tisdag 31 december 2013

2013 års skivfynd: Peter LeMarc

Det är dags att summera sitt skivsamlande år så här på nyårsaftonen och det hade jag tänkt att göra genom att visa upp mitt val av 2013 års bästa skivköp! Året har varit en berg- och dalbana där våren var lite sval på intressanta fynd och sommaren var ännu svalare medan hösten var en enda stor regnskyr på skivor med Stockholmsresa, skivmässa, nedläggning av en skivaffär och annat. Flera av dom skivorna har jag nämnt här genom mina texter om skivmässorna och resan till Stockholm. Det har varit, med mina mått mätt, ett rätt svagt år för jazzfynd, medan många trevliga 80-talsskivor jag längtat länge efter dykt upp. Dessutom har jag börjat på en ny genre genom att köpa skivor med 70-talsmusik. Men årets skivfynd, som jag också nämnde när jag skrev om vårens skivmässa, var speciell. Jag utnämner Peter LeMarc till årets skivfynd, passande också när LeMarc nyss gästade Niklas Strömstedt i ett lysande avsnitt av "Tack för musiken". Under maj så var jag alltså på skivmässan på Pipeline och köpte mängder av fina 80-talssinglar, men även andra skivor. Jag hamnade hos en försäljare, med halva priset på allt, där jag hittade LeMarcs andra skiva, "Circus circus" från 1983 för ynka 20 kronor! Lyckligt betalande en "Selma" till ägaren av skivståndet så tänker jag att jag nu bara har en skiva kvar innan jag har alla LeMarcs studioalbum, hans senaste "Svag doft av skymning", som kom bara nåt halvår innan.
15 minuter senare går jag förbi ett annat stånd, innehållandes nya CD-skivor, där jag ser "Svag doft av skymning", snyggt inplastad för endast 50 kronor! Gissa om jag dansade ut från Pipeline den dagen! Detta hade kunnat räcka nu, om det inte varit för att i denna titel "Årets skivfynd" ingår också hur otroligt bra "En svag doft av skymning" är! Därför ska jag skriva lite om båda dom här skivorna, men kanske främst den senare, eftersom den är rent musikaliskt långt bättre.

"Circus circus" är musikaliskt långt ifrån bra. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag säger att det är hans sämsta skiva. Peter LeMarc är inte så förtjust i sina tidigaste verk och har dömt ut dom som nödvändigt skräp, skivor han måste göra för att lära sig om branschen. Hans debut "Buick" är inte ett mästerverk, verkligen inte, men den har en charm och en lite komisk kultstämpel över sig som ändå gör den lyssningsbar. Detta saknar "Circus circus", som stannar i min samling endast för att det är en riktigt kul kuriosa och jag vill komplettera LeMarc-samlingen.
Den är dock intressant just för att den är producerad av en ung Orup tillsammans med LeMarc. I kören på flera låtar hörs just den blivande popkungen tillsammans med hans dåvarande Ubangikollega Cia Berg. Några låtar funkar faktiskt, inklusive singeln "Kom klappa min kanin", även om den har en av de mest fåniga texterna som finns. Man kan ju inte annat än älska när Orup i refrängen viskar ivrigt:
"Kom och klappa! Kom och klappa! Kom och klappa"
Varpå LeMarc ylar:
"Kom klappa min kaniiiiiiiiiiiiin!!!!"
Produktionen ligger inte alls långt ifrån det band som Heaven 17 gjorde vid samma tid och är riktigt snygg.
Men sen är texterna rena kalkonverken. Citerat från låten "Den amerikanska vänninan":
"Ryssen kommer (Vodka kan ta livet av en).
Men vi ska doppa honom i äppelpaj-sås
I hamburger-hemmets plastbås"

Japp, glasklart... eller inte. Plattan är snygg till sin ljudbild, men låtarna i övrigt är mil ifrån det vi är vana höra Peter LeMarc. Som sagt, kul som kuriosa.

Därmed hoppar vi nästan 30 år framåt i tiden. 2012 kommer plattan "Svag doft av skymning". LeMarc har nu fått sin framgång och genom ett ändrande av texter och melodier till mer personliga berättelser så har han fått en jättepublik som står upp jublandes när han sjunger sina hits i "Tack för
musiken".
Den här plattan lyssnade jag igenom när jag en solig dag satt på ett utecafé här i Sundsvall. Sen kom en kompis och jag lämnade skivan för några timmar innan jag gick till inre hamnen och satte mig för att höra klart den. Men plattan var så otroligt snygg och skön att jag direkt spelade om den och lyssnade noga. Texterna är fortfarande mästerverk och melodierna och ljudbilden är snygg och avkopplande. Det är mogna poppärlor som är väldigt sköna. Framför allt gillade jag "Våra bästa dar" som på ett sånt vackert och träffsäkert sätt beskriver minnet av ett lekande par som levde i nuet. Den bluesiga "Memphis i himlen" ska också nämnas, liksom den lugna men gungande "På mitt hjärtas torg". Också givetvis singeln, "En sång som ingen radio spelar", en klassisk LeMarc låt som fastnar i utförande och stil.
Lyssna också på den fantastiska miljöbeskrivningen och stämningen i gospelinspirerade balladen "Min kyrka", med snyggt hammondorgelspel! Ni som följt denna blogg vet att jag är väldigt svag för detta instrument!
Detta är den bästa nyare plattan jag köpt på bra länge! Den är vacker, avkopplande och tänkvärd, samt väldigt svår att lägga ifrån sig. Därför blir den, och hela fyndet på skivmässan, Årets skivfynd 2013 för mig!

Jag hittade tyvärr inget klipp med musik från "Circus, cirkus", men jag tror ni inte gråter blod direkt kanske. Däremot från "Svag doft av skyming" blir det två stycken. "En sång som ingen radio spelar" visade jag när jag skrev om skivmässan i våras, så därför tar jag två andra spår, "Min kyrka", i ett framträdande från SVTs program "Go' kväll" från hösten 2012 och "Våra bästa dar", som inte har någon egen video utan bara är ljud.
Med dessa skulle jag vilja önska alla er läsare av Skivguiden ett riktigt gott nytt år och mot nya skivfynd år 2014!



söndag 29 december 2013

John Paul Young - Love is in the air

Det känns kanske lite simpelt att skriva om en av dom stora 70-talslåtarna, men jag har alltid haft en stor plats i mitt hjärta för den här låten, John Paul Youngs "Love is in the air" från 1978, som enligt honom själv främst var framtagen för den tyska marknaden. Låten är skriven av duon senare känd som Flash & The Pan, men som vid denna tid var ex-medlemmar i australiensiska The Easybeats, Harry Wanda och George Young. När man hör den här låten är det lite svårt att tro att det är samma personer som producerar AC/DC.

John Inglis Young är en skottskfödd australiensare som jobbat både som metallarbetare och musikalartist. Några fler större framgångar utanför Australien blev det sen aldrig för Young och han hann till och med att vara radiopratare i Newcastle, innan han 2000 framförde sin hit på avslutningsceremonin på Sydney-OS 2000.

Denna singel är nåt decennium gammal i min ägo och jag köpte den för en extremt billig peng vid någon utförsäljning av singlar. Jag är inget freak av 70-talets discovärld, men den här låten känns inte som en normal discolåt. Den är en luftig och sprittande glad popdänga med en väldigt skön stämning och gung som man gärna plockar fram när våren analkas. Den känns som en riktigt vårlåt för mig. Framför allt gillar jag partiet när låten stiger innan refrängen.
Låten finns också i ett flertal coverversioner och även på svenska. Janne Önnerud gjorde "Kärlek i det blå" precis samma år till en svensktoppshit. Visst är detta ett märkligt 70-talsfenomen, hur man då kunde göra en cover på en aktuell hitlåt, precis samma år som originalet kom och göra den i exakt samma stil och produktion som hiten?

För oss utanför Australien så är John Paul Young en one-hit-wonder av kalibern "Jag har hört låten många gånger, jag vet namnet på sångaren, men det är ungefär allt". Därför kan jag då meddela att B-sidan på singeln heter "Won't let this feeling go by" och är en låt med ett energiskt piano och en melodi som stundtals får en att tänka på Elton John.
Alltså bjuder jag på både A- och B-sida på denna singel. Visst, det hörs varför "Love is in the air" blev hiten, men "Won't let this feeling go by" är också väl värd ett öra.



måndag 23 december 2013

Erasure - Crackers international

Det är åter juletid och dags att visa upp fina julplattor som man samlat på sig. Fast vänta... det jag jag ju gjort de senaste åren, så jag tar och gör ett normalt skivtips i år, fast med stor julanknytning ändå. För 80-tal och julmusik är en kombination som är lika god som julmust och revbensspjäll för mig!
För inte allt för länge sen kom en synthig julplatta betitlad "Snowglobe" med Vince Clarke och Andy Bell i Erasure. Jag blir alltid så glad över att se en gammal 80-talsduo som hänger i så länge som Erasure har gjort. Jag hade tänkt att skriva om en fullängds-LP med synthikonerna senare, så jag ska väl inte skriva för mycket om mitt förhållande till Erasure redan nu. Men jag kan väl säga ändå att jag har varit med sen första singeln "Who needs love like that" 1985 och jag rekommenderar deras nya julsingel "Gaudete" varmt! Kanske den starkaste låten bandet gjort på många år.

Men den är inte den första jullåten Erasure gör för jag hoppar raskt 25 år tillbaka i tiden till 1988 då det kom en EP ut i dom engelska julskivdiscarna som hette "Crackers international", vilket var en jul-EP som Erasure släppte nästan direkt efter att deras platta "The innocents" slutat snurra på alla fans skivtallrikar. Och inte långt därefter kom plattan "Wild!".
"Crackers international" finns i många sorters släpp för både den engelska och amerikanska marknaden, men den jag har är den vanliga brittiska
maxisingelversionen. Just i England blev detta en massiv succé, en av bandets största just då, medan amerikanarna var mindre entusiastiska. I Sverige passerade den också relativt obemärkt förbi, eftersom EP-formatet inte var så vanligt och storsäljande då. En av låtarna, "Stop", hamnade trots det på trackslistans nedre regioner och gjordes i en snygg cover av svenska Webstrarna på deras "Erasure-esque" från 1993.

Den här maxisingeln är köpt på Fyndlagret för nåt decennium sen och är riktigt snygg till omslag och baksida, där "God jul" står på åtta språk, inklusive svenska. Fyra låtar finns här, men bara en har julanknytning, sista låten "She won't be home", som har en ganska sorglig text om ensamhet vid juletid.
"Stop!" är den solklara hiten här, men det gör inte dom andra låtarna sämre. "The hardest part" är en lugnare ballad, som är riktigt snygg, medan andra sidans första låt, "Knocking on your door" är en klassisk Erasure-aktig discorökare. OK, den här skivan doftar egentligen inte jul musikaliskt för fem öre, men Erasure har lyckats att med ett julaktigt omslag och riktigt snygga poplåtar ändå skapa lite trevlig julstämning inför tomtens ankomst.

Och med dessa ord så önskar jag er en riktigt god och fröjdefull jul med mycket trevlig musik! Jag väljer tre låtar, varav två är från denna platta, hiten "Stop!" och jullåten "She won't be home". Som en liten julbonus så tycker jag ni ska njuta av deras nya julsingel, "Guadete". Om inte annat kan ni jämföra Erasure då och nu.





fredag 20 december 2013

Kim Wilde - Close

När hösten 1988 började så hade jag smått insett mina begränsningar när det gällde viss sorts musik på listorna. Alla pudelhårdrock ignorerade jag helt, Stock-Aitken-Waterman, som jag tidigare sagt, och allt från Dirty Dancing-soundtracket. Inte heller föll Kim Wildes "You came" mig i smaken först. Blaskig tjejdisco var min tanke då och när låten blev en jättehit blev jag förstås inte gladare. Kim Wilde var ingen artist jag brytt mig i särskilt innan, även om jag hört en del spridda låtar då och då. Men så kom uppföljarhiten "Never trust a stranger" och jag blev genast mycket mer intresserad. Detta var ju en riktigt häftig discolåt med en stor och dramatisk melodi! Videon vevades om och om igen på MTV och Sky Channel hemma hos mig till min glädje, och snart vände min åsikt om "You came" också.
Vintern 1989 kom nästa singel,balladen "Four letter word", som jag nästan direkt föll för. Detta måste vara en av Kim Wildes mest oförtjänt bortglömda låtar! Kanske en av Kim Wildes mest välskrivna melodier någonsin! Inte en slagdänga som hennes gamla hits, men en oerhört vacker och snygg låt! Jag var på ett nafs konverterad till Kim Wilde-fan. Jag fick ett lite erkännande också när jag under ombytet på en gymnastiktimme på högstadiet pratade musik med en kille som var hårdrockare ut i fingerspetsarna. Jag avslöjade att jag gillade Kim Wilde. Efter ett tags funderande kom han på vem det var och sa:
"Kim Vilde? Det är ju bra musik!"
Visst, fel utal, men han hade ju smak, trots allt!
Så senare på året så gick jag ner till Thylins här i Sundsvall och köpte köpkassetten till Kim Wildes senaste platta "Close", med ovan låtar på, ett band jag sen dess vevade många gånger!
Snart var det bara att börja lyssna sig bakåt på Kim Wildes karriär, vars låtar hade både höjdareperioder och dalgångar, men där hennes speciella och förkylda röst ändå fick som sämsta Kim Wilde-låtarna att låta intressanta. För jag gillar verkligen Kims röst. Den är så äktbrittisk på sätt och utströmmar pop.
För ett tag sen så rensade jag ur min fars förråd, som innehöll en hel del
skivor och fick vinylversionen av plattan. Gratis är gott!

"Close" är en riktigt skön och perfekt popplatta, varken mer eller mindre. Den pendlar mellan discodängor med stor och mäktig ljudbild och Kim som tar i för allt vad rösten håller och vackra ballader som är avkopplande. Om man jämför med hennes tidigare plattor, inklusive hennes mer synthiga första plattor, så är denna som helhet mer fulländad. Faktiskt så måste jag erkänna det, utan att för den sakens skull se ner på "Kids in America", "Cambodia" och "View from a bridge" som är lysande hits.
En annan ballad, "Loves a no" är verkligen vacker och relaxande på samma sätt som den discoriviga "Stone" är närbesläktad med "Never trust a stranger" och skulle ha passat som singel. Popdängan "Love in a natural way" är en annan låt jag hörde ofta i tonåren och som är ett lysande albumspår!
"Close" är en 80-talsplatta som pendlar mellan olika humör och tempon och som aldrig känns tråkig!

Sen har hon gjort bra låtar under 90-talet också, men som artist har hon glömts bort allt för mycket och låtarna har inte stått ut på samma sätt för att medierna ska lyfta upp henne. Båda singlarna "Who do you think you are" från 1992 och Yvonne Ellman-covern "If i can't have you" är att rekommendera. Liksom "Loved" från 2001 och duetten med Nena, "Anyplace, anywhere, anytime". Sen kan man ju inte glömma hennes inhopp i Fibes, Oh Fibes låt "Run to you" från 2007, som till och med fick mig att höja ögonbrynen för ett nytt svenskt band!
Kim Wilde är en artist som har blivit lite för förknippad med en låt, "Kids in America", som förvisso är bra, men som lite stått i vägen för att folk ska se vilken bra popsångerska hon är. Hon är på nåt sätt signifikativt med bra lätt engelsk pop som är spännande utan att vara komplicerad.

"You came" Och "Never trust a stranger" var nog så vanliga hits så jag har valt "Four letter words" och "Stone" att representera denna platta!



söndag 15 december 2013

Rolf Ericson - en bortglömd svensk jazzlegend

När man talar om svenska jazzpersonligheter utomlands så är Lars Gullin, Åke Hasselgård och Alice Babs förstås dom som i första hand nämns. Men jag som då alltid vill lyfta fram dom lite bortglömda musikerna och artisterna tycker att man absolut inte ska glömma bort trumpetaren Rolf Ericson, som spelat med dom alla stora Duke Ellington, Woody Herman, Miles Davis, Chet Baker och Harry James. Han var inte rädd att blanda jazzstilar som synes. Sverige blev aldrig någon nation som anammade bebopstilen så jättemycket, Lars Gullin undantagen, även om det förstås gjordes jättefin bebopjazz även här. Men det blev inte så stort hos massan på samma sätt som när Thore Ehrling och Saymour Österwall dominerade storbandsgenren på 40-talet. Det blev en amerikansk företeelse främst och därför hamnade Rolf Ericsons framgångar i USA lite i skymundan när han tillsammans med ett gäng amerikanska musiker gjorde helt fantastisk bop i mitten av 50-talet.

Rolf Ericson bodde i USA under 40-talets andra hälft och kom tillbaka, men flyttade en andra vända till USA 1952. I september 1956 var han hemma igen med pianisten Freddie Redd, bassisten Tommy Potter och trumslagaren Joe Harris, och spelade in flera låtar med svenska musiker, som Åke Persson,
trumbon och Hacke Björksten, tenorsaxofon. Tre dar senare åkte Ericson, Potter, Redd och Harris tillbaka och spelade i en helamerikansk kvintett som Rolf ledde med en annan trumpetare med svenska kontakter, Benny Bailey, som senare skulle bo en tid i Sverige och spela med i Harry Arnolds och Quincy Jones gemensamma band.
Denna kvintett spelade också in en hel del låtar och allt detta finns utgivet på ett gäng lysande skivor, i detta fall då utgåvor på Metronome.

Jazz på fullängds-LP är förstås riktigt roligt att hitta, men jag gillar också att hitta såna här små EP-skivor från 50-talet med riktigt fin jazz på. Dom här Rolf Ericsoninspelningarna med Freddie Redd och hans trio hittade jag för några år sen på en stor bords-second hand som anordnas varje månad på Tonhallen här i Sundsvall. Hur glad blir man inte efter att ha hittat, i bästa fall, diverse loppisskivor som kan vara småkul några månader i rad och till sist gå förbi en man som har så här fina jazz-EPs i en skivhög för en tia styck?

Skiva ett är gjord i Sverige under benämningen Tommy Potter sextett och innehåller just dom musiker jag nämnde ovan, samt Stig Gabrielsson på barytonsaxofon. Här spelar dom dom sköna och snabba låtarna "The Imp" och "T.N.T".
Skiva två är med Rolf Erikcson sextet där Gabrielsson är utbytt mot Erik Nordström, tenorsaxofon. Här kan jag rekommendera Rolf Ericsons egen låt
"Punsch", som är en hyllning till Ericsons favoritdrink. Här är en riktigt fin och häftig melodi med blåset i fin form! Baksidan på skivan heter "Number five"
Skiva nummer tre och fyra är utgiven i USA under namnet Rolf Ericson - Benny Bailey Quintet och på den första skivan, den rosa, är låtarna "What is this thing called love" och "Guessin'", där den svala och avkopplande första låten är en kanonhöjdare.
Den fjärde, blå, skivan har låtarna "Duo" och "Ohio", med Benny Bailey spelandes fint med sordin på trumpeten i "Duo". Det är riktigt bra samspel mellan trumpetarna här.

Vill ni läsa mer om dessa skivor kan ni läsa dessa artiklar från jazzbloggen FW Rare Jazz Vinyl Collector:
http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52639383946/great-stuff-from-ericson-bailey-another-rolf

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52166248809/rolf-ericson-benny-bailey-and-3-other-cats-this

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/53011287413/punsch-anyone-maybe-my-favourite-ericson-ep-mep

På 60-talet försökte Rolf sig på att flytta hem och starta eget storband, men blev motarbetad av musiker och flyttade besviket till Tyskland i flera år där han hann spela ännu en gång med både Duke Ellington och Alice Babs, innan han på 90-talet flyttade hem för gått och dog 1997.
Rolf Ericson fick alltså aldrig nåt riktigt genombrott a la Lars Gullin i Sverige, men var ett stort namn i jazzkretsarna i USA och dom stora namnen ville ha med honom. Kanske var han för bra för den svenska jazzen eller så var det ett bevis svensk jazz hade en bra bit till samma standard som den amerikanska värld man försökte nå upp till.

Det var verkligen inte lätt att hitta låtar från dessa skivor, men jag lyckades i alla fall hitta Tommy Potter sextet med "The Imp".


tisdag 10 december 2013

America - Hideaway

Jag ska göra ett nytt kast tillbaka till mina nostalgiska radiodagar under 80-talet. 1988 gick ett program i P3 som hette "Tornado", där Bo Rehnberg presenterade 70-talets musik från A till Ö och spelade band i bokstavsordning från det decenniet. Jag var helt ovan musik från denna tid och beslöt mig för att lyssna och spela in låtar som verkade bra. Trots allt var upplägget och programidén riktigt lysande. Det blev hela tre band med musik från "Tornado" och jag spelade in artister jag aldrig förut hört talas om, men med musik som verkade riktigt bra. Ett av dom band jag föll för direkt vid första lyssningen var engelska bandet America och deras låt "A horse with no name" från 1971. En otroligt skön 70-talsklassiker som svalkar! Som tidigare sagts så kom och gick mitt intresse för 70-talets musik genom åren och jag noterade väl inte Americas musik så jättemycket, förutom den namnlösa hästen.

Flera år senare fick jag gratis ett gäng skivor av en familjebekant, varav flera var från 70-talet och band jag mindes från "Tornado", inklusive America. Inte den självbetitlade debutplattan, som "A horse with no name" är på, men väl
plattan "Hidaway" från 1976. Jag minns att jag hörde plattan en gång, men den passerade mig rätt obemärkt då och jag la ner mina 70-talsskivor i källaren av platsbrist, tänkandes att jag aldrig skulle bry mig så mycket om dom ändå. Men nu när 70-talet kommit till mig igen så har jag plockat upp dom igen och gett "Hideaway" en ny chans. Lycklig så kunde jag inse att det är en fantastiskt skön platta! En platta som verkligen får dig att koppla av och bara njuta av en fantastisk ljudbild och musik. Tyvärr är mitt exemplar en cutout, men låter det så här snyggt så kan jag leva med det.

America bestod här av Gerry Beckley, Dewey Bunnel och Dan Peek och dom började spela 1969 och kallade sig America för att ingen skulle tro att dom var engelsmän som försökte låta amerikanska. "A horse with no name" blev en världshit och dom blev snabbt ett namn. När den här plattan kom så hade deras popularitet sakta börjat att falna, detta trots att dom också har George "Beatles" Martin som producent. Men det hindrar inte detta från att vara en otroligt välproducerad och snygg platta med otroligt snygg stämsång. Orkesterarrangemangen är lysande, inte minst på låtar som "Watership down" och "Who loves you". Låtarna är både avkopplande, men även ibland riktigt snyggt rockiga, som i "Don't let it get you down". Och i "Watership down" kan man faktiskt höra lite Beatles runt kanterna på låten.
Singelhitsen är "Today's the day" och "Amber cascades", varav den sistnämnda är snyggare, utan att för den skulle låta någon skugga falla över den första, som också är riktigt bra, om än lite ruffigare!

Bandet finns ännu och spelar in låtar och spelar live, trots att Dan Peek sen ett par år tillbaka är avliden och man är en duo numera. Americas musik är så dock snyggt och skönt att det känns tidlöst och speciellt! Jag kan nog räkna med mer America-plattor i samlingen framöver!

Två spår blir det. Dels singeln "Amber cascades" och dels den snygga "Watership down". Rockvideor var ju inte så förekommande på 70-talet så här blir det låtarna och inga rörliga bilder.



söndag 8 december 2013

Information till Retrogalaxens besökare!

Det här har egentligen inget med Skivguiden att göra, men detta är det forum där jag tror att det finns flest Retrogalax-besökare på av mina sidor/bloggar. För er som försöker komma in på Retrogalaxen (http://www.retrogalaxen.se) så har den inte lagts ner. Men Passagen, som är den webplats jag har, har haft driftstörningar på sina hemsidor sen slutet av november. Jag har försökt maila Passagen och fråga hur länge det ska ta, men inte fått nåt vettigt svar. Ni och jag kan bara hoppas på att det blir avhjälpt så fort som möjligt.

torsdag 5 december 2013

Propaganda - P-machinery

Japp, tillbaka igen efter lite nätkrångel. Den här gången med en av mina absoluta favoritsinglar från 80-talet! Jag vet, det blir mycket singlar, men ur den stora vinylsingelhög jag har så finns det så många jag vill tipsa om och som ligger mig extremt varmt om hjärtat. En av dom låtar från 80-talet jag närmast håller som helig är Propagandas låt "P-machinery" från 1985. Tyska Propaganda är skapad av Ralf Dörper, som också var med i tyska industrisyntbandet Die Krups, och gav ut sina plattor på superproducenten Trevor Horns bolag ZTT. Men Horn själv var för upptagen med att skapa och promota Frankie Goes To Hollywoods musik, så Horns assistent Stephen Lipson fick hoppa in och hjälpa det tyska bandet. Jag kan inte påstå att det blev sämre av det, hur mycket jag än gillar Trevor Horns målande ljudlandskap.
Sångerskan i Propaganda, Claudia Brücken, är en sångerska som jag verkligen gillar, med en säregen röst och en väldigt mystisk och spännande image så lyckas hon förföra lyssnarna och få dom att bli intresserade av musiken. Lyssna bara på hennes mer moderna låtar i hobbybandet OneTwo, tillsammans med OMDs Paul Humphries.

Den här låten, "P-machinery", hörde jag för första gången, som så många andra gånger, i "Tracks" på sensommaren 1985 och föll direkt för det smattrande, mystiska och speciella ljudlandskapet.
Låten följde mig in i 90-talet och 1993 så gick det ett radioprogram i P3 med bara 80-talsmusik som hette "Syster Sara", med nutida barnboksförfattarinnan Sara Kardefors och senare Rally-medlemmen Ulf Reneland. Där hade dom under sommaren program där en lyssnare fick önska hela programmets timme och jag skrev in och hoppades. Tyvärr fick jag se mig slagen, men till hösten så betade dom ändå igenom en del som inte fått sina långa listor med i programmet genom att spela en låt här och var från önskelistorna. Lycklig som ett barn på julaftonen hörde jag nerifrån vardagsrummet hur introt till Propagandas låt spelades i radion i sovrummet, en trappa upp. Jag rusade upp som om det brann och tryckte igång ett band precis till dess att Reneland presenterade min låt och mitt namn. Jag var 18 år då och nåt så löjligt överdrivet glad över att fått höra just den låten ur min lista och det faktum att Sverige nu visste lite mer om min musiksmak. Jag satte genast igång att ringa runt till alla kompisar jag kände och informera om att jag hade fått mitt namn och min låt uppspelad i radio. Idag då jag både tävlat i riksradio och sänt närradio så känns detta som ett lite pinsamt, men ändå ett kul minne från tonåren. Visst är det kul när man kan vara glad för så lite! ;)

"P-machinery" är lite kuslig i sin stil, men ändå så otroligt snyggt gjord! När den andra sångerskan i bandet, Suzanne Freytag, säger orden i inledningen, "Power, Force, Motion, Drive" till tonerna av det blippande dataljuden så smälter jag direkt. Detta är synthpop från 80-talet av vackraste och häftigaste märke! Ett av 80-talets mest speciella mästerverk!
B-sidan på singeln heter "Frozen faces" och är en spännande låt där Freytag får mest utrymme för en gångs skull. Singeln köptes på Fyndlagret för en hel evighet sen och som synes så har den forne ägaren tyvärr lämnat ett märke i form av en namnteckning av tusch. Men, men, ett visst svin får man räkna med.

Jag bjuder på båda låtarna. Först videon till "P-machinery", som jag faktiskt var lite rädd för som barn. Synen av tre av medlemmarna som hängde i trådar och såg ut som levande zombies tyckte jag var småkuslig då. Men självklart är det en otroligt udda och snygg video till en lika udda och snygg låt.
"Frozen faces" sen är i ett liveframträdande från det omdiskuterade och på sin tid kontroversiella engelska programmet "The tube" från 1985.



onsdag 4 december 2013

Beklagar förseningen...

Jag beklagar att jag inte lagt in något nu på ett tag, men jag har problem med mitt nät för närvarande. Men så fort jag får ordning på det så kommer det nya fräscha skivor!

onsdag 27 november 2013

Fler etiketter och mer videor i Skivguiden!

Jag håller åter på att ändra om lite här på Skivguiden. Som synes så har jag lagt till riktiga etiketter istället för bara genrekategorier. Jag vet, jag borde kanske ha lagt till såna från början, men sent ska syndaren vakna, som dom säger. Förhoppningsvis gör detta att ni lättare hittar det ni vill ha och läsa om.
Så just nu håller jag på att gå igenom varje artikel jag skrivit och lägger till lämpliga etiketter.
Och när jag ändå är i farten så lägger jag in Youtubeklipp till skivorna före mars 2012, då jag ännu bara hade text. Snart kan ni se videor till nästan alla skivor som det skrivits om. Skulle någon video ha tagits bort eller inte funka så meddela mig så försöker jag hitta en ny.

tisdag 26 november 2013

Yello - Flag

Experimentell och udda musik som är gjord med känsla och hjärna gillar jag. Musik som man inte riktigt vet var det tar vägen, och ett sånt band är schweiziska Yello, Dieter Meier och Boris Blank. Bandet är verkligen ett av 80-talets mest udda inslag, vars gimmick bara den sätter myror i hjärnan, en äldre snobb och en med playboystil. Men just därför har bandet blivit så omtyckt hos många, dom hade en stil som ändå var rätt passande i 80-talets yuppieera, men vars musik inte passade in alls.

Som för många andra så var det nog "The race" som var biljetten till Yellos musik för mig och 1991 så stegade jag in på Thylins skivaffär i Sundsvall och köpte denna skiva, "Flag" för ett, vill jag minnas, reapris. Kanske inte det mest originella valet av Yello-skiva. Många ser "Stella" som deras mästerverk och den är också kanonbra, men för mig är "Flag" ljuv nostalgi. Inte bara för "The race", utan för en annan singel på plattan som blivit mer bortglömd, gravt oförtjänt sådan. Bandet gjorde inte bara experimentell musik utan försökte emellanåt också göra mer normala låtar, fast med texter som ungefär ingen förstod. En sån låt hörde jag på Tracks 1989 som hette "Of course i'm lying", ett mästerverk som har en härligt mystisk och spännande ljudbild med en text som är väldigt gåtfull, vilket gör låtens hel het riktigt skön.

"The race" har blivit en låt som jag gillat allt mer med åren. Den må vara bandets mest vanliga låt, men jag har svårt att höra mig mätt på produktionen och dess helt oförutsägbara melodi som tar olika vägar hela tiden.
En annan låt som är mycket väl värd ett öra är den lite dramatiska discodängan "Blazing saddles" med den av Boris Blank sjungna lite spännande refrängtexten:
"The summertime has gone, you'll never ever be alone"
Och vill man ha en dramatisk stämning och snygg ljudbild ska man absolut lyssna på låten "3rd of june". Dom svävande syntharna och gitarriffet som plötsligt dyker upp är riktigt snygg!
Den svala latinoballaden "Otto di catania" ska också nämnas som en av plattans snyggare spår! Dieter Meiers spanska talinsats på låten gjordes på knappa 10 minuter i en enda tagning, enligt en intervju med bandet.


"Flag" är aldrig tråkigt utan det är ett sånt otroligt välgjort och snyggt album, där rolig experimentlusta och dansbeats blandas med lugnare låtar som verkligen är avkopplande, vackra och spännande med en viss glimt av ironi och humor. Precis som det ska vara med Yellos musik, fast "Flag" för mig räknas som det absolut bästa exemplet på det.

Yello håller på än, vilket är kul eftersom Dieter Meier är hela 68 år gammal, även om det går långt mellan albumen. Den senaste singeln kom 2011 och heter "Mean monday" som är lika bra som bandets äldre låtar!
Men här blir det förstås äldre låtar. Jag har valt låtarna "Of course i'm lying" och "Blazing saddles" som låtexempel, vars videor förövrigt är regisserade av Dieter.



lördag 23 november 2013

Dead Or Alive - Youthquake

Nu ska jag går riktigt djupt i 80-talets discovärld. Kalla det gaydisco, kalla det ett väldigt märkligt band, men när jag växte upp så lyssnade jag mer än gärna på Dead Or Alives musik, så mycket att jag gladeligen sprang och köpte bandets genombrott "Youthquake". Skams och sägandes så minns jag inte vart, men skivan tillhör en av dom äldre jag har.
Jag var ju stor motståndare vid 80-talets slut till allt vad Stock-Aitken & Waterman hette, men jag visste inte då att Dead Or Alive var producerad av just SAW så dom fick passera med beröm godkänt. Man är inte alltid så intelligent som barn så fråga inte.

Och visst kan sångaren Pete Burns kraftiga röst, image och en del av dom underliga texterna på plattan kopplas till en viss sorts klubbar, men samtidigt är produktionen och melodierna så slagkraftiga och lysande att jag kan erkänna att jag trots allt gillar Dead Or Alive. Många av bandets låtar är riktiga barndomsminnen för mig, inte minst singeln "Into deep", som jag hörde på det Rakt Över Disc som fick mig att bli popnörd sommaren 1985 (jag berättade om det när jag skrev om Scritti Polittis "Cupid & Psyche"). En riktig dansant sommarklassiker från 80-talet, som blivit totalt oförtjänt bortglömd!
"You spin me around (like a record)" är ju annars låten som är Dead Or Alive för många, något sönderspelad, men fortfarande väl lyssningsbar.
En singel som jag tycker borde ha hamnet i samma klass som "You spin me around" men som har glömts bort totalt är fjärde singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", där Pete Burns tar i för allt vad rösten håller.

Den här skivan har jag hört några gånger under årens lopp, inte minst när jag var yngre, och kan den rätt bra. Visst finns det låtar ut över singlarna som skulle kunna ha blivit hittar själva, så pass direkt sitter låtarna, kanske inte minst låtarna "Big daddy of the rhythm" och "I wanna be your toy".
Men det som är plattans stora kännemärke är att det inte är en lugn stund på den. Det är ett väldigt discoös skivan igenom, till och med mer ös än vad som SAW normalt brukar kunna åstadkomma.

På skivan så finns det trots allt andra medlemmar vid sidan av Pete Burns, men precis som med Culture Club så är resten av bandmedlemmarna mer eller mindre statister. Därför tog det inte lång tid innan Pete Burns tog över skutan helt själv. Om det blev bättre med det är ju en smaksak, men trots att uppföljarskivan "Mad, bad and dangerous to know" innehöll ett par riktigt bra singlar så var plattan i sin helhet en grym besvikelse och på senare år har Pete Burns blivit mer känd för ett deltagande i Englands "Celebrity Big Brother" och ett par så misslyckande ansiktsoperationer att han idag ser mer eller mindre grotesk ut. Musiken har inte riktigt blivit det primära längre, även om Burns försöker mjölka exakt allt som går ur "You spind me around".
Synd för ett band som hade den engelska discomusiken i sin hand fullständigt och som med en riktigt skön 80-talsplatta röjde enormt på skivtallriken.

Musikexempel här blir dels "Into deep" från ett framträdande i Top Of The Pops från 1985 och dels albumspåret "Big daddy of the rhythm".



onsdag 20 november 2013

The Drifters - Kissin' in the back row of the movies

Jag mjukstartar min nya kategori med 70-talsmusik med en liten singel från mitt födelseår, en lätt och naiv souldänga, som dock är oerhört oemotståndlig. Ett riktigt veterangäng är The Drifters, ett band som bytt medlemmar nästan lika ofta som jag byter tröja. Bandet, som startade 1953, rullar på än, men samtliga nuvarande medlemmar klev på under 00-talet.
Och inte ens under den här perioden, 1974, så var originalsättningen med utan äldsta medlemmen är leadsångaren Johnny Moore, som ändå klev på ett år efter bandets bildande.

Låten i fråga, "Kissin' in the back row of the movies", upptäckte jag på allvar för några år sen. Det är en söt liten historia om tonårskärlek längst bak i biomörkret till en väldigt skön melodi som doftar 50-tal och mysig produktion, som det i sin tur andas 70-talssoul om. Låten har blivit lite av en bortglömd klassiker som vuxit i storhet först under modern tid, för 1974 floppade låten i USA. Bandet, som nu låg på ett litet skivbolag, Bell Records, hade flyttat till England där låten dock nådde topp 10 1974.

Jag tycker ändå den är en riktigt härlig soulpärla som inte gör någon ont och som är otroligt skön att lyssna på. Skivan är köpt extremt billig på någon loppis för max 1 krona för några år sen och fodralet är väl inte det allra snyggaste, men för musiken i sig spelar det ingen roll.
B-sidans "I'm feeling sad (and oh so lonely)" är ett steg från 70-talets soulvärld och en mycket mer popindränkt låt, men som skulle mycket väl kunna fungera som A-singel och bli en hit för sig själv!

Klippet av hitlåten här är från holländska programmet TopPop just 1974 och man kan ju inte annat än älska koreografin.

måndag 18 november 2013

70-talet - ny kategori i Skivguiden

Eftersom det under de senaste åren förkommit ett allt mer stigande intresse hos mig för 70-talets musik så är detta något jag börjat samla en del på och därför är det naturligt att utöka guiden med skivor från detta decennium. Därför finns det nu en ny kategori: 70-talet!

Jag har haft intresset för en del 70-talsmusik då och då genom åren, men det har aldrig blommat ut riktigt, men nu känns det som att intresset är här för att stanna. 70-talet var decenniet för mycket musik jag är tämligen ointresserad av, som all skränig förhistorisk hårdrock, glamrock, progg och den lite väl flamboyanta discomusiken av Boney M- Gloria Gaynor- och Donna Summer-karaktär.
Men det var också ett decennium då det kom en hel del väldigt snillrik, finurlig och vacker popmusik!
Jag har också i en tidigare text skrivit att jag dessutom skulle vilja samla gammal soul och man kan säga att jag nu har börjat forska i det på allvar! Jag har insett att det är dags att utforska dessa musiksorter lite närmare! Är detta ett åldertecken? Om så är fallet så är jag glad för det, för det är alltid kul att öppna nya dörrar!

Musiken här är alltså främst pop (Fleetwood Mac, Carpenters, America, Alan Parsons osv), mjukare singer-songwriter stil (John Denver, Cat Stevens osv), jazzinfluerad rock (Chicago, Steely Dan) och soul och funk (Motown och Philly). Svensk 70-talsschlager som jag skriver om kommer dock inte att finnas här utan fortsätta att finnas i "Schlager-Visa-Revy".

Jo, och i denna genre, eftersom min samling i genren ännu är i sin linda, så kommer jag att hej vilt blanda singlar och fullängdsalbum. Med andra ord så hamnar 70-talssinglar till att börja med INTE i "Singeltipset" utan här.
Jag kommer också inom kort att uppdatera "Samlarhistorik" med en text om 70-talet. Jag kan inte svara på hur ofta jag kommer uppdatera i den här genren, men förhoppningsvis då och då.

torsdag 14 november 2013

Nolan Thomas - Yo little brother

Jag berättade när jag skrev om +1 och låten "Nevermore" om min allra första trackslista i maj 1985. Etta på den listan jag hörde då var en rytmisk discodänga sjungen av en ung kille med rätt ljus och nasal röst, Nolan Thomas. Ja, ja, vi ska återkomma till detta med hans sångröst.
Egentligen heter han Marko Kalfa, men vem minns det idag? Hitlåten, som inte alls blev någon jättehit i USA, men däremot i Sverige, handlade om en busig och småbråkig lillebror och var under 1985 låten jag letade överallt efter i radion för att få spela in. Den bit jag hört i Tracks gav mersmak och jag tyckte verkligen att dom smattrande discosyntharna och den sköna melodin var jättehäftig. Men P3 1985 innehöll inte heltjockt med popprogram förutom önskeprogrammen, Tracks och Metropol och låten förblev en myt som jag aldrig hörde, fram till Tracks årslista vid juletid.

Än idag så är låten en riktigt snygg amerikansk discoklassiker med både nostalgi och en fräck och störtskön melodi och ljudbild som sitter.
B-sidan kan vi lämna därhän. Det är en dubmixversion av låten med ekon som, precis som de flesta längre mixar, lämnar mig helt oberörd.
Så var det det här med sångrösten. Även om det inte klargjorts än så pekar det mesta på att låten är en "Milli Vanilli". Alltså att det inte är Marko Kalfa som sjunger. Han ska sjunga på hela debutplattan, men enligt uppgifter så ska sångrösten på den här hiten tillhöra Elan Lanier, vilket Thomas själv inte verkar lägga någon energi på att bestrida. Han tjänar nog tillräckligt bra på sitt nuvarande yrke att lite uteblivna royalties från hans enda hit i livet för mer än 20 år sen inte gör så mycket. Likväl, sångröst eller ej, låten är bra! Men det är alltid kul med dessa musikaliska mysterier.

Nolan Thomas släppte en försäljningsmässigt mindre lyckad singel till, en cover på The Osmonds låt "One bad apple" som var riktigt bra, om än inte i närheten av hiten, samt då ett helt album som var OK, varken mer eller mindre. Däremot så totaldog karriären efter det, eller sångaren själv gjorde inte mycket mer för den. Han försökte göra ny musik under sitt riktiga namn 1989, men få brydde sig. Han sadlade sen helt om och startade modefirma som blev riktigt stor och Marko Kalfa säljer och fotograferar kläder idag. Vi som inte bryr oss så mycket om mode får leva på minnet av en one-hit-wonder som var riktigt snygg och katchig och som gav i alla fall mig barndomsminnen från mitt första år som popnörd. Jag vet, videon är pinsamt dålig, men man kan ju i alla fall roa sig och försöka gissa vilka då aktuella stjärnor barnen föreställer i mitten.

tisdag 12 november 2013

Charlie Parker/Dizzy Gillespie/Bud Powell - The greatest jazz concert ever

Det är maj 1987 och jag hör för första gången en sen söndagskväll radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Jag gillar verkligen programmet där programledaren Jens Lindgren är rolig och speciell som programledare, med den tidens mått mätt alltså. En ung kille skriver in och önskar en låt med Charlie Parker, som egentligen inte tillhör programmets huvudstil av jazz. Men man väljer att spela en liveversion av "Salt Peanuts", med Dizzy Gillespie, från Massey Hall i Toronto 1953. Detta fängslar mig, hur otroligt bra det är. Livejazz med musikerna i sitt esse och stämningen är så häftig och Charlie Parker i toppform! Charlie Parker var under ett flertal år min stora favorit bland jazzmusikerna!

Sen ett hopp framåt i tiden till 1997, tror jag, jag är osäker på årtalet, och jag hittar i en skivaffär i stan en CD-skiva utgiven av Giants Of Jazz med hela denna konsert, åtminstone tror jag det då. Visst, man kan säga vad man vill om Giants Of Jazz, men denna konsert är trots allt ett bevis på att detta ökända lågbudgetbolag trots allt givit ut en del bra saker, likväl som gammal skåpmat. Jag blir hur som helst hur lycklig som helst! Jag får höra hela den legendariska konserten!

Sen dess har Charlie Parker kanske dalat lite i mina ögon som favorit, vilket kanske chockar en del. Jag ska inte förneka hans storhet och hans betydelse för jazzen och han har gjort bra låtar, men problemet med Parker är nästan samma som med Glenn Miller. Det är samma ungefär låtar som spelas och dessutom känns det som jag hört mig rätt less på honom sen 1987.
Men det hindrade inte mig att för ett par veckor sen köpa denna konsert från
Toronto igen, nu på vinyl! Det är aldrig roligt när en skivaffär får läggas ner, speciellt inte när det råkar vara min stads enda. Dock var det något väntat när Harvest Records tackade för sig, och det berodde i mina ögon inte bara på den rådande skivkrisen.
Men åter till Parker, mitt i utförsäljningen av denna affär så hittade jag denna dubbelliveplatta för en väldigt billig peng, tyvärr inte i dess original, men en återutgåva från 1973 utgiven på Prestige. Fast det är inte i sin nackdel i detta fall, för i originalet är bara konserten med kvintetten med, medan den inledande delen av spelningen med Bud Powells trio har lagts till i dessa senare utgåvor.

Denna konsert har blivit en session som ligger inte långt legendmässigt ifrån Benny Goodmans Carniege Hallkonsert från 1938. I sättningen ingår Parker, Gillespie, Bud Powell, Charlie Mingus och Max Roach, som spelade ihop endast här. Mingus är den som spelade in konserten och när den gavs ut på skiva första gången, på Mingus egna kortlivade bolag Debut, så fick Parker inte skylta med sitt namn på grund av sitt kontrakt med Mercury utan fick gå under psuedonymen Charlie Chan (alltså en blandning mellan hans och hustrun Chan Parkers förnamn).
Nästa problem var att konserten gick samtidigt som en stor boxningsgala sändes över hela USA och publikantalet var tämligen litet. Därför så kunde inte alla musikerna få alla sina pengar utan bara Parker fick allt sitt.

Mitt intresse för Parker må ha minskat genom åren, men denna konsert håller jag ännu som en av dom bästa jazzinspelningarna jag hört, för jag har hört den om och om igen, om inte annat genom CD-versionen. "Salt peanuts" är verkligen en fröjd av spontanitet och jazzglädje. Parker är så energisk att han nästan leker bort melodin ibland och spelar för fort. Man kan ju inte heller annat än gilla när Dizzy tar i:
"Salt Peeeeeaaaaanuts!"
Versionen av "All the things you are" är verkligen Parker och Dizzy som allra bäst. Jag är ju väldigt svag för just den låten och detta är klart en av dom bästa och skönaste versionerna jag har. Inte heller ska man missa den inledande versionen av "Perdido".
Trioinspelningarna är de som utmärker sig i på denna skiva för det roliga här är att dessa skiljer sig en hel del från min CD-version! Många låtar som finns på den finns där finns inte på denna LP och många nya låtar som inte finns på CDn finns här. Bland de nya spåren är balladerna "My devotion" och "Polka dots and moonbeams", med en avslappnad Powell, bäst, medan en låt får ses som sänkaren. Jag faller inte riktigt för den lite valsaktiga versionen av "I've got you under my skin", speciellt inte när den föregåts av den kanonhäftiga berg-och-dal-banan "Jubilee"!

Men totalt sätt är detta klassisk jazz och en lektion i varför jazz är så häftigt! Denna konsert är aldrig tråkig utan grym sväng rakt igenom. Huvuddelen med Parker och Gillespie är klassisk bebop när den är som bäst!

Musik ska det förstås bli från denna konsert och valen är givna. Dels "Salt Peanuts", som är lite historisk för det är en av få inspelningar där man kan få höra Parker prata. Det är också lite kul när han introducerar Gillespie som:
"...my worthy constituent..."
Dessutom blir det den svala och tillbakalutande "All the things you are"!



fredag 8 november 2013

Gerry Mulligan & Lee Konitz - Revelation

Får jag lov att presentera en levande jazzlegend, Lee Konitz. Jag säger levande för det är få ur den klassiska jazzskaran som är det numera, men Lee Konitz lever ännu faktiskt och spelar fortfarande 86 år gammal. Så bara därför tänkte jag hylla honom med en av dom allra bästa plattorna med honom, den med honom och Gerry Mulligan som heter "Revelation" från 1953. Dom som har följt mina jazztexter här på bloggen vet att min absoluta husgud är pianisten Lennie Tristano och det finns en solklar koppling mellan Tristano och Konitz; Konitz var elev till Tristano och spelade på många av pianistens legendariska inspelningar.

1950 var han en del av Miles Davis "Birth of the cool"-projekt, en skiva ni kunde läsa om här för flera år sen. Det var där han började spela med Gerry Mulligan och här om ger sig dessa två av en samling idel intressanta namn, främst då saxofonisterna Allan Eager och Zoot Sims samt trumpetaren Chet Baker på flera spår. Dessutom är det lite kul att gamle Count Basie-gitarristen Freddie Green medverkar på några låtar också.
Denna skiva hittade jag lite överraskande på en mindre känd second hand här i stan för ca 7-8 år sen och blev strålande lycklig! Detta är då inte originalutgåvan utan en fin återutgåva på Blue Notes Re-Issue-serie. Inspelningarna är delvis live i Los Angeles och delvis i en studio i New York.

Musiken på denna skiva är cool jazz av sitt finaste märke där Mulligans barytonsax och Konitz altsax kompletterar varandra bra. Framför allt spelar dom mycket bra ihop med Eager och Sims på de spår där gruppen växt i antal. Lyssna på blåsarnas lysande samspel i "Sextet I" eller "Four and one more". Lee Konitz är riktigt skön i den svalkande balladen "Lover man" och den häftiga "Two marvelous for words".
Den här plattan är riktigt skön och avkopplande 50-talsjazz som bjuder på
både mästerligt samspel och solospel och man bara njuter till! En av de klart bästa jazzplattorna i min samling!
Det ska också noteras att det inte finns ett enda piano här, vilket skulle bli Gerry Mulligan och Chet Bakers signum i deras senare samarbete. Normalt tycker jag att ett piano någonstans hör hemma i ett jazzkomp, men dessa herrar visade på att det går att skapa härlig jazz med ett instrument mindre i sättningen.
För Lee Konitz vandrade karriären på och förhoppningsvis orkar han åka runt på jazzfestivaler och klubbar och fortsätta spela ett tag till. Det är sorgligt när en efter en av dom gamla jazzklassikerna försvinner, men lika roligt att se när de få som ännu lever ger allt för musiken in i det sista!

Två spår blir det från plattan. Dels "Too marvelous for words" med en skönt spelande Konitz och dels titelspåret "Revelation", där både Allan Eager och Zoot Sims är med.



tisdag 5 november 2013

Device - Hanging on a heart attack

En av mina absoluta favoritlåtar under 80-talet är en riktig one-hit-wonder. Låten hörde jag första gången i Kulan I Luften i radio utan att första lägga märke till den. Men när den sen testades i Tracks under hösten så insåg jag vilken OTROLIGT skön låt det var! Låten, sjungen av ett band från Los Angeles som kallades för Device, hette "Hanging on a heartattack" och hade en av dom häftigaste produktioner jag hade hört då! Här blandades disco och rock i en ljuvförening med en riktigt stark och bra refräng.
Device bestod av Paul Engemann, Gene Black och den kanske mest kända medlemmen Holly Knight. Känner ni inte igen namnet? Om jag säger Pat Benatars "Love is a battlefield", Tina Turners "The best" och vår egen "Wrap your arms around me" sjungen av Agnetha Fältskog så kanske det ringer några klockor. Knight var en av 80-talets mest anlitade rockkompositörer och producenter och även Engemann var en flitigt anlitad kompositör.

Hela den hösten, när "Hanging on a heart attack" rätt överraskande nådde upp till en tredje plats på Tracks, så åkte inspelningsknappen ner och volymen upp när låten spelades! Ännu tycker jag att det är en av 80-talets kanske mest lysande pophits som ger mig rysningar av nostalgi! Vill man bara njuta av den magnifika ljudbilden så kan man vända på skivan där den instrumentala versionen finns!
För övrigt kan jag varmt rekommendera Device enda album "22B3" som är fylld med tuffa poplåtar med starka melodier!

Device blev alltså bara en platta lång innan medlemmarna gick skilda vägar och Knight återgick till sitt komponerande. Engemann fick en vända till på listorna när han 1988 blev medlem i gruppen Animotion och fick en hit med filmlåten "Room to move". Det lite sorgliga är att lika mycket som Device hit spelades och var stor 1986 så har den helt dött ut i dagens medievärld och spelas i regel aldrig. Varför är det så svårt för dom svenska radiokanaler som spelar gamla låtar att våga titta lite längre ner än vad som låg etta och kanske tvåa på topplistan?

fredag 1 november 2013

The Pinks - Det spelar ingen roll

Bakgrunden till detta är följande. Jag går våren 1985 på en mindre skola där några i klassen har bildat ett band. Dom ska nu framföra (alltså mima) låten "Det spelar ingen roll" av gruppen The Pinks, samt en annan låt av samma grupp. I gruppen finns några av klassens tuffaste killar och en busig tjej. Alla lärarna som tittar på detta framträdande jublar och är lyriska över elevernas inlevelse, utom jag och min kompis Peter som sitter och är lite småsura över att ha förlorat ca 10 minuter av våra liv. Peter gillar "Heavens on fire" med Kiss och muttrar: "Usch för The Pinks!". Jag håller med honom helt, inte för att jag gillar Kiss, utan för att jag har väldigt svårt för den otroligt mesiga gruppen.

Idag 2013 så har min entusiasm för The Pinks inte direkt stigit. Är det någon som minns den gruppen? Det var ett dansband med en massa barn i åldrarna 8-14 som fiskades upp av Bert Karlsson och blev hans lilla favoritprojekt i ett par år. Varför dom kallades för The Pinks förstår man snart när man ser deras hiskeligt skrikrosa kläder, med bandnamnet med stora bokstäver fram.
Dom fick en Svensktoppshit på hösten 1985 med "Blue Hawaii". Den var lika hemsk! Jag köpte dock "Det spelar ingen roll" på singel för några år sen, inte för den musikaliska kvaliteten som ni förstått, utan av ren pinsam nostalgi.
Jag vet att man bör uppmuntra barns förmåga att skapa musik. Fy mig, men detta är mer än jag klarar av. Texten är välmenande och moraliskt riktig förstås, men produktionen låter som om den var från en skoldans i innersta norrland och den 10-årige sångaren Robert Andersson, som verkar ha fått order av Bert att sjunga som en modern popstjärna, får fram några stönande vokaler som låter skrattretande.
"Det spelar ingen roll var du tänk-öh-öh-r!"
OK, dom är barn och dom gör väl så gott dom kan, men snälla Bert Karlsson, var det nödvändigt att prångla ut detta på skiva och dessutom pusha dom som om det var Vikingarna som spelade på ditt då välmående sommarland? I mina öron är detta av modellen att det känns så pinsamt att man egentligen inte vill lyssna, men kan ändå inte låta bli. Trots allt, det är ju barndomsnostalgi, på nåt märkligt sätt.

Klippet här är hämtat från 80-talets stora underhållningssucce Razzel från 1984.

måndag 28 oktober 2013

Titiyo - Titiyo/This is Titiyo

Jag tänkte hänga med lite i tiden. Och alla som känner mig sitter nu med uppspärrade ögon och säger unisont:
"Va?!?!"
Jo, Titiyo är ju med i i skrivande stund pågående säsong av "Så mycket bättre" och jag hade därför tänkt att titta tillbaka lite i denna fantastiska artists karriär. Be mig dock inte recensera någon av hennes framträdanden i programmet, eftersom jag inte följer det. Jag har svårt för realityserier generellt sätt, framför allt av kändiskaraktär, och dessutom när dom går ut på att ge oss halvusla covers som vi sen ska matas med om och om och om igen 24 timmar om dygnet i alla radiokanaler. Nej, tacka vet jag originalen. Låt dessa fantastiska artister få göra nya bra låtar, istället för att tolka redan bra original. Nå, efter denna utsvävning, tillbaka till fröken Jah.

Som souldiggare så är Titiyo en artist som jag förstås gillat ända sen första början. Jag har problem att välja mellan två plattor, som jag höjer som hennes klart bästa, så jag väljer därför att skriva om dom bägge två. På sitt sätt visar dom också hur mycket soulmusiken i Sverige utvecklades på några få år.
Som sagt, jag gillade "Talking to the man in the moon" när den kom 1989 och fascinerades av hennes underbara röst som gömmer både soul och jazz i en egen speciell ljuv förening. Också tyckte jag att hon var snygg också då.
Året efter kom en låt som jag kanske ännu mer föll handlöst för, nämligen singeln "Flowers" som jag tycker ännu är en otroligt skön svensk nostalgisk souldänga från det riktigt tidiga 90-talet! Därmed var det klart och efter ytterligare ett år stegade jag till Thylins skivaffär och köpte Titiyos självbetitlade debutplatta! Debutplattan är fylld med lika mycket den svenska klubbmusiken från denna tid, som var väldigt intressant och i en utvecklingsfas då, som jazzig soul. Lyssna bara på en annan kanonsingel, den gungande "Peace & quiet". Låten "After the rain", också det en singel, är en riktigt rytmisk och skön sak! Debutplattan är aldrig tråkig utan avkopplande och svängig till max, vars ljudbild är väldigt unik och egen för den tiden!

Sen tog det ett par år innan Sverige hörde något från Titiyo, när singeln "Never let me go" kom 1993. Plattan därefter var en Titiyo som lämnade klubbvärlden lite bakom sig och satsade mer fullt ut på soulmusiken, gärna med en nypa acid jazz och hiphop. Denna platta, som hette "This is Titiyo", lånade jag först, flera år senare, på Örnsköldsviks bibliotek och kopierade av på band innan jag köpte den på den årliga loppmarknaden som anordnas mitt i Sundsvall på nationaldagen. Som sagt, min första tid som samlare var lite märklig.

"This is Titiyo" är en fantastiskt relaxande och skön skapelse med många riktiga svenska soulklassiker. Hennes röst tycker jag till och med är ett strå vassare här än på debuten. Allra bäst tycker jag att genialiska och skönt gungande låten "This is..." är, som har en till piano nynnande Titiyo i bakgrunden till en melodi som sitter som ett knytnävslag! Enligt mig borde den ha släppts som singel i Sverige och blivit en modern soulklassiker.
Samma med låtarna "Back & Forth" och andra singeln "The way you make me feel", varav den sistnämnda skulle ta sångerskan ut i världen, men en blygsam plats på englandslistan satte stopp för det.
"This is Titiyo" är svensk soul när den är som skönast och svängigast och ett härligt minne av vilken underbar soultradition vi hade i Sverige en gång.
Sen blev det tyvärr lite stopp i karriären efter tredje plattan "Extended", som jag tycker var en något blek och ointressant skiva tyvärr.
Hennes samarbete med Jocke Berg och Peter Svensson på plattan "Come along" var inte alls dålig, monsterhiten med samma namn är en riktigt bra låt. Men det är främst som soulstjärna med en underbart klingande röst som passar för så väl soul, klubbmusik och acid jazz som jag föredrar henne.
Sen ska jag väl inte direkt såga kvaliteten på dom låtar hon gör i "Så mycket bättre". Har man en röst som hennes så kan det mycket väl låta bra, trots allt.

Rockvideor med Titiyo är rätt ovanliga så därför har jag nöjt mig med att ta med två låtar, en från vardera platta. "Flowers" från debuten och "This is..." från "This is Titiyo".



fredag 25 oktober 2013

Protestera mot grammofonarkivets nedläggning!

Detta är en lite annorlunda artikel, men samtidigt en viktig sådan och handlar om skivor på ett annat sätt. Detta är en liten uppmaning till alla: Det finns en väldigt viktig länk för alla musikintresserade. Våra statliga mediebolag, Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television tänker spara rejält för "annan verksamhet". Ett led i detta är att lägga ner sitt grammofonarkiv, som är ett av världens största. Det som inte finns där är nog inte värd att finnas. Detta är man beredd att lägga ner bara för att digitalisera och hänga med. I mina ögon finns inget som rättfärdigar detta, för det måste finnas rum för hela den breda kultur som finns idag. Att lägga ner Sveriges Radios grammofonarkiv vore ett gravt kulturmord. Man kan inte bara sitta och spela det hippaste och modernaste från datorer så skivbolagen kan må bra. För mig är skivor i fysisk form ett måste för att bevara dagens kultur och vår kulturhistoria för eftervärlden och framtida generationer!

Nu har flera svenska mediepersonligheter gått samman och skapat en namninsamling för att bevara grammofonarkivet. I skrivande stund har 22176 stycken skrivit under. Gå in och skriv under du också på http://musikskatt.se.

tisdag 22 oktober 2013

Lustans Lakejer - Uppdrag i Genève

1981 var ett intressant år i pophistorien på många sätt. I England har det sedan ett bra tag tillbaka kommit fram flera band som med synthar skapar bra och spännande musik, Soft Cell, OMD, Spandau Ballet och ett nytt band som släppt sina första singlar, Depeche Mode.
I Sverige, som alltid brukar vara efter i de flesta trender, har inte detta ännu vuxit till någon marknad, inte förrän bandet Lustans Lakejer från Åkersberga i Stockholm släpper sina första plattor och något helt nytt hörs i svenska radioapparater.
Jag för min del upptäckte Lustans väldigt sent, i och med 1986 års singel "Tusen och en natt", en gravt underskattad discopärla, så deras karriär har jag fått lyssna mig igenom i efterhand.
Sen kom åren då sångaren Johan Kinde hade en mindre karriär ensam med också riktigt bra låtar, "Bakom din rygg", "Lögner" och "Valona". Och visst har han en speciell röst som är som gjord för den musik Lustans spelar! Texterna är dessutom otroligt välgjorda och spännande! Det är en väldigt härlig spänning i Lustans Lakejers låtar. Sen kan jag tycka att hela James Bond-gimmicken runt om med citat som "kläderna är viktigare än musiken" är rätt tramsig, även om den givetvis är en stor del av Lustans texter och musikaliska innehåll.

Av alla Lustans Lakejer-skivor har jag dock valt den andra, Uppdrag i Geneve, som då är min favorit av många bra plattor. Den är köpt väldigt sent, bara för några år sen på Fyndlagret här i Sundsvall.
Jag skulle lika gärna kunna ha valt 1999 års "Åkersberga", som jag också tycker är en riktig kanonplatta. Har ni möjlighet, lyssna på låten "Cynisk" från den plattan och lyssna på texten. Väldigt intressant samhällskritik blandas med en produktion som är det närmaste ett svenskt Depeche Mode som någon kommit.

Men jag valde ändå att belysa det som trots allt var Lustans Lakejer, när dom på 80-talet sjöng om glamour och passion och alla låtar doftade nattens spänning. Framför allt ska man förstås lyssna på plattans singel, "Stilla nätter", vars text är full av detta, förstås en svensk klassiker!
Det låter väldigt mycket det tidiga 80-talets David Bowie, Japan och de tidigaste låtarna från Spandau Ballet om plattan och den är fylld med många härliga svenska synthpärlor. "Segerns sötma" är en av mina favoriter på plattan. Framför allt gillar jag pianot i bakgrunden, i refrängen.
"Unga moderna" är en annan skön klassiker. Någonstans gillar jag textraden:
"Jag har sett hur unga människor flockats liksom djur,
vandrat fram i täta led som stenar i en mur"
Lyssna också låten "Öppna städer", som är en lång hyllning till nattens nöjen.

Det finns få saker som doftar så mycket svenskt 80-tal som den här skivan och jag älskar varenda minut av den. Man tas med på en skön synthresa genom en textmässigt ny värld som är svår att lämna när skivarmen lyfter från skivan. Sen kanske den här tidiga Johan Kinde inte träffar alla toner rätt, men det kan jag ha överseende med.
Lustans Lakejer har, precis som mycket annat från det svenska 80-talet, blivit gravt bortglömda under flera år, vilket är synd. Deras melodifestivalbidrag för några år sen mottogs väl inte med så öppna armar direkt. Men det känns ändå som om intresset för Lustans och deras för sin tid ganska banbrytande synthmusik är på starkt uppåtgående. Jag hoppas det i alla fall, för detta är svensk 80-talsmusik när den är som allra mest spännande!

Den svenska rockvideovärlden var inte så utvecklad när dessa låtar kom så därför blir det bara låtar från plattan, singeln "Stilla nätter" samt låten "Segerns sötma".



onsdag 16 oktober 2013

Depeche Mode - Shake the disease

Depeche Mode har ännu inte fått någon text här och så småningom ska jag skriva om ett helt album, men jag känner att jag bara måste lägga ut denna! Detta är låten som ledde mig in på banan som ett stort fan av Depeche Modes musik och mycket nostalgi finns i denna låt, som hänrör sig till 1985, låtens år och året då jag upptäckte popmusikens värld fullt ut. 1985 gick jag på fritids här i Sundsvall och var kompis med två synthare. Jag berättade om dessa när jag skrev om Alphavilles "Forever young" för flera år sen. En av dessa kompisar tipsade mig om en grupp som hette Depeche Mode och en aktuell låt dom hade på listorna då som hette "Shake the disease". Jag hade hört talas om gruppen, men aldrig noterat någon låt. Men jag hörde dock låten i radio och blev jätteintresserad. Den var ju hur tuff och häftig som helst!
Däremot så var jag extremt snål när det gällde handlande av skivor då och försökte nöja mig med att spela in den på kassett, vilket jag misslyckades med då den hann lämna trackslistan och jag sen aldrig hörde den i radio. Inte förrän i december då Tracks årslista 1985 gick så fick jag den inspelad. Först i slutet av 90-talet så köpte jag singeln. Tänk om man var så smart som barn att man åkte in till stan och KÖPTE alla singlarna man gillade för sin veckopeng? Ljuva tankar!
Men hur som helst så är denna låt härliga barndomsminnen från mina första år som popnisse! När jag hör Martin Gores mollaktiva nynnande inledning så fylls jag med stor nostalgisk glädje. Låten i övrigt är ett stycke lektion i hur klassisk synthmusik från 80-talet ska låta! Det här är vackert! Då kan i alla fall jag ha överseende med att det är en adressetikett och minimalt klotter på framsidan!

Sen dess har Depeche Mode varit ett band som varit med mig hela tiden och vars musik jag hela tiden beundrat och älskat! Kan man annat än imponeras av ett band/artist som ännu, 2013, lyckas fånga en sån stor publik kring sin senaste platta, när 99 % av dom artister som konkurrerat med dom genom alla år sen länge falnat?

B-sidan på "Shake the disease" heter "Flexible" är en riktigt underbar udda sak som är lite cajunliknande med munspel, fast då i grav synthversion. Här kan vi snacka en perfekt B-sida! Den här skulle gott och väl kunnat ha blivit en hit för sig själv! Därför bjuder jag självklart på båda låtarna!



lördag 12 oktober 2013

Robyn - My truth

Året är 1995 och jag hör på Sommartoppen och en låt som heter "You've got that something" sjungas med en 16-årig tjej med märklig sång röst. Låten kommer inte in, men soulnissen Stafrin noterar låten och tycker den är rätt bra.
På hösten, medan jag går på Härnösands folkhögskola, så hör jag en annan låt med samma tjej, en lallig radiohit som skulle bli en jättesuccé, "Do you really want me (show respect)". Då rycker jag först på axlarna åt den och engagerar mig inte så mycket i låten. Men kort därefter så inser jag att denna artist, Robyn, har något riktigt spännande! Sen dess har denna sångprinsessa alltid varit en del av mitt musiksamlande. Och ja, jag struntar i hur mycket barnramsa "Do you really want me" är, den är ett stycke 90-talistiskt mästerverk i mina öron!
Jag har alla Robyns plattor och tycker hon är en helt fantastisk artist, som har en röst som är något unikt, men även en förmåga att använda den i helt rätt sammanhang så det låter nyskapande och intressant. Oavsett om hon sjunger ljuv soul eller drömsk elektro med Röyksopp så förförs jag av denna ljusa och ekorrpigga stämma med sammetssoul i klangen.

Så vilken av alla Robyn-plattor väljer jag? Jag skulle kunna välja den första, "Robyn is here" för dess otroliga charm eller "Don't stop the music" för dess dansanta genialitet. Eller "The Rakamonie EP", som jag köpte i Stockholm? Eller kanske electrotrippelserien "Body talk", men dom kanske är lite nya för Skivguiden. Men jag väljer ändå "My truth" från 1999, som alltid någonstans varit min favorit. Där "Robyn is here" ändå har låtar signerade Denniz Pop och dom senare albumen är lika mycket dansmusik så är "My truth" Robyns mest soulindränkta och perfekta platta. Den har bara en nackdel och det är att Mr Idol-mupp Peter Swartling står som exekutiv producent, men, OK, det är överlevnadsbart. Den övriga svenska souleliten är ju producenter i övrigt!

Skivan köptes när den var hyggligt ny faktiskt i "Skivbutiken" 1999. Jojomän, i slutet av 90-talet så köpte jag nya plattor rätt ofta!
Singlarna från "My truth" är av absolut högsta klass och låtar jag vevade ofta i hemmet när dom kom! Den första singeln "Electric" är verkligen klassisk Robyn, där hon tar något som inte låter likt nåt som finns på marknaden, men ändå är det så spännande och bra att man lockas av det.
Sommarhiten "Play" är sommarnostalgi från sommaren 1999 och soliga dagar i Sundsvalls centrum!
"My only reason" är en ljuv soulballad som man relaxar till. Men bäst för mig lyser nog sista singeln "Main thing" som är väldigt svår att sitta still till! En härligt rytmisk soulkaskad som jag diggade ofta under millenieskiftet när jag bodde ute på vischan utanför Sundsvall!
Lägg där till andra utmärkta spår som den lugnare "88 days", med en lysande text och skön kör där bland annat Titiyo ingår. Eller den alldeles utmärkt sköna balladen "Long gone" som också har en riktigt bra och lite ledsam text.

"My truth" är en platta som man både kan koppla av och mysa till och samtidigt sitta och gunga rytmiskt med av, allt med Robyns ljuva stämma i förgrunden. Tyvärr så går det numera rätt lång tid mellan Robyns skivsläpp, men det roliga är att Robyn genom 90-talet och 00-talet, ännu snart 20 år efter sitt genombrott, räknas som en av dom stora och skapar stort intresse när hon kommer med ny musik! Det är få förunnat i dagens musikvärld av slit- och släng! Men så är det inte helt utan anledning heller! För en sak är säker: Utan Robyn hade svenskt musikliv under 90- och 00-talet var nåt så enormt mycket tråkigare!

Två klipp blir det från "My truth". Dels "Main thing" i ett riktigt bra framträdande från Grammisgalan 2000. Låten övergår sen i den riviga soullåten "Dig it" och man kan inte annat än förunnas av tjejens energi!
Dels så väljer jag balladen "Long gone" också, som är ett albumspår utan en normal video.



lördag 5 oktober 2013

Sparsam skivmässa med högre priser

Pengarna bara rullar iväg till skivor denna månad. Efter stockholmsresa är det dags för skivmässa här i Sundsvall mindre än en vecka senare. Denna hösts skivmässa gick åter av stapeln på Pipelines lokaler och var tyvärr ingen av de mer minnesvärda vad gäller innehåll. Däremot var det bra med folk där vilket var kul! Problemet var dock att hårdrocksstånden var tillbaka, dom där med skivor för svindyra priser i en genre som jag inte direkt botaniserar i. Det var inget massivt antal utställare utan det var klart en mellanmässa.
Men och andra sidan ska jag inte klaga. Efter Stockholmsresan kände jag att jag borde hålla pengarna lite tillbaka så jag beslöt mig för att göra detta till en billig mässa och inte sväva ut i några dyrare köp, vilket jag tycker att jag lyckades bra med. Totalt 8 LP-skivor och två singlar, samt en näve gratis CD-skivor med, antar jag, lokal musik blev resultatet.

Årets köp på mässan dominerades faktiskt av soulmusik. Jag hittade en hel del riktigt bra soul från 70- och 80-talsskiftet. Jag har tidigare sagt att jag skulle samla äldre soul om jag hade plats och råd och jag har börjat nu till sist börjart snegla lite på 70-talssoul. Det ledde till en skiva med Quincy Jones från 1978, "Sounds". Den mannen har ju fått en viss kritik för sitt samröre med popmusiken av sina jazzfans, men jag tycker det är en styrka att han kan spela så många genrer och göra det så bra i samtliga fall. Oavsett om han gör elegant och skön storbandsjazz på 50-talet, skön funk som "Ai no
corrida" eller en av tidernas bästa plattor "Thriller" åt Michael Jackson så gör han det oftast så perfekt.
Några år nyare, från 1981, är den skiva med Rufus & Chaka Khan jag hittade, "Camouflage", som är den sista tillsammans med Chaka Khan. Dom gjorde en platta till innan hela bandet Rufus gick skilda vägar.
Ett kanonfynd på en tidigare skivmässa var Shalamars platta "Three for love". En riktigt smäktande och skön soulklassiker! Runt denna tid var bandet riktigt produktiv och släppte nästan en platta per år och i år köpte jag bandets totalt sjätte platta från 1982, "Friends".
Lee Ritenour står också med en halvfot i soulgenren, fast också med en stor dos funk och jazz. Denne fantastiske gitarrist har blivit en favorit och är expert på avkopplande jazzsoul, men kan också skön funk. 1981 kom plattan "Rit" som jag i skrivande stund lyssnar på. Det är en riktigt elegant platta där flera bekanta namn finns med, som Totos Jeff Procaro och Chicagos sångare efter Peter Cetera, Bill Champlin (som hörs bland annat på bandets jättehit "Look away" från 1989). David Foster är med och producerar och Johnny Mandell, som arrangerat många storbandsorkestrar, har arrat stråkarna. A-sidan är med sång och B-sidan instrumental, men det är svängigt och avkopplande på samma gång. Instrumentala "Countdown (captain fingers)" bör absolut kollas in, liksom låten "No sympathy", både dess sång och instrumentalversion.

Efter denna dos med soul och funk varför inte lite liveplattor? Ett riktigt kul fynd var en live-platta med The Fixx, vars samling växer stadigt. Plattan innehåller dessutom tre nya studiolåtar och är oöppnad faktiskt! Alla livespåren här är gjorda på konserter i Canada 1986 i samband med deras platta då "Walkabout", men självklart finns hits som "Stand or fall" och "Are we ourselves?" här.
En annan liveplatta, av modellen mini-LP, som numera ingår insamlingen är den väldigt svårhittade Paul Young-plattan "The live edition", som är en utgåva endast för den japanska marknaden. Även denna var helt oöppnad och den får ses som denna mässas stora fynd. Inspelningarna här är främst från hans solodebut "No parlez" och gjorda i London och Liverpool hösten 1983.
För en väldigt billig penning hittade jag även The Pretenders debutplatta från 1979 i en portugisisk utgåva. "Brass in pocket" må vara väldigt sönderspelad, men för mig som sett den genom alla år som bandets svagaste låt innan jag upptäckte den för några år sen först så är det riktigt kul!

Två singlar kom jag hem med också. Den ena är lite speciell. Det är Sting med låten "Spread a little happiness", som faktiskt är hans allra första solosingel från 1982, gjord medan The Police ännu jobbade på sin sista platta
"Synchronicity". Det är en nästan jazzig låt med stråkar och blås gjord till filmen "Brimstone & Treacle".
Den andra singeln är Lolita Pop, som börjar bli en skivmässeföljetång, och låten "Pay the piper" från 1990. En inte allt för vanlig Lolita Pop-singel, hämtad från plattan "Blumenkraft", men så är den inte någon av bandets mest säljande låtar heller, men riktigt kul att hitta, speciellt då den är relativt ospelad!

Dessutom försöker jag samla på mig alla James Bond-soundtrack, fram till de senaste filmerna med Daniel Craig alltså. Jag har haft relativt tur där med allt från "Goldfinger" till de mer moderna med "A view to a kill" och "Living daylights" och idag hittade jag skivan med musiken till "The spy who loved me".
Jag nämnde gratis CD-skivor. Precis vid Pipelines entré så låg en hög skivor som man bara fick plocka ur och är det gratis så kan man ju testa och prova lite, för även om dom troligast är från Sundsvall så har jag aldrig hört talas om dessa band. Smash Hit Wonders "Love your wife", samlingen "The event horizon", Kosmic "The end of irony" och Punsch "Fredag i blodet", samt en EP med Divine Dennis väntar på att upptäckas.

Som sagt, inga riktiga superfynd denna gång utom möjligen Paul Young, men en hel del spännande plattor och när jag skriver nu så snurrar Shalamar på skivtallriken, en riktig höjdarplatta! Men det är skönt att Sundsvall har en skivmässa som 2013 lockar så mycket folk och som kan få leva vidare!
Två låtar blir det från årets mässa. Dels Shalamar och en av dom starkaste spåren från plattan "Friends", "I can make you feel good" i ett framträdande från programmet Toppop. Dels Lee Ritenour, från plattan "Rit" och den lysande instrumentala låten "Countdown (captain fingers)", som då är ett albumspår och utan video.



torsdag 3 oktober 2013

Tears For Fears - Sowing the seeds of love

Jag har genom åren försökt att göra listor över dom bästa låtarna någonsin och det har väl gått sådär. Jag borde göra en ny uppdaterad och om jag gör en sån så kommer jag att publicera den. Men en låt som absolut kommer att ligga högt på den är en låt som får mig i trans varje gång jag hör den. Jag kan höra den om och om igen utan att tröttna på den. Låten finns på en platta som jag redan skrivit om här för länge sen, men låten i sig är så lysande att jag gärna skriver om singeln också. Detta kanske är en av dom snyggaste, mäktigaste och vackraste låtarna som gjorts och jag talar om Tears For Fears "Sowing the seeds of love". Låten är en pastisch på Beatles och innehåller en massiv kritik mot den engelska politiken, eller vad sägs om denna eleganta passning till Margreth Thatcher:
"Politician granny with your high ideals, have you no idea how the majority feels?"

Det underbara med den här låten, förutom en väldigt sann och vacker text som skulle passa många av dagens länder, är att den är aldrig tråkig en minut utan den tar oväntade vändningar här och var och gör det så stiligt, passande och elegant. Produktionen är bland det bästa jag har hört!
Också Roland Orzabal förstås. Som jag sa när jag skrev om albumet "The seeds of love" så har jag alltid gillat hans röst och jag tror aldrig han har sjungit med en sån inlevelse som just här.

Som Tears For Fears-fan redan 1989 så blev jag förstås jublande lycklig när den här låten blev etta på Trackslistan hösten 1989! Singeln köptes sen på tidigt 90-tal på min favoritbutik då, Förlorade Favoriter.

Omslaget är en av de mer udda, nämligen i form av en poster som är ihopvikt till att få plats med singel och innersleeve. Tyvärr är det lite klotter på min framsida, samt att den var mindre sliten när jag köpte den, men jag antar att man räkna med lite småfel på 80-talssinglar. Riktigt kul är den dock!
B-sidan är också kul för den är ett av väldigt få exempel där man tagit en baksida och långt senare gjort en egen hit av den. Låten heter "Tears roll down" och är här nästan helt instrumental. Men den fick faktiskt en egen video till en videosamling med bandet. Sen när Orzabal ensam drev Tears For Fears 1993 så satte han text till den och gav ut den som singel i samband med samlingen "Tears Roll Down (Greatest Hits 82-92)", då under namnet "Laid so low (tears roll down)". Som kuriosa är det därför en kul B-sida, även om den låtmässigt kanske inte tillför singeln "Sowing the seeds of love" mycket.

Videon till "Sowing the seeds of love" vann flera Grammys på sin tid och är också riktigt snygg och mäktig. Den är gjord av Jim Blashfield, som också gjorde Michael Jacksons snygga video till "Leave me alone". Så sätt er till rätta och njut av drygt 5 minuters njutning av finaste märke, i både ljud och bild!

onsdag 2 oktober 2013

Skivresa till Stockholm 2013

Så har jag då kommit hem från en ny spännande tripp till kungliga huvudsaken för årets skivjagande i Stockholm. Det är rätt påfrestande ibland att kasta sig ideligen upp och ner för rulltrappor i tunnelbanestationerna för att komma till rätt linje som ska ta mig till rätt musikaliska fynd, men det är värt besväret!
I år skedde alltså resan i oktober och stan hade återgått till sitt normala jag efter sommarens alla vedermödor, men likväl så blev det en trevlig resa, om än en liten besvikelse ändå när jag inte riktigt hittade den där WOW-skivan som gör en resa minnesvärd (av modellen Boyd Raeburn, Lennie Tristano, 5-6 skivor med engelsk 20-talsjazz osv). Men ändå blev det en hel del skivor som förhoppningsvis ska ge mig en skön musikalisk upplevelse.
Jag åkte dit på söndagen 29 september. Jo tack, jag vet, det var Solna Skivmässa 24 timmar tidigare och jag var mindre glad åt att jag var tvungen att vara på annat ärende som hindrade mig från att för första gången vara på Sveriges största skivmässa. Men det är ju Sundsvalls skivmässa om mindre än en vecka.

Söndag var också den dagen då de flesta affärerna var stängda så det blev väl inte så mycket letande den dagen. Men längs Hornstulls stand pågick en en väldigt trevlig större marknad med matstånd av alla slag, klädförsäljare och några skivfärsäljare. Det fick bli dagens fyndtillfälle och vid ett bord hittade jag några intressanta singlar. Fun Boy Three var bandet som bildades av spillrorna av ska-gruppen The Specials. Musiken är grovt kritisk mot det engelska samhälle i det tidiga 80-talet och i Fun Boy Threes singel "The lunetics have taken over the asylumn", som jag hittade, är tonen gravt deprimerad.
Från Fun Boy Three är steget inte så långt till Bananarama, som samarbetade med bandet. Här hittade jag låten "Aie a mwana", som faktiskt är tjejtrions debutsingel från 1981! Musiken är här lite tuffare än den Stock-Aitken.Waterman-disco dom skulle bli kända för.
Och på tal om debuter så införskaffade jag mig dessutom The Prodigys första platta "Experience" från 1992. Jag har varit väldigt avvaktande till The Prodigy genom hela 90-talet men först nu upptäckt bandets storhet. Ibland är man så långsam att det blir lite pinsamt.
Vid ett annat stånd köpte jag A Flock Of Seagulls mest kända hit "Wishing (if i had a photograph of you)" för en billig summa, en av den engelska synthhistoriens mesta klassiker!
Söndagen avslutades med en pizza och lite stand-up-comedy på Big Ben på Söder.

Måndag och jag såg ett höstlikt Stockholm på morgonen som vaknade och vid en hamn vid Kungsholmen satt en ensam mås och tittade ut över båtarna längre bort.
Här skulle jag sätta min tilltro till de mer bekanta second hand-butikerna, efter den succé jag haft med dessa året innan. Men på Myrorna på Götgatan, som hade kanske en av dom trångaste skivavdelningarna jag sett, så blev utdelningen bara Billy Joels singel "All for Leyna" från 1980.
Emmaus på Söder, som annars varit en av mina guldgruvor, kunde detta år bara ståta med två singlar med respektive Bryan Adams ("Somebody") och Lindsey Buckingham ("Go insane").
En mindre panik infann sig. En och en halv dag hade gått och jag hade hittills bara köpt några singlar och en CD. Men det ordnade snart upp sig när jag gick till Recordmania på Östgötagatan. Jag gillar verkligen den affären eftersom dom har en service som är riktigt bra! Här informerade biträdet att dom hade mer skivor på lagret bakom disken och jag kröp dit och såg en LÅNG hylla med skivor som skulle kollas och fyra personer, som som likt några Ompa-Lompier i Willy Vonkas fabrik satt vid datorerna och försökte förbrilt prismärka skivor. En kul syn!
Resultatet blev en skiva med den i Sverige relativt okända amerikanska soulgruppen Force MDs, "Touch and go", och engelska gruppen Kane Gang och deras väldigt bortglömda andra och sista platta "Miracle". Den första, "The bad and lowdown world of Kane Gang", hoppas jag kunna skriva om någon gång här!
Dessutom köpte jag från lagret en Aztec Camera-skiva jag inte hade betitlad "Knife". Även Aztec Camera hoppas jag kunna lyfta fram lite mer i framtiden, för det är ett band jag lärt mig gilla väldigt mycket de senaste åren.
Från Recordmania var det inte långt till en affär jag aldrig hört talas om innan med det lite märkliga namnet An Ideal For Living. Där hittade jag en av dom skivor som lite får räknas som årets fynd, Icicle Works andra skiva "The small price of a bride", som jag har letat efter ett tag nu. Icicle Works första platta kunde ni läsa om här för ett par år sen och är ännu en ikon i den engelska indierockbranschen på 80-talet!
Sen blev det lite stopp när jag kom till ett antal affärer som inte hade öppet på måndagar eller inte var intressanta alls och jag köpte endast en CD med engelska Propellerheads, "Desksandrumsandrockandroll" på Myrorna på Norrtullsgatan. Mer experimentell dansmusik, alltså!
Sen en god middag på Lions bar innan jag begav mig till Jazzklubb Fashing där Martin Höper och hans band underhöll. Egentligen är detta för modern jazz för mig och musiken kanske inte grep tag i mig direkt, men det var riktigt kul och mysigt att vara på en sån legendarisk och omskriven jazzklubb som Fashing och musikerna var skickliga, även om jag föredrar mer traditionell jazz.
Efteråt så var det sen jam där publiken fick skriva upp sig för att spela på scenen och dessa spelade roligare jazz. Det lite roliga var att en av dom som gick upp och satte sig bakom trummorna var Andreas Kleerup, som spelade jazztrummor riktigt bra i "A night in Tunisia".

Måndag så hade jag tid med lite sista letande innan tåget gick och åkte ut till Söders skivbörs, som ligger i ett inte allt för stiligt och roligt område på Söder. Ägarinnan av affären kom 20 minuter sent, men det var värt väntan för här ramlade skivorna in! Det hade varit extremt tunnsått på jazzskivor hittills, nämligen inte enda! Därför blev jag riktigt glad åt en skiva med bröderna Dorsey och Eddie Lang i inspelningar från 1928-29, "Tommy, Jimmy & Eddie, 1928-29"! Swing i sin kanske allra tidigaste och mest primitiva form!
En skiva med Niels Jenson passade jag också på att köpa, "Rum" från 1983 som innehåller låten "Inom mej", som kanske är en av dom bästa Niels-låtarna från 80-talet.
Riktigt glad blev jag också åt en humorskiva med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup, "Byteskomikerna". Stellan Sundahl är en av mina absoluta favoritkomiker som kan leverera sköna bitska kommentarer vid exakt rätt tillfälle och det är riktigt kul att hitta skivor med honom.
Dessutom blev det också en Big Country också, "The crossing" från 1983.
Därefter begav jag mig till centrum där jag besökte Stockholms Serie- och Skivhandel, en affär jag varit i några gånger sen 90-talet. Där blev det en trevlig swingskiva med Putte Wickman, "1949-52", som främst fokuserar på hans sextett från 1949 och som lyckas väldigt bra att matcha Benny Goodmans dito några år tidigare. Detta är riktigt avkopplande svensk swing av finaste märke!
Ett besök på Myrorna Norrmalm och REMs "Around the sun" fick avsluta årets skivresa till Stockholm.
Jag försökte besöka en skivaffär som låg inhyst i modeaffären CUM på Drottninggatan, men även den affärsinnehavaren behagade att inte komma på utsatt öppettid så den fick vara. Ett tips till skivaffärsägare i Stockholm: Öppna i tid så kanske affären går runt också!!!

Som sagt så var det en trevlig vistelse, med många kul och spännande fynd, även om det lilla pricken över I:et saknades. Med andra ord en mellanresa...

Två klipp som illustration på denna resa blir det. Dels ett spår ifrån skivan med bröderna Dorsey och Eddie Lang som jag köpte på Söders Skivbörs. På denna riktigt bra platta är låtarna med Eddie Langs orkester från 1929 allra bäst och av dessa väljer jag "Walkin' the dog".
Sen ett tvärt kast framåt i tiden. Någon kanske är intresserad av hur Bananaramas debut låter så det blir "Aie a mwana" också. Tyvärr saknar båda låtarna riktig video, men musiken går ju fram ändå.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...