fredag 27 mars 2015

Parisorkestern 1949

Under 50-talet var svensk jazz i sitt esse och började plötsligt bli gångbar utomlands. Jag har tidigare skrivit om Rolf Ericsons framgångar och Lars Gullin fick spela med dom största jazzmusikerna. Men mycket av detta grundlades 1949 när en elitorkester åkte till en jazzfestival i Paris och sopade mattan med världsstjärnorna. Allt startade när jazztidningen Estrad hade en tävling om dom bästa musikerna på varje instrument. Varje tidning som skrev om musik då skulle helst ha artiklar där läsarna fick jämföra sina favoritmusiker. Expressen hade sin tävling där dess elitorkester också spelade in plattor. Sen Estrads vinnare var utsedd så spelade dessa in skivor under namnet "Estrads elitorkester". Många av dessa inspelningar är svenska jazzklassiker som är lysande musik, vilket bevisas på denna skiva!

Men man beslutade också att åka till den internationella jazzfestivalen i Paris där storheter som Charlie Parker, Miles Davis och Sidney Bechet skulle spela. Hur skulle ett okänd band från lilla Sverige kunna hävda sig mot dessa amerikanska jättegiganter? Jo, genom att spela häftig jazz som funkade i alla läger. I publiken fanns jazzfans från alla stilar och Parker och Davis buades ut av dom som gillade Sidney Bechets mer dixielandorienterade jazz, som ansåg att bebop var för modernt, allt medan bebopfansen buade Bechets, i deras öron, stenåldersjazz. Parisorkestern däremot spelade jazz som alla gillade och gjorde därför sensationellt stor succé. Därefter spelades fler skivor in innan bandet upplöstes kort därefter och många av musikerna blev stora stjärnor både i Sverige och utomlands. Inte långt efter detta skulle även Charlie Parker själv dyka upp i Sverige och spela med flera av dessa svenska hjältar.

1984 gav skivbolaget Cupol ut denna fantastiska skiva bestående av inspelningar med både Estrads Elitorkester och det som sen blev Parisorkestern, som hade namn som Arne Domnérus, Gösta Törner, Carl-Henrik Norin, Åke Persson, Putte Wickman och Lars Gullin, samt Alice Babs som sångerska. Dessutom finns här inspelningar med de följande årens elitorkestrar, numera kallad Jazzkritikerorkestern.
Jag var lycklig att kunna hitta plattan på en second hand för ca 10 år sen för en billig peng och blev, när jag satte på den, mött av ett fantastisk sväng och en underbart mysig stämning! Gissa om jag blev ännu lyckligare av att hitta en hel stenkaka med Parisorkestern, spelandes "Idaho". Men om vi nu återgår till denna eminenta skiva, så rekommenderas "Undecided" starkt och Alice Babs lyckas sjunga låten minst lika bra som Ella Fitzgerald. För att inte tala om Alice Babs sköna tolkning på plattan av "Blue prelude" eller den häftiga "So far so good". Orkestern lyser stort i instrumentallåtar som "Body and soul" och ovan nämnda "Idaho", som finns i två tagningar. Detta är svensk jazz när den är som bäst. Här finns dom allra bästa namnen vid den tidpunkten samlade på en skiva och dom bjuder på genuin jazz som är helt fantastisk och har allt! Det är bara att lyssna, luta sig tillbaka och njuta av det som fick fransmännen att rata både Bird och Bechet.

Två spår har jag valt här, en med Alice Babs sjungandes "Undecided" och ett instrumentalnummer, "Idaho".



söndag 22 mars 2015

Depeche Mode - Delta machine

Det har gått nu nästan 6 år sen jag startade den här bloggen och jag har ett favoritband jag inte skrivit om än. Varför vet jag inte, det rätta ögonblicket har väl inte infunnit sig än, och jag ska skriva ett special om detta band så småningom, precis som jag tidigare gjort med Level 42, Gary Moore och Hootenanny Singers. Men fram till tycker jag att det är en passande aperitif att skriva om bandets senaste platta, och jag talar då förstås om Depeche Mode. Allt jag har skrivit om hittills är en omnämning av "Violator" som en av dom bästa plattorna någonsin (som ni hittar i menyraden ovanför) samt en kort artikel om "Shake the disease"-singeln. Jo, lite skäms jag. Men nu ska det alltså till sist bli av.

Jag ska spara lite om karriären till specialen, men jag kan ju nämna att jag har en evig respekt för detta band och deras musik kommer alltid att vara med mig. Få band har klarat av att existera så länge och överleva precis allt, drogproblem, självmordsförsök, trender, interna bråk och långa turnéer och ändå lyckas få alla sina skivor att framstå som storsäljare. Inte ens Madonna och Michael Jackson kan vara säker på sin framgång numera, men Depeche Modes plattor säljer fortfarande stort vad än som kommer och har så gjort nästan sen starten 1981. Det är respekt i mina ögon!
"Delta machine" kom 2013 och var ett spännande experiment, eftersom det var bandets första platta på ett helt nytt skivbolag, Sony Music, även om man har som en sorts hyllning till sitt gamla och trogna bolag Mute, enligt bandet själva i alla fall, satt dit dess logga på omslaget.
Enligt Dave Gahan själv är detta den tredje och sista plattan producerad av Ben Hillier, efter "Playing the angel" och "Sounds of the universe". Därmed blir det spännande att se vilka äventyr bandet ger sig ut på till nästa platta.

Den här skivan hade jag väldigt tur att få tag i till ett löjligt lågt pris. Min utgåva är en deluxe utgåva i form av dubbel-CD, som både innehåller huvudplattan samt en bonus-CD och en bok med spännande bilder av bandets hovfotograf Anton Corbijn. Både Dave Gahan och Andy Fletcher börjar se ut lite till åren komna, men banne mig, Martin Gore ser lika ung och rebellisk ut som han gjort sen bandet startades fast karln är 53 år. Vad än han använder skulle jag vilja använda det också!
Nå, Åhléns hade för ett år sen en rea med ett stort gäng inplastade och nya CD-skivor för 10 kronor styck och där fanns denna deluxeversion av "Delta machine"! 10 kronor för denna kanonutgåva, oöppnad, är det tur eller är det tur?

"Delta machine" är en platta som inte är omedelbar och innehåller några jättehits av "Enjoy the silence", "Personal Jesus" eller dylikt som sätter sig som ett knytnävsslag. Däremot är det kanske en av de snyggaste plattorna bandet har gjort på många år, och då har alla deras tidigare plattor varit snygga mästerverk på sitt sätt. Jag lyssnade igenom denna platta i min bärbara-CD under en mörk kväll i januari då jag tog en längre kvällspromenad och plattan gick verkligen in i mig. Den är förvisso en av bandets mörkaste och svartaste album på väldigt länge, men det är en kittlande och atmosfärisk platta med en ljudbild som är enormt! En stor credit till Ben Hillier för denna produktion! Låten "My little universe" har en ljudbild som för tankarna till en sorts modern Jean Michael Jarre med sång och "Slow" vaggar mörkt och dystert, men det är spännande och skönt samtidigt! Dessutom är plattan väldigt oförutsägbar och man vet inte från ena låten till den andra hur
dom kommer att sluta utan plattan är en mörk resa i spännande musikalisk värld!
Texterna ska också premieras, eller vad sägs om denna brillianta textrad ur den fantastiska Dave Gahan-skapelsen "Should be higher":
"You arms are infected
they're holdning the truth"
Att dessutom lägga in ljudeffekten av ett gammalt hederligt 90-talsmodem är också en fin touch för en nostalgiker som jag.
Av singlarna är låten "Soothe my soul" en långt starkare låt än första singeln "Heaven", som inte är dålig, men rätt bristande på stark melodi, om man jämför med det Depeche brukar släppa som första singlar. Men om man längtar efter klassisk Depeche Mode så är bonus-CDn att föredra för där finns en lite lättare och ljusare ljudbild på alla fyra låtarna och låten "All that's mine" hade lätt kunna funka som en storsäljande singel.

Totalt sätt är detta en stark Depeche Mode-platta ljudmässigt, som är tyngre och mörkare än på mycket länge, men som också är så otroligt snyggt gjord att man tuppar! Melodierna tar sin tid innan de fastnar, men passar också fantastiskt bra till denna produktion och man är ändå väldigt snabbt inne i plattans spänning. Jag var lite orolig över vad ett megabolag som Sony kan göra med Depeche Mode, men efter denna platta är det bara att vänta på nästa, vilket tyvärr, med tanke på hur bandet jobbar, lär ta ett tag.

Jag väljer här hela tre låtar ur plattan, två från huvudplattan samt en från bonus-CDn. Dels singeln "Should be higher" och dels låten "Slow", som inte har någon normal video, men där kanalens ägare satt ihop ett kollage på bandet i studio. Dessutom "All that's mine" från bonusplattan som också innehåller texten till låten.





tisdag 17 mars 2015

Chesney Hawkes - The one and only

Välkommen till avdelningen artister vars namn man glömt bort till dess att en låt nämns eller spelas då det klickar till i huvudet. Personen i fråga är en så kallad "one-hit-wonder", alltså en artist som fått en enda hit och sen har man inte sett röken av honom. Denna betäckning används på tok för lätt idag. Det räcker numera att man själv bara minns en enda låt med artisten för stunden så är det en "one-hit-wonder", oavsett om det fanns ett koppel hyggligt stora hits vars enda problem troligen är att dom inte spelas i dagens ultrakommersiella top 40-mediavärld. Men Chesney Hawkes kan vi nog med säkerhet räkna som en äkta "one-hit-wonder".

Han har lite kändisnamn att surfa på, ja, nåja... hans pappa, Len "Chip" Hawkes spelade med i 60-talsbandet The "Silence is golden" Tremeloes. Chesney var bara 19 år när han fick huvudrollen i filmen "Buddy's song", där hans enda hit var med i, "The one and only". Jag hörde den låten första gången i Metropols "Flipp eller flopp" våren 1991, där den testades och det som fick mina öron att spetsas var det faktum att den är skriven av ingen mindre än min gamla 80-talsidol Nik Kershaw. Men jag är ju obotligt svag för radiohits som sitter som ett knytnävsslag och detta är ju en sån. En låt som inte gör någon förnär utan är en väldigt snygg skapelse i låt och ljudbild, varken mer eller mindre och någonstans kan man höra Nik Kershaws röst sjunga den lika bra som Chesney! Det kan väl med hästlängder också sägas vara Kershaws dittills starkaste hitlåt på lång tid.
"The one and only" vandrade upp till både englandslistans och trackslistans första plats och alla talade om denna yngling och det handlade både om hans musikaliska talanger och hans yttre. Personligen så lyssnade jag gärna och ofta på låten och det gör jag än. Många stora hits känner man idag en enorm mättnad på, men "The one and only" är ingen av dom utan den känns ännu som en fräsch Kershaw-pärla som sjungs av en ung musiker som fastnade i en vanlig fälla, att låta en känd artist skriva sin stora hit och sen få sämre kompositörer till resten av sin låtkatalog. B-sidans "It's gonna be tough", som också finns på plattan "Buddy's song", skvallrar om det. Ingen dålig låt, men den passerar rätt obemärkt förbi. För ingen av Chesney Hawkes efterföljande låtar sålde ens i närheten av den här. Därmed inte sagt att dom är dåliga. 1993 kom en låt som var riktigt bra, "What's wrong with this picture", som förvisso också är en Kershaw-komposition.

Numera är Chesney Hawkes 43 år, bor i USA och dyker upp i olika TV-jippon och evenemang för att hålla stjärnstatusen uppe. Och tycker ni att ni ser The Whos Roger Daltry i videon så stämmer det. Han spelade Chesney Hawkes pappa i filmen "Buddy's song".

söndag 15 mars 2015

Thelma Houston - Any way you like it

2014 kommer som sagt att för mig bli ihåg kommet som året då mitt samlande av 70-talsmusik fick sitt definitiva genombrott och för att fira det så hade jag tänkt att bjuda på ett exempel. Av alla genrer 70-talet hade att bjuda på så finns det dock en som ligger mig allra närmast hjärtat, soulmusiken. 70-talets soulmusik är avslappnande, rytmiskt och gungande samt otroligt snyggt gjord! Ett bevis på det är denna platta med Thelma Houston, en av Motowns stora stjärnor under detta decennium och som jag upptäckte stort förra året. "Any way you like it" blev hennes stora kommersiella genombrott efter ett par mindre säljande plattor, mycket tack vare sin version av Harold Melvin & The Blue Notes då endast ett år gamla "Don't leave me this way". Hur många artister idag skulle komma på tanken att försöka få en karriär genom att göra cover på en hit som bara har ett år på nacken?
Det är egentligen hugget som stucket vilken av versionerna som är bäst, jag gillar dom bägge, för de är sjungna på så pass olika sätt. Harold Melvins mer smäktande kärleksversion eller Thelma Houstons discodänga. Däremot så har jag rätt svårt för The Communards version från 1985, en av få gånger där 80-talet får stå tillbaka, men jag har rätt svårt för Jimmy Sommervilles Musse Pigg-röst.

I somras, 2014, så gjorde jag en tripp till Gävle för att utforska den stan under en dag och kom hem med en samling skivor där övervägande var 70-talssoul. Denna resa kunde ni läsa om i en egen artikel förra sommaren. Bland annat så dök jag in på Myrorna i Gävle, som ligger väldigt centralt, mitt i centrum, och hittade där denna lilla pärla.

"Any way you like it" är en resa i både sköna discorytmer med blås och stråkar och underbara stämningsfyllda och romantiska ballader, med kanske mer fokus på det sistnämnda. Titelspåret, som inleder
plattan, rivstartar direkt! Det är otroligt snyggt och skönt och melodierna sitter där hela tiden! Bäst tycker jag att balladen "Don't make me pay (for another girl's mistake)" lyser, där Thelma verkligen lyckas få låten att verkligen vara medlidsam och smärtsam och man blir riktigt fastnaglad av engagemang för paret som i låten försöker tala ut om att lita på varandra.
Och på tal om snygga ballader, vad sägs om den sköna och tillbakalutande "Come to me", som gjord för trevliga myskvällar! Sen kan man digga loss igen till "Don't know why i love you" där stråkarna sitter helt perfekt!
"Any way you like it" är tidlös och vacker 70-talssoul med en fot i discovärlden och en fot i tillbakalutande och romantiska ballader sjungna på ett otroligt övertygande och snyggt sätt, men framför allt är det väldigt snyggt gjort!

Thelma Houston släpper fortfarande, 68 år gammal, låtar och den senaste var en EP som kom 2013. Vissa röster tystnar aldrig tack och lov. Thelma Houston är en sångerska som är ett bevis på hur mycket snyggare och skönare musiken var på 70-talet i jämförelse med mycket som kommer idag. Därför blir det hela tre låtar från denna platta. Dels "Don't leave me this way", här i en riktigt rolig och udda video där hon jammar loss i en gammal klassisk amerikansk skivbutik, dels den geniala "Don't make me pay (for another girl's mistake)" och dels titelspåret, "Any way you like it".





tisdag 10 mars 2015

The Armoury Show - Waiting for the floods

Jag känner att det var en halv evighet sen jag skrev om riktig engelsk new wave-rock så vad är bättre än att då skriva om ett band som väldigt många 80-talsfans helt glömt bort idag, kanske främst för att dom aldrig fick någon hit här i Sverige. Om jag säger The Armoury Show så kan alla som vet vilka det är räcka upp en hand. The Armoury Show är ett engelskt band som spelar energisk brittisk tidig 80-talsrock och som har den specielle sångaren Richard Jobson vid mikrofonen. Medlemmarna kom från punkbanden Skids och Magazine innan man slog sig ihop, inte som ett band först utan man skulle främst bli ett sorts musikerkollektiv, innan man övertalades att satsa fullt ut.

Jag upptäckte bandet första gången 1996 när jag hittade en inspelad kassett som innehöll den allra första Trackssändningen från september 1984, där låten "Castles in Spain" testades. Det tog några år, men snart växte låten till något riktigt spännande. Gitarren som går låten igenom ger en spännande ton i låten, produktionen är helskön och melodin är lysande!


Snart hittade jag även singeln "We can be brave again" och någon gång i det tidiga 00-talet denna enda platta som bandet släppte 1984. Gissa om jag var stolt, för jag förstod direkt att detta var en skiva jag inte skulle hitta varje dag direkt!

"Waiting for the floods" är aldrig tråkig utan det är ett skönt ös från början till slut, med en riktigt spännande och lite mystisk brittisk rockproduktion som är väldigt energisk och skön! Richard Jobson har kanske inte den mest perfekta sångrösten utan ibland kan hans lite gnällande ylande vara lite irriterande, men man vänjer sig rätt snart, för bandet är riktigt duktiga och bra musiker!
Förutom singlarna rekommenderas låten "The glory of love" varmt, liksom "Higher than the world" och den lugnare avslutande "Avalanche", som också ska ha hörts på gitarristen John McGeochs begravning, för mannen som spelade den sköna gitarrslingan på "Castles in Spain" avled mystiskt i sömnen 2004 och sörjdes av många brittiska indierockfans.

Bandet försökte komma tillbaka 1987 med nytt matrial och två singlar släpptes, men bandet splittrades innan en platta han komma ut och dom har sen dess aldrig återförenats utan The Armoury Show blev bara en platta lång. Ett sorgligt slut på ett band som hade potential att bli ett riktigt bra rockband, men som aldrig fick den uppmärksamhet man förtjänade. Richard Jobson blev filmmakare och TV-personlighet i brittisk TV.
Jag hittade dock en av dom två bortglömda singlarna från 1987, "Love in anger", och den ger vid handen att även om soundet blivit mycket mer melodiskt så hade ett eventuellt andra album blivit riktigt bra! Nu blev bandet istället ett minne från den engelska new wavevågens allra skönaste stunder!

Två spår bjuder jag på. Dels singeln "Castles in Spain" och dels låten "The glory of love", här i ett liveframträdande!



tisdag 3 mars 2015

Paul Hardcastle - Just for money

1963 skedde en av dom mest omskrivna kriminalfallen i historien. Ett tåg till London som innehöll en stor del med pengar rånades av ett gäng, som kom över pengar som idag skulle uppgå till 48 miljoner pund. Så småningom åkte skurkarna fast och dömdes till drygt 30 års fängelse vardera och dom sista av medlemmarna av ligan dog 2013. Detta rån har blivit offer för mängder av kulturella skapelser, böcker, filmer ("Buster" med Phil Collins) och till och med musik.

När Paul Hardcastle skulle försöka att följa upp sin jättehit "19" 1985 så var det här den låten som var självklar, eftersom den var den enda låten på hans självbetitlade debutplatta hade allt som "19" hade, alltså coola ljudeffekter och samplingar. Låten hette "Just for money" och var en låt om detta tågrån och hade som extra krydda deltagande av båda skådespelarna Sir Laurance Olivier och Bob Hoskins (som båda kan synas i videon också).
Jag tänkte berätta ett minne som visar på hur viktigt Tracks var på 80-talet för unga musikfreaks en lördageftermiddag. Förhoppningsvis känner flera av er som är i min ålder igen detta från egna radioupplevelser med detta program. Jag minns alltså när den här låten testades till just Tracks hösten 1985 och blev jublande lycklig, eftersom den precis som "19" innehöll så häftiga ljudeffekter. Jag hoppades på att låten skulle komma in så jag nästan blev blå, men visste att det inte skulle bli lätt, eftersom samtidigt i samma program testades också Falcos uppföljare till "Rock me Amadeus", "Vienna calling". Så när programmet efter gick och veckans högst placerade nykomling, "Veckans raket", skulle presenteras på tredje plats så höll jag tummarna krampaktigt, men fick till min besvikelse höra Kaj Kindvall säga:
"Vi ska ringa till Österrike..."
Falco! Paul Hardcastles låt kom inte in på trackslistan och därmed skulle jag inte få höra den i radio knappt mer! Besvikelsen var STOR, även om jag också gillade den österrikiske rapparens låt. Men vad gör det när jag långt senare kunde köpa singeln, vart minns jag inte, troligen Fyndlagret. Dessutom köpte jag som bekant också den helt perfekta plattan, som var en av dom allra första skivorna jag skrev om för 5 1/2 år sen och köpte för snart 30 år sen.

Men än idag tycker jag att "Just for money" är en riktigt passande uppföljare till "19" som på ett genialt sätt blandar en skön melodi, spännande och skön produktion och häftiga effekter. Det är en udda och fräck skapelse som precis som "19" stack ut enormt från det som gjordes. Däremot är det stora tågrånet kanske inte samma historiska händelse som Vietnamkriget och "Just for money" har inte samma tuggummirefräng som sitter som kola, som "19" hade, så idag kan jag förstå att den inte blev en hit. Men den är ändå, förutom en lysande låt, ett minne från mina första år som popnörd, när trackslistan betydde allt och var lika spännande som skid-VM i Falun och Charlotte Kalla!

B-sidan ska jag också lyfta upp, "Back in time". Den låter som den sista låten på Hardcastles platta som inte fick plats på den. Den är instrumental, men är en väldigt skön electrofunk låt som sitter helt perfekt! Så självklart så bjuder jag på både A och B-sida!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...