torsdag 31 december 2015

Dom bästa skivfynden 2015!

Jaha, dags för nyår igen och en tillbakablick på skivsamlaråret som flytt. Det har varit ett ganska bra år i år, framförallt under våren med massor av fin soul och synthpop av alla de slag. Hösten har varit lite lägre, med mycket lågbudgetköp på loppisar, även om det varit bra musik ändå. Inflödet på nya skivor hos second hand affärerna har varit minst sagt uselt under hösten, kanske för att vinylskivans nya popularitet gjort att folk håller fast vid sina skivor hellre än ger bort dom. Dock har en ny stjärna på second hand-himlen här i Sundsvall tänds, en ny butik som har en av de mäktigaste skivavdelningar jag har sett i den här stan på väldigt länge så det kan bli intressant för 2016.
     Nästan alla genrer har gott upp från förra året, med lite uppåt för både jazzplattor och 80-talsplattor, som dock mycket alltså beror på en stor del 80-talssynth under våren. 70-talet har åter varit dominerande, inte konstigt eftersom en ny genre att samla på, som det dessutom finns mycket av i loppisbackarna, gör att det öppnas många dörrar.
     Både CD-skivor och LP-skivor har varit flitigt köpta, en stor uppgång för vinylen faktiskt mot förra nyåret. Däremot har det tyvärr varit ett rejält ras för vinylsinglar, som jag har väldigt svårt att hitta något intressant och spännande på. Det har varit väldigt mycket samma singlar som har funnits på loppisarna!

Men jag har precis som förra året rankat dom 10 bästa skivfynden från 2015. I de flesta av fallen är det second hand-skivor vi talar om, men det finns två stycken relativt nysläppta plattor som var oöppnade vid införskaffningstillfället. Ett få tal har jag redan skrivit om här, antingen i egen artikel eller i redovisningarna från skivmässorna, men i överlag hoppas jag att du ska få stifta nya musikaliska bekantskaper här inför 2016!


10) Dollar - The Dollar Album (LP): Detta är en skiva jag faktiskt fick gratis av en brittisk kille vid tiden boendes i Stockholm, allt som en del av mitt deltagande i Youtubes Vinyl Community. Dollar är en 80-talsduo som jag aldrig brytt mig så mycket om eller vars musik jag funnit speciellt intressant. Men när jag fick den här skivan så ändrades min syn fullkomligt. Detta är en riktigt spännande, luftig och skön 80-talsplatta med den lite mystiska låten "Videoteque" som absolut bästa låt! David Van Day och Thereza Bazar kompletterar varandra riktigt bra och produktionen är lysande. Ibland är det bra att ge artister både en andra och tredje chans...

9) The (Detroit) Spinners - Love trippin (LP): I USA är The Spinners ett väldigt stort band sedan 60-talet, men i Europa fick soullegenderna kalla sig Detroit Spinners, eftersom det fanns en folkmusikgrupp med namnet The Spinners. Därför är det tydligt en europeisk utgåva jag hittade denna vår av bandets platta från 1980 med jättehiten "Working my way back to you". Det här är en helt otrolig soulplatta, med en fot i det nya som skulle bli en mer elektronisk 80-talssoul och den traditionella discofierade 70-talsvarianten av Motown- och Phillykaraktär. Klassiskt och nytt möts i en ljuv förening och resultatet blir en skön och relaxande funkorgie av sällan skådat slag!

8) Two Classic Albums from Harpo Marx/Desi Arnez & Chico Marx - Big bands of Hollywood (CD): Japp, två plattor finns på åttonde plats, främst eftersom två av artisterna är från samma berömda familj. Desi Arnez försök till latinostorband lämnar jag därhän. Egentligen borde hans närvaro sänka betyget på en av skivorna, men det är ju bara juletider en gång om året, och Chico Marx väger upp det hela mer än väl.
     Som ett stort bröderna Marx fan så har jag drömt länge om att hitta skivor med brödernas separata musikaliska försök. Chico Marx försökte driva ett storband under 40-talet och hade ett speciellt band under ett par år, men utan att lyckas något nämvärt. Väldigt synd eftersom Chicos band är bland det mest energiska storband jag hört någonsin!
     10 år senare så försökte Harpo sig på att leva på sitt harpspelande och spelade in ett par plattor där han spelar avkopplande standards med harpa och orkester. En riktigt relaxande skiva som innehåller två klassiska Harpo-plattor på samma CD. Givetvis vore det guld att ha båda dessa på LP, men tills vidare så är jag överlycklig att ha ett par lysande skivor med bröderna Marx i fysisk format!

7) Boyd Raeburn & His Orchestra - Jubilee Performances 1946 (CD): Boyd Raeburn har jag skrivit om massor av gånger här på bloggen, den bortglömde storbandsledaren som blandade nytänk och modern klassisk musik med traditionell storbandsmusik. Det är ursvårt att få tag på skivor med honom idag, på de dryga 27 år som jag har känt till om honom och letat efter hans musik har jag hittat två som varit rätt dyra. Men på CD lyckades jag nu hitta en tredje för en väldigt billig peng som innehåller olika framträdanden i USAs populäraste radioshow under 40-talet. Ett riktigt storbandsfynd av riktig högklass!

6) The New U2 - Rehearsels & Full Versions (LP): Bootlegs hittar jag inte så ofta och därför blev jag riktigt överraskad av denna skiva som kom ut i hemlighet samtidigt som U2 släppte Zooropa 1991. Den innehåller olika studiospelningar och träningssessioner som inte var menade att komma ut, men som någon valt att släppa ändå. Bono och dom andra var inte så glada, medan vi andra är riktigt glada över denna sällsynta möjlighet att höra bluesstandards och sköna rocklåtar som bandet aldrig spelat annars!


5) Carole King - Simple things (LP): Mitt letande efter Carole Kings 70-talsplattor har gått vidare och min favorit har varit denna mer bortglömda pärla från 1977, som jag hittade på Sundsvalls Skivmässa under våren. Jag skrev om den här skivan i maj och redan då borde man kanske ha anat att den skulle finnas med här! Produktionen och ljudbilden är fantastiskt avkopplande och avskalad och låtarna är otroligt bra gjorda, plus Caroles sköna röst! Just nu är det här min absoluta favorit av dom Carole King-plattor jag hittat i min jakt. En platta att koppla av till och bara smälta till!

4) Depeche Mode - Live in Berlin soundtrack (2CD): Bara nu den sista månaden så gjorde jag en beställning till Ginza. Jag har ännu inte fått alla skivor eftersom en skiva som är tillfälligt slut (Chvrches "The bones of what you believe") är restnoterad. Men en skiva som jag fick var en dubbellive-CD med Depeche Mode från deras senaste turné till plattan "Delta machine". Priset för denna fantastiska utgåva var endast 69 kronor. Man får en fantastisk konsert för de slantarna med alla de stora hitsen och en Dave Gahan i toppform. Självklart att denna dubbel-CD ska vara med bland årets bästa fynd!

3) Isaac Hayes - Live at the Sahara Tahoe/The Impressions - This is my country (LP): Ännu en placering med två titlar, främst eftersom jag köpte dom samtidigt, en av årets bästa köptillfällen alltså. Här i Sundsvall har vi en second hand-affär som ses som lite tråkig och märklig, där nyinkomna skivor, oavsett om det är Pelle Karlsson eller Vikingarna säljs till ett enhetligt överpris (se min krönika i höstas om affärer som övervärderar vinyl). Men under sommaren hade denna auktionskammare fått in ett gäng kanonfina soulplattor som för en gångs skull var värda sitt pris, eller vad sägs om en riktigt häftig liveplatta med Isaac Hayes med ett tufft skivomslag med en lucka som gick att öppna. Denna liveplatta är riktigt häftig med roligt mellansnack och riktigt bra kontakt med publiken samt en funkorgie av bästa sort!
     The Impressions var alltså Curtis Mayfields band innan hans fantastiska solokarriär. Totalt ett lysande år för Curtis Mayfields plattor i samlingen där jag köpt, med denna, totalt fyra plattor med honom, samt en skiva med Stapel Singers som han har producerat. Det här är en sen 60-talere som låter väldigt olik och mer fantasifull än många andra soulplattor från 60-talet. En mer målande och friare soulmusik och Curtis fantastiska röst i fronten!

2) Jimmy Smith - Back in the chicken sack (LP): Det här var ännu en platta jag inte betalade en nickel för. Jag har sagt förut att jag har som mål att köpa minst en Jimmy Smith-platta per år och i år fick jag den alltså gratis genom att jag vann en tävling på Vinyl Community som Bea Sides (ja, det är ett nickname) i Boston arrangerade. När jag såg vad jag hade vunnit så var alltså min haka nere i golvet. Detta är en re-issue från 2014, vilket också gör den till min lett nyaste vinylskiva i samlingen. Musiken är fantastiskt bra, svängig och gungande och med låtar jag inte hade förut med Smith. Annars brukar många av hans plattor innehålla några låtar som finns på nästan alla plattor, som "The Cat" eller "Got my mojo working". Det här är en av dom bästa albumen jag har i min numera rätt stora Jimmy Smith-samling så jag kan bara säga: Thank You, Bea Sides!

1) Coleman Hawkins - Cattin' (LP): Jag skulle kunna orda länge om årets bästa fynd, men det är ju rätt onödigt eftersom jag redan skrivit om den en gång. Redan då kändes det inom mig att det här kanske var årets bästa platta, och det var det också! Mitt över 25 års letande efter något från det bortglömda men udda lilla skivbolaget från 40-talet, Keynote, har äntligen gett resultat! Lysande avkopplande sängkammarswing som har sitt eget sound och som både svänger och smälter på samma gång. Dessutom finns några av jazzhistoriens allra största namn här, eller vad sägs om, förutom Hawkins själv, Teddy Wilson, Earl Hines, Trummy Young, Jack Teagarden, Harry Carney, Cozy Cole, Johnny Guarnierie, John Kirby och Joe Thomas? Skivan kanske inte ser mycket ut för världen och framstå som en rätt ordinär jazzsamling med tenorlegenden, men för mig var denna samling guldvärd och årets bästa fynd!

Så, detta var mitt 2015! 2016 är förstås ännu ett oskrivet blad, men jag hoppas verkligen på mer vinylsinglar och ett uppsving av skivor på second hand-butikerna! Bloggen kommer att vandra på i samma takt, trots att jag ännu inte har någon riktig digitalkamera att fota skivor med, men jag hoppas att de bilder jag tagit med webkameran duger tills vidare.
   
Tre klipp blir det; Dollar och ett Top Of The Pops-framträdande av den lysande låten "Videoteque",
Depeche Mode och ett klipp from "Live in Berlin"-DVDn och "Enjoy the silence", över sju minuter och aldrig tråkig, samt ännu ett klipp från årets bästa fynd med Coleman Hawkins, här den avslutande låten "You brought a new kind of love to me" från 1944. Så härmed vill jag önska alla läsare och andra människor:
                      ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!




måndag 28 december 2015

Peter Lundblad - Jag brinner / Ta mej till havet

Det är sorgliga tider just nu i musikvärlden. Zemya Hamilton avled för några dar sen av sviterna från MS, 50 år gammal. Jag borde skriva något om det också, eftersom jag gillade hennes band Clubland väldigt mycket, liksom hiten "Going through the motions". Men samtidigt har också Peter Lundblad gått bort, 65 år gammal, en artist som på bara de senaste åren har blivit en ny och spännande favorit för mig. Därför känns det mer rätt att just nu skriva om ett par Lundblad-singlar som ligger mig varmt om hjärtat och som passar som mitt minne av honom. Men för att läsa mer om Zemya Hamilton så rekommenderar jag denna artikel på bloggen beatbox.se och det är inte heller omöjligt att jag skriver om några Clubland-singlar inom kort.

Hur jag skulle göra denna hyllning visste jag inte riktigt. Jag hade två låtar på singel som båda är för mig klassiker och mest Peter Lundblad för mig, vilken ska jag välja? Den som är överlägset mest spelad och som exakt alla förknippar med honom, eller ska jag gå mot strömmen och välja den mindre kända som nästan ingen idag känner till? Eller ska jag ta ett helt album? Nej, det kändes bäst att ta båda singlarna och granska dom noggrant var för sig.
Det orättvisa är att jag just precis upptäckt Peter Lundblads musik och börjat att lyssna in mig på hans plattor, och just då så tar cancern iväg honom från oss. Till för några år sen så var han i stort sätt bara "Ta mig till havet" och inget mer och jag engagerade mig inte i hand musik, men så har jag till sist insett storheten i hans texter, i hans ljusa och spännande röst och komponerande! Men låt mig då börja från början...

Jag brinner/Ge mej tid
Den här låten hörde jag faktiskt redan 1982, men jag visste inte då vem som gjorde den. På ett kassettband spelade jag, då 7 år gammal, in musik från radion genom att sätta en bandspelare intill radion. Vad en kassettradio var för något visste jag inte då. Jag spelade in allehanda saker från förmiddagsprogram som "Skivstafetten", "Radio FM" och annat och en av låtarna var en mysig poplåt med refrängen "Jag brinner, jag brinner, som en sprakande vulkan". Vem som sjöng visste jag inte då. Bandet finns kvar ännu och jag har spenderat många år med att försöka få igen låtarna jag spelade in då på platta (en av låtarna fanns också på 2014 års skivfynd som en del kanske minns, Tundras" Dubbla hemligheter") och det tog mig nästan 20 år innan jag lyckades identifiera att ovan citerade låttext kom från Peter Lundblads låt "Jag brinner" och hitta singeln på den numera saligt bortgångna affären Slussens Film & Musik i Stockholm. Och visst är den fortfarande en otroligt snygg och häftig låt. Det är en avkopplande och sval poplåt på svenska, mitt i en tid då just såna var som mest spännande. Framför allt gillar jag Peters svajande gitarr i refrängen och den kittlande texten.

B-sidan "Ge mej tid" är också det avslutande spåret på plattan "Lugn extas", där också "Jag brinner" finns. Det är en stämningsfylld ballad som börjar lite trevande, men som växer starkt allt eftersom och blir en riktigt vacker och stark låt! Den här singeln här tycker jag är ett mycket gott alternativ om man är lite trött på Peters mer kända sång.

"Jag brinner" finns tyvärr inte på Youtube, men jag har lyckats hitta den på Soundcloud istället så för första gången i denna bloggs lite mer än sexåriga historia kommer ett klipp från någon annan plats än "tuben".



Ta mej till havet/Min enda sång

"Ta mej till havet" är rätt unik för mig ändå. Det är en av få låtar som varit sönderspelad och uttjatad till max, men som jag sen fått ett starkt förnyat intresse för och som nu för mig känns fräschare än någonsin! Normalt är en låt som är sönderspelad så tröttsam att man aldrig mer vill höra låten igen (Terry Jacks
"Seasons in the sun", hej)! Men numera kan jag höra låten nästan hur många gånger som helst en solig och skön sommardag och jag bara känner hur sommaren lägger sig över mig. För mig är detta nästan något av en svensk nationalhelgon i sommarklädsel. Det som Ulf Lundells "Öppna landskap" är för många är nog "Ta mej till havet" för mig. Det är verkligen en text som andas sommar, längtan och lyckorus i varje stavelse

Däremot är B-sidan här något svagare. Den är då en helt ny låt, som inte finns på albumet "Ta mej till havet", och någonstans kan jag förstå det. Det är en OK poplåt som passerar obemärkt förbi och inte fastnar nåt nämvärt och känns väldigt blek som jämförelse till den oändligt starkare A-sidan!

Peters karriär hamnade helt i skymundan efter monsterhiten och hur underbar jag än tycker att "Ta mej till havet" är så är det synd att man inte fortsatte att upptäcka hans övriga material, för han var verkligen en kanonbra och skicklig musiker och kompositör som gjorde vacker och okomplicerad vispop att mysa och koppla av till! För mig är dessa två singlar (samt förstås också albumen "Lugn extas" och "Ta mej till havet") lysande musik från en av Sveriges kanske mest bortglömda, men skickligaste yrkesmän.

Det var så klart inga problem att hitta "Ta mej till havet" på Youtube. Men här valde jag en relativt nyinspelad version och musikvideo av låten som Peter verkar ha gjort i slutet av 00-talet.

onsdag 23 december 2015

Stefan Borsch - Ikväll jag tänder ett ljus

Äntligen dags för detta års lilla julspecial, som denna gång är en skiva, men det är en skiva som för mig har blivit min julskiva nummer 1. För en del som följer bloggen kanske detta nu blir en chock. Va?! Gillar han dansband? Ska han skriva om en DANSBANDSSKIVA?! Jajemänsan, idag ska jag det! Men, nej, jag är inget storfan av dansbandsmusik, åtminstone inte den som är från 1980 och fram till idag. Men undantag finns i de flesta genrer och min är en julskiva med Vikingarnas förra sångare Stefan Borsch, "Ikväll jag tänder ett ljus". Denna skiva är min favorit inte främst för dess musikaliska skapelse, för plattan är egentligen en rätt ordinär dansbandscountryplatta med steelguitar och stråkar ur Sveriges Radios Symfoniorkester. Däremot så har jag hört låtar från plattan under min barndom och för mig har bilden av vit snö och tända ljus på julafton och denna skiva i bakgrunden vuxit sig fast som knäck. Den är så avkopplande och ger en sån julstämning att jag blir varm. Minst en gång varje år försöker jag spela den här skivan för att komma i rätt julstämning (bristen på julesnö numera gör att man ibland kan behöva lite hjälp på traven).

Var skivan kommer ifrån egentligen kommer jag nog aldrig få reda på, eftersom jag har fått den av min far (som näppeligen lär komma ihåg det heller). Men den har funnits i familjens ägo i alla fall nästan sen den kom ut 1981. Plattan är utgiven på Bert Karlssons forna storhet Mariann Records och för den galanta julstämningen står Lotta Engbergs framtida man, Anders Engberg.
   
Här finns julklassikerna, "Jag drömmer om en jul hemma" (alltså "White christmas" på svenska), "Ser du stjärnan i det blå", "Låt mej få tända ett ljus", "Det strålar en stjärna" och "Stilla natt" och personligen så är stråkarrangemanget med Sveriges Radios Symfoniorkester otroligt viktig för skivan och stämningen! Personligen så tycker jag att titelspåret, "I kväll jag tänder ett ljus", är en riktigt mysig julklassiker och plattans skönaste spår! Lyssna också på den väldigt fina och snyggt producerade "Vinterbilder"! Det finns endast en låg punkt och det är att jag inte är så förtjust i att höra en dansbandssångare sjunga "Oh helga natt". Det finns värre och det är inte en usel version, men för en traditionalist som mig så vill jag absolut höra en operasångare som Jussi Björling sjunga den.
     Men i övrigt så är detta en riktigt mysig julskiva att koppla av till och slappa till efter julestressen! Perfekt för en kväll före julafton som den här när man till sist klätt granen och kokat julskinkan, oavsett om man gillar dansband eller inte. Så med dessa ord och med klippen av "I kväll jag tänder ett ljus" från denna platta så önskar jag alla läsare: 
                          En riktigt fröjdefull, skön och god jul
!

onsdag 16 december 2015

Benny Goodman - The Famous 1938 Carnegie Hall Jazz Concert

Varje genre har sina käpphästar som man som fan nästan borde ha plöjt igenom någon gång i sitt liv. Åtminstone känns det så. Som Depeche Mode-fan bör man ha sett livefilmen "101" någon gång, gillar man Pink Floyd bör man ha sett "The wall" eller Woodstock om man gillar 60-tal. För oss storbandsfans så är det nog Benny Goodmans konsert i Carnegie Hall 1938 som gäller eftersom den konserten anses som så pass viktig för många för jazzens utveckling. Att se den kanske är lite svårt, men det finns så många utgåvor av den konserten på ett eller annat sätt att de flesta storbandsfans på något vis har hört den. I och med den konserten tog jazzen i USA ett stort steg in i finrummet och slutade att bara bli en angelägenhet på små jazzklubbar och barer. Här hade jag tänkt att bjuda på lite om den legendariska konserten genom en dubbel-LP jag har med en av de bästa jazzkonserterna jag äger, möjligen i konkurrens med Charlie Parker och Dizzy Gillespies Toronto-konsert 1950.

Carnegie Hall-konserten gavs ut första gången 1950 på märket Columbia och det är på den etiketten man sen givit ut denna konsert i ett flertal versioner. Den dubbel-LP jag har är följaktligen en CBS utgåva, från 1970

Det var Goodmans publicist Wynn Nathanson som föreslog att han skulle göra en konsert i USAs största klassiska arena, men Benny var väldigt tveksam till en början. Här skulle en orkester, som spelade jazz och som innehöll blandat vita och färgade musiker spela på den största scenen för klassisk musik! Nu var inte Goodman allra först med att spela jazzliknande musik i Carnegie Hall. 1912 hade en helt färgad orkester med namnet James Reese Europe And His Clef Club Orchestra blivit den första, men dom spelade inte ren jazz utan mer en sorts jazzliknande underhållningsmusik. Däremot hade aldrig en rasblandad orkester spelat riktig jazz i dessa lokaler och Goodman, som var en av storbandsledarna som vågade blanda vita och svarta, var rädd för ett monumentalt fiasko. Men när Goodmans egna film, "Hollywood hotel", blev en succé så gav han sig raskt i arbete med att göra denna historiska musikhändelse. 16 januari 1938 så hade ett utsålt Carnegie Hall bänkat sig för att se "The King of Swing" och hans band.

Men det var förstås ett nervöst band. Om detta misslyckades så kanske det var slut med karriären och det var ett lite stelt band som drog igång. Ända till dess att trummisen Gene Krupa insåg att de faktiskt gjorde något väldigt viktigt här och måste göra något och drog igång med ett enormt trumsolo för att väcka dom andra. Därefter förstod orkestern att man bara var tvungen att ge järnet och man spelade som aldrig förr.
Musiker från Count Basie och Duke Ellington, legender med egna band, gästspelade som dragplåster och man blandade både orkestern, Goodmankvartetten och trion. Konserten är helt oförutsägbar där jazz av alla storlekar plötsligt presenteras och där man tar publiken med på en liten jazzhistoria i ett set låtar från 20-talet, bland annat låten "Sensation rag", en glad jazz-låt från The Original Dixieland Bands reportoar. I dessa nummer finns både Johnny Hodges. Harry Carney och Cootie Williams från Duke Ellingtons band med. Man satsar på väldigt säkra kort i låtmatrialet, allt medvetet planerat för att få folk att känna igen den jazz man hade hört och inte skrämma bort folk med en massa nytt. Här finns "Don't be that way", "Blue room", "China boy", "Body and soul" och "Honeysuckle rose", som är en riktig jam session med Goodman plus Lester Young, Buck Clayton och Freddie Green samt Count Basie, från den sistnämndas band plus ovan nämnda musiker från Ellington-bandet, alla i samma band. Själv gillar jag verkligen blandningen där man går från det stora bandet och plötsligt river av ett set låtar med trion och kvartetten och sen plockar in storbandet igen. Sen så är låten "Sing, sing, sing" Benny Goodmans kanske mest uttjatade låt, men i den här versionen är den helt enorm med en spelglädje som verkligen definierar ordet jazz i dess sannaste form! Kanske den bästa versionen Goodman har gjort av sin kassiker där Gene Krupa är otrolig här!

Succén var enorm och jazzen hade till sist flyttats från dom smutsiga jazzklubbarna och ut i strålkastaren och blev allt med main stream. En del var förstås besviken på det, eftersom man nu gjorde musiken med lättillgänglig för skivköparen och vardagsmänniskan medan den mer improviserade och oförutsägbara jazzen fick maka på sig ett tag. Men oavsett vad man gillar så gjorde detta ändå att fler upptäckte jazzen i USA och världen. Denna konsert är en uppvisning av både jazzhistoria, enormt sväng, tillbaka lutande storbandsmusik och ösig småbandsswing samt en spelglädje utan dess like! Däremot så blev splitten mellan Goodman och den som lite var stommen i denna konsert, Gene Krupa, allt mer uppenbar, Krupa fick mer och mer uppmärksamhet, vilket den avundsjuke bandledaren inte var så förtjust i och inte långt där efter så lämnade Krupa bandet för att bilda ett eget framgångsrikt storband och Goodman och Krupa skulle inte spela ihop igen på nästan 50 år.

Självklart finns inget riktigt konsertklipp från denna konsert, men på Youtube kan man ändå hitta en film med Benny Goodman pratandes om konserten samt bilder från evenemanget. Dessutom små filmsnuttar där man ser orkestern spela vid tillfället. Allt detta har mixats ihop till tonerna av "Sing, sing, sing". Dock inte hela låten och för att kompensera det så bjuder jag också på ett annat videoklipp med samtliga 12 minuter av låten, från LPn.
Dessutom känns det fel att inte bjuda på det fenomenala mötet mellan Goodman, Basies orkester och Ellingtons orkester i "Honeysuckle rose"! The meeting of the jazz giants! Titta, lyssna och njut!





söndag 6 december 2015

The Three Degrees - The Runner/Woman in love

Det finns en 70-talsgrupp i soulgenren som de senaste åren blivit några av mina absoluta favoriter och som alltid gjort högkvalitativ soulmusik under detta decennium, The Three Degrees. Tjejerna sjunger proffsigt och snyggt ihop och dom har alltid de bästa producenterna omkring sig, inte minst under Philadelphia-tiden, då dom kom med fantastiska hits under legendariska Philadelphia Records. Jag hoppas kunna skriva om en av deras fullängdare från den perioden så småningom också.

1978 så anslöt man sig till skivetiketten Ariola och fick Giorgio Moroder som huvudproducent. Moroder var en ypperlig producent under 80-talet. Däremot har jag lite mer svårt för hans mer uttjatade 70-talsalster som han bland annat skrev till Donna Summer. Disco med rätt tidiga synthar och lalliga melodier som kändes väldigt trista. Men för Helen Scott, Valerie Holiday och Sheila Ferguson i The Three Degrees så blev det ett lyckokast. När jag med viss tvekan köpte deras "New dimensions" från just 1978 på Sundsvalls skivmässa i oktober och såg Moroders namn så föreställde jag mig en skiva med charmiga och lalliga Donna Summer-låtar, men The Three Degrees lät mycket piggare och häftigare. Nu hade jag lite hjälp ändå i och med att jag precis innan på en videobutik i stan vid namn Videodrome, som också säljer en del skivor, köpte denna singel, "The runner", från den plattan.

Den version jag har fått tag på är den europeiska, som innehåller både huvudlåten "The Runner" och singeln dessförinnan, balladen "Woman in love". Den amerikanska versionen av singeln innehåller en helt ny och annan låt som B-sida, samt ett annat omslag.
"The Runner" är en lite dramatisk, men skönt pulserande discolåt med en melodislinga som gnager sig in och en refräng som jag tycker är lysande! Detta kan vara Giorgio Moroders bästa skapelse under 70-talet!
"Woman in love", också då från "New dimensions", är en sockersöt ballad med en vacker kärleksförklaring i texten. Men jag tycker detta är en av 70-talets allra mysigaste och skönaste ballader som verkligen är avkopplande. Jag har verkligen inget emot sockersöta låtar, så länge som de fyller en funktion och verkligen är bra gjord, vilket är fallet med denna låt. Originalet gjordes ett år tidigare av Twiggy, modellen som på 60-talet gav smalheten ett ansikte, men personligen tycker jag att The Three Degrees version är långt bättre och tjejernas underbara stämsång i refrängen lyfter låten stort! Dessutom sjunger Sheila Ferguson otroligt bra och övertygande här!

Dessa låtar lyckades väldigt bra i England, där "Woman in love" blev 3:a på englandslistan och "The runner" 10:a. Inte konstigt kanske eftersom discostilen som Moroder gjorde mer attraherade européerna än amerikanarna, för däremot var man mer kyliga i hemlandet USA där både plattan "New dimensions" och singlarna floppade. Mer om The Three Degrees kommer senare när jag skriver om fullängdsplattan, men jag tycker ändå att dessa två låtar är bevis på hur otroligt bra 70-talsdiscon kunde vara. "The Runner" är en riktigt röjig och undanglömd discopärla som håller än och "Woman in love" är en kärleksballad med hjärta och hjärna, såna som det inte finns så många av idag. Och självklart så bjuder jag på bägge låtarna!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...