torsdag 22 september 2016

New Musik - Anywhere

Om några dagar åker jag till Stockholm för att besöka Solna Skivmässa, vilket kommer bli en spännande upplevelse och förmodligen något som får Sundsvalls skivmässa att kännas något liten. Självklart kommer jag med en rapport och beskrivning från både resan och mässan.
     Men för att bygga upp inför denna resa så hade jag tänkt att minnas tillbaka till förra Stockholmsresan för två år sen, då jag åkte med en kompis. Därför blir det denna gång en kortis om en kanonskiva jag köpte där, på det som en gång hette "Mosebacke records" på Hökens gata. När jag nu, flera år efter jag var där första gången, så hade samma ägare smällt upp ett konstgalleri. Men innanför där, i en lite mörkare lagerlokal, fanns fortfarande ett gigantiskt hav med skivor som han sålde för 10 kronor styck, nu under företagsnamnet Snickars Records. Jag måste erkänna att jag blev mäkta imponerad! Därför var det en ära att köpa en stor mängd skivor där, varav en har jag redan skrivit om, kultskivan där idrottsstjärnor läser Aisopos fabler.

Ett new wave band som jag aldrig upptäckte på riktigt till förrän några år sen är engelska New Musik, som gjorde smarta och tillbakalutande låtar på mjuka synthmattor. Jag antar att det är våndan med att aldrig höra
80-talets new wave-musik i medierna idag. Men däremot så blev botaniserandet av äldre radioprogram min väg in till bandet, i detta fall Kjell Alinges lysande Eldorado, som vid flera tillfällen under programmen från 1981 spelade musik från bandets då aktuella platta "Anywhere". Därigenom blev jag väldigt intresserad av deras musik och bestämde mig för att skaffa flera av deras plattor. På Atlas CD-börs hittade jag deras mest kända, "From A to B", och då på Snickars "Anywhere". Två stycken under en och samma resa, inget dåligt resultat för ett band man vill upptäcka!

New Musik var ett relativt kortlivat band som bara existerade i fem år och under dessa år var Tony Mansfield bandets motor, kompositör och sångare. Några gigantiska jättehits hade man inte här i Sverige, utom möjligen låten "Living by numbers" från debuten "From A to B". Därför är New Musik-skivor bortanför just den plattan inte så jättelätta att hitta.
 
"Anywhere" är en luftig och lätt men samtidigt smart och vacker platta som har en mjuk och svävande atmosfär, även i upptempolåtarna. Lyssna gärna på den studsiga inledningen "They all run after the carving knife" som direkt efter växlar om till den mjuka och hypnotiska "Areas". Min personliga favorit är dock singeln "Luxury", som på något sätt doftar av nattens ljud och harmoni och har en mystisk och skön produktion! "Anywhere" är en platta att slappna av till och drömma sig bort till. Den är skön och otroligt snyggt gjord och kanske en av de vackraste new wave-plattorna från 80-talets första hälft.
     Mansfield blev sen en framgånsrik producent till flera storheter, som A-ha, Aztec Camera, B-52's och Jean-Paul Gaultier. Mer än CD-utsläpp med bonusspår av deras endast tre plattor så har inte heller något nytt från bandet kommit och om det någonsin kommer en återförening av New Musik står skrivet i stjärnorna.

Jag väljer här, förstås, singeln "Luxury" samt "They all run after the carving knife".



måndag 12 september 2016

Robin Beck - Trouble or nothin'

Aaah, 80-talet och dess olika artister som man såg något år och sen försvann direkt från rampljuset. Det finns många exempel på artister som är förknippade med ett specifikt år i pophistorien och man sen aldrig hört från denne efteråt, mycket tyvärr, eftersom i de flesta fallen var det artister som var värda ett bättre öde. Robin Beck är ett sånt fall, utan att nu ha någon som helst koll på hennes övriga material i karriären.
     Robin Beck är den mörkhåriga snygga amerikanskan som 1989 sjöng en låt till en Coca-Cola-reklam som blev så stor att man snart släppte låten på singel, utan reklamtext. Låten hette "First time" och var en vacker rockballad av stilen som i USA blivit enormt populär, alltså powerballad. Vad alla andra nu än säger så tänker jag inte stämpla Robin som en one-hit-wonder. "First time" må ha varit hennes enda mastodonthit, men de två följande singlarna, "Save up all your tears" och "Tears in the rain" var båda hits som letade sig upp på trackslistans topp 10.
     Jag var ett stort fan av alla tre singlarna och ett Robin Beck-fan direkt (och ja, Robins version av "Save up all your tears" är mil bättre än Chers väldigt bleka kopia). Dels var hon enormt vacker och en väldigt talangfylld sångerska med både riv och smek i rösten och dels så var låtarna lysande rocklåtar, signerade de kompositörer som bäst av allt var förknippad med genren, Diane Warren och Desmond Child.

I högstadiet så lånade jag hennes då färska debutplatta "Trouble or nothin'" av en kvinnlig klasskompis och kopierade snabbt av den. Jag minns ännu hur häftigt det var att lägga på den relativt nya skivan på skivtallriken och lägga på skivarmen. Den magiska kraften hos vinyl!
     Steget mellan Robin Beck och 80-talets bombastiska Jim Steinman-producerade Bonnie Tyler är egentligen inte så långt och på papperet borde det inte vara till Robins fördel. Mitt intresse i överhuvudtaget för Steinmanns pompösa och dramatiska operarock är lika med noll och intresset för Bonnie Tylers
kraxande och hesa röst är om möjligt ännu mindre. Ett par låtar här är till och med covers på Tyler-låtar, som "If you were a woman and i was a man" eller "Hide your heart". Den sistnämnda är bland annat skriven av Paul Stanley i Kiss och var tänkt till Kiss platta från 1987, "Crazy nights", men nobbades och gavs sen till Bonnie Tyler och när den versionen blev tillräckligt bra så fick Kiss till slut tillåtelse att göra sin version av låten på 1989 års platta "Hot in the shade". Men om man ska återkoppla låten till Bonnie Tyler så lyckas Robin ta låten bort från det överdramatiska och göra en skön normal rocklåt av den och samma med "If you were a woman...". Istället så smälter de mycket bra in i resten av plattans 80-talsrockiga stil, för det är det som är det karaktäristiska med plattan, en amerikansk rockstil av modellen 80-tal, som är mycket mjukare än hårdrock, men samtidigt ändå studsar lätt på dess linje. Också rösten, som lyckas både att passa lysande till de rockiga låtarna och de lysande balladerna. En liten kul kuriosa är att Bonnie Tyler många år senare vände på steken och gjorde en cover på Robin Beck istället, "Save up all your tears", även den väldigt blek.
   
Den här skivan köpte jag snart i sin fysiska form på Fyndlagret och har haft den bra länge i samlingen. Den är både en rockklassiker från det gyllene decenniet och samtidigt ett nostalgiskt minne från tiden då man lånade skivor av klasskamraterna och fick på så sätt ändå en bra koll på aktuella skivor utan att behöva ut lägga allt för mycket pengar. Fast ibland kan jag önska att man var lite generösare med sig själv som ung.
     Robin försvann rätt omgående och jag har faktiskt lyckats se omslaget på hennes uppföljarskiva, men aldrig höra något från den. Däremot var hon faktiskt här i Sundsvall för några år sen som en del av ett packet av kända rockartister från förr, med bland annat Totos förre sångare Bobby Kimball och Joe Lynn Turner. "First time" lär hon aldrig bli av med, men jag tycker inte den är fullt så sönderspelad som den borde vara. Den är fortfarande en balladklassiker värd att höra på och koppla av till och resten av plattan är 80-talsrock ut i fingerspetsarna, skapad av några av genrens allra största.

Jag kände att "Save up all your tears" är ett måste, även om jag inte lyckades hitta en bra video mer än denna kollektion med bilder till låten. Dessutom ännu en kanoncover, Pat Benatars "In a crazy world like this".



måndag 5 september 2016

Bamboo - Bamboogie

Det finns flera gånger i mitt liv när jag har stött på låtar som jag inte borde gilla, som tidigare gått emot allt sunt förnuft av vad jag tyckt har varit bra musik och som jag ändå till slut accepterat som en låt som jag ändå inte kan låta bli att gilla. Några av dansmusikens mest irriterande och tjatiga trender under 90-talets andra halva och 00-talets första del, främst från England, var den där man samplade refrängen av en gammal känd låt, vevade den ett oändligt antal gånger och la på ett hippt housesound som komp. Ni minns väl Bucketheads "The bomb" från 1995 (med refräng lånad från Chicagos "Street player") eller när trenden kom tillbaka i samband med Eric Prydz slakt på Stevie Winwoods "Valeri" i "Call me". När man har hört refrängen ca 8-9 gånger och det bara gått 1 1/2 minut av låten så börjar man titta på räkneverket och undra hur mycket det är kvar.

Men 1998 kom en till sån låt som ändå stack ut och som gjorde mig, efter en del om och men förvisso, intresserad. Låten var gjord av engelske discjocken Andrew Livingstone under namnet Bamboo. Livingstone var producent och hade bland annat legat bakom 70-talsljuden i Take Thats cover av "Relight my fire" fem år tidigare. Bamboo var ett experimentellt houseprojekt som höll väldigt kort tid, i stort sätt bara två singlar. Låten i fråga, "Bamboogie", hade lånat sin refräng från KC& The Sunshine Bands "Get down tonight" från 1975, vilket inte heller borde ha borgat för att jag skulle köpa låten.

Men "Bamboogie" har en produktion som sitter som ett knytnävsslag och en otroligt häftig låtuppbyggnad. Jag gillar verkligen hur trumpeterna successivt hela låten igenom bygger upp för den kitchiga refrängen och låten sitter perfekt ihop, trots att den egentligen bara haft två delar. Den borde stämplas som enormt tjatig, men jag kan inte låta bli att älska den här låten och dess skapelse. Detta är på tok för skönt och snyggt gjort! Denna singel köptes ett par år efter dess utgivning på, tror jag, Fyndlagret.

Dessutom är videon riktigt skön, där man satt ihop X antal klipp från olika tecknade svartvita 30-talsfilmer.
Den maxisingel jag har av låten innehåller dessutom två mixar, som vi kan lämna därhän, och en ny låt som heter "Vegas", som egentligen bara är en fräck dansloop utan melodi.

Jag kommer att skriva om en del bortglömd och fräck dansmusik som kom under 90-talets slut och 00-talets början som mot alla odds fastnade på min hjärna och i min samling.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...