torsdag 31 mars 2016

Månadens bästa fynd - Mars 2016 (Depeche Mode/Earth, Wind & Fire/Chicago)

Som ett litet avbräck i rotandet bland mina första skivor så kommer en uppdatering för mars månad. Mars var en riktigt bra månad, med mycket CD-köp av varierande sort och ännu mer 70-tal på vinyl. En skiva kan direkt kan säga att jag kommer att skriva om i en enskild artikel är den fantastiska kombinerande DVD och CD-utgåvan med saxofonisten Scott Hamilton och en grupp svenska musiker på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Men här kommer tre andra verkligen rekommenderade favoriter bland månadens fyndskörd:

Depeche Mode - Catching up with Depeche Mode
Den här samlingen gav mig huvudbry. Som ni kan se har den samma omslag som Depeche Modes första samling "Singles 81-85". Men titeln är alltså helt annorlunda och låtlistan är också lite speciell. Detta är dock fortfarande en samling, men gjord för den amerikanska marknaden och den är följaktligen en USA-utgåva. Den gavs ut samtidigt som deras mer kända samling, men var till för att den amerikanska marknaden, som just upptäckt bandet då, skulle få en chans att "komma ikapp" med bandets tidigaste låtar. Här finns alltså titlar som "Dreaming of me" (deras första låt), "I just can't get enough", "Master & servant", "See you", "Blasphemous roumors"  och "Shake the disease". Däremot saknas "People are people", "Get the balance right", "Everything counts" och "Leave in silence" och man har klämt in B-sidorna på "Shake the disease" och "It's called a heart". Den ena nämnde jag när jag skrev om "Shake the disease", den lite kajundoftande "Flexible", samt "Fly on the windscreen", som sen skulle mixas om och bli starkare på "Black celebration"-plattan. Varför B-sidorna ansågs viktigare än ovan nämnda singlar lär jag aldrig får reda på, men det är ändå en kul liten samling, givetvis med underbara synthklassiker, speciellt om man tycker att udda amerikanska utgåvor är lite speciella.

Här tycker jag att ni ska få njuta av den idag tämligen bortglömda allra första hiten, "Dreaming of me".



Earth, Wind & Fire - Faces

Himmel, vilket dubbelalbum! De Earth, Wind & Fire-plattor jag redan har tidigare skrivit om, "All 'n all" och "I am" står förstås i en klass för sig, men sedan kommer nog den här klassikern som är funkig soul från första till sista minuten. Maurice White fick frågan en gång vilken av deras plattor han var mest nöjd med och han sa:
"Probobly "Faces" because we were really in tune, playing together and it gave us the opportunity to explore new areas"
Jag förstår honom, för hans produktion är helt fantastisk och blås och stråkar sitter som ett knytnävsslag, samtidigt som balladerna smeker skönt! Inledande "Let me talk" slår an tonen perfekt och "Turn it into something good" och "Pride" är helt otroliga spår. När året ska summeras i december så är denna kandidat till att hamna riktigt högt på listan över årets fynd!

Just "Let me talk" är mitt Youtube-val från plattan.



Chicago - 13

Jag blir alltid lycklig när jag hittar ännu en av Chicagos många plattor och denna är den trettonde i raden, från 1979. Det var ingen platta som blev någon av jätteklassiker och av någon anledning så fick den rätt ljummen kritik. Och visst, här finns inga megahits eller låtar som aspirerar på att bli det, förutom möjligen den inledande, långa och sköna "Street player". Låter inte låten bekant? Om jag säger Bucketheads "The bombs" som gick på dansgolven jämt hösten 1995 så kanske några nickar igenkännande, för den låten hade hela sin melodi lånad från just "Street player". Men jag gillade aldrig den totalt sönderklippta moderna dansversionen utan Chicagos original är ett funkigt mästerverk som egentligen är i paritet med deras mest kända hits. Donnie Dacus sjunger lead på flera låtar här och detta är också sista plattan som han är med på, eftersom han hux flux sparkades efter turnén. Jag ska inte påstå att Dacus är någon mästersångare heller, jag tycker själv både Peter Cetera och Robert Lamm är bättre sångare i Chicago, men för helhetsintrycket av plattan gör det inte så mycket. Detta är en underskattad platta fylld med, kanske inte klockrena hits, men väl snygga låtar med enormt skönt blås och vackra kompositioner, precis som det ska vara!

Självklart ska ni också få njuta av den nio minuter långa "Street player"!

onsdag 23 mars 2016

Nytt i bloggen - You might also like

Som en del av er kanske har märkt så har jag passat på att lägga till en länkrad under varje artikel som heter "You might also like". Bloggen har ju ändå hållit igång i sju år nu så det vore synd att lämna gamla skivartiklar bortglömda, så nu kan ni surfa vidare bland skivorna obehindrat genom att klicka på länkarna till artiklarna. Förhoppningsvis kanske ni också hittar skivor ni blir intresserade av att skaffa! Mycket nöje!

söndag 20 mars 2016

Sandra - Ten on one (the singles)

Jag fortsätter min vandring genom mina allra första skivköp. Även om jag hade köpt eller fått skivor/singlar sen 1986 så var min första och andra prioritering under mer eller mindre hela 80-talet radion, eftersom jag ju där kunde få mina favoritlåtar inspelade gratis. Jag vet, det låter lite likt hur mentaliteten är idag, fast med digitala medel, men det är en diskussion för en annan gång.

Den här skivan har jag redan berättat bakgrunden om, när jag skrev om mina två Sandra-skivor "Into a secret land" och "Mirrors" för två år sen. Dessutom så är jag väldigt sparsam med att skriva om samlingsskivor, men nu är ju ändamålet ett annat. 1988 så vaknade alltså mitt intresse för denna tyska skönhetsdrottning enormt när jag hörde "Everlasting love" och "Innocent love" på radion. Jag blev helt galen av hennes musik och beslöt mig för att köpa en skiva med henne, kosta vad det kosta ville. Så jag styrde kosan en kväll mot Thylins Skivbutik och kollade på Sandra-skivor. En samling skulle vara det bästa, med alla hennes hits så här långt, vilket var lika med singlarna från hennes enda två plattor som hon givit ut, "The long play och "Mirrors". Dessutom medföljde en gigantisk poster med bild på skivomslaget. Därför köpte jag "Ten on one (the singles)", tyvärr minns jag inte för vilken summa, men nya skivor då var inte riktigt så dyra som idag.

Jag minns ännu känslan när jag för första gången, utanför affären, tog ut skivan och kollade på den. Skivan gav lite statisk elektricitet från sig och jag höll en ny, glänsande och len vinylskiva i min hand, stirrandes på den svarta Virgin-etiketten. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, detta är en myskänsla man inte kan få på Spotify!

Den här skivan spelade jag raskt in på band, som jag sen har vevat ett par hundra gånger. Själva vinylskivan är därför fräsch och inte spelad så många gånger. Däremot kanske det märks på omslaget att den har 28 år på nacken.
Det finns ju en uppsjö av Sandra-samlingar som är utgivna efter denna och självklart är "Ten on one" inte ett måste om man inte är ett riktigt fan. Hennes "18 greatest hits" från 1992 är bara den ett bättre köp om man främst bara vill ha hennes samlade 80-talssinglar. Men om man däremot vill ha en samlad kollektion av hennes tidigaste hits från hennes två mest framgångsrika album så är det ett gott köp för skivan är ändå en fin samling med ett riktigt stiligt och sparsmakat omslag, och givetvis skön 80-talsmusik! Jag lär behålla denna skiva vilket fall som helst, eftersom det ändå är ett stort nostalgiskt skivsamlarminne för mig.

Så vad väljer man för Youtube-klipp när det gäller ett samlingsalbum? Jag tar två tämligen bortglömda låtar som inte spelas allt för ofta, "Hi! Hi! Hi!" och "Little girl".



söndag 13 mars 2016

Red Norvo Trio - Red Norvo Trio

Den här skivan har ni kunnat läsa lite grann om redan, om ni har plöjt igenom avdelningen "Vad gillar jag?" ovan, men eftersom jag nu firar 30 år som skivsamlare så tycker jag att den ändå förtjänar en speciell plats. Detta trots att det inte är den allra bästa i min jazzsamling. Missförstå mig inte, det är en bra platta, men det finns mycket här som skulle kunna fyllas på för att göra den vassare.
     Detta är kanske ingen skiva från mina allra tidigaste skivköpsår, men det är likväl den första i sitt slag, nämligen min allra första egna jazzplatta, som jag köpte 1991 på Fyndlagret i Sundsvall. Då låg second hand butiken på Södra Järnvägsgatan här i Sundsvall och jag bodde bara ett stenkast ovanför så jag hade rekordnära dit. Så en lördag gick jag dit och såg en jazzplatta för 10 kronor utgiven på 60-talet som såg väldigt intressant ut, Red Norvo Trio. Vibrafonisten Red Norvo hade jag hört låtar med på "Smokerings" i radio, fast då främst i storbandsfacket. Jag fick då för mig att jag absolut ville ha den här skivan och att det vore kul att äga jazzplattor, inte bara kopiera dom på kassett från min kompis Otto Ratz, och köpte den. Jag vet, jag hade älskat jazz i drygt fem år och först nu förstått att det var roligare att äga skivorna, men jag försvarar mig med att jag var tämligen snål som ung.

Red Norvo är annars en musiker jag har blandade åsikter om. Som swingvibrafonist med eget storband är han helt OK och en riktigt bra sådan. Däremot finns det ännu starkare i genren och när han dessutom på flera inspelningar envisas med att ersätta vibrafonen med den inom jazzen mycket ovanligare xylofonen så har jag allt mer svårt för honom. Xylofonen, med sina träplattor, gör att jazzen plötsligt får en mer hawaii-liknande stämning som jag inte alls tycker passar i swingsammanhang.

På den här skivan, vars inspelningar är gjorda 1950, så spelar han dock vibrafon, tillsammans med gitarristen Tal Farlow och basisten Charlie Mingus. Denna trio har med sin lite udda sättning vuxit med åren till en speciellt uppskattad trio i jazzsammanhang. Det problem jag har är att även om trion spelar ett antal riktigt fina och avkopplande swinglåtar så känner jag att en hel platta med denna sättning inte riktigt håller utan jag sitter och med jämna mellanrum och längtar åtminstone efter ett piano.
     Sen måste jag säga att denna skiva utgiven på Rondo-Lette har nog kanske en av jazzhistoriens mer fulare och märkligare skivomslag, som med en tumnagel missar en plats i Kultstämplat-facket. Vem var det på Rondo-Lette som kom på idén att denna swing i det väldigt lilla formatet skulle bäst illustreras av en uppstoppad stork som i näbben har en påse med tre plastdockor föreställandes bäbisar??? Om idén är att detta är en platta som är mer passande att göra barn till så skeptar jag kanske lite grann. Men det beror väl på vad man har för romantiska vanor, antar jag...

Men tillbaka till musiken, i lagom dos så är detta riktigt snyggt och vackert och inledande "Blue room" och "September song" är två av spåren som lyser bäst. Men hur mycket eller lite jag lyssnar på skivan är oväsentligt, den har ändå för alltid en viktig plats i min samling, som min allra första egna jazzplatta. Och om man gillar denna sättning så finns det bra många fler inspelningar utgivna med denna trio, även i modernare utgåvor! Så luta er tillbaka och låter er gungas av Red Norvo Trio och en av plattans finare spår, "September song".

måndag 7 mars 2016

Owen Paul - My favourite waste of time

Jag köpte min allra första egna platta 1986 och som jag har skrivit i en av mina allra första artiklar så var min första skiva Paul Hardcastles självbetitlade debut från året innan. Med andra ord så slog det mig att min skivsamling därmed fyller 30 år i år! Jag ägde dock musik i fysiskt format lite tidigare i form av min första singel, Whams "Freedom", men den singeln fick jag i present så jag känner att den inte riktigt räknas som start. Och för att fira mina 30 år som samlare så hade jag tänkt att ägna ett tag nu åt äldre skivfynd, skivor eller singlar som tillhör några av mina första och tidigaste i min samling. Självklart är det bland dessa jag har mest minnen och nu när skivsamlandet var i rullning så att säga så kan jag kosta på mig att räkna in skivor jag har fått där efter också.

Därför kan jag nu skriva om en låt och artist som jag nästan helt glömt bort. Här kan vi snacka bortglömd låt för detta är en hit jag inte har hört på en halv evighet och som jag just upptäckte att den faktiskt var riktigt bra! En äkta "One-hit-wonder" från Skottland vid namn Owen Paul, född med efternamnet McGee. 1986 kom en lagom skön och mysig gitarrdänga som folk gick och nynnade på rätt mycket det året, "My favourite waste of time". Ja, jag vet att det egentligen är en cover, av amerikanen Marshall Crenshaw, men den versionen blev aldrig någon riktig hit utan man kan säga att för den stora massan var det Owen Paul som gjorde den stor. Om jag ska välja så måste jag för en gång skull hellre berömma covern, för Crenshaws lunkande 60-talspastige från 1979 känns rätt trist. Owen Pauls version däremot är en pigg, charmig och somrig gitarrhit, som jag dock hörde mig rätt less på under några år. Med det resultatet så känns det rätt märkligt att man nu inte har hört den på minst ett decennium istället, men det är kul att för en gångs skull få återbekanta sig med en gammal klassiker! Det sker inte så ofta.

Den här singeln får, om jag inte minns helt fel, betraktas som den andra singeln någonsin i min ägo, efter Wham, och jag fick den i födelsedagspresent av en familjevän till oss 1986. Jag var rätt överraskad när hon i vardagsrummet sträckte över en sån där fräck omslagslåda för singlar man ger bort i present. I den låg då den här låten, som jag då tyckte var helt OK, men inget jag aspirerade på att skaffa. Men jag lyssnade förstås på den till dess, som jag sa, radion körde sönder låten helt i ett par år.
     B-sidan på singeln heter "Just another day" och är snyggt producerad, men melodin passerar rätt obemärkt förbi.

Owen Pauls vidare karriär tog ett abrupt slut när han nästan direkt efter första plattan hamnade på kant med skivbolaget och lämnade skivbranschen i 15 år. Man kan väl säga att om man sen blir sångare i ett band som kallas "Ex-Simple Minds", alltså ett band med före detta medlemmar i ett mer känt band som försöker rida på vågen av detta band, så kan ju inte vägen till berömmelse ha gått spikrakt direkt.

Jag ägde dock Owen Pauls debutplatta, "As it is", under några år, en rätt blek och intetsägande platta, innan den rensades bort i den årliga städningen i samlingen. Men den har faktiskt ett spår till som faktiskt är riktigt bra och som jag hörde några gånger i radions Kulan I Luften, "Somebody's angel" och eftersom jag inte äger plattan och den låten längre och för att ge en liten bonus så bjuder jag också på den låten som klipp. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon riktigt bra video på "My favourite waste of time" så jag tar en version med bara ljud.



tisdag 1 mars 2016

Månadens bästa fynd - Februari 2016 (Gary Moore/Angelo/Earl Klugh)

Dags för en ny månadsredovisning av skivfynden. Förra året vad februari en katastrof, eftersom februari generellt sätt är månaden då alla second hand-affärer och loppisar har lågsäsong vad gäller inflöde av nya saker. Men detta år så blev det en helt OK månad då jag åter besökte en loppis vars stora skivavdelning drivs av mannen som ägde Harvest Records, vår senaste skivaffär. Därför blev det en hel del jättefina plattor till kanonpris som jag normalt inte skulle hitta i normala skivbackar på loppisar. Tre skivor tipsar jag om här i tre helt olika genrer och från helt olika tidsåldrar.

Angelo - Angelo
Om Angelo, alltså inte R n B-stjärnan D'Angelo, visste jag exakt ingenting när jag stod och tittade på den här plattan. Mer än att han hade väldigt bra val av samarbetspartners på sin självbetitlade debutplatta från 1976, eller vad sägs om Danny Seraphine, Laudir De Oliveira och Peter Cetera från Chicago, Lee Ritenour samt Carl Wilson från The Beach Boys? Hur mycket jag än googlade på karln så hittade jag bara länkar till ovan nämnda moderna R n B-artist och inte denna 70-talssångare. Till slut så fann jag bloggar med några få rader om Angelo, där det framgick att han släppte bara två plattor och samarbetade nära just Chicago, vilket kan märkas en del på plattan. Men jag chansade ändå med nyss nämnda samarbetspartners som ledtråd och det är alltid kul att bli positivt överraskad av något som jag inte har en susning om vad det är.
   
Angelo bjuder på fantastiska avkopplande ballader av sing & songwriter-karaktär och snabbare låtar med lite funkjazz-stil, en lite mer light-variant av Chicagos stil, kan man säga. "The days of you and me" och den mollstämda sista låten "Goodbye bluesome lady" är minst sagt lysande och vad sägs om den riviga inledningen, "Hurly-burly"? Angelo ramar in det bästa och skönaste från 70-talet på ett genialiskt sätt och gör det med några av branschens legender i sättningen. Därför blir förväntningarna på hans andra platta bara större, om jag nu hittar den.

Jag hittade bara ett spår från denna platta, "Hurly-burly"!



Gary Moore - The platinum collection
Detta var nog ändå denna månads kronjuvel. För ett väldigt lågt pris hittade jag denna magnifika trippel-CD
med Gary Moore, som alltså är en verkligen storartad samling av hans solokarriär utgiven på Virgin. De tre skivorna är uppdelade i olika stilar, CD 1 innehåller hans hårdrocksperiod under 80-talet med jättehitsen "Out in the fields", "Over the hills and far away", "Friday on my mind" och Parisienne walkaways".
CD 2 innehåller 90-talets framgångsrika blueskarriär med "Still got the blues", "Cold day in hell" och Gary Moores duett med Albert King, "Oh pretty woman", och CD 3 är liveupptagningar av flera av låtarna från CD 1 och 2. Tyvärr är det, vad jag tror, inte en hel konsert och det framgår inte heller någonstans var och när upptagningarna är gjorda, vilket är lite ovanligt av ett stort skivbolag, som annars brukar vara noga med informationen på sina alster.
Men själva boxen är helt otrolig och sprängfylld med lysande gitarrspel, rockiga hits och enorma liveupplevelser av alla de slag, eller vad sägs om en liveupptagning med både Gary Moore och Phil Lynnott? Ett måste för alla Gary Moore-fans verkligen!

Här lyckades jag faktiskt hitta något från plattan som stack ut från alla hitsen, liveupptagningen där Gary Moore och Phil Lynnot spelar "Stop messing around" i en rockig upptagning från Ulster Hall i Belfast 1984. Håll till godo!



Fem skivor med Earl Klugh
Mer gitarrkungar, fast av ett helt annat slag. Min kompis Otto Ratz är skyldig till mycket av den musik jag lyssnar på, främst då inom jazzområdet, och det var också han som lärde mig vem Earl Klugh var. Den amerikanske gitarristen som lyckas ta den akustisk gitarren till helt nya och modernare marker, för medan gitarrister som George Benson och Al Jarreau på ett genialiskt sätt lyckas få en elgitarr att låta funkig så använder sig Earl Klugh främst av en akustisk variant till skön och funkig jazzsoul. Jag gick och spanade på dessa fem Klugh-skivor under ett par månader, osäker på om jag skulle ha dessa, men insåg nu till sist att det ska jag visst! Det är inte alls omöjligt att jag vid något senare tillfälle rycker loss någon av skivorna och skriver om en av dom separat, men här och nu, en glimt av fem av de mest avkopplande och mysiga musik man kan hitta.

Dessa fem är från åren 1981 - 1985 och är, i åldersordning:
- "Crazy for you" från 1981
- "Low ride" från 1983
- "Wishful thinking" från 1984
- "Soda fountain shuffle" från 1985
- "Key notes" från 1985
Plattorna är alltså i överlag instrumentala, med kanske någon enstaka refrängsång på något spår. I skrivande stund har jag hunnit höra två av dom, "Crazy for you" och "Low ride" och dom verkligen både smeker och svänger på samma gång. Tänk att ligga i solen en sommardag och bara låta sig smälta till tonerna av Klughs mjuka gitarr och den mysiga jazzsoulproduktionen.

Eftersom det är hela fem plattor som delar på den här uppmärksamheten så får jag helt enkelt bjuda på två klipp också, från de två plattor jag har lyssnat på för tillfället, "Crazy for you" och "Low  ride". Från den förstnämnda, den inledande "I'm ready for your love" och från "Low ride" titelspåret.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...