onsdag 14 mars 2012

Godingar Ur Carl-Gustafs Skivhylla

Ibland saknar jag dom här reklambanden som PR-galna företag spottade ur sig för att man upptäckt att det var ett utmärkt sätt att både synas och höras hos den breda massan. Undra om det finns någon kändis från förr som inte har lånat ut sitt ansikte eller namn till ESSO eller Sparbanken för att presentera dom aktuellaste låtarna eller presentera krystade sketcher om företaget som ingen egentligen tycker är kul, men som man fnissar lite småroat åt. Egentligen är dom så usla att skämskudde är att rekommendera, men jag kan ändå inte låta bli att se det som ett nostalgiskt minne från en gammaldagstid då man vart glad åt det lilla.
"Varför inte? "Rivers of Babylon" är en kul låt... och Tony Eyers Singers är väl bättre än inget!", tänkte mannen på landsbygden och förde in den röda kassettbandet i bilstereon.

Men min favorit i genren är dock denna, från Shell, där man anlitat Carl-Gustaf Lindstedt. Carl-Gustaf hade inga skruppler när det gällde att sälja ut sig till reklamkassetter då och då. Han hade gjort sketcher åt Essos band också, och här skulle han presentera ett band med låtar ur sin egen skivsamling... sas det. Kassetten fick också det hemtrevliga namnet: "Godingar ur Carl-Gustafs skivhylla". Och musikinnehållet ska jag inte klaga på, trots allt har man kostat på sig originalinspelningar till skillnad från andra mackar. Men utan att vara någon expert på Carl-Gustaf musikaliska intressse så tvivlar jag på att det i hans skivhylla fanns "Walk on the wildeside" med Lou Reed eller Lionel Richies "Truly" eller att skivan med "The Kids From Fame" är det han sätter på när han kommer hem från en inspelning på TV. Framför allt inte på stenkaka, som han då har bänkat sig med framför trattgrammofonen på kassettomslaget. Jag kan tänka mig farmor som glatt tittar på omslaget och ser den rolige komikern trivsamt med 78-varvsskivan i handen framför vevgrammofonen och tänker: Harry Brandelius, Louis Armstrong och Evert Taube och sätter på bandet och förvånat tänker:
"Vad är detta?!".
Lite Dr Jekyll & Mr Hyde på nåt sätt...

fredag 9 mars 2012

Koreana & HCD-Fans - Go-go-HCD

Tänk att äntligen få hitta en idrottslåt som vågar sticka ut lite grann, som låter lite udda mot den patenterade schlagerstilen som alla lag använde förr.
Fast om det ändå blir så uselt att man till slut tycker att Galenskaparnas "Ciao ciao Italia" inte är så dåligt, så borde man gå tillbaka till ritbordet igen.
Så är fallet med den singel jag hittade på en loppis nästan gratis nu i veckan. Det schweiziska hockeylaget HCD, Hockey Club Davos insåg 1981 att man borde öka sina hejarop på hemmaarenorna med en glad sång. Mitt sportintresse stannade när jag slutade gymnasiet 1993 så jag ska inte ens försöka leka expert på det lagets storhet, men en googling ger vid handen att det laget är rätt stort i Europa. Så vad gör HCD av årgång 1981? Jo, man tillkallar en popgrupp från ett land som kanske inte är så känd för sina hockeyframgångar, Sydkorea. Nämligen Koreana. OK, namnet känner en del kanske igen. Dom låg etta på trackslistan 1988 med OS-låten "Hand in hand".
Det börjar spännande redan när man tittar på omslaget. Laget står på isen med dom sju medlemmarna i bandet på knä framför. Tre av dom tycker det är så kallt att man måste ha stora pälsar på sig och tre av dom tycker att det räcker med lagets trendriktiga sportjackor. En av dom vill visa sig kunnig på hockey och har tagit på sig ett par... skidglasögon. Så impar man på schweiziska hockeyfans!
Låten sen är en märklig pyttipanna. Det börjar med en fanfartrudelutt, för att i versen vandra till en äkta ompa-pompa-oktoberfest-låt och avslutar med en refräng där Boney M goes sports. Allt ackompanjerat av ett ideliga skrålande av... ja, hur nu laget förkortas på tyska.
För att riktigt smälta in i det schweiziska landskapet så har Koreana fått i uppdrag att lära sig låten på just tyska och bräker fram på den hemskaste och stelaste staccatotyska jag hört. Jag trodde ett tag att det holländska dom sjöng på. När bandet sen på B-sidan ska sjunga på engelska i schlagerballaden "Sorry my love" så går det inte mycket bättre. "Hand in hand" må ha varit en hemsk låt, men deras engelska var ändå anständig, men här hör man knappt vad dom sjunger.
"Go-go-HCD" skulle alltså ha varit den låten HCDs fans spelade på läktarna och sjöng med i. Månne kanske anledningen till att laget inte vann schweiziska ligan 1981...?

onsdag 7 mars 2012

Frankie Newton - At The Onyx Club

Frankie Newton är en av jazzens mer bortglömda musiker. Det brukar oftast vara så med dom som ägnar sitt liv åt att ackompaniera andra att dom aldrig kommer fram, inte ens när dom väl får chansen att göra nåt eget. Men då är det tur att det finns nyfikna skivbolagsdirektörer för mindre bolag som ser ett ekonomiskt så väl som kulturhistoriskt värde att återutge skivor med fina inspelningar som de stora drakarna anser är för okommersiella. Åter igen är det radioprogrammet "Smokerings" förtjänst att jag hört denne musiker.
Newton, född 1906, var en trumpetare som spelade i både Chick Webb, Charlie Barnett och Andy Kirks olika band och som fick ett gott rykte kring sig hos klubbarna i New York. Han gjorde en del egna inspelningar under slutet av 30-talet med andra namn som borde fått mer utrymme i jazzböckerna. Dom här inspelningarna är gjorda mellan 1937 och 1939 och banden spelade på klassiska jazzklubben The Onyx Club i New York, där av plattans namn. Åtta inspelningar med dessa band med Newton gjordes, dels under namnet Frank Newton And His Uptown Serenaders och dels under namnet Frank Newton And His Café Society Orchestra. Resten av låtarna är inspelningar där musikerna kompar sångerskorna Maxine Sullivan och Midge Williams. Rätt spretigt kan tyckas, men musiken är så väl utvalt att det hörs att allt hör ihop.
Mest kända solistnamnen här är klarinettisten Edmond Hall, en normalt rätt gnällig klarinettist som är mest känd för glad jazz-musiken, men som här gör en visit i swingfacket och bassisten John Kirby. Annars hörs här också den fine altsaxofonisten Pete Brown, som gjorde en hel del riktigt bra inspelningar för det underbara skivbolaget Keynote på 40-talet.
Denna skiva är köpt i Stockholm 2006 på en idag nedlagd och saknad skivaffär i Gamla Stan som hette Melotronen. I en back billigare skivor i affären låg denna för 40 kronor och jag blev riktigt glad! För Frankie Newton gör fin och vacker 30-talsswing. Antalet medlemmar i bandet är mellan åtta till tio. Det är för stort för att vara riktigt småbandsswing men egentligen för litet band för ett reguljärt storband. Sköna band som spelar mysig swing i det mellanstora formatet. Skivan är annars i fyra olika stilar. Dels låtarna med Uptown Serenaders, som studsar lite lagomt på gränsen till dixieland men som snabbt går tillbaka in i swingen igen. Öppningsspåret "You showed me the way" och "The onyx hop", med kul sång av Newton och Pete Brown, är att klart rekommendera.
När hans Café Society Orchestra sen tar över så är det plötsligt 1939 och det är mer swing än nånsin. Riktigt fin och vacker swing! Lyssna bara på "Frankie's jump", som ni också kan höra här nedanför som bevis.
På andra sidan så sjunker hastigheten något på låtarna till balladtempo när Maxine Sullivan sjunger fina låtar som "Loch lomond", som var en stor hit på sin tid, och "Blue skies".
Till sist så stiger tempot lite när Midge Williams And Her Jazz Jesters (jag har alltid gillat vissa jazzbands fantasifulla namn) tar över. En lysande version av musikallåten "The lady is a tramp".
Min hatt är av för dessa små skivbolag (i det här fallet Tax) som trotsade kravet på att alltid ge folket de mest känd och populära och som vågade satsa på att lyfta fram det bortglömda namnen som förtjänade mer än vad som blev. Frankie Newtons egna inspelningar är swing när den var som finast och mysigast. Tyvärr dog Newton redan 1954, endast 48 år gammal och försvann sen helt i glömska hos många.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...