söndag 26 oktober 2014

Sailor - A glass of champagne

Det är kul att gå på loppisar och hitta små godsaker på singel! Nu i helgen gick jag på en second hand-affär som heter "Magasinet" och som är det ställe i Sundsvall som har mest antal backar med skivor just nu. Det blev lite fynd som jag hoppas kunna återkomma till någon dag om jag skriver om någon av skivorna (eller så kan ni kolla mitt senaste vinyl update på min youtube kanal). Men en liten pärla som jag blev glad över var den bortglömda hiten av ett band som i mångas ögon räknas som ett one-hit-wonder, även om dom hade en mindre hit efteråt med "Girls, girls, girls". Det engelska bandet heter Sailor med sångaren Georg Kajanus och 1976 så fick dom en hit med den lite lätta och poppiga låten "A glass of champagne". Det var en liten lättsam och mysig poplåt som inte gjorde en fluga förnär och vars instrumentaldel efter refrängen är riktigt kul! Låten blev en stor hit i England där den nådde andra platsen på englandslistan och blev sen en liten kulthit för många. Men jag gillar den bubbliga och trevliga stämningen i låten och den trevliga produktionen. Sen måste man ju älska Kajanus urbrittiska accent när han sjunger ordet "Champagne".

Däremot så var det inte Sailors version som var min entré till låten utan 1990 så gjordes den i en mer dansant coverversion med Trance Dance, år innan jag hade hört originalet. Det var sista andetaget för det bandet innan man lades på is. Här vill jag egentligen inte jämföra kvalitén på dom båda versionerna, dom är bra på olika sätt i och med att dom kommer från två olika tidsåldrar.

Sailors saga blev inte så kul sen för efter att George Kajanus och trummisen Grant Serpell hoppade av bandet 1979 så blev det stiltje. Mannen i vitt med slokhatten och kostymen på omslaget, Henry Marsch, samt mannen som är klädd som en brittisk bonde, Phil Pickett, drev bandet vidare, men någon ny platta kom inte förrän 1989 då Kajanus klev på igen. Bandet finns än, om än med Pickett och Marsch som enda originalmedlemmarna.

B-sidan på "A glass of champagne" är en kul liten sak som på ett roligt sätt blandar en touch av irländsk folkmusik med latinamerikanska rytmer, en låt som heter "Panama" och som också tål att lyssnas på! Så därför är det rätt självklart att jag bjuder på bägge låtarna, inte minst då båda finns med liveframträdanden.



fredag 24 oktober 2014

Masterboy - Generation of love

Året här är i precis i början av 1996 och eurodiscovågen på listorna började att sakta ebba ut. Det dök in hits i genren på Tracks ännu, men dom blev inga jättehits som 2 Unlimiteds "No limit" eller DJ Bobo's "Somebody dance with me". Vid den här tidpunkten bodde jag i Härnösand och gick en mediautbildning och det är då som jag på allvar blir intresserad av denna genre. Jag berättade tidigare att den första riktiga europlattan jag köpte var Basic Elements "The basic injection", vilket följdes på sommaren 1995 av Basics andra platta "The ultimate ride". Men så långt var det främst Basic Element själva som var huvudmålet, men nu hade jag sett hur skön denna explosiva och rytmiska kaskad egentligen var! Jag ville nu ha mer av själva genren och spelade in från radion vid varje tillfälle som en låt av denna stil hördes.

Snart så befann jag mig i Sundsvall igen på tillfälligt besök och vandrade förstrött in på en skivaffär vid den här tiden som låg nere på Storgatan som hette CD-Mix. Dom hade en mindre rea den här veckan och jag tittade bland skivorna och upptäckte till min glädje att dom hade billigt pris på skivor med tyska eurogruppen Masterboy! Jag ville ju ha mer eurodisco och det kunde jag få med råge och köpte hela två plattor, dels den här, "Generation of love" från 1995 och dels plattan innan, "Different dreams", båda för 100 kronor styck. Båda plattorna visade sig vara riktiga höjdarplattor i genren, varav denna är något bättre, så därför väljer jag att skriva om den.

Masterboy är främst medlemmarna Tommy Schleh och Enrico Zabler samt på dessa plattor sångerskan Trixi Delgado och musiken är verkligen pumpande eurodisco i sin sannaste form. Om man på 90-talet skulle göra eurodisco så kontaktades gärna Masterboy, som då var producenterna på modet i genren. Detta år låg dom bakom bland annat Ice MCs platta.
När det gäller den här plattan så gäller det att koppla bort alla tankar på konstnärliga texter eller grammisnominerade melodier. Här gäller bara fullt ös, snygg technoproduktion och refränger som sitter som berg, även om Masterboys låtar inte har samma hitpotential i melodin som flera av dom andra stora namnen i genren. Men jag gillar det, det gör plattan väldigt spännande och lite speciell och ljudbilden är som gjord för storstadsnattens liv. Dessutom har man den goda smaken att bjuda på ett instrumentalt nummer, "Masterboy theme (the third)", där den svävande och pumpande produktionen för fritt spelrum i fem minuter.
Singlarna på plattan är dels titelspåret, "Anybody (movin' on)" och "Land of dreaming", varav det är en smärre skräll att den sistnämnda inte blev någon sommarplåga för den har alla indigridienser att bli en riktig reggaesommarhit som alla minns. "Anybody (movin' on)" är dock en riktigt skön danshit och bland andra låtar så är den lite mer luftiga "Baby let it be" riktigt bra och skulle lätt kunna ha platsat som singel. Som sagt, detta är ingen platta som platsar för Polarpriset, men det är en valdigt skön och dansant platta med en häfttig produktion som sitter! Dessutom måste jag premiera Trixi Delgado som har en väldigt kraftig och energisk röst för denna musik!

Mitt letande efter Masterboy 1996 stannade inte där i och med dessa två plattor. Förutom att jag besökte Luleå detta år och köpte Ice MCs singel "Give me the light", som dom också ligger bakom, så kom dom med en ny platta betitlad "Colours", fast nu med den inte lika skönsjungande Linda Rocco vid mikrofonen. Men trots det så var "Colours" också en höjdarplatta med många sköna hits!
Masterboy har inte släppt någon ny platta efter "Colours" eller en ny singel sen 2002 och någon annan information om bandet har jag inte hittat, så jag antar att dom har lagt ner verksamheten. Tommy Schleh skaffade sig en ny karriär under artistnamnet Klubbingman, som dock jag inte har varit lika imponerad över.
Men jag ska ändå erkänna att jag gillade Masterboy riktigt mycket, för det var ett band som kunde dansmusiken på sina fem fingrar och som lät och doftade äkta och skön 90-talseuro i varje ton, plus med Trixis sköna stämma!

Två spår väljer jag här, dels singeln "Anybody (movin' on)" och dels den instrumentala och sköna "Masterboy theme (the third)", som då är ett albumspår utan egen video.



måndag 20 oktober 2014

12 Odödliga Sagor (Våra kända idrottsstjärnor läser Aisopos fabler)

"Aisopos var en ursprungligen en frygisk slav på Samos, men han lyckades tjäna sitt frigivande genom sin kvickhet. Dock blev han dödad på grund av sin spydighet. Hans fabler innefattar djur, men även träd, växter, naturkrafter och människor, vilka framför moraliseradelivsvisdomar i ord eller handling."
Så står det på Wikipedia om de så kallade Aisopos fabler som berättats för barn i alla tider i olika former. Det har gjorts mängder med böcker om dom, de har gjorts i serieformat i bl a Bamse och man har gjort film av dom, också då förstås skivinspelningar. Men ibland så kanske det inte riktigt blev det resultatet som var meningen. Tyvärr kan jag inte ge något smakprov, eftersom den inte finns upplagd, men jag tror det funkar ändå. Jag köpte den för bara några veckor sen på Mosebacke Records i Stockholm och jag gjorde det för den kändes så bisarr när man såg omslaget, och jag tror den höll måttet.

1980 så skickades ett stort gäng idrottsstjärnor till dom olympiska spelen i Moskva och Lake Placid och för att stödja dessa så spelades det in en skiva på skivbolaget GoodWill. Göte Wilhelmsson har givit sina varmaste tack till alla medverkande på omslaget så jag får anta att han är producent och hjärnan bakom idén. 

På denna skiva så skulle Aisopos fabler läsas, i översättning av Clabbe Af Geijerstams mamma Brita. Men tro inte att någon av våra mer kända skådespelare eller sagoberättare skulle läsa med en inlevelse och trovärdighet som bara dom kan förmedla saker till barn! Nej, det vore förstås ännu häftigare om olympierna själva läste dom! Dessutom kan en riktig sportlegend introducera dom, Lars-Gunnar Björklund. OK, tanken var säkert bra och kul, men skulle det fungera i praktiken, om man ser till hur charmiga och mediatränade idrottsstjärnorna var på den här tiden? Där kan man skepta lite mer. Det sägs att idrottsstjärnor aldrig ska prova på musikbranschen, vilket vi har sett mängder av exempel på och det vete gudarna om sagobranschen är så mycket bättre heller. För här läser Ingemar Stenmark den klassiska sagan om hunden och benet. Frank Andersson läser om mannen som får se sin älskade katt förvandlas till en vacker kvinna och Ronnie Hellström berättar om haren och sköldpaddans klassiska sprinterlopp. Den tystlåtne och tillbakadragne Ingemar Stenmark som sagoläsare, kan det vara en succé? Nej, givetvis inte, för när man läser sagor så är det bra om man gör det med en sorts inlevelse så man som barn lever sig in i berättelsen och han var bra på mycket den gode Stenmark, men som sagoläsare är han stel som en pinne.
Mest komisk tycker jag dock Börje Salmings inläsning om "Åsnan och saltet" och framför allt Linda Haglund, som berättar om "Pojken och lejonet", är. Här kan man snacka om total oengagemang. Det låter mer som om dom satt och läste en shoppinglista högt istället. Och Björn Borg fick spela in sin saga i USA och skicka den hem igen för att hans "Katten och papegojan" skulle komma med. Dessutom är jag grymt tacksam att tiokamparen Raimo Pihl inte kom in på Dramatens elevskola!
Också en av mina favoritkommentatorer genom alla år, Lars-Gunnar Björklund, som försöker med flåshurtighet, krystad humor och desperation att koppla idrottsstjärnan som läser till sagans moral.
Sen finns det förstås en del bra exempel också, som forna friidrottaren Annette Tännander, som tycks trivas med texten om "Stadsmusen och lantmusen". Tanken var alltså intressant som experiment, men resultatet totalt sett blev, med några undantag, så stelt och fantasilöst att det är skrattretande och roligt att höra bara därför! Dock är skivan framför allt en riktigt märklig och rolig skiva som är kul att ha bara för att den är så otroligt udda!

måndag 13 oktober 2014

Arcadia - Election day/The promise

Jag kände för att skriva om någon riktig tracksklassiker och fick en enorm vånda. Vilket band det skulle bli kändes till slut klart, men vilken låt? En låg på Tracks och den andra inte! Men eftersom detta band i regel aldrig nämns idag så kändes det plötsligt rätt att lyfta fram båda singlarna. Bandet i fråga är Duran Durans spin-off Arcadia. 1985 hade huvudbandet hamnat i en liten träta och delat på sig. Några medlemmar bildade Power Station, ett helt OK projekt med intressanta singlar, även om bandet inte revolutionerade musikvärlden direkt. Kanske det berodde på den alltid lika fantasilöse Robert Palmer vid mikrofonen.

Dom andra tre, Simon LeBon, Nick Rhodes och Roger Taylor, bildade Arcadia, som lät rätt lika Duran Duran i produktion och stil, men var lite mer relaxande och lugnare. Man släppte plattan "So red the rose" och fick en hit i form av "Election day", men bandet floppade med allt man gjorde därefter och ett år senare var Duran Duran tillbaka igen, om än i krympt upplaga.
   
Men det har ju alldeles nyss varit riksdagsval, detta supervalår, och därför passar det riktigt bra att börja med låten som heter "Election day". Låten är en väldigt spännande och lite mystisk låt som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen innan den starka refrängen kommer. Men den är lysande produktion och jag gillar
verkligen den lite trevande melodin! Lyssna dessutom efter Grace Jones röst i en pratsekvens i mitten av låten.
När låten kom, i oktober 1985, och blev en hyffsad trackshit, så tog det ett litet tag innan jag feste mig vid den, men den är ändå ett mysigt nostalgiskt örhänge från dom mörka höstlördagarna vid Tracks i oktober och november.
B-sidan heter "She´s moody and grey, she's mean and she's restless", vilket dock bara är ett långt och märkligt nytt namn på en instrumental version av "Election day".

Den tredje singeln från "So red the rose" var en speciel popballad som verkligen är gravt underskattad, "The promise". Den är avkopplande och otroligt snyggt gjord, med snygg duettsång i refrängen mellan Simon LeBon och gästande Sting. Den hörde jag också under ett avsnitt av tracks i februari 1986, men den här låten kom, av någon, konstig anledning aldrig in. Kanske var den för snygg och bra, kanske var det för att refrängen till låten inte är lika stark som "Election day", men det gör inte den sämre.
B-sidan till den här singeln heter "Rose arcana" och är en instrumental suggestiv ballad som drivs framåt av en stark bas. Inget som man minns, men som är väldigt spännande och skön att lyssna på.

I början var det Power Station som media och massan hellre nämnde av Duran Durans sidoprojekt, medan Arcadia sågs som en lågbudgetversion av moderbandet som man helst ville glömma. Men med åren så har Power Station nästan helt glömts bort, medan många idag anser att "So red the rose" är den bästa Duran Duran-plattan som bandet aldrig gjorde. Men att den är en underskattad pärla som borde ha sålts mycket mer är många överens om idag. Det är alltid kul att få rätt till sist...






fredag 10 oktober 2014

Skivresa till Stockholm 2014

Så var det dags för årets visit i den kungliga huvudstaden och precis som i fjol så sker den i oktober, men det blev ändå en annorlundare resa på många sätt och vis. Jag reste inte ensam nu utan blev bjuden på resan av min kompis Otto och vi gick runt i skivaffärer och hade det kul. Så håll i hatten, för detta blir en längre text med en väldigt massa skivtitlar!
     Det blev buss på vägen ner och direkt efter incheckning på hotellet så passade vi på att klara av dom affärer som låg närmast, vilket var dom som låg längs Sveavägen. Alltså blev första stoppet Stockholms Serie & Skivhandel, vilket inte är min favoritaffär eftersom den är rätt trång och jag sällan hittar så mycket där. Men dock blev det en skiva där, vilket i efterhand har fått mig att känna mig lite dum! Jag köpte Squeeze och plattan "The squeeze is on" från 1977. Men det har funnits TVÅ band med namnet Squeeze, dels det mer kända engelska bandet, som jag sökte efter, och dels ett australiensiskt band och naturligtvis fick jag med mig det andra. Jag har inte hört den här skivan ännu, men jag antar att jag har en intressant överraskning framför mig. Man lär sig av sina misstag...

En skivaffär i Stockholm kan jag såga lite, Gellborn Records, som ligger längre bort på Sveavägen. Jag visste inte om att den affären fanns och efter att ha varit där förstår jag varför. Skivorna som låg i lådor på utsidan var både dammiga, skitiga och vattenskadade och många skivor inne i butiken, som Viktor Klimenkos "Stenka rassin" eller den numera på loppis obligatoriska "Classics Up to date", hade grava överpriser på över 70 kronor! Känns knepigt när det finns så fina skivaffärer i Stockholm att en sån affär tydligen ska ha någon sorts försäljning.
     Istället styrde vi våra steg mot S:t Eriksgatan och skivmeckat där. För Otto var det debut som besökare i Stockholms skivvärld så den här resan blev mera för mig att visa mina favoritställen än att upptäcka nya, men
det behövs också att hålla sig uppdaterad på dessa ställen. Därför styrde vi kosan mot Atlas CD-börs, som ännu är en affär där man kan göra fina fynd. Här hittade jag en skiva med en artist jag velat ha en skiva med länge nu, Johan Lindell, en bortglömd svensk sångare med säregna texter. Däremot sålde han inte så mycket och därför är det svårt att hitta skivor med honom. Jag köpte hans skiva "Passageraren" från 1984, en skiva med lite svåra texter, men med en härlig svensk avkopplande popproduktion och sköna melodier!
Dessutom blev det en Commodores från 1978, "Natural high", den med monsterhiten "Three times a lady". Plattan är riktigt bra och med skönt funkig produktion! En 70-talshöjdare! Samt New Musiks platta "From A to B" från 1980. Dessutom en Level 42-singel, den tänkvärda "Children say" från "Running in the family"-plattan.

Record Hunter är en affär jag inte varit i så ofta, men det ska det bli ändring på numera för det visade sig vara en riktigt bra affär med intressant innehåll. Jag köpte ju skivor från dom på skivmässan nyligen också och här blev det en Sniff 'n the Tears från 1980, "The game's up". Men framför allt så hittade jag en skiva jag letat ett tag efter, The Smithereens platta från 1988, "Green thoughts", med den sköna hiten "Only a memory"! Dessutom en singel jag inte trodde fanns, indierockbandet The Armoury Show med "Love in anger". Plattan "Waiting for the floods" från 1984 hoppas jag kunna skriva om någon gång för det är en riktigt bra platta i sin genre, men det var inget storsäljande band och jag har därefter inte hört något om bandet. Den här singeln är från 1987, jag som trodde bandet splittrats då, och är riktigt bra!

Sista stoppet idag är en annan affär vars besökarantal förvånar mig, Skivbörsen, längre bort på S:t Eriksgatan. Jag var där för några år sen och vände direkt eftersom det var så trångt nere i butiken. Men nu var jag tvungen att gå ner, eftersom jag i lådan utanför affären hittade en jazz-CD från Verve med Cannonball-Addely och skulle betala. Men skivorna står staplade på varandra och på backarna och det är litet och trångt och nästan omöjligt att stå och bläddra där i rusningstid.
Sen blev det en pizza innan vi stegade mot kvällens begivenhet, Jazzklubb Fashing och livejazz med Nisse Sanströms kvintett. Det blev en höjdarkväll med härligt sväng och långt bättre musik än förra årets besök på klubben!

Nästa morgon blev det en riklig frukost på hotellet innan färden styrdes mot Södermalm för dagens utflykter i skivmarknaden. Här ligger affärerna lite mer utspridda än vid S:t Eriksgatan, som bekant, och det blev lite mer gående. Först ett besök på Emmaus vid Slussen, som åter var rätt svag. Jag hittade en sen Carol King från 1983 samt en Howard Jones-singel, men det var allt. I övrigt var backarna fyllda med Deutche
Grammofon-liknande klassiska skivor. Jag har gjort så mycket fynd på Emmaus att stället är ett måste, men dom senaste åren har det mer blivit ett måste än att man trott på att hitta något, vilket är synd!


Inte bättre var det på nästa ställe, en affär som jag trodde var död vid det här laget, Vinylshop vid Urvädersgränd. Men när detta skrivs så är den nog historia, för denna dag var det utförsäljning, eller vad man ska kalla det. När jag var här senast 2011 så fick jag nyheten om att en ny affär öppnats där, men vände direkt när jag såg 60 kronor för ABBA-skivorna. Här skulle man ha 65 kronor för Deutche Grammofon-skivor med Telemann, vilket inte känns seriöst alls! Men man hade billigare skivor för 20 kronor och jag köpte en Raydio-skiva betitlad "Two places at the same time" från 1980 och en öppnad skiva från 1982 med The Fixx, "Reach the beach". Men affären kommer jag inte att sakna i sig. Man kan inte ta vad som helst bara för att det heter vinyl!

En bit längre bort ligger en affär jag inte varit i på bra länge och sen dess hade den ändrat utseende också, Mosebacke Records. Då var det en renodlad skivaffär som var trång vid entrén och med en rymlig men dyr källardel. Numera pryddes entrén av ett konstgalleri, ägd av samma person, medan man hade skivförsäljning i källaren. Numera var man mest inkörd på dansmusik och maxisinglar, men hade en stor hög 10 kronors-skivor ändå och det var trevlig personal så jag ger den ändå tummen upp! Man har inte övergett skivbranschen utan bara utökat det! Efter ett tags letande köpte jag fyra skivor, Chaka Khans "What cha' gonna do" från 1981 (en av hennes första samarbeten med Arif Mardin), en till Raydio, "Rock on" från 1979, en till New Musik, "Any where " från 1981, The Temptations med "A song for you" från 1975, som har ett litet kul väskliknande skivomslag, samt en skiva jag hoppas skriva till Kultstämplat längre fram. Den är nämligen så bisarr att den är riktigt komisk, en skiva utgiven av Olympiska kommittén 1980 där våra Olympier, som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Börje Salming läser ur Aisopos fabler.
Så min nya favoritaffär, som vad jag förstår tyvärr kommer att få flytta på sig eftersom man fått nya hyresvärdar, Record Mania på Östgötagatan. Jag hoppas att de hittar en ny lokal fort för det vore inte alls bra om den gick i graven, för den behövs! Detta år köpte jag en jazzplatta med George Benson från 1989, "Tenderly", som är riktigt avkopplande och snyggt gjord. Dessutom en skiva jag letat länge efter, i nästan 20 år, Evelyn "Champagne" Kings platta "So romantic" från 1984 samt en platta med tysk jazz från 50-talet. Den sista kanske låter lite konstig, men det är riktigt skön 50-talsjazz från ett land som inte direkt är känd för sin jazzmusik!

Detta år satte jag personligt rekord vad gällde skivköp i Stockholm och främsta anledningen var att en affär lades ner och hade utförsäljning. Sorgligt nog är det en affär som jag har besökt väldigt ofta under mina resor, skivaffären vid Blå Bodarna i Slussen, eller som den officiellt hette "Slussen Film & Musik". Att den går i graven är inte att förvåna. Dels har den haft rätt oregelbundna öppettider påsistone, men framför allt är läget hopplöst! Klädaffären bredvid håller också på att gå i konkurs och att lägga en affärsverksamhet i ett skummare område som är rätt dolt för allmänheten kan inte vara lätt. Intresset för LP-skivor som företeelse har påsistone ökat markant och det håller i sig, men däremot håller det på att utkristallisera sig vilka affärer som kunderna använder på ett annat sätt. Tydliga och bra affärer klarar sig, medan dom mer undangömda och dom med märklig policy håller på att sorteras bort. Att Slussen Film & Musik försvinner är jättesynd, för jag har gjort många billiga och bra fynd där, men det är inget som förvånar, tyvärr.
Men nu ska vi inte gräva ner oss i ömkan utan hylla fynden som gjordes där. Man sålde ut skivor för 2 kronor styck och jag köpte på mig en stor hög! Det blev:
- Sanne Salemonsen "Sanne Salemonsen", 1985
- Andy Gibb "Shadow dancing", 1977
- Uwe Johst & Heino Schildt "Hammond non stop dancing"
- Leo Sayer "Another year" 1975
- Dionne Warwick "Reservations for two", 1987
- Ruby Turner "The motown song book", 1988
- Nathalie Cole "Good to be back", 1989
- Jill Jones "Jill Jones", 1987
- Denice Williams "Water under the bridge", 1987
Dessutom så fanns det en låda utanför butiken där man gav bort diverse CD-skivor gratis. Kan det bli bättre? Jag tog 10 stycken av dessa med. Här var det en hel del jag aldrig hört talas om innan utan passade på att chansa när det nu var gratis så jag ska inte rabbla för mycket namn, men bland dom mer bekanta tittlarna fanns Just Ds platta "Plast" från 1995, Cornelias "Before the pain" (alltså Erik Gadds fru), amerikanska Gin Blossoms "Congratulations i'm sorry" och Vincents "Lucky thirteen" (den med hiten "Miss blue" på). Förhoppningsvis dyker någon av dom andra okända skivorna upp här någon gång, eller bland recensionerna på min hemsida Retrogalaxen.

Efter det så var det dags att återvända tillbaka till hotellet och vi gick på kvällen till Max och tog en hamburgare. Någon vettig underhållning denna kväll fanns inte utan vi gick till den enda skivaffären som var öppen den här tiden på dygnet (som var 21.00), Mickes CD & Vinyl. Denna affär upptäckte jag för två år sen och blev glatt överraskad över den fina jazzhörna man hade. I den hittade jag en väldigt spännande liveplatta från Metropolitan Opera House 1944 där man samlat många av USAs mest kända namn, som
Louis Armstrong, Benny Goodman, Lionel Hampton, Billiw Holiday och Roy Elridge, i en konsert och sen spelat in den. En väldigt spännande jazzplatta! Dessutom kom jag hem med Björn Holms platta "Änglarna ger mig ingen ro" från 1985, en platta i samma relaxande vispopstil som Johan Lindell.
Sen åkte vi till Gamla Stan och strosade runt där i kvällen innan vi kom till en second hand-affär som, trots att klockan var vid 22.00 faktiskt hade öppet. Det var lite speciellt att kunna gå in i en loppis den här tiden på dygnet och inne fanns en kul och egen mager man med mustasch som berättade att källaren hade varit en fängelsehåla för länge sen. Det var riktigt spännande att se och jag köpte en singel med Steve Winwood, "Valerie" (ni som hört Eric Prydtz låt "Call on me" vet vad jag talar om).
Sen fanns inget mer att se och vi tog tunnelbanan till hotellet igen.
   
Tredje dagen spenderades i Uppsala och tittandes på ännu en stad som jag aldrig besökt. En helt fantastiskt vacker stad med gamla hus och en egen stil! Dessutom gled jag där in på skivaffären Örat, som hade svindyra skivor, förutom en maxisingel som var snäppet bättre än allt annat, OMDs singel "Le femme accident" från "Crush"-plattan. Det roliga här var att den var en begränsad importerad dubbel-maxisingel där den andra skivan innehöll "Enola gay" och en livversion av "Locomotion". Och den kostade bara 20 kronor!

Så kunde en mycket intressant, kul och händelserik Stockholmsresa sluta. Det var en väldigt nöjd och belåten man som satt på tåget tillbaka och gick igenom hela sin stora hög av inköpta skivor i godan ro! Hur detta ska kunna slås när jag kommer tillbaka till Stockholm vete gudarna, men det får framtiden utvisa!

Två låtar hade jag tänkt att bjuda på här. Det blir The Commodores med den vackra "Three times a lady"; en av det bästa låtarna som kommit ur Lionel Richie! Dessutom OMD, Orchestral Manouvers In The Dark, med "La femme accident" från 1985.




söndag 5 oktober 2014

70-talsmania på kul skivmässa!

Höstens upplaga av Sundsvalls skivmässa gick som vanligt av stapeln i klubben Pipelines lokaler. Det var mindre antal säljare än i våras, men lite fler besökare, vad mina ögon kunde läsa i alla fall. Det var en OK blandning av dyrare rariteter och 20 kronors skivor och alla tycktes ha det trevligt! Åter igen, en stor eloge till Pipeline och Thomas Lundmark som ordnar detta hela tiden och håller den fysiska skivans fana i stan levande!

För min egen del så var det främst en blandning mellan 80-talets synthvärld och det glada 70-talet. Jag är rätt nöjd med mina fynd och lyckades till och med hitta årets Jimmy Smith-skiva, ett dubbelalbum utgivet på United Artists Records kallad "Portrait", som dels hade några av dom vanligare låtarna, "I got a woman" och "The champ", men som också innehöll några låtar jag inte hade förut!
80-talssynth nämnde jag och det köpte jag hos Record Hunter, som normalt ligger på S:t Eriksgatan i
Stockholm. Jag har tidigare haft stora problem med att hitta Blancmange-skivor och fått nöja mig med "Mange tout", men nu lossnade det ordentligt, med hela två album och en singel! Dels debuten "Happy famies" från 1982 och dels 1985 års "Believe you me", samt singeln "Waves" från den först nämnda. Kan det bli bättre? Ja, det blev mer synth i form av en dubbel-singel med Japan. För flera år sen köpte jag plattan "Gentlemen take polaroids" på samma skivmässa och nu hittade jag en singel med denna albumtitel som även innehåller en bonussingel med låtarna "The width of a room" och "Burning bridges".
I samma skivback fann jag också Eldkvarns platta "Pantad och såld" från 1978, ett MYCKET kul fynd för ett Eldkvarn-fan som mig, som inte hade några 70-talsplattor med Eldkvarn tidigare!

När vi så är inne på 70-talet, som detta år gjort sitt definitiva genombrott i min skivsamling, så blev det ännu en skiva med bandet jag skrev om för inte allt för länge sen, 10 CC och plattan "How dare you" från 1976! Carole King är en annan artist som jag upptäckt stort i år. Jag gillar hennes röst, hennes känsla för sköna melodier och hennes gitarrspel och jag blev glad när jag hittade hennes "Welcome home" från 1978. Just nu lyssnar jag igenom den skivan och den verkar vara helt OK och härligt avkopplande. Framför allt låtarna "Sunbird", "Changes" och singeln "Morning sun" rekommenderas!
Också Rufus & Chaka Khan, som börjar bli en vana på skivmässan numera. Plattan heter "Masterjam" och kom 1979 och den är desutom producerad av Quincy Jones, vilket är ett stort plus i kanten!


Jazzen var det däremot sämre med, förutom Jimmy Smith, men för 10 kronor kändes det inte helt fel med en Dizzy Gillespie-LP kallad "The Champ 1951-52", utgiven på Musidiscs Jazz Anthology-serie. Detta verkar vara en riktigt intressant platta, som innehåller, förvisso några uttjatade Gillespie-låtar som titelspåret, "Ooh-shoo-doo-bee" och "Birks works". Men några spår kändes riktigt intressanta, som en version av Duke Ellingtons "Caravan", där även violinisten Stuff Smith medverkar. Annars är det spännande att ett par spår även är med John Coletrane och vibrafonisten Milt Jackson är med på många låtar, så det är upplagt för en riktigt häftig jazzstund!

En Pat Benatar blev det också, "Get nervous" från 1982. Pat Benatar har jag ett väldigt gott öra till sen ungdomen. 1985 års album, "Seven the hard way", är en riktig 80-talsklassiker som jag hoppas skriva om en dag!

Totalt sett en OK och normal skivmässa, varken mer eller mindre, med massor av trevliga fynd! Det är helt fantastiskt med denna mässa, att få chansen att handla från handlare man aldrig annars ser och köpa skivor man aldrig hittar här, framför allt när handlarna står på rad! Så har ni chansen att besöka en skivmässa någon gång, gör det för det är en härlig musikalisk och kulturell upplevelse!

Tre låtar kör jag med här. Dels, förstås, något med Blancmange och vad passar bättre än "Waves", nu när jag köpt både singeln och albumet den är på. Dessutom Carole King och singeln "Morning sun" från "Welcome home"-plattan. Och till sist Jimmy Smith och en klassisk liveupptagning av "The champ".





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...