lördag 26 april 2014

Strul, 70-tal och singlar i trevlig skivmässa

Åter igen har det varit högtiden för oss skivsamlare här i Sundsvall, skivmässa våren 2014 som åter höll till på klubben Pipelines lokaler. I år hade dom faktiskt fått öppna den lilla lokalen mot gatan för att få plats med fler utställare och det var ju positivt. Jag fick dock känslan att det var mindre kunder, åtminstone om man jämför med i höstas, men en tjuvlyssning på snacket gav vid handen att man inte var så missnöjd bland arrangörerna ändå. Bland utbudet så fanns det tyvärr fler som försökte kränga loppisdynga för överpriser, samt dessa hårdrockssäljare med dyra skivor som jag inte alls är intresserad av. Variationen var inte så stor när det gällde musikstilarna som såldes. Men likväl en trevlig mässa med betydligt mer fynd än i höstas, men så hade jag medvetet dragit åt handbromsen då också.

För min del blev det en mässa fylld med singlar och 70-talsplattor. En säljare från stockholmsaffären Record Hunter hade lagt ut en hel hög med trevliga vinylsinglar till billigt pris och bland dessa fanns mycket roligt. Så håll i hatten nu när jag rabblar:
- Två trevliga Ultravox-singlar, "Hymn" och "Love's great adventure".
- Aztec Camera "How men are"
- Japan "Visions of China"
- Glasstiger, rockbandet från Kanada, "Don't forget me (when i'm gone)"
- Eldkvarn "Min brud", producerad av Mauro Scocco
- Peter LeMarc "Little Willie John"
- Johan Kinde "Hon dansade en sommar", inte hans bästa, men dock Kinde.
- Simple Minds "Sweat in bullet", dubbel-singel!
- Lasse Lindbom Band "Stanna i natt"
- Nils Lofgren "Secrets in the street"
- Pretenders "Back on the chain gang"
- Lili & Sussie "Sommar i natt"
- Bjorn Again "Erasure-ish", som är ett svar på Erasures "Abba-esque", gjord av ABBA-kopiorna.
- Benny Carter And His Orchestra "Swing it", en trevlig storbands-EP!
- Artie Shaw & His Orchestra "Summit ridge drive", mer storbandsjazz, men även en låt med Artie Shaws mindre vanliga småband The Gramercy Five, och på tal om dom så hittade jag dessutom en hel EP med det trevliga lilla bandet.
- Stan Getz & Charlie Byrd "Jazz Samba", jag har en LP med Stan Getz och Charlie Byrds experimenterande med brasiliansk musik och nu blev det en singel från samma platta.

Men det var alltså en mässa fylld med trevlig 70-talsmusik och just nu så spelas en trevlig skiva med Hall & Oates från 1976, "Bigger than both of us", som jag köpte här. En trevlig platta med både laid back och avkopplande soul och snabbare poplåtar med lite tuffare gitarrer.
Mer soul, Jackson 5 och deras "Skywriter" från 1973, en platta som inte alls blev någon succé och ser Michael Jackson lite sur ut på skivomslaget så beror det på att han och bröderna nu hade hamnat på kant om bandets utveckling vilket märktes mer än man ville. Men på denna platta så märker man klarast att
bröderna kommit i målbrottet mer än förut.
En Princeskiva som jag inte hade förut var hans "Lovesexy" från 1988. Jag måste ju berömma Prince för modet att i överhuvudtaget acceptera detta märkliga skivomslag.
En väldigt intressant skiva är Adam Ants platta från 1983, "Strip", där myran jobbar med två rätt oväntade namn. Dels producerar Phil Collins två låtar, men resten av plattan är mixad av ingen mindre än vår svenske Michael B Tretow!
Mer 70-talssoul i form av Rufus, som jag också köpte i höstas fast då med Chaka Khan vid micken. Den här plattan, "Numbers" från 1979, är det första albumet utan den mer berömda sångerskan och det märktes på försäljningen av denna platta som inte alls nådde samma nivåer till en början.

Också har jag sparat höjdarna till sist! Jag köpte en skiva med ett band som är rätt svår att hitta plattor med, Kajsa Grytts band Tant Strul, passande nu när Kajsa Grytt ska i TV-rutan igen och vara med i "Så mycket bättre". Denna självbetitlade platta från 1982 var verkligen välkommen då jag sen länge gillat Tant Strul, men inte lyckats hitta plattor med bandet, mer än en liten singel!
Ännu mer efter längtad var en singel som jag hörde i Tracks hösten 1985 då den testades, men aldrig kom in. Jag lyckades få en liveinspelning på kassett av låten från ett Metropol från Åre Fjällby under vintern 1986. Men att hitta låten i någon fysisk form var som förgjort, då den inte finns på annat än ett antikt Greatest Hits-album från 1985. Jag talar då om Lolita Pops "2000 år" som jag efter snart 30 år till sist har hittat på singel!

Så till tonerna av skivan med Rufus som jag nu har lagt på, som är riktigt riktigt bra så kan jag summera med att jag har haft en riktigt trevlig mässa. Men till höstmässan vore det kul med flera besökare och mindre
av dessa som tror det är OK att komma på en skivmässa och sälja slitna loppisplattor för 25 kronor, eller, som en säljare, dra med sig en stor hög hyfsade skivor och sätta ett pris "mellan 30 och 50 kronor och man få fråga säljaren om exakt pris". Sätt ett pris och håll dig till det, annars framstår man som rätt oseriös om man ska hålla köparen på halster om vad man vill ha för skivan. Men åter hatten av för Thomas Lundmark på Pipeline för hans engagemang för denna mässa, som är allt viktigare nu när ingen riktig affär finns i stan.

Tre låtar får representera denna mässa. Självklart Lolita Pop och "2000 år", här med dess officiella video och allt! Sen ett spår från Tant Struls platta från 1983 i form av låten "Vågar du va ensam".
Dessutom lite 70-tal med Hall & Oates och "Rich girl" från ""Bigger than both of us", här i en liveinspelning från 1977.






torsdag 24 april 2014

Uppdatering om Retrogalaxens status

Till alla som följer Retrogalaxen kan jag säga att jag är jätteledsen men Passagen har åter havererat och sidan är på nytt nere. Just nu så har jag tröttnat på Passagen som har hållit på i ett halvår att reparera sin server och inte kommer med annat än tomma ord och löften och jag håller på att leta en ny plats för hemsidan. Så håll ut, Retrogalaxen kommer att finnas i din cyberrymd snart igen, med samma adress, retrogalaxen.se!

måndag 21 april 2014

Singeltipsets Eurovision Special IV

Det börjar närma sig slutet på min melodifestivalspecial, i och med att eurovision närmar sig. Men ett mail som jag fick påminde mig om att det ju finns ett decennium vars melodifestivalbidrag jag inte dryftat ett ord om, 90-talet. Jag vet nog inte riktigt vad jag egentligen ska säga om 90-talets melodifestivaler. På den tiden så försvarade jag tävlingen med näbbar och klor från en allt mer häcklande media. I Aftonbladet så sågades 90 % av alla bidrag och det var ständiga artiklar där man genom artist efter artist som hånade tävlingen försökte få tittarsiffrorna att rasa. De få bidrag som var rockiga eller dansvänliga i stil med hitlistornas musik hyllades som klara vinnare. När dessa sen inte ens nådde top 10 i finalen så skanderade Per Bjurman högt: Lägg ner skiten! Jag, som älskade dom riktiga melodifestivallåtarna, var så stenute som det gick att bli och jag var inte glad åt utvecklingen. Ville jag höra hitlistelåtar kunde jag sätta på då nya Radio Rix eller Tracks. Kan man inte få ett undantag någon gång? Idag så står jag kvar vid min ståndpunkt vad gäller nya festivalen kontra den gamla stilen, men när jag hör bidragen i EM-finalerna från i alla fall 90-talets sista del numera så kan jag tycka att dom ändå var långt vattnigare och mer intetsägande än jag minns dom. Kunde jag ha haft så fel? Men nu ska jag inte deppa över vad som kunde ha varit utan hylla det som var, för det kom väldigt mycket bra melodifestivallåtar under 90-talet också. Jag hade då tänkt att plocka tre favoriter i vanlig ordning och bespara er dom här jättehitsen som man minns och hör titt som tätt än, Joelle Ursulls "White and black blues" eller Katrina & The Waves "Love shine a light". Två i denna trio har vunnit tävlingen och en hamnade på top 10.

Tajci - Let's go crazy (Hajde da ludojemo) (1990)
Om det finns nåt hatår bland 90-talets melodifestivalår så är det nog det första året, 1990. Tävlingen gick i Jugoslavien och precis innan hade Berlinmuren rivits vilket gav upphov till en mängd fåniga och klyschiga fredslåtar och EU-hyllningssånger som inte betydde nåt annat än förhoppning om att rida på en trendvåg upp till segern. Toto Cutogno vann med en av tävlingens kanske hemskaste vinnare någonsin, "Insieme 1990"
och för Sverige blev det fiasko med Edin-Ådahl och deras gravt underskattade "Som en vind".

Men det fanns ändå en del kul låtar förstås och min favorit var en blond och pigg jugoslaviska som sjöng om att bli lite galen. Tatjana Matejas använde artistnamnet Tajci och sjöng en glad låt som hette "Hajde da ludojemo", som dock sågades av dom flesta. Kersti Adams Ray, som kommenterade i radio, kallade henne "en 19-årig Marilyn Monroe-kopia" och att "låten började som "Satisfaction" och "Da-do-ran-ran" var bra redan på 60-talet". Självklart ignorerade jag det och gillade skarpt den glada popdängan på det helt främmande språket. Sen kan vi lämna den skriklila fodralet till klänning och det åmande så kallade framträdandet därhän. Jag blev förstås jublande lycklig när jag hittade låten på singel, tyvärr på engelska och i en svensk utgåva, men, kom igen, vi snackar en låt från Jugoslavien.
Tajci, som numera är gift och heter Tajci Cameron, flyttade till USA under kriget i Jugoslavien och skaffade sig amerikanskt pass och sjunger idag främst religiös musik i kyrkor, vilket är en intressant utveckling av en artist som från början var en ihopstöpt produkt som bara skulle vicka på höfterna.

Någon bra engelsk version har jag inte hittat, så tills vidare får ni hålla tillgodo med den kroatiska versionen från EM-finalen.


-----------------------------------------------------------
Niamh Kavanagh - In your eyes (1993)
Nimah Kavanagh var en 25-årig irländska som hade sin främsta merit som bakgrundssångerska på soundtracket till filmen "The commitments" och som nu skulle ut på sitt största musikuppdrag någonsin. I Millstreet i sitt hemland skulle hon nu göra sina landsmän som satt i lokalen stolta med en stor ballad som hette "In your eyes". Låten var en riktig melodifestivalballad och passade som hand i handsken för mig, även om den inte stack ut på nåt vis. Men det var pampig och mäktigt och jag hade inget problem att se den som vinnare. Men det hade däremot många andra som nu för första gången började skrika på att tävlingen skulle ändra regler eftersom ett engelskspråkigt land vann året innan och ett annat nu, med England som tvåa (som då hade 80-talsikonen Sonia som tävlande så det hade jag inget heller emot). Det blev ju inte bättre av att Irland vann ännu en gång året efter.

Men jag tycker ännu att "In your eyes" är en riktigt snygg och bra eurovisionvinnare som gärna förtjänas att spelas fler gånger. Däremot ska jag inte säga så mycket om det andra bidraget Niamah Kavanagh hade. Hon gjorde nämligen comeback i tävlingen 2010 med låten "It's for you", då också tävlandes för Irland, och det bidraget har jag inte hört.

Sverige då? Jo, vi skickade Arvingarna och deras "Eloise" (eller "El-och-is" som en fyndig kamrat till mig sa då), kanske deras bästa låt i karriären, vilket inte säger så mycket, och det blev en hygglig 7:e plats för den.


-----------------------------------------------------------
Secret Garden - Nocturne (1995)
1995 firade tävlingen 40 år och det firades i svensk TV med en riktigt bra hyllningsgala med Björn Kjellman och många svenska vinnare. Jan Johansen tävlade för Sverige med den segertippade klassikern "Se på mig" och lyckades riktigt bra med en tredje plats.
Men Jan Johansen var inte den enda svensken som tävlade
detta år. Många svenskar satte kaffet/champagnen/ölen/läsken i vrångstrupen när dom såg Åsa Jinder som spelade nyckelharpa för Norges bidrag, Secret Garden och den halvinstrumentala låten "Nocturne". Secret Garden bestod av festivalgiganten Rolf Lovland och Fionnuala Sherry och var specialskapt för tävlingen från början. När låten plötsligt vann tävlingen, vilket var startskottet på den invasion av folkmusik som drabbade tävlingen i några år, så blev det gigantisk skandal, inte minst i den svenska pressen: Åsa Jinder var landsförrädare! Låten borde inte ha fått ställa upp eftersom det var så lite sång i låten och halva gruppen var inte ens norsk! Lägg ner skiten! Jag minns än dom totala krigsrubrikerna som var dan efter tävlingen där folk var minst sagt förbannade. Vem har sagt att musik ska byggas utav glädje? Det ska också sägas att runt denna tid så var vi inte så glada på våra grannar i väster som vi tyckte lyckades bättre i allt, inte minst i vinteridrott och att dom nu också vann melodifestivalen, med en låt som dessutom inte hade någon text, fick droppen att rinna över. Det är märkligt hur så många har velat lägga ner melodifestivalen år efter år, men tävlingen ändå har miljonpublik jämt.
Nå, när jag såg tävlingen 1995 och hörde "Nocturne" så brydde jag mig inte alls om den. Jag tyckte låten var rätt tråkig och ryckte mest på axlarna och skakade på huvudet åt den totala överreaktion i tidningarna. Men med tiden har den växt och så småningom så insåg jag hur ENORMT vacker låten är och hittade denna något slitna, men dock, singel! Den kanske inte har ett dyft att göra i tävlingen, kanske är den till och med för bra för den, men den är oemotståndlig i sin kompostion och produktion! Och, ja, jag skäms över namnlappen i hörnet, men man var ju inte smartare än så som ung.

Secret Garden har bara släppt två plattor, men finns än och spelar med jämna mellanrum och har blivit enomrt stor i sin genre världen över så jag tror inte Rolf Lovland bryr sig nåt nämvärt om diskussionen om huruvida hans låt egentligen borde ha ställt upp eller inte.

onsdag 16 april 2014

Sandra - Mirrors

Jag lovade när jag skrev om Sandras "Into a secret land" att jag också skulle skriva om skivan som förbigick den, en skiva som jag rankar som en av dom bästa plattorna någonsin. Skivan heter "Mirrors" och kom 1986. I min ägo har den varit sen runt 1991 då jag köpte den på Fyndlagret. Försäljningsmässigt fick dock singlarna från plattan en riktigt trög start och om man ser till trackslistan så blev det bottenplaceringar på listan genom hela 1986 och ett par singlar (varav en från debuten "The long play") missade även listan. Men 1987 släpptes balladen "Loreen" som singel och den blev till sist en riktigt stor hit, vilket pushade plattan än mer.

"Mirrors" har åter förstås Michael Cretu som producent, men till skillnad mot "Into a secret land" även Armand Volker, som också gav tyska bandet Münchener Freiheit sitt karaktäristiska sound. Det är alltså två klassiska och fantastiska 80-talsproducenter i samarbete! Produktionen är alltså helt fantastisk och är både svävande och vacker, men samtidigt poppig, snygg och väldigt hitmässig. Om jag ska fortsätta att jämföra
med "Into a secret land" så är låtarna på "Mirrors" omedelbarare och mer hitmässiga. Jag tror inte det finns en enda låt som inte skulle kunna tjäna som singel och samtliga nio låtar är svävande popdanspärlor med melodier som sitter som gjuten och som är ljuvligt sjungna av en otroligt vacker och ljus sångröst!
Lyssna bara på "You'll be mine", "Two lovers tonight" och framför allt "Mirror of love", som kanske är min favorit bland plattans låtar där Sandra och Hubert Kah snyggt duetterar i refrängen. Bland singlarna så är "Hi! Hi! Hi" (en av låtarna som missade trackslistan) sorgligt bortglömd och "Midnight man" börjar lite piggt poppigt för att blomma ut i en danskaskad i refrängen. Och jag för ju inte glömma "Innocent love", som jag lyssnade på nästan oavbrutet under en period på högstadiet.

Det är mycket sällan som man ger den europeiska dansmusiken under 80-talet den uppskattning den förtjänar och det är sällan en platta i den genren finns med på någon lista över de bästa plattorna någonsin. Men jag skäms inte. Detta är en både vacker och häftig platta som jag har älskat sen första spelningen. Sandra sjunger som allra bäst och Michael Cretus produktion är helgjuten! Sandra som artist förtjänar att lyftas upp mer och uppmärksammas för hon har en fantastisk sångröst.

Tre låtar har jag valt från denna, då den är en av mina absoluta favoriter. Dels "You'll  be mine" och "Mirror of love", som bara har ljud då dessa är albumspår, och dels "Innocent love".





måndag 7 april 2014

Singeltipsets Eurovision Special III

I min vandring i melodifestivalens värld har jag nu kommit till 60-talet då dramatiska ballader var på modet i eurovisionsfinalen och detta smittade förstås också av sig på de svenska bidragen en del, men så fanns det undantag också där det skulle vara glatt och piggt. Jag hade tänkt att här presentera tre svenska vinnare från 60-talets schlagerfestival som alla tävlat i den stora europafinalen, alla i rätt olika stil. Ja, det står en del om en svensk tvåa också, men det är rätt naturligt då den ligger på samma EP som en av vinnarna.

Östen Warnerbring - Som en dröm (1967)
Detta år var det ingen ordning på deltagarna i tävlingen. Vissa artister, Östen Warnerbring, Towa Carson och Ann-Louise Hansson, sjöng två låtar och dom andra sjöng en låt var. Jag gissar att det hade blivit ramaskri om samma gjorts idag. Östen Warnerbring var ett stort namn inom svensk musik då och hans båda låtar hamnade överst i toppen. Den här EPn som jag har innehåller tursamt nog båda dom låtarna, samt också en svensk version av det italienska bidraget "Non pensare a me". Den här skivversionen är alltså utgiven långt efter tävlingen.
Östens andra bidrag, "En vals fan", är riktigt intressant eftersom den är skriven av i detta sammanhang överraskande duon Hasse & Tage, som från början ville att låten skulle göras i duett mellan Östen och Margaretha Krook. Men SVT hade makt redan då på vilka som skulle få vara med och satte sig emot idén.
Jag måste medge att låten är riktigt bra som låt, men är egentligen för mycket jazz för att platsa i denna tävling. Troligen tyckte juryn det också och skickade iväg den mollaktiga balladen "Som en dröm istället" till Wien istället. Men visst är "Som en dröm" en riktigt vacker schlagerballad med både stämning, stråkar och mäktig produktion. Ett klassiskt schlagerörhänge från 60-talet som är både stort och avkopplande.
I Wien gick det dock så där bra och Östen hamnade på delad 8:e plats efter barfota-Sandy Shaw.



-----------------------------------------------------------
Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek, banne mej (1968)
Danderyd-sångaren Claes-Göran Hederström hade gjort sin TV-debut knappt ett år innan och var väldigt grön i branschen när Peter Himmelstrand skrev denna nu klassiska dänga med sin text hur kärleken kan för ändra en människas karaktär. Någonstans gillar jag texten just för att den i sitt berättande är så tidstypisk och lite kultig. Jag gillar framför allt:
"I går kväll gick jag med dej på en snyftare
Fast jag ville gå på pang-pang
Och se’n satt jag och hörde på en stråkkvartett
Jag som bara gillar dang-dang"

"Opposites attract" kan man verkligen säga. Dessutom är väl "dang-dang" ett ganska intressant och ovanligt ord i svensk populärmusik.
Låten har med åren blivit en klassiker som med råge överlevt tävlingen och introt på låten är numera legendariskt. På den tiden var låten rätt vågad i tävlingen eftersom den var mer poppig än de andra vinnarna och på Svensktoppen åkte upp i toppen direkt och snabbt ut igen efter bara någon månad.
I eurovisionsfinalen så hamnade den på en hygglig femte plats efter segrande Spanien.
Claes-Göran hade några mindre hits till, men klassas nästan som en "One-hit-wonder" idag, men sjunger ännu låten då och då.


-----------------------------------------------------------
Tommy Körberg - Judy min vän/Dear Mr Jones (1969)
Tävlingen höll 1969 aldrig på att bli av eftersom man in i det sista ville bojkotta eurovisionsfinalen i Spanien på grund av General Francos diktatur. Men till sist så blev det ändå av och ett starkt startfält stälde upp. Lite intressant var att tvåan i tävlingen, Jan Malmsjös "Hej clown" hade kunnat få en annan sångare om den hade vunnit, eftersom Malmsjö redan tidigt annonserat att han inte hade tid med finalen i Madrid.
"Judy min vän" är en låt som jag alltid gillat, just för att den är enormt snygg i sin produktion, text och melodi, samt att Tommy Körberg sjunger den otroligt snyggt! Orkesterarrangemanget av Lars Samuelsson är riktigt häftigt. Därför är det lite kul att presentera inte bara den svenska versionen, utan också den engelska version "Dear Mr Jones". Självklart hittar ni videor med båda versionerna nedanför!
Tommy hamnde oförtjänt långt ner i eurovisionsfinalen, på delad niondeplats, en bra bit från det kaos som var i toppen med hela fyra vinnare samtidigt. Därefter var Körberg inte med i tävlingen förrän 1987 och "Stad i ljus".



torsdag 3 april 2014

Sandra - Into a secret land

När jag var tonåring hade jag en artist som stod ut från alla andra och den här gången pratar jag inte om Depeche Mode. Det var en sångerska som jag lyssnade på om och om och om och om igen. Jag kan inte svara på hur mycket hennes fagra utseende påverkade mig, det är möjligt att om hon varit tämligen ful så hade jag kanske tänkt annorlunda. Vadå, man var ju inte mer än manlig tonåring. Nu var hon inte ful utan en gudomligt vacker kvinna, Sandra, då Lauer, idag Cretu. Men nu, 2014, är det inte hennes yttre vi ska tala om utan hennes musik, för trots allt så älskade jag också hennes musik enormt mycket och gör så än. Fast när hon kom med "Maria Magdalena" så var jag så där engagerad. Visst, hennes två genombrottshits gillade jag, varken mer eller mindre, men entusiasmen dalade till runt våren 1988 då jag hörde hennes låt "Innocent love" och insåg hur otroligt skön den var i sin ljudbild! Och vilken underbar sångröst! Hennes version av "Everlasting love" vevades om och om igen på MTV. Sen bar det av ner till Thylins Skivaffär på Storgatan och köpa hennes samlingsplatta "Ten on one", som jag spelade cirka en miljon gånger bara under 80-talet. Jag var ett Sandra-fan av enormt stora mått!

Nu hade det varit lätt att skriva om den platta som jag utnämnde till en av mina favoritplattor någonsin, "Mirrors", vilket jag ska någon dag också (en försmak finns ju bakom länken i menyraden om bästa plattorna någonsin). Men den är köpt i något nyare tid. Den skiva jag tänker skriva om har jag mer nostalgi till, i och med att den är köpt ny när den var någorlunda aktuell.
I oktober 1988 kom en vacker och svävande låt som hette "Secret land" som jag självklart lyssnade på ofta och till det kom ett par singlar till och hösten 1989 kunde jag inte hålla mig. Jag hade flyttat till Sundsvall centrum precis då och kunde lätt slinka in efter skolan och köpa hennes årsgamla platta "Into a secret land". Ännu en platta som vevades hemma på repeat så ofta jag kunde. Nu ska jag inte bara till skriva Sandra och hennes röst. Det finns en faktor till som är väldigt viktig för Sandras musik och det är Michael Cretu, en av
80-talets kanske mest underskattade producenter. Han har producerat discohits inte bara åt henne utan även åt sig själv (minns ni "Samurai"?), Moti Special (minns ni eurohiten "Cold days, hot nights"?) och Peter Schilling (minns ni "A different story"?) samt andra mindre kända artister. Ja, också Enigma då förstås, men det är längre fram i historien. Michael Cretus discoproduktioner är svävande, kraftfulla och enormt snygga! Jag törs sticka ut hakan och säga att för mig är det väldigt få från 80-talet som överträffar Cretu i produktiv skicklighet!
Sen får man inte heller glömma den sångpartner som Sandra ofta har i refrängerna på sina låtar, som kryddar låtarna riktigt bra, Hubert Kah, som Cretu också försökte producera till en egen karriär, vilket dock inte riktigt lyckades.

"Into a secret land" skiljer sig lite från debuten "The long play" och "Mirrors" i och med att den är mer spacad och svävande disco än den kanske mer popdiscoinriktade föregångaren. Varför "Into a secret land" hamnade efter "Mirrors" i listan över dom bästa plattorna någonsin kan man ju fundera på, för egentligen är den här i paritet med föregångaren, men "Into a secret land" har inte samma slagkraftiga hitmelodier som "Mirrors". Men det är ändå så enormt vacker discomusik det här. Av singlarna är den egentliga första singeln "Heaven can wait" kanske en av 80-talets mest oförtjänt bortglömda hits! Den kom under sommaren 1988, då Tracks låg i vila och den mer partajiga Sommartoppen har aldrig varit Sandras område och den testades inte ens där, varvid låten förblev bortglömd här uppe. Men likväl är den ett 80-talistiskt mästerverk där Sandras ljuva röst och Cretus svävande ljudbild kombinerar varandra fantastiskt.
Låten "Crazy Juliet" ska också nämnas som en höjdarlåt liksom "Celebrate your life". Också självklart den pigga och glada singeln "We'll be together" där Kah och Sandra samarbetar otroligt snyggt med sina röster! Lyssna också på den vackra balladen "Just like diamonds".
"Into a secret land" är vacker disco som aldrig är tråkig utan både spännande, smekande och dansant på samma gång.

Sandra gör fortfarande musik, ömsom solo och ömsom som Enigma, även om musiken inte säljer i samma upplaga som förr i tiden, men Michael Cretu proddar fortfarande, Hubert Kah körar fortfarande och Sandras röst är fortfarande lika ljuvlig. Lyssna på till exempel hennes mer nya låtar som "Stay in touch" och "Infinite kiss". 
Sandra är så otroligt mycket mer än bara "Maria Magdalena" och kanske "In the heat of the night". Under 80-talet så var Sandra och Michael Cretu drömskt svävande dansmusik som i alla fall jag hade enormt svårt att lägga i från mig och som hade sin egen stil som man vågade hålla fast vid och ändå utveckla med tiden.

Jag har valt hela tre låtar från denna platta, dels singeln "Heaven can wait" i ett försök att höja låtens status även här i Sverige, dels album spåret "Crazy Juliet" (som därför då inte har någon video) och då singeln "We'll be together".





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...