fredag 23 december 2011

Musikaliska julklappar genom åren!

Hmmm... juletid igen. Hur ska jag göra det synligt i denna blogg detta år? Jo, jag tänkte berätta om lite julklappar jag fått under årens lopp. För det finns nåt som alltid förekommer på den önskelista på saker jag vill ha i paketen: En liten lista på skivor! Därför har jag samlat några av dom skivor jag fått genom åren. Alla har inte fått plats och säkert har jag glömt nån så jag hoppas att min familj, om de läser detta, förlåter mig. Men några av årens skivor blev det dock och förhoppningsvis lite trevliga julminnen kring dom. En del av dom kommer jag också förhoppningsvis att skriva om någon gång. Den tekniska utvecklingen har av naturliga skäl följt mig genom jularna, från att få LP-skivor och kassettband under 80-talet till CD-skivor efter 1992. Den allra första musikaliska julklappen som jag minns var 1986 och jag fick en samlingskassett med Count Basie av mamma och pappa. Då var jag ett nyfrälst jazzfreak som hörde bandet om och om igen. Egentligen är ju samlingen riktigt dåligt gjord. Den är verkligen inte tvättad från stenkakerasp, någon info om musiker finns inte och den börjar med att "Moten swing" drar igång, som sen ökar i hastighet och sen spårar ut, varpå nästa låt sen börjar. Men för en ung man som just börjar älska jazz så var detta förstås guld.
Ett år senare så var mitt storbandsintresse på is och jag fokuserade utselutande på småbandsswing och bop. Men jag önskade mig fortfarande jazz i julklapp och fick en dubbel-LP-skiva betitlad Jazz Giants. Dock tog den bortskämda delen i mig över. Plattan innehöll olika set med diverse jazzstilar. Både ett gäng Charlie Parker-låtar och ett gäng med sena Duke Ellington-inspelningar och jag började vid första anblicken på skivan att klaga för min far att jag hade fått en skiva med storbandsjazz när jag inte lyssnade på sånt. Far förklarade att han inte alls tänkt på Ellington-låtarna utan såg bara Charlie Parker-setet, varpå jag lite skamset fick utsäkta mig. Jazz Giants är ett lågbudgetmärke som blandar friskt roliga saker med en del mindre roliga inspelningar. Här samsas alltså nyare inspelningar av Ellingtons mer uttjatade verk med en del riktigt roliga Parker-låtar som bland annat innehåller en riktigt kul version av "White christmas".
Ett år senare, 1988, så fick jag en julklapp av en familjevän, som först höll på att slarvas bort. Familjen hittade inte julklappen utan vi fick gå skallgång runt om i lägenheten efter denna julklapp, innan jag hittade en samlingskassett med Charlie Parker och min far känner igen den och säger:
"Där, god jul!"
Ännu en lågbudgetutgåva med raspiga låtar och helt utan info om musiker och inspelningsår, men som vevades flitigt i min barndom.
Två år senare så hade jag förälskat mig i en låt jag hört på Metropol i radion. I programinslaget "Flipp eller flopp" skulle man testa framtiden på hitlistorna för KLFs "What time is love" och föll som en fura för technosoundet! Gud, vilken häftig låt! Här grundades mitt intresse för modern dansmusik för framtiden. Jag önskade en hel hög skivor detta år, bland annat skivor av både The Hooters och Snap samt denna låt och fick singeln med "What time is love", vilket jag, trots uteblivna fullängdsskivor, var överlycklig åt!

1992 klev CD-skivorna in i julklappspaketen och jag fick min första CD-skiva av min kompis Otto, som lärde mig att gilla jazz. Han har försett mig med idel jazzband och även klassiska CD-skivor i både julklappar och födelsedagspresenter och här fick jag en julklapp av honom med en lapp på insidan av fodralet där det stod: "Här får du din första CD!" . CD-spelare skaffade jag inte förrän ett halvår senare så för säkerhets skull var skivan inspelad på band också till dess.
Jazzskivan, utgiven på Verve, ingick i en serie kallad "Jazz-Club Main Stream" och var här en samling med olika trumpetare med allt från Louis Armstrong, Roy Elridge och Rex Stewart till Clark Terry, Taft Jordan och Buck Clayton. En faktiskt riktigt bra samling där ny och gammal jazz blandas på ett smart och bra sätt.
Ett år senare såg jag på reklam i TV 4 att radioprogrammet Metropol hade gett ut en dubbel-CD med 80-talsmusik från programmet! Den ville jag ha och fick också! En kanonsamling med klassisk 80-talspop som spelades i programmet, inklusive en mycket bra och kul bok om Metropol!
Dessutom flaggade reklamen för att om man köpte CDn via TV-shop inom X antal veckor så fick man en tredje skiva på köpet, en skiva som jag köpte på en skivaffär i Visby fyra år senare.
Julen 1995, då jag gick på folkhögskolan, så hade jag önskat mig Madonnas balladsamling "Something to remember" och fick den - dubbelt upp! Av både min farmor och familjen fick jag samma skiva, var på farmor sen fick byta tillbaka skivan och jag fick McZar & The Real MacCoy istället.
1996 fick jag så Suedes "Coming up", som jag skrev om förut.

Under 2000-talet har det sen regnat in skivor i strid ström från min syster som brukar vara bra på att hitta aktuella skivor i julklapp! Som synes så har jag fått bland annat Kents "Vapen & Ammunition" 2003, Lena Philipssons "Det gör ont en stund på natten men inget på dan" 2004, Depeche Modes "Playing the angel" 2005 och en signerad Nanne Grönwall "Alltid på väg" 2006. Julen brukar vara en bra tid till att hålla sig lite aktuell med vad som händer i musikbranchen.
Men, som sagt, det bästa man kan ge mig i julklapp är givetvis en skiva av spännande sort, ny eller gammal, och många roliga julminnen har det blivit när man har utökat sin samling genom åren. Och jag tror många är lika där. Musik i julklappen gör en människa extra glad för musik har en sån positiv verkan på folk och jag tvivlar att samma känsla kan nås i den digitala julvärlden. Så från mej till er, en riktigt god jul och gott nytt skivår!
Jag har valt tre låtar från denna samling julklappar, från tre olika decennier. Från 80-talet tar jag Charlie Parkers "White christmas", som bland annat innehåller Kenny Dorham på trumpet.
Från 90-talet blir det KLFs "What time is love" från 1990.
Från 00-talet och plattan "Playing the angel", Depeche Mode med "John the revelator".






lördag 10 december 2011

Wayne Scott - Rambo

När det gäller kultstämplad musik så finns det så många olika former som är ljuvliga representanter av denna genre, men en som är riktigt speciell är dessa låtar där artisten ska hylla en TV-serie- eller filmkaraktär. En sorts märklig crossover mellan verklighet och fantasi. 30-talets Eddie Meduza, Johnny Bode, hyllade på sin tid King Kong, med en svårhittad och kultförklarad hyllningslåt tillägnat filmvärldens mest kända monster. Och Lill-Babs trånade efter Manolito från "High Chapparal" i en känd 60-talsschlager.

Men undra om inte denna sak klår både Bode och Lill-Babs en hel del. På en loppis och till det speciella priset av 1 krona så hittade jag en singel från 1985 med Wayne Scott betitlad "Rambo". Och jag citerar från skivomslagets baksida:
"The photography of the cover of this record represents the american artist Wayne Scott (Joe Gentissi) well known in the USA för his roles as Sylvester Stallone's look alike"

Detta är alltså en italiensk Stallone-kopia med whiskyröst som skapat sin karriär genom att se ut som en existerande stjärna. Han gör alltså inte ens ett försök att låta som originalet.
Den här singeln är utgiven precis efter andra Rambofilmen och för att ingen ska tro nåt annat så fortsätter texten:
"The song "Rambo" is not the original soundtrack of the movie of the same name, but an original creation inspired by the main character of the movie, and rends him homage."
Och jag vet inte på vilket sätt detta ska vara en hyllning till Stallones mest kända rollfigur, efter möjligen "Rocky". Skivan är utgivet på Sonet och går i italodiscotempo och tittar man på omslaget så är Wayne Scott mer en blek kopia av Stallone än en riktig "look alike". Nu är jag definitivt inget fan av nån av Rambofilmerna, jag har sett halva första, sen somnade jag så så bra tycker jag att dom var. Men jag är övertygad om att Rambo inte går hem och sätter på en discolåt från 80-talet för att känna sig lite tuff inför räddandet av diverse amerikanska soldater. Ännu mer komisk blir det när låten är skriven av herrar Jacques Morali och Henri Belolo som är mest kända för att ha skrivit Village Peoples gayparadnummer "Y.M.C.A" och "Go West". Men här är detta pushlåten nummer 1 för krigshjälten där han i refrängen fullkomligt vräker ur sig klyschor i strid ström. "This time we´re gonna win", "This time we´re gonna fight", "This time we´re make it right", "This time i feel so strong" och värst "I sing the winner song", allt ackompanjerad av en kör av några tuffa soldater som skallar "Rambo, rambo" emellan åt. Öööööh, Rambo ska alltså rädda krigsfångar, inte spela hockey-VM...

Men en väldigt rolig stund var det under alla omständigheter för låten är härligt hemsk. Och vill ni skratta ännu mer så titta på detta klipp där Wayne Scott mimar låten i nåt TV-program i förd Rambomundering med muskler och k-pisten i högsta hugg och med balettdansande ninjor i soldatuniform flaxandes runt honom.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...