fredag 31 januari 2014

Bad Boys Blue - Pretty young girl

Jag kände för att slänga upp en gammal tracksklassiker från mitt favoritår, 1985! Detta är ett band jag säkerligen kommer att återkomma till och skriva om en fullängdsplatta med, men till dess då så kommer här en goding med tyska Bad Boys Blue, bandet som haft många sättningar genom åren, men den klassiska som alla vi 80-talsvänner minns är förstås den första, sångaren Trevor Taylor, Andrew Thomas och Jon McInerney. Bad Boys Blue har i efterhand blivit ihågkomna för två saker, beroende på om man gillar 80-talet eller bara tittar snett på det. 80-talsälskare, med inriktning på italodisco, ser förstås Bad Boys Blue som några av 80-talseurodiscons ikoner, medan 80-talets kritiker, främst media, ser dom som Modern Talking-kopior. Trots allt så omgav sig Bad Boys dessa första år med ett eget "Systems In Blue" som sjöng falsett i refrängen.

Dom flesta säger nog "You're a woman" när dom säger Bad Boys Blue och jag tycker också att det är en fantastisk bra låt som ger många barndomsminnen. Men jag har alltid tyckt uppföljarsingeln var ännu skönare på något vis. Den hette "Pretty young girl" och kom i oktober 1985. Jag hörde den första gången när den testades i Tracks och inspelningsknappen på bandspelaren åkte ner direkt vid första tonen. Produktionen är fantastisk och skön med härligt pumpande synthtrummor från 80-talet. Framför allt gillar jag den drivande trumman i början av låten som verkligen bygger upp till nåt häftigt i låtväg.
Sen kan man i och för sig diskutera texten. Herre jösses! Sångaren Trevor Taylor var vid tiden för låten 27 år och här går han och drägglar och sjunger:
"Can't hide my feelings
You're my girl and you're sixteen"
Jag tvivlar att man skulle kunna släppa en sån text på platta idag, men i forntiden var det helt OK att sjunga "Happy birthday sweet sixteen" och annat.
Men text eller inte, låten i sig är ett lysande mästerverk i eurodiscogenren och jag har ett riktigt skönt minne till den. 1987 var vår skola på klassutflykt till Hassela, med skidåkning och bad. Jag, som en av få, åkte längdskidor och kom tillbaka till slalombacken till eftermiddagen och det var enormt vackert. En härlig och fin vinterdag där solen sken i snön så det gnistrade, skidliftarna smattrade och folk som forsade ner på slalomskidor for förbi, och i skidhusets högtalare pumpades "Pretty young girl" ut. Plötsligt kändes vintern så helt rätt och härlig!

torsdag 23 januari 2014

Bad Manners - Forging ahead

I England under det tidiga 80-talet så rådde en total skafeber där band som The Specials och Madness skördade stora framgångar på listorna med skamusik, och en hel del nådde även Sverige. Det bildades även svenska skaband som influerades av denna engelska våg, även om dessa inte sålde så jättemycket. Bandet T-Shirts, till exempel, spelades rätt mycket i Poporama på den tiden. Nu ska jag inte hålla något hyllningstal till skamusiken för den musikstilen lämnar mig rätt oberörd normalt. Det är inget jag hatar utan kan acceptera att lyssna på det någon gång, men det är inte heller nåt jag rådiggar eftersom jag kan tycka att det blir enformigt i längden. Förutom ett band i denna genre som vuxit till ett band jag verkligen gillar, Bad Manners, för att dom blandar lika mycket humor i sin musik som spelglädje och skönt gung. Det händer alltid saker när Bad Manners spelar och man blir glad och sprittande lycklig av att höra dom.
Bad Manners är egentligen lika stort som ett storband, men det är en man som är ansikte för bandet, den storväxte och flintskallige Buster Bloodvessel, som är en av dom skönaste artisterna i engelsk pophistoria. Det finns nog inga gränser för denne mans spelglädje och galenskaper när han är på scenen, även om han så inte sjunger en ton i låten. Bandet bildades redan 1976, men deras första platta kom först 1980 och sen dess har det blivit nio till genom åren.

Den jag har valt är kanske inte ett självklart val, "Forging ahead" från 1982, vilket inte är någon av deras mest storsäljande, men definitivt en av deras bästa. Bad Manners spelar lika mycket originallåtar som sköna coverversioner i skatempo av kända låtar och är inte heller rädd att ta en låt som är väldigt långt från deras normala musik. Det märktes absolut när deras mest kända låt från 1981 kom, en version av "Can Can" från Jacques Offenbachs "Orfeus i underjorden" och även här korsar dom gränsen rätt mycket. En av mina
absoluta favoritlåtar med bandet och på denna platta är deras galna version av filmlåten "Exodus". Den är underbart skönt gungande och med kultrolig stämsång av bandet på slutet. Jag spelade in den låten på band från radio redan 1982 i en riktigt usel kassettkopia där jag, då 7 år gammal, inte hade en aning om hur man spelade in. Jag tog helt enkelt en radio och en bandspelare och satte bandspelaren in till högtalaren och spelade in. Kvaliteten blev därefter och jag hittade "Exodus" och plattan först 25 år senare på den skivaffär som nyligen gick i graven här i Sundsvall, Harvest Records.
Plattan är både gungande och svängig, för flera låtar på plattan är också sköna poplåtar med härligt blås och bra sång av Bloodvessel. Tonen sätts redan vid första låten "Salad bar" som är helt oförutsägbar och häftig! Ett par av bandets mer kända låtar finns också här, låten "Samson and Delilah" och deras roliga version av 60-talslåten "My girl lollipop" (jo, "My BOY lollipop" hette den när Millie Small fick en tämligen uttjatad monsterhit med den). Man kan inte heller låta bli att gilla "Rose of Italy" med operasång, eller snarare försök till operasång, av Bloodvessel. Låten "Falling out of love" är också en höjdarlåt med skön melodi och produktion!
"Forging ahead" innehåller både normala låtar som man njutande sitter och gungar med i hela tiden och låtar som plötsligt bryter mönstret och blir helt oförutsägbara och roliga!

Bandets spelar fortfarande live och Buster Bloodvessel, numera 55 år, är lika skön och galen på scenen. Man drev också i några år även en egen skafestival kallad "Bad fest". Tyvärr så nämns och spelas bandet allt för sällan utanför det brittiska öriket numera, kanske för att man inte är tillräckligt mainstream och smälter inte in i den numera strömlinjeformade och megakommersiella musikvärlden. Man stod, och står, för en spelglädje och proffsighet som få kan visa upp idag där man snyggt kombinerade humor och ljuv musik i en ljuv förening.

Det blir tre låtar här, men bara två är från denna platta. Videon till singeln "My girl lollipop" blir det samt deras underbara tolkning av "Exodus". Men som en bonus blir det också ett av dom skönaste Bad Manners-klippen jag sett. Detta är "Can Can" från ett framträdande i tysk TV 1981 där bandet verkligen utstrålar glädje och galenskap! Titta och njut!





fredag 17 januari 2014

Retrogalaxen är tillbaka igen!

Nu kan jag meddela att Retrogalaxen till sist fungerar igen! Efter att ha varit nere sen 28 november så verkar Passagen nu till sist fått kontroll på sina servrar och er guide till 80-talet är tillbaka i cyberrymden. Jag ska så småningom göra en koll så att alla sidor finns med och göra en uppdatering snarast! Men i sin helhet så är sidan nu uppe och förhoppningsvis ska den fortsätta vara så framöver! Går ni in på sidan och ser en sida som inte ni kommer in på så vore jag tacksam om ni mailade mig på mailadressen som ni hittar under "Kontakt" ovan så jag kan ordna det.

tisdag 14 januari 2014

Singeltipset Deluxe II

I maj förra året så introducerade jag ett nytt inslag här i Skivguiden, Singeltipset Deluxe, där jag presenterade ett antal singlar jag köpt för ca 1 krona på loppis på ren chansning och där väldigt få, inte ens jag, vet vilka bandet eller artisten är och där affären satt ut skivorna som en allra sista utpost innan soptippen väntar. Bland dessa kan man ju faktiskt hitta mycket ny bra musik som man aldrig hört talas om, men som man gärna hör mera av, vilket jag alltså har gjort! Jag tänkte göra en andra del i denna serie nu. I texten då blev det mycket fokus på soul och disco och i denna andra deluxe-samling blir det mer engelsk pop, synth och new wave av modellen 80-tal. Åren när jag köpt dessa skivor har olika spännvid där den äldsta är så gammal som 1992 och den yngsta ca 5 år gammal. Även här har jag lyckats hitta alla låtarna på Youtube.

Waterfront - Nature of love (1988): Phil Cilia och Chris Duffy var Cardiff-duon Waterfront som fick en hyggligt stor hit i USA med låten innan denna, "Cry". Men här i Sverige var det nobben hos skivköparna, vilket kanske kan bero på att bandet inte var så originell i sin musik. Gillar man som jag Climie Fisher och Johnny Hates Jazz mjuka och sofistikerade pop så gillar man garanterat detta för det är ungefär samma stil. Som sagt, därmed inte sagt att det är dåligt, "Nature of love" är en mjuk poppärla som gick in i örat direkt hos mig och stannade där. Bandet gjorde bara en platta innan Duffy försökte sig på en solokarriär som floppade. Man släppte dock en ny platta 2011, men är numera ett countryinspirerat band.


Doppelganger - Communication breakdown (1985): På skivomslaget och på Discogs står det att Doppelganger består av Randy Fredrix och Philippe Saisse. Var dom kommer ifrån har jag ingen aning om, men låten är inspelad i New York så jag antar att vi lämnar England ett tag. Ungefär så mycket information finns om denna singel, som jag köpte 1992 när skivaffären Förlorade Favoriter här i stan hade superrea och en kompis i gymnasiet rådde mig att tokköpa och chansa när det nu var så billigt. Sen dess har jag inte sett nåt eller fått nån info om något annat med Doppelganger. Men låten är en riktigt bra dansant synthkaskad från 80-talets mitt med lätt förvrängda sångröster och spännande produktion! Kanske inte den mest igenkänliga melodin, men det är svårt att sitta still.


Book Of Love - I touch roses (1986): Vi stannar kvar i USA, som på 80-talet inte var världskända för sin synthpop så därför blir jag alltid lite lycklig när jag hittar new wave och synth från 80-talet därifrån. Book Of Love är ett band från Philadelphia bestående av tre tjejer och en kille. Sångerskan heter Susan Ottaviano och hon har väl inte världens bästa sångröst, men "I touch roses" är ändå en snygg och lugn poppig synthlåt med en riktigt snygg produktion, som jag gillade direkt när jag hörde den. Annars har Book Of Love en massa top 10-platser på den amerikanska danslistan under 80-talet, medan man däremot inte lyckades lika bra på Billboard Hot 100. Men man spelade i alla fall som förband till Depeche Mode under deras turnéer 1985-86.


Mobiles - Amour amour (1982): Detta engelska band var väldigt kortlivat, trots att man lyckades med en singel i hemlandet som blev stor, låten innan denna, "Drowning in Berlin", och trots att man var helt rätt i tiden för synthband, vad gäller mode och stil, i alla fall om man ser på singelomslaget. Sångerskan i Mobiles heter Anna Maria och jobbar idag i hälsobranschen. Den här låten har en skön melodi som vandrar iväg åt olika spännande håll och en produktion som är riktigt snygg. Låten är ett stycke bortglömt bevis på hur bra 80-talets engelska new wave-våg var! Mobiles släppte ett album efter detta innan man försvann. Det släpptes dock ett sorts samlingsalbum 2006 med intervjuer av bandet.


Person To Person - Love on the rebound (1985): Visst är det helt fantastiskt när man köper en helt okänd singel på vinst och förlust, helt ovetande om vad det är, och det visar sig att det är en riktig kanonlåt på den. Det hände mig i det här fallet för ca 10 år sen då jag på en loppis köpte denna singel med engelska Person To Person. Bandet har en enda medlem som är någorlunda känd, David Palmer, före detta trummis i ABC. Däremot är låten mixad av John Hudson som mixat låtar åt både A-ha, Ultravox och Visage. Den här låten är en skön poplåt av modellen engelsk från 80-talets mitt, med ett gungande och svängigt popsound med lite synth i kanterna. Jag gillar melodin och refrängen starkt och sångeren Pete Eason har en skön popröst. Till min stora glädje lyckades jag hitta ett helt album med bandet flera år senare, också det riktigt bra. Men någon succé blev det inte utan bandet har ingen hört av sen dess och Palmer var snart tillbaka i ABC. Jag ska säga att låten på klippet inte har den bästa kvaliteten kanske, men jag kan inte undanhålla er denna poppärla!

lördag 11 januari 2014

Senaste nytt om Retrogalaxen

För alla besökare av Retrogalaxen så kan jag meddela att enligt Passagen så håller dom på att återskapa alla hemsidor och har fått igång vissa men har mycket kvar. När Retrogalaxen beräknas komma igång igen är ännu skrivet i stjärnorna. Någon kanske undrar varför jag inte byter webhotell, men Google är dessutom tyvärr luslångsamma och urusla på att rensa gamla länkar på sökmotorn vilket skulle innebära mer problem att hitta sidan bland alla döda länkar. Milt uttryckt så känner jag mig lite bakbunden av både sökmotorer och webhotell.

Så håll ut alla Retrogalax-vänner. Sidan är inte död och den kommer att komma tillbaka, men när beror just nu på Passagen!

fredag 10 januari 2014

Breathe - All that jazz

Ibland kan åsikten om ett band vända väldigt hastigt. När engelska gruppen Breathe kom 1988 och fick en plötslig hit med balladen "Hands to heaven" så rynkade först jag på näsan och var helt likgiltig. En seg och såsig ballad utan en vettig refräng. Hur kunde det bli en hit??? Nästa hitlåt "How can i fall?" var något roligare, men inte så att jag dansade av lycka. Men ju mer jag lyssnade in mig på den låten ju mer började jag inse att den nog inte var så dum i alla fall. Sen kom ett par singlar till som jag hörde på Tracks, "Don't tell me lies", som jag gillade skarpt och nästa singel "Jonah", som jag gillade lika mycket. Därefter bar det ner till Thylins skivaffär ungefär runt 1990 (som synes så sprang jag sällan ner och köpte mina skivor i raketfart utan jag reagerade lite långsamt) för att köpa bandets debutplatta "All that jazz". När jag hört klart på skivan på min skivspelare så fick jag inse att det inte var nåt större fel på det här bandet. En skiva som gav mig långt mer än jag tänkt från början!

Gruppen Breathe ska jag kanske inte lyfta till skyarna som något enormt stort inom 80-talets musikvärld. Egentligen var det ett popband i mängden som inte stack ut nåt nämvärd, men som ändå fick två stora hits i Sverige och USA (och frågar man engelsmännen så är bandet ett one-hit-wonder, eftersom "How can i fall?" floppade där). Gruppen bestod av ett antal barndomskamrater som gick i skola ihop i Hampshire. Dom var fyra i bandet när dom startade Breathe, men en medlem hoppade av precis innan genombrottet och man är känd som en trio, Ian Spice, Marcus Lillington och sångaren David Glasper.

"All that jazz" är ingen platta som är banbrytande direkt utan en väldigt bra och skön popplatta, varken mer eller mindre. "Hands to heaven" lärde jag mig snart att gilla och det är där bandets styrka ligger, vackra, avslappnande och välproducerade ballader som hitsinglarna. David Glasper har en riktigt bra röst med vibrato som passar till sköna ballader. Ett par singlar till släpptes från plattan, som passerade helt obemärkt förbi i alla länder, båda lugnare låtar, "Any trick" och "All this i should have known", som är också riktigt snygga och värda att avlyssna.
Men även om bandet kan ses som lite färglösa i sina snabbare stunder så ska man inte underskatta eller undvika deras snabbare låtar som också är snyggt gjorda. "Don't tell me lies" är den klart bästa av dessa och är klart underskattad och borde ha blivit en mycket större hit. Den mer funkiga "Jonah" är också en svängig sak som glömdes bort allt för mycket. Lyssna också på "Liberties of love" som är ett riktigt snyggt albumspår.

Breathes karriär blev kortvarig. Om "All that jazz" sålde guld i USA och silver i England så var det värre med nästa platta "Peace of mind" från 1990 som totalfloppade. Skivbolaget A & M släppte bandet med rekordfart och utan skivkontrakt upplöstes bandet. Några återföreningar av bandet har jag inte hittat och en av medlemmarna, Ian Spice, avled 2000. Däremot ska Glasper vara på väg med eget på platta snart efter flera år i Thailand. Jag har inte "Peace of mind" i min ägo så jag har inte bildat mig någon uppfattning om varför bandet föll i glömska så fort, men det är synd att "All that jazz" glömts bort för det är en riktigt bra platta som är snygg och välgjord på alla sätt. Med en musikalisk stil som stack ut lite mer så kanske bandet hade kunnat blivit större än det blev för medlemmarna har talangen och David Glasper har definitivt sångrösten.

Två låtar från plattan blir det, dels singeln "How can i fall?" och dels den bortglömda hiten "Jonah".



söndag 5 januari 2014

Charlie Ventura Sextet - Tea for two/Ghost of a chance

Årets första skiva går i jazzens tecken. Jag fortsätter botanisera i jazzmusiker som nämns eller spelas allt för sällan och nu har turen kommit till tenorsaxofonisten Charlie Ventura. Ventura är en av dom musikerna som främst är känd som bopmusiker, men inte heller var främmande för swingen. Venturas musik är oftast laid back, snygg och vacker och hans stil är inte alls långt ifrån Coleman Hawkins, med samma sträva saxofonljud. Han har till och med av vissa kritiker setts som just en Hawkins-klon. Men hans musik lever dock sitt eget liv och är allt för bortglömd idag. Jag upptäckte Ventura första gången när jag köpte en EP med honom för väldigt många år sen och tyckte att det var riktigt bra. Sen dess har det blivit några EPs till samt denna 78-varvsskiva, i detta fall utgiven på Parlophones fantastiska Rhythm-style serie.

På tal om bortglömda musiker, någon gång hoppas jag kunna skriva mer om trumpetaren Howard McGhee, som också är en bopmusiker som få noterar idag. Tillsammans skapar dom skön jazz på denna skiva och dom två spår som finns här, "Ghost of a chance" och "Tea for two". I kompet finns Arnold Ross, piano, Dave Barbour, gitarr, Artie Shapiro, bas och Nick Fatool, trummor. Låtarna är från 1945, även om det står 1949 på skivetiketten. Det är alltså en nyutgåva.

Just denna skiva är främst swingbetonad, men med en del av den nya jazzen i kanterna. "Tea for two" inleder med ett snyggt samspel mellan McGhee och

Ventura innan trumpeten tar över. Kompet är lätt och skönt och Dave Barbour spelar bra gitarr här. Ventura får här spela lite i bakgrunden och tar över först mot slutet. En lättsam och ösig liten låt som sitter skönt!Ventura får revanschera sig rejält och höras mer på "Ghost of a chance", som är en otroligt skön och avkopplande ballad med Ventura spelandes ett långt och skönt solo.Detta är 40-talsjazz av mjukaste och skönaste märke med riktigt snyggt samspel mellan McGhee och Ventura som inramar dom snygga soloinsatserna däremellan.

Charlie Ventura har blivit främst förknippad med 78-varvsepoken eftersom han spelade in allt mindre på platta från 50-talet när LP-skivan tog över. Det är kanske därför som han blivit bortglömd för den senare jazzgenerationen. Ventura dog 1992, 75 år gammal.

Båda låtarna är upphittade och självklart blir det då både "Tea for two" och "Ghost of a chance"!




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...