måndag 28 oktober 2013

Titiyo - Titiyo/This is Titiyo

Jag tänkte hänga med lite i tiden. Och alla som känner mig sitter nu med uppspärrade ögon och säger unisont:
"Va?!?!"
Jo, Titiyo är ju med i i skrivande stund pågående säsong av "Så mycket bättre" och jag hade därför tänkt att titta tillbaka lite i denna fantastiska artists karriär. Be mig dock inte recensera någon av hennes framträdanden i programmet, eftersom jag inte följer det. Jag har svårt för realityserier generellt sätt, framför allt av kändiskaraktär, och dessutom när dom går ut på att ge oss halvusla covers som vi sen ska matas med om och om och om igen 24 timmar om dygnet i alla radiokanaler. Nej, tacka vet jag originalen. Låt dessa fantastiska artister få göra nya bra låtar, istället för att tolka redan bra original. Nå, efter denna utsvävning, tillbaka till fröken Jah.

Som souldiggare så är Titiyo en artist som jag förstås gillat ända sen första början. Jag har problem att välja mellan två plattor, som jag höjer som hennes klart bästa, så jag väljer därför att skriva om dom bägge två. På sitt sätt visar dom också hur mycket soulmusiken i Sverige utvecklades på några få år.
Som sagt, jag gillade "Talking to the man in the moon" när den kom 1989 och fascinerades av hennes underbara röst som gömmer både soul och jazz i en egen speciell ljuv förening. Också tyckte jag att hon var snygg också då.
Året efter kom en låt som jag kanske ännu mer föll handlöst för, nämligen singeln "Flowers" som jag tycker ännu är en otroligt skön svensk nostalgisk souldänga från det riktigt tidiga 90-talet! Därmed var det klart och efter ytterligare ett år stegade jag till Thylins skivaffär och köpte Titiyos självbetitlade debutplatta! Debutplattan är fylld med lika mycket den svenska klubbmusiken från denna tid, som var väldigt intressant och i en utvecklingsfas då, som jazzig soul. Lyssna bara på en annan kanonsingel, den gungande "Peace & quiet". Låten "After the rain", också det en singel, är en riktigt rytmisk och skön sak! Debutplattan är aldrig tråkig utan avkopplande och svängig till max, vars ljudbild är väldigt unik och egen för den tiden!

Sen tog det ett par år innan Sverige hörde något från Titiyo, när singeln "Never let me go" kom 1993. Plattan därefter var en Titiyo som lämnade klubbvärlden lite bakom sig och satsade mer fullt ut på soulmusiken, gärna med en nypa acid jazz och hiphop. Denna platta, som hette "This is Titiyo", lånade jag först, flera år senare, på Örnsköldsviks bibliotek och kopierade av på band innan jag köpte den på den årliga loppmarknaden som anordnas mitt i Sundsvall på nationaldagen. Som sagt, min första tid som samlare var lite märklig.

"This is Titiyo" är en fantastiskt relaxande och skön skapelse med många riktiga svenska soulklassiker. Hennes röst tycker jag till och med är ett strå vassare här än på debuten. Allra bäst tycker jag att genialiska och skönt gungande låten "This is..." är, som har en till piano nynnande Titiyo i bakgrunden till en melodi som sitter som ett knytnävslag! Enligt mig borde den ha släppts som singel i Sverige och blivit en modern soulklassiker.
Samma med låtarna "Back & Forth" och andra singeln "The way you make me feel", varav den sistnämnda skulle ta sångerskan ut i världen, men en blygsam plats på englandslistan satte stopp för det.
"This is Titiyo" är svensk soul när den är som skönast och svängigast och ett härligt minne av vilken underbar soultradition vi hade i Sverige en gång.
Sen blev det tyvärr lite stopp i karriären efter tredje plattan "Extended", som jag tycker var en något blek och ointressant skiva tyvärr.
Hennes samarbete med Jocke Berg och Peter Svensson på plattan "Come along" var inte alls dålig, monsterhiten med samma namn är en riktigt bra låt. Men det är främst som soulstjärna med en underbart klingande röst som passar för så väl soul, klubbmusik och acid jazz som jag föredrar henne.
Sen ska jag väl inte direkt såga kvaliteten på dom låtar hon gör i "Så mycket bättre". Har man en röst som hennes så kan det mycket väl låta bra, trots allt.

Rockvideor med Titiyo är rätt ovanliga så därför har jag nöjt mig med att ta med två låtar, en från vardera platta. "Flowers" från debuten och "This is..." från "This is Titiyo".



fredag 25 oktober 2013

Protestera mot grammofonarkivets nedläggning!

Detta är en lite annorlunda artikel, men samtidigt en viktig sådan och handlar om skivor på ett annat sätt. Detta är en liten uppmaning till alla: Det finns en väldigt viktig länk för alla musikintresserade. Våra statliga mediebolag, Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television tänker spara rejält för "annan verksamhet". Ett led i detta är att lägga ner sitt grammofonarkiv, som är ett av världens största. Det som inte finns där är nog inte värd att finnas. Detta är man beredd att lägga ner bara för att digitalisera och hänga med. I mina ögon finns inget som rättfärdigar detta, för det måste finnas rum för hela den breda kultur som finns idag. Att lägga ner Sveriges Radios grammofonarkiv vore ett gravt kulturmord. Man kan inte bara sitta och spela det hippaste och modernaste från datorer så skivbolagen kan må bra. För mig är skivor i fysisk form ett måste för att bevara dagens kultur och vår kulturhistoria för eftervärlden och framtida generationer!

Nu har flera svenska mediepersonligheter gått samman och skapat en namninsamling för att bevara grammofonarkivet. I skrivande stund har 22176 stycken skrivit under. Gå in och skriv under du också på http://musikskatt.se.

tisdag 22 oktober 2013

Lustans Lakejer - Uppdrag i Genève

1981 var ett intressant år i pophistorien på många sätt. I England har det sedan ett bra tag tillbaka kommit fram flera band som med synthar skapar bra och spännande musik, Soft Cell, OMD, Spandau Ballet och ett nytt band som släppt sina första singlar, Depeche Mode.
I Sverige, som alltid brukar vara efter i de flesta trender, har inte detta ännu vuxit till någon marknad, inte förrän bandet Lustans Lakejer från Åkersberga i Stockholm släpper sina första plattor och något helt nytt hörs i svenska radioapparater.
Jag för min del upptäckte Lustans väldigt sent, i och med 1986 års singel "Tusen och en natt", en gravt underskattad discopärla, så deras karriär har jag fått lyssna mig igenom i efterhand.
Sen kom åren då sångaren Johan Kinde hade en mindre karriär ensam med också riktigt bra låtar, "Bakom din rygg", "Lögner" och "Valona". Och visst har han en speciell röst som är som gjord för den musik Lustans spelar! Texterna är dessutom otroligt välgjorda och spännande! Det är en väldigt härlig spänning i Lustans Lakejers låtar. Sen kan jag tycka att hela James Bond-gimmicken runt om med citat som "kläderna är viktigare än musiken" är rätt tramsig, även om den givetvis är en stor del av Lustans texter och musikaliska innehåll.

Av alla Lustans Lakejer-skivor har jag dock valt den andra, Uppdrag i Geneve, som då är min favorit av många bra plattor. Den är köpt väldigt sent, bara för några år sen på Fyndlagret här i Sundsvall.
Jag skulle lika gärna kunna ha valt 1999 års "Åkersberga", som jag också tycker är en riktig kanonplatta. Har ni möjlighet, lyssna på låten "Cynisk" från den plattan och lyssna på texten. Väldigt intressant samhällskritik blandas med en produktion som är det närmaste ett svenskt Depeche Mode som någon kommit.

Men jag valde ändå att belysa det som trots allt var Lustans Lakejer, när dom på 80-talet sjöng om glamour och passion och alla låtar doftade nattens spänning. Framför allt ska man förstås lyssna på plattans singel, "Stilla nätter", vars text är full av detta, förstås en svensk klassiker!
Det låter väldigt mycket det tidiga 80-talets David Bowie, Japan och de tidigaste låtarna från Spandau Ballet om plattan och den är fylld med många härliga svenska synthpärlor. "Segerns sötma" är en av mina favoriter på plattan. Framför allt gillar jag pianot i bakgrunden, i refrängen.
"Unga moderna" är en annan skön klassiker. Någonstans gillar jag textraden:
"Jag har sett hur unga människor flockats liksom djur,
vandrat fram i täta led som stenar i en mur"
Lyssna också låten "Öppna städer", som är en lång hyllning till nattens nöjen.

Det finns få saker som doftar så mycket svenskt 80-tal som den här skivan och jag älskar varenda minut av den. Man tas med på en skön synthresa genom en textmässigt ny värld som är svår att lämna när skivarmen lyfter från skivan. Sen kanske den här tidiga Johan Kinde inte träffar alla toner rätt, men det kan jag ha överseende med.
Lustans Lakejer har, precis som mycket annat från det svenska 80-talet, blivit gravt bortglömda under flera år, vilket är synd. Deras melodifestivalbidrag för några år sen mottogs väl inte med så öppna armar direkt. Men det känns ändå som om intresset för Lustans och deras för sin tid ganska banbrytande synthmusik är på starkt uppåtgående. Jag hoppas det i alla fall, för detta är svensk 80-talsmusik när den är som allra mest spännande!

Den svenska rockvideovärlden var inte så utvecklad när dessa låtar kom så därför blir det bara låtar från plattan, singeln "Stilla nätter" samt låten "Segerns sötma".



onsdag 16 oktober 2013

Depeche Mode - Shake the disease

Depeche Mode har ännu inte fått någon text här och så småningom ska jag skriva om ett helt album, men jag känner att jag bara måste lägga ut denna! Detta är låten som ledde mig in på banan som ett stort fan av Depeche Modes musik och mycket nostalgi finns i denna låt, som hänrör sig till 1985, låtens år och året då jag upptäckte popmusikens värld fullt ut. 1985 gick jag på fritids här i Sundsvall och var kompis med två synthare. Jag berättade om dessa när jag skrev om Alphavilles "Forever young" för flera år sen. En av dessa kompisar tipsade mig om en grupp som hette Depeche Mode och en aktuell låt dom hade på listorna då som hette "Shake the disease". Jag hade hört talas om gruppen, men aldrig noterat någon låt. Men jag hörde dock låten i radio och blev jätteintresserad. Den var ju hur tuff och häftig som helst!
Däremot så var jag extremt snål när det gällde handlande av skivor då och försökte nöja mig med att spela in den på kassett, vilket jag misslyckades med då den hann lämna trackslistan och jag sen aldrig hörde den i radio. Inte förrän i december då Tracks årslista 1985 gick så fick jag den inspelad. Först i slutet av 90-talet så köpte jag singeln. Tänk om man var så smart som barn att man åkte in till stan och KÖPTE alla singlarna man gillade för sin veckopeng? Ljuva tankar!
Men hur som helst så är denna låt härliga barndomsminnen från mina första år som popnisse! När jag hör Martin Gores mollaktiva nynnande inledning så fylls jag med stor nostalgisk glädje. Låten i övrigt är ett stycke lektion i hur klassisk synthmusik från 80-talet ska låta! Det här är vackert! Då kan i alla fall jag ha överseende med att det är en adressetikett och minimalt klotter på framsidan!

Sen dess har Depeche Mode varit ett band som varit med mig hela tiden och vars musik jag hela tiden beundrat och älskat! Kan man annat än imponeras av ett band/artist som ännu, 2013, lyckas fånga en sån stor publik kring sin senaste platta, när 99 % av dom artister som konkurrerat med dom genom alla år sen länge falnat?

B-sidan på "Shake the disease" heter "Flexible" är en riktigt underbar udda sak som är lite cajunliknande med munspel, fast då i grav synthversion. Här kan vi snacka en perfekt B-sida! Den här skulle gott och väl kunnat ha blivit en hit för sig själv! Därför bjuder jag självklart på båda låtarna!



lördag 12 oktober 2013

Robyn - My truth

Året är 1995 och jag hör på Sommartoppen och en låt som heter "You've got that something" sjungas med en 16-årig tjej med märklig sång röst. Låten kommer inte in, men soulnissen Stafrin noterar låten och tycker den är rätt bra.
På hösten, medan jag går på Härnösands folkhögskola, så hör jag en annan låt med samma tjej, en lallig radiohit som skulle bli en jättesuccé, "Do you really want me (show respect)". Då rycker jag först på axlarna åt den och engagerar mig inte så mycket i låten. Men kort därefter så inser jag att denna artist, Robyn, har något riktigt spännande! Sen dess har denna sångprinsessa alltid varit en del av mitt musiksamlande. Och ja, jag struntar i hur mycket barnramsa "Do you really want me" är, den är ett stycke 90-talistiskt mästerverk i mina öron!
Jag har alla Robyns plattor och tycker hon är en helt fantastisk artist, som har en röst som är något unikt, men även en förmåga att använda den i helt rätt sammanhang så det låter nyskapande och intressant. Oavsett om hon sjunger ljuv soul eller drömsk elektro med Röyksopp så förförs jag av denna ljusa och ekorrpigga stämma med sammetssoul i klangen.

Så vilken av alla Robyn-plattor väljer jag? Jag skulle kunna välja den första, "Robyn is here" för dess otroliga charm eller "Don't stop the music" för dess dansanta genialitet. Eller "The Rakamonie EP", som jag köpte i Stockholm? Eller kanske electrotrippelserien "Body talk", men dom kanske är lite nya för Skivguiden. Men jag väljer ändå "My truth" från 1999, som alltid någonstans varit min favorit. Där "Robyn is here" ändå har låtar signerade Denniz Pop och dom senare albumen är lika mycket dansmusik så är "My truth" Robyns mest soulindränkta och perfekta platta. Den har bara en nackdel och det är att Mr Idol-mupp Peter Swartling står som exekutiv producent, men, OK, det är överlevnadsbart. Den övriga svenska souleliten är ju producenter i övrigt!

Skivan köptes när den var hyggligt ny faktiskt i "Skivbutiken" 1999. Jojomän, i slutet av 90-talet så köpte jag nya plattor rätt ofta!
Singlarna från "My truth" är av absolut högsta klass och låtar jag vevade ofta i hemmet när dom kom! Den första singeln "Electric" är verkligen klassisk Robyn, där hon tar något som inte låter likt nåt som finns på marknaden, men ändå är det så spännande och bra att man lockas av det.
Sommarhiten "Play" är sommarnostalgi från sommaren 1999 och soliga dagar i Sundsvalls centrum!
"My only reason" är en ljuv soulballad som man relaxar till. Men bäst för mig lyser nog sista singeln "Main thing" som är väldigt svår att sitta still till! En härligt rytmisk soulkaskad som jag diggade ofta under millenieskiftet när jag bodde ute på vischan utanför Sundsvall!
Lägg där till andra utmärkta spår som den lugnare "88 days", med en lysande text och skön kör där bland annat Titiyo ingår. Eller den alldeles utmärkt sköna balladen "Long gone" som också har en riktigt bra och lite ledsam text.

"My truth" är en platta som man både kan koppla av och mysa till och samtidigt sitta och gunga rytmiskt med av, allt med Robyns ljuva stämma i förgrunden. Tyvärr så går det numera rätt lång tid mellan Robyns skivsläpp, men det roliga är att Robyn genom 90-talet och 00-talet, ännu snart 20 år efter sitt genombrott, räknas som en av dom stora och skapar stort intresse när hon kommer med ny musik! Det är få förunnat i dagens musikvärld av slit- och släng! Men så är det inte helt utan anledning heller! För en sak är säker: Utan Robyn hade svenskt musikliv under 90- och 00-talet var nåt så enormt mycket tråkigare!

Två klipp blir det från "My truth". Dels "Main thing" i ett riktigt bra framträdande från Grammisgalan 2000. Låten övergår sen i den riviga soullåten "Dig it" och man kan inte annat än förunnas av tjejens energi!
Dels så väljer jag balladen "Long gone" också, som är ett albumspår utan en normal video.



lördag 5 oktober 2013

Sparsam skivmässa med högre priser

Pengarna bara rullar iväg till skivor denna månad. Efter stockholmsresa är det dags för skivmässa här i Sundsvall mindre än en vecka senare. Denna hösts skivmässa gick åter av stapeln på Pipelines lokaler och var tyvärr ingen av de mer minnesvärda vad gäller innehåll. Däremot var det bra med folk där vilket var kul! Problemet var dock att hårdrocksstånden var tillbaka, dom där med skivor för svindyra priser i en genre som jag inte direkt botaniserar i. Det var inget massivt antal utställare utan det var klart en mellanmässa.
Men och andra sidan ska jag inte klaga. Efter Stockholmsresan kände jag att jag borde hålla pengarna lite tillbaka så jag beslöt mig för att göra detta till en billig mässa och inte sväva ut i några dyrare köp, vilket jag tycker att jag lyckades bra med. Totalt 8 LP-skivor och två singlar, samt en näve gratis CD-skivor med, antar jag, lokal musik blev resultatet.

Årets köp på mässan dominerades faktiskt av soulmusik. Jag hittade en hel del riktigt bra soul från 70- och 80-talsskiftet. Jag har tidigare sagt att jag skulle samla äldre soul om jag hade plats och råd och jag har börjat nu till sist börjart snegla lite på 70-talssoul. Det ledde till en skiva med Quincy Jones från 1978, "Sounds". Den mannen har ju fått en viss kritik för sitt samröre med popmusiken av sina jazzfans, men jag tycker det är en styrka att han kan spela så många genrer och göra det så bra i samtliga fall. Oavsett om han gör elegant och skön storbandsjazz på 50-talet, skön funk som "Ai no
corrida" eller en av tidernas bästa plattor "Thriller" åt Michael Jackson så gör han det oftast så perfekt.
Några år nyare, från 1981, är den skiva med Rufus & Chaka Khan jag hittade, "Camouflage", som är den sista tillsammans med Chaka Khan. Dom gjorde en platta till innan hela bandet Rufus gick skilda vägar.
Ett kanonfynd på en tidigare skivmässa var Shalamars platta "Three for love". En riktigt smäktande och skön soulklassiker! Runt denna tid var bandet riktigt produktiv och släppte nästan en platta per år och i år köpte jag bandets totalt sjätte platta från 1982, "Friends".
Lee Ritenour står också med en halvfot i soulgenren, fast också med en stor dos funk och jazz. Denne fantastiske gitarrist har blivit en favorit och är expert på avkopplande jazzsoul, men kan också skön funk. 1981 kom plattan "Rit" som jag i skrivande stund lyssnar på. Det är en riktigt elegant platta där flera bekanta namn finns med, som Totos Jeff Procaro och Chicagos sångare efter Peter Cetera, Bill Champlin (som hörs bland annat på bandets jättehit "Look away" från 1989). David Foster är med och producerar och Johnny Mandell, som arrangerat många storbandsorkestrar, har arrat stråkarna. A-sidan är med sång och B-sidan instrumental, men det är svängigt och avkopplande på samma gång. Instrumentala "Countdown (captain fingers)" bör absolut kollas in, liksom låten "No sympathy", både dess sång och instrumentalversion.

Efter denna dos med soul och funk varför inte lite liveplattor? Ett riktigt kul fynd var en live-platta med The Fixx, vars samling växer stadigt. Plattan innehåller dessutom tre nya studiolåtar och är oöppnad faktiskt! Alla livespåren här är gjorda på konserter i Canada 1986 i samband med deras platta då "Walkabout", men självklart finns hits som "Stand or fall" och "Are we ourselves?" här.
En annan liveplatta, av modellen mini-LP, som numera ingår insamlingen är den väldigt svårhittade Paul Young-plattan "The live edition", som är en utgåva endast för den japanska marknaden. Även denna var helt oöppnad och den får ses som denna mässas stora fynd. Inspelningarna här är främst från hans solodebut "No parlez" och gjorda i London och Liverpool hösten 1983.
För en väldigt billig penning hittade jag även The Pretenders debutplatta från 1979 i en portugisisk utgåva. "Brass in pocket" må vara väldigt sönderspelad, men för mig som sett den genom alla år som bandets svagaste låt innan jag upptäckte den för några år sen först så är det riktigt kul!

Två singlar kom jag hem med också. Den ena är lite speciell. Det är Sting med låten "Spread a little happiness", som faktiskt är hans allra första solosingel från 1982, gjord medan The Police ännu jobbade på sin sista platta
"Synchronicity". Det är en nästan jazzig låt med stråkar och blås gjord till filmen "Brimstone & Treacle".
Den andra singeln är Lolita Pop, som börjar bli en skivmässeföljetång, och låten "Pay the piper" från 1990. En inte allt för vanlig Lolita Pop-singel, hämtad från plattan "Blumenkraft", men så är den inte någon av bandets mest säljande låtar heller, men riktigt kul att hitta, speciellt då den är relativt ospelad!

Dessutom försöker jag samla på mig alla James Bond-soundtrack, fram till de senaste filmerna med Daniel Craig alltså. Jag har haft relativt tur där med allt från "Goldfinger" till de mer moderna med "A view to a kill" och "Living daylights" och idag hittade jag skivan med musiken till "The spy who loved me".
Jag nämnde gratis CD-skivor. Precis vid Pipelines entré så låg en hög skivor som man bara fick plocka ur och är det gratis så kan man ju testa och prova lite, för även om dom troligast är från Sundsvall så har jag aldrig hört talas om dessa band. Smash Hit Wonders "Love your wife", samlingen "The event horizon", Kosmic "The end of irony" och Punsch "Fredag i blodet", samt en EP med Divine Dennis väntar på att upptäckas.

Som sagt, inga riktiga superfynd denna gång utom möjligen Paul Young, men en hel del spännande plattor och när jag skriver nu så snurrar Shalamar på skivtallriken, en riktig höjdarplatta! Men det är skönt att Sundsvall har en skivmässa som 2013 lockar så mycket folk och som kan få leva vidare!
Två låtar blir det från årets mässa. Dels Shalamar och en av dom starkaste spåren från plattan "Friends", "I can make you feel good" i ett framträdande från programmet Toppop. Dels Lee Ritenour, från plattan "Rit" och den lysande instrumentala låten "Countdown (captain fingers)", som då är ett albumspår och utan video.



torsdag 3 oktober 2013

Tears For Fears - Sowing the seeds of love

Jag har genom åren försökt att göra listor över dom bästa låtarna någonsin och det har väl gått sådär. Jag borde göra en ny uppdaterad och om jag gör en sån så kommer jag att publicera den. Men en låt som absolut kommer att ligga högt på den är en låt som får mig i trans varje gång jag hör den. Jag kan höra den om och om igen utan att tröttna på den. Låten finns på en platta som jag redan skrivit om här för länge sen, men låten i sig är så lysande att jag gärna skriver om singeln också. Detta kanske är en av dom snyggaste, mäktigaste och vackraste låtarna som gjorts och jag talar om Tears For Fears "Sowing the seeds of love". Låten är en pastisch på Beatles och innehåller en massiv kritik mot den engelska politiken, eller vad sägs om denna eleganta passning till Margreth Thatcher:
"Politician granny with your high ideals, have you no idea how the majority feels?"

Det underbara med den här låten, förutom en väldigt sann och vacker text som skulle passa många av dagens länder, är att den är aldrig tråkig en minut utan den tar oväntade vändningar här och var och gör det så stiligt, passande och elegant. Produktionen är bland det bästa jag har hört!
Också Roland Orzabal förstås. Som jag sa när jag skrev om albumet "The seeds of love" så har jag alltid gillat hans röst och jag tror aldrig han har sjungit med en sån inlevelse som just här.

Som Tears For Fears-fan redan 1989 så blev jag förstås jublande lycklig när den här låten blev etta på Trackslistan hösten 1989! Singeln köptes sen på tidigt 90-tal på min favoritbutik då, Förlorade Favoriter.

Omslaget är en av de mer udda, nämligen i form av en poster som är ihopvikt till att få plats med singel och innersleeve. Tyvärr är det lite klotter på min framsida, samt att den var mindre sliten när jag köpte den, men jag antar att man räkna med lite småfel på 80-talssinglar. Riktigt kul är den dock!
B-sidan är också kul för den är ett av väldigt få exempel där man tagit en baksida och långt senare gjort en egen hit av den. Låten heter "Tears roll down" och är här nästan helt instrumental. Men den fick faktiskt en egen video till en videosamling med bandet. Sen när Orzabal ensam drev Tears For Fears 1993 så satte han text till den och gav ut den som singel i samband med samlingen "Tears Roll Down (Greatest Hits 82-92)", då under namnet "Laid so low (tears roll down)". Som kuriosa är det därför en kul B-sida, även om den låtmässigt kanske inte tillför singeln "Sowing the seeds of love" mycket.

Videon till "Sowing the seeds of love" vann flera Grammys på sin tid och är också riktigt snygg och mäktig. Den är gjord av Jim Blashfield, som också gjorde Michael Jacksons snygga video till "Leave me alone". Så sätt er till rätta och njut av drygt 5 minuters njutning av finaste märke, i både ljud och bild!

onsdag 2 oktober 2013

Skivresa till Stockholm 2013

Så har jag då kommit hem från en ny spännande tripp till kungliga huvudsaken för årets skivjagande i Stockholm. Det är rätt påfrestande ibland att kasta sig ideligen upp och ner för rulltrappor i tunnelbanestationerna för att komma till rätt linje som ska ta mig till rätt musikaliska fynd, men det är värt besväret!
I år skedde alltså resan i oktober och stan hade återgått till sitt normala jag efter sommarens alla vedermödor, men likväl så blev det en trevlig resa, om än en liten besvikelse ändå när jag inte riktigt hittade den där WOW-skivan som gör en resa minnesvärd (av modellen Boyd Raeburn, Lennie Tristano, 5-6 skivor med engelsk 20-talsjazz osv). Men ändå blev det en hel del skivor som förhoppningsvis ska ge mig en skön musikalisk upplevelse.
Jag åkte dit på söndagen 29 september. Jo tack, jag vet, det var Solna Skivmässa 24 timmar tidigare och jag var mindre glad åt att jag var tvungen att vara på annat ärende som hindrade mig från att för första gången vara på Sveriges största skivmässa. Men det är ju Sundsvalls skivmässa om mindre än en vecka.

Söndag var också den dagen då de flesta affärerna var stängda så det blev väl inte så mycket letande den dagen. Men längs Hornstulls stand pågick en en väldigt trevlig större marknad med matstånd av alla slag, klädförsäljare och några skivfärsäljare. Det fick bli dagens fyndtillfälle och vid ett bord hittade jag några intressanta singlar. Fun Boy Three var bandet som bildades av spillrorna av ska-gruppen The Specials. Musiken är grovt kritisk mot det engelska samhälle i det tidiga 80-talet och i Fun Boy Threes singel "The lunetics have taken over the asylumn", som jag hittade, är tonen gravt deprimerad.
Från Fun Boy Three är steget inte så långt till Bananarama, som samarbetade med bandet. Här hittade jag låten "Aie a mwana", som faktiskt är tjejtrions debutsingel från 1981! Musiken är här lite tuffare än den Stock-Aitken.Waterman-disco dom skulle bli kända för.
Och på tal om debuter så införskaffade jag mig dessutom The Prodigys första platta "Experience" från 1992. Jag har varit väldigt avvaktande till The Prodigy genom hela 90-talet men först nu upptäckt bandets storhet. Ibland är man så långsam att det blir lite pinsamt.
Vid ett annat stånd köpte jag A Flock Of Seagulls mest kända hit "Wishing (if i had a photograph of you)" för en billig summa, en av den engelska synthhistoriens mesta klassiker!
Söndagen avslutades med en pizza och lite stand-up-comedy på Big Ben på Söder.

Måndag och jag såg ett höstlikt Stockholm på morgonen som vaknade och vid en hamn vid Kungsholmen satt en ensam mås och tittade ut över båtarna längre bort.
Här skulle jag sätta min tilltro till de mer bekanta second hand-butikerna, efter den succé jag haft med dessa året innan. Men på Myrorna på Götgatan, som hade kanske en av dom trångaste skivavdelningarna jag sett, så blev utdelningen bara Billy Joels singel "All for Leyna" från 1980.
Emmaus på Söder, som annars varit en av mina guldgruvor, kunde detta år bara ståta med två singlar med respektive Bryan Adams ("Somebody") och Lindsey Buckingham ("Go insane").
En mindre panik infann sig. En och en halv dag hade gått och jag hade hittills bara köpt några singlar och en CD. Men det ordnade snart upp sig när jag gick till Recordmania på Östgötagatan. Jag gillar verkligen den affären eftersom dom har en service som är riktigt bra! Här informerade biträdet att dom hade mer skivor på lagret bakom disken och jag kröp dit och såg en LÅNG hylla med skivor som skulle kollas och fyra personer, som som likt några Ompa-Lompier i Willy Vonkas fabrik satt vid datorerna och försökte förbrilt prismärka skivor. En kul syn!
Resultatet blev en skiva med den i Sverige relativt okända amerikanska soulgruppen Force MDs, "Touch and go", och engelska gruppen Kane Gang och deras väldigt bortglömda andra och sista platta "Miracle". Den första, "The bad and lowdown world of Kane Gang", hoppas jag kunna skriva om någon gång här!
Dessutom köpte jag från lagret en Aztec Camera-skiva jag inte hade betitlad "Knife". Även Aztec Camera hoppas jag kunna lyfta fram lite mer i framtiden, för det är ett band jag lärt mig gilla väldigt mycket de senaste åren.
Från Recordmania var det inte långt till en affär jag aldrig hört talas om innan med det lite märkliga namnet An Ideal For Living. Där hittade jag en av dom skivor som lite får räknas som årets fynd, Icicle Works andra skiva "The small price of a bride", som jag har letat efter ett tag nu. Icicle Works första platta kunde ni läsa om här för ett par år sen och är ännu en ikon i den engelska indierockbranschen på 80-talet!
Sen blev det lite stopp när jag kom till ett antal affärer som inte hade öppet på måndagar eller inte var intressanta alls och jag köpte endast en CD med engelska Propellerheads, "Desksandrumsandrockandroll" på Myrorna på Norrtullsgatan. Mer experimentell dansmusik, alltså!
Sen en god middag på Lions bar innan jag begav mig till Jazzklubb Fashing där Martin Höper och hans band underhöll. Egentligen är detta för modern jazz för mig och musiken kanske inte grep tag i mig direkt, men det var riktigt kul och mysigt att vara på en sån legendarisk och omskriven jazzklubb som Fashing och musikerna var skickliga, även om jag föredrar mer traditionell jazz.
Efteråt så var det sen jam där publiken fick skriva upp sig för att spela på scenen och dessa spelade roligare jazz. Det lite roliga var att en av dom som gick upp och satte sig bakom trummorna var Andreas Kleerup, som spelade jazztrummor riktigt bra i "A night in Tunisia".

Måndag så hade jag tid med lite sista letande innan tåget gick och åkte ut till Söders skivbörs, som ligger i ett inte allt för stiligt och roligt område på Söder. Ägarinnan av affären kom 20 minuter sent, men det var värt väntan för här ramlade skivorna in! Det hade varit extremt tunnsått på jazzskivor hittills, nämligen inte enda! Därför blev jag riktigt glad åt en skiva med bröderna Dorsey och Eddie Lang i inspelningar från 1928-29, "Tommy, Jimmy & Eddie, 1928-29"! Swing i sin kanske allra tidigaste och mest primitiva form!
En skiva med Niels Jenson passade jag också på att köpa, "Rum" från 1983 som innehåller låten "Inom mej", som kanske är en av dom bästa Niels-låtarna från 80-talet.
Riktigt glad blev jag också åt en humorskiva med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup, "Byteskomikerna". Stellan Sundahl är en av mina absoluta favoritkomiker som kan leverera sköna bitska kommentarer vid exakt rätt tillfälle och det är riktigt kul att hitta skivor med honom.
Dessutom blev det också en Big Country också, "The crossing" från 1983.
Därefter begav jag mig till centrum där jag besökte Stockholms Serie- och Skivhandel, en affär jag varit i några gånger sen 90-talet. Där blev det en trevlig swingskiva med Putte Wickman, "1949-52", som främst fokuserar på hans sextett från 1949 och som lyckas väldigt bra att matcha Benny Goodmans dito några år tidigare. Detta är riktigt avkopplande svensk swing av finaste märke!
Ett besök på Myrorna Norrmalm och REMs "Around the sun" fick avsluta årets skivresa till Stockholm.
Jag försökte besöka en skivaffär som låg inhyst i modeaffären CUM på Drottninggatan, men även den affärsinnehavaren behagade att inte komma på utsatt öppettid så den fick vara. Ett tips till skivaffärsägare i Stockholm: Öppna i tid så kanske affären går runt också!!!

Som sagt så var det en trevlig vistelse, med många kul och spännande fynd, även om det lilla pricken över I:et saknades. Med andra ord en mellanresa...

Två klipp som illustration på denna resa blir det. Dels ett spår ifrån skivan med bröderna Dorsey och Eddie Lang som jag köpte på Söders Skivbörs. På denna riktigt bra platta är låtarna med Eddie Langs orkester från 1929 allra bäst och av dessa väljer jag "Walkin' the dog".
Sen ett tvärt kast framåt i tiden. Någon kanske är intresserad av hur Bananaramas debut låter så det blir "Aie a mwana" också. Tyvärr saknar båda låtarna riktig video, men musiken går ju fram ändå.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...