fredag 31 maj 2013

The Smithereens - Especially for you

Nu tänkte jag nörda till det ordentligt genom att tipsa om en skiva med ett band som aldrig nådde dom svenska listorna alls, och knappt heller dom amerikanska, men som däremot räknas som en av den amerikanska indierockens största under 80-talet; The Smithereens. En av de stora fördelarna med att samla gamla radioprogram är att man får mycket bra tips på ny musik att spetsa öronen på och det var på det sättet jag kom i kontakt med detta band. Jag hittade ett "Metropol" från 1988 där The Smithereens låt "Only a memory" testades i "Flipp eller flopp", och jag föll direkt för den sköna och lite mörka indierocken som strömmade ut. Jag har inte hittat plattan som just den låten är med på, "Green Thoughts", än, men däremot blev jag lycklig av att hitta plattan innan, "Espcially for you" från 1986, på Sundsvalls just nu enda skivaffär, Harvest Records, för några år sen.

The Smithereens är från New Jersey och har släppt plattor sen 1980 och har sångaren Pat DiNizio vid mikrofonen, som är en väldigt bra sångare vars röst inte ligger lång ifrån ett annat, något mjukare, indieband med gott rykte, fast från England, XTC och Andy Partridge.
Bandet nådde alltså aldrig hitlistornas toppar, men lyckades däremot inspirera många artister längre fram och kanske främst Kurt Cobain, som lyssnade flitigt på "Especially for you" när han skrev Nirvanas debut "Nevermind". Hade någon sagt det innan jag hört dom så hade jag nog inte haft denna skiva i min ägo utan skrämts bort av den informationen eftersom mitt förhållande till grunge och Nirvana inte är direkt lysande. Men tack och lov finns inte mycket som påminner om det som komma skulle sex år senare.
"Especially for you" är inte bara en rockplatta i mängden. Den rymmer så otroligt mycket sorts musik och det låter så otroligt snyggt i alla former. Här finns dragspel och folkmusik i låten "Cigarette", rockabilly i "Crazy mixed-up kid" och latinojazz i en av plattans höjdpunkter, den svala och snygga "In a lonely place", som dom gör tillsammans med Suzanne Vega.
Men här finns också sköna indierocklåtar som "Time and time again", singeln "Blood and roses" och "Behind the walls of sleep", som har en väldigt snygg och bra text om saknad. Bra texter går för övrigt igenom hela plattan, för dessa är engagerande, intressanta och snyggt skrivna! Detta är en platta med många ansikten och stilar som ändå lyckas passa in och hålla ihop utan att det blir en salig pyttipanna av det!
Låna gärna också ett öra till ett annat av bandets album, "11" från 1989, som jag hade turen att hitta billigt på Myrorna på Flemingsgatan i Stockholm förra året!

Det roliga med många av dessa mindre band som aldrig når ut till den stora massan är att flera av dom oförtrutet vandrar vidare. Jag nämnde The Fixx förut och även The Smithereens finns ännu och turnérar, även om många hävdar att det stora intresset för bandet dog när, ironiskt nog, Nirvana drog igång grungen 1994.
Men jag tycker ändå att det finns all anledning att upptäcka detta sköna band, The Smithereens, som lyckas vara både mjuka och avkopplande och röjiga och skönt rockiga med perfekt resultat! I recensentkretsar är den här skivan fortfarande riktigt högt ansedd, men hos stora massan är bandet i mångt och mycket oförtjänt bortglömda!
Så vad tyckte "Flipp eller flopp"-juryn i "Metropol" om låten, kanske någon undrar? Jo, dom (vid det tillfället Dan Hylander, Marie Fredriksson och recensenten Stefan Malmqvist), gillade låten, men floppade möjligheten till en hit. Tyvärr fick dom rätt. Kanske var The Smithereens för bra för trackslistan 1988...

Jag hade tänkt att bjuda på tre låtar från plattan. Dels den sköna duetten med Suzanne Vega, "In a lonely place", dels första singeln "Blood and roses" och dels andra singeln, den lysande "Behind the walls of sleep".





söndag 19 maj 2013

Singeltipset Deluxe I

Ibland när man handlar skivor så händer det att man köper en del på vinst och förlust. Hittar man singlar på en loppis som kostar mellan 1-2 kronor så kan man gott passa på att chansa lite för det kan ju vara ny bra musik. Flera gånger när jag har gjort det så har det slutat med att jag ett leende ställt in singeln i singelhyllan med insikten att jag hittat ett nytt namn att hålla ögonen på i skivbackarna. Tyvärr är dessa skivor som ingen på en loppis bryr sig om och som till slut hamnar på en soptipp. Så för att tipsa lite om flera i Sverige mer eller mindre okända artisters singlar som jag nyligen köpt och faktiskt upptäckt är riktigt bra så kommer jag emellanåt ha lite artiklar som kallas Singeltipset Deluxe där jag buntar ihop flera singlar till en artikel. Den första av dessa kommer nu. Flera av dessa är köpta på Sundsvalls skivmässa nyligen. Och tro det eller ej, video finns till alla så fler kan upptäcka dessa låtar!


Jay Strongman - East West (1988): Jay Strongman är en legendarisk engelsk discjockey både i radio och på klubbar som snabbt hakade på den engelska housetrenden på 80-talet då alla DJ's skulle göra plattor. Denna låt är gjord med Mark Saunders och sångerskan Maureen Walsh och är en glad houselåt med smarta samplingar, där en operaröst hörs ljuda emellanåt som en kul garnetyr.  Här blev jag glatt överraskad hur snyggt gjord låten var och hur skön den var!


Evelyn King - Love come down (1982): Evelyn King, som senare skulle få artistnamnet Evelyn "Champagne" King, började som kontorsstädare på det legendariska skivbolaget Philadelphia International innan en producent hörde henne sjunga och hennes karriär var utstakad. I Sverige är det få som vet vem Evelyn "Champagne" King är, men i USA hade hon från debuten 1977 flera hyffsade placeringar på USA-listan, som denna sköna soullåt som doftar nattens storstadsliv av modell tidigt 80-tal. Smeknamnet "Champagne" kanske känns en aning fånigt, men hon har en bra röst med skönt sväng och riv i. 


Kate Ceberano - Young boys are my weakness (1989): I Australien är Kate Ceberano ett välkänt namn med flera hits. Om inte annat för att hennes far Tino var en stor karatemästare på sin tid. Men utanför detta örike är hon mer eller mindre okänd. Den här låten är en fräck discopärla producerad av Phil Harding och Ian Cornow, som blev kända genom att jobba för Stock-Aitken- Watermans bolag PWL. Låten är en funkig och tuff produktion med sköna saxofoner i refrängen som man har svårt att sitta still till.


Jill Jones - G-Spot (1987): Att jobba med en stor stjärna behöver inte alltid innebära en genväg till berömmelse. Ett bevis är Jill Jones som körat bakom Prince på flera låtar och även varit med i både videor som filmen "Purple rain". Som tack skrev den lille mannen från Minneapolis denna funkiga sak åt henne och gav ut den på hans eget bolag Paisley Park Records. En skön, dansant och häftig ljudbild med Jills ljusa stämma och en klassisk Prince-saxofon som spelar i kapp med henne. Men, som sagt, Jill Jones sålde inte mycket och Warner som gav ut Paisley Parks skivor ignorerade den helt. Det tog hela 14 år till platta nummer 2 kom, utan Prince medverkan. Synd, för det är en mycket spännande och bra låt!


The Deele - Material thangz (1985): Känner man till någonting om The Deele idag så är det att det att det startade karriären för två av soulvärldens största namn, LA Reid & Babyface. Duon är ju några av dom populäraste kompositörerna och producenterna i genren på 80- och 90-talet. Bandet som duon startade i hade några hits i USA på det tidiga 80-talet, men sålde inget utanför. Synd, för detta svänger skönt och är en riktigt bra soulkomposition med en riktigt bra rytm! Bandet gjorde 2007 några återföreningskonserter, dock utan de numera numret större producentparet. Här har jag inte lyckats hitta något annan Youtube-klipp än en längre 6 minuter-lånh mix, men det är ändå så att ni får en bra bild av låten!


tisdag 7 maj 2013

Anne-Lie Rydé - Mellan ljus och mörker

Som jag skrev i samband med min krönika om mitt samlande av 80-talsmusik så ligger det svenska 80-talet mig varmt om hjärtat och jag anser att mycket av det som kom då är grymt underskattat. Framför allt gillar jag att det fanns så mycket bra kvinnliga sångerskor då som mer riv i rösten gjorde tuff pop som med spännande och intressanta texter närmade sig rocken. Nina Werne i Nina Letar Ufo, Eva Sonesson i Commando M Pigg, Marie Fredrikssons första plattor, Py Bäckman eller varför inte Sundsvalls egen Gina Jacobi. Också då förstås Anne-Lie Rydé. Jag har ända sen mitten av 80-talet haft ett riktigt gott öga till Anne-Lie och hennes ljusa och spännande sångröst. Hennes första band Extra har jag upptäckt först på senare år, men däremot gillade jag då flera av hennes låtar på plattan "Den sista flykten" från 1987, som singlarna "När trummorna slår" och "Gycklarnas estrad".
Därefter gick Anne-Lies röst sönder och det var tyst ett tag fram till 1989 då en riktigt skön låt kom, Per Gessle-kompositionen "Ta mig hem", som har en skön rytm och melodi! Jag föll direkt för den låten och vid den här tiden hade jag smått börjat öppna min plånbok lite mer för skivköp. Därför gick jag snart ner till Thylins, en skivaffär som låg mitt på torget under 80-talet, och köpte
hela hennes nya platta "Mellan ljus och mörker". Jag minns än spänningen när jag hade köpt skivan och stod på torget och kände och tittade på den, ny och fräsch och med spännande omslag. Den här pirrande lyckliga känslan man hade förr när man som ung precis hade köpt en helt ny sak som man längtade efter och man just stigit ut ur affären.
Förväntningarna höll redan från start och jag lyssnade på den ett flertal gånger. Plattan är lite tuffare än Rydés tidigare verk och går friskt mellan mjuka ballader där hennes röst för fritt spelrum, charmiga poplåtar och tuffare dängor med mer klös. Sen har skivbolaget EMIs chef Kjell Andersson tydligen ringt ihop hela sitt stall för att förse henne med låtar för ett flertal av bolagets mest kända namn finns med här som antingen kompositör eller textförfattare. Per Gessle nämnde jag, Uno Svenningsson har skrivit en låt ("Spelet är över") och Plura Jonsson i Eldkvarn har gjort en lysande poplåt betitlad "Mitt hjärta slår bom-bom". Sen har Peter LeMarc gjort den lika lysande balladen "Mellan månen och mitt fönster", en låt som LeMarc själv tog tillbaka sen och gjorde om till sin platta ett år senare, "Välkommen hem".
En väldigt fin låt är den mer sorgliga "Ensam igen", som föregås av den pigga rockdängan "För alla älskande" som är lysande!
Produktionen på plattan bör nämndas vilket ger den dess sköna stämning. Männen bakom den är Rolf Alex och Mats Olausson.

Efter detta gick Anne-Lie Rydés karriär åt ett helt annat håll när hon släppte megasuccén "Tusen kyssar" 1992, också det en riktigt spännande och lysande platta, där hon tolkade svenska schlagerhits från 60-talet. Jag har inget emot Lill Lindfors "En sån karl", men här är en gång då covern känns numret starkare då Anne-Lie Rydé river i med sin version.
Tyvärr har väl inte karriären riktigt lyft där efter, förutom en del roliga skådespelarinsatser som kärlekskrank kurator i "Rederiet". Det blev lite melodifestivaler och nu senast har hon tolkat dansbandshits på sitt sätt.
Hur bra jag än tycker att hennes schlagerversioner är så känns det lite som om succén bakom dessa har gjort att folket och medierna glömt att hon en gång i tiden var en lysande rockbrud i tuff popförpackning. "Mellan ljus och mörker" är ett bevis på det, där flera av den svenska popelitens största finns med och lyfter hennes sång och musik till stora höjder!

Tyvärr märks denna bortglömdhet på Youtube också för det var svårt att bara hitta klipp som var äldre än "Tusen kyssar". Men jag kan i alla fall bjuda på ett framträdande där hon i SVTs kvällsmagasin "Trekvart" från 1989 sjunger Pluras "Mitt hjärta slår bom-bom".

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...