lördag 19 januari 2013

Hootenanny Singers förnyade det traditionella

Jag erkänner att jag varit löjligt svag med att skriva i kategorin Schlager-Visa-Revy. Men nu ska det bli av för jag tänkte skriva lite om ett band som jag gillat allt mer de senaste åren. Jag är ju ingen 60-talsfantom direkt, men den svenska schlagern från det decenniet är något som ligger mig varmt om hjärtat och då främst den som korsar gränsen mellan visa och folkmusik, som då trakteras av Hootenanny Singers. Det passar riktigt bra att skriva några rader om dom nu när en av bandets starkaste krafter och förgrundsgestalter, Hansi Schwarz avlidit, 70 år gammal. Hansi föddes i Tyskland, men spenderade mesta delen av sitt liv i Sverige.1961 blev han medlem av Westbay Singers (ja, Västervik översatt om ni inte förstod). Bandet blev sedan Hootenanny Singers och resten är historia. 1974 blev en viss medlem vid namn Björn Ulfveus upptagen med ett annat band som skulle skriva något större historia, ABBA, och bandet upplöstes i några år.
Det jag gillar med Hootenanny Singers, förutom deras sköna stämsång, är just deras förmåga att ta den svenska visskatten, krydda den med klassisk svensk schlagerkänsla och blanda den med starka doser av den svenska folkmusiktraditionen. Och ut kommer låtar som gör något helt nytt med det genuint traditionella.
Lyssna på en av deras mest legendariska låtar, "Björkens visa" från 1965, där man på ett genialt sätt klämt in ett sånt för den tiden relativt otidsenligt instrument som cembalo.
Eller varför inte en av singlarna ni ser, "Början till slutet"/"Adjö farväl" från 1967. "Almost purssuaded" heter den på engelska och har fått en lysande text av Stickan Andersson.
Den mest klassiska plattan är förstås deras tolkningar av Dan Anderssons texter på plattan "Dan Andersson på vårt sätt" från 1973 som gav världen mastodontsuccén "Omkring tiggarn från Luossa". Jag är ingen expert på dikter och diktare, men just Dan Anderssons enormt naturtrogna texter är verkligen värd ett öra och här lyckas man verkligen klä dom i en musikalisk dräkt som inte liknar något annat! Detta är kanske bland det bästa som det svenska 60-talet hade att bjuda på.

1979 återbildade Hansi Schwarz och Tonny Roth bandet med nya medlemmar för ytterligare ett par plattor även om intresset hade svalnat för dom och 1982 var det god natt för gott. Därefter ägnade sig Schwarz åt att driva en instutition som blivit väldigt viktig för den svenska vistraditionen, nämligen Visfestivalen i Västervik, något han gjorde ända fram till sin död.
Den som har väldigt gott minne kanske minns att Hansi gästframträdde i humorprogrammet "Helt Apropå" i slutet av 80-talet. Humorgruppen framförde Hootenannys hit "Gabrielle" med Schwarz på sång och gitarr, fast i parodiversionen "Gabriel", en drift med dåvarande Systembolagschefen Gabriel Romanus.
Hootenanny Singers var ett av 60-talets mest populära och njutbara band som lyckades förnya hela visskatten och schlagervärlden med musik som blandade svenska stilar på ett sätt som aldrig gjorts. Och för detta, och för sin kamp att driva den svenska vistraditionen vidare, så ska Hansi Schwarz ha ett stort tack! Hans och dom andra i bandets musik lever dock vidare. Vill ni ha mer information om skivor med Hootenanny Singers kan ni titta på denna videoblogg av skivsamlaren Björn Jakobsson, alias 78rpmblog.

Två låtar har jag valt att visa, och det var inte någon lätt uppgift att välja. Men det blev till slut den klassiska "Björkens visa", en långliggare på Svensktoppen men långt ifrån sönderspelad! Och dessutom den härligt folkmusikdoftande låten "Där skall jag bo" som visar att rockvideon fanns långt innan MTV var påtänkt.



torsdag 17 januari 2013

Swingadilla - In the mood

Metoderna att genom sex försöka kränga en skiva är många och exemplen avlöser varandra. Framför allt på 70-talet var det väldigt vanligt att på en samlingsskiva klämma in en tjej med nakna bröst och bikinitrosor på omslaget för att sälja lite extra. Men frågan är om inte projektet Swingadilla har tagit detta en aningen för långt. Bakom namnet Swingadilla finns Lelo Danino och Oswin Falquero, som jag tror är engelska. Musiken på skivan är inte usel. En lagom funkig och katchy version av "In the mood" från 1982.
Första låten på andra sidan, "I yi yi yi yi (i like you very much)", kan man också svälja ner i lagom dos. Så långt är allt lugnt. Men nu börjar det roliga:
Andra sidans version av "Chattanooga choo choo" riktigt hemsk. Melodi och tempo på låten stämmer inte alls och låten både haltar och låter pinsamt dålig.
Men mest pinsamt och bisarrt måste omslaget vara. Denna låt finns i ett mer normalt moraliskt tecknat omslag, men också i denna lätt sexuella version. En helt avklädd tjej, sminkad med roller, med nakna bröst med endast ett fåtal pilotplagg från 40-talet på sig och i handen försöker se så oskyldig ut som möjligt. För att hotta till tjejen ännu mer har man hittat på en lagom töntigt förförisk text som man skrivit bredvid henne, inom citattecken så vi ska tro att det är hon som säger det:
"...hope you're in the mood 'cos i'm feeling just right..."
Andra sidan av omslaget är snudd på ännu värre, när samma tjej står i klädd bara konduktörsmössa och väst och en halvgenomskinlig konduktörsflagga framför hennes kön. Och vad sägs om texten:
"...shovel all the coal in, gotta keep on rollin'..."

Samt en bild bredvid där hon har nakna bröst och röda strumpbyxor. Den sidan tänkte jag av moraliska skäl bespara er. Det finns trots allt grader i helvetet.
Här känner jag dock att jag verkligen skulle vilja titta in i huvudena på herrar Danino och Falquero när dom satt hemma och tänkte. Vi gör en smålättsam 80-talsversion av storbandsklassikern "In the mood", men skivbolaget är inte så nöjd med resutlatet eller möjligheterna till en försäljningsframgång. Men Danino känner troligen en tjej som gärna viker ut sig naken på ett skivomslag, vi släpper en version med henne på så kommer försäljningen att stiga med en vrakfart. För inget är så självklart som kopplingen Glenn Miller och nakna utvikningsbrudar.

Jag kan inte bjuda på något klipp med låten för den finns inte på Youtube, men och andra sidan så är ju inte det tydligen det viktiga med singeln utan det är... ja, det är... ja, ni förstår!

torsdag 10 januari 2013

Paul Young - The secret of association

Paul Young, en artist som oförtjänt glömts bort här i Sverige, men som i mitten av 80-talet hyllades av de flesta medier för sin säregna sträva, men ändå ljusa, röst och sina mjuka och träffsäkra poplåtar som doftade Motownsoul. "Where ever i lay my hat" blev en jättehit och spelades överallt. I P3 på 80-talet, som då var dominerad av musik för äldre, kan man nästan säga att en låt räknades som stor om den frivilligt spelades utanför ungdomsradion och dit räknades den. Samma med uppdateringen av Hall & Oates "Everytime you go away".
Och hans band innan solokarriären, Q-Tips, hur många minns den idag eller kan säga en låt med dom?
Jag hörde Paul Young första gången i TV-programmet "Bagen" 1985 och sen dess blev han en artist som jag räknade stort med vid varje skivsläpp!
Hans mest säljande soloplatta är "The secret of association" och med risk att framstås som tråkig så är det den jag tänkte ägna lite uppmärksamhet åt. Och andra sidan är flera av dom här plattorna så bortglömda i 00-talets Sverige så det är bra med en påminnelse. Detta är äkta Paul Young, det är mjukt, svalkande och samtidigt så passande 80-talistiskt popigt. Den befinner sig i gränslandet mellan det då nya och det gamla och klassiska. Skivan är som många andra 80-talsplattor i samlingen köpt på "Förlorade Favoriter" runt 1995-96. Jösses, vad jag köpte skivor då.

"The secret of association" står med en trygg fot i den amerikanska klassiska blues och soultraditionen. Det finns en hel del kopplingar till 60- och 70-talets motownperiod, inte minst i manskören i bakgrunden, en period som Paul Young är väldigt förtjust i. Samtidigt så är den också snyggt förpackad i en suggestiv och skön 80-talsförpackning med svävande engelska synthmattor och tydliga basgångar. En kombination som är riktigt lysande!
Singlarna på plattan. är klassiker allihop, även om en av dom, "I'm gonna tear your playhouse down", är enligt mig den svagaste av dom. Den har inte direkt den starkaste refrängen, men däremot ett väldigt bra vers och produktion i stället.
"Tomb of memories" är nostalgi för mig eftersom den låg på den allra första trackslistan jag någonsin spelade in i september 1985. Sensommaren var väldigt solig och skön 1985 och jag minns än hur jag satt på spänd och lyssnade på detta, då för mig, relativt nya program efter nya favoritlåtar medan solen strålade över stan utanför fönstret.
Men den är också en skönt avkopplande, glad och lysande poplåt som sticker ut lite mot de andra låtarna i dess melodi. "Everytime you go away", som i original finns på Hall & Oates platta "Voices" från 1980, är en låt som spelas än idag, medan den gungande och sköna "Everything must change" är en fantastisk ballad som väldigt oförtjänt hamnat i skymundan.
Men lyssna också på Pauls nästan 6 minuter långa snygga tolkning av Tom Waits "Soldier's thing" eller den snabbare och piggare "Hot fun". Eller varför inte den inledande "Bite the hand that feeds".

Mot slutet av 80-talet så falnade karriären även om en del låtar från då är bortglömda klassiker, som balladen "Wonderland", som Paul ska fått inspiration av ett fan som berättade en dröm för honom.
Men i början av 1991 fick han en plötsligt renässans igen när han fick en duetthit med  låten "Senza una donna" med italienaren Zucchero samt en hit med covern på Crowded House "Don't dream it's over".
Därefter var det brant utför för Paul Youngs karriär och ett tag fick han försörja sig genom att sälja soulsamlingar på TV-shop och delta i diverse TV-jippon. Tur då att 80-talet blev ordentligt på modet igen i England så alla revival-turnéer kunde få honom på scenerna igen. Synd dock om en artist som en gång hade det mesta som talade för en världskarriär. För Paul Young har rösten att kunna sjunga både vackra ballader, galanta pophits, sköna soulklassiker och snabba danslåtar. Den spänner över mycket och förtjänas att upptäckas på nytt!

Som bevis på detta väljer jag två spår från "The secret of association", två av singlarna, dels "Tomb of memories" och dels den sugande "Everything must change". Den här låten finns i två videoversioner och jag har just nu bara hittat den ena, den något sämre versionen.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...