söndag 24 juli 2016

Depeche Mode - synthmusikens överlevare!

Det här är en artikel som borde ha gjorts för länge sen, men av någon anledning har det inte blivit av. Jag har skrivit några hyllningsartiklar till olika artister genom åren, artiklar där jag har gått igenom dess karriär och landat på två av bandets bästa plattor. En del kanske minns Level 42-artikeln från mitt allra första år, eller Hootenanny Singers eller Bunny Berigan. Sen har det förstås förekommit hyllningar när vissa artister har dött. Men jag känner att jag borde ha gjort en Depeche Mode-hyllning för länge sen! För om någon går fram till mig och frågar:
"Men du, som samlar skivor och älskar musik, nämn den bästa artist eller band som finns!"
Utan att tveka skulle jag då säga:
"Självklart, Depeche Mode!"
Depeche Mode är en av de band jag kan säga direkt att dom har aldrig gjort en dålig platta eller dålig låt. En del låtar har kanske varit svagare, som "Dream on" från "Exciter", som är OK och bra, men långt ifrån bandets bästa. Men ingen låt eller platta har varit riktigt dålig! I nuvarande läge har jag faktiskt alla plattor, i alla fall studioplattorna, och en gigantisk hög med singlar. På min Youtube-kanal visade jag för inte allt för länge sen upp alla dessa i två filmer.
   
Och jag har skrivit om Depeche-skivor här, jag har skrivit om både "Shake the disease" och den senaste plattan "Delta machine". Men till sist kommer här min hyllning till det bästa band som finns i mina ögon, Depeche Mode. Musikaliskt är bandet syntharnas konungar, jag vet en sliten klyscha, men nödvändig att nämna en gång i alla fall. Musiken är mystisk, spännande och häftig och texterna andas både förbjudna tankar, mörker och djup kärlek. Martin Gores melodier och texter kombinerat med Dave Gahans enorma energi och unika röst, också Andy Fletcher stum bakom syntharna, vilken kombination!
     Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas, jag är också så imponerad över hur bandet lyckats överleva så länge och ännu vara så stora. Sen bandet bildades 1979 så har många megastjärnor och artister kommit och gått, fått popularitet och hamnat på dekis ständig kämpandes att få ha kvar minsta lilla fanskara. Depeche Mode har överlevt alla dessa artister, trots knark, sprit, synthmusikens uppgång och fall i trendighet, hårda ord mellan medlemmarna, medlemstapp samt att man dessutom släpper skivor med väldigt långt mellanrum. Men man har troget hållit sin svarta stil med synthar och har sin fanskara som troget alltid är där och som ser till att platta efter platta är högt uppe på försäljningslistorna oavsett. Det tycker jag är imponerande och beundransvärt!

Hur jag upptäckte Depeche nämnde jag i "Shake the disease"-artikeln, i och med att den var den första låt jag hörde. Som jag har nämnt så har radion varit min bästa vän genom åren när det gäller att upptäcka ny musik och den var också den som fick mig att på allvar få en koll på Depeche Modes musik. I radioprogrammet "Himalaya" 1986 så intervjuade man Martin Gore, då Depeche skulle ha spelningar i Sverige, och spelade också äldre Depeche-låtar, som jag aldrig hade hört och föll pladask. Detta var ju vackert och magiskt! "See you", "Get the balance right", "Leave in silence", "Master & servant", vilka låtar!!! På den vägen har det sen varit album efter album efter album!

De två album jag tänkte koncentrera mig på nu är från två olika eror av bandets karriär. "Violator" är min absoluta favoritplatta, men den hade jag tänkt att så småningom ge en egen artikel. Därför väljer jag till att börja med en av de plattor jag trånade mest under 80-talet, "Black celebration" från 1986. Här möter vi ett band som står på toppen av sin karriär och som nu cementerar det tyngre och mörkare synthljuden som sitt kännemärke på allvar. Det är en mycket mystisk och mörk stämning som omger melodierna. Eller vad sägs om den inledande textraden i "Fly on the windscreen".
"Death is everywhere. There are flies on the windscreen".
Samtidigt är melodierna så starka att det någonstans finns ett litet glatt ljus i melodierna.
     Singlarna är förstås de starkaste, "Stripped", "A question of lust" och inte minst "A question of time", som jag än minns hur jag fullkomligt älskade när jag hörde den på Tracks den hösten! Vilken låt det var!
Men albumspåren lyckas verkligen bygga upp en helhet på plattan och skapa en stark platta utanför singlarna. Titelspåret "Black celebration" tycker jag ännu kunde ha blivit en singelhit och "Here is the house" är en vacker uppvisning i stämsång och en eftertänksam melodi. Detta är en av 80-talets allra bästa och starkaste plattor, som både bygger stämning och naglar fast dig vid musiken!

Den andra plattan är snäppet ännu mörkare, kanske som ett bevis på att bandet var ännu längre ner i drogträsket än tidigare. Dave Gahan med skägg, solbrillor och pagefrisyr likt en modern Jesusgestalt och videor som är mer flummiga än de någonsin varit. Jag talar om "Songs of faith and devotion" från 1993.
     1993 så tyckte jag mycket av den musik som fanns var skräp. Det var mycket musik jag skulle senare lära mig älska, men som jag här var deprimerad över, eurodisco, britpop och grunge. Därför blev den här plattan lite av min räddning detta år, för när "I feel you" och "Walking in my shoes" kom den våren så blev jag så lycklig som jag aldrig blivit förr. Äntligen en Depeche Mode-skiva att tryggt kunna hålla i handen och bara luta sig tillbaka till.
     "Songs of faith and devotion" är än tyngre än tidigare, vilket märks på den trummatande "I feel you" och låtar som "Mercy in you" på plattan. Synthrock kan man kanske kalla det om man vill. Men som vanligt när det gäller Depeche Mode så lyckas man så genialt att kombinera sin stil med annan musik och samtidigt hålla sin normala synthstil på flera låtar och kombinera dessa två på ett skickligt sätt så de hör ihop på plattan. "Walking in my shoes" är ju då en mer traditionell Depeche-låt, liksom låtar som "In your room" och "Higher love", som jag vevade om och om och om igen hemma det året, när jag snart skaffat plattan. "Higher love" är en nästan sex minuter lång låt som hela tiden känns fräsch och spännande och som bygger upp till något stort!
     Sen ska jag, i ärlighetens namn, säga att "Condemnation" kanske inte är bandets allra bästa singel. Den är en bra låt, varken mer eller mindre, men kanske den svagaste låten som bandet gjort utan att ändå vara direkt dålig.
     Men jag har vevat den här plattan sen jag köpte den en otaligt massa gånger och fascinerats av den hela tiden. Tyvärr så blev fortsättningen inte fullt lika rolig, där Alan Wilder slutade bandet, Martin Gore festade och fick alkoholproblem och Dave Gahan höll på att ta livet av sig med knark. Men de lyckades ta sig ur alla problem och vandra på som om inget hänt med den lika lysande plattan "Ultra" tre år senare och ändå förbli en av världens största band med musikbranschens kanske lojalaste fanskara.  Jag glömmer aldrig ett Youtube-klipp som jag såg från en av deras konserter för bara några år sen. Man spelade "Somebody", som då finns på "Some great reward" från 1984, och Alan Wilder spelar piano på originalet. För denna konsert så hade man lyckats plocka dit Alan på piano, som en sorts miniåterförening med bandet. Och publiken var i extas över detta och man kunde se många fans stå i publikhavet och gråta över detta ögonblick. Som sagt, den magiska kopplingen mellan fans och ett band är bland det allra bästa med att se livekonserter!

Självklart så var det ett riktigt svårt jobb att välja låtar och klipp till detta. Våndan var stor! Men jag väljer ändå två låtar från "Black Celebration" och en från "Songs and faith and devotion". Titelspåret "Black celebration" och "Here is the house", samt "Higher love" i en liveversion.





måndag 18 juli 2016

Lövens Kemiska Fabrik - Heart sounds

I vår serie kultstämplade skivor som lämnar en i ett helt moln av frågetecken har vi idag kommit till den kanske märkligaste skivan jag någonsin har köpt. Tittar man på framsidan kan man förledas att tro att det är någon sorts EP med romantiska låtar från 50- eller 60-talet. Två rätt uselt tecknade ungdomar sitter och flörtar på en bänk och titeln på skivan är kort och gott "Heart sounds", med bokstaven O ersatt med ett kärlekshjärta.

Nu är detta inte alls så romantiskt som man kan tro för om man vänder på omslaget så säger den att det handlar om en skiva med olika sorters hjärtljud, utgiven av Lövens Kemiska Fabrik. Detta är reklam för deras hjärtmedicin "Nitroduran" och för att sälja den så har man valt att ge ut en singel med diverse ljud på hur hjärtat låter, dels vid normal puls och en stor mängd vid olika sorters problem. Jag antar att antingen ska man köpa ett stetoskop och lyssna på skivan och sen lyssna på sig själv för att upptäcka sitt eventuella fel. Eller så är det till för läkare som inte riktigt är säker på sin diagnos. Jag kan själv säga att om jag kommer till en läkare och frågar:
"Du, är du SÄKER på att jag har det där du sa?"
Om jag får svaret:
"Ja, min skiva sa Aortainsufficiens så då går jag på det", så lovar jag att byta sjukhus.

Alternativ tre är att det är till för läkarundervisning, vilket kanske är den troligaste förklaringen, fast behöver dom verkligen få reklam för en viss sorts hjärtmedicin för sin lektion, eftersom det på baksidan ingår instruktioner för dosering av medicinen?
Och kanske fanns det också någon som en lördagskväll kände sig lite festsugen och fick frågan av partypolarna:
"Har du någon häftig festmusik?"
Varpå denne svarar:
"Ja, jag har den här "Heart sounds" med olika hjärtljud som Lövens Kemiska har givit ut..."

En annan sak som känns lite kul och märklig finns om man granskar framsidan på omslaget igen. Detta är alltså en skiva för att, antar jag, på något sätt förebygga hjärtproblem och hjälpa läkarkåren. Varför väljer man då att publicera en bild där killen håller en cigarett i handen?! Känns inte det lite konstigt?
"Rökning skadar förvisso hjärtat, men om du känner suget så köp singeln för att ta reda på om du är i riskzonen."

En annan sak som jag har lite svårt att förstå är varför texten på omslaget står på svenska, men skivan i sig är på engelska. Känns det som att om man har ett problem med hjärtat så vill man sitta med svensk-engelskt medicinlexikon för att försöka översätta vad sjukdomen heter på läkarsvenska?

Jag kan inte bjuda på smakprov, för av naturliga skäl är denna skiva rätt sällsynt och inte upplagd på någon Youtubesida, men jag känner ändå att jag har fått ett visst lystmäte för mitt intresse för konstiga skivor. På denna discogs-sida kan ni i alla fall läsa lite mer om skivan:
https://www.discogs.com/No-Artist-Heart-Sounds/release/8177748

tisdag 12 juli 2016

Humpe Humpe - Yama-ha/Memories

Nu är det dags för reklam! Inte i ordets rätta bemärkelse dock, för fullt så desperat har jag inte blivit. Men det har funnits ett flertal låtar som balanserat på gränsen genom åren, inte minst på 80-talet då snacket om reklamfinansierade medier gick som mest varm. I Tyskland så kunde man dock 1985 höra en väldigt massa japanska märken nämnas på en hit gjord av dom tyska systrarna Inge och Annette Humpe. Systrarna hade varit med i flera inflytelserika synthband innan dess. Båda hade varit med i DÖF (Deutche-Österreisches Feingefühl) och Annette dessutom i Ideal och var dessutom nära med Stefan Remmlers band Trio.

Nu nämner Humpe Humpe, som systrarna skulle komma att kalla sig som eget band, bara namnen och inte pushar på något av märkena så någon diskussion om reklam kom aldrig när den här låten letade sig upp på Trackslistans nedre regioner i september det året. Men för er som undrar så är det dessa namn i väldigt snabbt tempo som nämns: Yamaha, Mutsibishi. Toyota, Suzuki, Sony, Minolta, Kawasaki, Sanyo, Casio och Toshiba.

Men jag gillade låten skarpt direkt, just för att den stack ut enormt mycket med sumoskrattet som går igenom låten, marschtempot och den japanska inramningen i melodin och produktion. Den var kul, charmig och smart och inte minst originell. Därför blev jag förstås jublande lycklig när jag hittade denna singel på en second hand som hette KBs i Härnösand när jag bodde där 1995-1996. En av mina roligaste nöjen när jag gick på Härnösands Folkhögskola var att på lördagarna bege mig till KBs och rota igenom deras singellåda med vinylsinglar för 3 kronor styck och hitta många gamla tracksgodingar från ca 10 år tillbaka.

Nu är "Yama-ha" den kända hiten på denna singel, men den lanseras med två A-sidor, även om andra sidans "Memories" helt har drunknat i sin mer spelade låtsyster. "Memories" är en mer mystisk och spännande låt som lite för tankarna tillbaka till syntheran 3-4 år längre bak i tiden, med en av systrarna laid back pratsjungandes till en spännande ljudbild. Men jag tycker verkligen om såna här lite mystiska låtar med spännande produktioner som man inte riktigt vet var de ska ta vägen och totalt sätt är detta en perfekt höjdarsingel.

Humpe Humpe är som band sorgligt bortglömd idag och deras debutplatta, med dessa två låtar på, är riktigt bra! Jag kanske skriver om hela plattan någon gång, för den är en riktigt relaxande new wavepop-skapelse.
Men bandet själva försvann i glömskan efter floppen med andra plattan, också rekommenderbar, "Swimming with sharks", som var producerad av Münchener Freiheits hovproducent Armand Volker.
"Yama-ha" var en smart och rolig hit som inte spelas allt för mycket idag och därför är det mig ett nöje att bjuda på både den och "Memories".



tisdag 5 juli 2016

Månadens bästa fynd - Juni 2016 (The Smiths/Linda Clifford/The Carpenters)

Månaderna går fort nu, men här är en liten summering av juni månads skivfynd. Juni var en helt OK månad fylld med intressanta svenska skivor och en sedvanlig blandning av jazz, 70-tal, indie, 80-tal, CD och vinyl. Ur detta har jag tagit ut tre skivor jag tänker lyfta fram. Sen finns det en skiva som jag köpte denna månad som kommer att få en egen artikel längre fram, en höjdarskiva med fransk synthpop från 70-talet och gruppen Magic Fly!

The Smiths - Best 1 & 2 (1992):
Åter kan jag tacka mitt deltagande på vinyl community för upptäckten av dessa plattor, där en medlem visade upp den och jag föll för dom. Men jag har alltid varit svag för Morrisseys udda, ledsna och lätt mogna röst och The Smiths har jag därför gillat ända sen jag hörde "Panic" för första gången 1986.
     Dessa två skivor släpptes av skivbolaget WEA när de hade köpt upp The Smiths låtkatalog, var på man passade på att skapa samlingar innehållandes både albumspår och singlar. Det finns mängder med Smiths-samlingar och jag hade en sen tidigare, men denna känns som en av de mest kompletta! Hela 28 spår med efter tänksamma, vemodiga och samtidigt mjuka poppärlor från 80-talets England, signerade Morrissey och Johnny Marr. Om man vill upptäcka The Smiths för första gången så är dessa två samlingsskivor ett utmärkt ställe att börja på. Och som smakprov väljer jag en bortglömd klassiker, "Big mouth strikes again".



Linda Clifford - Let me be your woman (1979):
Snacka om en bortglömd soulstjärna från 70-talets discoera, Linda Clifford. Jag ska ärligt säga att innan jag köpte en annan skiva med henne för inte allt för länge sen, "Here's my love", också från 1979, så visste jag exakt inget om henne. Men när jag hittade en skiva till på ljudaffären Hifi-klubben, som hade utförsäljning av gamla LP-skivor, så blev jag själaglad! För en sak lockade mig, förutom att "Here's my love" var riktigt överraskande bra; hon gav ut skivorna på Curtom, som alltså är Curtis Mayfields skivbolag. Här kan vi då tala om kvalitetsbevis, för Linda Clifford borde egentligen  ha en plats där bland alla andra souldamer runt denna tid, Mavis Staples, Syreeta, Jean Carn och Gladys Knight.
     Någonstans kan man ana Curtis Mayfields ande i musiken, även om han enligt omslaget inte är med, mer än möjligen som övervakare av inspelningen. "Let me be your woman" är en otroligt skön och laid back platta, med stråkar och blås på rätta stället. Också är den ett dubbelalbum, bara en sån sak. Man kan ju inte förneka gunget it "Don't give up" eller "I can't let this good thing get away" eller balladkänslan och rösten i "Don't let me have another bad dream".
     Låtarna får ta sin tid och många låtar passerar mellan 7 - 11 minuter och övervägande känns inte alls för långa. Undantag finns dock där en av Linda Cliffords mest kända låtar är en discoversion av Simon & Garfunkels klassiska "Bridge over trouble water" och den är plattans enda riktiga lågvattenmärke, för den känns så otroligt fel i discotempo. Ibland förundras man över musikbranschens olika försök att locka publik...
     Men resten av plattan är en riktig soulkaramell på två skivor som smeker, förför och samtidigt svänger enormt! Som sagt, Linda Clifford förtjänar en plats bland de andra soullegenderna. Därför tänkte jag försöka bevisa det med "I can't let this good thing get away".



The Carpenters - Ticket to ride (1969/1971)
Denna skiva hittade jag också på Hifi-klubben för en billig peng och blev riktigt glad åt den! Nyligen så gjorde jag en Q & A-session på min Youtube-kanal i samband med att jag firade min 200:e prenumerant (för den som vill se de tre videorna det tog att svara på alla frågor, klicka på menyraden ovan). En av frågorna jag fick var att nämna tre 70-talsartister jag skulle vilja bekanta mig mer med och lyssna in mig riktigt på och min svar blev 70-talets David Bowie, där jag är långt mer inlyssnad på 80-talets Bowie än 70-talets, Blood, Sweat & Tears, som jag precis lärt mig gilla OCH The Carpenters, som jag lyssnat väldigt mycket på på webradiokanaler och därmed börjat gilla skarpt. Däremot är Carpenters-skivor inte så lätta att hitta som jag trodde, förutom samlingen "The Singles 1969-1973" som syns väldigt ofta. Därför blev jag då glad att hitta denna första, eller återutgivna första, skiva med syskonen Richard och Karen Carpenter från 1971. Originalet av denna skiva heter egentligen "Offering" och kom ut 1969, vilka låtarna också är från. Karen var då bara 19 år och plattan blev ingen större succé. Däremot blev plattan efter, "Close to you", deras genombrott och då passade man på att släppa debuten igen, fast nu med den nya titeln, "Ticket to ride", efter deras Beatles-cover. Alltså är detta nypressningen från 1971, men det gör ingenting. Detta är en riktigt bra och välgjord platta, även om den har spår av det sena 60-talets flower power-våg i ljudbilden ibland. Karen Carpenters mogna och mörka röst, tystnad alldeles för tidigt när hon dog av anorexia 1983, har jag alltid gillat. Den är verkligen skön och lugnande och passar otroligt bra till duons lugna mogen pop-musik.

Om jag nu bortser från den rätt fåniga inledningen med en gravt överspelande presentatör och den överhurtiga "Your wonderful parade" så är detta en kanonplatta där Karens röst inte riktigt mognat till sig, men ändå är riktigt bra. Det är ändå svårt att tro att hon som sjunger är bara 19 år. Lyssna på balladen "All of my life" som är lysande eller "Turn away" som tar väldigt många riktningar i sin melodi, men som ändå är otroligt spännande! Nu är då jag inget Beatles-fan och därför kanske det jag säger nu är som att svära i kyrkan, men jag tycker faktiskt att Carpenters avkopplande version av "Ticket to ride" är bättre än originalet. Men så är jag kanske inte så opartisk i min bedömning...

Denna debut ger helt klart mersmak att fortsätta leta Carpenters-plattor för deras mjuka och sköna musik och Karens lugnande röst är verkligen något jag har väldigt svårt att motstå! Här väljer jag då "All of my life".


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...