onsdag 31 december 2014

Dom bästa skivfynden 2014!

Tiden flyger! Det är redan nyår igen och dags att titta tillbaka på det gamla och förbereda för det nya. 2014 har varit ett OK skivår, varken mer eller mindre. En del kanon fynd har gjorts, även om det funnits ännu bättre år. Ser man på var jag har köpt så har det varit ett gigantiskt uppsving av 70-talsplattor, en genre som jag i slutet av förra året bestämde mig för att börja samla på. Jazzen har gått lite uppåt, vilket är positivt, medan 80-talsskivor har varit årets stora besvikelse. 80-talssinglar har jag hittat mycket, men fullängdsskivor har det varit dåligt med! CD-skivor har växt en hel del under framför allt slutet av året, då det varit dåligt med bra LP-skivor på second hand-skivor i över huvudtaget.

Jag har dock gjort ett top 10 av dom bästa skivfynden 2014! Dom skivor som varit dom bästa och mest speciell under året och självklart är det second hand vi talar om och inte nya släppta skivor. Denna top 10 hade jag tänkt bjuda på och förhoppningsvis kan ni hitta en del nya bekantskaper inför 2015 här!

10) 10CC - Bloody tourists (LP): Den här skivan kan ni läsa om i en separat artikel, men den är likväl en av dom bästa fynden. Jag hade innan inte brytt mig så mycket om 10CC, mer än att jag tyckte "I'm not in love" var en bra låt. Men när jag köpt den här skivan smälte jag direkt för den avkopplande musiken och ljudbilden, kombinerat med dom totalt oförutsägbara låtarna som man inte visste vart dom skulle ta vägen. En stark rekommendation för denna platta och mer 10CC under 2015!


9) Robyn & Röyksopp - Do it again (EP): Jag fick ett presentkort när jag fyllde 40 år i år och kunde glatt gå på Åhléns och köpa en skiva jag velat ha hela året, nämligen EPn med Robyn och dom norska röksvamparna, Röyksopp. En fantastisk platta, fylld med avslappnande synthljudmattor, vackra experimentella melodier och Robyns fantastiska sång! Titelspåret är helt klart årets låt, men en låt som "Every little thing" är också riktigt bra! Efter snart 20 år är Robyn fortfarande starkare än någonsin och kommande plattan blir verkligen något att hoppas på inför det nya året!

8) New Musik - From A to B/Anywhere (LP): Två plattor från samma artist och samma köptillfälle, min resa till Stockholm i år. Den ena är köpt på Atlas CD-börs på St Eriksgatan och den andra på Mosebacke Records. Jag hade varit intresserad av New Musik ett tag och velat utforska dom mer, men inte riktigt tagit mod till mig. I år så tog jag chansen och jag är så lycklig för det. New Musik är lysande new wave-synth som både är skön och tillbakalutande och fräsch och oförutsägbar. "Anywhere" kanske är lite starkare, men båda plattorna är strålande bevis på lysande 80-talssynth som överraskar!

7) Rufus & Chaka Khan - Masterjam (LP): Dom senaste skivmässorna har jag haft turen att hitta minst en platta med Rufus och/eller Chaka Khan och höstmässan i år på Pipeline här i stan var inget undantag. Men hur bra dom andra fynden av denna soulkonstellation har varit så var nog detta höjdpunkten, för "Masterjam" är en lysande blandning mellan producentgurun Quincy Jones och ett av 70-talets mest funkigaste gäng och då kan det inte bli bättre än så här! Plattan svänger enormt och har också otroligt smäktande ballader och Chaka Khan är otrolig plattan igenom! En riktig funk-och soulorgie av sällan skådat slag!

6) Lolita Pop - 2000 år (Singel): I november 1985 hörde jag ett Tracksprogram där man testade en låt av Lolita Pop, som jag aldrig hört talas om innan, som hette "2000 år" och som jag tyckte var riktigt spännande. Därefter har jag aldrig sett den låten på någon singel eller något album och jag har letat överallt, tills jag hittade denna singel på vårens skivmässa på Pipeline! Gissa om jag blev lycklig, för det är verkligen en spännande låt med fantastiskt sköna gitarrer och vacker produktion! En bortglömd svensk 80-talsrocklåt med Karin Wistrand i sitt esse! Lyssna också på den lysande B-sidan, "Hällande regn", som gått och väl kunnat stå som egen singel!

5) OMD - La femme accident (Maxisingel): Låten i sig, "La femme accident", är ingen av OMDs största och bästa låtar, men det är ändå ett fynd som jag blev strålande lycklig av. Den är köpt på Musikörat i Uppsala och var den enda i en back fylld med värdelösa dyra 60-talsplattor som var intressant. Det är en dubbel-maxisingel som är svåråtkomlig och begränsad och innehåller en andra skiva med "Enola gay" och en live inspelning av "Locomotion". En sällsynt liten synthpoppärla helt enkelt som jag hittade extremt billigt!

4) Coleman Hawkins - Portrait/Art Tatum - Portrait (10 CD-boxar): En gång om året gör jag en beställning till Ginza och i år blev det en sorts 40 års-present till mig själv. Och vilken present sen! Jag hittade två stycken CD-boxar med tio skivor i varje med två av dom bästa jazzmusikerna någonsin, tenorsaxofonisten Coleman Hawkins och pianisten Art Tatum, allt för det delikata priset 30 kronor styck! Båda boxarna innehåller dessutom en 40-sidig box om musikerna samt precis allt man någonsin velat ha med dessa musiker! Utgiven av ett udda märke som jag har hittat mycket kul jazz på, Past Perfect Silverline, var detta en av årets allra roligaste jazzfynd som det kommer att ta en bra stund att beta sig igenom!

3) Depeche Mode - Delta machine (CD): I februari hade Åhléns en REA av nyare CD-skivor för 10 kronor styck och till min glädje var en av dom en skiva jag velat köpa ända sen jag såg den, Depeche Modes senaste platta "Delta machine". Detta var en dubbel-CD med den ordinarie skivan plus en bonusskiva med extraspår samt en bok med bra bilder på bandet! Skivan i sig är klassisk Depeche Mode! Det må vara ett nytt skivbolag, men musiken är fortfarande stor och mäktig synthpop med lysande låtar som "Soothe my soul" och "Should be higher" som grädde på moset!

2) 13 stycken jazzskivor på ett och samma ställe (CD): Det låter kanske lite luddigt, men detta får anses vara årets köptillfälle. En second hand-affär i stan som heter "Magasinet" hade fått in en stor CD-samling med jazz med fräscha och bra skivor innehållandes allt från liveupptagningar, samlingar, studioalbum och allt däremellan. Jag gick dit och fick för 10 kronor styck hela 13 stycken perfekta skivor med liveskivor med Artie Shaw, mindre kända Benny Goodmaninspelningar, Oscar Peterson-plattor och flera liveplattor med Count Basie. Ett lysande skivfynd när den är som bäst. När man bara kan frossa bland skivor och när allt känns så perfekt!

1) Tundra - Dubbla budskap (LP): Detta blir en lite längre skivköpshistoria. När jag var barn så spelade jag ofta in från radion och använde mig av den usla metoden att sätta en bandspelare intill en högtalare och jag har nu i modern tid lyckats urskilja alla viktiga låtar och skaffa dom i någon form, utom en som jag inte hade en susning om vad det var. Jag frågade folk och skivsamlare och ingen av dom hade hört talas om låten. Det enda jag hade att gå på var en usel kassettkopia med en bit av texten som jag lyckats urskilja:
"Människor bland molnen, lever i det blå..."
Låten var en rätt flummig ballad som ändå var vacker och avkopplande, men vad hjälpte det när man inte visste vad det var. Så jag tog till min sista åtgärd att fråga på skivsamlarforumet jag är en del av, Recordnerds och en användare meddelade att han trodde sig veta att det var proggruppen Tundra. Snart mailar denne person mig och meddelar att han hittat skivan på Record Hunter i Stockholm och bett dom lägga undan skivan åt mig. Jag kontaktar affären och gör ett distansköp (80 kronor kostade skivan) och får skivan i handen, helt ovetande om detta verkligen var rätt skiva. Detta kunde antingen bli det största magplasket i min samlarkarriär eller den största lyckan. Eller så kunde jag ha betalat 80 kronor för en låt och resten var skit. Det visade sig vara rätt skiva och en helt fantastisk platta! Förutom att jag till sist fick min barndoms låt så var skivan fylld med låtar som inte direkt når trackslistans första plats utan den är väldigt krävande och speciell, vilket inte brukar vara rätt sak för mig, som dessutom inte alls är intresserad normalt av progg.
Men skivan var en avkopplande platta med atmosfärisk ljudbild och skön sång, med mycket folkmusiktouch och riktigt bra texter! Jag blev lyrisk när jag hörde denna vackra platta och det är förvånande att den inte hörts oftare. Den är inte lätt att få tag på vad jag förstår och är en liten raritet så hittar ni denna skiva, Tundra och "Dubbla budskap" så rekommenderar jag den å det varmaste! För mig var detta årets bästa fynd!

Vad 2015 kommer att innebära för mitt samlande kan ingen veta, mer än att bloggen kommer att oförtrutet att vandra på. Jag vet att jag ligger efter med uppdateringen av filmer från Vinyl Community, men listan av filmer börjar bli lite för lång nu så jag ska försöka hitta på ett sätt att uppdatera och göra det smidigare att bläddra bland dom för er.

Jag kan TYVÄRR inte bjuda på något spår från årets skivfynd, Tundras "Dubbla budskap" för den finns inte på Youtube och jag kan inte föra över den, men när det dyker upp så ska jag genast lägga upp den här!
Tills vidare så blir det dessa tre videor: New Musik från skivan "Anywhere"och låten "Luxury" , Rufus & Chaka Khan och "Do you love what you feel" samt Depeche Mode och "Soothe my soul". Och med detta vill jag passa på att önska alla läsare och övriga svenskar ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!!






fredag 19 december 2014

Tips på julsinglar 2

2012 skrev jag ett julspecial där jag tipsade om ett antal julsinglar (ni kan läsa den här) och jag hade tänkt att göra en fortsättning på detta och skriva om lite fler julsinglar som jag hittade i gömmorna i singelsamlingen. Allt för att skapa lite mer julstämning för er alla! Den här gången finns det video till alla låtarna också, så håll till godo!

 Adolphson & Falk - Mer jul (1982)
Kjell Alinge presenterade idén för Tomas Adolphson & Anders Falk att skapa en helt ny och fräsch jullåt och så kom en av de senaste 30 årens mesta julevergreens till. Den släpptes på skiva först i och med radioprogrammet Eldorados skiva "Stjärnornas musik" 1982 och på singel först 1984 och på den vägen är det sen. Kan man någon låt med Adolphson & Falk idag så är det den här, vilket i och för sig är synd eftersom bandet är ett lysande band i sin helhet! Men låten är tidlös likväl. En småputtrig hyllning till julen på en jordnära nivå som många av oss känner någon gång i livet. Det kulminerar sen i en vacker ljudkaskad av ljudeffekter från Kalle Anka och andra välbekanta ljud. Däremot så kanske den har spelats sönder å det grövsta. Jag lyssnar mer än gärna på den minst en gång varje jul, men skulle aldrig få för mig att höra den någon annan tid numera.


Plirum - Tomtar (1988)
Det här är en singel som jag mer eller mindre köpte på vinst och förlust för X antal år sen. Jag hade aldrig hört låten, men tyckte den var helt OK då. Det kanske inte är den allra bästa jullåten jag vet idag, produktionen är lite smörig, men det är ändå en småmysig och trevlig julschlagerdänga som idag är helt bortglömd i medierna. Projektet Plirum vet jag exakt noll om och den som närmast kommit fram till något om den är bloggen beatbox.se i denna artikel. Låten är skriven av Joakim Bergman, som har som största merit Fredrik Willstrands melodifestivaldänga "Fem i tolv" samt låten som jag skriver om sist av allt och som troligen också är Plirum.


Chris Rea - Driving home for christmas (The christmas EP) (1988)
När Chris Reas fru skulle hämta sångaren i London för att åka hem till Middlesbrough så fastnade paret i en lång bilkö, varvid han fick inspirationen att skriva denna småjazziga julklassiker som han själv kallat för  "a car version of a carol". Men jag tycker ändå låten är en riktigt bra jullåt, relativt befriad från bjällerklang, men ändå tillräckligt med julkänsla för att spelas denna årstid! Originalversionen av låten kom 1986. Den singel jag har är dock EP-version som Chris Rea släppte 1988 och som även innehåller tre andra jullåtar, "Footsteps in the snow", "Joy of christmas" och "Smile".
Någon egentlig video för låten gjordes inte förrän 2009 då man gjorde en till förmån för välgörenhet. I denna sena video kan man se en massa engelska kändisar, där jag i stort sätt inte känner igen en enda. Men ni kan ju roa er med att försöka tävla om vem som känner igen flest.


Pretenders - 2000 miles (1983)
Detta kan man säga är en mer udda julsingel, för har man aldrig hört låten så är det inte lätt att veta att detta har med jul att göra. Men det är en av dom mer speciella låtarna på Pretenders platta "Lerning to crawl" från 1983. Året innan, 1982, dog bandets gitarrist James Honeyman-Scott och den här låten är alltså tillägnad honom. Det är en riktigt bra jullåt, som även den är tämligen befriad från julkänsla egentligen, men som ändå lockar fram en saknad efter den man älskar om man har en ensam jul. Det har just precis nyligen också släppts en nyinspelad version av den här av Chrissie Hynde själv, som är riktigt bra! Koll gärna upp den också!


Siv Pettersson - Låt mig få tända ett ljus (1972)
Här är en äkta julschlager från den tiden då jullåtar av de mest stillsamma slagen kunde bli stora hits och toppa svensktoppen. Siv Pettersson upptäcktes av radiomännen Rune Hallberg (Yesterday) och Bengt Grafström (Lördagsbiten) och var bara 16 år gammal när den här låten släpptes och låten i sig är en svensk tolkning av Mozarts vaggsång. Men jag är väldigt svag för sån här lite sockersöt julmusik från 60- och 70-talet och gillar den verkligen och med åren har låten blivit en av dom mest inspelade jullåtarna i Sverige. Tyvärr fick Siv Pettersson själv aldrig uppleva det eftersom hon tragiskt nog omkom i en bilolycka tre år senare, endast 19 år gammal.


Werner & Werner - Vår julskinka har rymt (1988)
Den här är en tumnagel från att snarare platsa i kategorin "Kultstämplat", men eftersom ingen av dom andra singlarna här gör det så låter jag nåd gå före rätt. Det är en låt som på väldigt kort tid sålde som smör i solsken 1988 och som är skriven av Billy Butt och nyss nämnda Joakim Bergman. Egentligen är detta en låt som man lite skäms över att man har i samlingen för den är verkligen så dålig att man skrattar när man hör den, vilket jag, som bekant, är rätt svag för. Werner & Werner är alltså dom tyska kockarna från Sven Melander och Åke Catos humorprogram "Nöjesmassakern" respektiva "Tack för kaffet". I låten så våndas kockarna över att julgrisen har stuckit på själva julafton och man försöker klaga genom att sjunga en av dom mest hiskeligt klämkäcka refrängerna som julen har producerat. Men som sagt, man vill inte lyssna, men den är ändå så dålig att man inte kan låta bli och samtidigt fnissa lite. Om inte annat kan man lyssna på det enda som egentligen är riktigt roligt, nämligen Melanders och Catos pratsekvenser som kockarna här och var, men så är jag ett fan av "Nöjesmassakern"-gänget. För er andra kan jag bara säga:
"Det går precis lika bra med selleri!"


Därmed hoppas jag att jag lyckats skapa lite julkänsla och att alla läsare av bloggen har en riktigt skön jul med härlig mat och trevliga julklappar.
God Jul!

måndag 15 december 2014

Stevie Wonder - Songs in the key of life

Så här nära jul så känns det helt rätt att skriva om en platta som är nästan helgonförklarad och med all rätta också. Jag skriver väldigt ofta om bortglömda artister och plattor, men nu, kors i taket, tänkte jag ta upp en platta som räknas som en av dom stora plattorna i musikhistorien. Det är en platta med låtar som än idag spelas ofta i radion och som räknas som några av dom mest odödliga soullåtarna i historien. Jag talar då om Stevie Wonders klassiska dubbel-LP "Songs in the key of life" från 1976. Stevie Wonder röst har jag alltid högaktat och under mina glada musikdagar 1985 så gick "Part-time lover" från "In squared circle" varm.
Däremot så tog det många år innan jag lärde mig att gilla hans äldre material också, men till slut fick även jag kapitulera. Stevie Wonder är en soul- och funkkung utan dess like och med en musikalisk kunskap och genialitet som spränger alla gränser! Idag är han en av mina stora favoriter inom soulmusiken! Han kan smeka skönt med dom varmaste kärleksballaderna, tala med hjärtat till dom som har det svårt och samtidigt ösa på med världens drag i en riktig funkklassiker, och allt detta medan han samtidigt också då är blind.

Plattan tog lite mer än ett år att göra och då hade Stevie nyss skrivit historiens största skivkontrakt, ett gigantiskt kontrakt med Motown på sju år där han fick full kontroll över allt han gjorde. 130 personer jobbade med albumet och Stevie slet dag och natt, ibland utan att vare sig äta eller sova. Bland dessa 130 fanns namn som Herbie Hancock, George Benson, Minnie Riperton, Deniece Williams och Michael Sembello

"Songs in the key of life" lånade jag först på biblioteket i mitten av 90-talet och kopierade av på kassett, men dum som man var då så spelade jag bara in dom bästa låtarna, eftersom plattan var nog så lång. Så småningom, för undefär 10 år sen, såg jag hela skivan på Harvest Records här i Sundsvall, inklusive den
bonus-EP som följer med plattan (innehållandes fyra extra låtar) och köpte den direkt. Sen dess har jag hört plattan några gånger och den känns lika fräsch och häftig varje gång! Singlarna är ju klassiker ut i fingerspetsarna, "Sir Duke" med sitt karaktäristiska blås, "Isn't she lovely" tillägnad Stevies dotter Aisha, den råfunkiga "I wish" och balladen "Pasttime paradice", som norpades av Coolio och blev monsterhiten "Gangsta's paradice" 1995.
Lägg där till den underbara instrumentala jazzfunkkaskaden "Contusion", den sköna och svalkande "Summer soft" och balladen "Knocks me off my feet". Normalt brukar jag inte vara så förtjust i låtar som vandrar över 7-8 minutersgränsen, men i det här fallet så är låtar som "Love's in a need of love today" och "Black man" såna rytmiska mästerverk att tiden står still och man tänker inte alls på det. Men om ni ska köpa plattan, se till att bonus-EPn är med, för för mig känns albumet inte komplett utan den.

"Songs in the key of life" är både tidstypisk i sin funkiga ljudbild, men samtidigt tidlös eftersom den än idag passar öron i alla åldrar. Texterna behandlar både stor kärlek och viktiga samhällssaker på 70-talet. Dessutom är plattan väldigt oförutsägbar och man vet inte från ena låten till det andra vad karln ska hitta på. Det är många plattor som står strax utanför listan över dom 10 bästa plattorna någonsin (som ni kan läsa i en länk ovan), men denna är absolut en av dom!

Plattan blev en gigantisk framgång och bara en platta hindrade den från att bli 1976 års mest säljande album i USA och den har ni också kunnat läsa om här, alltså Fleetwood Macs "Rumours".
     Stevie Wonder gör inte så mycket plattor längre, men spelar vid 64 års ålder ännu en del och har inte allt för sällan två var sina barn, nyssnämnda Aisha och sonen Keiland, med sin på sång respektive trummor. Japp, han är "bara" 64 år år fast det gått så lång tid. Stevie Wonder är en av dom artister som alltid tycks vara där och alltid finnas, oavsett om han släpper nytt material eller inte. Han har gjort en sån inverkan på folk med sin musik och sitt engagemang för andra och med den genialitet som han har att skriva starka låtar att han känns odödlig!

Jag väljer tre låtar från denna platta, det är ju ändå ett dubbelalbum. Dels singeln "I wish" i en liveupptagning från Tokyo 1982, dels den instrumentala låten "Contution" i en liveupptagning och dels balladen "Knocks me off my feet", också det live.





söndag 7 december 2014

China Crisis - Working with fire and steel - possible pop songs volume 2

Liverpool har haft ett stort inflytande på engelsk popmusik som bekant och under 80-talets första del så var det new wave-orten framför alla i England. Därifrån kom också OMD, A Flock Of Seagulls, Echo & The Bunnymen och Frankie Goes To Hollywood. Ett annat band från samma ort som var riktigt stora under samma era var China Crises, frontad den karaktäristiske sångaren Gary Daly. Daly och gitarristen Eddie Lundon är gamla barndomskamrater som endast var 17 år när bandet bildades. China Crises hörde jag talas om av och till under min barndom, men hörde aldrig någon riktig låt med dom förrän jag i ett Rakt Över Disc från 1985 hörde en kanonkul låt som hette "King in a katholic town" (som dock är från plattan efter, "Flaunt the imperfection"). Men jag tänkte sen inte mer på dom än att jag undrade om någon av medlemmarna var från Kina, eftersom Lundon såg lite asiatisk ut.

Men ett riktigt fan av bandet blev jag först 1994 när jag första gången hörde en av singlarna på detta album, en riktigt avkopplande och vacker låt som hette "Wishful thinking". Det här var så snyggt! Jag tror att jag 1998 hittade denna, deras andra platta, "Working with fire and steel - possible pop songs volume 2", på den i dag bortglömda skivaffären "Skivboden", som fanns ett kort tag i Sundsvall i slutet av 90-talet. Jag minns
dock när jag hörde på den första gången hur otroligt bra och snygg denna platta var och ännu är den ett stort mästerverk i 80-talets new wave-tid! Den är både relaxande och stilig, men samtidigt aldrig tråkig och med enormt snygga melodier! Produktionen, gjord av Mike Howlett, som låg bakom dom flesta new wave-band vid den här tiden, är svävande och luftig, men ändå med en jordnära synthljudbild som inte sällan lånar lite från andra kulturer. Sen ska jag kanske inte hylla Gary Daly som en skönsångare, men China Crisis vore inte så speciella om dom inte hade hans lite ljusa och nervösa röst.

Här finns många sköna 80-talsklassiker. "Wishful thinking" står då i en klass för sig, men lyssna gärna på den riktigt snygga flöjtinramningen i sydamerikansk stil i låten "Gates of door to door" eller den drivande popdängan "Animals in jungles". Balladen "Here comes a raincloud" är en riktigt skön låt, liksom den snygga och pigga singeln "Tragedy and mystery". Detta är en riktigt vacker platta som smälter i öronen och smeker som sammet.

China Crises finns än och har ännu Gary Daly och Eddie Lundon som mest framträdande medlemmar. Så sent som i år så kom nya plattan "Autumn in the neighbourhood" och första singeln "Everyone you know" är att rekommendera för alla som, liksom jag, gillade bandets bästa och lugnaste period under 80-talets början. En påminnelse om hur lysande och musikaliskt genialiska detta band var när dom gjorde sammetslen new wave-pop som var oemotståndlig och snygg!

Två låtar från den här plattan har jag valt, dels singeln "Wishful thinking" och låten "Animals in jungles", som är ett albumspår och inte har någon egen video.



fredag 28 november 2014

Bebop - Gå nu

Det tidiga 90-talet var en underbar tid för svensk pop. Det kom väldigt många artister som gjorde sockersöt och trevlig popmusik, oftast på svenska, som hade smarta texter och som det var svårt att inte nynna till. Pontus & Amerikanerna var kanske dom som var mest kända, men vi hade också David Shutrick, Webstrarna, Limbo och den lika bortglömda Bebop. Jag älskade den här genren som liten, just för att den var lättsam, rolig och glad och just David Shutrick har följt med mig hela tiden sen första gången jag hörde honom. Men mer om honom i en annan artikel. Här och nu tänkte jag lyfta fram ett band som kom samtidigt som det gick en stor Beatlesvåg genom Europa, efter succén med Tears For Fears lysande "Sowing the seeds of love". Pontus & Amerikanerna hade ju den brittiska popen i sig och snart hördes det solklart var Stonecake hämtat inspirationen till sin enda hit "Tuesday afternoon". Men Bebop från Bollnäs var ett band som spelades väldigt mycket i radio och fick mycket bra kritik, men som inte sålde i så stora mängder. Den låt som kanske främst förknippas med dom dock är den låten som det kanske mest låter Beatles "Seargant pepper" om, nämligen den den lysande popdängan "Gå nu" från 1990.

Bebops frontfigur var journalisten Tomas Froms, som till vardags är sportchef på Hudiksvalls tidning, och jag hörde dom första gången i Metropols "Flipp eller flopp" där den här låten testades. I juryn då satt Orup, journalisten Kristina Adolphson (senare tidningen Elles chefredaktör) och Perssons Packs Per Persson och det lite roliga är att Persson då spelade helt oberörd och floppade till och med låten. Men Tomas Froms är en av hans kompisar och Per Persson medverkar på singelns lite tama men helt acceptabla B-sida "Lenas lillasyster". Eftersom han ändå floppade låten så kan man ju inte säga annat än att han var ärlig.

"Gå nu" är alltså en vacker Beatlespastige som har hämtat trumpeterna från "Seargant pepper" och har en otroligt snygg, luftig och härlig produktion med en rolig och lallig refräng som sitter. Texten tillhör också en av de bättre svenska texterna som fanns då. Att låten inte blev någon jättehit är en smärre skräll för den skulle absolut ha platsat på trackslistans top 10.

Den här sortens lätta, lysande och sköna svenska pop är saknad idag och var ett fenomen som lite dog ut mot 90-talets mitt. Bebop var ett band som kom med något kul och speciellt, men som vi var några få som förstod.

söndag 23 november 2014

Kjell Hansson - Dig

Det var länge sen jag skrev en text om en mer schlagerinriktad skiva, men det finns en sångare som jag ju måste ha med. Jag upptäckte den här artisten när jag första gången hörde en pigg och glad sommarlåt som jag tyckte var väldigt snygg och mysig, "Roslagens vind". Artisten heter Kjell Hansson och jag har sen dess samlat på mig alla hans skivor. Så, nu har jag tömt ur mig allt jag vet om honom. Jo, visst ja, han föddes 1947 i Norrtälje och har både i USA samt jobbat som engelska lärare på ABF, om vi ska tro texten på den här skivan.
Men i övrigt är Kjell Hansson en väldigt anonym artist som främst är känd för att han var med i Melodifestivalen 1979 med "Mer än bara över natten", samt att vi är några som minns "Roslagens vind" också, som var en stor hit på Svensktoppen 1977.

Men trots denna anonymitet så har jag alltid gillat Kjells röst. Han har kanske den en av dom lenaste röster i den svenska musikhistorien, vilket han utnyttjar väl till att sjunga avkopplande och lugna vispoplåtar med väldigt vackra texter! Den skiva jag har valt är hans debut från 1974, "Dig", en skiva som är köpt på den numera sen ett år tillbaka nedlagda skivaffären här i Sundsvall, Harvest Records, för ett antal år sen.
Musiken är en blandning av lätta mjukpoplåtar och mycket visa och en nypa folkmusik.
Kjell har bara skrivit en av låtarna själv på den här plattan, den väldigt vackra "Dalarö kvarn". I över
huvudtaget så vurmar han väldigt mycket för Stockholms skärgård på "Dig", med låtar som "Skärgårdsmorgon" (Joni Mitchells "Chelea-morning") och "Beatrice-Aurore". Men favoriten är ändå hans version av Rune Lindström-texten "Då väntar jag vid vägarna", som är en lite vemodig visa som har både en väldigt snygg folkmusikkänsla i sig och ett somrigt lugn!
Som sagt så är många av låtarna svenska och egna versioner av kända hits, som Demis Roussos "Forever and ever", Charles Aznavours "She",  Cat Stevens "Morning har broken" eller Carole Kings "Being at war with each other", men det är väldigt egna och otroligt välgjorda versioner som inte på nåt sätt försöker planka originalen, men inte heller låta för utsvävande.
Jag tycker den här skivan är otroligt vacker och avkopplande, men hela hans diskografi är fylld med relaxande vispop med den sköna stämman från denna idag allt för bortglömda sångare. Lyssna bland annat på hans fantastiska visplatta "Amerikabåten lägger ut" från 1981 där han har sjungit in gamla visor från emigranttiden i slutet av 1800-talet!

Som sagt så är det skrivet i stjärnorna vad Kjell Hansson gör idag, om han sjunger eller njuter av sitt pensionärsliv, men för mig är han mycket saknad för få sångare kan så ledigt röra sig mellan mjuka schlagerballader, lätta 70-talspopdängor och vackra visor från det gamla Sverige och göra det med en perfekt sångröst och där varje låt doftar det klassiska sommar-Sverige.

Vill du läsa mer om Kjell Hansson så rekommenderar jag denna text från bloggen Obladoo:
http://obladoo.se/blog/musik/2012/12/14/kjell-hansson-en-saknad-rost/

Två låtar hittade jag från denna platta. Dels den vackra "Beatrice-Aurore", där kanalägaren lagt till vackra filmer från 60-talet, och dels hans egen "Dalarö kvarn".



lördag 15 november 2014

Curiosity Killed The Cat - Ordinary day

Ibland kan en låt slå en i huvudet med en smäll när man hör den första gången och sen är den ens favoritlåt. Detta har hänt ett antal gånger och en av dom gångerna skedde våren 1987 när jag hörde på ett Tracks. Jag hade missat ett par program, vilket på den tiden var lika med en gigantisk katastrof för musiknörden Stafrin, och var därför inte så kunnig om vilka låtar som hade testats. Därför blev jag förvånad när det på listans 20:e plats plötsligt spelades en skön jazzfunklåt i samma stil som Level 42s låtar. Som ni trogna Skivguides-läsare vet är Level 42 en av mina absoluta favoritband från 80-talet. Låten skulle snart landa som nummer 11 på trackslistan, om någon undrar.

Det brittiska bandet hade det lite märkliga namnet Curiosity Killed The Cat och hade haft en mindre hit innan med låten "Down to earth", som passerat mig helt obemärkt. Men den här låten, "Ordinary day", gillade jag direkt för dess luftiga och jazzigt sköna produktion. Dessutom hade den en riktigt bra och svängig melodi som både var lätt, men samtidigt inte något som var så lätt att det var förutsägbart.

Fyra medlemmar ingick i Curiosity Killed The Cat, men i praktiken var det bara sångaren Ben Volpeliere-Pierrot, mannen med en baskerliknande fiskarmössa på alla bilderna, som syntes och hördes. Ben kanske inte hade den mest skönsjungande rösten på 80-talet, snarare så lät han lite småpackad, men den funkade ändå till det jazziga groovet.
Efter den här låten ingick bandet i min inspelningslista av band som jag absolut skulle spela in närhelst de spelades i radion, och det gällde självklart singeln även efter, en riktigt skön nymix av bandets allra första singel, "Misfit".

Den här singeln har jag haft i min ägo en lång tid, hur lång minns jag inte, men jag tror att den är köpt på Fyndlagret här i stan. B-sidan på "Ordinary day" innehas för övrigt av en instrumental funkjazzig låt som kanske inte har så mycket melodi, men som ändå är riktigt skönt gungande, "Bullet".
Jag ska inte orda så mycket om bandets öden och äventyr sen, eftersom jag hoppas kunna skriva om ett helt album med bandet så småningom, men "Ordinary day" kan vi ju spela i alla fall. Någon originalvideo har jag inte hitta, men det går ju lika bra med en livupptagning från holländska programmet Toppop.

tisdag 11 november 2014

Wilander/Seldon - Ghost of Margareth

Äntligen hittade jag den. Kultskivan som var en av dom jag visste att jag ville ha med redan när jag startade denna kategori "Kultstämplat". Skivan med mannen som 1986 spenderade sex minuter en lördagmorgon med att sitta i "Godmorgon Sverige" och läsa en egen dikt om hut socker upplöses i kaffe. Jag tror dom flesta av er därmed redan räknat ut att jag menar Mats Wilanders första och, antar jag, enda besök i en skivstudio. Han närde sen länge en dröm om att bli rockstjärna. Alla drömmar bör inte förverkligas...

1991 hörde jag i "Metropols" programinslag "Flipp eller flopp" där dom testade låten "När man har funnit glädjen". I juryn då satt Alexander Bard, sångerskan Vicky Benckert och journalisten Petra Lindmark och orden var inte direkt snälla utan glåporden och skratten bara haglade, inte minst från herr Bard. Jag funderade på om den verkligen var så usel? Låten hade tennislegenden gjort med kanadensiske musikern Chris Seldon och jag hade ännu inte lärt mig att lyssna med på texter i musiken. För det är där som skratten börjar. Detta är en fem-låtars EP kallad "Ghost of Margreth" där alla andra låtar, förutom singeln "När man har funnits glädjen", är på engelska. För det finns väl egentligen inte mycket som är roligare i musikbranschen än kändisar inom andra områden som tror att man kan vara som en av sina musikaliska idoler och försöker med alla medel att låta som denne och misslyckas grovt. Här är förstås Wilanders förebilder Ulf Lundell och Mikael Rickfors, vilket jag inte vet om dom ska ta som en heder eller förolämpning. Själva melodierna och produktionen kan jag leva med, det säger jag inte mycket om. Det är en svensk rockproduktion som fungerar. Men sen, Mats Wilander kan inte sjunga. Han gör sitt bästa för att väsa som en väldigt platt och falsk Mikael Rickfors.

Men texterna, jösses texterna. Om vi börjar med "När man har funnit glädjen", som har en kultförklarad inledning där han tycker livet känns hårt och tungt och letar i soporna efter inspiration, vad sägs om denna längre fram:
"Genom husets fönster ser jag
slöseri med liv
jag tror på ödet och kärleken

som livets medicin
så släng bort din kniv"
Ja men då så! Mer begripligt än så här kan väl inte en text bli! Jag älskar Kent, men däremot har jag alltid haft lite svårt att förstå deras texter, men plötsligt känns en Kent-text som rena barnsagan.

Dom engelska texterna är nästan ännu värre. Här har Wilander mer eller mindre ryckt ett antal engelska rockklyschor ur en hatt för att få fram en lagom ball och tuff text. Sen om man fattar texten eller den har någon innebörd är en annan sak. Inledande låten "Snakebite":
"Blood is pumping in my veins
I don't even know her name

but i can change my mind
and that's okey"
Öööööööööööööhhhh? Det är som att lyssna på en CD-ljudbok på random och försöka hänga med i handlingen.
Eller "Going home", där han i en textrad tidigare sjunger om en båt som har sjunkit:
"I've got to catch the same kind of boat
I'm scared of water, i can't even float.
Tell the truth, i don't even care
if i make it here."
Det debatterades en del under slutet av Mats Wilanders karriär när han åkte fast i en drogtest huruvida han hade tagit maruijana eller inte, men jag undrar om vi inte fått svaret här.
I låten "Doomsday child", som i sig bara haglar av klyschor och överdramatiserade ordval, så lyder en textrad, och här kan jag behöva hjälp med översättningen:
"Is the child gun shy"
"Child gun"? Där missade jag nog ett ord på engelskan i skolan! Men det är ju en rad som sitter bra i munnen  tydligen, "Child gun shy". Men vad betyder det? Skit samma, det låter ballt.

Jag inser att detta är en smaksak, men för mig så har denna platta hållit alla dom höga (läs, låga) förväntningar som jag har haft. Som sagt, rent musikaliskt är det OK, men textmässigt är det riktigt hemskt och skrattretande och Mats Wilanders röst är riktigt hårresande. Plattan blev utskrattad 1991, för en gångs skull hade medierna rätt. Där böjer jag mitt huvud och erkänner mig besegrad, för jag skrattar så gärna igen. Tack Mats för en riktig klassiker! Du blir aldrig någon Ulf Lundell, men ett gott skratt förlänger i alla fall livet...

fredag 7 november 2014

Cast - All change

Åter igen gjorde jag ett skivköp som slog mig i huvudet av glädje på en second hand! Jag gled in i affären igår när jag ändå var i området och hittade lite riktig britpop från 90-talet! Annars är ju Oasis och Suede det man hittar mest, men här hittade jag ett band som levde ett liv i England lite utanför dessa mer gigantiskt stora band, Cast från Liverpool. Och kommer man från Liverpool och är engelskt rockband så har man, som bekant, lite att leva upp till.

Cast bildades redan 1992, men släppte först 1995 sitt debut album, denna platta "All change". Cast är dock ett av dom band som tyvärr aldrig hittade någon större publik utanför England, vilket är lite synd för det är ett riktigt bra band. Den här plattan ligger musikaliskt lite emellan Suede och Oasis. Musiken är lite mildare och
inte lika rå och enkel som Oasis, men har däremot en lite tuffare popstil än Suede. Men gitarrerna är skönt drivande och gungande plattan igenom och man har hämtat mycket influenser från det sena 60-talets rockvåg. Men ibland går man utanför ramarna och går sin egen väg produktionsmässigt, som i bandets debutsingel "Finetime". Singeln "Alright", som inleder plattan, lägger dock antonen för resten och sångaren John Power sjunger riktigt bra med en lagom passande kaxig britpopsröst!

Mina favoriter är annars den spännande balladen "Walkaway" och den rockigare och gungande "Back of my mind", med en skön refräng som ligger väldigt nära Suede i stil. Sen får man inte heller missa den nästan 8 minuter långa rockkaskaden "Two of a kind", sist av allt där bandet ger allt sist av allt med gitarrsolon som är riktigt långa och grymma!

Jag gillar den här plattan jättemycket, just för att den är en mix av så många olika rockstilar, som ändå möts i en engelsk traditionell rockig britpopstil som känns otroligt skön! Det är aldrig tråkigt en minut utan det händer saker i melodierna hela tiden och det är väldigt snyggt producerat och spelat!
Bandet la av 2001, men återförenades 2010 och spelar än, dock utan att nå några större framgångar, vilket är synd. När nu Suede har återförenats så vore det kul om britpopbanden kunde resa sig igen, för det var en genre som var riktigt skön och som hade ett gitarrlarm som känns väldigt främmande i dagens musik! I detta ingick Cast, som tyvärr drunknade i dom stora banden, men som ändå hade sin trogna publik och som på den här skivan bevisar att dom hade matrial för större saker!

Två spår tar jag från denna platta. Dels öppningspåret och singeln "Alright", här i en liveupptagning från TV-programmet "Top of the pops" och sen den lysande låten "Walkaway", som då är ett albumspår utan egen video.



torsdag 6 november 2014

Wax - American english

Detta år när jag har upptäckt 10CC stort som ett riktigt bra band så känns det helt rätt att ta det ett steg längre. I somras skrev jag ju om plattan "Bloody tourists" och på flera av låtarna sjungs dom av Graham Gouldman. 1983 splittrades 10CC och han började arbeta med en annan 70-talssångare, Andrew Gold, som hade haft hits med låtar som "Never let her slip away" tidigare. Det slutade med att dom spenderade sju månader tillsammans, skrivandes och producerandes låtar. Från början kallades dom "Comman knowledge", vilket floppade. Jag är dock en lycklig ägare till en singel med detta frö till Wax, men det bandnamnets enda platta kom ut först 1998.

1986 slog dom så igenom som Wax med "Right between the eyes" och resten är historia. Det var just den låten som var min väg till detta underskattade och bortglömda 80-talsband. Wax lättsamma och lite lekfulla popmusik, kombinerat med Andrew Golds röst, som har en väldigt naiv och lekfull klang. Detta var ett genialiskt popband som gick sina egna vägar.
1987 kom plattan "American english" som får räknas som bandets mest säljandes av deras tre stycken. Själv köpte jag den här runt 1991 på Fyndlagret här i stan och för mig var huvudmålet främst den låt som för mig är mest Wax, och för många andra också antar jag, "Bridge to your heart". För mig är det en sommarlåt som jag lyssnar MYCKET på i radio under sommaren 1987. Den hade en rolig och charmig melodi som satte sig som berg och vars video, signerad Graham Gouldmans forna 10CC-kompisar Kevin Goodley och Lol Creme, är ett klassiskt och roligt mästerverk i rockvideogenren!

"American english" är en lättsam platta som har trevliga låtar som inte gör en fluga förnär, men som ändå känns väldigt pigg och fräsch! Singlarna, förutom "Bridge to your heart", är det riktigt klatchiga och ösande
titelspåret, som borde ha blivit en riktigt landsplåga, och den satiriska "In some other world", som driver med bluffande politiker och TV-predikanter. Plattan är dock inte en orgie i pigga och lalliga låtar utan blir lite softare under B-sidan, men det är fortfarande väldigt snyggt och bra gjort och jag har alltid gillat Andrew Golds röst! Balladen "The promise" rekommenderas varmt liksom den lite med gitarrbaserade "Call it destiny". Den avslappnande popdängan "Share the glory" är också ett väldigt spännande och bra album spår!
"American english" bryter inga barriärer eller är på något sätt en kontroversiell platta utan en enkel och skön popplatta gjord av två veteraner och lysande musiker med låtar som skapar ett stort leende från öra till öra för den är så rolig och trevlig!

Tyvärr gick det bara nerför sen.1989 kom nästa platta "A hundred thousand i fresh notes" som floppade grovt vilket jag inte förvånas över eftersom den, med undantag från singeln "Achors aweigh", helt saknade låtar som var i närheten så stark som låtarna på den här plattan. Därefter så lade dom ner Wax-projektet och Gouldman återförenade 10CC. Någon osämja kan man inte påstå att det var mellan duon dock, eftersom Andrew Gold både gästspelar och sjunger på 10CCs comebackplatta "...Meanwhile".
Men 2011 så avled Andrew Gold i sömnen efter ett hjärtproblem och en lysande och rolig sångare var borta alldeles för tidigt! Men gudskelov så lever musiken vidare, den glada och positiva ton som detta band alltid hade i sina låtar, kombinerat med lysande melodier och dom roliga videor som gärna drev med saker i tiden.

Så just för att visa på bandets charmiga videor så blir det singlarna som jag visar här, alla tre. Att inte visa "Bridge to your heart" vore snudd på helgerån så givetvis blir det den samt den ironiska "In some other world". Men också ett liveframträdande av "American english" från tyska nyårsgalan "Peters popshow" och lyssna på den helt vilda och totalt engagerade och partajande publiken! Sen när ni är klar med det det kan ni ju också gå in på videons youtubekanal och lyssna igenom andra låtar ur Andrews Golds långa karriär på 70-talet!





söndag 26 oktober 2014

Sailor - A glass of champagne

Det är kul att gå på loppisar och hitta små godsaker på singel! Nu i helgen gick jag på en second hand-affär som heter "Magasinet" och som är det ställe i Sundsvall som har mest antal backar med skivor just nu. Det blev lite fynd som jag hoppas kunna återkomma till någon dag om jag skriver om någon av skivorna (eller så kan ni kolla mitt senaste vinyl update på min youtube kanal). Men en liten pärla som jag blev glad över var den bortglömda hiten av ett band som i mångas ögon räknas som ett one-hit-wonder, även om dom hade en mindre hit efteråt med "Girls, girls, girls". Det engelska bandet heter Sailor med sångaren Georg Kajanus och 1976 så fick dom en hit med den lite lätta och poppiga låten "A glass of champagne". Det var en liten lättsam och mysig poplåt som inte gjorde en fluga förnär och vars instrumentaldel efter refrängen är riktigt kul! Låten blev en stor hit i England där den nådde andra platsen på englandslistan och blev sen en liten kulthit för många. Men jag gillar den bubbliga och trevliga stämningen i låten och den trevliga produktionen. Sen måste man ju älska Kajanus urbrittiska accent när han sjunger ordet "Champagne".

Däremot så var det inte Sailors version som var min entré till låten utan 1990 så gjordes den i en mer dansant coverversion med Trance Dance, år innan jag hade hört originalet. Det var sista andetaget för det bandet innan man lades på is. Här vill jag egentligen inte jämföra kvalitén på dom båda versionerna, dom är bra på olika sätt i och med att dom kommer från två olika tidsåldrar.

Sailors saga blev inte så kul sen för efter att George Kajanus och trummisen Grant Serpell hoppade av bandet 1979 så blev det stiltje. Mannen i vitt med slokhatten och kostymen på omslaget, Henry Marsch, samt mannen som är klädd som en brittisk bonde, Phil Pickett, drev bandet vidare, men någon ny platta kom inte förrän 1989 då Kajanus klev på igen. Bandet finns än, om än med Pickett och Marsch som enda originalmedlemmarna.

B-sidan på "A glass of champagne" är en kul liten sak som på ett roligt sätt blandar en touch av irländsk folkmusik med latinamerikanska rytmer, en låt som heter "Panama" och som också tål att lyssnas på! Så därför är det rätt självklart att jag bjuder på bägge låtarna, inte minst då båda finns med liveframträdanden.



fredag 24 oktober 2014

Masterboy - Generation of love

Året här är i precis i början av 1996 och eurodiscovågen på listorna började att sakta ebba ut. Det dök in hits i genren på Tracks ännu, men dom blev inga jättehits som 2 Unlimiteds "No limit" eller DJ Bobo's "Somebody dance with me". Vid den här tidpunkten bodde jag i Härnösand och gick en mediautbildning och det är då som jag på allvar blir intresserad av denna genre. Jag berättade tidigare att den första riktiga europlattan jag köpte var Basic Elements "The basic injection", vilket följdes på sommaren 1995 av Basics andra platta "The ultimate ride". Men så långt var det främst Basic Element själva som var huvudmålet, men nu hade jag sett hur skön denna explosiva och rytmiska kaskad egentligen var! Jag ville nu ha mer av själva genren och spelade in från radion vid varje tillfälle som en låt av denna stil hördes.

Snart så befann jag mig i Sundsvall igen på tillfälligt besök och vandrade förstrött in på en skivaffär vid den här tiden som låg nere på Storgatan som hette CD-Mix. Dom hade en mindre rea den här veckan och jag tittade bland skivorna och upptäckte till min glädje att dom hade billigt pris på skivor med tyska eurogruppen Masterboy! Jag ville ju ha mer eurodisco och det kunde jag få med råge och köpte hela två plattor, dels den här, "Generation of love" från 1995 och dels plattan innan, "Different dreams", båda för 100 kronor styck. Båda plattorna visade sig vara riktiga höjdarplattor i genren, varav denna är något bättre, så därför väljer jag att skriva om den.

Masterboy är främst medlemmarna Tommy Schleh och Enrico Zabler samt på dessa plattor sångerskan Trixi Delgado och musiken är verkligen pumpande eurodisco i sin sannaste form. Om man på 90-talet skulle göra eurodisco så kontaktades gärna Masterboy, som då var producenterna på modet i genren. Detta år låg dom bakom bland annat Ice MCs platta.
När det gäller den här plattan så gäller det att koppla bort alla tankar på konstnärliga texter eller grammisnominerade melodier. Här gäller bara fullt ös, snygg technoproduktion och refränger som sitter som berg, även om Masterboys låtar inte har samma hitpotential i melodin som flera av dom andra stora namnen i genren. Men jag gillar det, det gör plattan väldigt spännande och lite speciell och ljudbilden är som gjord för storstadsnattens liv. Dessutom har man den goda smaken att bjuda på ett instrumentalt nummer, "Masterboy theme (the third)", där den svävande och pumpande produktionen för fritt spelrum i fem minuter.
Singlarna på plattan är dels titelspåret, "Anybody (movin' on)" och "Land of dreaming", varav det är en smärre skräll att den sistnämnda inte blev någon sommarplåga för den har alla indigridienser att bli en riktig reggaesommarhit som alla minns. "Anybody (movin' on)" är dock en riktigt skön danshit och bland andra låtar så är den lite mer luftiga "Baby let it be" riktigt bra och skulle lätt kunna ha platsat som singel. Som sagt, detta är ingen platta som platsar för Polarpriset, men det är en valdigt skön och dansant platta med en häfttig produktion som sitter! Dessutom måste jag premiera Trixi Delgado som har en väldigt kraftig och energisk röst för denna musik!

Mitt letande efter Masterboy 1996 stannade inte där i och med dessa två plattor. Förutom att jag besökte Luleå detta år och köpte Ice MCs singel "Give me the light", som dom också ligger bakom, så kom dom med en ny platta betitlad "Colours", fast nu med den inte lika skönsjungande Linda Rocco vid mikrofonen. Men trots det så var "Colours" också en höjdarplatta med många sköna hits!
Masterboy har inte släppt någon ny platta efter "Colours" eller en ny singel sen 2002 och någon annan information om bandet har jag inte hittat, så jag antar att dom har lagt ner verksamheten. Tommy Schleh skaffade sig en ny karriär under artistnamnet Klubbingman, som dock jag inte har varit lika imponerad över.
Men jag ska ändå erkänna att jag gillade Masterboy riktigt mycket, för det var ett band som kunde dansmusiken på sina fem fingrar och som lät och doftade äkta och skön 90-talseuro i varje ton, plus med Trixis sköna stämma!

Två spår väljer jag här, dels singeln "Anybody (movin' on)" och dels den instrumentala och sköna "Masterboy theme (the third)", som då är ett albumspår utan egen video.



måndag 20 oktober 2014

12 Odödliga Sagor (Våra kända idrottsstjärnor läser Aisopos fabler)

"Aisopos var en ursprungligen en frygisk slav på Samos, men han lyckades tjäna sitt frigivande genom sin kvickhet. Dock blev han dödad på grund av sin spydighet. Hans fabler innefattar djur, men även träd, växter, naturkrafter och människor, vilka framför moraliseradelivsvisdomar i ord eller handling."
Så står det på Wikipedia om de så kallade Aisopos fabler som berättats för barn i alla tider i olika former. Det har gjorts mängder med böcker om dom, de har gjorts i serieformat i bl a Bamse och man har gjort film av dom, också då förstås skivinspelningar. Men ibland så kanske det inte riktigt blev det resultatet som var meningen. Tyvärr kan jag inte ge något smakprov, eftersom den inte finns upplagd, men jag tror det funkar ändå. Jag köpte den för bara några veckor sen på Mosebacke Records i Stockholm och jag gjorde det för den kändes så bisarr när man såg omslaget, och jag tror den höll måttet.

1980 så skickades ett stort gäng idrottsstjärnor till dom olympiska spelen i Moskva och Lake Placid och för att stödja dessa så spelades det in en skiva på skivbolaget GoodWill. Göte Wilhelmsson har givit sina varmaste tack till alla medverkande på omslaget så jag får anta att han är producent och hjärnan bakom idén. 

På denna skiva så skulle Aisopos fabler läsas, i översättning av Clabbe Af Geijerstams mamma Brita. Men tro inte att någon av våra mer kända skådespelare eller sagoberättare skulle läsa med en inlevelse och trovärdighet som bara dom kan förmedla saker till barn! Nej, det vore förstås ännu häftigare om olympierna själva läste dom! Dessutom kan en riktig sportlegend introducera dom, Lars-Gunnar Björklund. OK, tanken var säkert bra och kul, men skulle det fungera i praktiken, om man ser till hur charmiga och mediatränade idrottsstjärnorna var på den här tiden? Där kan man skepta lite mer. Det sägs att idrottsstjärnor aldrig ska prova på musikbranschen, vilket vi har sett mängder av exempel på och det vete gudarna om sagobranschen är så mycket bättre heller. För här läser Ingemar Stenmark den klassiska sagan om hunden och benet. Frank Andersson läser om mannen som får se sin älskade katt förvandlas till en vacker kvinna och Ronnie Hellström berättar om haren och sköldpaddans klassiska sprinterlopp. Den tystlåtne och tillbakadragne Ingemar Stenmark som sagoläsare, kan det vara en succé? Nej, givetvis inte, för när man läser sagor så är det bra om man gör det med en sorts inlevelse så man som barn lever sig in i berättelsen och han var bra på mycket den gode Stenmark, men som sagoläsare är han stel som en pinne.
Mest komisk tycker jag dock Börje Salmings inläsning om "Åsnan och saltet" och framför allt Linda Haglund, som berättar om "Pojken och lejonet", är. Här kan man snacka om total oengagemang. Det låter mer som om dom satt och läste en shoppinglista högt istället. Och Björn Borg fick spela in sin saga i USA och skicka den hem igen för att hans "Katten och papegojan" skulle komma med. Dessutom är jag grymt tacksam att tiokamparen Raimo Pihl inte kom in på Dramatens elevskola!
Också en av mina favoritkommentatorer genom alla år, Lars-Gunnar Björklund, som försöker med flåshurtighet, krystad humor och desperation att koppla idrottsstjärnan som läser till sagans moral.
Sen finns det förstås en del bra exempel också, som forna friidrottaren Annette Tännander, som tycks trivas med texten om "Stadsmusen och lantmusen". Tanken var alltså intressant som experiment, men resultatet totalt sett blev, med några undantag, så stelt och fantasilöst att det är skrattretande och roligt att höra bara därför! Dock är skivan framför allt en riktigt märklig och rolig skiva som är kul att ha bara för att den är så otroligt udda!

måndag 13 oktober 2014

Arcadia - Election day/The promise

Jag kände för att skriva om någon riktig tracksklassiker och fick en enorm vånda. Vilket band det skulle bli kändes till slut klart, men vilken låt? En låg på Tracks och den andra inte! Men eftersom detta band i regel aldrig nämns idag så kändes det plötsligt rätt att lyfta fram båda singlarna. Bandet i fråga är Duran Durans spin-off Arcadia. 1985 hade huvudbandet hamnat i en liten träta och delat på sig. Några medlemmar bildade Power Station, ett helt OK projekt med intressanta singlar, även om bandet inte revolutionerade musikvärlden direkt. Kanske det berodde på den alltid lika fantasilöse Robert Palmer vid mikrofonen.

Dom andra tre, Simon LeBon, Nick Rhodes och Roger Taylor, bildade Arcadia, som lät rätt lika Duran Duran i produktion och stil, men var lite mer relaxande och lugnare. Man släppte plattan "So red the rose" och fick en hit i form av "Election day", men bandet floppade med allt man gjorde därefter och ett år senare var Duran Duran tillbaka igen, om än i krympt upplaga.
   
Men det har ju alldeles nyss varit riksdagsval, detta supervalår, och därför passar det riktigt bra att börja med låten som heter "Election day". Låten är en väldigt spännande och lite mystisk låt som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen innan den starka refrängen kommer. Men den är lysande produktion och jag gillar
verkligen den lite trevande melodin! Lyssna dessutom efter Grace Jones röst i en pratsekvens i mitten av låten.
När låten kom, i oktober 1985, och blev en hyffsad trackshit, så tog det ett litet tag innan jag feste mig vid den, men den är ändå ett mysigt nostalgiskt örhänge från dom mörka höstlördagarna vid Tracks i oktober och november.
B-sidan heter "She´s moody and grey, she's mean and she's restless", vilket dock bara är ett långt och märkligt nytt namn på en instrumental version av "Election day".

Den tredje singeln från "So red the rose" var en speciel popballad som verkligen är gravt underskattad, "The promise". Den är avkopplande och otroligt snyggt gjord, med snygg duettsång i refrängen mellan Simon LeBon och gästande Sting. Den hörde jag också under ett avsnitt av tracks i februari 1986, men den här låten kom, av någon, konstig anledning aldrig in. Kanske var den för snygg och bra, kanske var det för att refrängen till låten inte är lika stark som "Election day", men det gör inte den sämre.
B-sidan till den här singeln heter "Rose arcana" och är en instrumental suggestiv ballad som drivs framåt av en stark bas. Inget som man minns, men som är väldigt spännande och skön att lyssna på.

I början var det Power Station som media och massan hellre nämnde av Duran Durans sidoprojekt, medan Arcadia sågs som en lågbudgetversion av moderbandet som man helst ville glömma. Men med åren så har Power Station nästan helt glömts bort, medan många idag anser att "So red the rose" är den bästa Duran Duran-plattan som bandet aldrig gjorde. Men att den är en underskattad pärla som borde ha sålts mycket mer är många överens om idag. Det är alltid kul att få rätt till sist...






fredag 10 oktober 2014

Skivresa till Stockholm 2014

Så var det dags för årets visit i den kungliga huvudstaden och precis som i fjol så sker den i oktober, men det blev ändå en annorlundare resa på många sätt och vis. Jag reste inte ensam nu utan blev bjuden på resan av min kompis Otto och vi gick runt i skivaffärer och hade det kul. Så håll i hatten, för detta blir en längre text med en väldigt massa skivtitlar!
     Det blev buss på vägen ner och direkt efter incheckning på hotellet så passade vi på att klara av dom affärer som låg närmast, vilket var dom som låg längs Sveavägen. Alltså blev första stoppet Stockholms Serie & Skivhandel, vilket inte är min favoritaffär eftersom den är rätt trång och jag sällan hittar så mycket där. Men dock blev det en skiva där, vilket i efterhand har fått mig att känna mig lite dum! Jag köpte Squeeze och plattan "The squeeze is on" från 1977. Men det har funnits TVÅ band med namnet Squeeze, dels det mer kända engelska bandet, som jag sökte efter, och dels ett australiensiskt band och naturligtvis fick jag med mig det andra. Jag har inte hört den här skivan ännu, men jag antar att jag har en intressant överraskning framför mig. Man lär sig av sina misstag...

En skivaffär i Stockholm kan jag såga lite, Gellborn Records, som ligger längre bort på Sveavägen. Jag visste inte om att den affären fanns och efter att ha varit där förstår jag varför. Skivorna som låg i lådor på utsidan var både dammiga, skitiga och vattenskadade och många skivor inne i butiken, som Viktor Klimenkos "Stenka rassin" eller den numera på loppis obligatoriska "Classics Up to date", hade grava överpriser på över 70 kronor! Känns knepigt när det finns så fina skivaffärer i Stockholm att en sån affär tydligen ska ha någon sorts försäljning.
     Istället styrde vi våra steg mot S:t Eriksgatan och skivmeckat där. För Otto var det debut som besökare i Stockholms skivvärld så den här resan blev mera för mig att visa mina favoritställen än att upptäcka nya, men
det behövs också att hålla sig uppdaterad på dessa ställen. Därför styrde vi kosan mot Atlas CD-börs, som ännu är en affär där man kan göra fina fynd. Här hittade jag en skiva med en artist jag velat ha en skiva med länge nu, Johan Lindell, en bortglömd svensk sångare med säregna texter. Däremot sålde han inte så mycket och därför är det svårt att hitta skivor med honom. Jag köpte hans skiva "Passageraren" från 1984, en skiva med lite svåra texter, men med en härlig svensk avkopplande popproduktion och sköna melodier!
Dessutom blev det en Commodores från 1978, "Natural high", den med monsterhiten "Three times a lady". Plattan är riktigt bra och med skönt funkig produktion! En 70-talshöjdare! Samt New Musiks platta "From A to B" från 1980. Dessutom en Level 42-singel, den tänkvärda "Children say" från "Running in the family"-plattan.

Record Hunter är en affär jag inte varit i så ofta, men det ska det bli ändring på numera för det visade sig vara en riktigt bra affär med intressant innehåll. Jag köpte ju skivor från dom på skivmässan nyligen också och här blev det en Sniff 'n the Tears från 1980, "The game's up". Men framför allt så hittade jag en skiva jag letat ett tag efter, The Smithereens platta från 1988, "Green thoughts", med den sköna hiten "Only a memory"! Dessutom en singel jag inte trodde fanns, indierockbandet The Armoury Show med "Love in anger". Plattan "Waiting for the floods" från 1984 hoppas jag kunna skriva om någon gång för det är en riktigt bra platta i sin genre, men det var inget storsäljande band och jag har därefter inte hört något om bandet. Den här singeln är från 1987, jag som trodde bandet splittrats då, och är riktigt bra!

Sista stoppet idag är en annan affär vars besökarantal förvånar mig, Skivbörsen, längre bort på S:t Eriksgatan. Jag var där för några år sen och vände direkt eftersom det var så trångt nere i butiken. Men nu var jag tvungen att gå ner, eftersom jag i lådan utanför affären hittade en jazz-CD från Verve med Cannonball-Addely och skulle betala. Men skivorna står staplade på varandra och på backarna och det är litet och trångt och nästan omöjligt att stå och bläddra där i rusningstid.
Sen blev det en pizza innan vi stegade mot kvällens begivenhet, Jazzklubb Fashing och livejazz med Nisse Sanströms kvintett. Det blev en höjdarkväll med härligt sväng och långt bättre musik än förra årets besök på klubben!

Nästa morgon blev det en riklig frukost på hotellet innan färden styrdes mot Södermalm för dagens utflykter i skivmarknaden. Här ligger affärerna lite mer utspridda än vid S:t Eriksgatan, som bekant, och det blev lite mer gående. Först ett besök på Emmaus vid Slussen, som åter var rätt svag. Jag hittade en sen Carol King från 1983 samt en Howard Jones-singel, men det var allt. I övrigt var backarna fyllda med Deutche
Grammofon-liknande klassiska skivor. Jag har gjort så mycket fynd på Emmaus att stället är ett måste, men dom senaste åren har det mer blivit ett måste än att man trott på att hitta något, vilket är synd!


Inte bättre var det på nästa ställe, en affär som jag trodde var död vid det här laget, Vinylshop vid Urvädersgränd. Men när detta skrivs så är den nog historia, för denna dag var det utförsäljning, eller vad man ska kalla det. När jag var här senast 2011 så fick jag nyheten om att en ny affär öppnats där, men vände direkt när jag såg 60 kronor för ABBA-skivorna. Här skulle man ha 65 kronor för Deutche Grammofon-skivor med Telemann, vilket inte känns seriöst alls! Men man hade billigare skivor för 20 kronor och jag köpte en Raydio-skiva betitlad "Two places at the same time" från 1980 och en öppnad skiva från 1982 med The Fixx, "Reach the beach". Men affären kommer jag inte att sakna i sig. Man kan inte ta vad som helst bara för att det heter vinyl!

En bit längre bort ligger en affär jag inte varit i på bra länge och sen dess hade den ändrat utseende också, Mosebacke Records. Då var det en renodlad skivaffär som var trång vid entrén och med en rymlig men dyr källardel. Numera pryddes entrén av ett konstgalleri, ägd av samma person, medan man hade skivförsäljning i källaren. Numera var man mest inkörd på dansmusik och maxisinglar, men hade en stor hög 10 kronors-skivor ändå och det var trevlig personal så jag ger den ändå tummen upp! Man har inte övergett skivbranschen utan bara utökat det! Efter ett tags letande köpte jag fyra skivor, Chaka Khans "What cha' gonna do" från 1981 (en av hennes första samarbeten med Arif Mardin), en till Raydio, "Rock on" från 1979, en till New Musik, "Any where " från 1981, The Temptations med "A song for you" från 1975, som har ett litet kul väskliknande skivomslag, samt en skiva jag hoppas skriva till Kultstämplat längre fram. Den är nämligen så bisarr att den är riktigt komisk, en skiva utgiven av Olympiska kommittén 1980 där våra Olympier, som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Börje Salming läser ur Aisopos fabler.
Så min nya favoritaffär, som vad jag förstår tyvärr kommer att få flytta på sig eftersom man fått nya hyresvärdar, Record Mania på Östgötagatan. Jag hoppas att de hittar en ny lokal fort för det vore inte alls bra om den gick i graven, för den behövs! Detta år köpte jag en jazzplatta med George Benson från 1989, "Tenderly", som är riktigt avkopplande och snyggt gjord. Dessutom en skiva jag letat länge efter, i nästan 20 år, Evelyn "Champagne" Kings platta "So romantic" från 1984 samt en platta med tysk jazz från 50-talet. Den sista kanske låter lite konstig, men det är riktigt skön 50-talsjazz från ett land som inte direkt är känd för sin jazzmusik!

Detta år satte jag personligt rekord vad gällde skivköp i Stockholm och främsta anledningen var att en affär lades ner och hade utförsäljning. Sorgligt nog är det en affär som jag har besökt väldigt ofta under mina resor, skivaffären vid Blå Bodarna i Slussen, eller som den officiellt hette "Slussen Film & Musik". Att den går i graven är inte att förvåna. Dels har den haft rätt oregelbundna öppettider påsistone, men framför allt är läget hopplöst! Klädaffären bredvid håller också på att gå i konkurs och att lägga en affärsverksamhet i ett skummare område som är rätt dolt för allmänheten kan inte vara lätt. Intresset för LP-skivor som företeelse har påsistone ökat markant och det håller i sig, men däremot håller det på att utkristallisera sig vilka affärer som kunderna använder på ett annat sätt. Tydliga och bra affärer klarar sig, medan dom mer undangömda och dom med märklig policy håller på att sorteras bort. Att Slussen Film & Musik försvinner är jättesynd, för jag har gjort många billiga och bra fynd där, men det är inget som förvånar, tyvärr.
Men nu ska vi inte gräva ner oss i ömkan utan hylla fynden som gjordes där. Man sålde ut skivor för 2 kronor styck och jag köpte på mig en stor hög! Det blev:
- Sanne Salemonsen "Sanne Salemonsen", 1985
- Andy Gibb "Shadow dancing", 1977
- Uwe Johst & Heino Schildt "Hammond non stop dancing"
- Leo Sayer "Another year" 1975
- Dionne Warwick "Reservations for two", 1987
- Ruby Turner "The motown song book", 1988
- Nathalie Cole "Good to be back", 1989
- Jill Jones "Jill Jones", 1987
- Denice Williams "Water under the bridge", 1987
Dessutom så fanns det en låda utanför butiken där man gav bort diverse CD-skivor gratis. Kan det bli bättre? Jag tog 10 stycken av dessa med. Här var det en hel del jag aldrig hört talas om innan utan passade på att chansa när det nu var gratis så jag ska inte rabbla för mycket namn, men bland dom mer bekanta tittlarna fanns Just Ds platta "Plast" från 1995, Cornelias "Before the pain" (alltså Erik Gadds fru), amerikanska Gin Blossoms "Congratulations i'm sorry" och Vincents "Lucky thirteen" (den med hiten "Miss blue" på). Förhoppningsvis dyker någon av dom andra okända skivorna upp här någon gång, eller bland recensionerna på min hemsida Retrogalaxen.

Efter det så var det dags att återvända tillbaka till hotellet och vi gick på kvällen till Max och tog en hamburgare. Någon vettig underhållning denna kväll fanns inte utan vi gick till den enda skivaffären som var öppen den här tiden på dygnet (som var 21.00), Mickes CD & Vinyl. Denna affär upptäckte jag för två år sen och blev glatt överraskad över den fina jazzhörna man hade. I den hittade jag en väldigt spännande liveplatta från Metropolitan Opera House 1944 där man samlat många av USAs mest kända namn, som
Louis Armstrong, Benny Goodman, Lionel Hampton, Billiw Holiday och Roy Elridge, i en konsert och sen spelat in den. En väldigt spännande jazzplatta! Dessutom kom jag hem med Björn Holms platta "Änglarna ger mig ingen ro" från 1985, en platta i samma relaxande vispopstil som Johan Lindell.
Sen åkte vi till Gamla Stan och strosade runt där i kvällen innan vi kom till en second hand-affär som, trots att klockan var vid 22.00 faktiskt hade öppet. Det var lite speciellt att kunna gå in i en loppis den här tiden på dygnet och inne fanns en kul och egen mager man med mustasch som berättade att källaren hade varit en fängelsehåla för länge sen. Det var riktigt spännande att se och jag köpte en singel med Steve Winwood, "Valerie" (ni som hört Eric Prydtz låt "Call on me" vet vad jag talar om).
Sen fanns inget mer att se och vi tog tunnelbanan till hotellet igen.
   
Tredje dagen spenderades i Uppsala och tittandes på ännu en stad som jag aldrig besökt. En helt fantastiskt vacker stad med gamla hus och en egen stil! Dessutom gled jag där in på skivaffären Örat, som hade svindyra skivor, förutom en maxisingel som var snäppet bättre än allt annat, OMDs singel "Le femme accident" från "Crush"-plattan. Det roliga här var att den var en begränsad importerad dubbel-maxisingel där den andra skivan innehöll "Enola gay" och en livversion av "Locomotion". Och den kostade bara 20 kronor!

Så kunde en mycket intressant, kul och händelserik Stockholmsresa sluta. Det var en väldigt nöjd och belåten man som satt på tåget tillbaka och gick igenom hela sin stora hög av inköpta skivor i godan ro! Hur detta ska kunna slås när jag kommer tillbaka till Stockholm vete gudarna, men det får framtiden utvisa!

Två låtar hade jag tänkt att bjuda på här. Det blir The Commodores med den vackra "Three times a lady"; en av det bästa låtarna som kommit ur Lionel Richie! Dessutom OMD, Orchestral Manouvers In The Dark, med "La femme accident" från 1985.




söndag 5 oktober 2014

70-talsmania på kul skivmässa!

Höstens upplaga av Sundsvalls skivmässa gick som vanligt av stapeln i klubben Pipelines lokaler. Det var mindre antal säljare än i våras, men lite fler besökare, vad mina ögon kunde läsa i alla fall. Det var en OK blandning av dyrare rariteter och 20 kronors skivor och alla tycktes ha det trevligt! Åter igen, en stor eloge till Pipeline och Thomas Lundmark som ordnar detta hela tiden och håller den fysiska skivans fana i stan levande!

För min egen del så var det främst en blandning mellan 80-talets synthvärld och det glada 70-talet. Jag är rätt nöjd med mina fynd och lyckades till och med hitta årets Jimmy Smith-skiva, ett dubbelalbum utgivet på United Artists Records kallad "Portrait", som dels hade några av dom vanligare låtarna, "I got a woman" och "The champ", men som också innehöll några låtar jag inte hade förut!
80-talssynth nämnde jag och det köpte jag hos Record Hunter, som normalt ligger på S:t Eriksgatan i
Stockholm. Jag har tidigare haft stora problem med att hitta Blancmange-skivor och fått nöja mig med "Mange tout", men nu lossnade det ordentligt, med hela två album och en singel! Dels debuten "Happy famies" från 1982 och dels 1985 års "Believe you me", samt singeln "Waves" från den först nämnda. Kan det bli bättre? Ja, det blev mer synth i form av en dubbel-singel med Japan. För flera år sen köpte jag plattan "Gentlemen take polaroids" på samma skivmässa och nu hittade jag en singel med denna albumtitel som även innehåller en bonussingel med låtarna "The width of a room" och "Burning bridges".
I samma skivback fann jag också Eldkvarns platta "Pantad och såld" från 1978, ett MYCKET kul fynd för ett Eldkvarn-fan som mig, som inte hade några 70-talsplattor med Eldkvarn tidigare!

När vi så är inne på 70-talet, som detta år gjort sitt definitiva genombrott i min skivsamling, så blev det ännu en skiva med bandet jag skrev om för inte allt för länge sen, 10 CC och plattan "How dare you" från 1976! Carole King är en annan artist som jag upptäckt stort i år. Jag gillar hennes röst, hennes känsla för sköna melodier och hennes gitarrspel och jag blev glad när jag hittade hennes "Welcome home" från 1978. Just nu lyssnar jag igenom den skivan och den verkar vara helt OK och härligt avkopplande. Framför allt låtarna "Sunbird", "Changes" och singeln "Morning sun" rekommenderas!
Också Rufus & Chaka Khan, som börjar bli en vana på skivmässan numera. Plattan heter "Masterjam" och kom 1979 och den är desutom producerad av Quincy Jones, vilket är ett stort plus i kanten!


Jazzen var det däremot sämre med, förutom Jimmy Smith, men för 10 kronor kändes det inte helt fel med en Dizzy Gillespie-LP kallad "The Champ 1951-52", utgiven på Musidiscs Jazz Anthology-serie. Detta verkar vara en riktigt intressant platta, som innehåller, förvisso några uttjatade Gillespie-låtar som titelspåret, "Ooh-shoo-doo-bee" och "Birks works". Men några spår kändes riktigt intressanta, som en version av Duke Ellingtons "Caravan", där även violinisten Stuff Smith medverkar. Annars är det spännande att ett par spår även är med John Coletrane och vibrafonisten Milt Jackson är med på många låtar, så det är upplagt för en riktigt häftig jazzstund!

En Pat Benatar blev det också, "Get nervous" från 1982. Pat Benatar har jag ett väldigt gott öra till sen ungdomen. 1985 års album, "Seven the hard way", är en riktig 80-talsklassiker som jag hoppas skriva om en dag!

Totalt sett en OK och normal skivmässa, varken mer eller mindre, med massor av trevliga fynd! Det är helt fantastiskt med denna mässa, att få chansen att handla från handlare man aldrig annars ser och köpa skivor man aldrig hittar här, framför allt när handlarna står på rad! Så har ni chansen att besöka en skivmässa någon gång, gör det för det är en härlig musikalisk och kulturell upplevelse!

Tre låtar kör jag med här. Dels, förstås, något med Blancmange och vad passar bättre än "Waves", nu när jag köpt både singeln och albumet den är på. Dessutom Carole King och singeln "Morning sun" från "Welcome home"-plattan. Och till sist Jimmy Smith och en klassisk liveupptagning av "The champ".





söndag 28 september 2014

Chicago - Chicago

Jag känner att jag är inne i ett riktigt 70-talsstim här så jag fortsätter utan vidare med en riktig klassiker! En skiva som jag är riktigt glad över att ha i samlingen, just för att den är så otroligt bra, Chicagos legendariska andra platta från 1970! Officiellt kallas den "Chicago", eftersom plattan innan gick undernamnet "Chicago Transit Authority". Detta är alltså den egentligen första plattan i deras LÅÅÅÅÅÅNGA serie av plattor med bandnamnet följt av en siffra, en serie som möjligen bara kan överträffas av Vikingarnas "Kramgoa låtar". Men eftersom det är bandets andras platta totalt så kallas den inofficiellt "Chicago II".

Jag hörde Chicago första gången 1985 i "Bagen" då dom hade en jättehit med balladen "You're the inspiration", en 80-talsklassiker! Snart insåg jag att Chicago var ett band med olika stilar genom åren, ett band som hade olika eror att välja bland. I "Kulan I Luften" hörde jag deras klassiska "25 or 6 to 4" och gillade den redan från början. I programmet jag nämnde i samband med Fleetwood Mac-skivan så nämnde jag också programmet "Tornado", som listade 70-talets artister från A till Ö, och på bokstaven C så spelades Chicago med "If you leave me now", från bandets med softa och avslappnande poppiga 70-tal. Detta är ännu en av dom bästa balladerna jag vet, lagom smörig, men samtidigt fylld med en värme och otroligt snyggt producerad.
Peter Ceteras röst hade jag svårt för till en början. Jag tyckte han lät lite fjollig och tillgjord på nåt vis, men snart ändrade jag åsikt fort och jag insåg hur mycket han egentligen betydde för Chicago. Till slut var det bara att erkänna, jag älskar Chicago, oavsett årgång!

Den här skivan från 1970 hittade jag väldigt billigt, på stans numera nerlagda skivaffär Harvest Records i deras dåvarande reaback för endast 5 kronor! Fodralet var lite slitet, men annars tycker jag att det var i billigaste laget egentligen för skivan i sig var i väldigt gott skick och musiken klassisk och skön! För här samsas det sena 60-talets bluesrock med element, blås och solon från jazzen i en väldigt oförutsägbar blandning. För det är det som är den här skivans styrka, att man aldrig vet riktigt vart den ska sluta, mer än att den är så otroligt snyggt gjord! Huvudindigriensen i plattan är dom två sångcykler som finns, dels den 13 minuter långa "Ballet for a girl in Buchannon", som genialt både blandar kortare instrumentala delar och snygga sånger.
Sen avslutas plattan med den avkopplande och härliga cykeln "It better end soon", vilket är en titel jag inte alls håller om när det startar. En av låtarna är speciellt intressant, "Where do we go from here", som är Peter Ceteras allra första egenkomponerade låt till bandet.
Annars så bör man också lyssna på dom andra två singlarna på plattan, "Make me smile" och "Colour my world"!
Det här är en platta som är fylld av fantasi, avkoppling och samtidigt ett grymt sväng från första tonen! Det är aldrig tråkigt utan det händer saker hela tiden och är otroligt snyggt producerad av James William Guercio!

Chicago är ett band alltså som har bytt skepnad en hel del och alla har väl sin favoritera av bandet, antingen det jazzrockiga 60-talet och tidiga 70-talet eller det poppiga och mer relaxande 70-talet eller rockballaderna på 80-talet. Personligen så vill jag inte välja, för dom är så otroligt bra alla tidsåldrarna, men på olika sätt. Det enda jag kan säga är att för mig idag så är Peter Cetera Chicagos sångare nummer 1. Hans röst har gett bandet dess klassiska stil, även om jag på inte sätt ska totalsåga efterträdarna Bill Champlin och Robert Lamm. "Look away", till exempel, där Champlin är den som sjunger, är en lysande rockballad, även om den inte låter så mycket Chicago av det normala! Den senaste plattan kom så sent som i år faktiskt och hette mycket fantasifullt "Chicago XXXVI: Now". Det enda som inte är oförutsägbart med det här bandet är albumtitlarna. Annars så är Chicago ett band som kan göra så otroligt olika sorters musik och det passar dom nästan hela tiden och blir lysande! Det tycker jag är bevis på ett band som förtjänar stor respekt!

Som klipp från denna platta blir det förstås "25 or 6 to 4", men också samtliga 13 minuter av låtsviten "Ballet for a girl in Buchannon", båda inspelade live i Tanglewood 1970! Titta, lyssna och njut!



me>
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...