tisdag 28 juli 2015

Madonna - Like a virgin

Det finns vissa artister som en del kanske undrar varför jag inte skrivit om förr, för att inte tala om plattor som kanske skulle kännas så självklara för en 80-talsnörd som mig. Fast en del kanske också pustar och stönar; "nej, inte den IGEN!". Men det känns ändå rätt självklart på nåt sätt att ha med Madonnas "Like a virgin", både för att det är en 80-talsklassiker utan dess like och kanske även som en påminnelse om hur bra hon en gång var.
     Det fanns en gång runt 1986-87 då jag inte alls gillade Madonna. Jag var ju en synthare och att lyssna på något så "tjejigt", som jag då stämplade Madonna, fanns inte. Inte förrän jag hörde låten "The look of love" så insåg jag att detta ju var riktigt riktigt bra! Jag sprang ner till skivaffären Thylins och köpte ett fräscht exemplar av hennes platta "True blue" och därefter konverterades jag till ett Madonna-fan som älskade hennes musik. När alla andra rynkade på näsan åt hennes stönanden i "Erotica" så gillade jag ändå produktionen och tyckte plattan innehöll flera kanonbra låtar. Jag tävlade i Tracks 10-årsjubileum i radio 1994 och köpte för presentkortet jag fick Madonnas "Bedtime stories", en riktigt bortglömd soulklassiker av Dallas Austin från 90-talet. Och ännu tycker jag att "Ray of light" är en av 90-talets bästa och vackraste plattor, och det är inte helt omöjligt att jag skriver om den också så småningom. Men kort sagt, jag var fram till 2000 ett stort Madonna-fan! Inte för hennes stil och kläder och annat, utan för hennes musik och scenshower! Hon kan skapa hits av en kaliber som få kan, som kan spelas om och om och om igen och ändå, med några undantag, inte anses som sönderspelade utan kännas speciella. Dessutom är hon en helt enorm scenartist som ger allt live!
     Efter 2000 så började hon samarbeta med den franske producenten Marvais, som jag tycker är nåt så enormt tråkig, och plattorna "Music" och framför allt "American life" passerade mig relativt obemärkt. Bondlåten "Die another day" är ännu en av dom sämsta Bondlåtar hittills. Den enda plattan hon riktigt lyckats med de senaste 15 åren är "Confessions on a dancefloor" (med hiten "Hung up"). I övrigt så har Madonna bara blivit sämre och sämre och av det jag hört från hennes aktuella platta "Rebel heart" så har hon nåt bottennivå nu, med helt ointressanta och lagom astråkigt trendiga houselåtar som jag inte kan med alls.

Men istället för att såga och gnälla på hennes musik av idag så ska jag hylla henne när hon var som bäst och därför kan det tyckas att det är lite basic att skriva om "Like a virgin"-plattan, men för mig är den ändå nostalgi deluxe. Kanske inte just för skivköpet, för mitt exemplar är helt odramatiskt köpt på Fyndlagret här i
Sundsvall för 20 år sen, utan mer då för musiken. 1985 så hade jag ännu inte börjat min något manschauvinistiska inställning till henne utan tyckte att hon gjorde riktigt bra musik. Därför ryser jag ännu av välbehag när jag hör "Into the groove" som får mig tillbaka till mellanstadiet, "Angel" som jag hörde på radion precis när jag började upptäcka popmusikens underbara värld under våren eller "Dress you up" som är lika med höstens trackslistor det året.
Sen är jag faktiskt nåt enormt less på låten "Like a virgin". Den må vara en låt som på nåt sätt definierar 80-talet och skapade musikhistoria, men som låt är den både rätt fånig och sönderspelad till max.
     Plattan är producerad av Nile Rodgers, som jag normalt har rätt blandad åsikt om. Han har producerat förvisso en av David Bowies bästa plattor, "Let's dance" (som också var en av anledningarna till att Madonna ville ha honom som producent), samt en del bra Sheena Easton-plattor, men hans trista plattor med Diana Ross kan jag leva utan, liksom hans sliskiga discolåtar till Sister Sledge samt att han gjorde Debbie Harrys kanske sämsta platta någonsin. Men här har han lyckats göra en platta som inte har Chics patenterade discoljud utan låter väldigt skönt 80-talslik där modern disco, pop och en gnutta soul möts i ljuv förening! Melodierna är poppärlor som radas upp en efter en med melodier som sitter som ett knytnävsslag i magen utan att för den sakens skull vara för förutsägbar. Vi får både snärtiga danslåtar, smäktande och tragiska ballader som "Love don't live here anymore" och brilliant mjuk pop som "Shoo-bee-doo". Plattan släppte i från sig hela fem singlar, men skulle kunna ha haft fler för det finns gott om alternativa singelkandidater här. "Crazy for you" kanske någon undrar, eftersom den släpptes som singel samtidigt, men den finns inte på den här plattan utan är från filmen "Vision quest" och släpptes lite motvilligt av Warner Brothers som singel trots att Madonna samtidigt skulle promota sin då nya platta och dess låtar.
     Men sammantaget är "Like a virgin" ett bevis på en nybliven jättestjärna som både ger och tar av det bästa och som visar upp stor och legendarisk popmusik som skulle bli signifikativt med 80-talet! Här möts nostalgi och kvalitet på en av dom mest klassiska plattorna i pophistorien.

Här ville jag inte välja de låtar som spelas mest, alltså låtar som "Material girl", "Into the groove" eller dylikt, dom kanske hörs tillräckligt än idag och resultatet av det blir att jag inte hittade rörliga fungerande filmer alls av dessa låtar. Men musiken är ju lysande för det, så här är "Angel", en av hennes sorgligast mest bortglömda singlar samt "Shoo-bee-doo".



onsdag 22 juli 2015

Andrea True Connection - What's your name, what's your number

Som synes så är bilden inscannad, tack vare att min kamera rasat ihop, men för singlar är det då inga problem. Jag har även en stor hög av i förväg fotograferade fullängdsskivor att beta av så det kommer inte bli något större problem på den fronten heller, även om det kanske ser lite hattigt ut med ömsom scannade bilder, ömsom fotograferade.
Just nu tänkte jag vandra tillbaka till 70-talet för nästa singel i min mini-sommarserie om one-hit-wonder-artister med andra bra låtar än bara deras mest kända enda hit. I det här fallet så är det ett band som jag inte riktigt har hört lika mycket av som dom tidigare skrivna, Desperados och Time Bandits. Innan 2014 visste jag knappt av att personen/artistnamnet existerade, men så plöjde jag igenom ett stort antal avsnitt av Poporama från 1978, som jag nämnde när jag skrev om Supercharge. Där upptäckte jag namnet Andrea True Connection för första gången, även om jag hört hennes enda riktiga hit förut, "More, more, more", fast då med Bananarama 1991. Så den här singeln var egentligen den första låten jag hörde med Andrea True Connection.

Nashvillefödda Andrea True hette egentligen Andrea Marie Truden och började i porrbranschen på 70-talet i hopp om att det skulle leda henne till Hollywood. Istället ledde det henne hit till Skandinavien där hon spelade in ett antal mindre barntillåtna filmer. Till ingens förvåning blev det alltså ingen stor skådiskarriär för henne.
1975 blev hon lockad att filma reklam på Jamaica, som då hade idel politiska kriser och inga pengar man tjänat fick lämna landet. Därför fick hon idén att spela in skivor för pengarna på ön för att sen tjäna ihop dom igen genom försäljning på fastlandet. Alla sätt är bra utom dom dumma! Låten som räddade hennes lilla ekonomiska kris var då "More, more, more" som blev en jättehit i USA, då under namnet Andrea True Connection. Det fanns förvisso mer eller mindre osynliga musiker bakom henne i det namnet, men hon var den som lyste med namn och på scenen. Dessutom behöll hon kläderna på under mesta delen av sin skivkarriär och försökte vid olika tillfällen ta avstånd från sitt pornografiska förflutna.
När en artist med det förflutna som Andrea True hade brukar försöka sig på musikkarriär istället så brukar det sluta med en präktig flopp och skamstämpel på singeln, men "More, more, more" är en charmig liten discodänga som gnager sig in i hjärnbarken och är snyggt producerad i gränslandet mellan ren disco och skön soul.
Däremot är det då inte "More, more, more" som jag hörde i Poporama och som är föremålet här, utan där spenderade en låt från hennes andra platta "White witch" några veckor, "What's your name, what's your number". Egentligen är ju "More, more, more" en starkare låt, men jag kan inte låta bli att charmas av den snygga discoproduktionen i den här låten, signerad en soul och discogigant av rang, Michael Zager, samt av den eminenta melodin. Sen kanske Andrea True inte har någon jätteperfekt sångröst, men den funkar ändå och är någonstans lite funkig och rivig. Men mer än några veckor på Poporama och ett tags skvalpande i de nedre regionerna på USA-listan blev tyvärr det inte för den här låten. "More, more, more" spelas inte varje dag och förstås så är det ännu mindre man hör den här låten, vilket är synd för det är en väldigt rolig liten discohit som fallit allt för mycket i glömska.
B-sidan på låten är inget man minns, men den funkar ändå och är en stilig nästan instrumental discolåt betitlad "Heart to heart (fill me up)". Egentligen finns den i en mycket längre version på hennes mer säljande platta innan, "More, more, more", fast då med den omvända titeln "Fill me up (heart to heart)".

För Andrea True själv gick det snabbt neråt. Om musikbranschen och porrbranschen har haft något gemensamt genom åren så är det åldersgränserna där hon på 80-talet med sina år över 40 var för gammal för båda. Dock vällde det in royaltys för "More, more, more" ständigt så hon klarade sig gott ändå och avled av hjärtproblem 2011 68 år gammal. Hon fick frågan vid ett tillfälle hur hon ville bli ihågkommen och hon svarade:
"As a person who gave people pleasure... with my music!"

torsdag 16 juli 2015

Duke Ellington - Solos, duets and trios

Jag tänkte växla min miniserie om mindre kända singlar med one-hit-wonders med diverse fullängdare också förstås och varför inte lite avkopplande pianojazz av den mer udda arten. Jag har sagt förut att det finns några jazzmusiker som jag tvekar stort inför att köpa något med, helt enkelt för att dom inte har något mer spännande än samma skval som alltid spelas med dom. Den ena är Glenn Miller och den andra är Duke Ellington. För att jag ska köpa en skiva med Ellington så krävs det antingen att det är en platta med tidiga inspelningar från hans Cotton Club-dagar i slutet av 20-talet, eller något väldigt speciellt som verkligen sticker ut bland "Take the 'A'-train", "C Jam Blues" och hans eviga djungeljazz (ja, det kallades så) a la "Caravan". Till det sistnämnda bör dock den här skivan räknas och det var efter en väldig vånda som jag ändå köpte denna CD på Harvest Records här i Sundsvall för tiotalet år sen. Förvisso finns både "Take the 'A'-train", "Sophisticated lady" och " Solitude" här, men på den här skivan var dom faktiskt mer än välkomna. När jag kom hem med skivan och lyssnade igenom den så insåg jag att detta var den kanske mest spännande och udda Ellington-plattan jag ägde! För grejen med denna utgåva från RCAs underetikett Bluebird är att det endast fokuserar på pianisten Duke Ellington. När man säger Duke Ellington så är det främst som ledare av en av jazzhistoriens populäraste orkestrar man tänker på. Däremot så är hans pianodel väldigt bortglömd och i likhet med Count Basie så hamnade den delen i bakgrunden av den popularitet som hans band hade.

Men på denna skiva så har man samlat, som titeln antyder, hans soloinspelningar, duetter med både basisten Jimmy Blanton och hans vapendragare i bandet Billy Strayhorn samt en del trioinspelningar. Enda gången man hör några blåsare är i slutet av låten "Lots o´fingers", som är del två i en tredelat medley och där bandet kommer in för del tre, men då tonar man ut låten. För här är det Ellington som musiker vi vill höra, nästan ensam och avklädd! Jag kan ärligen erkänna att innan jag hörde den här skivan så hade jag kanske hört Ellington solo en gång tidigare i mitt liv.

Om vi ska fortsätta jämförelsen med Count Basie så är Ellington i mina ögon en mycket bättre solist. Ellington spelar här både fritt och svängigt och med en hel del blueskänsla i spelet. Första låten "Tonk" från 1946, där han då spelar duett med Billy Strayhorn, på ett och samma piano vilket är än mer udda, så får
jag vissa tankar till Lennie Tristanos musik tio år senare, vilket är ett bra betyg eftersom Tristano ju är en av mina stora favoriter.
Men den andra duetten mellan de båda kompositörsgiganterna, "Drawing board blues" är ändå mitt favoritspår. Den är avkopplande, otroligt snyggt spelande och känns friare än någon annan Ellington-låt jag har hört.
Duetterna med Jimmy Blanton är också väldigt intressanta. Blanton spelar med stråke på flertalet av låtarna och lyfts fram ordentligt här. Blanton, som räknas som en av dom mest inflytelserikaste basisterna, var en av Ellingtons unga musiker som tyvärr dog en alldeles för tidig död, redan 1941, 23 år gammal i tuberkolos. Om jag ska peka på en nackdel med skivan så är det att duetterna med Blanton innehåller flertalet olika tagningar av samma låt och detta är ju mer till av samlarvärde och kuriosa än att jag tycker det tillför en jazzplatta något att sitta och höra på nästan samma låt två eller tre gånger till, fast med en liten marginell skillnad på något solo.
Lyssna också på de fantastiska trioinspelningarna gjorda med basisten Junior Raglin och trumslagaren Sonny Greer och framför allt låten "Frankie and Johnny" som börjar väldigt avkopplande och skön och som efter två minuter ökar markant i hastighet och förvandlas till ett sväng utan dess like!
Skivan avslutas med några fantastiska inspelningar från 1965 och Pittsburgh Jazz Festival där Ellington i en låt spelar tillsammans med en annan gigant, Earl Hines, och i en annan låt tar sin "Take the 'A'-train" till en helt ny nivå som sällan hörts! Jag som har hört låten någon miljon gånger med orkester tycker lätt att detta är den bästa och häftigaste versionen som Ellington spelat in av låten!

Om man är van att höra Duke som en orkesterledare som spelar sina trötta hits om och om igen så är detta verkligen något nytt och fräscht, och om man älskar sin Duke som storbandsledare så är detta ändå något udda och speciellt att kunna koppla av och unna sig! En helt ny sida av en av jazzhistoriens ledande namn visas upp där han får full frihet att utveckla något han normalt inte är känd för, men borde ha fått göra mer i karriären! Så för att lyfta upp pianisten Duke Ellington så bjuder jag på dels "Frankie and Johnny"  från 1945 och dels duetten med Billy Strayhorn, "Drawing room blues" från 1946.



lördag 11 juli 2015

Time Bandits - Dancing on a string

Jag vräker på med en singel till i sommarserien om mindre kända hits med band kända för en enda låt. Jag vet att detta med vad som egentligen är en one-hit-wonder är väldigt olika från land till land. Många artister har haft ett flertal hits i sitt hemland, men bara en låt som folk hört i svensk radio så dom jag skriver om här är one-hit-wonder-artister av svenska mått mätt. Detta får då gälla holländska Time Bandits, som i sitt hemland har haft 3-4 hits, medan vi här i Sverige är bekant med endast en låt, "Endless road" som överraskande fick en top 10 placering på Tracks på hösten 1985. "Endless road" är en kanonlåt med en fantastisk produktion, även om jag hade svårt att fatta att det faktiskt var en kille som sjöng. Ända sen jag hörde låten första gången 1985 och flera decennier framåt så trodde jag att det var en tjej. Mannen i fråga hette Alides Hidding och var också bandets låtskrivare.
     Det ska också sägas att vi kan hissa en liten svensk flagga också, eftersom svenskfödde Åke Danielson spelade med bandet. Danielson gjorde en omvänd Cornelis som det kallas, han utvandrade i tonåren till Holland från Sverige.

Det tog något decennium efter "Endless road" innan jag hörde någon annan låt med bandet och ännu ett decennium innan jag insåg att det ju faktiskt var lysande mellaneuropeisk synthpop och att deras enda stora hit här i landet var långt ifrån den enda höjdarsingeln. Jag har valt att ta uppföljarlåten från julen 1985, som inte alls hördes i svensk radio. I svensk radio runt 1985, innan Radio NRJ och Rix FM, så fanns det tre program där du borde ha hörts mer än en gång för att kallas för en stor hit, antingen Tracks, vilket var nästan viktigast, eller Metropol eller så kunde ungdomarna önska låten i sina önskeprogram, typ Lördagsbiten. Time Bandits låt "Dancing on a string" hördes inte i någon av dom och bandet stämplades som ett one-hit-wonder. Men faktum kvarstår, "Dancing on a string" är ett lysande stycke popmusik med en spännande och lugn vers som sen växer till en skön och dansant synthpoprefräng för att sen sakta in igen. Produktionen och melodin är lysande, mystisk och svävande och Alides Hidding sjunger här mer normalt. För mig är det en gåta att den missade hitplaceringar här i Sverige eller att plattan "Fiction" inte blev en större försäljningssuccé. Det är inte omöjligt att jag någon gång i framtiden skriver om den också.

Time Bandits höll några år till innan Hidding flyttade till Los Angeles för att bli låtskrivare åt andra. Men självklart ska ni få njuta av "Dancing on a string", här i ett TV-framträdande från tyska programmet WWF-Club 1986.

måndag 6 juli 2015

Desperados - Söker efter kärlek

Förra sommaren skrev jag en gjorde där jag skrev om en sommarklassiker per år och jag tänkte göra en liten serie även i år. Jag fick idén när jag skrev om Berlins "Dancing in Berlin", som ju är en mindre känd låt med ett band känd för en enda hit.  Jag hade tänkt att i singeltipset under X antal veckor skriva om andra låtar med band som haft en succéhit och sen aldrig synts på listorna. Jag vet att jag är lite ute och klampar på bloggen Beatbox och det eminenta podradioprogrammet Nevergreens tassemarker här, men jag tror att dessa sidors ägare inte har något emot om jag också ansluter mig till skaran musikälskare som vill lyfta upp band som är värda ett bättre öde än att bli fjättrad vid sin enda framgång, hur bra den än vara må.

Först ut är ett band som dominerade Sommartoppen 1990 utan att komma i närheten av en Tracksplacering. Desperados kom från Uppsala och hade sångaren Michael Stolt vid mikrofonen. Jag hörde dom första gången 1989 i "Listan" när dom bubblade med en låt på engelska, fråga mig inte vilken det var för låten passerade mig rätt obemärkt förbi.
1990 så hade dom sadlat om till svenska och fick en monsterhit med låten "Louise", en glad somrig svensk calypsopopdänga som spelades överallt i radio den sommaren. Jag var sådär intresserad av låten först, men allt eftersom sommaren gick så blev jag mer och mer intresserad av den och idag är den ett skönt sommarminne från det år då jag slutade högstadiet.

På hösten så kom så uppföljarhiten som helt glömdes bort, trots att jag när jag hörde den i Tracks tyckte att den var minst lika stark och snygg som "Louise", även om den här nya var en mer rak popstil. Den hette "Söker efter kärlek" och var en snygg svensk poplåt med en melodi som satt där. Det fanns väldigt mycket s k lagompop runt denna tid, skarven mellan 80- och 90-tal, alltså svenska band som gjorde pop som var lagom snygg, lagom trevlig och lagom hitmässig, spelades lagom mycket i Sportradion, men som inte stack ut en millimeter och var relativt tråkiga och ointressanta (med band som Time Gallery, Edin-Ådahl osv). Desperados kunde ha hamnat i den fållan om man lyssnar till produktionen, men både "Louise" och "Söker efter kärlek" hade snygga melodier med ett gung som fastnade. Jag lyckades dessutom hitta bandets andra platta "Ingenting" (som jag dock inte hunnit höra än).
Michael Stolt dök 1995 plötsligt upp i melodifestivalen tillsammans med namn som Lasse Lindbom, Janne Bark och Simon Ådahl och gjorde den riktigt lysande dängan "Följ dina drömmar" och släppte för några år sen en soloplatta. Men jag tycker ändå att "Söker efter kärlek" är ett bevis på att Desperados var ett svenskt bra band som borde ha haft ett bättre öde än det blev.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...