Breathe - All that jazz

Ibland kan åsikten om ett band vända väldigt hastigt. När engelska gruppen Breathe kom 1988 och fick en plötslig hit med balladen "Hands to heaven" så rynkade först jag på näsan och var helt likgiltig. En seg och såsig ballad utan en vettig refräng. Hur kunde det bli en hit??? Nästa hitlåt "How can i fall?" var något roligare, men inte så att jag dansade av lycka. Men ju mer jag lyssnade in mig på den låten ju mer började jag inse att den nog inte var så dum i alla fall. Sen kom ett par singlar till som jag hörde på Tracks, "Don't tell me lies", som jag gillade skarpt och nästa singel "Jonah", som jag gillade lika mycket. Därefter bar det ner till Thylins skivaffär ungefär runt 1990 (som synes så sprang jag sällan ner och köpte mina skivor i raketfart utan jag reagerade lite långsamt) för att köpa bandets debutplatta "All that jazz". När jag hört klart på skivan på min skivspelare så fick jag inse att det inte var nåt större fel på det här bandet. En skiva som gav mig långt mer än jag tänkt från början!

Gruppen Breathe ska jag kanske inte lyfta till skyarna som något enormt stort inom 80-talets musikvärld. Egentligen var det ett popband i mängden som inte stack ut nåt nämvärd, men som ändå fick två stora hits i Sverige och USA (och frågar man engelsmännen så är bandet ett one-hit-wonder, eftersom "How can i fall?" floppade där). Gruppen bestod av ett antal barndomskamrater som gick i skola ihop i Hampshire. Dom var fyra i bandet när dom startade Breathe, men en medlem hoppade av precis innan genombrottet och man är känd som en trio, Ian Spice, Marcus Lillington och sångaren David Glasper.

"All that jazz" är ingen platta som är banbrytande direkt utan en väldigt bra och skön popplatta, varken mer eller mindre. "Hands to heaven" lärde jag mig snart att gilla och det är där bandets styrka ligger, vackra, avslappnande och välproducerade ballader som hitsinglarna. David Glasper har en riktigt bra röst med vibrato som passar till sköna ballader. Ett par singlar till släpptes från plattan, som passerade helt obemärkt förbi i alla länder, båda lugnare låtar, "Any trick" och "All this i should have known", som är också riktigt snygga och värda att avlyssna.
Men även om bandet kan ses som lite färglösa i sina snabbare stunder så ska man inte underskatta eller undvika deras snabbare låtar som också är snyggt gjorda. "Don't tell me lies" är den klart bästa av dessa och är klart underskattad och borde ha blivit en mycket större hit. Den mer funkiga "Jonah" är också en svängig sak som glömdes bort allt för mycket. Lyssna också på "Liberties of love" som är ett riktigt snyggt albumspår.

Breathes karriär blev kortvarig. Om "All that jazz" sålde guld i USA och silver i England så var det värre med nästa platta "Peace of mind" från 1990 som totalfloppade. Skivbolaget A & M släppte bandet med rekordfart och utan skivkontrakt upplöstes bandet. Några återföreningar av bandet har jag inte hittat och en av medlemmarna, Ian Spice, avled 2000. Däremot ska Glasper vara på väg med eget på platta snart efter flera år i Thailand. Jag har inte "Peace of mind" i min ägo så jag har inte bildat mig någon uppfattning om varför bandet föll i glömska så fort, men det är synd att "All that jazz" glömts bort för det är en riktigt bra platta som är snygg och välgjord på alla sätt. Med en musikalisk stil som stack ut lite mer så kanske bandet hade kunnat blivit större än det blev för medlemmarna har talangen och David Glasper har definitivt sångrösten.

Två låtar från plattan blir det, dels singeln "How can i fall?" och dels den bortglömda hiten "Jonah".