expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 29 juni 2015

Orchester Kay Webb - Hammond hits à gogo

Jag kände för kultstämplare till. Jag har inte visat så mycket skivor som är kultstämplade på grund av ett märkligt skivomslag utan mer av skivinspelningar som varit märkliga. Mycket av det är för att inte allt för mycket klampa in på Herr Drycks område som med sina lysande "Katastrofala skivomslag" trots allt är mästaren på området. Jag vet inte om den här förekommit på Herr Drycks blogg, men den är ändå så märklig att den tål att visas igen.
Jag är ju då, bland mycket annat, också en samlare på hammondskivor av alla de slag, om det så är jazz och blues med Jimmy Smith eller easy listening med Nils Tibor, okända tyskar och Arvid Sundin. Ljudet av en äkta hammondorgel är bland det mysigaste och mest avkopplande som finns!
På många hammondskivor står det Orchester Kay Webb och dessa innehåller nästan alltid kollage av 3-4 olika låtar som man tolkar med en mindre orkester och hammondorgel. Lite töntigt ljud, men skönt och vilsamt för örat. Kay Webb är dock en pseudonym för den tyske orkesterledaren Frank Valdor, som efter James Last och Bert Kampaert nästan är en kung av tysk easy listening. Normalt är detta sån musik som jag inte ens tar med tång ens, men med en hammondorgel längst fram så köper oftast även jag det.

Den här skivan är nu inte med för dess musikaliska skapelse främst, även om det är en bra hammondskiva. Tyvärr är det ibland mer orkester än orgel, vilket jag inte alltid är så förtjust i för det är inte den allra bästa orkestern, men den har ändå en kul charm och flera höjdpunkter, bland annat den sköna mixen av hammondorgel och flöjt som förekommer titt som tätt.

Men skivomslaget, jag undrar bara HUR man tänkte här?! Normala Frank Valdor-omslag innehåller en bild på orkesterledaren själv med uppknäppt skjorta och ett tiotal lagom lättklädda tjejer omkring honom. Men Kay Webb-plattorna innehåller ingen bild på orkesterledaren själv, utan här har man valt ett blont bombnedslag som man klätt av helt naken och målat diverse saker på henne. På brösten har man målat två bomber som är på väg att explodera, en dansande man pryder magen, medan man sen neråt har målat blå vågor neråt låren och avslutat med att färga hela vänsterbenet blågrått, som om hon hade någon sjukdom och benet skulle behöva amputeras eller nåt. OK, flummig konst hör lite decenniet till. Dessutom försökte man under 70-talet med mängder av metoder på lågbudgetskivorna att sälja med hjälp av lättklädda tjejer, men den här måste vara en av de mer underligare omslagen jag har sett i genren! Hur gick samtalen till på skivbolaget? Hur mycket hade man druckit under planeringsmötena? Och hur lång tid tog det att måla tjejen? 70-talet var på många sätt en märklig tid...

Men för att ändå visa upp skivans bättre musikaliska bitar så har jag här ett svängigt smakprov där Key Webbs orkester spelar ett potpurri på den mexikanska folksången "Cielito lindo" (som Jerry Williams innan dess gjorde till "Twistin Patricia" och William Clauson till "Åh åh åh himlen är nära") , "My darling Clementine" och Glenn Millers "American patrol".

onsdag 24 juni 2015

Shanghai - Shanghai with me

Låt mig direkt säga att alla ni som kommit hit för att ni trodde att detta är en artikel om en mindre känd platta med Rex Gisslén. Ulf Söderberg och kompani måste jag tyvärr göra besvikna. Det är inte Södertäljes stoltheter inom 80-talssynthen det handlar om för denna låt är inte ens svensk. Däremot är det skönt att äntligen få skriva om något kultstämplat igen. Den här singeln med ett band som kallar sig Shanghai hade det som verkligen kändes som en tvättäkta B-singel, som då syftar på kvaliteten och inte att den har två baksidor.
Singelomslaget var det jag fastnade på främst i detta fall, där en man som ska föreställa någon av Djingis Khans lakejer står med bar överkropp och viftar med ett svärd framför tre tjejer. Samurajens frisyr tål att noteras för om man tittar noga så ser det ut som om han tagit på sig en sorts krullhårig hjälm på huvudet.

På baksidan av singeln har man skrivit på tyska och om min skoltyska inte har fel nu så står det först tre rader fakta om staden Shanghai, vilket plötsligt känns väldigt relevant om man lagt på singeln för att dansa lite.
Sen får vi veta att denna konstellation kommer från München och består av dom tre trånande damerna på omslaget som kallas Biggi, Pat och Karin samt svärdmannen vars namn tydligen är Hans-Jürgen. Biggi, den blonda tjejen, är lika med Andrea Andergast, låtens producent, som några år tidigare var med i tjejtrion Pretty Maid Company, ett band som blandade porriga skivomslag med märkliga discolåtar. Skulle jag springa på en singel med dom så kan ni räkna med att den hamnar i Kultstämplat också.

1980 så släppte detta band, Shanghai, den här låten, "Shanghai with me" som försöker skapa en sorts orientalisk mystik i sin produktion och beskriver tjejernas fascination över en person de ser på dansgolvet. Men låten i sig har en av de mest halvfärdiga och slarviga verser jag har hört där man inte tycks ha brytt sig om att göra den klar utan bjuder på allehanda plötsliga instrumentala delar. Och andra sidan behöver man bara höra den en gång för resten av låten har bara upprepande refräng, vilket är en ännu märkligare låtuppbyggnad.
     Men vi nu nagelfar den märkliga texten och om man tittar på omslaget och ser Hans-Jürgen stå med svärdet i högsta hugg så kan refrängen framstå som minst sagt konstig:
"Shanghai with me,

i said baby, shanghai with me,
it's turning me on the way you shanghai with me"
Öööh??? Om "Shanghai" i det här fallet står för staden så blir innebörden helt obegriplig och om "Shanghai" är lika med att droga och kidnappa någon ombord på en båt så får man minst sagt märkliga tankar om tjejernas hobbies, inte minst eftersom fortsättningen lyder:
"I feel like shanghai you,

yes, i feel like shanghai you,

you know that you want it too"
Troligast har Andergast och hennes väninnor en sorts märklig sadomasochistisk läggning som Hans-Jürgen kan tillfredsställa dom med.

B-sidan på låten, "Shanghai fever", är snudd på lika härligt hemsk, där en man, troligen Hans-Jürgen till, asiatisk 70-talsdisco försöker pratande övertala en fnittrande kinesisk tjej att bli hans "Shanghai queen" så han kan bli hennes "Shanghai king who let's your fever stop no more". Än mer komisk blir dialogen sen:
"I am... Shanghai... queen!

Yes, it was a damn good idea to sail for Shanghai
I am... Shanghai... queen!
Queenie! Yes, you're my queenie! My little queenie, huh? My queenie-queenie"
Och dom levde lyckliga i alla sina dar...

Låten ska enligt omslaget ha gjort succé på den stora musikmässan Midem i Cannes vilket jag kan ana också var denna singels enda succé, om nu inte kineserna fick en oerhörd nationalistisk känsla över låten. Men texten ger onekligen en spännande inblick i Andrea Andergast och Hans-Jürgens privatliv! Alltid har den glatt någon.

fredag 19 juni 2015

Martin Best Consort - To Carl Michael with love

Någon som följt bloggen under dess sexåriga existens kanske känner igen den här skivan. Jag skrev om den för ett flertal år sen men tyvärr lyckades jag av misstag radera den vid en omorganisation av etiketterna så jag tyckte att det var passande att skriva om den igen nu när det var midsommar. Under många år har jag nu skrivit om moderna sommarfavoriter på midsommar, men det finns ju annan musik som är passande en dag som denna. Gamla klassiska visor är en sak och när det gäller det är detta en av de mer udda inslagen. Fast på samma gång är skivan en av de mer vanliga, i backarna alltså. Den här skivan, "To Carl-Michael with love" med Martin Best Consort från 1975, har du säkert sett både här och där om du grävt på second hands och loppisar i dess skivbackar. Till slut blev jag väldigt nyfiken på vad det var och köpte den och blev väldigt positivt överraskad! Ett bevis på att en skiva som är rent loppisrat ibland faktiskt kan vara guld värd!

Martin Best är en engelsk lutaspelare, sångare och kompositör som ägnat mesta delen av sitt liv till att upptäcka trubadurkonsten från medeltiden och renässansen. Men under en tid av sitt liv bodde han också i Sverige och sjöng svenska visor, där hans tolkningar av Carl-Michael Bellman är dom mest kända. Men då hans svenska är något begränsad så har Bellmans texter översatts till engelska av Paul Britten Austin. På papperet låter det som om detta kan bli exakt vad som helst, både lysande och rena pajasprojektet, men i realiteten blev det en väldigt spännande och härlig nyupptäckt av den svenska visskatten.
Martin Best Consort, som hela bandet heter, består av musiker från det brittiska öriket som spelar i mjuk tradionell visstil med både stråkar, gitarrer och flöjter och det låter svensk sommar att man bara njuter, samtidigt som Martin Best sjunger Bellman på engelska och det samtidigt blir något helt nytt mitt ibland det traditionella. Här får Ulla Winblad en internationell touch med texter som:
"Ulla, my Ulla, what sayst to my offer?
Strawberries scarlet in milk and wine!"
Och epistel nr 21, som vi känner som "Så lunkar vi så småningom", som en del kanske sjunger idag, blir:
"Away we trott soon, ev'ryone
From this our noisy bacchanal"
Eller vad sägs om den underbart vackra instrumentala versionen av epistel nr 54, "Aldrig en Iris", som här då blir "Never an Iris".
Den här skivan blandas sen upp med traditionella brittiska gamla visor på B-sidan, som "Nightingales sing", "The seeds of love" och James Oswalds "The starwort", som är lika snyggt arrangerade och spelade som hans Bellman-tolkningar. Det är ett bra sätt att inte bara upptäcka Bellman utan sen också styra nyfikenheten in mot en ny visvärld från det brittiska öriket.

Det här är en fantastisk visplatta som både är traditionell, men samtidigt känns speciell, ny och fräsch! Den idag 73-årige Martin Best har en pigg och glad sångröst som lyfter upp Bellmans låtar mot nya höjder. Det finns totalt tre plattor med Martin Best Consorts musik av Bellman, dels denna, dels "Bellman in Britain" och till sist "Songs of Carl Michael Bellman", varav jag har dom två första och ännu letar efter den tredje. Fast han har också nosat på andra svenska skalder och gav 1979 ut en platta med låtar av Birger Sjöberg.

Jag har, eftersom det är midsommar, valt två Bellmanklassiker från denna platta, dels "Away we trott" ("Så lunkar vi så småningom") och dels "Up Amaryllis" ("Opp Amaryllis") . Trevlig midsommar på er!

tisdag 16 juni 2015

Magnus Härenstam - en komikerikon är borta!

Jag erkänner, det här var en av dom knepigare artiklarna att skriva. Hur ska jag skriva utan att snudda vid det jag redan har skrivit om och upprepa mig, samtidigt som jag verkligen vill hylla den här personen? Så om ni tycker att jag upprepar mig från när jag skrev om Magnus & Brasse när Brasse Brännström dog i augusti förra året så hoppas jag att ni har överseende med det. Det är lite svårt att skriva något om Magnus Härenstams produktioner utan att nämna Brasse. För mig var Magnus Härenstam en stor komiker och en av mina absoluta favoriter genom hela mitt liv, och nu är han inte längre med oss. Cancern tog honom till slut, 73 år gammal. Det känns overkligt! Magnus har alltid funnits på nåt sätt i medierna och på scenerna. Jag såg honom i "Fem myror", "Jeopardy", "Lagt kort ligger", "Fredrikssons fabrik", "Svenska Sesam" mm mm. Han fanns alltid med in i det sista och han var alltid lika glad och rolig! Jag tror det kommer framgå av texten att jag är ett stort fan av denne komiker!
Jag fick äran att se honom live på Tonhallen här i Sundsvall när han var en del av stand-up-turnén Big Comedy. Om man jämförde honom med dom andra som var där, Magnus Betnér, Adde Malmberg, Lennie Norman och David Batra så var han lite långsammare och äldre i sin humor utan att vara dålig, men jag är idag oerhört tacksam att jag fick chansen att se honom live!

Magnus Härenstam fick alltid spela den mer seriösa rollen i showerna och på scen medan Brasse var den naive slarvern, men om man ska tro hans sommarprogram från 2006, som jag plöjde igenom igår, så var det tvärtom privat. Vill man ha riktigt roliga minnen om practical jokes mellan skådespelare bakom scenen så rekommenderar jag att gå in på radiogodis.se och lyssna.
     Det jag gillade med Magnus var hans förmåga att plocka upp det som var aktuellt och trendigt och göra det på sitt eget sätt och driva med det på ett väldigt hjärtligt sätt. Han tog i och gnällde överdrivet med sin ljusa och härligt gnälliga röst och fick till poängerna på ett lysande sätt. Samtidigt så verkade han vara en väldigt trevlig och glad person med både hjärta och hjärna som alltid hade lätt till skratt.

När Brasse Brännström dog så skrev jag om skivan "Levande på Nya Bacchi", men det finns en annan skiva som är ännu mer förknippad med duon. På jobbet så brukar jag och några till där ofta prata och citera sketcher från den numera klassiska "Varning för barn" från 1976. Därför känns det helt rätt att skriva om den nu, även om det tog ett tag innan jag började gilla den. När jag var yngre och tittade på skivomslaget och två fullvuxna män som sitter vid ett vidrigt och skitigt bord och titeln är "Varning för barn" och där man sjunger om att ta sig ett glas och svära så fick jag bilden av att det var något liknande Eddie Meduzas snuskplattor.
Men självklart är "Varning för barn" ett humoristiskt mästerverk, inspelad på Restaurant Trägårn i Göteborg just 1976. Här är några av dom mest klassiska sketcherna som finns och där Magnus och Brasse ger allt.
Vi har "Svordomsvisan" där man på ett nytt sätt lär folk att skälla ut någon med orden:
"Bondlurk, läbbiga skurk,
ynkliga parasit!
Pottsork, snuskiga stork,

din ruttna rot, din fulla kork!"
Magnus briljerar som Hinke Berggren i klass 5 A som försöker hålla ett fackmöte för barn där han klagar på ett klassiskt Härenstam-sätt på hur barnen har det svårt idag.
"Vi dras med strejkbrytare i organisationen, och jag tänker du närmast på syrran!
Hur kan du gå ut med hunden och städa rummet under pågående konflikt?!
Jävla svartfot!"
Sen får vi förstås inte glömma mina två stora favoriter. Dels när två amatörer får i uppdrag att landa ett flygplan i "Flygkaptenerna", där vi får veta att "världen" inte har någon flygplats och att det pågår en tävling där vinnaren får komma fram och landa.
Men framför allt "Manuscensorerna", som kittlar dom lite förbjudna tankarna, där Magnus och Brasse fått i uppdrag att plocka bort all snusk och synd ur medierna och hittar dom mest underbara krystade sexanspelningarna.
"Varning för barn" har fullfart från början till slut och är en skrattfest av sällan skådat slag och innehåller varm och rolig satir på ett annorlunda sätt! Kanske en av dom bästa humorskivorna som givits ut! Dessutom finns den att se numera också. 
Jag fick i julklapp för fem år sen äran att få den utkomna dubbel-DVDn där "Varning för barn" är en av showerna ("Det är serverat" är den andra). Vilken helt fantastisk känsla att få se dessa sketcher man är uppväxt med framföras på scen! 

Självklart så går det inte att låta bli att nämna "Fem myror är fler än fyra elefanter". Alla dom tre som lärde

oss 70-talister att läsa och räkna är nu borta och dog också alla av cancer. Men då när det gick så var jag frälst i två barnprogram, dels "Fem myror" och dels den svenska versionen av "Sesame Street", "Svenska Sesam", båda innehållandes Magnus Härenstam. I den senare spelade han den spattige och hypernervöse "Dirren" som alltid slog sig och hans sekreterare Millejor (Lill Lindfors) fick sjunga "Tullelille"-sången för att det skulle bli bra igen.
Men ännu får jag förstås gåshud av nostalgi att höra "O-låten", "Internationella Igelkotten Ivar", "J-dans på Jussis Café" eller höra Magnus, Brasse och Eva tjafsa om huruvida man kan ha korv i julgrannen i "Finaste granen i stan". "Fem myror" tog en allvarlig sak och förvandlade det till lek och plötsligt gick det lättare att lära sig läsa och skriva!

Jag vet att det är fånigt att tacka döda kändisar, men jag skulle ändå med en liten tår vilja tacka Magnus Härenstam för det han gjort för svensk humor och underhållning! Sverige har blivit ett gladare land tack vare Magnus och Brasse. Dom må vara borta bägge två nu, men någonstans sitter dom väl förenade igen och gör practical jokes för varandra.

Precis som när jag skrev om Brasse så väljer jag tre klipp här med, två från plattan och en bonus. Dels "Barnombudsmannen" och dels "Flygkaptenerna", båda hämtade från DVD-utgåvan. Men som en liten bonus så finns hans standup från Big Comedy utlagd, så självklart vill jag låta Magnus Härenstam få full frihet alldeles själv där han berättar om hur det är att bli äldre.




torsdag 11 juni 2015

Studenten 1992 - Michael Learns To Rock/Crowded House/Lisa Nilsson

Idag såg jag ett gäng glada och nyutbakade studenter åka sin traditionsenliga lastbilskortege runt Sundsvall, skrikandes, viftandes med allehanda ting och spelandes musik på högvolym. Ett par killar var så i gasen att dom, till polisens förtret, viftade med bengaliska eldar. Men intressantast var att höra vilken musik dessa ungdomar kommer ta med sig som sin studentlåt från 2015. Jag ska inte ens försöka namnge vad jag hörde, för jag är usel på att kunna dagens hitlåtar. Men det förekom mycket äldre musik, vilket är intressant, och bland dessa fanns både GES "När vi gräver guld i USA" och Los Del Rio "Macarena", låtar från år då dessa ungdomar inte ens var födda när dom var en hit. Då fick man en viss ålderskänning, för för mig känns dom som igår och övervägande på flaken fanns inte ens.
Men jag fick en idé, att plocka fram tre singlar som är mina studenthits. Jag tog studenten 1992 från Hedbergska Gymnasium här i Sundsvall och det är ännu en av dom mest känslofyllda händelserna i mitt liv. Sommaren 1992 kanske många tänker Innercircle "Sweat" eller Erasures "ABBA-esque", men när jag tog studenten så var dom så färska att dom låtarna inte riktigt hade börjat klättra på listorna än (Erasure-EPn skrev jag dessutom om förra sommaren). Därför blev det dessa tre låtar, som för mig idag är förknippade med min studentexamen. Så grattis på er studenter, och för att citera Christer Björkman i detta års melodifestivalvinnare, "Imorgon är en annan dag".


Crowded House - Weather with you 
Australiensiska Crowded House kom tillbaka med sin tillbakalutade gitarrpop och en låt som var allsångsvänlig och lätt att lära sig, men som ändå var väldigt lugn och avkopplande. Innan den här låten var dom främst känd för balladerna "Don't dream it's over" och "Better be home soon", men här fick dom en riktig monsterhit. Den här låten gillade jag direkt, även om singeln är ny i inköp, främst för den riktigt snygga gitarrproduktionen och den starka melodin.
B-sidan är intressant eftersom den pryds av låten "Into temptation", som var singel nummer fyra från bandets platta "Temple of low men" från 1988, men som här fick en ny chans. En riktigt bra låt med en viss melankoli som sitter skönt!




Michael Learns To Rock - The Actor
Detta var monsterhiten och tracksettan när jag tog studenten, danska Michael Learns To Rock med balladen "The actor". Jag ska vara ärlig att denna har blivit en av mina studentlåtar främst för att den hördes så mycket. På den här tiden tyckte jag den var en OK ballad, varken mer eller mindre, men inget jag engagerade mig i jättemycket. Men sen dess så har den vuxit till en riktigt bra och snygg lugn låt att koppla av till i sommarvärmen. Michael Learns To Rock är ett band som är lite underskattat. Visst har dom gjort en del slätstruket och intetsägande saker, men flera låtar är också riktiga poppärlor, som den gravt underskattade "25 minutes" två år senare.
B-sidan innehåller en lite tuffare låt som heter "African queen", som är helt OK, men inget man minns efteråt utan den drunknar verkligen i A-sidans starkare låt.





Lisa Nilsson - Varje gång jag ser dig
Lisa Nilsson, aktuell i årets "Så mycket bättre", var min favoritartist 1992 (ja, och är så än), hennes röst, Mauro Scoccos text, Johan Ekelunds ljud, ja, allt med Lisa älskade jag. Också är hon ju rasande snygg och charmig också. Så att det skulle komma en pigg popdänga lagom till sommaren som jag kunde spela på högsta volym i familjens sommarstuga var en välkommen present. "Varje gång jag ser dig" är för mig en av höjdarlåtarna det året och en låt som verkligen är en somrig poppärla som har allt, inklusive en spännande och kul text! Det här är nog den låt som kanske allra mest är studentminnen för mig!
Jag har ju skrivit om plattan "Himlen runt hörnet" i början av bloggens existens, men är ännu en kanonskiva som är sprängfylld med starka låtar.
B-sidan på singeln är dock föga överraskande, en instrumentalversion av låten. Men den är så maffig att det är kul att även bara höra på den magnifika ljudbilden.

torsdag 4 juni 2015

Erasure - Chorus

Jag har varit i ett Erasure-stim nyligen, i och med att jag försöker plöja igenom deras dubbel-DVD "Hits! The videos". Därför kändes det helt rätt att hålla det löfte jag lovade för några jular sen, när jag skrev om "Crackers international"-EPn, att skriva om ett helt Erasure-album. Minnesgoda läsare kanske också minns att jag skrev om bandet förra sommaren i ett sommarspecial om "ABBA-Esque".

30-årsjubilerande Erasure har varit några av mina favoriter ända sen jag hörde deras första singel, "Who needs love like that", i Tracks på hösten 1985. Vince Clarkes fenomentala synthspel och känsla för lättsamma och dansanta "blipblopslåtar" kombinerat med Andy Bells lätt feminina och ljusa röst, som egentligen är helt fel för synthpop, men som ändå blivit en av genrens mest igenkända och som är karaktäristisk för bandet. Många av deras hits är för mig klassiker och stor nostalgi från mitt 80- och 90-tal, "Sometimes", "Drama", "Oh lamour", "Always", "Ship of fools" och "Blue Savannah". Sen har även dom haft lågperioder förstås, när dom försökte sig på att bli akustiska på den misslyckade plattan "Loveboat" som jag aldrig fattade och jag tror att Erasure själva insåg att det inte riktigt passade dom.

Den platta jag har valt är en av deras mest framgångsrika, "Chorus" från 1991. Jag kunde ha valt vilken
platta som helst egentligen, men den här är speciell för mig på nåt sätt. Detta sagt när jag på den tiden tyckte att två av singlarna var väldigt svaga, "Chorus" och balladen "Am i right?" och dom är inte några monsterhit om man jämför med en viss "Love to hate you" som överskuggar nästan alla låtar här. Men jag tycker ändå att båda dom låtarna har vuxit enormt med åren.
     "Love to hate you" är också en synthklassiker för 90-talet och ett av dom snyggaste exemplen på hur man tar fraser från en tidigare etablerad låt ("I will survive") och förvandlar den till något eget och det låter väldigt speciellt.

 Det som gör den här plattan så lysande är det rena och klara ljudet, som Vince Clarke valde att göra med nästan enbart ett par analoga synthar istället för midi, data och samplingar, som han tyckte var väldigt begränsad. Dessutom har "Chorus" några av sina bästa och snyggaste låtar här utanför singlarna. Det är många låtar som är tillbakalutande och lugnare, men som är otroligt snyggt gjorda. Även om det inte är så dansant utan väldigt stillsamt på vissa ställen så gör Vince Clarkes synthar att det låter glatt och trivsamt med diverse blippande och bloppande. "Waiting för the day" rekommenderas varmt, liksom den snygga, oförutsägbara och svävande balladen "Siren song". Sen har jag ända sen jag hörde den första gången verkligen gillat den fjärde singeln från plattan, "Breath of life", som är en snygg och vacker poppärla. "Chorus" är en platta som står med en fot i 80-talets synthvärld och samtidigt ett 90-talsförnyande av det klassiska, med lysande, roliga och trivsamma melodier.

Även om Erasure numera inte säljer i några stora upplagor så fortsätter Vince och Andy oförtrutet vidare. Vince Clarke hade som ambition när bandet bildades 1985 att Erasure skulle bli mer långvarigt än hans tidigare projekt, Yazoo, The Assembly och hans inblandning i Depeche Modes skapande och man kan väl efter 30 år säga att den ambitionen är uppfylld.

Två låtar har jag valt, den sorgligt bortglömda singeln "Breath of life" och den lysande balladen "Siren song", här i ett liveframträdande från 1992.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...