tisdag 27 maj 2014

Real Life - Heartland


Det har varit alldeles för lite new wave i Skivguiden nu så jag hade tänkt skriva lite om ett band som kunde ha blivit ett stort band i genren och som hade hiten att bli det, men som istället blev nästan ett one-hit-wonder-gäng. På den allra första trackslistan i september 1984 hittar man en låttitel som idag är rätt bortglömd hos den stora massan, men som på den tiden var riktigt stor, australiensiska Real Life med låten "Send me an angel". Jag minns än när jag hörde låten för första gången i slutet av 80-talet. Jag bara gapade över den helt otroliga synthproduktionen. Detta var så vackert, och då var inte "Send me an angel" första gången jag hörde talas om bandet. Redan 1984 hade jag tittat på Cia Bergs program "Bagen" där man spelat uppföljaren, "Open hearted", som jag redan då tyckte var en otroligt bra låt! Den var så spännande och mystisk på nåt vis och häftig med sina synthtrummor. Hur coolt var det inte när trummisen i öknen spelade på sina sexkantiga synthtrummor i videon? Plattan utkom 1983 enligt skivomslaget, men det var alltså först sommaren 1984 som singlarna entrade dom svenska hitlistorna.

Real Life, från Melbourne, har den gnälliga sångaren David Sterry som frontfigur och dom fick alltså jackpot direkt med sin allra första låt, "Send me an angel", som är ett mästerverk i 80-talets synthpopvärld! En annan singel från deras debutplatta "Heartland", "Catch me i'm falling", blev också en mindre hit och räddade bandet från att helt bli ett one-hit-wonder. För "Open hearted" floppade helt, vilket för mig är en fullkomlig gåta. Den borde ju ha alla förutsättningar att bli en riktig synthklassiker under 80-talet, men nu ville det inte så. Plattan "Heartland" blev dock en storsäljare hemma i Australien och fick priser, men snart gnisslade det i maskineriet. Plattan skrevs av sångaren David Sterry och keyboardisten Richard Zatorski och den senare hoppade av bandet efter den floppande uppföljarplattan "Flame" 1985.



1989 lyckades en nymix av "Send me an angel" att bli en riktigt stor hit i USA, men utöver det så har bandet kämpat i det tysta och tappat medlem på medlem och idag driver David Sterry bandet själv.

Skivan är köpt under tidigt 90-tal, troligen runt 1991, på Förlorade Favoriter här i Sundsvall och är, som ni, ser en cutout, men den musikaliska kvaliteten kan man inte ta i från för det. Den här storsäljaren, "Heartland", är, ska jag säga, inte helt perfekt, men ändå ett mycket bra new wave-album från ett band som hade förmågan att skapa hits, för alla tre singlarna från plattan är alltså klassiker. Men man ska för den sakens skull inte glömma dom övriga låtarna. "Under the hammer" är en snygg synthpärla som kunde ha passat som fjärde singel, liksom den snärtiga och snabba "Broken again". Titelspåret och den avslutande "Burning blue" visar upp en lugnare sida av bandet som funkar lika bra. David Sterrys röst är alltså inte den allra bästa, men ändå inte så jobbig att den stör utan den funkar ändå till bandets produktion.
Ska jag klaga på något så är det i så fall att den inte sticker ut i sin stil på något vis, om man jämför med flera andra engelska band vid samma tid som har en stil och nisch som man ändå fastnar vid, OMDs glada synthar, Ultravox dramatiska ljudbild och Depeche Modes tunga och mörka synthpop. Något av detta skulle nog Real Life ha behövt, för ibland kan produktionen bli lite färglös och intetsägande. Men likväl är detta en riktigt bra new wave-platta att koppla av till och som ändå är snygg och som har bra och intressanta melodier. Detta är ändå synthigt från 80-talets mitt när det är som skönast och ett bevis på att Australien, redan här, var en stormakt i musiken att räkna med.

Med all respekt för "Send me an angel" så känner jag att jag vill vara lite originellare och tar därför två andra spår från plattan. Den gravt underskattade synthpärlan "Openhearted" och albumspåret "Broken again".



tisdag 20 maj 2014

Shannon - Do you wanna get away

Ibland gör man skivköp som får en överlycklig när man lyssnar på det, även fast man inte vet hur låten är från början. Det kanske ni som läst mina Singeltipset Deluxe-artiklar, om singlar jag köpt på vinst och förlust och som visat sig vara kanonvinst, förstått. Detta är nästan en sån, men ändå inte. Jag visste här vem artisten var, trots allt. Shannon, med mellannamnet Brenda och efternamnet Greene, började som jazzsångerska, men blev mest känd som den artist som fick den första egentliga hiten i den musikstil som skulle ge oss breakdance, freestyle. 1983 fick hon en monsterhit på dom amerikanska dansgolven med "Let the music play", en av dom stora amerikanska discoklassikerna inom 80-talsmusiken! Hennes debutplatta sålde också guld.

Därefter så hamnade hon etta på USAs danslista med ett par singlar till, men däremot sålde hon inte lika mycket i antal singlar, trots att låtarna var riktigt bra. Den singel jag tänkte skriva om idag, som är från hennes uppföljarplatta med samma titel som låten, "Do you wanna get away", är alltså inte någon av hennes mer kända och som inte nådde våra breddgrader nåt nämvärt. Men ändå köpte jag den på Fyndlagret här i Sundsvall för bara någon månad sen och blev väldigt lycklig när jag kunde konstatera att den var minst lika skön och häftig i ljudbild och melodi som "Let the music play". Produktionen är pumpande och lysande! Jag kan tycka att denna borde ha blivit en långt större hit än den blev, där den bara nådde 49:e plats på USA-listan 1985. Trots allt så är den gjord av samma som gjorde "Let the music play", det tidiga 80-talets electrokung Chris Barbosa.
Men jag tycker den är värd att lyftas fram och att Shannon är en artist som kom med något nytt som var häftigt och revolutionerande för 80-talets musik- och dansvärld. Detta är amerikansk 80-talsdisco när den är som allra bäst! B-sidan, ska jag kanske säga, är en dubmix på låten, inte alls dålig, men mer anpassad för klubbarna än att lyssnas noga på.

Shannon kunde höras på Sash! hit "Move mania" 1998 och släpper skivor än och sitter dessutom i den amerikanska Grammyjuryn.

måndag 19 maj 2014

Artie Shaw - The Complete Artie Shaw Volume 7/1939-1945 Retrospective

Det var väldigt länge sen jag skrev om riktigt gammal jazz så jag tänkte jag skulle passa på och göra det nu. Detta är både en hyllning till en bra skiva som hängt med mig ända sen gymnasiet och ett intressant skivbolag som har släppt spännande jazzplattor. Skivbolaget i det här fallet är egentligen en underavdelning till RCA Victor och har funnits ända sen 1932. Det heter Bluebird och var tänkt som RCAs lågbudgetmärke för billigare skivor. Företaget hade andra lågbudgetmärken också som Electradisk och Sunrise, men båda togs ur marknaden 1934 och Bluebird blev RCAs enda märke i sitt slag. Under 30-talet så gav man ut både egna skivor i de mest skiftande genrer, jazz, gospel, blues, country, men återutgav också mycket som tidigare var utgivna på RCAs huvudmärke Victor. Ett par av Bluebirds största artister var Artie Shaw och Glenn Miller och man lyckades bra att konkurrera med dom andra bolagen, Decca och ARC (American Record Company) med populära återutgivningar ända fram till andra världskrigets slut då RCA la ner Bluebird och alla artister flyttades över till huvudmärket Victor.
Under 50-talet tog man upp Bluebird igen för ytterligare återutgivningar och under 70-talet satsade man på att ge ut diverse dubbel-LPs med dom största jazznamnen, och det är en av dessa som jag hade tänkt att skriva om här. För dom som undrar så finns Bluebird tydligen ännu, numera dock under Sonys vingar. Men denna Bluebird-bolag ska inte förväxlas med funkbolaget från 70-talet.

Nu när ni vet förutsättningarna för denna skiva så kanske det vore på plats med lite fakta kring den musiker som jag tänkt skriva om, klarinettisten Artie Shaw, som är en av storbandsjazzens giganter under swingeran. Artie Shaw hette egentligen Arthur Jacob Arshawsky och är född i en judisk familj. Det är väldigt lätt att hitta Artie Shaw-plattor på second hand-affärer, inte minst bland 78-varvsskivorna. Men den här samlingen, "The Complete Artie Shaw Volume 7/1939-1945 Retrospective" är riktigt speciell för den innehåller så otroligt
mycket av det bästa, utom dom mest kända och sönderspelade låtarna, som dom flesta av Bluebirds fantastiska utgåvor. Jag tror absolut att vi klarade oss utan ännu en samling med "Begin the beguin" och "I get a kick out of you" och får nu istället en samling med mycket sällan spelat med Shaw! Artie Shaw är ingen stor solist, men ändå en riktigt bra sådan. Men vid samma tid så var också Benny Goodman stor och som solist har Shaw alltid hamnat i skymundan av Goodman. Men Shaw sa själv en gång lagom kaxigt:
"Goodman played clarinet. I played music."
Det är alltså som hans egenskap av ledare för en av dom mest populära och svängande storbanden han har blivit ihågkommen för eftervärlden. Tyvärr så ska han privat ha varit en riktig elak och grym person som drev sina hustrur till nervsammanbrott, men han levde längre än många av hans konkurrenter från den tiden och dog så sent som 2004 och hade då varit pensionerad, eller deltidspensionerad, sen 50-talet.

Den här skivan köptes under gymnasiet på den idag legendariska skivaffären "Förlorade favoriter" i Sundsvall och jag minns glädjen av att ha den, trots att den också är, som ni säkert ser, en cut-out. Just då, under den fattiga tid då man hade studiebidrag så hade jag svårigheter att hitta bra äldre jazz tämligen billigt på vinyl och att hitta en fin hel dubbel-LP var stort då. Samlingen är verkligen riktigt bra och kanske den bästa av dom Bluebird-utgåvor jag har. Här bjuds vi på storbandsswing av allra finaste märke med titlar som "Soon", "Natch", "The maid with the flaccid air" och "They didn't believe me", titlar man inte ser varje dag på jazzskivorna. Men också klassiska evergreens som "Someone to watch over me", "I can't get started with you", "Summertime" och "Our love is here to stay". Men det allra roligaste tycker jag att vi får många låtar gjorda av bandets småbandsgrupp, The Gramercy Five, som är väldigt svåra att hitta på platta idag. The Gramercy Five bjuder på lysande småbandsswing där man har så udda instrument inom jazzen på den tiden som cembalo och elgitarr. "Hop, skip and jump" är en lysande låt jag fick kopierad åt mig redan som ung jazzfreak på 80-talet och som har följt mig sen dess och gissa om jag var lycklig när jag såg att den också fanns här! Denna lilla grupp bjuder också på titlar som "Scuttlebutt" och "Mysterioso".

Artie Shaw var en storbandsledare som stack ut från de normala storbanden på 30- och 40-talet genom att ha en orkester som var så välorganiserad och sammansvetsad som få och där igenom bjöd på stort och härligt sväng! Därför lyfter jag också på hatten för Bluebird och dessa fantastiska återutgivningar som ger oss chansen att upptäcka nya och mindre vanliga verk från dessa jazzlegender!

Eftersom det är ett dubbelalbum så har jag valt tre låtar att representera denna samling. Två med storband, den inledande "Soon" och den lite mer speciella "The maid with the flaccid hair", samt en låt med The Gramercy Five och vad passar bättre då än "Hop, skip and jump" förstås, som dock har vanligt piano och inte cembalo!





måndag 12 maj 2014

Sash! - Trilenium

Jag kände att det var dags för lite nyare saker efter att ha botaniserat i gamla melodifestivalklassiker en längre tid. Detta är kanske den nyaste skivan jag har skrivit om hittills, vilket i och för sig inte säger så mycket eftersom den ändå är 14 år gammal. Jag har nämnt den vid ett par tillfällen; jag beskrev den lite kort i min beskrivning av mitt eurosamlande på 90-talet och den utnämndes till en av 00-talets bästa plattor för fyra år sen, men jag tycker det nu är dags att forska på allvar i Sash! platta "Trilenium". Nu är inte detta ett forum där jag kritiserar dagens musik, men nog kan man tycka att dansmusiken idag är väldigt tam och ointressant, helt utan vare sig rytm eller melodi. Annat var det vid millenieskiftet när trancemusiken växte sig väldigt stor på både dansgolv och listor, givetvis i en mer hitlistebaserad variant, men ändå. Jag prenumererade på Mr Musics danssamling Maximum Dance 1999-2001 (jag vet, Mr Music är en styggelse normalt, men Maximum Dance gav mig ny musik jag inte skulle ha hittat annars) och lyssnade allt mer på eurotrance och trance.

Belgaren Sash! (eller Sasha Leppesen) var en av dom stora i genren på listorna och hade varit det sen slutet
av 90-talet med "Equador", "Encour un fois" och "Mysterious times", alla klassiker i dansgenren! Men hur bra han än var innan så kom toppen 1999 när låten "Adelante" kom, ett dansmästerverk som är som en trestegsraket. Först den sköna inledningen med en fast och skön rytm, sen det lugnare dragspelspartiet i mitten innan den exploderar i en kaskad av tillbakalutande och sköna eurotrancetoner!
Därför var det en självklarhet att köpa hans då nya platta "Trilenium" någon gång och chansen kom 2000 när en mindre skivaffär vid hade på Storgatan här i Sundsvall då, CD Mix, lade ner och hade utförsäljning och rea under våren detta år.

"Trilenium" är en dansplatta som är otroligt snyggt producerad av herrar Ralf Kappmeier och Thomas Lüdke, och vacker i sitt hantverk. Produktionen är svävande och samtidigt väldigt dansvänlig med både starka melodier som sitter och små experimenterande trancelåtar som är intressanta. Däremellan så bryter han mönstret ibland med låtar som känns otroligt oväntade. För mitt ibland denna technoutblomning, vem hade väntat sig att hitta en gitarrballad, i form av hiten med Tina Cousins "Just around the hill". Helt plötsligt så flirtar Sash! väldigt mycket med bigbeat och breakbeat i den minst sagt experimentella, men överraskande lyckade "My kind of blues".
Men framför allt är det vacker dansmusik med låtar som inledande "Rock the block", den starka "Together again" och kanske framför allt den lysande "Le soleil noir", en av plattans höjdpunkter, som han gör med sångerskan Encore (Sabine Ohmes), som senare släppte en egen version av låten.
Tyvärr har den här typen av dansmusik hamnat gravt i skymundan av den stentrista house som Swedish House Maffia och Avicii har invaderat listorna utomlands med. Men Sash! gör ännu plattor och experimenterar tyvärr ibland med house han med, men återkommer ändå ofta till sitt svävande trancesound. Modernt kanske det inte är, men det är vackert och så otroligt snyggt och framför allt enormt njutbart.

Två låtar har jag valt från plattan och båda har faktiskt video. Dels en av världens skönaste danslåtar, "Adelante", och dels "Le soleil noir".



söndag 4 maj 2014

Singeltipsets Eurovision Special V

Jag hade tänkt att avsluta min serie med melodifestivalskivor för denna gång med att presentera en trippel till. 90-talets svenska melodifestival innehöll en hel del bra, men också en del rätt trista låtar, framför allt i slutet av decenniet. Det känns lite som att 1998 så började det barka utför något, men dessförinnan så höll tävlingen bra klass. Det finns många låtar från då som ungefär ingen minns idag och som blivit sorgligt bortglömda av alla, mest för att dom hamnat rätt långt ner i tabellen, men även låtar som klarade sig rätt bra, men som överskuggats gravt av en eventuell vinnare eller tvåa. Därför hade jag tänkt att avsluta med att visa upp tre låtar från tävlingen som idag helt fallit ur glömska hos massan, men som är långt bättre än sitt öde!

Sharon Dyall - Ge mej ett svar (1991)
1991 är för alla Carolas stormvind och alla därefter är statister som står långt bakom. Men allra längst bak, eftersom den kom sist, står en vacker sångerska som är mest känd som Tina i charken på Öhmans varuhus på 80-talet, Sharon Dyall. Därefter blev det en hel del musikal och revy för henne och hon passade också på att åka runt på Björn Skifs allra första badrocksturné. Om man såg på underhållningsprogrammen under 90-talets början så var dock Sharon Dyall ett vanligt anlitat namn i gästlistorna. När hon 1991 skulle debutera i melodifestivalen med en låt skriven av Pål Svenre och Linus Bergström så kan man inte påstå att hon gjorde stor succé. Hennes guldfärgade extremt tighta och korta klänning sågades längs fotknölarna och låten föll totalt i glömska. Men jag framhöll redan då, och gör så än idag, att "Ge mej ett svar" är en låt som är gravt underskattad. Sharons röst har jag alltid högaktat. Den kan både ta höga oktaver, sjunga musikal, riva i en rocklåt och förföra i en smäktande soulballad. Men låten, som förvisso kanske inte sitter som ett knytnävsslag i magen, var en riktigt svängig och häftigt discoschlager vars refräng faktiskt gnager sig in efter många lyssningar. Just det kanske inte passar i melodifestivalen, där låtarna gärna ska sitta direkt, men den tål att lyssnas på ofta än idag.
Sharon Dyall sjunger numera främst jazz, men håller ångan uppe än på scenerna!

Singeln är, om jag inte minns fel, faktiskt köpt ny direkt efter tävlingen 1991, vilket kanske syns eftersom omslaget är lite slitet, men skivan i sig är ju bra och trevlig!


-----------------------------------------------------------
Maria Rådsten - Vad som än händer (1992)

För allmänheten är Maria Rådsten mest känd som "hon den andra bredvid Nanne i One More Time". Som alla som följt min blogg vet så är jag ett stort fan av Nanne och Peter Grönwalls musikaliska upptåg genom åren och den här låten är en av dom mer bortglömda av deras kompositioner. När Maria började att uppträda med Grönwalls (Nanne och Peter alltså, inte dansbandet) så hade hon också hunnit med att spela teater som ersättare för Gunnel Fred på Lorry-gängets krogshower på Tyrol. Sen var hon med i den väldigt tillfälliga Peter Grönwall-kombinationen Peters Popsquad, innan framgången väntade med "Highland" och One More Time. Hon har en riktigt bra röst som ljudit vackert på flera One More Time-klassiker, som "Calming rain" och "Hela täcket för mig själv".

 Våren 1992 så var hon ännu bara en i Peters Popsquad och ett väldigt obeprövat kort i artistvärlden. Nanne och Peter Grönwall hade två bidrag i det årets melodifestival, det andra sjungen av Therese Löf, också hon i One More Time på deras första platta. Maria Rådstens låt var en taktfast popschlager och hyllades av diverse recensenter, och visst är den en häftig och glad schlager med en lysande produktion av Peter Grönwall. Texten är förövrigt skriven av Shanghais Ulf Söderberg. Den kom riktigt högt upp i melodifestivalen, trea, inte långt efter den segrade framtida festivalbasen Christer Björkman. Men den hamnade inte på några listor, mer än ett par korta veckor på Svensktoppen, och föll långt i oförtjänt glömska när Rådsten ett halvår senare klev in i One More Time.
Nu tvivlar jag på att Maria Rådsten själv grämer sig så jättemycket, eftersom det gick bättre fyra år senare när bandet vann hela tävlingen med alla tiders, enligt mig, bästa festivalvinnare "Den vilda", men jag tycker ändå att "Vad som än händer" bör påminnas om som en av Nanne och Peters bästa stunder i sin downperiod mellan sina större band Sound Of Music och One More Time.
Det ryktas om ett nytt One More Time album, men fram till dess så sjunger Maria Rådsten förnärvarande hårdrock i metalbandet Misth.


-----------------------------------------------------------
Photogenique - Nattens änglar (1997)
Jimmie Johansson och Mika Korkeamäki var gruppen Photogenique, eller Photogenic som dom först hette när dom släppte ett par lysande, men åter oförtjänt bortglömda danssinglar på 90-talet. Den lysande danslåten "This time (beautiful dream)" verkar helt ha raderats från alla musikarkiv på samma gång och deras största hit "Singing the blues (we say goodbye)" har väl tyvärr inte spelats i någon radiokanal sen den kom. När melodifestivalen 1997 gick av stapeln i Göteborg så hade jag inte internet i hemmet än och var därför rätt ovetande om bandets lilla namnändring och trodde när SVT presenterade låten i tävlingen att man stavat bandet fel.

Till denna tävling hade man gjort samma procedur som vid 1981 års tävling, man hade frågat flera av dom mest populära svensk kompositörerna just då vilket gjorde att vi fick så pass udda namn som Robyn, Wille Craford och Ace Of Base Jonas Berggren i tävlingen. Berggren skapade en låt som normalt skulle fått mig att skaka på huvudet. Till att börja med sjöng dom playback, orkestern fick vila, och dom gjorde en låt som på intet sätt egentligen hade i tävlingen att göra, om man som jag gillar den klassiska melodifestivalstilen. Det fick Berggren och Photogenique också känna på eftersom låten sågades av alla tidningar och hamnade till slut sist i tävlingen, långt efter GES-kopiorna Blondes vinnare med noll poäng. Men jag fastnade dock direkt för "Nattens änglar", som var en ren hyllning till new wave-stilen på 80-talet, både i musik och grabbarnas klädsel på scenen. Det står också lite kul på singel omslaget:
"Romantikens rekryter marscherar mot passionens förfall", vilket låter som taget från en Lustans Lakejer-text. Vill ni läsa mer om låten och Photogeniqe/Photogenic så rekommenderar jag denna bloggartikel från beatbox.se. Och jag vet, mitt hemska klistermärke på omslaget.



Med tanke på att jag nu har skrivit om melodifestivalen i ett par månader nu så kanske det låter märkligt när jag säger att jag inte har några planer att se festivalen från Köpenhamn, men det är ändå intressant att detta evenemang ändå levt vidare i 60 år och ännu har en sån popularitet, även om den enligt mig har försämrats gravt. Trots allt har den givit oss en stor musikskatt  fylld med skrattretande humor, kultlåtar vi älskar att hata, vinnarklassiker som sitter rotade för gott och bortglömda favoriter som poppar upp ibland i hjärnan. Tävlingens utveckling är intressant att följa och jag kan ju bara hoppas att man en dag inser att det blir mycket roligare och mer levande om man sjunger till en orkester och mer spännande om man sjunger på sitt nationella språk. Låtarna kanske inte säljer mer på listorna, men tävlingen känns mer speciell då.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...