måndag 30 november 2015

Heaven 17 - How men are

Oavsett hur mycket man gillar en genre så kommer det alltid att finnas band i den genren som man ser som svarta får, alltså artister som man har väldigt svårt att ta till sig hur mycket man än försöker. När det gäller mig och 80-talets engelska new wave-våg så erkänner jag att jag har lite svårare för Heaven 17, ett band med flera klassiska synthhits under 80-talets mitt som "Crushed by the wheels of industry"; "Temptation" och "Come live with me". Inte så att jag ogillar dom, men övervägande av deras låtar experimenterar för mycket vad gäller melodier och många låtar är svåra att ta sig till för mig. Där är band som OMD, A Flock Of Seagulls, ABC, Ultravox och Talk Talk mycket mer intressanta! Men det finns ett undantag, en Heaven 17-platta som ändå ligger mig varmt om hjärtat och som jag håller som deras överlägset bästa, "How men are" från 1984, som är deras tredje platta. Hemma i England blev detta en mellanplatta efter den enorma succén med föregångaren "The luxury gap", men ändå en hyggligt bra såld platta även om singlarna inte blev några monsterhits. Men så är "How men are" också en mer rakare platta enligt mig än det tidigare, samtidigt som den också är väldigt glad och pigg.

När jag köpte denna platta, 1997 på "Skivboden" här i stan, höll jag fortfarande på att försöka utforska Heaven 17, som jag inte hörde knappt alls under min uppväxt, och se om det var ett 80-talsband att satsa
på. Men just den här plattan var snyggare än det jag någonsin hört tidigare med bandet. Singlarna, "This is mine", "And that's no lie" och framför allt "Sunset now" är några av genrens allra skönaste klassiker. Introt till "Sunset now" är så snyggt att man bara tuppar och låten är perfekt för lata sommardagar! Har man dessutom den goda smaken att bjuda in Earth, Wind & Fires legendariska blåssektion, Phoenix Horns Esquire (bland annat på just "This is mine") så kan det ju inte bli fel! Dessutom samarbetar man med vokalgruppen Afrodiziak, som är främst känd för att ha fostrat senare Soul II Soul-stjärnan Caron Wheeler.

Denna platta har en enormt snygg synthproduktion, som förvisso experimenterar en del, men nu tillräckligt mycket för att det ska kännas fräscht och ändå klassisk new wave-synth! Sångaren Glenn Gregory har en väldigt pigg och glad sångröst och om många synthband låter väldigt ledsna eller mollaktiga så har Heaven 17 alltid låtit som ett band fylld av positivitet och "How men are" är inget undantag. Hör till exempel på låten "Flamedown", som är den andra låten med Phoenix Horns Esquire på, "Reputation" med en av plattans bästa refränger, eller inledande "Five minuter to midnight". Man kan inte heller låta bli att fascineras av bandets enda ballad på plattan, "The skin i'm in". Detta är en väldigt glad och skön synthplatta med avkopplande, speciella och lyckliga melodier!

Heaven 17 finns fortfarande, numera med bara Glenn Gregory och Martyn Ware, mannen som en gång också var med och startade Human League. Men utan att totalsåga Heaven 17s andra plattor så är detta ändå den av deras plattor jag helst sätter på alltså. Ändå har låtarna här försvunnit i glömska hos folk och singlarna till hör bandets mest bortglömda. Därför är det en ära att få låta er återuppleva några riktigt undanskuffade klassiker för jag väljer här, för en gångs skull, två singlar som smakprov, "Sunset now", tyvärr utan den underbara videon, och "This is mine"!


måndag 23 november 2015

Monsieur Tranquille - Ma'm Thibault (version disco)

Att en del låtar är kultstämplad betyder inte nödvändigtvis bara att det är dåligt eller så dåligt att det blir kul. Det kan innebära att det är så udda att det är kult, men faktiskt också av någon okänd anledning kan man inte låta bli att gilla det. Så är fallet med denna singel som jag köpte förra sommaren för ett extremt billigt pris. Jag hade inte en susning om vad detta var utan köpte den på vinst och förlust i tron att detta var riktigt kultigt. Om det är en discosingel med en docka på framsidan så kan det ju bara sluta på ett sätt eller...?

Monsieur Tranquille är en karaktär som förekom på 70-talet på  kanadensisk barn-TV i det fransktalande Quebeck-området. Från början var han helt osynlig och hade hjälp av en clown vid namn Patof, medan i en senare serie, "Patof voyage", så fick han liv i form av en äldre docka med glasögon och mustasch. Mannen bakom karaktären var dock den samma, ljudmannen Roger Giguère. Tranquille blev snart så populär bland barnen att han 1977 fick spela in en singel kallad "Ma'm Thibault". Min franska är lite rostig och jag har aldrig sett någon av serierna så vem denna kvinna är vet jag inte, så låtens handling kan vi tills vidare lämna därhän. Låten var från början en mer rockig reggaeliknande låt med Roger Giguère brölande på franska. Detta original har jag inte tyvärr. Men snabbt därefter så ville man förstås haka på den stora discotrenden som rådde världen över och spelade in en speciell discoversion av låten och det är alltså den versionen som jag har fått tag på.

Egentligen är låten väldigt monoton med ett discobeat som går och några sorts synthiserade blåsinstrument som spelar en sorts funkig lite melankolisk melodi innan man bygger upp för att dockan till slut ska bedrövat yla:
"MA'M THIBAAAAUUUUUULLLLLTTTTT!!!!!!!!"
Ungefär så vandrar låten på, även om den har små sololiknande delar också här och var. Det är en väldigt udda och smått galen discolåt som borde stämplas som pinsam, men det gör jag inte för någonstans kan jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket och låten sitter där som kola efter ett tag. Den är ändå snyggt producerad och tillräckligt galen för att jag ska fastna för detta.

Låten släpptes även i Frankrike och i Australien och blev en stor hit i dessa länder då, men succén till trots så höll Monsieur Tranquille i bara ett år till och hans shower lades ner 1978. Med tanke på att låtens storhet bara sträckte sig till ett väldigt begränsat antal länder så är det kul att hitta en sån här kul specialitet. En av få gånger då försöken att göra discostjärna av en docka faktiskt fungerade, i alla fall rent musikaliskt...

tisdag 17 november 2015

Milla's Mirakel - Stillbilder

Jag hade tänkt att anknyta lite till den serie jag skrev om i somras, artister med en enda stor hit som är värda ett bättre öde, för det finns väldigt många såna i Sverige. När någon säger Milla's Mirakel så säger folk i kör, några med ett leende på munnen:
"Ja, det är ju "Rytmen av ett regn"! Men gjorde dom något mer?"
Det är ofta folk ställer den rätt onödiga frågan gällande en artist som är känd för en låt:
"Gjorde dom/han/hon något mer?"
Jag kan säga, det är VÄLDIGT sällan som en artist eller grupp gör en enda låt och sen lägger av! Sen att artisten inte spelas mer eller resten av karriären glöms bort är en annan sak, men fler låtar finns i 99,9 % av fallen.

Givetvis gäller det också Halmstads Milla's Mirakel, duon Camilla Andersson och Morgan Hjalmarsson, enligt mig ett av svenskt 80-tals mest oförtjänt bortglömda band. Men om man tittar på lanseringen runt tiden för denna platta, "Stillbilder", så är den inte alls dålig. Plattan är producerad av Niklas Strömstedt, och egentligen kunde vem som helst av Lasse Lindbom Band ha proddat, eftersom det bandet finns i både komp och kör. När bandet sen skulle ut på turné så ställde Gyllene Tider, minus Gessle, upp, så man kan inte klaga på den musikaliska uppbackningen.

Det tog ett tag dock innan jag upptäckte Milla's Mirakels fulla potential. Den idag något sönderspelade "Rytmen av ett regn" tyckte jag då var väl OK, vare sig mer eller mindre, men det var väl ingen låt jag vevade om och om igen på högsta volym direkt. Bandets övriga låtar efter det var väl också OK, men rätt anonyma, som den pigga "Snälla flickor kommer till himmelen, vi andra kommer hur långt som helst" från 1989.
Men när jag skaffade samtidigt både denna platta och uppföljaren "Hög puls" 1997 på, tror jag, den sen
1998 nedlagda skivaffären Skivboden i här i Sundsvall, och lyssnade på båda så insåg jag att detta ju var helt lysande! Svensk smältande och vacker pop med sköna och eftertänksamma texter och Camilla Anderssons ekorrpigga röst. Jag har alltid varit svag för hennes röst som är väldigt "go-happy" och samtidigt övertygande. Morgan Hjalmarsson jobbade istället bakom kulisserna mer, men om man bortser från "Rytmen av ett regn" som båda har skrivit och låten "Natt efter natt" som Leif Larson och Niklas Strömstedt gjort så är det han som gjort resten av låtmaterialet. Och det är verkligen mysigt och välgjort, där "Rytmen av ett regn" är den klart rivigaste låten. Men det är svårt att inte förföras av "Vacker när du sover" eller lyssna noga på avslutande balladen "Slutna cirklar". Lyssna också på den sköna popdängan "Som käglor faller" som har den sköna textraden:
"Vårt inre korthus slås ner när avsked rullar in i vårt liv!"
Niklas Strömstedt har gjort en vacker och pigg produktion med bra gitarrer och där syntharna håller sig i bakgrunden, men spelar ändå en viktig roll för plattan. Detta är mysig och skön svensk pop av ädlaste märke, och det samma kan också sägas om uppföljaren, "Hög puls" från 1989. Den får väl ses som nästan ännu mer oförtjänt bortglömd eftersom den inte har någon jättehit att backa upp den med.

När nu Milla's Mirakel inte blev något mer än en hit så la bandet tyvärr av efter 1991 och Camilla Andersson försökte göra en soloplatta på engelska som inte lyckades alls. Idag jobbar hon som ögonsjuksköterska på ett medicintekniskt företag, men har ännu Per Gessles lovord om sin röst. Vad som hände Morgan Hjalmarsson har jag inte fått någon uppgift om, så om någon vet kan ni väl skriva det i kommentarerna. Tills vidare så kan vi njuta av en duo som hade uppbackningen att bli något intressant och stort men oförtjänt förpassades till glömskan eftersom man inte lyckades följa upp en sommarplåga med en lika pigg slagdänga.

Jag tänkte bjuda på hela tre låtar här. Dels singeln "Vacker när du sover", dels låten "Som käglor faller" och ett framträdande i SVTs "Sommarkväll" från 2013 där den idag 45-åriga Camilla Andersson drygt 26 år senare river loss "Rytmen av ett regn".





torsdag 12 november 2015

Crash Test Dummies - Mmm mmm mmm mmm

Jag är i ett litet 1994-stim just nu, i och med att jag också hyllat det året i en film på min Youtubekanal, så jag hade tänkt att passa på att fortsätta att stämma i bäcken med att presentera en av det årets stora låtar.
Den här låten delar folk lite i olika läger idag. Antingen hatar man den eller som gillar man den. Musikvideokanalen VH1 hade den med överlistan av dom sämsta låtarna och tidningen Rolling Stone i listan över dom mest irriterande låtarna någonsin. Men samtidigt så hade låten en gigantisk popularitet en gång i tiden och fortfarande står jag fast vid att låten är ett härligt örhänge med en skön stämning och galen text.
Kanadensiska Crash Test Dummies räknas numera som en klar one-hit-wonder genom sin sommarplåga som hade den minst sagt udda titeln "Mmm mmm mmm mmm". Men så var detta ett band också som skrev väldigt udda låtar, allt framfört av sångaren Brad Roberts. Brad Roberts sångstil är minst sagt udda med sin lite släpiga och halvdrogade basbarytonstämma, men den blev väldigt karaktäristisk för bandets lite speciella image.

"Mmm mmm mmm mmm" var en låt som jag blev glad över när den kom. Det var förvisso en låt med en udda och galen text, men låten i sig var lite hypnotisk, sval och avkopplande i den väldigt varma sommaren 1994. Texten då, som sagt, var väldigt svår att glömma, om dom tre olika barnen som hade var sina riktigt speciella handikapp, som sen följdes av en nästan helt obefintlig refräng där Brad Roberts bara nynnade:
"Mmmmmmmm mmmmmmmmmm...."
Men ändå gnagde den sig in i folks hjärna som ett tuggummi och höll hela sommaren. Låtens produktion var så svalkande och skön att den smälte löjligt bra in i den svenska sommaren! Varför låten sen efter det har blivit så baktalad vet jag inte, men udda låtar som är lite galna och som sitter som ett slag i magen brukar bli spottkoppar av den senare generationen. Men jag lyssnar mer än gärna fortfarande på denna 90-talsklassiker, som både svalkar och samtidigt ger ett leende på läpparna. Dock har allt Crash Test Dummies gjort efter det mer eller mindre glömts bort, om man inte bor i Kanada då där bandet hade en trogen fanskara 90-talet ut. Jag ska villigt erkänna att jag inte heller tycker att bandet gjort något mer som fastnat eller känts speciellt. Deras speciella cover på XTCs "The ballad of Peter Pumpkinhead" var lite småkul, men originalet kändes fräschare ändå. Dom andra två spåren på CD-singeln, "Here i stand before me" och liveupptagningen av bandets debut "Superman's song" är OK, varken mer eller mindre, men inget som fastnar. Numera så är Brad Roberts ensam med bandet, men släpper musik då och då.

Men för att ändå lyfta upp detta band lite mer så bjuder jag hela två låtar här, för när jag gjorde en liten research på Youtube så hittade jag förstås singeln, men också en riktigt kul och udda version av "White christmas" från 2002, som jag tycker känns kul att bjuda på när det snart bara är en månad kvar till tomten kommer.



lördag 7 november 2015

Indochine - 3

Den franska evighetsmaskinen som aldrig tycks minska i popularitet, det är Indochine. Bandets senaste platta från 2013, "Black City Parade", sålde platina och toppade den franska albumlistan! Det tragiska att detta inte spiller över alls på länder utanför den fransktalande regionen som undrar om "Kao bang"-gänget finns ännu. Jag har skrivit om Indochine förut, för snart sex år sen, januari 2010 då jag presenterade just "Kao bang"-plattan, "Le péril jaune". Där nämnde jag denna platta också, uppföljaren från 1985 som bär det enkla namnet "3", men jag kände att jag ville skriva mer utförligt om den plattan som är minst lika bra som föregångaren.

Om man jämför "3" med "Le péril jaune" så är ljudet klarare och fräschare och melodierna känns lite seriösare och ett litet steg från den lekfullhet som präglade låtar som hitsen "Kao bong" och "Miss paramount". Men Nicola Sirkis lite bitska och uppkäftiga röst som, jag någonstans alltid gillat, är det samma. Dessutom har jag alltid gillat gitarristen Dominique Nicolas gungande kompgitarr som gör musiken mycket mer dansant och som gett bandet sitt musikaliska kännemärke.

Den stora hiten här är en låt som för mig ligger mig närmare än "Kao bang", "Canary bay", som var en av hitsen på det allra första Tracks jag hörde och som med sin exotiska och fräcka produktion fick mig på fall
direkt. Vilken häftig låt det här var, även fast jag inte förstod ett enda ord av texten, och fortfarande är det ett riktigt nostalgiskt guldkorn från 80-talet!
     Men jag kan också varmt rekommendera uppföljaren "3ème sexe", en låt som inte har någon slagkraftig refräng som de två tidigare lalliga hitsen, men som är otroligt snyggt gjord och skönt tillbakalutande fransk 80-talspop!
     En flashback tillbaka till den förra plattans lekfullhet är låten "Monte Cristo" som påminner en del om någon sorts new wave-aktig rockabilly. Men det är en riktigt pigg poppärla som både känns aggressiv men samtidigt stilig!
     Annars är detta en riktigt snygg och välspelad platta som fortfarande har kvar sin flirt med den lite orientaliska världen, vilket bland annat märks i låten "Salombo". Dessutom rekommenderas låten "3 nuits par semaine" starkt!
     "3" är en både skön, lättlyssnad och smart platta som får en att både slappna av och lyssna noggrant! För mig blir nog det franska 80-talet inte bättre än så här, möjligen i konkurrens förstås med "Le péril jaune".

Jag kan också beklaga att bilderna inte är riktigt i hifi just nu, främst för att jag förnärvarande inte har någon kameramöjlighet utan fått använda webkameran för få bilder, men jag hoppas det går bra tills vidare ändå.

     Två spår blir det från denna platta, dels höjdarhiten "Canary bay", men också "3ème sexe".



söndag 1 november 2015

Jan Johansson & Bengt Malbert - Rädda Sverige

Gymnastikskivor finns det en uppsjö av och jag är normalt noll intresserad av, om det inte är gamla fina "Morgonpasset", som är kultnostalgi. Men "Gympa med Lill-Babs" eller träningsskivor med Gun Hägglund och Bengt Bedrup känns mer som en kul nick till forntiden än intressant. Det är klart att en skiva där Susanne Lanefeldt i rosa benvärmare skriker som en överstelöjtnant "DET ÄR BRAAAAAAA!!!! TAAAA IIIIIIII!!!!! OCH KNIIIIIIP!!!" kan ju kännas kul, fast man ska nog se det också.
     Sen finns det riktigt udda undantag. På mitt jobb finns det en skiva som jag lockas av att köpa, men som jag ändå skeptar inför, en skiva med aerobicsövningar till... klassisk musik som "Skridskoåkarna" av Waldteufel, Mozart eller Strauss-valser. Exakt hur tränar man aerobics till Mozart?

Härom veckan så köpte jag en singel på loppis som jag trodde skulle vara en spännande jazzsingel med en udda inramning. Singelns minst sagt överdramatiserade titel var "Rädda Sverige", var från 1965 och innehöll några av dom största jazznamnen som funnits i Sverige, Jan Johansson, Arne Domnerus och Lars Samuelsson. Häftigt, tänkte jag och köpte singeln. Att originalfodralet saknas tror jag bland annat ledde en del till att jag blev vilseledd, för hemma såg jag att den också innehöll "Bengt Malbert, tal". Men sen tänkte jag; gympa till 60-talsjazz? Hur går det? Om jag börjar med Sida A, som är döpt till "Gymnastiksvit", så innehåller den en jazzsvit komponerad av Jan Johansson där sjukgymnasten Bengt Malbert håller låda med ett antal stela och robotliknande gympauppmaningar. Det som slog mig här var att jazzen var i en sorts avant garde-stil, en sån jazzgenre som inte alltid hade rytmen i sig. OK, försök att gympa till det här! Men första delen är det fart på, fast att förstå vad Malbert menar är inte lätt när han först av allt säger:
"Sätt fart på blodet... med jågning på stället!"
Jo, "jågning" är vad han uppmanar oss till. OK, det är 1965, ett enormt intresse för österländsk kultur inför den kommande flower power-trenden hade inletts så han kan ha menat "yoga (eller yogning) på stället", men jag tvivlar på det.

Sen övergår den pigga jazzstudset till en sorts avant gardistisk jazzblues i valstakt och en ny märklig träningsmusik tar sin fart. Jag måste medge att jag inte är någon fan av dagens aerobicsmusik, verkligen inte, rent musikaliskt är detta mer njutsamt, men det ska gärna finnas någon puls i musiken om man själv ska få någon puls. Men, OK, man kan ju bara njuta av musiken, men hur lätt är det när en robottränare står och mumlar märkliga förmaningar var 30 sekund. Då är det bättre med Sida B där Malbert, som förmodligen heter så för hans malande röst, säger övningarna innan låten och sen vi får höra Jan Johansson, Arne Domnérus och Lars Samuelsson spela i lugn och ro, även om jazztitlarna har så svängiga och hippa namn som "Svikthopp" och "Stående - sittande - liggande".

OK, det är lätt att driva gäck med den här typen av skivor, för ju äldre dom är ju märkligare låter dom. Jag förstår att meningen med skivan är inte att lyssna som jazzkritiker på musiken, men när såna här stora jazznamn är med och där man flaggar för dom som om det var en vanlig Metronome-utgåva så är det lätt att man undrar varför dom fick för sig att detta var en bra inkomstkälla. Detta är kult, kitschigt och underbart skön gympaskiva, som egentligen inte är fullt så dålig så den platsar som "Kultstämplat". Men den är tillräckligt udda för att jag skulle vilja ha den med. Det är en märklig och bisarr hybrid mellan god musiksmak och märkliga träningsuppmaningar. Men nu är det dags att sätta fart på blodet med lite "jågning" för jag har faktiskt hittat stycket på Youtube, så kniiiip på er...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...