onsdag 28 oktober 2015

Coleman Hawkins - Cattin' / Skivbolaget Keynote

Det känns lite för länge sen jag skrev om en jazzskiva, mer än två månader sen, så jag tänkte berätta om ett skivbolag som existerade i endast åtta år, men som under den korta tiden hann bli en av den amerikanska jazzhistoriens mest speciella och annorlunda bolag under 40-talet! Keynote har blivit ett av mina favoritbolag, även fast jag inte fått tag i någon skiva eller inspelning på skiva från bolaget förrän i våras. Mycket tack vare ett avsnitt ur Leif Anderssons klassiska program "Smokerings" från 1988 där han presenterar mängder av inspelningar från detta bolags repertoar. Jag föll direkt för Keynotes inspelningar och lyssnade på detta program om och om igen. Jag har nog berättat om detta program förr, eftersom de var på samma program som de Boyd Raeburn-inspelningar som jag nämnt förut.

Det jag gillar med Keynote är dels ljudet och känslan i inspelningarna som känns intimare och luftigare än någonsin. Det gör att svänget också känns äkta och speciellt, som också är en stor anledning till min fascination för Keynote! Däremot har det varit nästan omöjligt att hitta några skivor med musik från detta lilla bolag och jag har väl nästan gett upp hoppet om att någonsin ha en 78-varvsskiva i min ägo med etiketten Keynote. Så sällsynta är dessa skivor idag!
     Keynote bildades 1940 av skivaffärsägaren Eric Bernay och hade en märklig historia. Bolaget släppte från början bara protestsånger från forna Sovjetunionen och spanska inbördeskriget. Snart började man spela in amerikanska antikrigssånger för andra världskriget och från 1943 så inriktade man sig på jazzen. Man gav ut både skivor med kända namn som Coleman Hawkins, Roy Eldridge, Lester Young, Red Norvo, Benny Carter, Sidney Catlett, Teddy Wilson, Johnny Hodges, Slam Stewart, Jack Teagarden och Earl Hines, men också musiker som annars inte var kända för sina egna band utan framträdde mest som bakgrundsfigurer, som Bill Harris, Jonah Jones, Johnny Guarneri, Emmett Berry,  Pete Brown, Cozy Cole, Charlie Shavers osv. Inspelningarna med Pete Brown och hans kvintett, till exempel, är bland det finaste småbandsjazz man kan höra från 40-talet!
     1948 så gick Keynote i konkurs och köptes upp av Mercury Records (som i sin tur idag ägs av Universal).

Nog om själva bolaget och mer om denna fantastiska skiva som jag köpte på Sundsvalls skivmässa i våras, som en del av er kanske minns, Coleman Hawkins "Cattin'", utgiven på Fontana. När står inte, men det ser ut som en sen 60-talsutgåva.
     Coleman Hawkins var en av dom allra största tenorsaxofonisterna under 30- och 40-talet som
framträdde på många av dom största swinginspelningarna och ledde också egna band. För mig är han kanske swinggenrens kung, för hans inspelningar för sällan någon besviken och det är kanonfina inspelningar varje gång!
     Vid köptillfället av "Cattin'" visste jag inte vad det var jag inhandlade, mer än ännu en skön skiva med min favoritsaxofonist, men när jag satte på skivan så kände jag igen ljudet av en Keynoteinspelning och till min obeskrivliga lycka så kunde jag konstatera att alla låtarna var Keynoteinspelningar. ÄNTLIGEN hade jag inspelningar från Keynote på skiva i min ägo!
   
Inspelningarna är gjorda under hela året 1944 i New York och skivan har fem orkestersättningar. Dels fyra spår med Cozy Cole All Stars, där namn som trumpetaren Joe Thomas, trombonisten Trummy Young och Hawkins samt pianisten Earl Hines, basisten Billy Taylor och Cozy Cole själv på trummor ingår. Lyssna på den härligt riviga "Father cooperates" där Hawkins och Trummy Young accompanjerar en vilt blåsande Joe Thomas.
     Dels Hawkins egen kvartett, med Teddy Wilson piano, Israel Crosby bas och Cozy Cole trummor. Här är det riktigt fin småbandsswing i det lilla och intima formatet!
     Sen kommer en annan höjdare, Coleman Hawkins And His Sax Ensamble, med bland annat Tab Smith, altsax, Don Byas, tenorsax och Harry Carney på barytonsaxofon. Denna septett samspelar lysande i två spår.
     Sen mer kvartet, denna gång med Hawkins och Wilson tillsammans med John Kirby, bas och Sid Catlett, trummor.
     Till sist fyra lysande septettinspelningar med George Wettlings New Yorkers, där namn som Joe Thomas, trombonisten Jack Teagarden, klarinettisten Hank D'Amico och pianisten Herman Chittison, samt trumslagaren George Wettling, ingår. Detta är äkta Keynotekänsla där blåsarna avlöser och duellerar på ett fenomenalt sätt! Lyssna till exempel på låten "You brought a new kind of love to me"! Gemensam för alla dessa är Coleman Hawkins klassiska och lätt igenkännliga raspiga tenorsaxofon, som levererar varje gång!
     Denna skiva kandiderar till att bli en av årets största fynd när årets ska summeras, men den blir svårslagen i alla fall när det gäller titeln årets jazzfynd, för detta är härlig 40-talsswing av bästa märke som är otroligt snygg och förför! Keynote fanns för kort tid och levererade för få mainstreaminspelningar för att bli lika legendarisk i jazzkretsar som Blue Note, Prestige, Savoy eller Verve, men under dess korta levnadstid så visade man på att man kunde producerar vacker och skön jazz som kändes både nyskapande och klassisk på samma gång och som levde i sin egen musikaliska jazzvärld!

Jag hade tänkt att bjuda på hela tre videor, två från plattan och en extra som bevis på Keynotes genialitet. Från plattan blir det två septettinspelningar, dels Coleman Hawkins And His Sax Ensamble och "On the sunny side of the street". Här kan ni också se hur en äkta Keynote etikett på skiva såg ut!
Dessutom Cozy Cole septett och den lysande "Father cooperates". Men dessutom en av mina favoritinspelningar från Keynote genom åren; Pete Brown Quintet och "It only depends on you". Lyssna till Joe Thomas och Pete Browns underbara samspel!





onsdag 21 oktober 2015

Jean Michel Jarre - Equinoxe

Som synthfan så gäller det förstås att inte bara låta sig lockas av det som är populärast på listorna eller har haft mest hitpotential genom åren. Synthhistorien är fylld med musik från de riktigt tidiga åren som överraskat och som är så snyggt att man nästan tuppar, även om det kanske inte alltid platsar på en hitlista för singlar. Med den inställningen så kom jag i tonåren i kontakt med fransmannen Jean Michel Jarre och den mer ambienta synthmusiken. Jag var hemma hos en familjevän och spelade in musik och fick höra smakprov från en samling med Jarre som han hade. Detta var ju riktigt härligt och vackert! Alltså kopierade jag samlingen och levde på den löjligt länge utan att köpa något fullängdsalbum. Men nu har jag börjat jobbet att införskaffa alla Jarres plattor och någon gång kommer jag också att skriva om ett annat mästerverk, som kanske ännu mer är signifikativt för Jarre, "Oxygene"! 2015 har varit minst sagt lysande för mitt köpande av detta franska musikaliska genis plattor med inte mindre än sju funna skivor, varav denna är en av dom, köpt på en second hand under våren.

Jarres musik är spännande, oförutsägbar och avkopplande till max. Det är synthmattor som vävs samman med svävande melodier som man inte har en aning om vart dom tar vägen och man följer med på en resa någonstans i det okända. Det finns många i samma genre, jag gillar också flera av skivorna med japanen Kitaro, men Jarre är den som för mig är kungen av ambient synthmusik, även om han tappade lite kontrollen under 80-talet. Hur mycket jag än gillar 80-talet så är det märkliga att Jarre var den som inte riktigt lyckades hålla synthmusiken vid liv utan det blev för mycket industri och trummor på plattor som "Rendez-vouz" och "Revolutions". Därför går vi tillbaka till den gyllene eran för Jarre!

Den platta jag har valt att skriva om idag är hans andra platta, "Equinoxe" från 1978. Till skillnad från
"Oxygene" så är "Equinoxe" snabbare, mer melodisk och lånar mycket mer från klassisk musik och framför allt barocken. Det märks inte minst på den lugnare och väldigt eleganta "Equinoxe 3" som har tydliga barockinslag. Mest känd från denna platta är annars "Oxygene 5", som vi här i Sverige känner igen som signaturen till 80-talsprogrammet "Kryzz" med Arne Hegerfors. Min favorit är annars "Equinoxe 4", som är en av dom låtar som mest av allt påminner om "Oxygene"-plattan. En laid back, mystisk och spännande låt med en ljudbild som förför och är så vacker att man får gåshud! Hela plattan är en härlig elektronisk symfoni som både får en av lyssna andäktigt, koppla av och samtidigt emellan åt dansa.

Mer om Jarres äventyr under 90- och 00-talet kommer alltså senare när jag skriver om "Oxygene", men det blev bättre med tiden och fransmannen hittade tillbaka till sig själv igen, redan 1990 med plattan "Waiting for Cousteau" och klassikern "Calypso I". Det är svårt och tro för övrigt att Jarre nyligen har fyllt 67 år!

Musikvideor på 70-talet var ju inte så vanligt, men precis som inom den elektroniska musiken var Jarre även tidigt ute där och till "Equinoxe 5" finns det en kul video. Dessutom så bjuder jag på den mjuka och eleganta "Equinoxe 3"




torsdag 15 oktober 2015

Krönika - Sluta övervärdera second hand-skivor!




Idag hade jag inte tänkt att visa någon skiva utan ta upp en sak som irriterat mig länge nu och som har med skivsamlande att göra. Detta är en av få gånger i denna bloggs historia då jag hade tänkt att skriva en liten krönika om samlande, för länge nu har vi hört i medierna om hur vinylen är stor igen och folk köper LP-skivor igen. Det är bra, nej det är inte bara bra, det är lysande! Hatten av för det! Men nu kommer det stora problemet: Varför tror varenda second hand-handlare och loppisägare som har skivor i affären eller sortimentet att man därför driver en exklusive skivhandel på St Eriksgatan i Stockholm? Och tror dom på allvar att vi som köper skivor verkligen kommer att gå på det? Alla vi som går på loppisar och second hand och letar hela tiden efter skivor vet att det finns uppsjöar av vissa skivor, sånt som generellt sätt kallas loppisrat. Det kan vara Pelle Karlssons gröna skiva, Kamahls "Elephant song", James Last, Ingemar Nordströms samlade saxpartys eller högar med Mia Marianne & Per Filip med mera med mera. Vis av erfarenhet från en som vet, dessa är INTE kul att få när det dimper in skivor till försäljning. Dom är ett elände att bli av med genom försäljning!

Ändå så finns det skivsäljare, över hela Sverige märk väl, inklusive vissa Stockholmsaffärer, som tror att man kan ta mellan 30-60 kronor för
dessa bara för att LP-skivan har gjort comeback. Folk som tror sig ha ett hum om musik och skivor, men som egentligen bara ser ett sätt att få in pengar. Jag förväntar mig inte att alla ska ha koll. Vid gud, misstag kan alla göra och självklart kan man testa vissa skivors popularitet för att sen sänka priset. Jag tycker det är jättekul när man satsar och får chansen att sälja en dyr Beatles eller Rolling Stones. Det är bland annat sånt som håller vinylintresset vid liv. Men om man har intentionen att höja priset på vissa skivor och är osäker, kolla upp dom i alla fall först på nätet, Discogs, Tradera, Ebay, större skivaffärer i Stockholm eller dylikt, och få bekräftat från någon källa att detta kan vara värt att satsa på. Att sätta kollektivt högt pris på sånt som inte är värd mer än en femma och ens det gör att affären förstås ser tämligen oseriös ut samt att skivorna i 95 % av fallen blir kvar. Men det får också oss skivsamlare att framstå som rätt desperata personer.

Det finns ett annat sätt som en del second hand affärer har för att prångla iväg skivor, ingen nämnd och ingen glömd, och det är att ta 20 skivor på måfå och bunta ihop dom till ett paketpris på ca 20-30 kronor. Skit i om man blandar ABBA, Frank Valdor, Vikingarna, Scorpions, en Beach Boys-samling och Mozart, det är skivor. Ibland har man till och med surrat ihop skivorna med en stor bit tejp, vilket bara det är korkat. Här undrar jag vad dessa handlare tror om oss skivköpare? Förmodligen att vi är några mentalslöa freaks som likt zombier vandrar in i butiken och stönar förtjust:
"Ååååååååååh, vinylskivor!!!! 20 stycken på en gång!!! Måste haaaaa!!!!"

Jag erkänner, jag är trött på låtsasexperter som tror sig kunna ta överpris för att det är vinyl fast det egentligen är rat som mer seriösa skivhandlare redan kastat fem gånger förra veckan. Jag är trött på
försäljare som behandlar oss skivsamlare som om vi tar precis vad som helst bara det är svart, gjort på vinyl och snurrar på en skivtallrik. Många av dom vanligaste skivorna som finns på loppisar och second hand är musik i genrerna 70-80-tal, easy listening, dansband, religiöst, klassiskt och eventuellt något mer. Inget fel med det, det finns dom som samlar på det med, som jag som flera av er märkt. Men dessa finns i så många upplagor att dom inte är värd att sälja för mer än 10 kronor, respektive 5 kronor för singlar. Att ta 50 kronor för dom och tro att folk kommer att köpa dom är bara korkat och oseriöst och i långa loppet kan det göra att folk tröttnar och ger upp och vinylskivan till slut långsamt läggs tillbaka i graven igen. Ta då hellre för lågt pris i så fall, för det kommer oftast ändå vara långt fler billiga skivor än dyrgripar när folk skänker skivorna.

Låt mig då också säga att det finns många bra och riktiga second hand-affärer i Sverige som har bra priser och som förstår dess värde. All heder åt dom! Det är ni som håller min och andras samlingar vid liv! Keep spinning, folks!

lördag 10 oktober 2015

Phil Collins - Sussudio

Det är inte ofta Phil Collins nämns i dessa dagar, och jag ska väl inte säga att jag är hans allra största fan, även om han har gjort en hel del riktigt bra låtar. Men samtidigt har han också gjort en del ballader som känns rätt blaskiga och väl tillrättalagda på nåt sätt. Jag är egentligen ännu större fan av Collins när han är med i Genesis eftersom deras låtar har mer tyngd och är fräckare. Men som sagt så har han gjort en hel del riktiga höjdare ensam också. En del av spåren från den monstersäljande "...But seriously" från 1989, "Something happened on the way to heaven" och "Hanging long enough", är riktigt bra. Men min absoluta favoritplatta med Phil Collins är "No jacket required" från 1985. Visst, plattan innehåller en av hans allra mest blaskiga pekoral, "One more night", men den innehåller också flera av hans mest dansanta och allra snyggast producerade alster, och den här låten får jag nog räkna som min allra största favorit av hans låtkatalog, "Sussudio".
     Här i Europa så är "Sussudio" plattans första singel (medan amerikanarna fick "One more night" först) och blev väl inte någon monsterhit, men så har Collins lyckats allra bäst med sina ballader genom åren. Men den här låten har ett gung och ett blås som saknar motstycke.
   
Låten och texten är egentligen en improvisation som Phil Collins gjorde till en trummaskin han hade programmerat och ordet "Sussudio" finns inte utan var ett av många nonsensord som han provade till låten.
Jag hörde låten första gången först sommaren 1986, i ett avsnitt av det klassiska radioprogrammet "Kulan I Luften" och föll direkt för hur otroligt häftigt drivande låten var. Blåset i bakgrunden är fantastiskt skönt och melodin sitter som ett slag i magen och man kan inte låta bli att gunga efter ett tag. Collins har med åren alltså blivit något av balladkung så det är synd att man glömt nästan bort hur lysande han är på att få ett sånt här gung och tempo på sina snabbare låtar!

B-sidan förtjänar också att kommenteras, för den finns på både den amerikanska utgåvan av "One more night" och den europeiska utgåvan av "Sussudio" (den europeiska utgåvan av "One more night" har alltså en helt annan B-sida). Låten heter "The man with the horn" och skrevs redan 1982 till hans andra soloplatta "Hello, i must be going" men kom aldrig med på plattan. Istället återanvändes den några år senare i en omgjord upplaga i TV-serien "Miami Vice", det avsnittet där Phil Collins själv är med. Fast utan att ens vara utgiven på något format än som B-sida så hamnade den på 38:e plats på den amerikanska tidningen Billboards "Mainstream Rock Chart", som listar dom mest spelade rocklåtarna i amerikansk radio. Därför tycker jag att det känns rätt att bjuda på båda låtarna!


tisdag 6 oktober 2015

Bra skivmässa dominerad av 70-talet!

Mässdags igen i Sundsvall! Skivmässan öppnade sina portar för hösten 2015 på klubben Pipeline och det var en riktigt bra mässa där jag tror att alla parter, säljare, köpare och arrangörer var riktigt nöjda! Andelen utställare var åter riktigt många och man hade fått öppna den lilla extra rummet igen för att få plats med alla utställarna. För mig var det en helt klart lyckad mässa som har två saker skrivet med stora bokstäver: Singlar och 70-tal! Jag tycker att det hittills har varit ett bedrövligt år vad gäller köp av singlar, men det revanscherades en del denna dag. Men framför allt så var det 70-talet som stod i fokus. Alla mina fullängdsskivor utom en var från 70-talet, dessutom i olika genrer!

Jag hann inte många steg in i mässan så hittade jag Isaac Hayes soundtrack till filmen "Tough guys", ett riktigt bra och häftigt album, som främst är instrumentalt, där Isaac Hayes kompgrupp The Movement och The Memphis Symphony Orchestra spelar. Det är otroligt svängigt, snyggt och proffsigt gjort på alla sätt och viss och starkt rekommenderat!
     En annan sak som denna mässa kommer att bli ihågkommen för, för min del, är Chicago, för jag kunde lyckligt köpa enormt mycket Chicago-plattor! Av Record Hunter i Stockholm så köpte jag "Chicago V" från 1972 samt hela två singlar, "Baby, what a big surprise" samt en av mina favoritlåtar från detta decennium, "If you leave me now". Dessutom köpte jag "Chicago VIII" från 1974 sist av allt från Kjell som ägde Sundsvalls sista/senaste skivaffär Harvest Records. Jag tror titeln på Chicago-singeln sammanfattar mitt intryck av fynden från detta band på mässan: Baby, what a big surprise!
     Mer klassisk soul, Love Unlimited är en tjejtrio som är producerad av Barry White, som dom också körade bakom först. Bandets mest kända platta är den jag köpte här, "Under the influence of... Love Unlimited", som blev trea på USA-listan 1973! Skön och smäktande 70-talssoul skapad av en av mästarna på området! Och på tal om tjejgrupper, en av mina stora favortband i genren är The Three Degrees, som normalt tillhör Philadelphia Records stall och det är under den eran bandet normalt är som bäst. Men
eftersom jag för inte allt för länge sen köpte en singel med bandet producerad av Giorgio Moroder, "The runner", och den var kanonbra så valde jag att köpa plattan "New dimensions" från 1978 också, även om jag vet risken att det låter mer Donna Summer än skönsoul när Moroder av modellen 70-tal ligger bakom.
     Gladast blev jag nog dock när jag av veteranen och säljaren från Gävle köpte en skiva som under ett års tid legat högt på min önskelista över skivor jag mer än gärna vill ha tag på, The Motors "Approved by The Motors", innehållandes bandets mest kända singlar "Airport" och "Forget about you". Den lysande och lite vemodiga "Airport" lyssnade jag på flitigt under förra sommaren så förväntningarna är skyhöga! Samma med debutplattan från Sniff 'n' The Tears, "Fickle heart" från 1979, är den fjärde plattan med bandet jag äger! Jag gillar Paul Roberts sträva och ändå spännande och lätta sångröst och bandets förmåga att skriva rocklåtar med mycket pop i kanterna som inte är det minsta förutsägbar men som ändå lyckas fastna och vara lättlyssnad.
     Mer oförutsägbar musik som sticker ut, min samling av 10CC-skivor utökades med plattan  "Sheet music" från 1974.
     Den enda plattan som inte var från 70-talet var med ett band som ändå hade sin storhetsperiod på 70-talet. Varenda mässa de senaste 3-4 åren så har jag alltid hittat minst en skiva med Rufus & Chaka Khan och denna dag blev inget undantag. 1983 släppte konstellationen en liveplatta som hette "Rufus & Chaka Khan live - Stompin' at the Savoy". Chaka Khan hade egentligen gått solo och släppt ett flertal egna plattor så vi får vara väldigt glada för denna funkiga livesamling, som innehåller ett dubbelalbum där en av sidorna också innehåller nya låtar, som den kända låten "Ain't nobody".

Men det blev lite singlar också, som sagt, och gladast där blev jag åt en livesingel med Simple Minds, som fungerade som promotionsingel åt bandets i dag klassiska dubbellivealbum, "Live in the city of lights".
Låtarna på den här singeln är en av deras mest klassiska låtar från det tidiga 80-talet, "Promised you a miracle" samt "Book of brilliant things".
     Dessutom kunde jag inte låta bli att köpa eurovision-kultklassikern nummer 1, "Dschingis Khan" med Dschingos Khan. Räkna med att den kan komma med i någon form på kultstämplat i framtiden.
Bland andra artister som trätt in i min singelsamling efter denna dag var Fancy, Lionel Richie, Heart, Anne-Li Rydé, Color Me Badd och Mauro Scocco.

Som sagt, en riktigt bra och kul mässa med många kunder och gott om försäljare. Åter är hatten av för det arbete som Pipeline och Thomas Lundmark lägger ner för att hålla den fysiska musikens kraft vid liv! Det kan inte sägas för många gånger men för oss i Sundsvall, som numera inte har någon skivaffär, så är denna mässa ett viktigt andningshål!

I vanlig ordning blir det tre låtar från mässan, Isaac Hayes med den tuffa och funkiga temat till "Tough guys", Chicago från "Chicago V", den sju-minuter långa live versionen av "Dialogue (parts 1 & 2)" i en upptagning från Arie Crown Theatre 1972 i just Chicago samt videon till singeln från Simple Minds "Live in the city of lights" 1987, låten "Promised you a miracle".





torsdag 1 oktober 2015

Lili & Sussie - Anytime



Det finns mycket musik som oförtjänt har blivit utsedd till spottkopp genom åren, musik som inte har haft det bästa ryktet. Samtidigt så är det också mycket musik som börjar att sakta växa i popularitet och folk börjar inse vad som egentligen fick musiken att en gång vara poppis. Isen börjar lossna rejält vad gäller viss svensk musik från 80-talet! Att för ca 15-20 år sen säga som man att man egentligen tyckte Lili & Sussie var bra var enormt svårt för många. Men jag har alltid stått fast vid att systrarna Päiverinta är sköna att lyssna på och har en kombination som jag tycker är oslagbar, tjejernas förföriska och vackra röster, kombinerat med Ola Håkanssons och kompani, Tim Norell och Alexander Bards, bländande sinne för 80-talets svenska och lite vemodiga discovärld. Det är inte utan att man ibland tycker att Lili & Sussies plattor är Secret Service-plattor med kvinnlig sång, vilket bevisades än mer av att dom dels gjorde en Secret Service-cover som lät tämligen lika originalet ("Let us dance just a little bit more") och dels var med på det större bandets video till "I'm so, i'm so, i'm so".

Men det tog sin lilla tid innan jag lärde mig gilla tjejerna, för när dom var som allra störst, när "Oh mama" och "Bara du och jag" kom, så tyckte jag inte alls om det. För mig var detta kommersiell tjejdisco och jag var synthare, punkt. Men något hände när singeln "Robert & Marie" kom vintern 1989. Jag älskade den låten, just för att den hade en sån melankolisk och vemodig stämning, men var ändå så otroligt snygg! Därefter började jag omvärdera dom dansande djurvännerna och tyckte (och tycker än) att "What's the colour of love" och "Boyfriend" var galant svensk discosnask. Också var dom ju snygga också, det kan jag inte förneka (Sussie något snyggare).
Den här plattan, "Anytime" från 1988, har genomgått två faser i mitt liv. Dels så ägde min syster den förut på LP och jag kopierade av den på band, som vevades ett olidligt massa gånger under gymnasietiden. Några år senare köpte jag plattan själv på vinyl, på Fyndlagret tror jag.

Som sagt så är jag enormt svag för den här sortens svenska 80-talsdisco, som låter lite vemodig och är så otroligt snyggt gjort! Det är här som jag framför allt inser Alexander Bards stora fördel, som en av Sveriges bästa kompositörer av svensk disco. Inledande "Sending out a message" är en skön discorökare, liksom "Love could not be wrong" och "Loving you is all i know". Men man drar också ner på takten och lyckas snygga ballader som "Best years of our lives" (även om den påminner kusligt mycket om en viss "Cry softly" av Secret Service). En enda sänkare kan jag tänka på och det är att filmlåten "Enkel resa" gör sig bättre på svenska än den engelska versionen här, "Let's have a party". Detta är inte något för ett Polarpris, det är snygg och vacker svensk 80-talsdisco, varken mer eller mindre, och jag tycker detta är oemotståndligt.

2009 återvände som bekant Lili & Sussie för melodifestivalen och låten "Show me heaven", men jag kan mer än gärna rekommendera eurodiscokaskaden "Would you be mine" från förra året, som självklart drunknade i musikfloden. Men hur bra dom än är fortfarande så är det tveksam om de någonsin blir lika bra som här, kombinationen av två skönsjungande tjejer med mogna röster och trion Norell Oson Bards snygga discoromantik.

Två spår blir det, dansrökaren "Sending out a message" live från ett TV-program som hette Nyttår från 1989, och givetvis den vackra "Robert & Marie".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...