Dom bästa skivfynden 2015!

Jaha, dags för nyår igen och en tillbakablick på skivsamlaråret som flytt. Det har varit ett ganska bra år i år, framförallt under våren med massor av fin soul och synthpop av alla de slag. Hösten har varit lite lägre, med mycket lågbudgetköp på loppisar, även om det varit bra musik ändå. Inflödet på nya skivor hos second hand affärerna har varit minst sagt uselt under hösten, kanske för att vinylskivans nya popularitet gjort att folk håller fast vid sina skivor hellre än ger bort dom. Dock har en ny stjärna på second hand-himlen här i Sundsvall tänds, en ny butik som har en av de mäktigaste skivavdelningar jag har sett i den här stan på väldigt länge så det kan bli intressant för 2016.

     Nästan alla genrer har gott upp från förra året, med lite uppåt för både jazzplattor och 80-talsplattor, som dock mycket alltså beror på en stor del 80-talssynth under våren. 70-talet har åter varit dominerande, inte konstigt eftersom en ny genre att samla på, som det dessutom finns mycket av i loppisbackarna, gör att det öppnas många dörrar.
     Både CD-skivor och LP-skivor har varit flitigt köpta, en stor uppgång för vinylen faktiskt mot förra nyåret. Däremot har det tyvärr varit ett rejält ras för vinylsinglar, som jag har väldigt svårt att hitta något intressant och spännande på. Det har varit väldigt mycket samma singlar som har funnits på loppisarna!

Men jag har precis som förra året rankat dom 10 bästa skivfynden från 2015. I de flesta av fallen är det second hand-skivor vi talar om, men det finns två stycken relativt nysläppta plattor som var oöppnade vid införskaffningstillfället. Ett få tal har jag redan skrivit om här, antingen i egen artikel eller i redovisningarna från skivmässorna, men i överlag hoppas jag att du ska få stifta nya musikaliska bekantskaper här inför 2016!


10) Dollar - The Dollar Album (LP): Detta är en skiva jag faktiskt fick gratis av en brittisk kille vid tiden boendes i Stockholm, allt som en del av mitt deltagande i Youtubes Vinyl Community. Dollar är en 80-talsduo som jag aldrig brytt mig så mycket om eller vars musik jag funnit speciellt intressant. Men när jag fick den här skivan så ändrades min syn fullkomligt. Detta är en riktigt spännande, luftig och skön 80-talsplatta med den lite mystiska låten "Videoteque" som absolut bästa låt! David Van Day och Thereza Bazar kompletterar varandra riktigt bra och produktionen är lysande. Ibland är det bra att ge artister både en andra och tredje chans...

9) The (Detroit) Spinners - Love trippin (LP): I USA är The Spinners ett väldigt stort band sedan 60-talet, men i Europa fick soullegenderna kalla sig Detroit Spinners, eftersom det fanns en folkmusikgrupp med namnet The Spinners. Därför är det tydligt en europeisk utgåva jag hittade denna vår av bandets platta från 1980 med jättehiten "Working my way back to you". Det här är en helt otrolig soulplatta, med en fot i det nya som skulle bli en mer elektronisk 80-talssoul och den traditionella discofierade 70-talsvarianten av Motown- och Phillykaraktär. Klassiskt och nytt möts i en ljuv förening och resultatet blir en skön och relaxande funkorgie av sällan skådat slag!

8) Two Classic Albums from Harpo Marx/Desi Arnez & Chico Marx - Big bands of Hollywood (CD): Japp, två plattor finns på åttonde plats, främst eftersom två av artisterna är från samma berömda familj. Desi Arnez försök till latinostorband lämnar jag därhän. Egentligen borde hans närvaro sänka betyget på en av skivorna, men det är ju bara juletider en gång om året, och Chico Marx väger upp det hela mer än väl.
     Som ett stort bröderna Marx fan så har jag drömt länge om att hitta skivor med brödernas separata musikaliska försök. Chico Marx försökte driva ett storband under 40-talet och hade ett speciellt band under ett par år, men utan att lyckas något nämvärt. Väldigt synd eftersom Chicos band är bland det mest energiska storband jag hört någonsin!
     10 år senare så försökte Harpo sig på att leva på sitt harpspelande och spelade in ett par plattor där han spelar avkopplande standards med harpa och orkester. En riktigt relaxande skiva som innehåller två klassiska Harpo-plattor på samma CD. Givetvis vore det guld att ha båda dessa på LP, men tills vidare så är jag överlycklig att ha ett par lysande skivor med bröderna Marx i fysisk format!

7) Boyd Raeburn & His Orchestra - Jubilee Performances 1946 (CD): Boyd Raeburn har jag skrivit om massor av gånger här på bloggen, den bortglömde storbandsledaren som blandade nytänk och modern klassisk musik med traditionell storbandsmusik. Det är ursvårt att få tag på skivor med honom idag, på de dryga 27 år som jag har känt till om honom och letat efter hans musik har jag hittat två som varit rätt dyra. Men på CD lyckades jag nu hitta en tredje för en väldigt billig peng som innehåller olika framträdanden i USAs populäraste radioshow under 40-talet. Ett riktigt storbandsfynd av riktig högklass!

6) The New U2 - Rehearsels & Full Versions (LP): Bootlegs hittar jag inte så ofta och därför blev jag riktigt överraskad av denna skiva som kom ut i hemlighet samtidigt som U2 släppte Zooropa 1991. Den innehåller olika studiospelningar och träningssessioner som inte var menade att komma ut, men som någon valt att släppa ändå. Bono och dom andra var inte så glada, medan vi andra är riktigt glada över denna sällsynta möjlighet att höra bluesstandards och sköna rocklåtar som bandet aldrig spelat annars!

5) Carole King - Simple things (LP): Mitt letande efter Carole Kings 70-talsplattor har gått vidare och min favorit har varit denna mer bortglömda pärla från 1977, som jag hittade på Sundsvalls Skivmässa under våren. Jag skrev om den här skivan i maj och redan då borde man kanske ha anat att den skulle finnas med här! Produktionen och ljudbilden är fantastiskt avkopplande och avskalad och låtarna är otroligt bra gjorda, plus Caroles sköna röst! Just nu är det här min absoluta favorit av dom Carole King-plattor jag hittat i min jakt. En platta att koppla av till och bara smälta till!

4) Depeche Mode - Live in Berlin soundtrack (2CD): Bara nu den sista månaden så gjorde jag en beställning till Ginza. Jag har ännu inte fått alla skivor eftersom en skiva som är tillfälligt slut (Chvrches "The bones of what you believe") är restnoterad. Men en skiva som jag fick var en dubbellive-CD med Depeche Mode från deras senaste turné till plattan "Delta machine". Priset för denna fantastiska utgåva var endast 69 kronor. Man får en fantastisk konsert för de slantarna med alla de stora hitsen och en Dave Gahan i toppform. Självklart att denna dubbel-CD ska vara med bland årets bästa fynd!

3) Isaac Hayes - Live at the Sahara Tahoe/The Impressions - This is my country (LP): Ännu en placering med två titlar, främst eftersom jag köpte dom samtidigt, en av årets bästa köptillfällen alltså. Här i Sundsvall har vi en second hand-affär som ses som lite tråkig och märklig, där nyinkomna skivor, oavsett om det är Pelle Karlsson eller Vikingarna säljs till ett enhetligt överpris (se min krönika i höstas om affärer som övervärderar vinyl). Men under sommaren hade denna auktionskammare fått in ett gäng kanonfina soulplattor som för en gångs skull var värda sitt pris, eller vad sägs om en riktigt häftig liveplatta med Isaac Hayes med ett tufft skivomslag med en lucka som gick att öppna. Denna liveplatta är riktigt häftig med roligt mellansnack och riktigt bra kontakt med publiken samt en funkorgie av bästa sort!
     The Impressions var alltså Curtis Mayfields band innan hans fantastiska solokarriär. Totalt ett lysande år för Curtis Mayfields plattor i samlingen där jag köpt, med denna, totalt fyra plattor med honom, samt en skiva med Stapel Singers som han har producerat. Det här är en sen 60-talere som låter väldigt olik och mer fantasifull än många andra soulplattor från 60-talet. En mer målande och friare soulmusik och Curtis fantastiska röst i fronten!

2) Jimmy Smith - Back in the chicken sack (LP): Det här var ännu en platta jag inte betalade en nickel för. Jag har sagt förut att jag har som mål att köpa minst en Jimmy Smith-platta per år och i år fick jag den alltså gratis genom att jag vann en tävling på Vinyl Community som Bea Sides (ja, det är ett nickname) i Boston arrangerade. När jag såg vad jag hade vunnit så var alltså min haka nere i golvet. Detta är en re-issue från 2014, vilket också gör den till min lett nyaste vinylskiva i samlingen. Musiken är fantastiskt bra, svängig och gungande och med låtar jag inte hade förut med Smith. Annars brukar många av hans plattor innehålla några låtar som finns på nästan alla plattor, som "The Cat" eller "Got my mojo working". Det här är en av dom bästa albumen jag har i min numera rätt stora Jimmy Smith-samling så jag kan bara säga: Thank You, Bea Sides!

1) Coleman Hawkins - Cattin' (LP): Jag skulle kunna orda länge om årets bästa fynd, men det är ju rätt onödigt eftersom jag redan skrivit om den en gång. Redan då kändes det inom mig att det här kanske var årets bästa platta, och det var det också! Mitt över 25 års letande efter något från det bortglömda men udda lilla skivbolaget från 40-talet, Keynote, har äntligen gett resultat! Lysande avkopplande sängkammarswing som har sitt eget sound och som både svänger och smälter på samma gång. Dessutom finns några av jazzhistoriens allra största namn här, eller vad sägs om, förutom Hawkins själv, Teddy Wilson, Earl Hines, Trummy Young, Jack Teagarden, Harry Carney, Cozy Cole, Johnny Guarnierie, John Kirby och Joe Thomas? Skivan kanske inte ser mycket ut för världen och framstå som en rätt ordinär jazzsamling med tenorlegenden, men för mig var denna samling guldvärd och årets bästa fynd!

Så, detta var mitt 2015! 2016 är förstås ännu ett oskrivet blad, men jag hoppas verkligen på mer vinylsinglar och ett uppsving av skivor på second hand-butikerna! Bloggen kommer att vandra på i samma takt, trots att jag ännu inte har någon riktig digitalkamera att fota skivor med, men jag hoppas att de bilder jag tagit med webkameran duger tills vidare.

   
Tre klipp blir det; Dollar och ett Top Of The Pops-framträdande av den lysande låten "Videoteque",

Depeche Mode och ett klipp from "Live in Berlin"-DVDn och "Enjoy the silence", över sju minuter och aldrig tråkig, samt ännu ett klipp från årets bästa fynd med Coleman Hawkins, här den avslutande låten "You brought a new kind of love to me" från 1944. Så härmed vill jag önska alla läsare och andra människor:

                      ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Peter Lundblad - Jag brinner / Ta mej till havet

Det är sorgliga tider just nu i musikvärlden. Zemya Hamilton avled för några dar sen av sviterna från MS, 50 år gammal. Jag borde skriva något om det också, eftersom jag gillade hennes band Clubland väldigt mycket, liksom hiten "Going through the motions". Men samtidigt har också Peter Lundblad gått bort, 65 år gammal, en artist som på bara de senaste åren har blivit en ny och spännande favorit för mig. Därför känns det mer rätt att just nu skriva om ett par Lundblad-singlar som ligger mig varmt om hjärtat och som passar som mitt minne av honom. Men för att läsa mer om Zemya Hamilton så rekommenderar jag denna artikel på bloggen beatbox.se och det är inte heller omöjligt att jag skriver om några Clubland-singlar inom kort.

Hur jag skulle göra denna hyllning visste jag inte riktigt. Jag hade två låtar på singel som båda är för mig klassiker och mest Peter Lundblad för mig, vilken ska jag välja? Den som är överlägset mest spelad och som exakt alla förknippar med honom, eller ska jag gå mot strömmen och välja den mindre kända som nästan ingen idag känner till? Eller ska jag ta ett helt album? Nej, det kändes bäst att ta båda singlarna och granska dom noggrant var för sig.
Det orättvisa är att jag just precis upptäckt Peter Lundblads musik och börjat att lyssna in mig på hans plattor, och just då så tar cancern iväg honom från oss. Till för några år sen så var han i stort sätt bara "Ta mig till havet" och inget mer och jag engagerade mig inte i hand musik, men så har jag till sist insett storheten i hans texter, i hans ljusa och spännande röst och komponerande! Men låt mig då börja från början...

Jag brinner/Ge mej tid
Den här låten hörde jag faktiskt redan 1982, men jag visste inte då vem som gjorde den. På ett kassettband spelade jag, då 7 år gammal, in musik från radion genom att sätta en bandspelare intill radion. Vad en kassettradio var för något visste jag inte då. Jag spelade in allehanda saker från förmiddagsprogram som "Skivstafetten", "Radio FM" och annat och en av låtarna var en mysig poplåt med refrängen "Jag brinner, jag brinner, som en sprakande vulkan". Vem som sjöng visste jag inte då. Bandet finns kvar ännu och jag har spenderat många år med att försöka få igen låtarna jag spelade in då på platta (en av låtarna fanns också på 2014 års skivfynd som en del kanske minns, Tundras" Dubbla hemligheter") och det tog mig nästan 20 år innan jag lyckades identifiera att ovan citerade låttext kom från Peter Lundblads låt "Jag brinner" och hitta singeln på den numera saligt bortgångna affären Slussens Film & Musik i Stockholm. Och visst är den fortfarande en otroligt snygg och häftig låt. Det är en avkopplande och sval poplåt på svenska, mitt i en tid då just såna var som mest spännande. Framför allt gillar jag Peters svajande gitarr i refrängen och den kittlande texten.

B-sidan "Ge mej tid" är också det avslutande spåret på plattan "Lugn extas", där också "Jag brinner" finns. Det är en stämningsfylld ballad som börjar lite trevande, men som växer starkt allt eftersom och blir en riktigt vacker och stark låt! Den här singeln här tycker jag är ett mycket gott alternativ om man är lite trött på Peters mer kända sång.

"Jag brinner" finns tyvärr inte på Youtube, men jag har lyckats hitta den på Soundcloud istället så för första gången i denna bloggs lite mer än sexåriga historia kommer ett klipp från någon annan plats än "tuben".



Ta mej till havet/Min enda sång
"Ta mej till havet" är rätt unik för mig ändå. Det är en av få låtar som varit sönderspelad och uttjatad till max, men som jag sen fått ett starkt förnyat intresse för och som nu för mig känns fräschare än någonsin! Normalt är en låt som är sönderspelad så tröttsam att man aldrig mer vill höra låten igen (Terry Jacks

"Seasons in the sun", hej)! Men numera kan jag höra låten nästan hur många gånger som helst en solig och skön sommardag och jag bara känner hur sommaren lägger sig över mig. För mig är detta nästan något av en svensk nationalhelgon i sommarklädsel. Det som Ulf Lundells "Öppna landskap" är för många är nog "Ta mej till havet" för mig. Det är verkligen en text som andas sommar, längtan och lyckorus i varje stavelse

Däremot är B-sidan här något svagare. Den är då en helt ny låt, som inte finns på albumet "Ta mej till havet", och någonstans kan jag förstå det. Det är en OK poplåt som passerar obemärkt förbi och inte fastnar nåt nämvärt och känns väldigt blek som jämförelse till den oändligt starkare A-sidan!

Peters karriär hamnade helt i skymundan efter monsterhiten och hur underbar jag än tycker att "Ta mej till havet" är så är det synd att man inte fortsatte att upptäcka hans övriga material, för han var verkligen en kanonbra och skicklig musiker och kompositör som gjorde vacker och okomplicerad vispop att mysa och koppla av till! För mig är dessa två singlar (samt förstås också albumen "Lugn extas" och "Ta mej till havet") lysande musik från en av Sveriges kanske mest bortglömda, men skickligaste yrkesmän.

Det var så klart inga problem att hitta "Ta mej till havet" på Youtube. Men här valde jag en relativt nyinspelad version och musikvideo av låten som Peter verkar ha gjort i slutet av 00-talet.

Stefan Borsch - Ikväll jag tänder ett ljus

Äntligen dags för detta års lilla julspecial, som denna gång är en skiva, men det är en skiva som för mig har blivit min julskiva nummer 1. För en del som följer bloggen kanske detta nu blir en chock. Va?! Gillar han dansband? Ska han skriva om en DANSBANDSSKIVA?! Jajemänsan, idag ska jag det! Men, nej, jag är inget storfan av dansbandsmusik, åtminstone inte den som är från 1980 och fram till idag. Men undantag finns i de flesta genrer och min är en julskiva med Vikingarnas förra sångare Stefan Borsch, "Ikväll jag tänder ett ljus". Denna skiva är min favorit inte främst för dess musikaliska skapelse, för plattan är egentligen en rätt ordinär dansbandscountryplatta med steelguitar och stråkar ur Sveriges Radios Symfoniorkester. Däremot så har jag hört låtar från plattan under min barndom och för mig har bilden av vit snö och tända ljus på julafton och denna skiva i bakgrunden vuxit sig fast som knäck. Den är så avkopplande och ger en sån julstämning att jag blir varm. Minst en gång varje år försöker jag spela den här skivan för att komma i rätt julstämning (bristen på julesnö numera gör att man ibland kan behöva lite hjälp på traven).

Var skivan kommer ifrån egentligen kommer jag nog aldrig få reda på, eftersom jag har fått den av min far (som näppeligen lär komma ihåg det heller). Men den har funnits i familjens ägo i alla fall nästan sen den kom ut 1981. Plattan är utgiven på Bert Karlssons forna storhet Mariann Records och för den galanta julstämningen står Lotta Engbergs framtida man, Anders Engberg.
   
Här finns julklassikerna, "Jag drömmer om en jul hemma" (alltså "White christmas" på svenska), "Ser du stjärnan i det blå", "Låt mej få tända ett ljus", "Det strålar en stjärna" och "Stilla natt" och personligen så är stråkarrangemanget med Sveriges Radios Symfoniorkester otroligt viktig för skivan och stämningen! Personligen så tycker jag att titelspåret, "I kväll jag tänder ett ljus", är en riktigt mysig julklassiker och plattans skönaste spår! Lyssna också på den väldigt fina och snyggt producerade "Vinterbilder"! Det finns endast en låg punkt och det är att jag inte är så förtjust i att höra en dansbandssångare sjunga "Oh helga natt". Det finns värre och det är inte en usel version, men för en traditionalist som mig så vill jag absolut höra en operasångare som Jussi Björling sjunga den.
     Men i övrigt så är detta en riktigt mysig julskiva att koppla av till och slappa till efter julestressen! Perfekt för en kväll före julafton som den här när man till sist klätt granen och kokat julskinkan, oavsett om man gillar dansband eller inte. Så med dessa ord och med klippen av "I kväll jag tänder ett ljus" från denna platta så önskar jag alla läsare: 
                          En riktigt fröjdefull, skön och god jul!

Benny Goodman - The Famous 1938 Carnegie Hall Jazz Concert

Varje genre har sina käpphästar som man som fan nästan borde ha plöjt igenom någon gång i sitt liv. Åtminstone känns det så. Som Depeche Mode-fan bör man ha sett livefilmen "101" någon gång, gillar man Pink Floyd bör man ha sett "The wall" eller Woodstock om man gillar 60-tal. För oss storbandsfans så är det nog Benny Goodmans konsert i Carnegie Hall 1938 som gäller eftersom den konserten anses som så pass viktig för många för jazzens utveckling. Att se den kanske är lite svårt, men det finns så många utgåvor av den konserten på ett eller annat sätt att de flesta storbandsfans på något vis har hört den. I och med den konserten tog jazzen i USA ett stort steg in i finrummet och slutade att bara bli en angelägenhet på små jazzklubbar och barer. Här hade jag tänkt att bjuda på lite om den legendariska konserten genom en dubbel-LP jag har med en av de bästa jazzkonserterna jag äger, möjligen i konkurrens med Charlie Parker och Dizzy Gillespies Toronto-konsert 1950.

Carnegie Hall-konserten gavs ut första gången 1950 på märket Columbia och det är på den etiketten man sen givit ut denna konsert i ett flertal versioner. Den dubbel-LP jag har är följaktligen en CBS utgåva, från 1970

Det var Goodmans publicist Wynn Nathanson som föreslog att han skulle göra en konsert i USAs största klassiska arena, men Benny var väldigt tveksam till en början. Här skulle en orkester, som spelade jazz och som innehöll blandat vita och färgade musiker spela på den största scenen för klassisk musik! Nu var inte Goodman allra först med att spela jazzliknande musik i Carnegie Hall. 1912 hade en helt färgad orkester med namnet James Reese Europe And His Clef Club Orchestra blivit den första, men dom spelade inte ren jazz utan mer en sorts jazzliknande underhållningsmusik. Däremot hade aldrig en rasblandad orkester spelat riktig jazz i dessa lokaler och Goodman, som var en av storbandsledarna som vågade blanda vita och svarta, var rädd för ett monumentalt fiasko. Men när Goodmans egna film, "Hollywood hotel", blev en succé så gav han sig raskt i arbete med att göra denna historiska musikhändelse. 16 januari 1938 så hade ett utsålt Carnegie Hall bänkat sig för att se "The King of Swing" och hans band.

Men det var förstås ett nervöst band. Om detta misslyckades så kanske det var slut med karriären och det var ett lite stelt band som drog igång. Ända till dess att trummisen Gene Krupa insåg att de faktiskt gjorde något väldigt viktigt här och måste göra något och drog igång med ett enormt trumsolo för att väcka dom andra. Därefter förstod orkestern att man bara var tvungen att ge järnet och man spelade som aldrig förr.

Musiker från Count Basie och Duke Ellington, legender med egna band, gästspelade som dragplåster och man blandade både orkestern, Goodmankvartetten och trion. Konserten är helt oförutsägbar där jazz av alla storlekar plötsligt presenteras och där man tar publiken med på en liten jazzhistoria i ett set låtar från 20-talet, bland annat låten "Sensation rag", en glad jazz-låt från The Original Dixieland Bands reportoar. I dessa nummer finns både Johnny Hodges. Harry Carney och Cootie Williams från Duke Ellingtons band med. Man satsar på väldigt säkra kort i låtmatrialet, allt medvetet planerat för att få folk att känna igen den jazz man hade hört och inte skrämma bort folk med en massa nytt. Här finns "Don't be that way", "Blue room", "China boy", "Body and soul" och "Honeysuckle rose", som är en riktig jam session med Goodman plus Lester Young, Buck Clayton och Freddie Green samt Count Basie, från den sistnämndas band plus ovan nämnda musiker från Ellington-bandet, alla i samma band. Själv gillar jag verkligen blandningen där man går från det stora bandet och plötsligt river av ett set låtar med trion och kvartetten och sen plockar in storbandet igen. Sen så är låten "Sing, sing, sing" Benny Goodmans kanske mest uttjatade låt, men i den här versionen är den helt enorm med en spelglädje som verkligen definierar ordet jazz i dess sannaste form! Kanske den bästa versionen Goodman har gjort av sin kassiker där Gene Krupa är otrolig här!

Succén var enorm och jazzen hade till sist flyttats från dom smutsiga jazzklubbarna och ut i strålkastaren och blev allt med main stream. En del var förstås besviken på det, eftersom man nu gjorde musiken med lättillgänglig för skivköparen och vardagsmänniskan medan den mer improviserade och oförutsägbara jazzen fick maka på sig ett tag. Men oavsett vad man gillar så gjorde detta ändå att fler upptäckte jazzen i USA och världen. Denna konsert är en uppvisning av både jazzhistoria, enormt sväng, tillbaka lutande storbandsmusik och ösig småbandsswing samt en spelglädje utan dess like! Däremot så blev splitten mellan Goodman och den som lite var stommen i denna konsert, Gene Krupa, allt mer uppenbar, Krupa fick mer och mer uppmärksamhet, vilket den avundsjuke bandledaren inte var så förtjust i och inte långt där efter så lämnade Krupa bandet för att bilda ett eget framgångsrikt storband och Goodman och Krupa skulle inte spela ihop igen på nästan 50 år.

Självklart finns inget riktigt konsertklipp från denna konsert, men på Youtube kan man ändå hitta en film med Benny Goodman pratandes om konserten samt bilder från evenemanget. Dessutom små filmsnuttar där man ser orkestern spela vid tillfället. Allt detta har mixats ihop till tonerna av "Sing, sing, sing". Dock inte hela låten och för att kompensera det så bjuder jag också på ett annat videoklipp med samtliga 12 minuter av låten, från LPn.
Dessutom känns det fel att inte bjuda på det fenomenala mötet mellan Goodman, Basies orkester och Ellingtons orkester i "Honeysuckle rose"! The meeting of the jazz giants! Titta, lyssna och njut!

The Three Degrees - The Runner/Woman in love

Det finns en 70-talsgrupp i soulgenren som de senaste åren blivit några av mina absoluta favoriter och som alltid gjort högkvalitativ soulmusik under detta decennium, The Three Degrees. Tjejerna sjunger proffsigt och snyggt ihop och dom har alltid de bästa producenterna omkring sig, inte minst under Philadelphia-tiden, då dom kom med fantastiska hits under legendariska Philadelphia Records. Jag hoppas kunna skriva om en av deras fullängdare från den perioden så småningom också.

1978 så anslöt man sig till skivetiketten Ariola och fick Giorgio Moroder som huvudproducent. Moroder var en ypperlig producent under 80-talet. Däremot har jag lite mer svårt för hans mer uttjatade 70-talsalster som han bland annat skrev till Donna Summer. Disco med rätt tidiga synthar och lalliga melodier som kändes väldigt trista. Men för Helen Scott, Valerie Holiday och Sheila Ferguson i The Three Degrees så blev det ett lyckokast. När jag med viss tvekan köpte deras "New dimensions" från just 1978 på Sundsvalls skivmässa i oktober och såg Moroders namn så föreställde jag mig en skiva med charmiga och lalliga Donna Summer-låtar, men The Three Degrees lät mycket piggare och häftigare. Nu hade jag lite hjälp ändå i och med att jag precis innan på en videobutik i stan vid namn Videodrome, som också säljer en del skivor, köpte denna singel, "The runner", från den plattan.

Den version jag har fått tag på är den europeiska, som innehåller både huvudlåten "The Runner" och singeln dessförinnan, balladen "Woman in love". Den amerikanska versionen av singeln innehåller en helt ny och annan låt som B-sida, samt ett annat omslag.
"The Runner" är en lite dramatisk, men skönt pulserande discolåt med en melodislinga som gnager sig in och en refräng som jag tycker är lysande! Detta kan vara Giorgio Moroders bästa skapelse under 70-talet!
"Woman in love", också då från "New dimensions", är en sockersöt ballad med en vacker kärleksförklaring i texten. Men jag tycker detta är en av 70-talets allra mysigaste och skönaste ballader som verkligen är avkopplande. Jag har verkligen inget emot sockersöta låtar, så länge som de fyller en funktion och verkligen är bra gjord, vilket är fallet med denna låt. Originalet gjordes ett år tidigare av Twiggy, modellen som på 60-talet gav smalheten ett ansikte, men personligen tycker jag att The Three Degrees version är långt bättre och tjejernas underbara stämsång i refrängen lyfter låten stort! Dessutom sjunger Sheila Ferguson otroligt bra och övertygande här!

Dessa låtar lyckades väldigt bra i England, där "Woman in love" blev 3:a på englandslistan och "The runner" 10:a. Inte konstigt kanske eftersom discostilen som Moroder gjorde mer attraherade européerna än amerikanarna, för däremot var man mer kyliga i hemlandet USA där både plattan "New dimensions" och singlarna floppade. Mer om The Three Degrees kommer senare när jag skriver om fullängdsplattan, men jag tycker ändå att dessa två låtar är bevis på hur otroligt bra 70-talsdiscon kunde vara. "The Runner" är en riktigt röjig och undanglömd discopärla som håller än och "Woman in love" är en kärleksballad med hjärta och hjärna, såna som det inte finns så många av idag. Och självklart så bjuder jag på bägge låtarna!

Heaven 17 - How men are

Oavsett hur mycket man gillar en genre så kommer det alltid att finnas band i den genren som man ser som svarta får, alltså artister som man har väldigt svårt att ta till sig hur mycket man än försöker. När det gäller mig och 80-talets engelska new wave-våg så erkänner jag att jag har lite svårare för Heaven 17, ett band med flera klassiska synthhits under 80-talets mitt som "Crushed by the wheels of industry"; "Temptation" och "Come live with me". Inte så att jag ogillar dom, men övervägande av deras låtar experimenterar för mycket vad gäller melodier och många låtar är svåra att ta sig till för mig. Där är band som OMD, A Flock Of Seagulls, ABC, Ultravox och Talk Talk mycket mer intressanta! Men det finns ett undantag, en Heaven 17-platta som ändå ligger mig varmt om hjärtat och som jag håller som deras överlägset bästa, "How men are" från 1984, som är deras tredje platta. Hemma i England blev detta en mellanplatta efter den enorma succén med föregångaren "The luxury gap", men ändå en hyggligt bra såld platta även om singlarna inte blev några monsterhits. Men så är "How men are" också en mer rakare platta enligt mig än det tidigare, samtidigt som den också är väldigt glad och pigg.

När jag köpte denna platta, 1997 på "Skivboden" här i stan, höll jag fortfarande på att försöka utforska Heaven 17, som jag inte hörde knappt alls under min uppväxt, och se om det var ett 80-talsband att satsa

på. Men just den här plattan var snyggare än det jag någonsin hört tidigare med bandet. Singlarna, "This is mine", "And that's no lie" och framför allt "Sunset now" är några av genrens allra skönaste klassiker. Introt till "Sunset now" är så snyggt att man bara tuppar och låten är perfekt för lata sommardagar! Har man dessutom den goda smaken att bjuda in Earth, Wind & Fires legendariska blåssektion, Phoenix Horns Esquire (bland annat på just "This is mine") så kan det ju inte bli fel! Dessutom samarbetar man med vokalgruppen Afrodiziak, som är främst känd för att ha fostrat senare Soul II Soul-stjärnan Caron Wheeler.

Denna platta har en enormt snygg synthproduktion, som förvisso experimenterar en del, men nu tillräckligt mycket för att det ska kännas fräscht och ändå klassisk new wave-synth! Sångaren Glenn Gregory har en väldigt pigg och glad sångröst och om många synthband låter väldigt ledsna eller mollaktiga så har Heaven 17 alltid låtit som ett band fylld av positivitet och "How men are" är inget undantag. Hör till exempel på låten "Flamedown", som är den andra låten med Phoenix Horns Esquire på, "Reputation" med en av plattans bästa refränger, eller inledande "Five minuter to midnight". Man kan inte heller låta bli att fascineras av bandets enda ballad på plattan, "The skin i'm in". Detta är en väldigt glad och skön synthplatta med avkopplande, speciella och lyckliga melodier!

Heaven 17 finns fortfarande, numera med bara Glenn Gregory och Martyn Ware, mannen som en gång också var med och startade Human League. Men utan att totalsåga Heaven 17s andra plattor så är detta ändå den av deras plattor jag helst sätter på alltså. Ändå har låtarna här försvunnit i glömska hos folk och singlarna till hör bandets mest bortglömda. Därför är det en ära att få låta er återuppleva några riktigt undanskuffade klassiker för jag väljer här, för en gångs skull, två singlar som smakprov, "Sunset now", tyvärr utan den underbara videon, och "This is mine"!

Monsieur Tranquille - Ma'm Thibault (version disco)

Att en del låtar är kultstämplad betyder inte nödvändigtvis bara att det är dåligt eller så dåligt att det blir kul. Det kan innebära att det är så udda att det är kult, men faktiskt också av någon okänd anledning kan man inte låta bli att gilla det. Så är fallet med denna singel som jag köpte förra sommaren för ett extremt billigt pris. Jag hade inte en susning om vad detta var utan köpte den på vinst och förlust i tron att detta var riktigt kultigt. Om det är en discosingel med en docka på framsidan så kan det ju bara sluta på ett sätt eller...?

Monsieur Tranquille är en karaktär som förekom på 70-talet på  kanadensisk barn-TV i det fransktalande Quebeck-området. Från början var han helt osynlig och hade hjälp av en clown vid namn Patof, medan i en senare serie, "Patof voyage", så fick han liv i form av en äldre docka med glasögon och mustasch. Mannen bakom karaktären var dock den samma, ljudmannen Roger Giguère. Tranquille blev snart så populär bland barnen att han 1977 fick spela in en singel kallad "Ma'm Thibault". Min franska är lite rostig och jag har aldrig sett någon av serierna så vem denna kvinna är vet jag inte, så låtens handling kan vi tills vidare lämna därhän. Låten var från början en mer rockig reggaeliknande låt med Roger Giguère brölande på franska. Detta original har jag inte tyvärr. Men snabbt därefter så ville man förstås haka på den stora discotrenden som rådde världen över och spelade in en speciell discoversion av låten och det är alltså den versionen som jag har fått tag på.

Egentligen är låten väldigt monoton med ett discobeat som går och några sorts synthiserade blåsinstrument som spelar en sorts funkig lite melankolisk melodi innan man bygger upp för att dockan till slut ska bedrövat yla:
"MA'M THIBAAAAUUUUUULLLLLTTTTT!!!!!!!!"
Ungefär så vandrar låten på, även om den har små sololiknande delar också här och var. Det är en väldigt udda och smått galen discolåt som borde stämplas som pinsam, men det gör jag inte för någonstans kan jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket och låten sitter där som kola efter ett tag. Den är ändå snyggt producerad och tillräckligt galen för att jag ska fastna för detta.

Låten släpptes även i Frankrike och i Australien och blev en stor hit i dessa länder då, men succén till trots så höll Monsieur Tranquille i bara ett år till och hans shower lades ner 1978. Med tanke på att låtens storhet bara sträckte sig till ett väldigt begränsat antal länder så är det kul att hitta en sån här kul specialitet. En av få gånger då försöken att göra discostjärna av en docka faktiskt fungerade, i alla fall rent musikaliskt...

Milla's Mirakel - Stillbilder

Jag hade tänkt att anknyta lite till den serie jag skrev om i somras, artister med en enda stor hit som är värda ett bättre öde, för det finns väldigt många såna i Sverige. När någon säger Milla's Mirakel så säger folk i kör, några med ett leende på munnen:
"Ja, det är ju "Rytmen av ett regn"! Men gjorde dom något mer?"
Det är ofta folk ställer den rätt onödiga frågan gällande en artist som är känd för en låt:
"Gjorde dom/han/hon något mer?"
Jag kan säga, det är VÄLDIGT sällan som en artist eller grupp gör en enda låt och sen lägger av! Sen att artisten inte spelas mer eller resten av karriären glöms bort är en annan sak, men fler låtar finns i 99,9 % av fallen.

Givetvis gäller det också Halmstads Milla's Mirakel, duon Camilla Andersson och Morgan Hjalmarsson, enligt mig ett av svenskt 80-tals mest oförtjänt bortglömda band. Men om man tittar på lanseringen runt tiden för denna platta, "Stillbilder", så är den inte alls dålig. Plattan är producerad av Niklas Strömstedt, och egentligen kunde vem som helst av Lasse Lindbom Band ha proddat, eftersom det bandet finns i både komp och kör. När bandet sen skulle ut på turné så ställde Gyllene Tider, minus Gessle, upp, så man kan inte klaga på den musikaliska uppbackningen.

Det tog ett tag dock innan jag upptäckte Milla's Mirakels fulla potential. Den idag något sönderspelade "Rytmen av ett regn" tyckte jag då var väl OK, vare sig mer eller mindre, men det var väl ingen låt jag vevade om och om igen på högsta volym direkt. Bandets övriga låtar efter det var väl också OK, men rätt anonyma, som den pigga "Snälla flickor kommer till himmelen, vi andra kommer hur långt som helst" från 1989.
Men när jag skaffade samtidigt både denna platta och uppföljaren "Hög puls" 1997 på, tror jag, den sen

1998 nedlagda skivaffären Skivboden i här i Sundsvall, och lyssnade på båda så insåg jag att detta ju var helt lysande! Svensk smältande och vacker pop med sköna och eftertänksamma texter och Camilla Anderssons ekorrpigga röst. Jag har alltid varit svag för hennes röst som är väldigt "go-happy" och samtidigt övertygande. Morgan Hjalmarsson jobbade istället bakom kulisserna mer, men om man bortser från "Rytmen av ett regn" som båda har skrivit och låten "Natt efter natt" som Leif Larson och Niklas Strömstedt gjort så är det han som gjort resten av låtmaterialet. Och det är verkligen mysigt och välgjort, där "Rytmen av ett regn" är den klart rivigaste låten. Men det är svårt att inte förföras av "Vacker när du sover" eller lyssna noga på avslutande balladen "Slutna cirklar". Lyssna också på den sköna popdängan "Som käglor faller" som har den sköna textraden:
"Vårt inre korthus slås ner när avsked rullar in i vårt liv!"
Niklas Strömstedt har gjort en vacker och pigg produktion med bra gitarrer och där syntharna håller sig i bakgrunden, men spelar ändå en viktig roll för plattan. Detta är mysig och skön svensk pop av ädlaste märke, och det samma kan också sägas om uppföljaren, "Hög puls" från 1989. Den får väl ses som nästan ännu mer oförtjänt bortglömd eftersom den inte har någon jättehit att backa upp den med.

När nu Milla's Mirakel inte blev något mer än en hit så la bandet tyvärr av efter 1991 och Camilla Andersson försökte göra en soloplatta på engelska som inte lyckades alls. Idag jobbar hon som ögonsjuksköterska på ett medicintekniskt företag, men har ännu Per Gessles lovord om sin röst. Vad som hände Morgan Hjalmarsson har jag inte fått någon uppgift om, så om någon vet kan ni väl skriva det i kommentarerna. Tills vidare så kan vi njuta av en duo som hade uppbackningen att bli något intressant och stort men oförtjänt förpassades till glömskan eftersom man inte lyckades följa upp en sommarplåga med en lika pigg slagdänga.

Jag tänkte bjuda på hela tre låtar här. Dels singeln "Vacker när du sover", dels låten "Som käglor faller" och ett framträdande i SVTs "Sommarkväll" från 2013 där den idag 45-åriga Camilla Andersson drygt 26 år senare river loss "Rytmen av ett regn".

Crash Test Dummies - Mmm mmm mmm mmm

Jag är i ett litet 1994-stim just nu, i och med att jag också hyllat det året i en film på min Youtubekanal, så jag hade tänkt att passa på att fortsätta att stämma i bäcken med att presentera en av det årets stora låtar.
Den här låten delar folk lite i olika läger idag. Antingen hatar man den eller som gillar man den. Musikvideokanalen VH1 hade den med överlistan av dom sämsta låtarna och tidningen Rolling Stone i listan över dom mest irriterande låtarna någonsin. Men samtidigt så hade låten en gigantisk popularitet en gång i tiden och fortfarande står jag fast vid att låten är ett härligt örhänge med en skön stämning och galen text.
Kanadensiska Crash Test Dummies räknas numera som en klar one-hit-wonder genom sin sommarplåga som hade den minst sagt udda titeln "Mmm mmm mmm mmm". Men så var detta ett band också som skrev väldigt udda låtar, allt framfört av sångaren Brad Roberts. Brad Roberts sångstil är minst sagt udda med sin lite släpiga och halvdrogade basbarytonstämma, men den blev väldigt karaktäristisk för bandets lite speciella image.

"Mmm mmm mmm mmm" var en låt som jag blev glad över när den kom. Det var förvisso en låt med en udda och galen text, men låten i sig var lite hypnotisk, sval och avkopplande i den väldigt varma sommaren 1994. Texten då, som sagt, var väldigt svår att glömma, om dom tre olika barnen som hade var sina riktigt speciella handikapp, som sen följdes av en nästan helt obefintlig refräng där Brad Roberts bara nynnade:
"Mmmmmmmm mmmmmmmmmm...."
Men ändå gnagde den sig in i folks hjärna som ett tuggummi och höll hela sommaren. Låtens produktion var så svalkande och skön att den smälte löjligt bra in i den svenska sommaren! Varför låten sen efter det har blivit så baktalad vet jag inte, men udda låtar som är lite galna och som sitter som ett slag i magen brukar bli spottkoppar av den senare generationen. Men jag lyssnar mer än gärna fortfarande på denna 90-talsklassiker, som både svalkar och samtidigt ger ett leende på läpparna. Dock har allt Crash Test Dummies gjort efter det mer eller mindre glömts bort, om man inte bor i Kanada då där bandet hade en trogen fanskara 90-talet ut. Jag ska villigt erkänna att jag inte heller tycker att bandet gjort något mer som fastnat eller känts speciellt. Deras speciella cover på XTCs "The ballad of Peter Pumpkinhead" var lite småkul, men originalet kändes fräschare ändå. Dom andra två spåren på CD-singeln, "Here i stand before me" och liveupptagningen av bandets debut "Superman's song" är OK, varken mer eller mindre, men inget som fastnar. Numera så är Brad Roberts ensam med bandet, men släpper musik då och då.

Men för att ändå lyfta upp detta band lite mer så bjuder jag hela två låtar här, för när jag gjorde en liten research på Youtube så hittade jag förstås singeln, men också en riktigt kul och udda version av "White christmas" från 2002, som jag tycker känns kul att bjuda på när det snart bara är en månad kvar till tomten kommer.

Indochine - 3

Den franska evighetsmaskinen som aldrig tycks minska i popularitet, det är Indochine. Bandets senaste platta från 2013, "Black City Parade", sålde platina och toppade den franska albumlistan! Det tragiska att detta inte spiller över alls på länder utanför den fransktalande regionen som undrar om "Kao bang"-gänget finns ännu. Jag har skrivit om Indochine förut, för snart sex år sen, januari 2010 då jag presenterade just "Kao bang"-plattan, "Le péril jaune". Där nämnde jag denna platta också, uppföljaren från 1985 som bär det enkla namnet "3", men jag kände att jag ville skriva mer utförligt om den plattan som är minst lika bra som föregångaren.

Om man jämför "3" med "Le péril jaune" så är ljudet klarare och fräschare och melodierna känns lite seriösare och ett litet steg från den lekfullhet som präglade låtar som hitsen "Kao bong" och "Miss paramount". Men Nicola Sirkis lite bitska och uppkäftiga röst som, jag någonstans alltid gillat, är det samma. Dessutom har jag alltid gillat gitarristen Dominique Nicolas gungande kompgitarr som gör musiken mycket mer dansant och som gett bandet sitt musikaliska kännemärke.

Den stora hiten här är en låt som för mig ligger mig närmare än "Kao bang", "Canary bay", som var en av hitsen på det allra första Tracks jag hörde och som med sin exotiska och fräcka produktion fick mig på fall

direkt. Vilken häftig låt det här var, även fast jag inte förstod ett enda ord av texten, och fortfarande är det ett riktigt nostalgiskt guldkorn från 80-talet!
     Men jag kan också varmt rekommendera uppföljaren "3ème sexe", en låt som inte har någon slagkraftig refräng som de två tidigare lalliga hitsen, men som är otroligt snyggt gjord och skönt tillbakalutande fransk 80-talspop!
     En flashback tillbaka till den förra plattans lekfullhet är låten "Monte Cristo" som påminner en del om någon sorts new wave-aktig rockabilly. Men det är en riktigt pigg poppärla som både känns aggressiv men samtidigt stilig!
     Annars är detta en riktigt snygg och välspelad platta som fortfarande har kvar sin flirt med den lite orientaliska världen, vilket bland annat märks i låten "Salombo". Dessutom rekommenderas låten "3 nuits par semaine" starkt!
     "3" är en både skön, lättlyssnad och smart platta som får en att både slappna av och lyssna noggrant! För mig blir nog det franska 80-talet inte bättre än så här, möjligen i konkurrens förstås med "Le péril jaune".

Jag kan också beklaga att bilderna inte är riktigt i hifi just nu, främst för att jag förnärvarande inte har någon kameramöjlighet utan fått använda webkameran för få bilder, men jag hoppas det går bra tills vidare ändå.
     Två spår blir det från denna platta, dels höjdarhiten "Canary bay", men också "3ème sexe".

Kultstämplat: Jan Johansson & Bengt Malbert - Rädda Sverige

Gymnastikskivor finns det en uppsjö av och jag är normalt noll intresserad av, om det inte är gamla fina "Morgonpasset", som är kultnostalgi. Men "Gympa med Lill-Babs" eller träningsskivor med Gun Hägglund och Bengt Bedrup känns mer som en kul nick till forntiden än intressant. Det är klart att en skiva där Susanne Lanefeldt i rosa benvärmare skriker som en överstelöjtnant "DET ÄR BRAAAAAAA!!!! TAAAA IIIIIIII!!!!! OCH KNIIIIIIP!!!" kan ju kännas kul, fast man ska nog se det också.
     Sen finns det riktigt udda undantag. På mitt jobb finns det en skiva som jag lockas av att köpa, men som jag ändå skeptar inför, en skiva med aerobicsövningar till... klassisk musik som "Skridskoåkarna" av Waldteufel, Mozart eller Strauss-valser. Exakt hur tränar man aerobics till Mozart?

Härom veckan så köpte jag en singel på loppis som jag trodde skulle vara en spännande jazzsingel med en udda inramning. Singelns minst sagt överdramatiserade titel var "Rädda Sverige", var från 1965 och innehöll några av dom största jazznamnen som funnits i Sverige, Jan Johansson, Arne Domnerus och Lars Samuelsson. Häftigt, tänkte jag och köpte singeln. Att originalfodralet saknas tror jag bland annat ledde en del till att jag blev vilseledd, för hemma såg jag att den också innehöll "Bengt Malbert, tal". Men sen tänkte jag; gympa till 60-talsjazz? Hur går det? Om jag börjar med Sida A, som är döpt till "Gymnastiksvit", så innehåller den en jazzsvit komponerad av Jan Johansson där sjukgymnasten Bengt Malbert håller låda med ett antal stela och robotliknande gympauppmaningar. Det som slog mig här var att jazzen var i en sorts avant garde-stil, en sån jazzgenre som inte alltid hade rytmen i sig. OK, försök att gympa till det här! Men första delen är det fart på, fast att förstå vad Malbert menar är inte lätt när han först av allt säger:
"Sätt fart på blodet... med jågning på stället!"
Jo, "jågning" är vad han uppmanar oss till. OK, det är 1965, ett enormt intresse för österländsk kultur inför den kommande flower power-trenden hade inletts så han kan ha menat "yoga (eller yogning) på stället", men jag tvivlar på det.

Sen övergår den pigga jazzstudset till en sorts avant gardistisk jazzblues i valstakt och en ny märklig träningsmusik tar sin fart. Jag måste medge att jag inte är någon fan av dagens aerobicsmusik, verkligen inte, rent musikaliskt är detta mer njutsamt, men det ska gärna finnas någon puls i musiken om man själv ska få någon puls. Men, OK, man kan ju bara njuta av musiken, men hur lätt är det när en robottränare står och mumlar märkliga förmaningar var 30 sekund. Då är det bättre med Sida B där Malbert, som förmodligen heter så för hans malande röst, säger övningarna innan låten och sen vi får höra Jan Johansson, Arne Domnérus och Lars Samuelsson spela i lugn och ro, även om jazztitlarna har så svängiga och hippa namn som "Svikthopp" och "Stående - sittande - liggande".

OK, det är lätt att driva gäck med den här typen av skivor, för ju äldre dom är ju märkligare låter dom. Jag förstår att meningen med skivan är inte att lyssna som jazzkritiker på musiken, men när såna här stora jazznamn är med och där man flaggar för dom som om det var en vanlig Metronome-utgåva så är det lätt att man undrar varför dom fick för sig att detta var en bra inkomstkälla. Detta är kult, kitschigt och underbart skön gympaskiva, som egentligen inte är fullt så dålig så den platsar som "Kultstämplat". Men den är tillräckligt udda för att jag skulle vilja ha den med. Det är en märklig och bisarr hybrid mellan god musiksmak och märkliga träningsuppmaningar. Men nu är det dags att sätta fart på blodet med lite "jågning" för jag har faktiskt hittat stycket på Youtube, så kniiiip på er...

Coleman Hawkins - Cattin' / Skivbolaget Keynote

Det känns lite för länge sen jag skrev om en jazzskiva, mer än två månader sen, så jag tänkte berätta om ett skivbolag som existerade i endast åtta år, men som under den korta tiden hann bli en av den amerikanska jazzhistoriens mest speciella och annorlunda bolag under 40-talet! Keynote har blivit ett av mina favoritbolag, även fast jag inte fått tag i någon skiva eller inspelning på skiva från bolaget förrän i våras. Mycket tack vare ett avsnitt ur Leif Anderssons klassiska program "Smokerings" från 1988 där han presenterar mängder av inspelningar från detta bolags repertoar. Jag föll direkt för Keynotes inspelningar och lyssnade på detta program om och om igen. Jag har nog berättat om detta program förr, eftersom de var på samma program som de Boyd Raeburn-inspelningar som jag nämnt förut.

Det jag gillar med Keynote är dels ljudet och känslan i inspelningarna som känns intimare och luftigare än någonsin. Det gör att svänget också känns äkta och speciellt, som också är en stor anledning till min fascination för Keynote! Däremot har det varit nästan omöjligt att hitta några skivor med musik från detta lilla bolag och jag har väl nästan gett upp hoppet om att någonsin ha en 78-varvsskiva i min ägo med etiketten Keynote. Så sällsynta är dessa skivor idag!
     Keynote bildades 1940 av skivaffärsägaren Eric Bernay och hade en märklig historia. Bolaget släppte från början bara protestsånger från forna Sovjetunionen och spanska inbördeskriget. Snart började man spela in amerikanska antikrigssånger för andra världskriget och från 1943 så inriktade man sig på jazzen. Man gav ut både skivor med kända namn som Coleman Hawkins, Roy Eldridge, Lester Young, Red Norvo, Benny Carter, Sidney Catlett, Teddy Wilson, Johnny Hodges, Slam Stewart, Jack Teagarden och Earl Hines, men också musiker som annars inte var kända för sina egna band utan framträdde mest som bakgrundsfigurer, som Bill Harris, Jonah Jones, Johnny Guarneri, Emmett Berry,  Pete Brown, Cozy Cole, Charlie Shavers osv. Inspelningarna med Pete Brown och hans kvintett, till exempel, är bland det finaste småbandsjazz man kan höra från 40-talet!
     1948 så gick Keynote i konkurs och köptes upp av Mercury Records (som i sin tur idag ägs av Universal).

Nog om själva bolaget och mer om denna fantastiska skiva som jag köpte på Sundsvalls skivmässa i våras, som en del av er kanske minns, Coleman Hawkins "Cattin'", utgiven på Fontana. När står inte, men det ser ut som en sen 60-talsutgåva.

     Coleman Hawkins var en av dom allra största tenorsaxofonisterna under 30- och 40-talet som
framträdde på många av dom största swinginspelningarna och ledde också egna band. För mig är han kanske swinggenrens kung, för hans inspelningar för sällan någon besviken och det är kanonfina inspelningar varje gång!
     Vid köptillfället av "Cattin'" visste jag inte vad det var jag inhandlade, mer än ännu en skön skiva med min favoritsaxofonist, men när jag satte på skivan så kände jag igen ljudet av en Keynoteinspelning och till min obeskrivliga lycka så kunde jag konstatera att alla låtarna var Keynoteinspelningar. ÄNTLIGEN hade jag inspelningar från Keynote på skiva i min ägo!
   
Inspelningarna är gjorda under hela året 1944 i New York och skivan har fem orkestersättningar. Dels fyra spår med Cozy Cole All Stars, där namn som trumpetaren Joe Thomas, trombonisten Trummy Young och Hawkins samt pianisten Earl Hines, basisten Billy Taylor och Cozy Cole själv på trummor ingår. Lyssna på den härligt riviga "Father cooperates" där Hawkins och Trummy Young accompanjerar en vilt blåsande Joe Thomas.
     Dels Hawkins egen kvartett, med Teddy Wilson piano, Israel Crosby bas och Cozy Cole trummor. Här är det riktigt fin småbandsswing i det lilla och intima formatet!
     Sen kommer en annan höjdare, Coleman Hawkins And His Sax Ensamble, med bland annat Tab Smith, altsax, Don Byas, tenorsax och Harry Carney på barytonsaxofon. Denna septett samspelar lysande i två spår.
     Sen mer kvartet, denna gång med Hawkins och Wilson tillsammans med John Kirby, bas och Sid Catlett, trummor.
     Till sist fyra lysande septettinspelningar med George Wettlings New Yorkers, där namn som Joe Thomas, trombonisten Jack Teagarden, klarinettisten Hank D'Amico och pianisten Herman Chittison, samt trumslagaren George Wettling, ingår. Detta är äkta Keynotekänsla där blåsarna avlöser och duellerar på ett fenomenalt sätt! Lyssna till exempel på låten "You brought a new kind of love to me"! Gemensam för alla dessa är Coleman Hawkins klassiska och lätt igenkännliga raspiga tenorsaxofon, som levererar varje gång!
     Denna skiva kandiderar till att bli en av årets största fynd när årets ska summeras, men den blir svårslagen i alla fall när det gäller titeln årets jazzfynd, för detta är härlig 40-talsswing av bästa märke som är otroligt snygg och förför! Keynote fanns för kort tid och levererade för få mainstreaminspelningar för att bli lika legendarisk i jazzkretsar som Blue Note, Prestige, Savoy eller Verve, men under dess korta levnadstid så visade man på att man kunde producerar vacker och skön jazz som kändes både nyskapande och klassisk på samma gång och som levde i sin egen musikaliska jazzvärld!

Jag hade tänkt att bjuda på hela tre videor, två från plattan och en extra som bevis på Keynotes genialitet. Från plattan blir det två septettinspelningar, dels Coleman Hawkins And His Sax Ensamble och "On the sunny side of the street". Här kan ni också se hur en äkta Keynote etikett på skiva såg ut!
Dessutom Cozy Cole septett och den lysande "Father cooperates". Men dessutom en av mina favoritinspelningar från Keynote genom åren; Pete Brown Quintet och "It only depends on you". Lyssna till Joe Thomas och Pete Browns underbara samspel!

Jean Michel Jarre - Equinoxe

Som synthfan så gäller det förstås att inte bara låta sig lockas av det som är populärast på listorna eller har haft mest hitpotential genom åren. Synthhistorien är fylld med musik från de riktigt tidiga åren som överraskat och som är så snyggt att man nästan tuppar, även om det kanske inte alltid platsar på en hitlista för singlar. Med den inställningen så kom jag i tonåren i kontakt med fransmannen Jean Michel Jarre och den mer ambienta synthmusiken. Jag var hemma hos en familjevän och spelade in musik och fick höra smakprov från en samling med Jarre som han hade. Detta var ju riktigt härligt och vackert! Alltså kopierade jag samlingen och levde på den löjligt länge utan att köpa något fullängdsalbum. Men nu har jag börjat jobbet att införskaffa alla Jarres plattor och någon gång kommer jag också att skriva om ett annat mästerverk, som kanske ännu mer är signifikativt för Jarre, "Oxygene"! 2015 har varit minst sagt lysande för mitt köpande av detta franska musikaliska genis plattor med inte mindre än sju funna skivor, varav denna är en av dom, köpt på en second hand under våren.

Jarres musik är spännande, oförutsägbar och avkopplande till max. Det är synthmattor som vävs samman med svävande melodier som man inte har en aning om vart dom tar vägen och man följer med på en resa någonstans i det okända. Det finns många i samma genre, jag gillar också flera av skivorna med japanen Kitaro, men Jarre är den som för mig är kungen av ambient synthmusik, även om han tappade lite kontrollen under 80-talet. Hur mycket jag än gillar 80-talet så är det märkliga att Jarre var den som inte riktigt lyckades hålla synthmusiken vid liv utan det blev för mycket industri och trummor på plattor som "Rendez-vouz" och "Revolutions". Därför går vi tillbaka till den gyllene eran för Jarre!

Den platta jag har valt att skriva om idag är hans andra platta, "Equinoxe" från 1978. Till skillnad från

"Oxygene" så är "Equinoxe" snabbare, mer melodisk och lånar mycket mer från klassisk musik och framför allt barocken. Det märks inte minst på den lugnare och väldigt eleganta "Equinoxe 3" som har tydliga barockinslag. Mest känd från denna platta är annars "Oxygene 5", som vi här i Sverige känner igen som signaturen till 80-talsprogrammet "Kryzz" med Arne Hegerfors. Min favorit är annars "Equinoxe 4", som är en av dom låtar som mest av allt påminner om "Oxygene"-plattan. En laid back, mystisk och spännande låt med en ljudbild som förför och är så vacker att man får gåshud! Hela plattan är en härlig elektronisk symfoni som både får en av lyssna andäktigt, koppla av och samtidigt emellan åt dansa.

Mer om Jarres äventyr under 90- och 00-talet kommer alltså senare när jag skriver om "Oxygene", men det blev bättre med tiden och fransmannen hittade tillbaka till sig själv igen, redan 1990 med plattan "Waiting for Cousteau" och klassikern "Calypso I". Det är svårt och tro för övrigt att Jarre nyligen har fyllt 67 år!

Musikvideor på 70-talet var ju inte så vanligt, men precis som inom den elektroniska musiken var Jarre även tidigt ute där och till "Equinoxe 5" finns det en kul video. Dessutom så bjuder jag på den mjuka och eleganta "Equinoxe 3"

Krönika - Sluta övervärdera second hand-skivor!

Idag hade jag inte tänkt att visa någon skiva utan ta upp en sak som irriterat mig länge nu och som har med skivsamlande att göra. Detta är en av få gånger i denna bloggs historia då jag hade tänkt att skriva en liten krönika om samlande, för länge nu har vi hört i medierna om hur vinylen är stor igen och folk köper LP-skivor igen. Det är bra, nej det är inte bara bra, det är lysande! Hatten av för det! Men nu kommer det stora problemet: Varför tror varenda second hand-handlare och loppisägare som har skivor i affären eller sortimentet att man därför driver en exklusive skivhandel på St Eriksgatan i Stockholm? Och tror dom på allvar att vi som köper skivor verkligen kommer att gå på det? Alla vi som går på loppisar och second hand och letar hela tiden efter skivor vet att det finns uppsjöar av vissa skivor, sånt som generellt sätt kallas loppisrat. Det kan vara Pelle Karlssons gröna skiva, Kamahls "Elephant song", James Last, Ingemar Nordströms samlade saxpartys eller högar med Mia Marianne & Per Filip med mera med mera. Vis av erfarenhet från en som vet, dessa är INTE kul att få när det dimper in skivor till försäljning. Dom är ett elände att bli av med genom försäljning!

Ändå så finns det skivsäljare, över hela Sverige märk väl, inklusive vissa Stockholmsaffärer, som tror att man kan ta mellan 30-60 kronor för
dessa bara för att LP-skivan har gjort comeback. Folk som tror sig ha ett hum om musik och skivor, men som egentligen bara ser ett sätt att få in pengar. Jag förväntar mig inte att alla ska ha koll. Vid gud, misstag kan alla göra och självklart kan man testa vissa skivors popularitet för att sen sänka priset. Jag tycker det är jättekul när man satsar och får chansen att sälja en dyr Beatles eller Rolling Stones. Det är bland annat sånt som håller vinylintresset vid liv. Men om man har intentionen att höja priset på vissa skivor och är osäker, kolla upp dom i alla fall först på nätet, Discogs, Tradera, Ebay, större skivaffärer i Stockholm eller dylikt, och få bekräftat från någon källa att detta kan vara värt att satsa på. Att sätta kollektivt högt pris på sånt som inte är värd mer än en femma och ens det gör att affären förstås ser tämligen oseriös ut samt att skivorna i 95 % av fallen blir kvar. Men det får också oss skivsamlare att framstå som rätt desperata personer.

Det finns ett annat sätt som en del second hand affärer har för att prångla iväg skivor, ingen nämnd och ingen glömd, och det är att ta 20 skivor på måfå och bunta ihop dom till ett paketpris på ca 20-30 kronor. Skit i om man blandar ABBA, Frank Valdor, Vikingarna, Scorpions, en Beach Boys-samling och Mozart, det är skivor. Ibland har man till och med surrat ihop skivorna med en stor bit tejp, vilket bara det är korkat. Här undrar jag vad dessa handlare tror om oss skivköpare? Förmodligen att vi är några mentalslöa freaks som likt zombier vandrar in i butiken och stönar förtjust:
"Ååååååååååh, vinylskivor!!!! 20 stycken på en gång!!! Måste haaaaa!!!!"

Jag erkänner, jag är trött på låtsasexperter som tror sig kunna ta överpris för att det är vinyl fast det egentligen är rat som mer seriösa skivhandlare redan kastat fem gånger förra veckan. Jag är trött på

försäljare som behandlar oss skivsamlare som om vi tar precis vad som helst bara det är svart, gjort på vinyl och snurrar på en skivtallrik. Många av dom vanligaste skivorna som finns på loppisar och second hand är musik i genrerna 70-80-tal, easy listening, dansband, religiöst, klassiskt och eventuellt något mer. Inget fel med det, det finns dom som samlar på det med, som jag som flera av er märkt. Men dessa finns i så många upplagor att dom inte är värd att sälja för mer än 10 kronor, respektive 5 kronor för singlar. Att ta 50 kronor för dom och tro att folk kommer att köpa dom är bara korkat och oseriöst och i långa loppet kan det göra att folk tröttnar och ger upp och vinylskivan till slut långsamt läggs tillbaka i graven igen. Ta då hellre för lågt pris i så fall, för det kommer oftast ändå vara långt fler billiga skivor än dyrgripar när folk skänker skivorna.

Låt mig då också säga att det finns många bra och riktiga second hand-affärer i Sverige som har bra priser och som förstår dess värde. All heder åt dom! Det är ni som håller min och andras samlingar vid liv! Keep spinning, folks!

Phil Collins - Sussudio

Det är inte ofta Phil Collins nämns i dessa dagar, och jag ska väl inte säga att jag är hans allra största fan, även om han har gjort en hel del riktigt bra låtar. Men samtidigt har han också gjort en del ballader som känns rätt blaskiga och väl tillrättalagda på nåt sätt. Jag är egentligen ännu större fan av Collins när han är med i Genesis eftersom deras låtar har mer tyngd och är fräckare. Men som sagt så har han gjort en hel del riktiga höjdare ensam också. En del av spåren från den monstersäljande "...But seriously" från 1989, "Something happened on the way to heaven" och "Hanging long enough", är riktigt bra. Men min absoluta favoritplatta med Phil Collins är "No jacket required" från 1985. Visst, plattan innehåller en av hans allra mest blaskiga pekoral, "One more night", men den innehåller också flera av hans mest dansanta och allra snyggast producerade alster, och den här låten får jag nog räkna som min allra största favorit av hans låtkatalog, "Sussudio".
     Här i Europa så är "Sussudio" plattans första singel (medan amerikanarna fick "One more night" först) och blev väl inte någon monsterhit, men så har Collins lyckats allra bäst med sina ballader genom åren. Men den här låten har ett gung och ett blås som saknar motstycke.
   
Låten och texten är egentligen en improvisation som Phil Collins gjorde till en trummaskin han hade programmerat och ordet "Sussudio" finns inte utan var ett av många nonsensord som han provade till låten.
Jag hörde låten första gången först sommaren 1986, i ett avsnitt av det klassiska radioprogrammet "Kulan I Luften" och föll direkt för hur otroligt häftigt drivande låten var. Blåset i bakgrunden är fantastiskt skönt och melodin sitter som ett slag i magen och man kan inte låta bli att gunga efter ett tag. Collins har med åren alltså blivit något av balladkung så det är synd att man glömt nästan bort hur lysande han är på att få ett sånt här gung och tempo på sina snabbare låtar!

B-sidan förtjänar också att kommenteras, för den finns på både den amerikanska utgåvan av "One more night" och den europeiska utgåvan av "Sussudio" (den europeiska utgåvan av "One more night" har alltså en helt annan B-sida). Låten heter "The man with the horn" och skrevs redan 1982 till hans andra soloplatta "Hello, i must be going" men kom aldrig med på plattan. Istället återanvändes den några år senare i en omgjord upplaga i TV-serien "Miami Vice", det avsnittet där Phil Collins själv är med. Fast utan att ens vara utgiven på något format än som B-sida så hamnade den på 38:e plats på den amerikanska tidningen Billboards "Mainstream Rock Chart", som listar dom mest spelade rocklåtarna i amerikansk radio. Därför tycker jag att det känns rätt att bjuda på båda låtarna!

Bra skivmässa dominerad av 70-talet!

Mässdags igen i Sundsvall! Skivmässan öppnade sina portar för hösten 2015 på klubben Pipeline och det var en riktigt bra mässa där jag tror att alla parter, säljare, köpare och arrangörer var riktigt nöjda! Andelen utställare var åter riktigt många och man hade fått öppna den lilla extra rummet igen för att få plats med alla utställarna. För mig var det en helt klart lyckad mässa som har två saker skrivet med stora bokstäver: Singlar och 70-tal! Jag tycker att det hittills har varit ett bedrövligt år vad gäller köp av singlar, men det revanscherades en del denna dag. Men framför allt så var det 70-talet som stod i fokus. Alla mina fullängdsskivor utom en var från 70-talet, dessutom i olika genrer!

Jag hann inte många steg in i mässan så hittade jag Isaac Hayes soundtrack till filmen "Tough guys", ett riktigt bra och häftigt album, som främst är instrumentalt, där Isaac Hayes kompgrupp The Movement och The Memphis Symphony Orchestra spelar. Det är otroligt svängigt, snyggt och proffsigt gjort på alla sätt och viss och starkt rekommenderat!
     En annan sak som denna mässa kommer att bli ihågkommen för, för min del, är Chicago, för jag kunde lyckligt köpa enormt mycket Chicago-plattor! Av Record Hunter i Stockholm så köpte jag "Chicago V" från 1972 samt hela två singlar, "Baby, what a big surprise" samt en av mina favoritlåtar från detta decennium, "If you leave me now". Dessutom köpte jag "Chicago VIII" från 1974 sist av allt från Kjell som ägde Sundsvalls sista/senaste skivaffär Harvest Records. Jag tror titeln på Chicago-singeln sammanfattar mitt intryck av fynden från detta band på mässan: Baby, what a big surprise!
     Mer klassisk soul, Love Unlimited är en tjejtrio som är producerad av Barry White, som dom också körade bakom först. Bandets mest kända platta är den jag köpte här, "Under the influence of... Love Unlimited", som blev trea på USA-listan 1973! Skön och smäktande 70-talssoul skapad av en av mästarna på området! Och på tal om tjejgrupper, en av mina stora favortband i genren är The Three Degrees, som normalt tillhör Philadelphia Records stall och det är under den eran bandet normalt är som bäst. Men

eftersom jag för inte allt för länge sen köpte en singel med bandet producerad av Giorgio Moroder, "The runner", och den var kanonbra så valde jag att köpa plattan "New dimensions" från 1978 också, även om jag vet risken att det låter mer Donna Summer än skönsoul när Moroder av modellen 70-tal ligger bakom.
     Gladast blev jag nog dock när jag av veteranen och säljaren från Gävle köpte en skiva som under ett års tid legat högt på min önskelista över skivor jag mer än gärna vill ha tag på, The Motors "Approved by The Motors", innehållandes bandets mest kända singlar "Airport" och "Forget about you". Den lysande och lite vemodiga "Airport" lyssnade jag på flitigt under förra sommaren så förväntningarna är skyhöga! Samma med debutplattan från Sniff 'n' The Tears, "Fickle heart" från 1979, är den fjärde plattan med bandet jag äger! Jag gillar Paul Roberts sträva och ändå spännande och lätta sångröst och bandets förmåga att skriva rocklåtar med mycket pop i kanterna som inte är det minsta förutsägbar men som ändå lyckas fastna och vara lättlyssnad.
     Mer oförutsägbar musik som sticker ut, min samling av 10CC-skivor utökades med plattan  "Sheet music" från 1974.
     Den enda plattan som inte var från 70-talet var med ett band som ändå hade sin storhetsperiod på 70-talet. Varenda mässa de senaste 3-4 åren så har jag alltid hittat minst en skiva med Rufus & Chaka Khan och denna dag blev inget undantag. 1983 släppte konstellationen en liveplatta som hette "Rufus & Chaka Khan live - Stompin' at the Savoy". Chaka Khan hade egentligen gått solo och släppt ett flertal egna plattor så vi får vara väldigt glada för denna funkiga livesamling, som innehåller ett dubbelalbum där en av sidorna också innehåller nya låtar, som den kända låten "Ain't nobody".

Men det blev lite singlar också, som sagt, och gladast där blev jag åt en livesingel med Simple Minds, som fungerade som promotionsingel åt bandets i dag klassiska dubbellivealbum, "Live in the city of lights".

Låtarna på den här singeln är en av deras mest klassiska låtar från det tidiga 80-talet, "Promised you a miracle" samt "Book of brilliant things".
     Dessutom kunde jag inte låta bli att köpa eurovision-kultklassikern nummer 1, "Dschingis Khan" med Dschingos Khan. Räkna med att den kan komma med i någon form på kultstämplat i framtiden.
Bland andra artister som trätt in i min singelsamling efter denna dag var Fancy, Lionel Richie, Heart, Anne-Li Rydé, Color Me Badd och Mauro Scocco.

Som sagt, en riktigt bra och kul mässa med många kunder och gott om försäljare. Åter är hatten av för det arbete som Pipeline och Thomas Lundmark lägger ner för att hålla den fysiska musikens kraft vid liv! Det kan inte sägas för många gånger men för oss i Sundsvall, som numera inte har någon skivaffär, så är denna mässa ett viktigt andningshål!

I vanlig ordning blir det tre låtar från mässan, Isaac Hayes med den tuffa och funkiga temat till "Tough guys", Chicago från "Chicago V", den sju-minuter långa live versionen av "Dialogue (parts 1 & 2)" i en upptagning från Arie Crown Theatre 1972 i just Chicago samt videon till singeln från Simple Minds "Live in the city of lights" 1987, låten "Promised you a miracle".