lördag 22 september 2012

Svenska fynd i blek skivmässa


Mitt i ett regnigt och ruggigt Sundsvall vandrade ändå en ny skivmässa in i Sundsvall stad. Men vart den skulle hållas stod höljd i dunkel. Pipeline hade flaggat för Kårhuset mitt på Köpmangatan, men två veckor innan mässan drog Kårhuset sig ur och Pipeline fick snabbt flytta sig tillbaka till sina egna lokaler och göra ny reklam. Jag tror att jag talar för många besökare i funderingen om vad Kårhuset tänker med när man bara två veckor före ett evenemang bryter samarbetet och kastar ut partnern på gatan?!
Samtidigt undrar i alla fall jag varför Pipeline inte gått ut med detta på sin hemsida som fortfarande gör reklam för förra veckans Pipeline-festival. Men det kunde vart värre. Man försökte ju göra reklam i alla fall nu. I våras blev det ingen mässa för mig eftersom reklamen kom upp bara en vecka innan och jag hann boka upp mig på annat före det. Var jag sur då eller var jag sur?

Nog, mässa blev det, men Pipeline är inte någon bra lokal för en mässa, vilket jag tror man är medveten om. Ljuset är fortfarande skumt och halvdassigt och utrymmet för utställarna är minst sagt begränsade.
Besökar antalet var OK, varken mer eller mindre, och andelen utställare var sådär. Men ett piggt och udda inslag var den skivauktion som en utställare hade i fiket på Pipeline där pengarna gick till den allt mer ekonomiskt tyngda arrangörsklubben. Heder till det!

För min egen del var mässan dock en framgång med många intressanta köp, övervägande i genren synth och new wave-rock från 80-talet och främst då svensk 80-talsrock i LP-format. Det finns fortfarande mycket kul än att köpa från Commando M Pigg, den eviga serien från varje mässa verkar det som. Denna gång hela två stycken. Dels den engelskspråkiga "VI", där bandet bara heter Commando, en skiva jag redan har, men då med ett annat omslag. Och dels den självbetitlade debutplattan från 1981. Eva Sonnessons röst är bättre än någonsin och inledande "Svenska fötter" är ett måste! En spretigare platta än de senare, men ändå väldigt spännande och helt oförutsägbar! 70 kronor fick jag betala till säljaren från Gävle som jag alltid brukar köpa Commando-skivor från.
Ett annat 80-talsband med fötterna i den svenska rocken är Lolita Pop och jag lyckades hitta hela två skivor med dom också. Dels självbetitlade engelskspråkiga skivan från 1984 och dels "Fem söker en skatt" från 1983.
Mer svenska rockband som jag köpte dubbelt av, Wilmer X. Här var det lite roligt, för jag hittade bandets allra första skiva, "Wilmer X" från 1981, en skiva som jag tänkte köpa från Gävlesäljaren för 60 kronor, men valde Commando M Pigg istället. Men en annan säljare valde att sälja samma skiva för 10 kronor och jag kunde jublande konstatera att jag tjänat 50 kronor! Och av samma säljare köpte jag också bandets tredje platta, "Djungelliv" samt Dan Hylanders Raj Montana Bands (som ännu inte skyltade med dess sångare) andra platta "Döende oskuld" från 1979 för 10 kronor styck.
Mer svenskt 80-tal i form av Peter LeMarcs platta "Marmor" från 1986, den sista skivan av de mindre kända skivorna innan genombrottet som LeMarc själv sågat som skräp. Och det är verkligen en helt annorlunda LeMarc, som förvisso skalat av alla synthar som de tidigare plattorna haft gott om, men fortfarande är det en bra bit till den tänksamme rockpoeten som vi är vana vid. En riktigt snyggt producerad och skön ljudbild till dock inte alltid lika bra melodier och texter och fortfarande en pigg och överspelande LeMarc i spetsen. Men för LeMarc-samlare så som mig själv är det förstås ett måste och riktigt raritet.
Den sista i genren svensk rock från 80-talet är en grupp jag hörde ganska mycket av under sommaren 1987 på Sundsvalls närradio då det gick ett program som hette Sundsvalls Semestertryck. Jag hörde det programmet en hel del och kunde där höra det lokala bandet The Congress och deras låt "Tysta timmar". Plattan är inte svår att hitta i skivbackar här i stan, men jag har aldrig kommit mig för att köpa den förrän idag. En skiva betitlad "Segrar" i ospelat toppskick för 5 kronor!
Jag skrev i min artikel om The Fixx singel "Driven out" att jag nu ämnade börja satsa mer på det engelska new wave-rockbandet och idag inhandlade jag mitt första fullängdsalster med dom i form av 1984 års platta "Phantoms".
Också lite plattor i mer synthig form, Eurythmics debut från 1981, "In the garden", liveplattan "Houston-Lyon" med Jean Michel Jarre samt Pet Shop Boys remixplatta "Disco 2". Normalt är jag allergisk mot långa mixar, men få gör så intressanta och spännande mixar som Pet Shop Boys, speciellt om flera av dom i detta fall är gjorda av amerikanen Shep Pettibone.
Dagen kröntes med fem spännande jazzsinglar för 10 kronor styck. Två av dom var med samma saxofonist, Sonny Stitt, dels "Sonny Stitt + 4", där han spelar med storheter som pianisten Hank Jones och gitarristen Freddie Green, och dels EPn "The Hard swing" från 1960. Sen var det hammond för hela slanten; saxofonisten Eddie "Lockjaw" Davis och hans trio med organisten Shirley Scott gav ut en lysande EP kallad "Night at Count Basie's" 1960 på svenska Sonet och hur lycklig blev jag inte av att hitta uppföljaren "Another night at Count Basie's"! Och Jimmy Smith, hammondkungen som jag faktiskt inte lyckats hitta nåt med i år hittills och jag blev lite orolig att min årliga kvot skulle brytas, men två Verve-singlar med Jimpan räddar, utgivna 1964!

En dyr dag i det hela, men så är det bara mässa två gånger per år så varför inte! Jag är jättenöjd för min egen del, men jag tvekar om Pipeline i sig är jättenöjda. Pengar rullade in genom auktionen, men det misslyckade samarbetet med Kårhuset kostade mycket och andelen utställare, och kanske framför allt privata aktörer, borde öka till 2013. Och gärna bort från Pipelines lokaler...

Lite musik då, jag bjuder gärna på ett smakprov från Peter LeMarcs "Marmor", singeln "Bär mig hem", och Commando M Pigg från deras debut, "Lillebror".


lördag 8 september 2012

Lennie Tristano - Subconscious Lee /Judy

Som synes har jag fått byta utseendet lite med skivomslaget högst upp, istället för inbäddat, och det kan jag/ni tacka blogger för. Tack blogger för det ert nya påtvingade gränssnitt som nästan omöjliggör möjligheten att bädda in en bild på ett snyggt sätt i texten! Så, från bitter ironi tillbaka till skivorna!

Jag har tidigare skrivit om min absoluta favoritjazzmusiker, Lennie Tristano, från mitt Stockholmsköp av hans LP med tidiga inspelningar. Men att hitta Tristanoinspelningar på LP eller CD är definitivt inga lätta saker i Sverige. Och gissa då hur lätt det är att hitta stenkakor med Lennie Tristano. Jag och en skivsamlarkompis satt och diskuterade detta för ett tag sen och jag kom fram till att skulle jag hitta en 78-varvsskiva med Lennie Tristano så skulle jag bli mäkta lycklig. Men ingenting är omöjligt, som Gunde Svan brukar säga. Och idag fick jag bli mäkta lycklig, för i en back med stenkakor på en mindre second hand i stan så hittade jag denna fantastiska 78-varvsskapelse, Lennie Tristano Quintets inspelning av hans första försök som bandledare, "Subconscious Lee" från 1949. Och, nej tyvärr, det är inte originalet från Prestige utan en svensk återutgåva på Gazell, men just nu så bryr jag mig föga om just det faktumet. Skivan är dessutom mer eller mindre ospelad!
Den klassiska kvintetten här består av Lee Konitz, altsax, Tristano, piano, Arnold Fishkin, bas, Billy Bauer, gitarr och Shelly Mann, trummor.
"Subconscious Lee" är ett skönt stycke klassiskt mästerverk inom jazzen och där man inte kan annat  än att älska Konitz och Bauers fantastiska samspel i melodin innan Tristano släpps lös i full frihet. Det är avslappnande cool jazz och man lutar sig tillbaka redan efter första tonen!

Andra sidan på skivan upptas av en låt där bandet är bantat till en kvartett och där trummisen Shelly Manne lämnat studion. Låten heter "Judy" och är en klassisk Tristano-låt med Lennie som för låten och ibland vandrar iväg bort från melodi och komp på små experimentella utflykter för att sen rätta in sig framför Billy Bauers trygga gitarr. Låt mig citera en av dom som kommenterade videon till "Judy" på Youtube , som ni kan se nedanför, som beskrev låten:
"Nice cool jazz, just right for a warm summer evening."

"Subconscious Lee" är den klart vanligaste Tristanoninspelningen, men det är också klassisk Tristano, där den coola jazzen blir till stort sväng och mysig jazz i den största divisionen. Och detta, plus känslan att få hitta nåt så otroligt som en Tristanolåt på 78-varv, gör detta till ett av mina bästa skivköp i år!

Och självklart, jag bjuder på båda låtarna, "Subconscious Lee" respektive "Judy".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...