måndag 28 juli 2014

Sommarspecial '92: Erasure - Take a chance on me/ABBA-Esque

Vi vandrar vidare med sommarhitsen (det blir som sagt mycket singlar nu för att beta igenom denna serie till 2000). 1992 är lika med året då jag tog studenten från Hedbergska gymnasium här i Sundsvall. 1992 var ett riktigt bra sommarpopår med en hel del kul låtar, även om man till slut kände en viss illamående effekt när man för 13567:e gången hört Innercircle och "Sweat" på radion. Men två låtar stod ändå ut för mig och det är också låtar som jag kallar för mina "studentlåtar", låtar som jag minns från min studenttid! Studenttiden var långt svårare än jag kunde tro då. Man var i vägkorsningen mellan vuxenvärlden och ungdomsvärlden och skulle nu skiljas från den sistnämnda och en skolklass man lärt känna. Då var det skönt att höra på riktigt glad och härlig sommarpop, om och om igen på både bandspelaren och i radion. Jag talar dels om Lisa Nilssons "Varje gång jag ser dig", men jag skrev ju om skivan "Himlen runt hörnet" i början av bloggens existens, så jag hade tänkt att vara lite mer originell och ta den andra låten. Jag hade redan då en förkärlek för när mina favoriter från 80-talet till sist, efter lång och hård kamp, fick sin stora megasuccé och detta år blev jag jublande lycklig när jag hörde Erasures ABBA-tolkningar som erövrade den svenska singellistan, Sommartoppen och Tracks. Andy Bell och Vince Clarke älskar ABBA. Dom gjorde en ABBA-tolkning redan 1987, som en speciallåt, i form av "Gimme gimme gimme (a man after midnight)" och nu utvidgade dom detta stort i form av EPn "ABBA-Esque", som direkt rusade upp i englandslistans topp. Synthpopens tid var klart förbi egentligen, inte ens Depeche Mode fick jättehits numera, men Erasure fick hålla synthens fana högt ändå för oss fans!

Därefter hörde jag den varje vecka i Sommartoppen, där den var med alla veckor, och läste i tidningarna om Andy Bells ABBA-passion och hur han och Vince Clarke i videon till låten klädde ut sig till Agnetha och Frida. Och visst skapade skivan ekon; Björn och Benny släppte samtidigt samlingen "ABBA Gold" som vistades i ett par år på både svenska och engelska skivförsäljningslistan.
Det kom därefter också svarsskivor med artister som hyllar Erasure med egna "Erasure-esque"-EPs. Australiensiska ABBA-kopiorna Bjorn Again gjorde en, som är OK varken mer eller mindre, och svenska Webstrarna gjorde en, som är lysande bra!
Fyra låtar samsas på denna EP, "Take a chance on me", "Voulez Vous", "Lay all your love on me" och "SOS" och video finns till alla fyra låtarna. Men "Take a chance on me" var den som spelades mest, förmodligen för den har klart mest sommarplågepotential med sin glada och skuttande synthpopslinga. Därmed inte sagt att den är EPns bästa spår, man har gjort ett mycket snyggare arbete med "Lay all your love on me", men det är ändå klart den låt jag minns mest från denna sommar och den har en enorm charm och glädje!

Jag kan inte visa alla fyra låtarna, men jag väljer ändå två låtar, förutom "Take a chance on me" den ändå rätt snygga videon till "Lay all your love on me".



fredag 25 juli 2014

Sommarspecial '91: Wilmer X - Mambo feber

1991 var kanske en av dom allra svåraste åren att hitta en sommarfavorit, eftersom det är ett av mina favoritår bland sommarhitår. Det fanns så otroligt många bra låtar som jag rådiggade detta år, OMD "Sailing on the seven seas", Zucchero & Paul Young "Zensa una donna", REM "Shiny happy people", Just D "Relalalaxa" och Pelle Almgren & WOW Liksom "Omåomåom igen", men den sistnämnda kändes för självklart på nåt vis, eftersom det var det årets stora plåga. Men jag tror ändå att den här låten är den som jag väljer av många bra förslag, Wilmer X låt "Mambo feber" från plattan med samma namn. Den plattan hade jag tänkt skriva om någon gång så jag ska inte orda så mycket om själva bandet här, men jag gillar Wilmer X skarpt, kanske främst för att det var ett sånt oförutsägbart band som man aldrig visste hur de skulle låta riktigt, men ändå alltid hade lysande rockklassiker på svenska! Tidigare under året hade dom fått sin dittills största hit med balladsnyftaren "Vem får nu se alla tårar?" och nu dunkade dom till med en riktig svensk rocklatinolåt som svänger från första till sista tonen. Dom sköna slagverken på låten, signerad Titiyos man Magnus Frykberg, är verkligen något att fästa öronen på!

Minnet här är från när jag och min familj från detta år kunde vara i vår nyrenoverade sommarstuga i Västersel igen. Familjen hade över natten åkt iväg tillbaka till Sundsvall och jag var kvar i stugan för att passa vår katt. Jag hade alltså "FF". Båda grannarna nedanför oss var borta och jag hade hela området för mig själv. Nu var detta långt ute på landsbygden så jag kunde inte direkt ställa till med något jätteparty, men detta var fullgott nog! Solen sken och det var en härlig sommardag och jag tog bandspelaren och satte den intill fönstret och bara dundrade på med det senaste Sommartoppen på hög volym och njöt av sommaren och kände mig fri på högsta nivå. OMDs låt är en av låtarna jag minns bäst från detta, men den har jag redan nämnt i en annan sommarartikel så jag valde en annan låt som jag ännu hör dundra ut i den ångermanländska landsbygden och fälten! Wilmer X "Mambo feber" kändes så rätt här och sommaren hade aldrig känts skönare än då. Dessa gymnasiedagar då "FF" kunde vara något riktigt speciellt!

B-sidan på singeln är en skön rockrökare som också är väl värd ett öra, "Zoo Zoo Man"! Som sagt, skivan "Mambo feber" innehåller många höjdare och jag ska skriva mer om den senare!

onsdag 23 juli 2014

Sommarspecial '90: Kylie Minogue - Better the devil you know

Här blev det vånda om vilken låt jag skulle ta. Egentligen behandlade jag 1990 års sommarhits då lika styvmoderligt som 1988 och 1989, men snart insåg jag att flera av låtarna inte var så dumma ändå och innan sommaren var slut så hade jag vänt åsikt om 70 % av det som låg på Sommartoppen. Jag hade kunnat välja Desperados "Louise", en höjdarlåt, Kayos "Another mother", det årets reggaehit, Go Wests "King of wishful thinking", som jag blev jublande lycklig när jag hörde eller Henzel & Thors underbara "Sov gott". Den låt jag egentligen lyssnade mest på den sommaren är inte ens en sommarlåt för den hör våren till, Hearts "All i wanna do is make love to you". Men jag föll till slut för den låt som jag förknippar ett väldigt speciellt sommarminne det året, när min högstadieklass skulle skiljas och vi åkte på klassresa till Köpenhamn. Jag var olycklig kär och samtidigt i ett land jag var helt främmande i. Men samtidigt var resan något stort och viktigt för mig och den var riktigt härlig! På tåget på vägen ner så lyssnade jag flitigt på Kylie Minogues "Better the devil you know". Så småningom hade jag tänkt att skriva om ett helt Kylie-album, så jag ska inte orda så mycket om hennes karriär redan, men mitt intresse för denna snygga dams musik har stått sig genom åren.

Men 1990 så var jag ett relativt nyblivet Kylie-fan, som precis upptäckt charmen i Stock-Aitken & Watermans disco och den här låten var som snask för mig då! En sprudlande, fräsch och pigg sommardiscodänga som bara andades sommar på något sätt. Luftigt och enormt snyggt producerat med en melodi som sitter som ett knytnävsslag, precis som det ska med SAW! Sen har jag alltid gillat Kylies sångröst som både är ekorrpigg och charmig, men ändå någonstans mogen, skönsjungande och passande för sin musik.

"Better the devil you know" var första singeln från hennes då nya platta "Rhythm of love", medan B-sidan är ett spår från plattan dessförinnan, "Enjoy yourself", en låt som heter "I'm over dreaming (over you)" och som är ett bra albumspår och en passande B-sida, här dock snyggt omgjord i en passande singelmix. Eftersom det är en bra riktigt låt så tycker jag att det är på sin plats att bjuda på både A- och B-sida här!



söndag 20 juli 2014

10CC - Bloody tourists

Som synes har jag fått en väldig fart på skrivandet nu, mest för att semestertider ger mer tid. Låter logiskt, va? Den här gången vill jag pusha på en skiva jag köpte på en second hand i stan bara för några dar sen och som jag när jag nu hörde den tyckte var riktigt bra! Jag bläddrade i skivbacken i affären och såg en gammal 70-talsskiva med ett band som jag inte haft så mycket gemensamt med förut, men nu när jag börjat satsa på 70-talet så tänkte jag: Varför inte? Så jag köpte den, 10 CCs "Bloody tourists" från 1978. Annars så har jag i stort sätt bara hört "I'm not in love" och "Dreadlock holiday" (varav den sistnämnda finns på plattan), och sen sett Graham Gouldman som en av två i sen suveräna och bortglömda 80-talsgruppen Wax.

I denna version av 10CC så har Lol Creme och Kevin Goodley lämnat bandet för att bilda eget band och så småningom bli några av 80-talets mest belönade musikvideoskapare. Någon större osämja kan det inte ha varit eftersom Goodley & Creme såsmåningom även gjorde musikvideon till "Buildning a bridge to your heart" åt sin forna bandpolare Graham Gouldman, då i Wax.
Eric Stewart var också en väldigt viktig medlem, bandets store kompositör, som senare också skulle få äran att skapa och producera "The eyes of a woman" åt Agnetha Fältskog.

Den här plattan innehåller alltså "Dreadlock holiday", som många av oss som var unga på 80-talet under många år trodde hette "I don't like reggae". Men den tänkte jag ändå försöka passera förbi så obemärkt som det går, för den är aningen för sönderspelad för mig!
Däremot är resten av plattan fylld med spännande och lagom melodisk pop som dock aldrig är tråkig utan överraskar med nya svägningar i melodi och produktion när man minst anar det. Dessutom är texterna väldigt väl genomarbetade och i många fall riktigt tänkvärda.
Utöver "Dreadlock holiday" blev inga andra singlar från plattan hits, vilket är lite konstigt för åtminstone tredje singeln, "For you and i", är en riktigt bra och skön låt. På själva singeln, som är en dubbel-A-sidig, singel, delar låten för övrigt plats med ett nyutsläpp av den mer kända  fyra år äldre "I'm not in love".
En annan höjdarlåt på plattan är balladen "Life line", som har en riktigt bra text och också är ett bevis på plattans oförutsägbarhet där låten pendlar mellan gitarrballad och i refrängen plötsligt förvandlas till reggae och sen tillbaka igen.
Den bluesiga "The anonymous alcoholic" är en annan lysande låt med en tänkvärd text om faran med för mycket alkohol!
Låt mig också rekommendera den avslutande låten som är riktigt proffsig och snygg, "Everything you've wanted to know about!!! (Exclamation marks)". Bara titeln är speciell! Men låten i sig är ett stycke pop/rockpoesi som vandrar iväg i alla möjliga riktningar musikaliskt och är mästerlikt spelad och producerad!

Detta är en platta som tar lyssnaren iväg på en märklig och väldigt snygg musikalisk resa överallt och ändå lyckas hitta en röd tråd i melodin att hålla i sig i! Ibland lönar det sig att chansa lite i sitt samlande!
10 CC finns än och turnerar. Graham Gouldman är ensam från originalsättningen, men Paul Burgess och Rick Fenn, som är med i bandet på den här skivan, är också med fortfarande.

Två låtar har jag valt, "For you and i" och den snygga låten med den märkliga titeln "Everything you've wanted to know about!!! (Exclamation marks)".



lördag 19 juli 2014

Eddie Oliva - Oh Marie (Säg Si! Si! Si!)

Det var LÄNGE sen jag skrev något i Kultstämplat, men till sist har jag hittat något idag på en second hand som passar in i kategorin så dåligt att man bara måste skratta åt det. Jag kan säga redan nu att något videoklipp blir det inte eftersom jag inte lyckats hitta låten, men det är inte låten i sig heller som är föremålet utan mer skivomslaget. Därmed inte sagt att den här låten med Sveriges Julio Iglesias Eddie Oliva med "Oh Marie (säg si si si)" är något mästerverk. Låten har Oliva skrivit med sin polare Lasse Berghagen och ska föreställa någon form av humor i latinoschlagertakt med ordentliga fotbollskörer. Humor vet jag inte om jag tycker det är, texten är rätt patetisk där Eddie drägglar över en blond tjej på två meter som spelar fotboll i Hammarby.
"Där fick jag en knock
jag som trodde hon var kock
kanske säljer hon blast
eller städar på dass."

Vilka härliga rim! Ska man skratta eller gråta? Eller vad sägs om:

"Där sprang hon i kort kalsong
Mamma Mia, hon var två meter lång.
Är det en kvinnas roll
att spela boll
och slå på rumpan gång på gång."
Springer hon i kort kalsong? Inte shorts eller ens trosor, utan kort kalsong? Att sen ifrågasätta tjejer och fotboll gör knappast att Hammarbys damlag direkt stordiggar låten på matcherna.

Men som sagt, det var omslaget som var det viktiga här så tillbaka till huvudmålet. Att hitta en kvinna som var två meter lång som var villig att posera i kort kalsong på skivomslaget var tydligen ett stort problem. Jag kan ana hur tankarna gick när fotografen Lars Anrén skulle planera omslaget:
"Hej, killar, jag har inte hittat någon kvinna som är två meter, vad gör vi?"
"Nej", säger Eddie, "inte jag heller! Men vi har en nödlösning; Vi klär ut Lasse till kvinna! Han är ju väldigt lång!"
Anrén tittar storögt på italienaren och säger:
"Lasse Berghagen?!?!?! Som kvinna? Med peruk då eller?"
"Si, si... och läppstift... ja, också Hammarbys spelardräkt!"
Och i brist på bröd får man ta limpa, som det heter, så omslaget föreställer en Lasse Berghagen iförd blond pageperuk, med svart rosett, och läppstift samt en tight åtsittande Hammarbys fotbollsdräkt av 1987 års modell, samt en Eddie Oliva som försöker se förälskad ut. Det är tydligen inte bara "Flirtige Knut" som samlar på behåar. Fast är det bara jag som tycker Berghagen snarare ser lite plågad ut i ansiktet? Och några fler uppdrag som dragshowartist tror jag inte Berghagen har fått efter det, vilket vi är många som är mycket tacksamma för. Jag vet inte hur man egentligen tänkte här, men omslaget är klart komiskt av en helt annan anledning än det var tänkt för.

fredag 18 juli 2014

Sommarspecial '89: Fine Young Canniballs - I'm not satisfied

1989 var nästan det svåraste året hittills att hitta en låt till, för detta var också ett år då jag tyckte musiken på listorna var öken. Även här har åsikten om många låtar vänt, men då så var jag så less att jag inte ens ides engagera mig i Sommartoppen, där pop på danska, tråkiga svenska rocklåtar och en malande fånig uppmaning om "En stor stark" (Kjell Höglund). Men ett musikaliskt minne till en låt har jag rotat fram. Låten i sig blev inte alls någon stor hit, trots att bandet precis fått ett bra genombrott med sin platta "The raw & the cooked". Jag talar då om Fine Young Cannibals, ett band som jag idag tycker var bättre med sina första plattor. Jag har, milt uttryckt, hört mig less på deras mest kända hit idag, från ovan nämnda platta, "She drives me crazy", medan deras version av Elvis Presleys "Suspiscous minds" från 1985 är riktigt bra! Något som man dock får dras med, på gott och på ont, är sångaren Roland Gift, som verkligen har en unik sångstil som jag har lite svårt för, även om den gjort enormt mycket för bandet. Det låter ungefär som om han svalt något på tvären, vilket är praktiskt taget omöjligt eftersom alla som sett deras videor har sett att han samtidigt har popvärldens största trut, möjligen i konkurrens med Mick Jagger.
Nå, tillbaka till singeln. Tredje singeln från plattan var den jag gillade bäst, en danslåt som heter "I'm not satisfied" med en riktigt lysande produktion!

Detta året var vår sommarstuga i Örnsköldsvik i behov av reparation så familjen hyrde en kyrkobyggnad i ett samhälle en bit ovanför vår stuga som heter Västanå. Det var mitt ute på landet med björkar och en landsväg utanför och en stor gul skola mitt emot. Min mor, far och syster hade åkt iväg någonstans och jag var kvar på tomten, tog min freestyle och ställde mig på trappan och njöt av den soliga sommardagen. I lurarna spelades Fine Young Cannibals med "I'm not satisfied" och jag kände verkligen hur sommaren bara var där och tiden stod still, trots att det var en skola mittemot! Jag vred upp volymen till max och njöt lite till! Ännu tycker jag att "I'm not satisfied" är en av Fine Young Canniballs bästa låtar. Den är dansvänlig, snygg och har en riktigt bra melodi och produktion! Men eftersom den inte var någon hit här i Sverige, jag tror inte ens den testades till vare sig Sommartoppen eller Tracks, så visste jag inte ens om att det var en singel och denna singelskiva hittade jag inte förrän för tre år sen.

B-sidan ser lite annorlunda ut beroende på vilket format man har, den är ju utgiven både i denna normala 7-tumsversion, maxisingel och CD-singel och på min version är det samma låt i en "The Nicci Edit", vilket jag snabbt hoppar över eftersom den inte når upp i originalversionens standard.

torsdag 17 juli 2014

Sommarspecial '88: Joan Jett & The Blackhearts - I hate myself for loving you

Jag har nämnt det förr, men jag kan  nämna det igen; det finns vissa somrar vars musik jag hade väldigt svårt för då och en av dom var 1988. Det här året så fylldes Sommartoppen med mer rockigare musik, en del världsmusik och mycket 60-70-tal (eftersom man ännu körde med Veckans Joker, där en gammal låt skulle testas mot dom aktuella hitsen). Jag, som gammal synth- och disconisse, var förstås inte alls lycklig. Däremot har många av dom låtar som jag inte alls gillade då vuxit för mig som vuxen och jag har idag "slutit fred" med Sator "Oh mama", framför allt Aztec Cameras "Somewhere in my heart" OCH den låt som jag förknippar med 1988. Den är ett minne från då för att jag spydde enormt mycket galla på den då, men fick höra den ideligen i radio, och för att jag idag tycker den är helhäftig! Hade någon sagt 1988 att jag 26 år senare skulle gilla den här så hade jag idiotförklarat personen. Jag talar då om Joan Jett & The Blackhearts "I hate myself for loving you", en rockdänga av samma stil som hennes totalt utnötta "I love rock 'n roll", fast mycket mycket bättre.

Låten är en sommarrocklåt som hon gjorde med rockveteranen Desmond Child som har det perfekta för att bli en sommarhit, ett partysound som man diggar hårt, en skrålrefräng som alla sjunger med i, en titel som känns lagom finurlig och igenkännlig och en melodi som gnager sig in i hjärnbarken. Normalt brukar jag inte vara så förtjust i den typen av rocklåtar, men den här har ändå en melodi som är så skön att till och med jag skulle vilja spela luftgitarr till den. Nu är det den forne Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor som sköter instrumentet på riktigt. Att sen Joan Jett själv som artist inte alls är min grej rent musikaliskt är en annan sak. Fast hon har en annan låt som jag faktiskt gillar skarpt, från samma platta "Up your alley", balladen "Little liar". Lyssna gärna på den, men innan dess kan ni ju röja till "I hate myself for loving you" en gång till för den är på tok för bortglömd i skuggan av hennes mer sönderspelade klassiker.

B-sidan är en liveversion av låten "Love is pain", som i original finns på "I love rock 'n roll"-plattan från 1981, en låt som är OK, men passerar mig lite obemärkt.

Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) - History Of Modern

2011 skrev jag om två OMD-skivor av olika årgångar och där skrev jag också att bandet hade återförenats i sin originalsättning för turnéer och nya album. När sångaren och OMDs frontman sen 1986, Andy McClusky hade skiljt sig och sen fick en förfrågan från en tysk TV-show om att framträda så togs beslutet att återförena hela originalbandet, alltså McClusky, Paul Humphries, Malcolm Holmes och Martin Cooper. Det gjordes nyutsläpp av gamla plattor, turnéer och denna skiva, som släpptes 2011. Titeln på plattan kom när Andy McClusky tog sin dotter på en konstutställning som hette "The history of modernism".
Den här köpte jag i nytt skick på en utförsäljning på Åhléns och var jublande lycklig, för i normala skivaffärer i Sverige var den inte lätt att hitta då.

Det som är det underbara med "History of modern" är att bandet på ett sånt genialt sätt både blickar bakåt i tiden och samtidigt gör något fräscht med det. Att denna platta är en skiva för OMD-fansen i första hand och att bryta fram en ny fanbas i andra hand gör man ingen hemlighet av för flera av låtarna låter som om dom var fortsättningar på klassiska OMD-hits från olika eror, men ändå med ett nyare och fräschare sound. Dessutom älskar jag touchen att på sann 80-talistisk LP-maner dela upp låtarna i "Side One" och
"Side Two". Allt är gjort för att den sanne OMD-fanet ska känna sig hemma, men ändå med nya instrument, nytt komp och ett nytt tänk i sättet att lyfta fram den gamla ljudbilden. Tydligast hörs det i singeln "Sister Marie says", som är en klar modern version av "Enola gay" i melodin och produktion, men med ett lite fräschare danskomp. Att sen uppdelningen av titelspåret i en del 1 och del 2, där del 1 är en snabbare låt och del 2 är en betydligt lugnare historia, är en tydlig referens till "Joan of arc" känns rätt självklart. Och på tal om "Joan of arc", låten "Bondage of fate" går också i valstakt, vilket också låter som en passning till jättehiten från 1981. Många av låtarna, som ovan nämnda titlar, här doftar och har ekon av bandets mångsäljare "Architecture & morality", medan ett flertal andra, som den poppiga discolåten "The future, the past and forever after", passar mer på "Sugertax" och första singeln "If you want it" ger mig lite tankar till "Crush" från 1985. Lyssna också på inledande häftiga "New babies: new toys" som mer har drag av New Order med en synthmatta som man har lagt indierockgitarrer ovanpå. För mig är inte detta ett sätt att bara hålla nostalgin vid liv eller ett tecken på fantasilöshet. För mig är det att ta något tidlöst från den engelska pophistorien och klä upp den i en lite finare dräkt, men ändå så pass lite att man känner igen ekon från det förflutna.

Plattan har två svagheter; dels låten "Pulse", som bandet egentligen skrev till Britney Spears, som nobbade låten. Men det betyder inte automatiskt att man behöver spela in den själv för låtens stil passar i min mening inte alls på två 50-åriga gamla popikoner och framför allt inte en text som:
"Ooh, you got it, suck it.
Going, oh, yeah, rock it.
Dont stop it, it's what you came for"

Dessutom sjunger han med diverse stönanden och en rösteffekt som låter som om han sjöng genom nåt rör. Sen förstår jag inte heller varför man envisas med att ha med sångerskan Jennifer John på låten "Sometimes". Hon tillför inte låten ett dyft och sjunger dessutom riktigt illa.

Men totalt sett är detta en skiva som är en njutning för ett OMD-fan. Om man överser med ovan nämnda två flopplåtar så är detta som att vandra igenom den brittiska synthpophistorien från 80-talet och upptäcka nya guldkorn!

Två låtar tar jag från plattan, dels den lysande singeln "Sister Marie says", som har en väldigt stark och spännande video, och dels den intressanta öppningslåten "New babies: new toys", som då är ett albumspår utan riktigt video. Istället har användaren satt ihop lite bilder på bandet av idag.



måndag 7 juli 2014

Sommarspecial '87: Robbie Nevil - Wot's it to ya

Det kommer bli en hel del singlar i sommar just för detta lilla sommarspecial där jag visar en sommarklassiker per år från åren 1985-2000 och det är ca 14 singlar kvar. 1987 är vi framme vid, en sommar där jag minns att midsommaraftonen helt regnade bort, medan resten av året var sisådär. Det bisarra är att den här sommaren helt har raderats bort från mitt minne, alltså vad jag gjorde. Jag minns inte något av vart jag åkte eller hade för mig. En enda sak minns jag, jag lyssnade på popradio så ofta jag kunde och framför allt på två program, Sundsvalls Semestertryck, som var en semesterradio som gick på närradion här i stan och som var nästan chockerande proffsigt gjord, också Kulan I Luften, som jag inte missade en enda gång på hela sommaren. I dom programmen fanns en artist man spelade ofta och som jag därmed förknippar med denna sommar, låtskrivaren åt USAs souldamer som ville bli stjärna själv, Robbie Nevil. 1987 var hans år totalt i och med megahiten "C'est la vie". Jag hade tänkt att skriva om Robbie Nevils debutplatta någon gång här så jag ska inte uppehålla mig för mycket om hans karriärshistoria utan spara mig till dess.

Men som sagt, jag hörde mycket på Robbie Nevil i radio och det var massor av olika låtar från plattan och jag spelade in varje gång. Men sommarens låt var en låt som hade den där lilla extra sommarkänslan. Den var somrig, hade lite reggaegungande popsound och en melodi som var otroligt skön! Däremot hade den en lite märklig titel, "Wot's it to ya". Låten entrade listorna i Sverige rätt sent, först i augusti, men spelade flitigt i radio redan under semestertiderna och snart var det bevisat, vilket tycks vara bortglömt numera, att Robbie Nevil inte var någon "One-hit-wonder". Fortfarande är "Wot's it to ya" ett måste på sommaren. En luftig och skönt gungande 80-talshit som passar helt perfekt i solskenet, men som fallit i glömska helt numera.
B-sidan på singeln innehåller en OK, rätt ointressant remix på låten kallad "To Ya Remix", men dom flesta remixar är för mig ointressanta så vem är jag att döma.

Ingen av dom videoversioner av låten som finns på Youtube är i sin helhet så jag tog en audioversion tills vidare.

fredag 4 juli 2014

The Best Of Stafrins Skivguide - 5 år, en Youtube-mix!

Skivguiden fyllde ju fem år i midsommar och jag hade tänkt att förlänga firandet av det lite! Här har jag satt ihop en 45 låtar lång playlist på Youtube med det bästa från denna blogg! Spår från en liten del av dom skivor jag har skrivit om under dessa år! Eftersom denna bloggs spännvid vad gäller musikgenrer är så bred så har jag också delat upp dom i genrer. Först en hög med 80-talsskivor, sen 90-talsskivor, ett antal jazzplattor och till sist en samling av annat som jag har skrivit om. Jag ska också säga att alla låtarna utom en, "Banken efter tre" ur Hasse Å Tages "Lådan", är i audioform utan originalvideon så det ska gå smidigare att lyssna på låtarna utan att vara bunden till att titta på filmerna. Hoppas ni får nöje med denna långa mix i sommaren för detta är musik när den är som allra bäst enligt mig!

onsdag 2 juli 2014

Sommarspecial '86: Peter Gabriel - Big time

Jag skrev om Bryan Ferry innan midsommar och jag hade tänkt att göra en liten serie i Singeltipset där jag skriver om olika sommarklassiker från 1985 - 2000, med en singel från vardera år. Givetvis är detta låtar som jag har grav sommarnostalgi till och förhoppningsvis lockar den fram sommarkänslor hos andra också, jag menar när nu vädret inte riktigt vill göra det än.
Bryan Ferry var från 1985 och efter 1985 kommer förstås 1986 och den sommaren var jag hos min farmor i Örnsköldsvik i en månad. Det var också sommaren då "Sommartoppen" gjorde comeback i radio, för att ersätta Tracks i ett par månader. På den här tiden var Tracks heligt så jag var så där optimistisk åt "nykomlingen", framför allt när den även innehöll en massa gamla 60-talshits emellanåt. Men är man popnörd så är man och jag lyssnade ändå och snart så var jag väl införstådd med stilen och låtarna och hade mina favoriter. Däremot var listan väldigt ologisk på den här tiden med gamla låtar som redan lämnat trackslistan på listan, låtar som var väldigt långt från en normal listplacering, 60-talslåtar som gjorde comeback och låtar som inte ens fanns på singel än. Till den sistnämnda hörde en av dom låtarna som överlevde alla veckorna på listan. Eller inte fanns på singel, den släpptes 1986 i USA, men först 1987 i Europa. Därför blev förvirringen väldigt stor när jag på Tracks i april 1987 kunde höra en låt testas som låg på Sommartoppen nästan ett år tidigare. Jag talar då om Peter Gabriel och hans sköna och saligt bortglömda uppföljare till klassikern "Sledgehammer", låten "Big time"

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Gabriel som artist. Hans plattor är verkligen speciella och plattan "So", som både den här och "Sledgehammer" är från, är en höjdarplatta med många olika stämningar. Dessutom är han en artist med stort intresse för att hjälpa folket i den tredje världen!
Videon till "Sledgehammer" är ännu en av dom dyraste videorna någonsin och "Big time" har också en väldigt dyr video, men fick inte samma uppmärksamhet och glömdes bort. Däremot finns här en del kända namn i bandet bakom Peter Gabriel eller vad sägs om The Police Stuart Copeland, U2s hovproducent Daniel Lanois (till lika denna låts producent) och PP Arnold.

Men "Big time" är en pigg, funkig och härlig poplåt, som kanske inte doftar sommar så mycket, men som för mig är ett minne från mina stunder vid Sommartoppen 1986!
B-sidan på singeln varierar beroende på vart den är utgiven. Den amerikanska utgåvan har låten "We do what we're told" från "So"-plattan, medan den europeiska versionen (som jag har) har den helt nya extremt lugna och relaxande balladen "Curtains". Personligen tycker jag att "We do what we're told" är bättre, men OK...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...