torsdag 28 april 2016

Eldkvarn - Långsamt tåg

Min singelsamling är en stor del av min skivsamling och under denna miniserie om mina första skivor från 80-talet så har jag presenterat ett par såna också. Men i samtliga fall har jag fått dom av någon, främst eftersom jag ansåg att det var inte alls värt att betala 30 kronor för två låtar när jag kunde köpa en hel platta för under 100-lappen. Detta ändrades dock 1989 på hösten då jag till slut insåg storheten med att ha sin favoritlåt på en egen utgåva, med en helt ny låt på baksidan. Jag hade på allvar fastnat för den s k "vuxenpop" som artister som Eldkvarn och Peter LeMarc stod för. Eldkvarn var jag ett stort fan av, trots min ringa ålder, och lånade bandets LP "Kungarna från Broadway" av min klassföreståndare.

Men den plattan var trots allt ett par år gammal och denna höst kom bandets nya platta "Karusellkvällar" ut och i Tracks spelades deras nya singel, "Långsamt tåg". Jag lyssnade väldigt noga på låten och föll direkt för den avkopplande och enormt snygga atmosfär som omringade låten, den geniala produktionen av Alan Suurna.
     Nu hade jag dessutom flyttat till centrum med min familj  och kunde lätt springa till min favoritaffär då, Thylins, och handla skivor och sen springa hem. Alltså gick jag in där en mörk eftermiddag efter skolan och hittade lycklig singeln till "Långsamt tåg". Singelomslaget kändes så ny och slät och låten var kanonhäftig, och än tycker jag att detta är en av Eldkvarns bästa låtar genom tiderna. Om man behöver en låt att åka tåg till så är detta ett perfekt val. Gitarrspelet är helt fantastisk och jag gillar verkligen texten. En text som både blandar en varm och öm kärleksförklaring och en känsla av att se landskapet forsa fram utanför fönstret på ett tåg.

B-sidan heter "Skiss över änglarna från Cadaques" och är en ackustisk ballad med Mats Glenngårds fiol som extra garnityr. En snygg låt, även om det inte är något man kommer ihåg efteråt. Med andra ord en B-sida modell traditionell. Men som synes är singeln riktigt bra intakt ännu och dess 27 år på nacken märks inte mycket.

Svensk pop var gravt underskattat på 80-talet, det har jag sagt förut. Det fanns så oerhört mycket som var vackert, snyggt och välgjort bortanför Europes och Roxettes megaframgångar. När Eldkvarn spelar "Långsamt tåg" så smälter jag för den låten är verkligen ett bevis på det, på hur lugn, vacker och skön svensk pop skulle kunna vara och var en gång.

söndag 24 april 2016

Prince - en modig funkmästare är borta!

Man blir ständigt påmind nuförtiden om att den musik man växte upp med och de artister som fostrade ens musikaliska intresse inte är för evigt. Många av oss som var barn på 70- och 80-talet har den senaste tiden upplevt våra idoler försvinna en efter en, från David Bowie, George Martin och Maurice White till Kieth Emerson, här i Sverige Kjell Alinge och Glenn Frey, och nu kanske det största fallet Prince, som dog för några dagar sen 57 år gammal. Min haka var nere i golvet när jag läste detta på text-TVn, för Prince, likt David Bowie, är en artist som alltid fanns där när jag växte upp. Sen ska jag också erkänna att likt Bowie så har min koll på Prince senaste verk, efter 1996 års "Chaos and disorder", varit rätt dålig. Men det hindrar inte mig från att minnas och hylla en artist som under 80- och 90-talets första hälft gjorde enormt många fantastiska låtar och plattor som bland annat fostrat mitt intresse för soul och funk. Även om han inte röjt fram på hitlistorna som under glansdagarna så är hålet efter Prince Roger Nelson enormt stort just nu!

Det som främst kommer in i mitt huvud när jag hör namnet Prince är en av de funkigaste artisterna någonsin, tack vare hans legendariska Minneapolis-sound, samt originalitet och mod, förmågan att gå emot strömmen och göra det som faller honom in. Tittar man på dagens löjligt strömlinjeformade musikbransch så har i alla fall jag svårt att hitta någon som i alla fall musikaliskt vågar experimentera och gå sin egen väg som Prince gjorde. Och ofta tittade vi frågandes på varandra och undrade:
"Är karln riktigt frisk? Hur kan han göra så där?"
Det blev gravt sexuella låtar med texter som fick många att rodna. Men visst var han frisk och visst visste han vad han gjorde! Det blev musik som inte lät som något annat och det var i de flesta fallen lysande. För det som många av dåtidens superstjärnor som Prince, Michael Jackson, Madonna och David Bowie (där Madonna tragiskt nog är den enda av dessa fyra som ännu är i livet) är att de vågade både att hålla ett finger uppe och kolla vart vinden blåste, men ändå gå motströms och göra det på sitt eget personliga och speciella sätt, som gjorde att det ändå lät som något helt nytt. Visst hade även Prince en lågperiod då det blev mer experimentellt än bra och för mig var det runt 1992 när han släppte låtar som "My name is Prince" och "Sexy MF" som i mina ögon är lågvattenmärken.

Sen kom perioden med The Symbol, som enligt han själv skapades enbart för att Warner Brothers använde hans Prince namn mot hans vilja. Men vi stod och tittade frågandes om det hade slagit runt. Men likväl kom det lysande musik, som "The most beautiful girl in the world", som enligt mig är en av de mest avkopplande och romantiska låtarna under 90-talet, eller vad sägs om textraden:
"You're the reason why God made a girl!"

Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp denna text. Jag skulle kunna ha skrivit om mina favoritalbum med Prince, men det vore inte alls lätt eftersom jag har lättare att få en kamel genom ett nålsöga än att hitta musikaliska smakprov från dessa på Youtube. Men inom kort kommer jag ändå att skriva om en av dessa, eftersom jag nu känner att jag inte kommer att ha plats med den här, "Diamonds and pearls" från 1991. På min Youtubekanal gjorde jag ett topp tio över mina favoritlåtar av detta musikaliska geni och om ni klickar på länken uppe i menyraden kan ni se den. Men jag kan också delge den här, fast med något mindre motiveringar. Så för att hylla Prince musikaliska gärning så kommer här mina tio favoritlåtar av honom. En del kanske tittar storögt och undrar vart de allra största och mest älskade låtarna finns, men jag vill som alltid lyfta fram alternativ och inte bara de mest sönderspelade klassikerna.

10 Dirty Minds (från "Dirty minds", 1980) - Listans äldsta låt. Från en Prince-platta som kanske tillhör hans mest kontroversiella vad gäller texter, men både låten och plattan "Dirty minds" är så otroligt välgjord och funkig att den på intet sätt kan förbises!
9 Sexuality (från "Controversy", 1981) - Detta var nog den allra första låt jag hörde med Prince. Jag minns att jag hörde låten på radion runt 1984 och spelade in den och tyckte den var otroligt skön! Det bandet gick sen både sommaren 1984 och 1985. En otroligt dansant och skön rytm och produktion!

8 The most beautiful girl in the world (från "The beautiful experience", 1994)
- Som jag sa ovan är detta ett bevis på hur vacker, soft och romantisk en Princelåt också kan vara!
7 Money don't matter 2 nite (från "Diamonds and Pearls", 1991) - Ännu en ballad av den mest avkopplande sorten som varit med mig ända sen jag hörde den första gången.
6 Batdance (från "Batman, 1989) - Kanske det bästa beviset på Prince experimentlusta och oförutsägbarhet. Den här låten är som att åka i en berg- och dalbana med överraskningar hela tiden längs vägen. Med alla filmklipp och låtens uppbyggnad så vet man aldrig hur detta mästerverk slutar!
5 I wish U heaven (från "Lovesexy", 1988) - Den här låten upptäckte jag på MTV, genom dess snygga video med texten som rullar fram med tecken för diverse ord och två tjejer som hamrar frenetiskt på trummorna. Den har en rytm och en melodi som sitter där, som är lysande och som funnits med mig sen tonåren!
4 Get off (från "Diamonds and Pearls", 1991) - När den här låten kom så tyckte jag att det var en lite för udda sång för mig som inte riktigt visste vart den var på väg. Men ju mer åren gick ju mer insåg jag hur genialt detta var. Frågan är om inte detta kanske är det funkigaste och mest spännande Prince har gjort, med en viss orientalisk touch.
3 Controversy (från "Controversy", 1981) - Prince gör, precis som Michael Jackson år senare, upp med sin mediabild och gör det med en av de mest dansanta och skönaste låtarna i sin katalog! Produktionen är lysande och texten lika så!
2 Diamonds and pearls (från "Diamonds and Pearls", 1991) - Detta är för mig Prince allra bästa ballad. Den är så snygg att jag i alla fall får gåshud när jag lyssnar på den. Produktionen är mästerlig och melodin både svalkar och sticker ut.
1 When doves cry (från "Purple rain", 1984) - Japp, jag har ställt de något sönderspelade "1999" och "Kiss" och den enligt mig överskattade låten "Purple rain". För mig har nog alltid min favoritlåt av Prince varit "When doves cry" som är ett 80-talsmästerverk inom soul- och funkgenren. Jag älskar produktionen och melodin är så snygg att man bara gapar! Den doftar 80-talsfunk hela vägen och det är lysande!

Därmed så vill jag bara säga, tack Prince för alla musikaliska stunder och den glädje du givit med din musik och  för att du vågade göra musik ingen annan vågade! Du kommer att bli saknad, mycket saknad!
Och det finns faktiskt en låt av dom på listan som jag faktiskt kan visa och spela, "Batdance", som i första hand ägs av Warner Brothers eftersom det är en filmlåt.

söndag 17 april 2016

Madonna - True blue

Här är ytterligare ett tidigt inköp av en artist som jag till en början rynkade på näsan åt, men sen konverterades till ett fan av. Visst, jag gillade Madonnas "Into the groove" och "Dress you up", från "Like a virgin"-plattan en hel del, men snart hamnade jag i den lite patetiska åldern när viss musik började klassas som tjejmusik och för mig som helst lyssnade på synthar och jazz så var "La isla bonita" och "Open your heart" inte OK! Blaskigt och inte tufft och häftigt alls, tyckte jag då.
     Men 1988 så lyssnade jag igenom ett gammalt Tracks med "Live to tell" på och jag insåg att detta var egentligen riktigt bra och vackert! Kanske det enda som Madonna hade gjort som var riktigt riktigt bra!
Vid det här laget hade Madonna sen länge kommit ut med "Who's that girl"-soundtracket och hennes enda hit detta år var en låt därifrån, balladen "The look of love". Jag föll faktiskt handlöst för den låtens produktion och låt och insåg att jag förmodligen hade haft fel hela tiden. Och med hjälp av lite andra tracksinspelningar så började jag långsamt att lära mig att Madonna faktiskt var riktigt bra. Jag beslutade mig för att offra lite pengar och åkte efter skolan till Thylins Skivaffär mitt på Storgatan i Sundsvall och handlade Madonnas två år gamla "True blue"-platta, för där fanns ju "Live to tell". Resten av min karriär som Madonna-fan under 80- och 90-talet kan ni läsa om i "Like a virgin"-artikeln ovan och just skivan "Like a virgin" står i en klass för sig, men "True blue" har också en särskild plats i mitt musikaliska hjärta.

"True blue" är dock inget perfekt album, den har två låtar som jag gärna skulle välja bort om det gick och båda ligger i ungefär samma genrefolla, lätta flickaktiga 60-talspastischer som jag tycker är riktigt banala och trista. Dels titelspåret "True blue", som ändå räddas av en viss nostalgikänsla från mina Tracks-dagar på hösten 1986, och dels "Jimmy Jimmy", som är ett riktigt tramsigt pekoral.

Däremot så är resten av plattan ett mästerverk inom 80-talspopen med riktigt snygg och tidlös produktion av Madonna själv, samt Stephen Brey och Patrik Leonard, som på den här tiden var något av hennes
hovproducenter. "Open your heart" är en riktigt snygg danskaskad  och jag gillar verkligen hennes hyllning till James Cagney i "White heat", full med filmsamplingar och en av de låtar på plattan som kanske har bäst och häftigast melodier enligt mig. Sen har kanske "La isla bonita" och "Papa don't preach" spelats sönder lite, men det är ändå charmiga poppärlor som är vackra och på något sätt tidlösa. Och stråkinledningen på "Papa don't preach" går verkligen inte av för hackor!
     Men framför allt är det också "Live to tell", som ännu är något så enormt snygg och fantastiskt gjord med en av hennes kanske allra bästa produktioner någonsin!

"True blue" är ändå ett stycke tidlös och lätt naiv 80-talspop som är väldigt charmig och snygg och som är svår att slita sig från när man väl satt på den! Sen kanske inte det här exemplaret har det allra snyggaste omslaget som synes och det kanske märks att skivan har nästan 20 år på nacken. En uppdatering vore kanske på sin plats snart...

Valet av låtar kanske kan ses som självklara, "White heat" och "Live to tell".



måndag 11 april 2016

Jazzkassetter - väldigt lågbudget, men ändå nostalgi

Efter visandet av helt nya skivor så tänkte jag gå tillbaka ett tag till till mina första skivor, som en del av firandet av mina 30 år som skivsamlare. En udda sak blir det denna gång om ett gäng kassetter som egentligen inte borde ha här att göra, så detta är en specialartikel. Dels är det inte så ofta jag skriver om kassetter här och dels är alla utom ett band som jag idag inte alls lyssnar på. Men de passar lysande in i ämnet, mina första musikköp i något format. Jag skrev förut om Red Norvos trio som den allra första riktiga jazzskivan som jag köpte 1991. Detta om man inte räknar fyra samlingskassetter som jag fick vid olika tillfällen 1987-88. Här snackar vi verkligen lågbudget utgåvor. Men de var ändå en gång flitigt spelade, alltså stor nostalgi från mina första jazzår när jag frossade i allt som var gammal jazz i alla format.

Big Bands Swing Time
Längst till vänster står det enda bandet som jag skulle kunna spela med ett leende idag, för den är inte så dålig. Jag har för mig att jag köpte det på Åhléns oöppnad för en väldigt billig peng 1988. Denna samling innehåller de vanligaste storbandsledarna med flera vanliga spår, men ändå inte bara de allra mest sönderspelade låtarna. Louis Armstrong gör en av sina bästa låtar någonsin här, "Swing that music", Tommy Dorsey gör en underbar version av "I'm getting sentimental over you" med kör och Glenn Miller gör ingen av sina totalt sönderspelade slagnummer utan vi får här "Moonlight bay". Jimmy Luncefords långa version av "Blues in the night" är en höjdare liksom Chick Webb och Ella Fitzgeralds klassiker "A tisket a tasket" och "Undecided". En OK samling som inte sticker ut, men som innehåller bästa av det bästa för nybörjare av storbandsgenren.

Charlie Parker - Greatest hits
Jag berättade om bakgrunden till det här bandet i ett julspecial för några år sen. En familjevän hade köpt den i julklapp och lagt den i en jiffypåse och påsen och bandet hade nu kommit bort i lägenheten. Vi letade en bra stund på julaftonskvällen 1988 efter det och till slut hittade jag en påse och pappa sa:
"Där, god jul!"
Jag öppnade påsen och hittade ett band med en av mina då stora favoriter, Charlie Parker, som innehöll hans allra mest kända låtar, som "Scrapple from the apple", "Move", Koko" och "Cool blues". Utgåvan är från ett epamärke som heter "Masters" och inspelningarna var riktigt dåliga. Man hade inte jobbat hårt direkt för att tvätta skivorna utan det raspade outhärdligt på kassettinspelningen och dessutom fanns inte en tillstymmelse av information om musiker. Men då älskade jag det och för mig är bandet ännu minnen från en tidig jazzera.

Duke Ellington - Greatest hits
När vi är inne på uttjatade jazzklassiker, Duke Ellington är en musiker jag konstant undviker, dels för att jag inte alls gillar hans förmåga att ständigt göra sin "djungel jazz" (jo, det kallas faktiskt så) och dels för att jag är tämligen trött på "C Jam Blues", "Satin doll", "Take the A train" och andra slagdängor (alla med här). Denna samling, utgiven på lågbudgetmärket "I Love Jazz", köpte jag dock på Thylins skivaffär 1987 och vevade flitigt då, både hemma och hos bästa kompisen Otto Ratz. Inspelningskvaliteten är dock för en gångs skull helt OK och jag gillar ännu faktiskt "Caravan", som är kassettens äldsta inspelning.

Count Basie - 20 greatest hits
Detta var ännu en julklapp, denna gång från mamma och pappa 1987, och jag var överlycklig. Precis som med Charlie Parker-bandet ovan var detta band med Count Basies orkester också innehållandes inspelningar fullständigt med rasp och skrap från otvättade 78-varvsskivor. Men jag tog det snarare för en extra häftig och gammal inspelning och älskade det. Däremot så är inledningen helt bisarr och man kan fundera varför detta fick komma ut. Bandet innehåller för en gångs skull inte i första hand Basies mest vanliga låtar utan mindre spelade låtar som "Shout and feel it", "Andy's blues" och "Swing brother swing" med flera. Men först av allt finns den klassiska "Moten Swing", men nästan en minut in i låten så spårar det ut fullständigt och musiken går fortare och fortare till dess att låten avbryts för nästa. Hur man tänkte här på bolaget "Pentagon", som godkänt och givit ut detta, lär jag aldrig får reda på. Ett bevis på att det finns oändligt massa lågbudgetutgivningar som är guldkorn, men också dito utgivningar som är rena bluffen.

Jag väljer två låtar som jazznostalgi från dessa fyra band, några av de trots allt bästa låtarna från banden. Dels Louis Armstrong och "Swing that music" och Duke Ellington och "Caravan".


>

måndag 4 april 2016

Skivmässan våren 2016 - en höjdarmässa!

Äntligen dags för skivmässa igen här i Sundsvall och denna gång inte helt utan oro. Gävle hade nämligen passat på att ta upp sin skivmässa igen, samma dag som Sundsvall och frågan var nu, kommer säljarantalet på vår mässa att minska eller blir det Sundsvall som genom rutin drar mest igen. Resultatet visade sig snart för det var knökfullt med både kunder och säljare! Det var en MYCKET bra mässa där man åter både fick köpa skivor och träffa gamla skivsamlarvänner igen! Då spelar det inte sån stor roll att Pipeline inte är den bästa lokalen att ha skivmässa i. Jag säger detta varje gång, men det är åter på plats att ge beröm till Tomas Lundmark och rockklubben Pipeline för det jobb de lägger ner på mässan, nu när Sundsvall inte har någon riktig skivaffär. Keep up!

På årets mässa så fanns det nu musik och priser för alla smaker, riktigt dyra klassiker eller billigare favoriter! Det var inget som stod ut mer än det andra i år, vilket jag tyckte var riktigt bra. Jag för min del handlade nog mer skivor på mässan än jag gjort på många år, bara fullängdsvinyl dock, och jag bestämde mig rätt fort att jag inte ville köpa bara 70-tal nu. Jag hittar så mycket 70-tal på second hand affärerna i övrigt i stan och så dåligt med bra 80-tal att jag nu ville passa på att köpa mer 80-tal. Och det lyckades jag med råge och det blev en mässa med både soft, funkigt och jazzigt från 70-talet och mycket trevlig synthpop från 80-talet! Det enda jag önskar var att jag kanske kunde ha hittat mer än en jazzplatta, men man kan inte få allt.

Vad gäller 70-talet så var det mycket nytt som jag hade tänkt börja samla på. Jag hittade min första Elton John dubbelplatta från 70-talet, "Blue moves" från 1976, som bland annat innehåller "Sorry seems to be the hardest word", originalet alltså, inte den hemska nyversionen med pojkbandet Blue.

     Dessutom blev det hela två plattor med ett band som jag för 20 år sen aldrig skulle komma på tanken att börja samla på, men som jag idag gillar riktigt mycket, Blood, Sweat & Tears. Bandets allra första platta heter "Child is the father to the man" och kom ut 1968 och just den är tämligen dyr. Men 1973 kom en återutgåva ut på CBSs dotterbolag Embassy ut och jag köpte mer än gärna den istället. Den har jag faktiskt hört på och tycker det att det verkligen är en avslappnande och skön platta som är helt fantastiskt arrangerat, från första spåren med "Overture" och "I love you more than you'll ever know" till den avslutande Carole King-kompositionen "So much love". Det är inte alls omöjligt att jag gör en egen artikel om den senare.
     Jag passade på att fylla på med ännu en Blood, Sweat & Tears, "Mirror image" från 1974. Enligt en kille på Vinyl Communityn så skiljer den sig en del från alla andra Blood, Sweat & Tears-album så det ska bli spännande.
     I övrigt soul med The Whispers "Headlights", Ohio Players "Angel" och Earth, Wind & Fires "Spirit"! Dessutom mjukpop med Jackson Brownes "Running on empty" från 1977 och Seals & Crofts "Unborn child" från 1974.

Från 80-talet så blev det hela två plattor med en idag rätt bortglömd synthproducent som jag upptäckt nyligen, Rupert Hine. I Eldorado-programmen på radiogodis.se så har jag hört hans lysande och spännande
låt "I hang on to my vertigo" en hel del och jag lyckades hitta plattan med den låten, "Immunity" från 1981. Denna skiva har jag också lyssnat på och den är verkligen speciell. Rätt experimentell med låtar som vandrar iväg åt alla möjliga håll och normalt är jag inte så förtjust i sånt. Men detta var ändå riktigt snyggt gjort och välproducerat. Inte Hines bästa kanske, men helt klart en klart godkänd platta.
     Vart den andra plattan jag köpte med honom, "Waving not drowning" från 1982, vandrar vet jag inte, men Rupert Hine har blivit en artist jag håller utkik efter!
     2014 dog en av synthens ikoner, Steven Strange, från Visage och därför kändes det helt rätt att hitta den enda Visage-skivan från 80-talet jag saknar, "The anvil" från 1983. Jag har denna platta kopierad på kassett sen tidigare och det känns skönt att ha den i originalutgåva. "The damned don't cry" är en höjdarsingel som jag tycker borde ha blivit en klassiker i samma kvalitet som "Fade to grey".
     Höjdaren var dock en platta med en grupp som jag letat så länge efter! ÄNTLIGEN en skiva med den sorgligt bortglömda gruppen Naked Eyes och deras "Fuel for the fire" från 1985. Naked Eyes-skivor är inte lätta att få tag på i Sverige och hittills har min samling bara två singlar. "Fuel for the fire" har en låt på plattan som är ett riktigt nostalgiskt örhänge, synthdiscoklassikern "(What) In the name of love", som jag har skrivit om en gång förut.
     ÄNTLIGEN kan jag också säga vad gäller tyska synthgruppen Camouflage, som jag också länge velat ha en platta med. "Voices and images" från 1988 doftar Depeche Mode och var ett lysande kap hos en försäljare som sålde tre skivor för 100 kronor.
     Berlin har jag nämnt förut då jag skrev om deras "Dancing in Berlin" och inte helt lätt är det att hitta deras allra första platta, "Pleasure victim". Denna har jag väldigt höga förväntningar på då Berlins största och bästa period för mig var innan "Take my breath away", under 80-talets första hälft, då bandet var en av få amerikanska synthband som hellre blickade mot Europa än på hemmaplan. Singeln på plattan, "Sex (i'm a...)" ansågs för övrigt så anstötande att den bannlystes i flera amerikanska radiostationer.
     I övrigt också 80-talsplattor med Sanne Salemonsen, Miami Sound Machine, 10CC, soul med LTD och Hubert Kah, den sistnämnda producerad av Sandras hovproducent Michael Cretu vilket lär bli väldigt spännande!

Ja, en jazzplatta också, Stan Getz "Reflections", som är arrangerad av Claus Ogerman och Lalo Schiffrin.
Detta är den tredje skivan jag hunnit höra så här långt och det är verkligen en fantastiskt speciell och skön platta. Lalo Schiffrin experimenterar ju mer med easy listening-stilen och lite latinmusik och här har han arrat en mjuk och vacker platta med stor orkester bakom Stan Getz och med en kör som känns väldigt fräsch och häftig. Lyssna på den underbara versionen av "Early autumn", som är rätt långt ifrån hans fantastiska solo i Woody Hermans legendariska version, men ändå ett skönt mästerverk! "Reflections" skapar en helt ny sida av Stan Getz, men behåller ändå jazzkänslan i bakgrunden.

Totalt sätt alltså en höjdarmässa med många kanonskivor och skivsnack med trevligt folk. Då är det skönt att sen kunna koppla av med en smörgås och varm choklad på ett fik i stan och bara njuta av sina kap.

Tre låtar från tre plattor blir det. Dels Blood, Sweat & Tears från deras albumdebut i den sköna "I can't quit her", dels Rupert Hines mästerliga och mystiska "I hang on to my vertigo", också till sist lite mer dansant med Naked Eyes. "(What) In the name of love" valde jag när jag skrev om singeln så jag tar ett album spår istället, "Sacrifice".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...