "Youthquake".

Men själva plattan har jag redan skrivit om en gång, så därför var det uteslutet. Därför får det bli en av mina favoritsinglar med bandet som kom 1985. Nej, inte "You spin me around", även om den är en klassiker i sig, för ni som följt bloggen vet att jag har en viss förkärlek för dom där lite bortglömda hitsen som en gång var rätt populära, men som idag är sorgligt bortglömda. Så är det med singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", som var den sista singeln från "Youthquake". Jag hörde den för första gången förstås i Tracks under hösten och som de flesta hits på trackslistan runt denna tid så fastnade den direkt! Refrängen satt som ett knytnävsslag och låtens discoproduktion var otroligt skön. Kanske bland det bästa Stock-Aitken-Waterman gjorde under sina tidigaste år. Sen är Pete Burns tarzanvrål i låten rätt speciellt och ett bevis på hans enorma stämma. Men för mig är "My heart goes bang (get me to the doctor)" minnen från lördagseftermiddagarna vid Tracks när hösten lade sig över Sundsvall och ett väldigt ungt musikfreak, nykär i sitt intresse, älskade synth och disco på radion!
   
B-sidan på låten är en liveversion av en av "Youthquake"-plattans bästa spår, "Big daddy of the rhythm" och själva albumversionen av låten har jag redan givit er, i samband med att jag skrev om plattan så om ni klickar på länken i texten så kan ni hitta låten. Men för att hylla Pete Burns musikaliska gärning så tänkte jag ändå bjuda på två låtar, dels själva singeln förstås, men dessutom en låt som inte har något med singeln eller "Youthquake" att göra. Dead Or Alives genombrott i Sverige var en cover på en 70-talsdiscohit som är riktigt snyggt gjord, men som idag aldrig hörs så därför bjuder jag på deras version av KC & The Sunshine Bands "That's the way (i like it)".