onsdag 16 februari 2011

Leena Skoog & Anders Näslund - Je t'aime (jag älskar dig så)

Den andra skivan i min nya serie med skivor/skivomslag som är klassiker för annat än dess konstnärliga skapande är en av mina egna favoriter. 1969 års mest omtalade låt var utan tvekan när Jane Barkin och Serge Gainsbourg lämnade sänghalmen och utförde sin kärleksakt i skivstudion istället i monsterhiten "Je t'aime ...moi non plus" (jo, dom var ju ett par på riktigt också). Men deras stönande på skivtallriken framstås som rena barnprogrammen om jämför med vad som bara några månader senare gavs ut i Sverige på det lilla skivbolaget "Love Records".

Leena Skoog, som på kort tid gjort sig känd som nakenmodell, och operasångaren och skådespelaren Anders Näslund ställde sig i en skivstudio för att göra den svenska tolkningen, "Je t'aime (jag älskar dig så)". På Erikshjälpen för ett antal år sen hittade jag denna lilla godbit och såg på skivomslaget och var övertygad bara där om att detta var nåt i hästväg! Bara det att det uppe i vänstra hörnet står flaggat att det är "Den Omskrivna Svenska Chock versionen" väcker ju en viss nyfikenhet. Och förväntningarna infriades med råge, när jag hörde på den så skrattade jag så jag nästan grät!
Rent melodimässigt så är skillnaden mellan originalet och detta endast marginellt. Men Leena Skoogs grova stönanden är som hämtad från vilken porrfilm som helst, och när Anders Näslund med grov basröst flämtar "Jag vill ha allt, ALLT!" så låter han mer som en misslyckad full blottare än Serge Gainsbourgs svenska motsvarighet. Sånginsatserna sen av paret Skoog och Näslund är så usla att det skorrar i öronen efteråt. Som de tyska militärerna sa i "Allo allo emliga armén" när Renés fru Edith skulle sjunga: "Give us some more cheese for our ears!". Läs även denna roliga bloggartikel av "Fabror Sid" med tillhörande artikel från 1969 där någon tidning printat ner allt som sas mellan det flämtande paret i studion!

Anders Näslund fick aldrig uppleva nån större framgång efter det eftersom han avled bara fem år efteråt. Leena Skoog gick dock in i skivstudion igen och gav Arne Quick svar på sin "Rosen" i "Svaret på rosen", en låt som inte är riktigt lika usel i sin version även om sånginsatsen åter är att diskutera.
För information så finns det faktiskt en svensk version till av denna låt, en mer medveten komisk parodiversion gjord av Bernt Dahlbäck och Gå-Runt-Show.

söndag 6 februari 2011

Gary Moore - en gitarrgud är borta!

Ni kommer inte att hitta så många artiklar om hårdrock här. Det är en genre som jag för alltid lärde mig att hata efter att jag övertalats att spela in ett 90-minuters band i sjätte klass från radioprogrammet "Rockbox" åt två kompisar. Jag led mig igenom band som Iron Maiden, Helix och Judas Priest och sen dess så har jag bannlyst de mesta av hårdrock. Jag kan acceptera och gilla en del av den radiovänliga pudelhårdrock som kom på 80-talet, men där går gränsen. En av hårdrockens företrädare som jag dock alltid har gillat är Gary Moore, en av världens bästa rockgitarrister. Utan att vara nån expert på hårdrock så tillhör solon av Gary Moore på de plattor som han spelade in på 80-talet bland de mäktigaste i sitt slag jag vet! Gary Moore var helt klart en del av mitt 80-tal och den samling som kom 1998 har gått varm genom åren! Därför känns det självklart att skriva denna krönika efter Gary Moores tragiska bortgång på ett hotellrum i Spanien denna natt (när detta skrivs), endast 58 år gammal.

Jag hörde honom första gången när jag i Tracks hösten 1985 hörde hans första stora solohit "Empty rooms", som fortfarande är en av de mäktigaste rockballader som kommit ut under 80-talet!
När han sen två år senare släppte "Over the hills and far away" så var det bland det häftigaste i rockväg jag nånsin hört. Gitarr- och fiolduetten i mitten av låten är en underbar blandning mellan det råa och det folkliga!
Den platta jag tänkte hylla Gary Moore med är den platta som för mig är mest Gary Moore. Jag ska inte ens försöka ge mig på att beskriva nån Thin Lizzy-platta eftersom den genren och musiken är för mig helt främmande. Men plattan "Wild frontier" är för mig det största mästerverket. På plattan går Moore både i text och musik tillbaka till sina celtiska rötter, som då i "Over the hills". Titelspåret "Wild frontier" var för övrigt menad att från början vara sjungen av forne Thin Lizzy-kamraten Phil Lynnot, men när denne dog 1986 så fick det ändras. Istället svävar Lynnots ande över plattan i form av den vackra balladen "Johnny Boy" som är tillägnad Lynnot.
Plattan innehåller stor och enormt snyggt gjord rock där både mäktiga rocklåtar samsas bra ihop med mjukare ballader, som sammanbinds av fantastiskt sköna gitarrsolon av Moore. Hör bara på singeln "Friday on my mind", en cover på australiensiska The Easybeats låt från 60-talet, en av de bästa 60-talscoverlåtarna enligt mig.
Ett par andra låtar att hålla öronen på är "Strangers in the darkness" och den nästan sex minuter långa instrumentala låten "The loner", där Moores gitarr släpps lös i full frihet. "Wild frontier" är en rockklassiker av stora mått med enorm musikalisk skicklighet!
Mitt exemplar av plattan är som många andra av mina skivor köpt på Förlorade Favoriter i mitten av 90-talet.
Även plattan före "Wild frontier", "Run for cover", och plattan efter, "After the war", är kanonplattor i samma stil och dessa rockplattor har med åren blivit lite bortglömda i rockhistorien. Förhoppningsvis kan en sak komma ur Gary Moores för tidiga bortgång, att hans plattor blir rättfärdigt uppmärksammade igen.

En spännande platta som jag hittade på Fyndlagret i stan för flera år sen var den bortglömda och udda skivan "G-Force". G-Force var ett hobbyprojekt som Moore gjorde 1979 när han precis hoppat av Thin Lizzy och skulle agera förband till Van Halen. En platta gjorde bandet som innehåller radiovänlig tyngre rock av tidig modell och även om den inte är helt perfekt i utförande så är den speciell och intressant som Gary Moore-platta.
1990 sadlade Moore om till blues, vilket också passade honom bra, och släppte "Still got the blues" där titelspåret blev en monsterhit och även det är en klassiker, ett nostalgiskt örhänge från mina sista månader i högstadiet och den sommaren. På den banan fortsatte han sen, med blues i första hand, med undantag från en period runt 1999 när han satsade på big beat och experimentell dansmusik på plattan "A different beat", en platta som jag undrar om han själv verkligen var riktigt nöjd med, hur mycket jag än gillar big beat.

Gary Moore var en ikon från hårdrockens barndom och dess storhetsperiod på 80-talet och lyckades göra bluesen stor igen på 90-talet för en ny och ung publik. Han kommer vara djupt saknad i musiklivet! Som en på ett diskussionsforum fyndigt och bra uttryckte sig:
"Nu får Gary rocka med Phil Lynott eftersom båda två är Over the Hills and Far Away".

För att hylla Gery Moore blir det tre klipp. Dels "Empty rooms", dels "Friday on my mind" i en liveinspelning gjord på Isstadion i Stockholm 1987 och dels "You" från plattan med G-Force.





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...