söndag 22 januari 2012

Alla Pugatjova - Superman

Det är intressant hur en artist kan vara en sak i ett land och känd för nåt helt annat i ett annat. Hemma i Ryssland är Alla Pugatjova en världsstjärna, att jämföras med vad Carola är för oss. Men här i Sverige är hon bara känd som den ryska divan som Jacob Dahlin var bästa vän med. Ja, någon kanske minns henne från Schlager-EM 1997 också, men det kan inte vara i några positiva ordalag för den låten var inte verkligen bra.

I överhuvudtaget som kommer jag nog aldrig att förstå Jacob Dahlins vurm för denna ryska artist. Ändå så blev jag lite lycklig när jag såg denna singel på en loppis. Den är egentligen inte så usel så den platsar här, men omslaget är ändå kult på nåt vis. Och jag förstår ju varför den gjorts också. 1985 hade Alla Pugatjova varit i Sverige och uppträtt hos Jacob Dahlin i "Jacobs Stege" och därefter tyckte sångerskan att hon hade sånt stort stöd i Sverige att hon släppte en singel enbart här, "Superman", med text av schlagerdrottningen Ingela "Pling" Forsman. En B-sida gjordes förstås också, "Every night and every day", som Jacob själv skrev text till. Inga dåliga låtar, alltså.

"Superman" är ett schlagertuggummi som gnager sig fast som cement tills du sitter och nynnar irriterat. B-sidan är en sådär ballad, varken mer eller mindre.
Men omslaget, omslaget... Pugatjova sitter på en sorts gokart i nån öken, med stålmannen Jacob Dahlin bakom, med det där karaktäristiska fåniga leendet som han alltid hade. Det ska väl vara någon sorts ironi bakom detta omslag, men det blir mer töntigt än ironiskt. Stålmannen har aldrig känts mer svensk buskis och Alla Pugatjova har aldrig känts längre från glitter och glamour. Men för Jacob Dahlin lär det knappast ha spelat nån roll. Han spelade gärna töntig för publiken, så länge han fick göra sina geniala radioprogram.

torsdag 19 januari 2012

One More Time - Den vilda

Tidigare för ett par år sen skrev jag ju om Sound Of Musics debutplatta och mitt stora intresse för musik av paret Grönwall, Peter och Nanne. Då skrev jag också att jag gillade dom oavsett vilket format som dom var i, Sound Of Music, Nanne solo eller One More Time. Passande nog så tänkte jag presentera en skiva av just One More Time. Detta band existerade under ett par år i början av 90-talet och var först fyra medlemmar, men Therese Löf hoppade av och man fick det mer bekanta utseendet paret Grönwall och Maria Rådsten. När detta band dök upp så hade medlemmarna i bandet gravt floppat i att lansera sig som Peters Peters Popsquad. Jag förstår om ingen minns det namnet, men letar man på loppisar så kanske man kan hitta singeln "Have you heard?" som var riktigt bra, men som missade alla hitlistor.
Sen fick man ett till försök som just One More Time och släppte singeln "Highland" 1992, vilket gick mycket bättre! Än idag är "Highland" en bortglömd svensk 90-talsklassiker med en mästerligt produktion! Än mer oförtjänt bortglömd var uppföljarsingeln till den, som varmt rekommenderas, den svalkande och grymt snygga "Calming rain", som åter lockar fram det från Sound Of Music som jag verkligen älskade, det lite mörka och mystika.
Innan jag går på den platta jag ska skriva om, låt mig också rekommendera ett par spår på bandets andra platta från 1994. Dels balladen "Anguish kept in secrecy", en låt om människans utseendefixering, och dels "The dolphins", en vacker ballad om kärlek mellan djur. Båda med en liten droppe folkmusik i den mäktiga produktionen.
Nå, 1996 ställde One More Time upp i Melodifestivalen med "Den vilda" och vann och blev så småningom trea i Dublin. Jag gick på folkhögskola i Härnösand och minns ett härligt schlager-SM i TV-rummet på elevhemmet där jag bodde där vi var ett gäng som hade minst sagt skilda åsikter: Dom andra ansåg att låten inte hade i tävlingen att göra och jublade varje gång som den missade fullpoäng i tävlingen och jag, som ensamt lojalt OMT-fan, jublade när det gick bra för bandet. Som sagt så vann jag striden och jublade inför ett gäng rumskamrater med långa näsor när "Den vilda" framfördes i sin segerversion. Än idag så anser jag att "Den vilda" är den bästa melodifestivallåten nånsin! Sorry Peter Grönwall, bättre än din pappas bidrag i tävlingen.
Till sommaren kom plattan "Den vilda" och jag jobbade på en närradiostation som hade hållpunkten med "Veckans platta", alltså att en platta lånades från "Skivbutiken" och recenserades och spelades ifrån. Därmed kunde jag höra denna platta och blev riktigt glad över den folkmusikindränkta schlagerpop som strömmade ut. Så glad att jag bara några veckor senare förstås köpte mig ett eget exemplar av skivan i samma affär.
Plattan "Den vilda" innehåller alltså en hel del låtar med schlagerpopkänsla som inte ligger så långt från Nanne Grönwalls musik idag, men också en del låtar som är riktiga flirtar med folkmusiken, allt kombinerat texter som är både riktigt fyndiga och roliga, men också djupt spännande och mystiska.
Till plattans absoluta höjdpunkt hör låten "Kvarnen", som enligt mig är en av de skönaste låtarna någonsin! En mäktig folkmusikkaskad med fioler, flöjter och ett skönt gångtempo som till det har en riktig rolig textpärla om alltför blind kärlek. Mer avkopplande tror jag inte musik blir än så här!
Lyssna även på den mer spännande och schlagerdoftande "Labyrinten" eller på den tuffare "Hela täcket för mig själv".
Skivan "Den vilda" blev aldrig någon jättesäljare, främst kanske eftersom den släpptes rätt sent efter melodifestivalen. Men samtidigt så minns jag att jag blev irriterade då över hur man från radions sida bara negligerade "Kvarnen", som var satt som andra singeln från plattan, och knappt spelade låten i nåt program.
Men storsäljare eller inte så är plattan en undanglömd svensk schlagerklassiker som borde lyftas upp mer för dess roliga, charmiga och sköna musik med otroligt bra texter som plockar inspiration från oväntade håll och med en fantasisk ljudbild! Än idag räknar jag denna som en av de bästa plattorna i min samling. One More Time är helt klart en av Sveriges mest underskattade band från 90-talet!

Låtar här blir självklart "Kvarnen" samt den mystiska "Labyrinten", ingen av dom har en normal video, men musiken är ju lysande.



torsdag 5 januari 2012

Toto - The Seventh One

När det gäller Toto så är vi musikälskare uppdelad i två läger, antingen hatar man dom för att de är så otroligt tillrättalagda eller så älskar man dom för att det är så väldigt snyggt gjort, och jag tillhör grupp två. Det var genom radioprogrammet Kulan I Luften som jag hörde bandet första gången, utan att då riktigt bry mig om dom. Det kom diverse singlar som jag var tveksam till som "Stop loving you" och "Pamela", jag var synth- och disconisse då och tyckte väl att det hände för lite och var för lite synthar i låtarna. Men intresset för Toto växte rätt fort därefter och snart tyckte jag att bandet gjorde otroligt snygga låtar. "I´ll be over you" måste vara bland det vackraste och mest bortglömda ballader som gjorts under 80-talet! Samtidigt borde det också lyftas fram mer att Toto är långt mycket mer än de, förvisso bra, men ibland lätt sönderspelade "Africa" och "Rosanna".
Bland oss Toto-fans finns det en annan batalj som rasar, vem som är bandets bästa sångare genom åren? Bobby Kimball eller kanske Fergie Fredriksen? Men dessa sångare i all ära, dom är inte dåliga, jag har alltid föredragit och gillat Steve Lukathers röst bäst för den passar så lysande till bandets mer laid back-produktion så otroligt bra!
Det är också han som sjunger på den Toto-skiva som jag lyssnat på mest, "The seventh one". Inget originelt val direkt, men denna har jag idel minnen från. Jag köpte skivan på CD under mitt år på Härnösands Folkhögskola, vintern 1996, på varuhuset där, Prisma, som då hade en skivavdelning inklämd i hörnet på bokavdelningen. På folkhögskolan läste jag media och i vår datasal, där vi producerade vår skoltidning på, så kunde jag sitta på lördagsförmiddagarna, medan mina klasskamrater troligen vilade ut efter fredagens festande, och i lugn och ro göra mina allra första spännande surfanden på internet eller jobba på diverse egna projekt på datan medan denna skiva vevades om och om igen i datorns CD-spelare.
Jo, jag gillar idag dom låtar som jag rätt bryskt ignorerade 1988, "Stop loving you" och "Pamela", även om "Pamela" kanske inte är den allra starkaste hitlåten bandet gjort. Den rockigare och snärtigare låten "Straight for the heart" släpptes också på singel, men glömdes helt oförtjänt bort och borde ha blivit en större hit i mina ögon. Likadant med låten "Anna", som är min favorit på plattan och vars tillbakalutade balladstil inte ligger så långt i från "I´ll be over you".
En annan kanonlåt är den lätt afrikanskdoftande "Muchanga". Eller varför inte den skönt rockiga "Only the children"?
Efter denna platta kom den lika härliga musikaliska njutningen "Kingdom of desire" från 1992, också det med Lukather på sång. Har ni möjlighet så titta också på den sköna livevideon "Toto Live" som kom 1990 och som var bandets allra första i sitt slag och där samspelet och röjet mellan band och fans är enormt!
Toto är musikalisk genialitet på högnivå! Få band kan hålla sån jämn kvalitet på det man gör och nästan alltid göra det så bra som det bandet! Det är skönt, tillbakalutat, även när det är av rockigare art, och det är perfekt gjort! För att återknyta till fejden mellan Totohatare och Totofans så har bandet själv den skönaste inställningen till recensenter jag läst. Aftonbladets Per Bjurman, Totohatare, recenserade förstås ovan nämnda "Kingdom of desire" och sågade den längs fortknölarna med ett kryss i betyg. Få recensenter ger Toto bra betyg i Sverige! Man översatte recensionen och visade den för Steve Lukather, som var i Sverige för PR med bandet dan efter att skivan recenserats och han sa sen:
"Hahaha, vi skrattade hela tiden vi läste den. Han måste verkligen hata oss! Vilket jävla skitband vi är egentligen!"
Visst är det skönt med band med lite självdistans?!

Musiken här blir singeln "Stop loving you" och den vackra balladen "Anna".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...