expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 22 mars 2014

The Singers Unlimited - The Singers Unlimited with Rob McConnell and the Boss Brass

När jag började lyssna på jazz i min ofrälsta ungdom var vokaljazz något helt otänkbart. Jag ville ha svänget med orkestern utan någon stel sångerska som störde. Tänk då vad jag tyckte om en hel vokalgrupp. Men man växer och får nya synvinklar och snart så gillade jag sång inom jazz väldigt mycket. Genom min kompis som lärde mig lyssna på jazz så kom jag i kontakt med denna amerikanska sånggrupp, The Singers Unlimited och kanske främst denna platta. Så snart gick jag till skivaffärernas guldgruva på 90-talet, Förlorade Favoriter och köpte ett exemplar av den och har sen dess kopplat av många stunder med den.

The Singers Unlimited, bestående av Gene Puerling, Len Dresslar, Don Shelton och Bonnie Herman, bildades först för att göra reklamlåtar, men snart bar det in i skivstudion för att spela in skivor också. Oscar Peterson övertalade dom att spela in på tyska skivbolaget MPS, där han gav ut plattor sen en tid tillbaka. Dom gjorde även skivor med pianolegendens trio.
Om man jämför The Singers Unlimited med ett band som Manhattan Transfer så föredrar jag dom förstnämnda eftersom dom, i alla fall på den här skivan, är mer renodlad jazz och känns smidigare i sitt framförande.

Denna platta, "The Singers Unlimited with Rob McConnell and the Boss Brass", är då utgiven på detta tyska bolag 1978 och innehåller egna versioner av klassiska jazzlåtar. Kanadensiske trumbonisten Rob McConnell och hans jazzgrupp Boss Brass tillhörde sitt lands populäraste, men jag ska väl inte säga att dom är några unikum till musiker och det bästa band jag hört, men dom fungerar OK. Däremot sjunger bandet oerhört bra ihop och arrangemanget av Puerling är enormt bra och avslappnande! Deras version av Johnny Mercers "Laura" är riktigt bra och "You are my sunshine" svänger riktigt bra. Sen vänder man på sidan och lutar sig tillbaka till tonerna av "A beautiful friendship" och "It might as well be spring". Plattan både smeker och lugnar samtidigt som den också svänger väldigt skönt, tack vare dom vokala insatserna av The Singers Unlimited och Gene Puerlings arrangemang. Då kan man ha överseende med en sådär orkester. 

Flera av medlemmarna i sånggruppen, bland annat Puerling och Dresslar,  är döda idag då dom hade varit med i branschen väldigt länge och var rätt åldersdigna redan när bandet bildades . Men 15 plattor spelade The Singers Unlimited in mellan 1971 och 1982 och visade hur skönt jazz kan låta när man sjunger flera olika stämmor på en och samma gång!

Den inledande och svängiga "Tangerine" och den sköna "It might as well be spring" blir mina två val från denna platta!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...