lördag 31 december 2016

Dom bästa skivfynden 2016

Att summera 2016 är inte lätt, för ur skivsynvinkel har detta varit ett helt otroligt år och det är svårt att göra ett topp 10 och lämna ute så många bra skivor och fynd! Självklart så har 2016 varit ett år då musikvärlden förlorat väldigt många stora legender. Men låt mig för ett ögonblick lämna det tråkiga och koncentrera mig på det som varit bra med detta år. Alla format i samlingen, LP, CD, vinylsinglar, ja, till och med CD-singlar, har fått uppsving i år, inte minst från sommaren och framåt. Sommaren och hösten har varit som en galen karusell där möjlighet efter möjlighet har dykt upp till att hitta fynd, både här i Sundsvall, i Timrå, i Stockholm samt även i Hudiksvall. Inflödet av vinyl har varit förhållandevis OK, många har insett vinylens nya värde och antingen håller hårt i dom själv eller försöker sälja dessa, men när det har kommit in bra saker så har det kommit in med råge på second hand-affärerna.

Bland genrer så har i stort sätt allt också flödat. Mycket jazz, mycket 70-tal och 70-talssoul, mycket 90-tal och mycket 80-tal, även om det fortfarande är svårt att försöka hitta bra och spännande 80-tal som jag inte har redan.

Åter så har jag alltså summerat året med att göra en topp 10 av de bästa fynden under året. Låt mig först bara dra en liten idag småkul anekdot kring årets sämsta fynd. Årets besvikelse går till en singel med Smithereens. Nu kanske ni tror, va, Smithereens? En besvikelse, inte möjligt? Jag hittade en singel med Smithereens som hette "(You is) A guarente for love", indierockbandet Smithereens som jag trodde. Den såg lite märklig ut, dels verkade en medlem se väldigt feminin ut plötsligt och engelskan i titeln halkade väldigt mycket för ett amerikanskt band. Men jag köpte den och möttes av 80-talsdisco, riktig tafflig, trist producerad samt ointressant sådan! Vad är detta? Och en tjej vid mikrofonen? Jag fick Googla på den och fick reda på att det fanns ett holländskt euroband som släppte på sin höjd en eller två singlar runt 1985 vid namn Smithereens, medan indiebandet heter THE Smithereens. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det kändes en aning snopet.

Nå, en del av skivorna här har jag skrivit om redan, om inte annat i månadstexterna, och dessa får bli en påminnelse om en bra skiva, i övrigt så hoppas jag att du får upptäcka en hel del ny och spännande musik att köpa under 2017!

10) Gary Moore - The platinum collection (CD): I februari blev jag riktigt glatt överraskad när jag för ett väldigt lågt pris hittade denna fina 3CD-box med Gary Moore i riktigt bra kvalitet. Detta är kanske det mest ultimata man kan ha av Moore. Skiva ett är hitsen från hans hårdrocksperiod på 80-talet, skiva två är från hans bluesera på 90-talet och skiva tre är en livekonsert! Kan det bli bättre?




9) Erasure - Audiovisual (CD): Bootlegs är jag inte så bortskämd med och framför allt inte att hitta såna på vanliga second hand-affärer i Sundsvall, men på Erikshjälpen i januari hade en stor hög med CD-skivor med band som The Smiths och Erasure kommit in och den som glänste mest var denna Erasure-bootleg med en livekonsert från 1992. Ljudet och konserten är riktigt bra och här finns alla hitsen fram till ABBA-Esque.


8) Naked Eyes - Fuel for the fire (LP): Bland det roligaste jag vet är förstås att äntligen hitta skivor med artister som jag har letat en hel evighet på att få en hel platta med, men misslyckats i alla år. Så var fallet på Sundsvalls skivmässa i april i år då jag efter ett helt livs sökande till sist hittade en platta med den bortglömda engelska synthgruppen Naked Eyes. "(What) In the name of love" har fastnat i mitt huvud från barndomen då den visades i TVs "Bagen" med Cia Berg och jag satte en bandspelare till högtalaren på TVn och spelade in låten. I många år var det min enda kontakt med bandet och låten. Singeln har jag redan skrivit om här, men till sist hittade jag hela plattan, "Fuel for the fire", en lektion i galant och härligt new wave-synthpop från 80-talets mest intressanta period!

7) Chvrches - Every open eye (CD): Från synthpop av gammal model till synthpop model ny. Jag har även letat, inte ett helt liv förvisso eftersom bandet inte funnits så länge, men i flera år i alla fall efter en platta med det överlägset bästa som popvärlden kommit med under 2010-talet! Engelska Chvrches med sångerskan Lauren Mayberry som gör synth som har melodier som passa bra in i vår moderna tid, men ändå låter väldigt mycket traditionell synthpop samt Mayberrys ljusa, energiska och söta röst i förgrunden. Den här plattan, en deluxeutgåva med bonusspår köpt på Ginza i oktober, hade jag tänkt att göra en egen artikel om under nästa år, men jag kan säga så pass att detta är lysande modern synthpop som lockar och engagerar.

6) Scott Hamilton Scandinavian Five - Live at Nifirtiti (CD/DVD): Ibland tjänar man på att bryta sina normala mönster och prova sig fram. Scott Hamilton är ingen musiker jag lyssnat mycket på och jazzinspelningar så nya som 2007 brukar jag inte bry mig alls i. Men när jag på Röda Korset här i Sundsvall hittade detta dubbelalbum, innehållandes både CD och DVD, så blev jag riktigt intresserad. Hamilton spelar i Göteborg med både danska och svenska musiker, bland annat Ulf Wakenius, och lyckas svänga enormt. Men balladerna, bland annat "Dear old Stockholm", tillhör också bland plattans bästa nummer och denna livekonsert är ett modernt mästerverk i jazzgenren!

5) 40 stycken jazz-CD (CD): Titeln kanske låter något kryptisk. Under hösten så gick en affär här i Sundsvall i graven, "Videodrome", där man kunde köpa udda VHS- och DVD-utgåvor, men också en del skivor av både vinyl och CD-karaktär. Under ett par års tid har man kunna köpa en gigantisk mängd med jazzskivor på CD av finaste kvalitet som någon lämnat in och i år när affären gick i graven, i fysisk form i alla fall, så passade jag på att ladda upp. Totalt blev det 40 stycken CD-skivor med jazz av olika slag. Från de mest kända storbanden till småbandsswing av finaste märke till 20-talsjazz och från elitnamnen som alla jazzfreak känner till till namn jag aldrig hört talas om, Goodman, Herman, Krupa och Dorsey, men som verkade och var riktigt intressanta! Eller vad sägs om namn som Ivy Benson And Her All Girls Band, ett av 40-talets väldigt få helkvinnliga storband, Ina Ray Hutton, en av 40-talets väldigt få kvinnliga storbandsledare, Bert Lown & His Biltmore Hotel Orchestra, Jan Sawitt, Sonny Dunham, Lou Preager eller de brittiska 20-talslegenderna Jack Hylton, Ray Noble och Ambrose. Sommaren och hösten blev en jazzfest utav sällan skådat slag!

4) Wilmer X - Arkiv X (CD): Ibland kan man som sagt hitta det mest överraskande på loppisar till de mest chockerande priserna. "Arkiv X" är en gigantisk och mäktig 4CD-box med Wilmer X, där tre av skivorna är alla deras hits genom karriären och den fjärde är en skiva med tidigare outgivet matrial. Dessutom ett tjockt häfte med intervju av bandet! Denna box kostade mig 50 kronor på en loppis mitt i stan. Man kan väl lugnt säga att mer komplett kan inte en Wilmer X-samling bli?




3) Sex stycken David Bowie-skivor från 70-talet (LP): En av årets tragiska bortgångar var förstås David Bowies i början av året och långt innan dess hade jag börjat bli allt mer intresserad av Bowies 70-talsmatrial, efter att endast brytt mig om klassikerna från 80-talet. Jag skulle börja samla Bowie från 70-talet, bestämde jag mig för, men anade att det inte skulle bli lätt, eftersom priserna på Bowie-skivor sköt i höjden rejält efter hans död. Men jag hade stortur och kom över hela sex skivor från 70-talet till varierade bra priser! Skivorna var "The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from Mars", "Hunky dory", "Space oddity", "Low", "Diamond dogs" och "Young americans" och jag har spenderat hösten till att plöja igenom alla sex och är mer än nöjd! Skivorna har verkligen olika karaktärer, men är lysande och avkopplande. Favoriten är dock "Ziggy" följt av "Hunky dory", så ibland lönar det sig att ge sig på nya banor och bryta ny mark för sitt samlande.

2) Lennie Tristano - The new tristano (LP): När jag satt på tunnelbanan i Stockholm, på väg mot Solna Skivmässa i september, så funderade jag för mig själv om jag skulle ha sån tur att jag skulle hitta en Lennie Tristano-skiva på detta gigantiska event. Skivor med denna idag rätt bortglömde pianist är väldigt sällsynta och dyra här i Sverige, men omöjligt vore det väl inte?
     Jag hann komma innanför dörren, uppför trappan och gå igenom den förste säljarens sortiment så hade jag på fem minuter hittat denna Tristano-skiva från 1962 för, i detta fall, rekordbilliga priset av 50 kronor. Jag var själaglad, vilket ni som sett mina filmer från Stockholm på min Youtube-sida kanske minns.
     Det är en ensam Lennie Tristano vi möter här, som både experimenterar och låter sina nya harmonier löpa fritt, men samtidigt håller en försiktig fot i den traditionella jazzrytmen. Detta är lysande, vackert och spännande, och framför allt ett av mina absolut bästa skivköpsminnen!


1) Carpenters - Transmissions (CD): Carpenters, ett band som är enormt svåra att hitta studioalbum med, i alla fall i Sundsvall där jag bor. Därför log jag från öra till öra när jag såg den här skivan på en hylla bland miljoner andra CD-skivor. Den här Carpenters-skivan, en Collectors Limited Edition, med en livekonsert från Japan 1972, med tillhörande videoklipp samt bok, är klart årets fynd! Jag köpte den på "Boa Video" i Hudiksvall, affären som blandar video, spel och skivor i ett och som jag skrev om i min text från Hudiksvall för ett tag sen. Denna skiva kostade bara 50 kronor och det kändes som om jag vunnit högsta vinsten på lotto och satt på tåget hem sen på kvällen och bara njöt av livekänslan, medan tåget for fram i den mörka novemberkvällen!
     Detta är en väldigt fin och samtidigt häftig konsert där Karen och Richard Carpenter sjunger och spelar på sin absoluta topp och den japanska publiken är lysande och med på alla låtarna! På plattan "Now & Then", som jag köpte på Solna Skivmässa i år, så finns ett långt medley på gamla 60-talslåtar, som i mina ögon drar ner betyget på den skivan. Carpenters ska egentligen inte syssla med att spela sönderspelade 60-talscovers som nåt coverband, med några undantag som "Ticket to ride". Men på den här liveupptagningen lyckas man faktiskt långt bättre med detta medley och bandet känns mycket mer motiverat att göra det inför publik!

     En klart rekommenderbar och fantastisk skiva om man hittar den! Boken har jag inte hunnit läsa igenom riktigt än, men jag har inget annat än höga förväntningar av den!

Så slutar ett riktigt höjdarår ur samlarsynpunkt och jag har inte alls några förväntningar på att 2017 ska bli i närheten av lika starkt, men man kan ju försöka i alla fall. Bloggen kommer förstås att vandra på oförtrutet med att leverera information om de bästa skivorna, nu närmast med en hyllning till en av 2016 års tragiska bortfall, George Michael! Jag kan dock säga att artiklarna kommer att bli med lite längre mellanrum än tidigare, ungefär en vecka eller en och en halv mellan varje text, eftersom mitt arbete med min Youtube-kanal också tar lite tid.

Tre låtar bjuder jag på, listans etta och tvåa, The Carpenters med en låt, inte från den här konserten, men låten finns dock med här, "Close to you" samt Lennie Tristano med låten "G minor complex". Dessutom också också sjuan, Chvrches med ett lysande spår från "Every open eye", "Bury it".
Med detta ber jag att få önska alla läsare av bloggen på återhörande 2017 och
                      ETT GOTT NYTT ÅR!





torsdag 22 december 2016

Al Jarreau - Christmas

Juletid igen, även om julkänslan känns tämligen långt borta, liksom hoppet om julesnö på julafton. Men jag har faktiskt köpt en julplatta i år och den hade jag tänkt skulle bli årets jultips. Jag blev minst sagt förvånad när jag gick på Erikshjälpen för någon månad sen och hittade en väldigt modern platta med Al Jarreau (2008 är ändå nyare än allt annat jag har med honom). Plötsligt fick jag ett infall att köpa den för att höra vad en musiker som han kan göra med ett gäng ordinära jullåtar. Normalt när en stor artist släpper en julplatta så brukar det passera mig tämligen obemärkt förbi. Jag är, som ni förstått, en stor traditionalist när det gäller julen och jullåtar. Bjällerklang, stora körer, stråkar, tenorer och sånger om juleljus, jag faller direkt för det. Vadå, min favoritjulplatta är sjungen av Stefan Borsch, vad hade ni förväntat er? Men när allsköns alla artister ska släppa julplattor och det är samma låtar i samma bjällerklangsarrangemang och allt är glatt och trevligt så blir även jag fort mätt och undviker det.

Men Al Jarreaus "Christmas" är inget för den normala traditionalisten, förutom mig. Här snackar vi inte direkt de normala amerikanska christmascarol arrangemangen, bjällerklang är det rätt lite av och hurtiga och pigga önskningar om en god jul och ett gott nytt år lika så. Ändå ger plattan mig med julkänsla än mycket annat just
nu. Här är det likväl ett snyggt julanpassat arrangemang och rytmiska melodier alternativt snygga relaxande ballader. Arrangemangen sticker verkligen ut eller vad sägs om en sval latin version av "Winter wonderland", eller "Have yourself a merry little christmas" i brasilianskdoftande bossa nova-stil. Hur låter "Gloria in excelsis" i ett häftigt funkarr? "White christmas" låter i alla fall riktigt snygg och skön i sin lugna carolliknande ljudbild, signerad Jorge Calandrelli. Jarreau har vänt och vridit på låtarna och klätt dom i helt oväntade ljudbeklädnader och lyckats ändå att framkalla en skön och avkopplande julstämning utan de allra mest traditionella recepten!

Plattan har dock en sak som drar ner kvaliteten något. En gång var Al Jarreau en av soulvärldens mest gudabenådade röster som visslade alternativt nynnade i takt med sin gitarr. När den här plattan kom ut var han 68 år och spela gitarr kan han fortfarande. Men rösten har inte åldrats riktigt bra utan det hörs att det är en nu äldre grånad sångare som försöker hitta sin forna röst, men misslyckas en hel del när han ska ta i. Däremot så är arrangemangen och produktionen så lysande, nyskapande och spännande och just det att den ändå ger en klar julkänsla att plattan är en riktigt kul och angenäm överraskning! Så om ni vill ha ett nytänk i julmusiken med ändå en skön julstämning så är Al Jarreaus "Christmas" från 2008 att rekommendera, även om rösten är en skugga av sitt forna jag.

Tre spår bjuder jag på här, "Gloria in excelsis", "Winter wonderland" och "White christmas" och med dessa julklassiker i ny dress så önskar jag alla läsare på bloggen, och andra svenskar med för den delen
                           EN RIKTIGT GOD JUL!





fredag 16 december 2016

Bland soulklassiker och loppisrat i Hudiksvall

Hudiksvall. Inte direkt den största staden och att kalla den för skivsamlarmecka vore en grav överdrift, men jag älskar att besöka städer jag i regel aldrig är i och upptäcka dom, koppla av, titta på vackra byggnader, fika eller äta gott och leta ställen att gräva efter skivor på. När X-tågen i november erbjöd en väldigt billig resa till Hudiksvall, som bara är en timmes resa från Sundsvall, så nappade jag direkt. En kul dagsutflykt för att lämna den grå vardagen en stund.

En gång tidigare har jag varit i "Glada Hudik", för lite drygt 1 1/2 år sen så jag var inte helt obevandrad i stan. För sin relativt lilla storlek till trots så är Hudiksvall en otroligt vacker stad, framför allt sommartid, men även i november som nu. Den mest spridda bilden av stan är förstås fiskebodarna vid Strömmingssundet, en otroligt vacker sommaridyll! Men även Storgatan, med sina galanta gamla hus och gator, som stundtals påminner om Gamla Stan i Stockholm, är också värd att strosa runt bland och njuta av!

Men det var ju skivor det nu skulle handla om i första hand förstås. En del av er kanske har sett filmen jag gjorde där på min Youtube-kanal för Vinyl Communitys räkning.
      Storgatan är det enda i Hudiksvall som ger en Stockholmskänsla, för vad det gäller utbudet av ställen att handla skivor i så blir det här att försöka leta bland James Last, Ingemar Nordströms och Svensktoppar vol 4 på loppisar och stora second hand-affärer. Många second hand-affärer ligger en bra bit utanför stan eller i andra mindre samhällen som Delsbo eller Enånger och har man inte körkort och är på besök i stan med tåg/buss så har man små möjligheter att ta sig till dessa affärer.
     Men Hudiksvall har något som inte min stad, Sundsvall, har: Något som liknar en skivaffär. Att kalla "Boa Video" på Västra Tullgatan för en ren skivaffär vore förstås att ljuga, för affären säljer också gamla TV-spel, serietidningar och mängder videofilmer av alla genrer. Men likväl så består affären till drygt 60 % av LP-skivor, CD-skivor, vinylsinglar och musikfilmer. CD-utbudet är enormt och sträcker sig mellan två väggar med ett par stora fulla CD-ställ. Här gjorde jag denna resas stora fynd och jag hade tänkt att inte orda så mycket den nu utan skriva en separat artikel om den, men det handlar om en fantastisk begränsad live-CD med The Carpenters, som dessutom innehåller både vanlig CD med musik och filmklipp samt bok, detta för 50 kr.
    LP-avdelningen är också enormt stor, även om det kanske inte är så många sällsynta rariteter Det innehåller en blandning av loppisrat och sånt som är intressant, om än inte särskilt värdefullt. Priserna är ganska udda. Normalt kostar skivor av denna karaktär 10 kr och om annat så prismärker man skivan på något fall. Här är det omvänt, omärkt skiva kostar 20 kr och prismärkta 10 kr.
     Däremot så har jag haft en enorm tur med 70-talssoul här. Förra gången jag var här så hittade jag den fantastiska liveplattan med Three Degrees, som jag skrev om i våras. Denna gång så kunde jag inköpa en riktigt bra skiva med 70-talsupplagan av The Supremes, i form av plattan "Mary, Scherrie & Susaye" från 1976, som också är bandets sista platta. Diana Ross var alltså inte med här och Mary Wilson är ensam kvar som originalmedlem. Supremes stjärna dalade, lite oförtjänt tycker jag, för den här skivan, utgiven förstås av Motown, är riktigt bra, även om den musikalisk inte innehåller lika ikoniska soulklassiker som de gamla 60-talshitsen!
     Jag är då inte någon stor älskare av Diana Ross musik, snarare har jag jämfört hennes röst ofta på de klassiska 80-talsplattorna med lilla seargant Hooks i "Polisskolan"-serien, om ni minns den lilla poliskvinnan som alltid lät rädd och hade problem att ta i och prata ordentligt. Men Dianas frånvaro på Supremes-plattan skulle kompenseras av att jag ändå köpte hennes tredje soloplatta, "Surrender" från 1971 och jag måste säga att den första soloperioden var hennes bästa tid i karriären, enligt mig. Plattan är producerad och skriven av Nickolas Ashford och Valerie Simpson (utom en faktiskt riktigt bra version av Four Tops "Reach out (i'll be there)) och det är förvisso plattans styrka för det är snyggt gjort, men Diana funkar riktigt bra med detta arrangemang!
     Jag var också glad över att hitta Depeche Modes "Some great reward" från 1984. Jag har förvisso den
redan, fast på köpkassett. Med denna vinylversion så har jag nu alla deras studioalbum på LP eller CD, vilket är riktigt skönt! "Some great reward" är ett starkare album, enligt mig, än föregångaren "Construction time again" och låtar som "Something to do" och "Lie to me" är klassiker som skulle ha klarat sig som singelhits minst lika bra som de stora hitsen här, "People are people", "Master and servant" och "Blasphamous rumours".
     Bland andra LP-fynd fanns namn som Thelma Houston, kanadensiska Glasstiger, Simple Minds legendariska och lysande "Live in the city of lights" och Sheila E.En hel del singlar blev det också, som Dan Reed Networks "Get to you", Luther Vandross & Janet Jacksons filmlåt "Best things in life are free", en 80-talssingel med 10CC "Don't turn me away", Martin Brileys "Salt in my tears" och Björn Skifs lite kultaktiga "Vill du inte ha mina kyssar" (skriven av Orup, vilket faktiskt hörs på texten).

Erikshjälpen finns också i Hudiksvall, även om den kan vara lite svårare att hitta då den ligger lite utanför stan, mitt i industridistriktet. Men affären är väldigt stor och skivavdelningen är också av klart godkänd storlek med mycket spännande och intressant bland alla normala loppisskivor! Här var jag glad åt att hitta en singel med New Musik, som normalt sätt är rätt svåra att hitta i 7"-format! Den här singeln hette "This world of water" och är från bandets debut "From A to B" från 1980.
     Min samling av skivor med The Hues Corperation växer stadigt och på ett år har jag hittat tre stycken. Här hade jag turen att hitta bandets tack- och farväl-platta "Your place of mine" från 1978. När bandets popularitet nu hade dalat så splittrades bandet efter denna.
     En rekommenderbar soulplatta från 80-talet är Teddy Pendergrass "Love language" från 1984.
Pendergrass var sångare i Harold Melvin & The Blue Notes och får räknas som en av 80-talets mest skönsjungande soulröster. "Love language" innehåller övervägande låtar i balladtempo och normalt brukar det bli lite för mycket av den varan, men här är balladerna så pass snyggt gjorda och välsjungna att det funkar ändå utan att det låter för långsamt och segt. Producentgiganten Michael Masser har producerat riktigt snyggt och inte minst rekommenderas låten "Hold me", som är en duett med en ung ännu oupptäckt talang vid namn Whitney Houston.
     Jag ska erkänna att mitt intresse för 90-talets pojkband är egentligen lika med noll. Jag stänger av när jag hör Westlife, Backstreet Boys eller N'Sync. Men det finns ETT undantag, ett pojkband som faktiskt har gjort en del riktigt bra låtar som har en stor del souldisco med 70-talskänsla i sig, vilket alltid tilltalar mig, och det är Take That. Här lyckades jag faktiskt hitta hela fyra riktigt fina singlar med dom på en gång, vilket var riktigt överraskande. Här fanns balladen "Babe" (med ett speciellt omslag som man också kunde använda som ställbar tavla), 70-talscovern "Could it be magic", "Pray" och nästa 70-talscover "Relight my fire".

En second hand-butik som jag inte hann med denna vända, men som jag besökte förra gången och som är värd att nämnas, är Håstaholmens Biståndscenter, som drivs av föreningen Help To Life. Den ligger en liten bit utanför centrum och jag minns att jag fick gå en rätt jobbig bit längs motorvägen för att komma dit. Deras skivavdelning är dock riktigt stor, även om man även här, som överallt annars, för zick-zacka mellan loppisskivor och riktigt intressanta skivor. Dessutom hade dom då systemet att om man köpte en LP eller DVD så fick man en CD eller en VHS gratis, vilket är ett något desperat, men intressant, sätt att kränga saker som inte blivit såld. För min del så köpte jag både Gerry Rafferty och en lysande jazzplatta med gitarristen Barney Kessel och fick en Gloria Estefan-CD på köpet. Men just för att skivavdelningen, och butiken i övrigt för den delen, är så pass stor som den är så är Håstaholmens Biståndscenter väl värt ett besök!

Ett ställe till där det finns skivor är på Röda Korset, som ligger på Trädgårdsgatan. Affären är riktigt stor och uppdelad i två våningar och på övervåningen ligger bok- och skivavdelningen. Men skivavdelningen är, om man jämför med de ovan nämnda ställena, ett mecka om man gillar Cool Candys, Jim Reeves, Streaplers
och Godbitar från Svensktoppen och jag hittade noll intressant förra gången och var beredd att ge upp även här. Men visst är det fantastiskt när man hittar 98 % dynga och mitt ibland dessa hittar det enda som är något och det visar sig då vara chockerande bra! Så var det här när jag plötsligt hittade ett mindre känt soundtrack, till en film betitlat "Short eyes", där Curtis Mayfield hade gjort och sjöng all musik till! Dessutom Chicagos första samling, som är inräknad i deras samling som "Chicago IX", samt ett dubbelalbum med klassisk musik där Arthur Rubinstein spelar Frédéric Chopin i inspelningar från 30-talet! Tre av resans bästa skivor hittade på det kanske sämsta skivstället under redan.
     Curtis Mayfields "Short eyes", utgiven 1977, rekommenderas varmt och är klassisk Mayfield, utgiven på hans eget bolag Curtom, där produktionen är mästerlig och låtar som "Need someone to love", "A heavy dude" och titelspåret "Short eyes" är otroligt häftiga spår!

Eftersom det var lördag så stängde i stort sätt alla second hand-affärer efter det och jag passade på att filma stans vackra byggnader samt titta på Hudiksvalls enormt vackra hamn. Sommartid så ligger båtarna som klasar och solen glittrar i vattnet! En middagspizza senare så var det hemfärd med tåg och Carpenters livekonsert i lurarna i kvällsmörkret!

Hudiksvall är ingen stor skivstad, verkligen inte! Åka ner ENBART för skivor är inte rekommenderbart och jag skulle nog inte klara av att bo här. Sundsvall har långt många fler centrala loppisar och man får verkligen sitt lystmäte om man letar klassiska loppisskivor. Men båda gångerna jag har varit här så har jag ändå lyckats hitta mycket spännande och kanonbra i musikväg och "Boa Video" är en riktigt intressant affär som jag önskar fanns i Sundsvall! Och framför allt är Hudiksvall riktigt vacker som stad! Därför så är det värt, om man är i Norrlandstrakten, att göra ett besök i Hudiksvall för att titta på byggnaderna eller den vackra vita kyrkan, fika vid fiskebodarna och sen vandra bland loppisarna och skivbackarna. Man kan säga att stan ändå är liten, mysig och naggande god även om den saknar det lilla extra i skivväg!

Tre låtar bjuder jag på här, New Musik och "This world of water" , i ett TV-framträdande från holländsk TV, Diana Ross version av Four Tops-klassikern "Reach out (i'll be there)" och Curtis Mayfields "A heavy dude".





måndag 12 december 2016

Dschingis Khan/Vikingarna - Djingis Khan

Om någon skulle fråga mig vilken min absoluta favorit bland horribla kultlåtar är så skulle det bli en svår nöt att knäcka. Leena Skoogs svenska version av "Je t'aime" ligger bra till utan tvekan, men den skulle få en hård match med en klassiker från 70-talet, som kanske ändå får räknas som en av de mest kända hitsen av kultlåtar. 1979 så ställde Västtyskland till med en stor show i Eurovision Song Contest och fick en fjärde plats för det. På den tiden så var det rena flower power-eran i festivalen och såna här utsvävningar var helt OK, vilket man kan se som märkligt idag då tävlingen efter det blev väldigt politiskt korrekt!
     Låten hade en melodi som satte sig som seg kola och gick inte att få ur sin skalle och förmodligen var det därför som låten blev en jättehit över hela Europa, "Dschingis Khan" med gruppen Dschingis Khan.
Detta var då den tiden då dansbanden såg kronor i att göra en egen cover av en känd pophit alldeles direkt efter att originalet knappt ens kommit ur tryckpressen och Vikingarna var snabbt på och gjorde sin version av den.

I mitt fall så ser jag båda dom här låtarna som bland det mest kultstämplade pinsamma som funnits och därför så skriver jag gladeligen om båda här.
     Om vi börjar med originalet så är detta ett stycke riktigt pinsam discoschlager med en refräng varenda käft kan sjunga med i och förmodligen har också, oavsett om man är nykter eller packad.
"Hoo! Haa! Dsching-Dsching-Dschingis Khaaaan!!!"
Sen är det stopp för de flesta och lallandet tar vid. Men likväl är låten så enormt vedervärdigt äckligt klämkäck och trallvänlig, som givetvis förstärks av det tyska språket och gruppens minnesrika framträdande med sin minst sagt spektakulära utstyrsel. Att ta en av sin tids farligaste män och göra discostjärna av honom känns ju milt uttryckt skrattretande bara det och så mycket 70-tal som det bara går.

Men frågan är om ändå inte Vikingarnas version var strået värre. Kanske för att min tyska är lite ringrostig och jag inte kunde såga texten på samma sätt, som jag onekligen kan i den svenska versionen. Det är möjligt att dom inte skiljer så mycket åt, men likväl så snackar vi pinsam lyrik deluxe här.
"Och varje tjej han kände för fick följa med till hans tält.
Att ingen av dom kände för att säga nej var väl snällt!"
Min kunskap kring denne krigsherre är väl inte helt perfekt, men snällhet är kanske inte det man förknippar med Djingis Khan så jag tror inte att det funkar att plötsligt bygga upp honom som en Romeo-figur. Men och andra sidan så var det väl svårt att rimma på tält så ett grovt nödrim var väl behövligt.
     Skrattfesten fortsätter:
"Så fick han också ungar i överflöd
och därför fick han också strida var dag till sin död
för barnaskaran krävde mera rum!"

Stackars Djingis! Det är svårt att vara krigare och playboy på samma gång. Sen förstås refrängen, den totalt über-allsångsvänliga refrängen som slår dig hårt i ansiktet.
"Hoo! Haa! Djing-Djing-Djings Khan!!!
Dom hojtar! Han hojtar! Dom hojtar! Alla hojtar

Djing-Djing-Djings Khan!!!"
Sen kan jag lämna det pinsamt usla omslaget till Vikingarnas "Kramgoa låtar 7" därhän för stunden, men medge att man blir lite sugen på papier maché-stek med vispgrädde på låtsasölstop av trä.

"Djingis Khan", oavsett om det är i svenska eller tyska versionen, är en av de mest klassiska låtarna i "Kultstämplat"-genren, en låt som blivit så kultstämplad att alla kan sjunga med i den, även om man inte riktigt vill. Ett disco-pekoral utan dess like som gnager sig in i hjärnbarken som en bacill, även fast den egentligen är en riktigt pinsamt usel skapelse.

När det gäller klipp så blir det förstås båda versionerna. Dels "Dschingis Khan" med Dschingis Khan från melodifestivalen 1979 och dels en nyare upptagning av den svenska versionen. Här är det från Bingolottos 20 års-jubileum där Christer Sjögren ombads sjunga sin gamla hit igen och man från TV 4s sida ställde till med fullkomlig och pinsam dansmasshysteri i studion och på filmade ställen i Sverige. Detta är så otroligt dåligt att i alla fall jag tittar med ett öga för att jag bara måste...
  


måndag 5 december 2016

Månadens bästa fynd - November 2016 (Cornelis Vreeswijk/Stan Getz/John Miles)

Veckorna flyger iväg. Det är redan snart jul och året går mot sin ända. Men ett par månadsuppdateringar hinner jag med innan jag ska summera 2016 och om hösten 2016 totalt sett har varit som en galen karusell så har november varit lite mer mänsklig och lugnare och jag har faktiskt inget emot det. Lite kan man få andas och försöka hinna lyssna igenom det som köpts den senaste tiden också. Enda undantaget var en resa till Hudiksvall som inbringade mycket spännande, men dessa hade jag tänkt att göra en speciell artikel om inom kort där jag lite grann beskriver Hudiksvalls skivutbud.
     Men en hel del spännande blev det ändå, bland annat två plattor som jag som ung sågade längs fotknölarna och som jag idag fått ändra åsikt om som vuxen. En av dessa var Phil Collins ikoniska debut "Face value" som jag stämplade som urtråkig när jag hörde den första gången, men som jag idag ser som en lysande platta! Men eftersom jag skrev om "Hello, i must be going" förra månadssummeringen så vill jag variera lite grann. Ett annat kanonfynd var hela fem CD-skivor med jazz, alla för fem kronor IHOP! Kan det bli bättre? Kanske årets billigaste köp. Nå, till månadens fynd!

Cornelis Vreeswijk - Cornelis bästa (3LP-box) (1985)
Jag kom över en hel del skivor med Cornelis Vreeswijk till ett bra pris. Cornelis röst har jag alltid gillat och han har gjort några av visgenrens mest ikoniska verk. Dock har han också gjort några av visgenrens mest sönderspelade låtar också och jag känner mig minst sagt lite less när jag hör "Hönan Agda" eller "Turistens klagan" för miljonte gången, något som vad jag förstår jag delar med Cornelis själv under sin levnads tid. Däremot har det aldrig kommit mig för att börja köpa hans skivor förrän de senaste åren och så småningom kommer det nog en text om en hel Cornelis-skiva.
     Samlingar med Cornelis finns det exakt hur många som helst, men få är så mäktiga som denna LP-box med tre LP-skivor som jag fick tag på, utgiven 1985 av dB Records. På denna samling ryms både en del välkända Cornelis-låtar, "Felicia adjö", "Deirdres samba", "Trasiga skor", "Personliga Person" och "Blues för Fatumeh", samt tyvärr "Turistens klagan" och "Brevet från kolonien", men vissa svin får man räkna med. "Hönan Agda" slipper vi i alla fall.
     Men här finns också en hel del mindre kända låtar, "Dubbelquatrin om Tennis" från 1978, "Bruna bönor complet" från 1980 eller hans brinnande satir över radions skval i "Hommage för Sveriges Radio" från 1981. Utgivningarna sträcker sig mellan 1964 till 1981. Detta är en perfekt box om man vill upptäcka Cornelis och få en varierad bild av hans musik, där både hans mest kända och nya låtar att upptäcka ryms!
     Att välja EN låt från en box med tre plattor är absolut inte lätt, men låten "Veronica" har alltid legat mig varmt om hjärtat så jag tar gärna den.


Stan Getz - Stockholm sessions ´58 (1988)

För 1 1/2 år sen så skrev jag om Stan Getz äventyr i Sverige och att han bodde här i flera år på 50-talet med svensk fru och barn. Dock var detta långt ifrån en lycklig tid för Stan och 1958 flyttade han till Köpenhamn för att komma bort från drogerna. Men likväl så spelade han många inspelningar med svenska musiker det året och 1988 så samlade skivbolaget Dragon, under ledning av dess ägare, radiomannen Lars Westin, ett flertal av dessa inspelningar på detta dubbelalbum. När jag såg denna platta på mitt nya skivmecka här i stan, second hand-butiken "Återbruket", så blev jag själaglad för tänk att äntligen få ett helt album, och ett dubbelt sådant, med Getz musik i Sverige på 50-talet!
     Getz kanske mest kända verk under sina Sverigeår, "Dear Old Stockholm", är från 1951 och därför inte med här, men istället hyllas huvudstan med en annan låt som Lars Gullin gjort, "Stockholm street" (en omarbetning av "Speak low"). Och Lars Gullin har förstås en stor del av denna platta och i övrigt finns här flera av den svenska jazzens förgrundsgestalter, samt en annan amerikan på långtidsbesök i landet, trumpetaren Benny Bailey, som egentligen var här med Quincy Jones då denne jobbade med Harry Arnolds orkester.
     Bland svenska musiker finns här trombonisten Åke Persson, pianisten Jan Johansson, pianisten Bengt Hallberg, bassisten Gunnar Johansson samt norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem.
     Här finns förutom originaltagningar också ett flertal alternativa tagningar av låtarna. Detta är en briljant utgåva, som det brukar vara med utgåvor från Lars Westin och Dragon Records! Ett stycke viktig svensk jazzhistoria på vinyl i sitt allra finaste form!


John Miles - Stranger in the city (1977)

Jag viftar med vit flagg och erkänner: Jag hade fel hela tiden! För att börja från början: Julen 1987 hörde jag en låt i radioprogrammet "Kulan in luften" med John Miles som hette "Do it anyway" och blev intresserad av den lite countrydoftande rocklåten som spelades och satsade på att få tag på plattan. Det tog några år innan jag lyckades och jag var glad över att ha den låten på vinyl, om det inte vore för en sak: Jag tyckte att resten av plattan var dötråkig och ointressant! Ska jag behöva behålla en usel skiva för en enda låt, tänkte jag. Men 70-talet hamnade långt bak i min prioritering under flera år och skivan hamnade i källaren i en hög och efter ett tag rensades den bort.
     I början av detta år så skrev jag om en annan John Miles platta, "Rebel" från 1975, vilket var en lysande platta producerad av Alan Parsons! Därmed öppnade jag självklart upp för att återta bekantskapen med "Stranger in the city" och försöka ge den en andra chans. Nu har jag gjort det och det känns märkligt att idag hylla en skiva som jag alltid stämplat som trist, men som vuxen tycker jag idag att detta är en riktigt bra platta med många sinnestämningar. Rupert Holmes står för produktionen och den är riktigt bra, inte minst i den svala och vackra "Remember yesterday", skriven om basisten Bob Marshall. "Stand up (and give me a reason)" är en annan höjdare som mynnar ut i en skönt, funkig och experimentell gitarrorgie!
     En enda svart fläck finns här och det är "Slow down" som drar lite väl mycket åt discohållet, vilket John Miles inte har röst för och det låter rätt falskt om låten. Men i övrigt är detta en riktigt vacker, snygg och skön popplatta av 70-talsmodel som är spännande och klassisk på samma gång!

måndag 28 november 2016

Jan Sparring - Med Jan Sparring i parken

Normalt sett brukar jag inte analysera enbart skivomslag, Herr Dryck gör det mästerligt på sin blogg "Katastrofala skivomslag" istället. Jag föredrar att granska märkliga skivkoncept istället i "Kultstämplat". Men det finns gånger då man dyker på ett exemplar av ett omslag som är så katastrofalt att man bara måste stanna upp och fundera. Som den här skivan med Jan Sparring, som jag köpte nyligen enbart för detta komiska och horribla omslag, där jag bara undrar: Exakt HUR tänkte man här???

Det är det religiösa 70-talet och Jan Sparring ska släppa en liveplatta och jag antar att han, eller vem som nu ligger bakom hans skivomslag, fick någon idé om att göra ett sånt cool och i religiösa kretsar nyskapande omslag som möjligt som lockar en ny publik. Trots allt brukar religiösa skivomslag vara tämligen stereotypa med grå gruppfoton i finkläder där man ler så brett man kan, eventuellt med ett instrument i knät. Så någon går nu fram till en fotograf och säger:
"Ta din absolut sämsta bild någonsin! Gör den så otroligt överexponerad och katastrofal så man inte ser vilka som är på scenen!"
Någon annan får idén:
"Ja! Sen vänder vi på skivan och gör framsidan till baksida!"
Den här bilden till Sparrings skiva "Med Jan Sparring i parken" är nog bland det sämsta jag har sett. Det ser ut som någon haschpåverkad fotograf, alternativt någon från de synskadade fotografernas riksförbund, tagit bilden och sen ska vi nu försöka lista ut vem på scenen som är Jan Sparring, eller om det ens är han och hans anhang som är på scenen. Vem vet, dom kanske gick till en Deep Purple-konsert och tog bilden för säkerhets skull. Sen när skivbolaget Prim får ett provex av skivan på sitt skrivbord säger VDn:
"Det är bara ett problem, man ser inte riktigt vilka som spelar..."
Skivans skapare suckar och säger:
"Ja, men vi skohornar väl in en bild på Janne och hans medhjälpare någonstans då..."
"Bra idé! Det köper kidsen! Då ger vi ut den!"


Jag kan sträcka mig så långt som att detta nog är en av de sämsta omslagen i min samling. Ett bevis på att musik, märklig konst och stor humor är något man kommer långt med... eller kanske inte.


tisdag 22 november 2016

Benny Goodman - Benny Goodman sextet (CBS Jazz Masterpiece)

Låt mig slå två jazzfavoriter i en smäll, den ena en fysisk person, den andra en utgivningsserie från ett skivbolag. Columbias serie "CBS Jazz Masterpieces", som fanns i slutet av 80-talet och början av 90-talet, har alltid givit ut kanonjazz där både kända titlar som givits ut flertal gånger förut och mindre kända utgåvor har rymts. Ett fint jazzmärke med höjdarinspelningar, med andra ord.

Benny Goodman har jag nämnt ett flertal gånger förut. För mig är han en av mina favoriter bland storbandsledare och jazzmusiker, främst för att det alltid varit den högsta kvaliteten av swing, men också för att han bjuder så mycket på sig under inspelningar och konserter, trots att han egentligen ska ha varit väldigt svår att jobba med och närmast en diktator med järnhand. Däremot är det att sick-sacka mellan Goodmans skivor för det är lika lätt att hitta dessa kanonplattor som dussinsamlingar med de vanligaste låtarna, "Sing sing sing", "And the angels sing" och så vidare.

Det finns många Benny Goodman-skivor på CBS Jazz Masterpieces och en annan favorit är den med Charlie Christian ("Benny Goodman sextet featuring Charlie Christian (1939-1941)"), vilket alltid är lika spännande att lyssna på.
     Den här skivan innehåller dock inte Charlie Christian, eftersom alla låtarna är inspelade mellan 1950 till 1952 då gitarrikonen redan dött. Gitarrist på denna "Benny Goodman Sextet" är Mundell Lowe, en ännu vital och aktiv 94-åring som de senaste 30 åren främst varit känd som kompositör åt film- och TV-
seriemusik. Men även om Lowe förstås inte kan kunkurrera med Charlie Christian så är han helt klart ett fullgott och lysande alternativ. Det hörs bland annat i hans solo i sista låten, den långa och spännande "Bye bye blues".
     Annars är den här plattan ett bevis på en mycket softare och nyare swing än de rekordsnabba och hurtiga två och en halv minuters-låtarna från 30- och 40-talet, och hur mycket jag även uppskattar dessa låtar så känns dessa tidiga 50-talsinspelningar ändå riktigt fräscha och sköna! Det känns som om musikerna får mer tid och utveckla musiken på ett helt annat sätt och det blir mer avkopplande. Terry Gibbs är vibrafonisten här, en något bortglömd talang vars egna orkester jag upptäckt stort i år!
     Med ett par undantag så är dock fortfarande pianisten Teddy Wilson, vilket också känns tryggt och bra! Däremot är Goodman och Gene Krupa fortfarande ovänner och trumpinnarna hanteras här, oftast, av antingen Don Lamond eller Terry Snyder.

Den här skivan köpte jag när jag var i Stockholm nu för några månader sen. Jag försökte desperat att hitta Myrorna i Ropsten, på inrådan av en kamrat på Youtubes Vinyl Community, och efter MYCKET om och men, samt pust och flås, så hittade jag den på en rätt undangömd plats. Men dess skivavdelning var väldigt stor och jag kunde lyckligt lägga beslag på den här.
     Plattan rivstartar med en riktigt bra version av "Lullaby of the leaves" och under "Four or five times" får vi även höra Goodman själv sjunga. Den klassiska "Undecided" är också riktigt skön med ett kanonsolo av Teddy Wilson och ett underbart samspel i början av Goodman, Gibbs och Lowe! Kanske inte så ovanliga Columbia-inspelningar med Goodman och kompani, men dessa tidiga 50-talsinspelningar utgivna på CBS Jazz Masterpieces är bland de bästa utgivningar från Benny Goodmans 50-tal som finns och rekommenderas varmt i höstrusket!

Som smakprov väljer jag just "Undecided" och "Bye bye blues"!


   

onsdag 16 november 2016

Michael Jackson - Thriller

Det känns lite fånigt att skriva om denna platta. Fånigt på det sättet att det är inte så lite att slå in öppna dörrar, för det finns väl knappt en person i detta land som inte har hört någon låt från den här plattan. Trots allt så är det kanske en av världens mest kända plattor någonsin. Men jag erkänner, totalt söndertjatad eller inte, jag anser ändå Michael Jacksons "Thriller" vara en av världens bästa plattor någonsin! Jag vet, "Thriller", "Billie Jean" och "Beat it" är låtar som man kan känna sig en aningen mätt på när de spelas någonstans, men om man tittar på låtarna som ren musikalisk skapelse, och inte på hur stor hit dessa är, så är dom lysande gjorda.

Quincy Jones, skivans producent, har sagt att han hellre gillar föregångaren "Off the wall" före "Thriller" och det är ju en smak sak, men han kan ju ändå inte förneka dess storhet. När skivan skapades 1982 så var budgeten satt på dryga 750 000$ och tittar man på gästlistan så kan man förstå varför. Här finns större delen av Toto med (där Steve Lukather både hörs på gitarr i "Beat it" och har skrivit "Human nature"), James Ingram är med, David Foster är med, Eddie Van Halen är med (på "Beat it") och Paul McCartney likaså. Dessutom kan en väldigt ung lillasyster Janet höras i kören på "P.Y.T (Pretty young thing)".
     Men arbetet gick inte direkt smärtfritt. En viss spänning mellan Quincy Jones och Michael Jackson kunde noteras under inspelningen, eftersom Quincy inte var så förtjust i att Michael envisades med att träna danssteg ensam i tid och otid.

Jag tänkte säga att singlarna har dom flesta hört, men faktum är att hela sju av plattans nio låtar är singlar på något sätt, där "Baby be mine" och "The lady of my life" är de enda som är rena albumspår. Det var inte direkt enda gången det hände för även från nästföljande platta, "Bad", så valde man att prångla ut hela sju singlar.
     Men de mest kända singlarna från "Thriller" har dom flesta hört, men trots att dom vevats oändligt antal
gånger i radio så får jag ändå rysningar av nostalgi när jag hör en låt som "Billie Jean". Året var 1984 och jag gick på en skola där man skulle åka på klassresa till Rörvattnet i Jämtland och i bandspelaren genom den mörka kvällen, när vi skulle åka dit, så spelade läraren som jag och några till åkte med just denna platta och "Billie Jean".
     Quincy Jones fenomenala produktion, som bäst kan beskrivas som en poppärla indränkt i soulig sås och funkig krydda, är helt enormt snygg och man ska inte heller glömma Jacksons förmåga att kunna ge denna skapelse liv med sin speciella röst och känsla! Melodierna sitter som ett knytnävsslag och är så klassiska som det går. Ja, en låt kanske jag kan se som den svagaste, duetten med Paul McCartney, "The girl is mine". Av de två duetter med dessa ikoner som blev kända med så föredrar jag den skönare och smartare "Say say say" före den här lite tramsiga och småsega balladen.
     Men James Ingrams låt "P.Y.T (Pretty young thing)" (jo, det är faktiskt han som har skrivit den låten) är en enormt skön funklåt och hela plattan rivsstartar med "Wanna be startin' somethin'" som är bland det funkigaste låtar från de tidiga 80-talet jag har hört. "Human nature" har en riktigt bra och skickligt gjord melodi och som ballad att betrakta så är den enormt snygg!

Jag har för mig att jag fick den här plattan kopierad på kassett som barn och hörde den ett flertal gånger, men just den kopian har jag inte kvar. Däremot köpte jag det här exemplaret av plattan långt senare på, tror jag, Erikshjälpen.
     Skivan har just nu sålts i 65 miljoner exemplar världen över och den är därmed den mest sålda plattan någonsin och har sin plats i Guinness Rekordbok. Michael ville inför den här plattan bli en riktig världsstjärna och man kan ju inte säga annat än att dom planerna lyckades mer än väl. Den må vara världens kanske vanligaste platta därmed, men jag tycker ännu att den är en av popsoulvärldens och 80-talets snyggaste skapelser musikaliskt.
     "Bad" var en helt OK platta, "Dangerous" var en grym besvikelse och "Off the wall" är en höjdarskiva. Men likväl så säger jag att den här skivan är Michael Jacksons tveklöst bästa platta i karriären. Teamet Jackson & Jones var kanske en av soulvärldens bästa radarpar.
     Men jag tror ändå jag lämnar de mest vanliga låtarna just nu och bjuder här på "Wanna be startin' somethin'" och "Human nature" i två liveupptagningar från Wembley Arena 1988.



onsdag 9 november 2016

Månadens bästa fynd - Oktober 2016 (Eleanor Bodel/Phil Collins/Ramsey Lewis)

Jag har denna månadssummering kvar, sen är jag i kapp och kan börja med texter om olika enstaka skivor igen! Oktober var lugnare än föregående månader, men inte totalt lugn på något sätt. Jag hittade en hyggligt stor hög med vinylsinglar, där en del var blindbuys, alltså jag visste inte alls vad det var för något utan köpte på vinst och förlust. Det är kanske snart dags för ännu en "Singeltipset Deluxe"...
     I denna månads fyndhög ingår även en beställning från Ginza innehållandes A-has nya platta "Cast in steel", en samling med låtar från Curtis Mayfields skivbolag Curtom, en skiva med saxofonisten Art Pepper och engelska Chvrches senaste platta "Every open eye", som jag kommer att skriva separat om så småningom!
     Idag blir det den normala trion med de bästa fynden som jag tänkte skriva om.

Eleanor Bodel - One way ticket (1968)
Jag samlar inte 60-tal förvisso, men när jag ser något riktigt spännande så ska jag ha det! Det här är en låt som någonstans legat mig varmt om hjärtat sen unga år, kanske just på grund av dramatiken och stämningen i låten.
     "One way ticket" skrevs av Neil Sedaka och var egentligen B-sida till hans större snyftare, "Oh Carol" från 1958. 1968 gjordes den alltså på nytt av Bodil Eleonora Olsson och blev en långt större hit här än originalet. Låten är dramatisk och man kan verkligen känna Eleanors smärta när hon sitter på sitt tåg som tuffar snabbt allt längre bort och just den stämningen i musiken är riktigt skön och precis så jag tycker låten ska framföras.
     "One way ticket" har sen dess gjorts några gånger till, av discogruppen Eruption i en, enligt mig, riktigt kass version och 1987 av svenska The Visitors i en helt OK och bra 80-talsvariant!
     Lyssna också på en betydligt sötare och mjukare B-sidan "Together", signerad två poprävar, Bengt Palmers och Claes Dieden.
     Det finns faktiskt en riktig rockvideo till låten, gjord av ingen mindre än Lasse Hallström, och den måste jag säga är riktigt snygg och modern för sin tid!



Phil Collins - Hello, i must be going (1982)
Jag var väldigt tveksam till den här plattan i flera år. Kanske främst för att jag tyckte att singeln "You can't hurry love" var en rätt intetsägande låt och var rädd att resten av plattan var det också. Jag hade fel, fullständigt fel! En del av er kanske minns att jag sa när jag skrev om Phil Collins singel "Sussudio" att jag egentligen var ett än större fan av Genesis och hans snabbare material före hans blaskiga, men mer säljande ballader. Men när jag köpte en singel med Phil Collins som hette "Thru these walls", som också innehöll en lysande B-sida som hette "Do you know, do you care" (en singel som jag kanske tar upp i singeltipset någon gång), så fick jag en helt ny respekt för Phil Collins och har sen dess verkligen velat ha den här plattan. Och den levde verkligen upp till förväntningarna! Hans tidiga soloverk, som den här andra plattan, innehåller en hel del småexperimentella utflykter som kanske inte sitter som hitlåtar, men som är otroligt välgjorda, spännande och snygga. Som "Do you know, do you care" eller "Thru these walls", som är intressant och spännande i varje ton! Eller låten "Like China" som också är riktigt snyggt gjord. Då kan man till och med stå ut med "You can't hurry love", som ändå är en trevlig liten trallvänlig 60-talscover.
     "Hello, i must be going" är verkligen Phil Collins trumplatta, för här river han loss på trumsetet i den ena låten efter den andra! Men "Hello, i must be going" är verkligen en platta för den som vill ha en lite annan Phil Collins än bara balladkungen från 80-talets slut. Och även om jag ännu ser "No jacket required" som min favorit bland hans plattor, så räknar jag mig till den skaran!



Ramsey Lewis - The movie album (1966)
Det är inte många av jazzens legender kvar i livet numera, men pianisten Ramsey Lewis, född 1935, är ännu i livet. Jag hade främst hört talas om honom bara, men inte lyssnat nåt nämnvärt på hans musik. Men när jag såg denna platta på min nuvarande favoritloppis här i Sundsvall "Återbruket" så kände jag bara att jag ville prova den. Och ibland är det bra att pröva sina musikaliska vingar och se vart det leder!
     Ser man på själva idén, en platta med covers på gamla filmlåtar så kan man förledas att tro att detta skulle vara någon sorts James Last-kopia eller dylikt. Men denna skiva från 1966 är otroligt välgjord och sen släppt på amerikanska bolaget Cadet som fanns fram till 1974.
     Bland filmlåtarna finns mängder av musik från filmer som inte direkt är de mest kommersiella och idag mest kända, som "The Pawnbroker", "The Gentle rain", "China gate" (med Nat "King" Cole i en av rollerna) och Bing Crosby-rullen "Goin' Hollywood", men även "Return to paradise" med Gary Cooper och den enda filmen jag kände till, Bond-filmen "From Russia with love". Men detta är otroligt snyggt och vackert, med underbart arrangemang av Richard Evans. Ramsey Lewis spelar med en stor orkester dirigerad av Evans, ett maffigt storband samt Cleveland Eaton på bas och ingen mindre än framtida Earth Wind & Fire-frontmannen Maurice White på trummor. Det är tillbakalutat, avkopplande och väldigt skönt gjort! Just "To Russia with love" är riktigt bra, samt även inledande "Theme from The Pawnbroker". Det kanske är lite easy listening-varning på vissa ställen, men totalt sätt en riktigt snygg och vacker skapelse där man tar jazzen till helt nya ställen och ger den en riktigt stiligt klädsel! Lyssna bara till "Girl talk" här och Richard Evans orkester och kör!

tisdag 1 november 2016

Eldkvarn, mjukpop och vinylsinglar på härlig skivmässa!

Normalt brukar jag skriva om Sundsvalls skivmässa direkt efter att den har varit, men på grund av tidsbrist då jag också varit upptagen med att redigera filmerna från Stockholmsresan så kommer den först nu, men bättre sent än aldrig antar jag.

8 oktober var datumet för Sundsvalls skivmässa i år och som vanligt var platsen Pipeline. Denna gång konkurrerade ingen mässa i Gävle och andelen försäljare var rekordstort, där två stycken också fick sitta i cafeterian och sälja. Men trots det så verkade de nöjda med försäljningen, för andelen folk på mässan var också riktigt bra. Med andra ord så var det en höjdarmässa med massa lysande fynd och även om mitt mål var att hålla igen lite efter Solna skivmässa så gick det förstås i stöpet rätt fort. Vill ni se hur mässan ser ut kan ni titta på denna film eftersom jag för Youtubes Vinyl Communitys räkning filmade där.

Fynden i år var som vanligt en galant blandning mellan 70-tal, 80-tal och lite jazz, vilket bland annat var lika med en fin liveplatta med Art Tatum. Två band dominerade, Eldkvarn och America med två skivor var. Jag hann inte gå många minuter på mässan innan jag i Stockholmsaffären Record Hunters monter hittade Eldkvarns "Musik för miljonärer" från 1980, vilket snart följdes av en platta jag velat ha länge; klassikern "Legender ur den svarta hatten" från 1990. Här finns några av bandets allra bästa låtar, som "Vi föll genom natten" och den sköna och avkopplande "Madelaine, jag kommer hem".
     Den sistnämnda köptes från en av mina nya favoritsäljare på denna mässa, ett par som har ett paketpris med tre skivor för 100 kronor. Skivorna är oftast i bästa kvalitet och i varierande genrer. Förutom Eldkvarn lyckades jag till sist hitta två skivor med ett band jag letat länge efter mer skivor med, vilket inte är lätt alls, nämligen America. Denna lysande och musikaliskt genialiska trio, producerad av George Martin, är något av mina favoriter med 70-talets blandning av mjuk pop och sing-and song-writerstil. "Hideaway" från 1978 är ännu en av mina absoluta favoritplattor från 70-talet. Men jag kan också rekommendera skivan jag köpte här, "Harbor" från 1977. En mjuk och intelligent poppärla, riktigt snyggt producerad av George Martin.
Den andra skivan jag köpte, som jag inte hunnit höra än, är "Hearts" från 1975, innehållandes hiten "Sister golden hair".
     I samma genre är för övrigt Seals & Crofts där jag köpte plattan "Diamond girl" från 1973.

En platta jag blev jublande glad åt att hitta var Commando M Piggs platta "Time beats" från 1985 (den sista under 80-talet under namnet Commando M Pigg, innan de blev bara Commando) och därmed har jag komplett med Commando-plattor, från förr alltså. Comebackskivan "När dom dumma har fest" från förra året har jag dock ännu inte.
     En väldigt rekommenderbar skiva jag hittade ärStevie Wonders klassiska "Talking book" från 1972, som jag velat ha länge men inte hittat till ett vettigt pris förrän nu. Denna Motown-klassiker har ett par legendariska Stevie-låtar i form av "Superstition" och "You are the sunshine of my life", men lyssna även till den mjuka "You've got it bad girl" eller "Tuesday heartbreak". Det är en Stevie Wonder som både är funkigare än på länge, i låten "Maybe your baby", men samtidigt också väldigt mjuk och stämningsfull!
     I övrigt kan också nämnas en sen Gladys Knight & The Pips, "Touch" från 1981, Chris Reas "On the beach" och Depeche Modes samling "The best of", egentligen ingen nödvändig samling, eftersom deras tidigare "Singles"-samlingar är mer komplett, men ändå kul att ha för samlingen!
     Också den skiva som jag jublade mest åt, Oscar Petersons tredje del i hans serie "Night train", som han gör tillsammans med basisten Ray Brown och trumslagaren Ed Thigpen. Jag har länge haft volymerna 1,2 och 4 och längtat enormt efter den sista pusselbiten. Någon gång ska jag skriva om hela denna klassiska serie, men nu lyckades jag ÄNTLIGEN komplettera denna fyra delars-serie med ikonisk pianojazz. Favoriter på denna platta är bland annat den finurliga "Diga diga doo" och den ovanligt snabba versionen av Gershwins "Summertime" ur "Porgy & Bess".

Något som var riktigt roligt var att jag äntligen fick köpa mycket vinylsinglar, där en säljare från Timrå sålde en stor hög med såna för fem kronor styck! Det blev väldigt många och jag ska inte nämna alla, men bland favoriterna finns bland annat en legendarisk soulklassiker från 70-talet, MFSB featuring Three Degrees och
"T.S.O.P (The Sound Of Philadelphia) från 1974, som också ett tag var klassisk signatur till ett av USAs populäraste program för soulmusik, "Soul train". Ett flertal program av denna musikshow finns på Youtube, kolla gärna in dessa för skön soulmusik och en kanske något överdriven dansorgie. MFSB, som stod för "Mother Father Sister Brother", var lika med Philadelphia Records husband, som spelade på bolagets storsäljande artister som O'Jays, The Stylistics, Harold Melvin & The Blue Notes och Billy Paul.
     Jag vet inte vad det är med mig och Spandau Ballet-singlar just nu, men plötsligt regnar dom över mig. Fyra stycken hittade jag i Stockholm och två till här, "Highly strong" från 1984 och "Empty spaces" från 1989.
     Vidare Jean Beauvoirs sorgligt bortglömda "Gamblin' man" från 1988, Adam And The Ants "Goody two shoes" i en specialutgåva med poster, Janet Jacksons "Escapade", Ace Of Base "Happy nation", 2 Unlimiteds "Maximum overdrive" (alltid lika glatt överraskad av att hitta 90-talets dansmusik på vinyl), Rupert Hine, som jag faktiskt aldrig sett en singel med förut, och "The set up" samt en singel som jag hoppas kunna skriva om i "Kultstämplat" snart, den före detta svenska modellen och James Bond-bruden Mary Stavin och hennes försök på skiva, "Feeling good, being bad".

Detta var en strålande mässa med många fina köp och som vanligt, hatten av för Pipeline och Tomas Lundmark som i dessa tider då Sundsvall inte har någon egen skivaffär ser till att vi kan hitta annat än bara loppisskivor på second hand-affärerna och arrangerar detta väldigt viktiga andningshål!

Tre låtar från tre album har jag valt. Eldkvarn och ett TV-framträdande från 1980 och låten "Desperados" från "Musik för miljonärer". Dessutom Oscar Peterson trio från "Night train vol. 3" och den svala "Come dance with me", samt lite funky 70-talssoul med MFSB och Three Degrees och "T.S.O.P. (The Sound of Philadelphia)" med dansklipps från just "Soul train".





tisdag 25 oktober 2016

Dead Or Alive - My heart goes bang (get me to the doctor)

Dödsfall av artister har blivit en vana i år tyvärr och det är dags att ta fram hyllningsfanan för ännu en musikalisk favorit från barndomen. Om man ser på denne person under de senaste tio åren så är det väl knappast en rolig figur, men under mina allra första år som musiknörd, när jag upptäckte popmusiken 1985, så var jag ett fan av Pete Burns och Dead Or Alive. Som nyförälskad i allt var synthmusik hette så var det svårt att inte digga Dead Or Alives smattrande och rytmiska discoljud, signerad Stock-Aitken-Waterman.

Pete Burns var annars mannen och bandets ansikte utåt med det långa håret som alltid var klädd i viss transsexuell stil, men samtidigt hade en av discovärldens kraftigaste stämmor. Den stämman har nu tystnat när han dog av hjärtproblem 57 år gammal. De senaste åren har han mest fått uppmärksamhet genom, dels Celebrity Big Brother i England där han var en väldigt omdiskuterad deltagare, men framför allt genom att ha ett sånt missbruk av att plastikoperera ansiktet att han till slut såg mer grotesk än normal ut. Därför tänkte jag fokusera på Pete Burns när han var som bäst, på 80-talet och den platta som jag ser som Dead Or Alives överlägset bästa, "Youthquake".

Men själva plattan har jag redan skrivit om en gång, så därför var det uteslutet. Därför får det bli en av mina favoritsinglar med bandet som kom 1985. Nej, inte "You spin me around", även om den är en klassiker i sig, för ni som följt bloggen vet att jag har en viss förkärlek för dom där lite bortglömda hitsen som en gång var rätt populära, men som idag är sorgligt bortglömda. Så är det med singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", som var den sista singeln från "Youthquake". Jag hörde den för första gången förstås i Tracks under hösten och som de flesta hits på trackslistan runt denna tid så fastnade den direkt! Refrängen satt som ett knytnävsslag och låtens discoproduktion var otroligt skön. Kanske bland det bästa Stock-Aitken-Waterman gjorde under sina tidigaste år. Sen är Pete Burns tarzanvrål i låten rätt speciellt och ett bevis på hans enorma stämma. Men för mig är "My heart goes bang (get me to the doctor)" minnen från lördagseftermiddagarna vid Tracks när hösten lade sig över Sundsvall och ett väldigt ungt musikfreak, nykär i sitt intresse, älskade synth och disco på radion!
   
B-sidan på låten är en liveversion av en av "Youthquake"-plattans bästa spår, "Big daddy of the rhythm" och själva albumversionen av låten har jag redan givit er, i samband med att jag skrev om plattan så om ni klickar på länken i texten så kan ni hitta låten. Men för att hylla Pete Burns musikaliska gärning så tänkte jag ändå bjuda på två låtar, dels själva singeln förstås, men dessutom en låt som inte har något med singeln eller "Youthquake" att göra. Dead Or Alives genombrott i Sverige var en cover på en 70-talsdiscohit som är riktigt snyggt gjord, men som idag aldrig hörs så därför bjuder jag på deras version av KC & The Sunshine Bands "That's the way (i like it)".



onsdag 19 oktober 2016

Vikingarna, Annika Hagström & Jakob Dahlin - Tredje gången gillt

Dansband får inte många chanser på den här bloggen, så därför ska jag ta en kort paus från alla rapporter av nyinköpta skivor (det kommer en rapport från Sundsvalls skivmässa inom kort också) med ett litet dyk ner i en kultstämplad dansbandssingel. Den är förvisso köpt under Stockholmsresan nu senast, på Myrorna i Ropsten, men den har inget med tidigare rapporteringar att göra.
     Missförstå mig inte, detta är inte ett sätt att klanka ner på dansbandsgenren. Jag kanske inte direkt älskar genren i sig, men jag respekterar den och folk som gillar musiken. Men sen finns det trots allt en rätt stor källa av kultstämplade låtar att ösa ur därifrån och Vikingarna är ett band som står för en stor del. Det är inte alls omöjligt att de kommer tillbaka så småningom i kultstämplat-facket.

Det är inte Vikingarna i första hand jag är ute efter här, även om de har gjort en egen version av låten, som dock är som vilken dansbandslåt som helst. Här är det då denna singel som gäller och denna något udda konstellation inkluderande två av det årets mest sedda TV-personligheter. Ett rejält kliv in i den svenska folksjälen någonstans, där musikalisk kunnighet och lätt amatörskap gärna går hand i hand.

Annika Hagström var nyhetsreportern och programledaren för samhällsprogrammet "Magasinet" som hastigt och lustigt började med nöje. Jakob Dahlin behöver väl ingen närmare presentation, mannen som gjorde vad som föll honom in. Dessa båda hade 1988 engagerats att leda det nya underhållningsprogrammet "Caramba", som egentligen var en fortsättning på Dahlins succé "Jacobs stege". Egentligen var de båda ett osannolikt radarpar, som dock funkade bra.

Vid sidan om detta så var Jacob också en stor älskare av schlager och att han skulle skriva en schlagertext kändes kanske inte som en total sensation. Tillsammans med Lennart Sjöholm och Vikingarnas Lasse Westman så gjorde han "Tredje gången gillt" som Christer Sjögren och Vikingarna spelade in 1988. Allt gott så långt. Låten framfördes sen i "Caramba" där någon tyckte det var en bra ide att programledarna skulle sjunga duett med Sjögren. Sen spelades denna låt in på singel och hamnade på "Svensktoppen", där den blev en stor hit. Inslaget där Kent Finell i programmet intervjuar paret Dahlin och Hagström om att komma in på Svensktoppen är klassisk radiohistoria från 80-talet. Inte minst när Jakob, som befann sig i Moskva då, ylade av äkta glädje så telefonledningarna dallrade:
"Aaaaaaaaaaah, jag har inget mer att leva för längre!!!!!"
Det fanns bara en Jacob Dahlin!

Om man nu ändå ska dissekera låten, så här 28 år efteråt, så kan man driva gäck med texten. Vad är detta för poesi?
"Ja säg en två tre tredje gången gillt.
Jag ser dej och jag reagera vilt.
Sol och måne natt och dag
Är det bara du och jag."
Reagera vilt??? Det känns som att jag skulle vilja se var dom gör då, eller kanske inte.
     Normalt brukar jag inte engagera mig i schlagertexters trovärdighet, dom har sin charm, men "sol och måne, natt och dag" måste ju vara bland de intressantare och fånigare jag har hört. Och då ska vi ändå inte tala om det grammatiska problemet i orden "dej och jag".

Jag ska inte säga att Annika Hagström sjunger värdelöst, det finns värre sångerskor, till och med på denna blogg, men inte är det bra, så pass kan säga och Jacob Dahlin är snudd på ännu värre, vilket han dock snarare tog som en komplimang. Jag säger inte att detta är en ultrapinsam kalkon som The Pinks eller Ballongdansen, Jacob Dahlins förlåter ju det mesta, men visst har den en högt kultstatus. Där normala dansbandslåtar och Vikingarnahits är intetsägande eller trista så är denna, just på grund av att Annika Hagström och Jacob Dahlin känns så fel som dansbandssångare och texten så usel, en riktigt rolig kultfavorit.

torsdag 13 oktober 2016

Månadens bästa fynd - September 2016 (The Three Degrees/Deep Purple/Jan Savitt/Claude Hopkins)

Det är mycke' nu! Nästan två veckor för sent är det dags för en summering av september månads skivfynd, en månad som kan beskrivas som väldigt bra, inte minst på CD-fronten! Hela sommaren och hösten har så här långt varit helt galen där det mer eller mindre regnat skivor över mig och då är diverse skivmässor inräknade. Men i denna sammanfattning av september månads bästa fynd är Solna skivmässa förstås inte inräknad, eftersom jag ju redan skrivit om den.
     Jag har talat förut om Videobutiken "Videodrome" som jag har köpt mycket jazzskivor från och denna månad lades affären ner, i alla fall i fysisk form (den ska fortsätta på nätet). Därför var det utförsäljning och jag lade beslag på en gigantisk hög med jazz-CDs där många av dessa var med storbandsledare som jag aldrig förut hört talas om och som jag först var tvungen att kolla upp innan jag köpte respektive skiva. Fyra skivor har jag tänkt att ta med denna gång, varav två är mindre kända storbandsledare med inspelningar från mellan 20-tal och 40-tal. Riktigt.spännande är det att få upptäcka nya bekantskaper inom den klassiska jazzen!

The Three Degrees - This is my house (1986)
Detta är en singel jag blev väldigt glatt överraskad av. The Three Degrees har jag skrivit om förut på bloggen, två gånger till och med, ett band som växt till en av mina favoriter i 70-talets soulvärld. Lite har jag dock bävat för att lyssna på deras låtar från 80-talet, i rädslan att det ska vara något sorts B-alternativ till Pointer Sisters. Dock var jag inte beredd på att de skulle ha gjort låtar tillsammans med Stock-Aitken-Waterman, Englands discokungar under 80-talet. Nu är det ett väldigt försvagat Three Degrees där Shiela Ferguson är bandets mest bekanta medlem och de andra två, Miguel Brown (ersättare för en gravid Helen Scott) och Vera Brown, bara var med mer eller mindre detta år. Men SAW har valt att här göra det som jag nästan tycker de var bäst på, den lite tidiga varianten där det låter väldigt mycket laid back 80-talssoul med en liten discotouch, i typ stilen de använde till O'Chi Brown och Princess. "This is my house" är ingen jättehit, vad gäller melodi eller hitpotential, Men det är en enormt skön 80-talsproduktion, där tjejerna likväl sjunger otroligt bra! Det är möjligt att detta är ett bevis på att bandet här levde på grav övertid, men det är ändå riktigt bra!



Deep Purple - Made in Japan (1972)
Deep Purple-skivor är för dyra! Därför har det inte blivit så många för mig, men till sist kom jag över den här legendariska liveplattan för ett väldigt bra pris, Som ni säkert förstått är jag inte alls intresserat av hårdrock, men Deep Purple har alltid varit ett stort undantag. Jag har dessutom sett bandet live, när dom spelade på festivalen Timråyran i grannkommunen Timrå 1996, och det var ett band efter sin storhetsperiod som lät otroligt segt och trött!
Bandet själva var egentligen inte alls intresserad av "Made in Japan" eller att släppa något livealbum i överhuvudtaget, men övertalades av sitt japanska skivbolag. När så skivan skulle mixas dök bara Roger Glover och Ian Pierce upp. De andra medlemmarna hörde aldrig det färdiga resultatet.
Ändå är "Made in Japan" en legendarisk liveplatta som röjer från början till slut! "Smoke on the water" och "Highway star" är brilliant utförda och Jon Lords orgel är helt otroligt häftig! Ett enda problem har jag och det är att sista låten "Space truckin'" till slut blir mig övermäktig och jag får inse att den är på tok för lång med sina 19 minuter. Men i övrigt är detta kanske en av de skönaste och bästa liveplattor jag äger!



Jan Savitt & His Orchestra - Shuffle in style (1999)
Jan Savitt var född Jacob Savetnick i det nuvarande Ukraina och flyttade till Philadelphia för att börja i legendariske dirigenten Leopold Stokowskis symfoniorkester. Men snart sadlade han om och började leda jazzorkestrar. Jan Savitt har ingen unik egen stil, som Benny Goodman eller Count Basie, förutom möjligen hans fiol, som dock inte dominerar ljudbilden direkt. Men orkestern är ändå riktigt bra och välspelande och får till det riktigt bra på denna CD utgiven av märket Jasmine, som givit ut en del intressanta titlar genom åren.
Låtarna här, inspelade mellan 1939-1941, är klassiska standard, som "That's a plenty", "Sugarfoot stomp", "Tuxedo junction", "And the angels sing" och till och med "Moonlight serenade". Till en av de mer spännande låtarna och stora höjdpunkterna hör en uppjazzad version av George Bizets ouveryr till operan "Carmen", som är väldigt häftigt gjord.
     De vokala insatserna sköts av George "Bon Bon" Tunell och Carlotta Dale, helt OK sångare utan att nå upp i de högsta nivåerna. Men totalt sätt är Jan Savitts band en riktigt bra och spännande orkester som spelar bra storbandsswing! Inget unikt, men snyggt och välgjort ändå! Självklart väljer jag här "Prelude to "Carmen"".



Claude Hopkins & His Cotton Club Orchestra (1993)
Claude Hopkins, nu undrar flera av er förmodligen "Vem är det"? Egentligen hör Hopkins, som den stride pianist han är, till dixielandfacket, men under 30-talets mitt, när Duke Ellington flyttat ur den legendariska Cotton Club (som enligt mig var Ellingtons bästa period) så tog han över engagemangen där med ett större band och hans karriär lyftes enormt under några år.
     Inspelningarna är från 1935 och därmed borde ren storband ha tagit över och den här typen av lite 20-talsinspirerad dansgolvsjazz vara rätt ute, men Hopkins lyckas riktigt bra att hålla Ellingtons Cotton Club-stil vid liv i låttitlar som "Nagasaki", "Backbeats" och "Aw, shucks". Detta är ett riktigt kompetent och bra storband, förvisso med klarinettisten Edmond Hall som enda kända namn, men de öser på bra och förvaltar en tradition bra och lyckas samtidigt få till något nytt av det. Tyvärr bröt bandet redan 1940 och Hopkins återvände snart till gladjazzen. Här väljer jag "Everybody shuffle" och sjunger gör Ovie Alston.

tisdag 11 oktober 2016

Skivresa till Stockholm 2016 - Del 2 Övriga skivfynd

Årets Stockholmsresa hade alltså huvudmålet Solna Skivmässa, som ni kunde läsa om i del 1 i den förra texten. Men resan i övrigt då? När nu mässan var huvudmålet så försökte jag att inte lägga på för många andra skivmål så det inte skulle bli för dyrt och för jobbigt att släpa hem alla skivorna till Sundsvall igen. Men självklart så fanns det flera gyllene ställen som jag måste besöka, mässa eller inte. Men resan var inte problemfri och problemet här hette boendet, som skedde på Hostel Bed & Breakfast, vilket på papperet låter flott för att vara vandrarhem, men det var ett ställe jag inte på något sätt rekommenderar. Dels fick jag vänta i 2 1/2 timme på att vandrarhemmet skulle öppna sin reception. Sällan har jag varit med om ett ställe som tar ut flextid så lätt som denna, så när jag kom dit på fredagen så fick jag vandra runt i Stockholm med resväskan i sällskap, samtidigt som jag dessutom skulle filma med iphonen för min Youtube-kanals räkning (första dagen kan ni se film om här).
     Men det värsta var att det visade sig att det fanns råttor på vandrarhemmet (inte på rummen dock) och dessa visste man om på vandrarhemmet, men sa sig inte kunna göra något utan det var hyresvärdens ansvar att se till att något gjordes. Höjden av ironi var väl att när nu det var så pass ohygieniskt att råttor sprang omkring där så uppmanade man gästerna i en skylt vid trappan ner att ta av sig skorna för att hålla vandrarhemmet rent. Ska man skratta eller gråta? Nu har jag sagt det förr att när jag är i Stockholm så har jag rummet främst till att sova och förvara bagaget och för detta ändamål fungerade stället så jag kunde koncentrera mig på att slappa och köpa skivor.
   
Hostel Bed & Breakfast ligger väldigt nära den mycket trånga Stockholms Serie & Skivhandel på Sveavägen och jag passade förstås på att vandra in där först och den här gången slog jag nytt rekord vad gällde antal köpta skivor i den affären. Jag sitter och försöker plöja igenom flera 70-talsavsnitt av det legendariska soulprogrammet "Soulcorner" med Don Cornelius från Youtube och i ett avsnitt så framträdde bandet B.T Express, ett band jag knappt hade hört. Men det var en ny bekantskap som jag gillade skarpt och när jag nu hittade deras "Non-stop" från 1975 så blev glädjen fullständig! Den plattan är en fullständigt funkorgie som är otroligt snyggt gjord och skönt gungande! En av årets bästa 70-talsfynd!
     Samma glädjeyttring blev det med Bob Seger & The Silver Bullet Bands "Stranger in town" från 1978. Det finns en ballad från den plattan som följt mig sen gymnasietiden då jag hörde den första gången på ett gammalt band och föll för dess mjuka och avkopplande stämning direkt, nämligen den avslutande "The famous final scene". Sen dess har jag försökt hitta den låten och lyckades äntligen!
     Carpenters-album har jag sagt är svåra att hitta, förutom samlingen, och denna Stockholmsresa är utan tvekan Carpenters-resan. Jag berättade om de två skivorna jag hittade på mässan och ytterligare en hittade jag här, "Passage" från 1977.
     Också Boomtown Rats och deras "The fin art of surfacing" från 1979 och den legendariska hiten "I don't like monday" som är på den plattan, samt Quincy Jones funkiga "The Dude" från 1981. En lysande början på resan, utan tvekan!

Därefter så gick jag till skivaffären på Urvädersgränd, som jag trodde var nedlagd vid det här laget, eftersom man hade stor utförsäljning på grund av stängning när jag var där för två år sen. Men nu hade man 50 % rea och allt såg ut som vanligt, loppispriser till överpris och en Monica Törnell som jag ser på loppisarna här för en tia, nu 75 kronor med trasigt omslag. Men för ett tag sen fick jag en fin jazzbox av en kompis, men han själv hade missat att det fattades en skiva och var väldigt ledsen över det. Boxen är utgiven av de italienska bolaget "I grandi di Jazz" och hade fem skivor med olika musiker på varje, Fletcher Henderson, Ornette Coleman, Earl Hines samt Dizzy Gillespie. Också den viktigaste och mest svårhittade av dessa, den med min favoritpianist Lennie Tristano, givetvis den som fattades. Men här lyckades jag ändå få tag på den och kunde lycklig därmed få en komplett box! Tristano-skivan är dock inte någon unik skiva, mer än att Tristanoskivor är överlag så svåra att hitta att den är värd att ha bara därför. Den innehåller flera spår från skivan jag hittade på Solna-mässan, "The new Tristano" uppblandat med diverse trioinspelningar från 50-talet.

Ett självklart ställe att besöka var min favoritaffär, Record Mania på Östgötagatan, affären som sen 2001 specialiserat sig på soul, jazz, funk och hiphop. Och som vanligt så börjar man med att gräva i backarna som står på trottoaren utanför affären för där har jag gjort flera kanonfina fynd för en väldigt billig penning! Denna gång så hittade jag en skiva med diverse bebopinspelningar från skivbolaget Debut som grundades av Charlie Mingus och Max Roach och som bara fanns i fem år. Detta är en platta som visar upp äkta och skön bebopjazz från 50-talets första år och som akta sig för de mest vanliga inspelningarna och där man bland annat får ett par tidigare outgivna inspelningar från Charlie Parker och Dizzy Gillespies legendariska Torontokonsert 1952.
Dessutom fanns där en riktigt fin dubbel-LP utgiven på Milestone med Bix Biederbecke, kornettisten som var en av de mest lovande, men som levde ett tragiskt liv och dog gravt alkoholiserad alldeles för ung. Den här plattan, "Bix Beiderbecke and the Chicago cornets", innehåller väldigt tidiga inspelningar, från 20-talets mitt, vilket jag tror är de äldsta inspelningarna jag äger på skiva.
En soulplatta blev det, Fame-stjärnan Nia Peeples, och jag erkänner, jag tyckte hon var ursnygg när jag var yngre och tittade på TV-serien "Fame" på 80-talet. Den här plattan är producerad av hennes man, Shalamar-medlemmen Howard Hewitt, så bara därför kan detta bli väldigt spännande.
Inne i affären så var skivorna tämligen dyra och jag höll tillbaka eftersom jag hade mässan att tänka på dagen efter. Men en riktigt fin skiva till chockpris fanns där bland alla dyrgripar, ett Blue Note-album med alternativtagningar från Bud Powell, där räckan av stjärnmusiker finns med, Dexter Gordon, Fats Navarro, Sonny Rollins, Kenny Clarke med mera. "Alternate Takes" är en riktig höjdarplatta, som här bara kostade 15 kronor!

Det blev sen inga fler skivor den kvällen utan jag åt en stor kebabpizza på Pizzeria Denniso på Götgatan innan jag gick runt och filmade lite av Stockholm och framför allt Gamla Stan i mörker och återvände trött till vandrarhemmet. Några bra konserter eller stand-up shower fanns tyvärr inte denna helg, vilket var en liten skuffelse med resan.

Lördag var Solna Skivmässa och eftersom den redan har en egen artikel så går jag direkt på söndagen, vilket var min hemresedag, men eftersom det inte var förrän 17.15 så låste jag in väskorna i ett skåp på centralen och åkte till utkanterna. Jag tittar med jämna mellanrum på avsnitt av kriminalmagasinet "Veckans brott" och i ett avsnitt åkte Leif GW Persson ut till en second hand-butik i Årsta som drevs som ett projekt för att hjälpa gamla kriminella och missbrukare att komma ur sina dåliga liv. GW blev så glad över initiativet att han tog en hög av sina böcker, signerade dessa och gav dom till affären för försäljning. Men när han gick runt i affären, som hade det vitsiga namnet "Tjuvgods" och vi tittare fick en rundtur där så passerade man skivavdelningen och i rutan ser jag hur skivorna kostar 1 krona styck. Skivnörden Stafrin tänker förstås direkt:
"DIT måste jag nästa gång jag är i Stockholm!"
Ibland kan man få tips från de mest oväntade ställena! Följaktligen så åkte jag, inte till Årsta eftersom affären hade flyttat sen reportaget gick, utan till Johanneshov och hittade affären. 1 krona kostade inte skivorna längre utan 5 kronor, men det var tillräckligt för att jag skulle hitta en till skiva med Björn Holm, "Nya vänner" från 1989, en skiva med Staffan Hellstrands band innan hans framgångsrika solokarriär, SH och plattan "Söndag", samt Peter Gabriels självbetitlade solodebut från 1977!
     Dessutom en riktigt fin dubbel-singel med Benny Goodman och hans mindre band, "The Goodman Touch"!

På min Youtube-kanal fick jag också tips från en skivsamlare och Vinyl Community-medlem om en butik från Myrorna som fanns i Ropsten där det fanns väldigt mycket skivor och självklart ville jag försöka hinna dit också innan hemfärden. Men det blev en hel del gående och letande innan jag hittade den, för den var något gömd. Mycket skivor fanns det och en skiva med Benny Goodman Sextet utgiven på det fina märket CBS Jazz Masterpieces blev det, men det var väldigt mycket loppisrat där också. En hel del singlar blev det samt en skön samling på CD med Billy Paul innan jag åkte till Gamla Stan för lite mat och sen tåget hem. Resan blev, boendet till trots, en väldigt minnesrik och härlig resa, givetvis med Solna Skivmässa som största händelse, men också för att det kändes väldigt skönt att komma bort ett tag och bara fokusera på att bläddra skivor och koppla av! Eftersom jag tog tre klipp under del ett så tar jag tre klipp denna del också.
Bob Seger och "The famous final scene" är självskriven, liksom B T Express, där jag väljer inledande "Peace pipe", samt Peter Gabriel och "Solsbury hill".





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...