expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 1 mars 2016

Månadens bästa fynd - Februari 2016 (Gary Moore/Angelo/Earl Klugh)

Dags för en ny månadsredovisning av skivfynden. Förra året vad februari en katastrof, eftersom februari generellt sätt är månaden då alla second hand-affärer och loppisar har lågsäsong vad gäller inflöde av nya saker. Men detta år så blev det en helt OK månad då jag åter besökte en loppis vars stora skivavdelning drivs av mannen som ägde Harvest Records, vår senaste skivaffär. Därför blev det en hel del jättefina plattor till kanonpris som jag normalt inte skulle hitta i normala skivbackar på loppisar. Tre skivor tipsar jag om här i tre helt olika genrer och från helt olika tidsåldrar.

Angelo - Angelo
Om Angelo, alltså inte R n B-stjärnan D'Angelo, visste jag exakt ingenting när jag stod och tittade på den här plattan. Mer än att han hade väldigt bra val av samarbetspartners på sin självbetitlade debutplatta från 1976, eller vad sägs om Danny Seraphine, Laudir De Oliveira och Peter Cetera från Chicago, Lee Ritenour samt Carl Wilson från The Beach Boys? Hur mycket jag än googlade på karln så hittade jag bara länkar till ovan nämnda moderna R n B-artist och inte denna 70-talssångare. Till slut så fann jag bloggar med några få rader om Angelo, där det framgick att han släppte bara två plattor och samarbetade nära just Chicago, vilket kan märkas en del på plattan. Men jag chansade ändå med nyss nämnda samarbetspartners som ledtråd och det är alltid kul att bli positivt överraskad av något som jag inte har en susning om vad det är.
   
Angelo bjuder på fantastiska avkopplande ballader av sing & songwriter-karaktär och snabbare låtar med lite funkjazz-stil, en lite mer light-variant av Chicagos stil, kan man säga. "The days of you and me" och den mollstämda sista låten "Goodbye bluesome lady" är minst sagt lysande och vad sägs om den riviga inledningen, "Hurly-burly"? Angelo ramar in det bästa och skönaste från 70-talet på ett genialiskt sätt och gör det med några av branschens legender i sättningen. Därför blir förväntningarna på hans andra platta bara större, om jag nu hittar den.

Jag hittade bara ett spår från denna platta, "Hurly-burly"!



Gary Moore - The platinum collection
Detta var nog ändå denna månads kronjuvel. För ett väldigt lågt pris hittade jag denna magnifika trippel-CD
med Gary Moore, som alltså är en verkligen storartad samling av hans solokarriär utgiven på Virgin. De tre skivorna är uppdelade i olika stilar, CD 1 innehåller hans hårdrocksperiod under 80-talet med jättehitsen "Out in the fields", "Over the hills and far away", "Friday on my mind" och Parisienne walkaways".
CD 2 innehåller 90-talets framgångsrika blueskarriär med "Still got the blues", "Cold day in hell" och Gary Moores duett med Albert King, "Oh pretty woman", och CD 3 är liveupptagningar av flera av låtarna från CD 1 och 2. Tyvärr är det, vad jag tror, inte en hel konsert och det framgår inte heller någonstans var och när upptagningarna är gjorda, vilket är lite ovanligt av ett stort skivbolag, som annars brukar vara noga med informationen på sina alster.
Men själva boxen är helt otrolig och sprängfylld med lysande gitarrspel, rockiga hits och enorma liveupplevelser av alla de slag, eller vad sägs om en liveupptagning med både Gary Moore och Phil Lynnott? Ett måste för alla Gary Moore-fans verkligen!

Här lyckades jag faktiskt hitta något från plattan som stack ut från alla hitsen, liveupptagningen där Gary Moore och Phil Lynnot spelar "Stop messing around" i en rockig upptagning från Ulster Hall i Belfast 1984. Håll till godo!



Fem skivor med Earl Klugh
Mer gitarrkungar, fast av ett helt annat slag. Min kompis Otto Ratz är skyldig till mycket av den musik jag lyssnar på, främst då inom jazzområdet, och det var också han som lärde mig vem Earl Klugh var. Den amerikanske gitarristen som lyckas ta den akustisk gitarren till helt nya och modernare marker, för medan gitarrister som George Benson och Al Jarreau på ett genialiskt sätt lyckas få en elgitarr att låta funkig så använder sig Earl Klugh främst av en akustisk variant till skön och funkig jazzsoul. Jag gick och spanade på dessa fem Klugh-skivor under ett par månader, osäker på om jag skulle ha dessa, men insåg nu till sist att det ska jag visst! Det är inte alls omöjligt att jag vid något senare tillfälle rycker loss någon av skivorna och skriver om en av dom separat, men här och nu, en glimt av fem av de mest avkopplande och mysiga musik man kan hitta.

Dessa fem är från åren 1981 - 1985 och är, i åldersordning:
- "Crazy for you" från 1981
- "Low ride" från 1983
- "Wishful thinking" från 1984
- "Soda fountain shuffle" från 1985
- "Key notes" från 1985
Plattorna är alltså i överlag instrumentala, med kanske någon enstaka refrängsång på något spår. I skrivande stund har jag hunnit höra två av dom, "Crazy for you" och "Low ride" och dom verkligen både smeker och svänger på samma gång. Tänk att ligga i solen en sommardag och bara låta sig smälta till tonerna av Klughs mjuka gitarr och den mysiga jazzsoulproduktionen.

Eftersom det är hela fem plattor som delar på den här uppmärksamheten så får jag helt enkelt bjuda på två klipp också, från de två plattor jag har lyssnat på för tillfället, "Crazy for you" och "Low  ride". Från den förstnämnda, den inledande "I'm ready for your love" och från "Low ride" titelspåret.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...