torsdag 26 juni 2014

Mr Mister - Welcome to the real world

Efter midsommarens födelsedagsfirande så är det dags för bloggen att ta nya tag mot nya fem år och vad är bättre att göra det med än ännu ett 80-talsband som lite fallit i glömska hos många. Eller man känner igen namnet, men inte mycket mer, eftersom en av deras hits konstant finns med på alla balladsamlingar som släpps på marknaden. Kan man en låt med Arizonabandet Mr Mister så kan man "Broken wings", vilket inte är helt fel för det är en höjdarlåt. Faktum är att jag inte alls tyckte den var nåt speciellt när den kom och sen tyckte den spelades lite för mycket, innan jag under 90-talet insåg att detta ju är en helt fantastisk musikalisk skapelse. Man kan ju inte annat än älska den atmosfäriska och avkopplande instrumentala synthdelen i låtens mitt!
Däremot så har låtens popularitet gjort att bandet stämplats som en "one-hit-wonder" hos många och, visst, dom hade inte så många hits, men något "one hit-wonder" var dom verkligen inte!
Mr Mister i dess mer bakanta sättning bildades 1982 av barndomskompisarna Richard Page och Steve George och släppte sin allra första platta "I wear the face" 1984. Den plattan är OK, men inget mer. Det hörs att man inte riktigt fått till det än vad gäller spännande låtar, men det funkar.
"Broken wings" kom 1985 och gick i december upp till USA-listans första plats och resten är historia.  Mr Mister är ett 80-talsband som jag gillar skarpt, kanske just för att man lite gick sin egen väg vad gäller produktion och sound inom amerikansk musik. USA runt 1985-86 var väldigt mycket traditionell USA-rock med John Cougar Mellancamp och dom gamla rocklegenderna som David Lee Roth, Bruce Springsteen eller Billy Joel eller soul och rap, men Mr Mister låter klassisk 80-talspop med både en nypa rock och synth i kanterna. Dessutom gillar jag sångaren Richard Pages röst som passar väldigt bra till bandets sound.

Singel nummer två från plattan är den som verkligen verkar helt ha glömts bort, "Kyrie", trots att den faktiskt var tvåa på Tracks vintern 1986. Är man tvåa på Tracks med uppföljaren till en hit så är man ingen "one-hit-
wonder" i mina ögon! Även "Kyrie" tog det en tid, lite kortare dock, en månad drygt, innan jag lärde mig gilla skarpt. Låttiteln i sig betyder "Lord, have mercy" och låten är, enligt Richard Page, en upprockad bön.
I mitten av 90-talet, runt 1995, så köpte jag deras storsäljande platta "Welcome to the real world" på Förlorade Favoriter här i Sundsvall och när jag lyssnade på den så blev jag riktigt glad över hur riktigt, riktigt bra plattan var! Låtarna är både lätta att ta till sig, men samtidigt väldigt snygga i både sin melodi och produktion. Det både låter rockigt amerikanskt 80-tal, men samtidigt är lika poppigt, mjukt och smidigt som det brittiska 80-talet. Tredje singeln "Is it love" är bevis på det, som också är en fantastisk hit som oförtjänt glömts bort. Ett par andra låtar att lyssna in är sista låten på första sidan, "Uniform of youth", och den tuffa "Don't slow down". Det här är en riktigt skön och häftig 80-talsplatta som sitter perfekt och är svår att lägga ifrån sig!

Den efter följande plattan "Go on..." är också helt OK, inte i samma kaliber som denna, men ändå väldigt bra, och första singeln "Something real" borde ha blivit en jättehit, för den hade melodin att kunna hamna på listorna, men glömdes helt bort liksom Mr Mister. Det gick några år utan att några hits kom och 1990 så vägrade RCA, som man hade som bolag, att ge ut deras nya platta "Pull" och därmed upplöste man bandet. Inte förrän 2010 kom skivan ut på Richard Pages eget lilla bolag. Dock har bandet aldrig haft några återföreningar utan Richard Page gjorde soloplattor och skrev även låtar åt andra, bland andra Madonnas hit från 1994, filmlåten "I'll remember". Vi kan väl hoppas att Mr Mister hittar glöden snart igen och visar att man var långt mycket mer än bara "Broken wings", hur bra den nu än är. Mr Mister var ett band som hittade en riktigt skön amerikansk popmusik som sålde och var häftig, men som sen glömdes bort alldeles för fort.

Tre klipp tänkte jag bjuda på, men bara två från plattan. Dels blir det det utmärkta albumspåret "Don't slow down", som alltså inte har någon egen video utan bara audio. Dels tänkte jag återuppväcka den bortglömda hiten "Kyrie". Originalvideon är rätt tramsig med backstagebilder från bandets turné med Tina Turner 1985, men den funkar i alla fall. Men som bonus hittade jag också en riktigt bra liveupptagning från runt 2012 där Richard Page är en del av Ringo Starr And His All Starr Band tillsammans med namn som Steve "Toto" Lukather och Todd Runngren och där han solo framför just "Kyrie"!





torsdag 19 juni 2014

Stafrins Skivguide fyller 5 år!

Jag satt en dag 2009 och funderade på att jag ville göra något roligt med mina skivor. Jag hade redan Retrogalaxen där jag recenserade skivor, men det är ju inte en normal skivsida utan en nostalgisida om 80-talet, och jag hade Stafrins Spaning, en samhällskritisk blogg. Men jag ville skriva om musik och skivor ordentligt och bara ha något för det. Sen var ju frågan om jag skulle kunna hålla två bloggar och en hemsida igång samtidigt, men med tanken "går det så går det" så startade jag denna Stafrins Skivguide. Idag (eller snarare för fyra dar sen) så fyllde Stafrins Skivguide fem år, vilket jag, om jag ska vara ärlig, inte riktigt trodde på när jag startade den. Men här är jag nu och den är mer aktiv än någonsin och mer aktiv än någon av mina andra projekt på webben. Lite mer än 200 inlägg har jag totalt skrivit. Jag vet att det finns dom som skrivit ännu mer, men det har inte funnits tid, men det har dom senaste åren blivit en ökning av antalet skivor per år.

På denna sida har jag så matat med skivor av alla möjliga slag. En del kanske tycker att det är väldigt tvära kast mellan allt från synthpop från 80-talet, eurodisco och britpop från 90-talet, jazz från 40-talet (varav flera på 78-varvsskivor), Hootenanny Singers och nu senast Sten-Åke Cederhök. Men det är det som är lite av idén med bloggen, att det ska finnas nåt för många smaker och att man i listan till höger ska kunna leta sig fram till den musikstil som passar en själv bäst! Däremellan har jag rapporterat från skivmässor här i Sundsvall och skivresor till Stockholm, samt listat dom 50 bästa låtarna under 2000-talet!

Bloggen har ändrat utseende lite sen starten. Jag antar att ni minns min lite amatörmässiga första logotype:
                         
Den vita bakgrunden har nu också bytts ut mot en flashigare och roligare bakgrundsbild.
Nya genrer har tillkommit och 2012 började jag lägga ut Youtubefilmer till nästan alla skivor som smakprov.
Förra året så la jag till riktiga etiketter och den långa länklistan ni ser bredvid och jag försöker även publicera länkar till nya intressanta skivbloggar som jag hittar på nätet. Dessutom så kan ni nu också se filmer där jag på engelska visar skivor för Youtubes Vinyl Community. Bloggen har alltså växt och ändrat form en del sen starten för fem år sen och förhoppningsvis kommer den att fortsätta utvecklas och frodas dom kommande fem åren! Med risk att låta lite väl högtidlig så skulle jag vilja tacka alla som besökt sidan och läst min texter och alla som kommenterat och/eller mailat. Det är ni och musikintresset som är energin till bloggen! Så glad midsommar på alla och mot nya skivmål i ytterligare fem år...

Som ett sorts firande, både av bloggens fem år och midsommar, hade jag tänkt att visa lite skivomslag, med tillhörande länk till texterna, på några skivor som jag har skrivit om under dessa fem år. Samt att Stevie Wonder ska få sjunga "Happy birthday" i en liveupptagning från Nelson Mandela Day 2009!
 
    Scritti Politti - Cupid & Psyche '85      Sandra - Mirrors
 
     Alphaville - Forever young                  Fake - New art

Gerry Mulligan/Lee Konitz - Revelation  Lennie Tristano - Subconcious Lee/Judy

  Quincy Jones - Quincy's home again     Miles Davis - Birth of the cool

Leena Skoog/Anders Näslund - Je t'aime  Janne Berlin - Gröna gubbar

onsdag 18 juni 2014

Sommarspecial '85: Bryan Ferry - Slave to love

Nu när sommaren är här, ja, officiellt i alla fall (kanske inte så mycket om man ser till vädret), så tycker jag att det är på sin plats att bjuda på lite klassiska sommarminnen och sommarhits! Här är den kanske mest klassiska av alla sommarhits för mig, Bryan Ferrys "Slave to love". Jag skrev lite om den redan 2011 när jag samlade ihop ett antal sommarhits till en artikel, men det hindrar inte mig från att lyfta fram den igen seprarat! För mig är detta sommarballadernas sommarballad och jag berättade i den tidigare nämnda artikeln om min tradition att ligga på klipporna och titta på havet till den här låten. Det är något så gudomligt vackert och skönt att jag får gåshud. Då känner jag sommaren som allra bäst!

Låten, som kom 1985, var idag 68-årige Ferrys första skivsläpp efter Roxy Musics splitt ett par år tidigare och snart kom plattan "Boys & Girls", rekommenderbar även den! "Slave to love" är en riktigt avkopplande och vacker ballad som har en ursnygg produktion och en melodi som både smeker och samtidigt sitter som berg. Första gången jag hörde den var sommaren 1985 då den var som allra störst och först tyckte jag att den spelades så mycket att jag blev trött på den. Men snart växte den till det härliga 80-talsörhänge som den är idag. För många är detta den låt man förknippar med Bryan Ferry när man nämner hans solokarriär, men Ferry är en utmärkt musiker, artist och kompositör som släppt många plattor som är känsliga och relaxande. 1994 års "Mamouna" är alldeles utmärkt, liksom 2010 års "Olympia", som var en ren återgång till hans mer tillbakalutande stil från förr. Men man får för den sakens skull inte förneka "Slave to loves" storhet vad gäller försäljningsmässigt. Den har använts i otaliga massa filmer och TV-serier och är en klassiker ut i fingerspetsarna.

B-sidan är en låt som heter "Valentine". På hans album "Boys & Girls" finns det också en låt som heter "Valentine", men dessa ska inte förväxlas för dom är inte alls samma låt. Denna är avskalad på flera instrument och gjord instrumental och låter som en filmlåt, men den är speciell och vacker.

tisdag 17 juni 2014

Sten-Åke Cederhök med flera - Jubel i busken

Jag har skrivit mer än 200 artiklar och först nu så inser jag att jag borde skriva mer om en av mina passioner, gammal klassiska humorskivor. Visst är man snabb ibland? Buskis är ju idag sett som något fult och det tragiska är att ordet har nästan helt övertagits av Stefan & Kristers tramsande, som jag aldrig förstått humorn med. Men det fanns en tid då buskis var något riktigt roligt och folkligt och inte så överdrivet. För om jag ska välja klassisk buskis så är Sten-Åke Cederhök och "Jubel i busken" min personliga favorit. Visst är det gammal humor som i vissas ögon kan ses som lite mossig, men jag blir riktigt glad av att höra detta!
"Jubel i busken" var egentligen en TV-serie och liveshow som gick på 60- och 70-talet och som sköt upp Sten-Åke Cederhök som stjärna, även om kritikerna rynkade på näsan. Vissa recensenter till och med ondgjorde sig över att det var så många tjocka människor på scenen, förutom Cederhök också Sonya Hedenbratt och Rulle Lövström. Jag kan ju tycka att man helt misslyckats som recensent om man istället för att kritisera det som är i manus koncentrerar sig på skådespelarnas volym och eventuella skönhet. Även Sonya Hedenbratt, som egentligen var jazzsångerska, fick först motstå en del kritik för att hon "tramsade" runt i detta.

Nå, "Jubel i busken" blev ändå en stor succé och många klassiska sångnummer och sketcher kommer därifrån och dessa finns utgivna på dom totalt fyra skivorna som släpptes ända fram till Sten-Åkes död 1987.
Denna första skiva är inspelad i september 1969.
Som sagt så blir jag glad av att höra detta, för det är en sån otroligt spelglädje och entusiasm från
skådespelarna. Jag hörde en intervjuserie nyligen där Uno "Myggan" Eriksson intervjuade Sten-Åke om Göteborgs teaterscener och en mer entusiastisk teater- och revymänniska än Cederhök var svår att hitta.
Detta andas Göteborg ända ut i fingerspetsarna med titlar som "Knô dej in" och "Kal den lelle" och med humöret på absoluta topp! Sonya Hedenbratt gör riktigt bra från sig i klassikerna "Sofie propp" och "Jag har en bagis" och självklart "Låt hjärtat va' me'", men annars är Sten-Åke förstås den stora stjärnan här. Hans lata och ständigt bekymmerslösa figur som är gift med den bastanta Tilda är en klassiker och här har han skaffat en "Frösabox" där Tilda dock är den som råkar mest illa ut. Dessutom har vi den klassiska "Sjukkassan" där han ska sjukskriva sig och hamnar hos "Vägförvaltninga i Skultorp".
En riktig favorit tycker jag "Spårvagnen" är där medresenärerna fullkomligt vräker fula namn över Sten-Åkes karaktär, som ändå är lika skrattande, klumpig och glad.

Jag tycker detta är en glad skiva som hittar det där perfekta samspelet mellan sketcher och musik som gör att revyn flyter och sitter underbart! Det är svårt att inte få ett glatt sinne efter att ha hört "Jubel i busken" för det är lättsamt, gör inte en fluga förnär, skådespelarna och publiken har kul ihop och samtidigt är otroligt underhållande. Detta är klassisk underhållning och humor som det finns för lite av idag, men som ännu känns rolig och träffsäker, trots att Sten-Åke, Sonya och Rulle sen länge är borta!

För att perfekt illustrera denna skiva så har jag valt en sång och en sketch, Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratts inledande "Knô dej in" och klassikern "Frösaboxen".



tisdag 10 juni 2014

Meco - Star Wars and other galactic funk

När jag var liten så var jag ett stort fan av science fiction och rymdserier. "Transformers" var mitt absoluta favoritprogram, på kabel-TV såg jag på TV-serien "Captain Power & The Soldiers Of The Future" och hologramdetektiven "Automan" var min favoritdeckare. Däremot hade jag ett ganska konstigt förhållande till science fictiongenrens flaggskepp, "Stjärnornas Krig", eller "Star Wars". Skratta inte nu, men även fast jag är ett barn av 80-talet så såg jag inte filmerna förrän 1995. Jag vet inte varför, troligen för att ingen av filmerna visades på någon TV-kanal som jag hade. Däremot så var min kompis Otto ett Star Wars-fan och genom honom så fick jag en musiksaga kopierad som jag vevade om och om igen och därigenom så blev jag ett Star Wars-fan, och hade till och med tre figurer, utan att ha sett så mycket som en trailer av filmen. Ibland är livet märkligt, jag vet! Förutom musiksagan så fick jag också kopierad en häftig version av filmtemat i discotakt som jag också lyssnade på ofta. Jag blev alltid fascinerad när jag hörde på den för den var så fantasifull och händelserik. Då visste vare sig jag eller min kompis vad låten hette eller vem som gjort denna dansmix, men numera är jag självklart medveten om att det var Mecos numera klassiska version, som även nådde högt på USA-listan, som jag hade hört. Några år senare fick jag denna skiva gratis faktiskt, av vem minns jag inte, men den har funnits i min under många år tämligen bortglömda 70-talssamling, till dess att den numera har fått en självklart plats i min samling, som alla mina andra skivor från detta decennium.

Amerikanaren Domenico "Meco" Monardo var från början jazzmusiker och spelade med bland andra trumbonisten Kai Winding innan han hörde Petula Clarks "Downtown" och bestämde sig där att satsa på popbranschen. Han producerade många klassiska 70-talsdiscohits, som Gloria Gaynors "Never can say goodbye". Efter att 1977 ha sett första Star Wars-filmen ett flertal gånger i rad så fick han idén att göra temat i discotappning och så föddes Meco-projektet. Men bandet Meco, som hörs på skivan, och det Meco, som framträdde live med låten, var inte alls samma. Det hindrade inte låten dock från att gå ända upp till USA-listans första plats 1977.
Denna låt är verkligen rätt unik som hitlåt betraktad. Den är helt instrumental och i dess fulla längd hela 15 minuter lång. John Williams originalsoundtrack har klippts ihop till ett långt stycke som nästan påminner om en hel discosymfoni om man så vill som tar en med på nya vägar hela tiden. Fortfarande tycker jag att detta är ett helt otroligt stycke som är kanske en av dom mest oförutsägbara och mest välproducerade discolåtarna som givits ut, även om man som jag sett filmerna (numera) och hört originalet flera gånger.
Meco har även givit ut en discoversion av "Emire strikes back" också, som inte är lika spännande, men kul som företeelse.
B-sidan ska också nämnas, "Other galactic funk", en titel som är ungefär lika spännande som kall havregrynsgröt, men som i sin skapelse är värd ett öra. Detta är en egen gjord discofunklåt i marchstil som lätt passar som fortsättning på "Star Wars"-temat.

Därefter blev detta med discofierade filmlåtar lite av Mecos kännemärke. Ingen av hans senare låtar har nått upp i samma försäljningssiffror, men "Empire strikes back" blev nummer 18 på USA-listan och även temat till "Närkontakt av tredje graden" ("Close encounters") blev en mindre hit. Den idag 74-årige Domenico Monardo lämnade musikbranchen 1985.
Jag funderade lite vart jag skulle lägga denna, eftersom den är lite maxisingelartad av sig, men samtidigt finns en mindre singel med den vanligaste delen av temat utgiven och denna är lanserad som ett album, så självklart  räknar jag den som en fullängdare.

När det gäller videon så tänker jag vara riktigt generös. Dels finns här en underbart bisarr video gjord för holländsk TV på 70-talet där man av någon anledning valt att göra ett westerntema på låten och där två hologrambilder av vita motorcykelknuttar spelar en central roll. Det känns lite som: Hur tänkte man här?! Den rekommenderas dock varmt för den kommer att ge många skratt.
Dessutom bjuder jag också på hela Star Wars-låten på drygt 15 minuter.



torsdag 5 juni 2014

Retrogalaxen är uppe igen!

                               
ÄNTLIGEN!
Alla problem ska nu vara lösta och Retrogalaxen kommer att finnas uppe igen för er som vill minnas och botanisera i 80-talet! Jag har bytt webhotell och tackar Passagen för samarbetet de senaste 13 åren! Jag hoppas att frånvaron inte skrämt bort allt för många besökare!

tisdag 3 juni 2014

Faithless - Insomnia

Inom dansgenren finns det ju låtar som har melodier som varenda 5-åring kan sjunga med i och som sitter som ett knytnävsslag. Det finns också instrumentala låtar som man inte alls minns efteråt, men man ändå drömskt lyssnar på, också finns det låtar som har det där geniala uppbygget som man bara gapar över. En sån är en houseklassiker från 1996 som på sin tid fick många att klia sig i huvudet. Den var verkligen originell i sin uppbyggnad, men ack så genial. I en intervju med bandet själva var den först bara tänkt som en utfyllnadslåt, men blev ändå den jättehit som det dansades flitigt till detta år. Jag talar om London-gruppen Faithless och deras numera klassikerförklarade "Insomnia". När låten kom, 1996, så föll även jag för låten nästan pladask och dess udda sound. Faithless i sig, som lade ner verksamheten 2011, är ett band som jag tycker gjorde kanonbra danssinglar och har gjort många bra låtar ("Take the long way home", "God is a DJ", "Salva mae", "We come 1"). Låtarna är drömska och vackra och en fröjd för örat. Däremot var deras album monstertråkiga, enligt mig, där singlarna i regel aldrig var i singelversion utan 5 minuter längre och dom andra låtarna tämligen ointressanta. Därför hyllar jag den låt som för mig, och troligen för dom flesta, kanske är mest Faithless.

"Insomnia" börjar lite kusligt med en skum och drömsk inledning innan rapparen Rollo förklarar sina sömnproblem. Framför allt är denna lite kittlande textrad intressant:
"Let me dream about making mad love to my girl on the heath,
tearing of tights with my teeth"
Produktionen är förförisk och samtidigt pumpande, som en klocka som räknar ner, och till slut exploderar låten i en trancekaskad som är riktigt häftig, kanske låtens häftigaste del. Detta är kanske en av dom mest oförutsägbara danslåtarna som har släppts, men samtidigt så är den medryckande och vacker.
Tyvärr finns den i ett otal massa mixar, bara på denna singel finns det två radioversioner och tre mixar. Som alla som följer denna blogg vet vid det här laget så är jag ogillande till långa mixar helt utan melodi, så därför blir det förstås den äkta och riktiga radioversionen här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...