Orchester Kay Webb - Hammond hits à gogo

Jag kände för kultstämplare till. Jag har inte visat så mycket skivor som är kultstämplade på grund av ett märkligt skivomslag utan mer av skivinspelningar som varit märkliga. Mycket av det är för att inte allt för mycket klampa in på Herr Drycks område som med sina lysande "Katastrofala skivomslag" trots allt är mästaren på området. Jag vet inte om den här förekommit på Herr Drycks blogg, men den är ändå så märklig att den tål att visas igen.
Jag är ju då, bland mycket annat, också en samlare på hammondskivor av alla de slag, om det så är jazz och blues med Jimmy Smith eller easy listening med Nils Tibor, okända tyskar och Arvid Sundin. Ljudet av en äkta hammondorgel är bland det mysigaste och mest avkopplande som finns!
På många hammondskivor står det Orchester Kay Webb och dessa innehåller nästan alltid kollage av 3-4 olika låtar som man tolkar med en mindre orkester och hammondorgel. Lite töntigt ljud, men skönt och vilsamt för örat. Kay Webb är dock en pseudonym för den tyske orkesterledaren Frank Valdor, som efter James Last och Bert Kampaert nästan är en kung av tysk easy listening. Normalt är detta sån musik som jag inte ens tar med tång ens, men med en hammondorgel längst fram så köper oftast även jag det.

Den här skivan är nu inte med för dess musikaliska skapelse främst, även om det är en bra hammondskiva. Tyvärr är det ibland mer orkester än orgel, vilket jag inte alltid är så förtjust i för det är inte den allra bästa orkestern, men den har ändå en kul charm och flera höjdpunkter, bland annat den sköna mixen av hammondorgel och flöjt som förekommer titt som tätt.

Men skivomslaget, jag undrar bara HUR man tänkte här?! Normala Frank Valdor-omslag innehåller en bild på orkesterledaren själv med uppknäppt skjorta och ett tiotal lagom lättklädda tjejer omkring honom. Men Kay Webb-plattorna innehåller ingen bild på orkesterledaren själv, utan här har man valt ett blont bombnedslag som man klätt av helt naken och målat diverse saker på henne. På brösten har man målat två bomber som är på väg att explodera, en dansande man pryder magen, medan man sen neråt har målat blå vågor neråt låren och avslutat med att färga hela vänsterbenet blågrått, som om hon hade någon sjukdom och benet skulle behöva amputeras eller nåt. OK, flummig konst hör lite decenniet till. Dessutom försökte man under 70-talet med mängder av metoder på lågbudgetskivorna att sälja med hjälp av lättklädda tjejer, men den här måste vara en av de mer underligare omslagen jag har sett i genren! Hur gick samtalen till på skivbolaget? Hur mycket hade man druckit under planeringsmötena? Och hur lång tid tog det att måla tjejen? 70-talet var på många sätt en märklig tid...

Men för att ändå visa upp skivans bättre musikaliska bitar så har jag här ett svängigt smakprov där Key Webbs orkester spelar ett potpurri på den mexikanska folksången "Cielito lindo" (som Jerry Williams innan dess gjorde till "Twistin Patricia" och William Clauson till "Åh åh åh himlen är nära") , "My darling Clementine" och Glenn Millers "American patrol".