måndag 8 november 2010

Krönika - Jazzen anfaller

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Jag var tolv år 1986 när jag började gilla jazz vilket får väl ses som rätt ovanligt. Det var en kompis som lärde mig det egentligen. Jag brukar även säga att det nog ligger lite i generna också eftersom min farfar var lokal jazztrummis i Sundsvall, men min kompis var det som ledde mig in på vägen. Jag var hos honom en kväll och kopierade musik på band och han frågade om jag ville fylla ut bandet med lite jazz. Jag tackade ja för jag tyckte det lät spännande och fick en inspelning av en ungersk gladjazzorkester som var inspelad från TV. Dagen efter, då jag var ledig från skolan, hörde jag på inspelningen och blev frälst av svänget och spelglädjen och letade runt exakt varje millimeter i familjens lägenhet efter nåt som var jazz, men hittade bara en skiva med Bill Haleys saxofonist Rudy Pompilli, som var jazz med rockinfluenser. Jag fick nöja mig med det till dess att radion ett program om Claes Janssons grupp då, Soul Train, som släppte en platta. Soul Train var en ihopsatt konstellation som 1986 vann jazztidningen Orkesterjournalens tävling om "Jazz i Sverige". Den plattan hittade jag tio år senare och heter följdaktigen "Jazz i Sverige ´86" och är en ganska udda jazzplatta i min samling. Den är en blandning mellan blues och funk, men ändå foten i traditionell jazz. Den instrumentala låten "Iron stick" är en riktig sval och skön klassiker liksom den ösiga och sväniga "You can't have the cake an eat it too".

Det som ledde in mig på äldre jazz var, som jag berättat tidigare, ett specialprogram om pianisten Lennie Tristano som sen dess blivit min husgud inom pianojazzen. Därefter var det inspelning av alla jazzprogram på söndagskvällarna som gick under det sena 80-talet där "Jesses Jazzbar" och "Be bop spoken here" var mina favoriter, förutom "Smokerings" med Leif Andersson som utvecklat mitt jazzintresse enormt.
Jag var en ganska stor traditionalist när det gällde jazz som ung och det står sig än, även om jag börjat gå utanför mallarna lite mer. Den jazz som jag lyssnat på har mesta dels rört sig i genrerna storband, småbandsswing och bebop. Jag brukar dra en åldersgräns kring 1959. Allt därefter är för modernt. Jag brukar leva efter Duke Ellingtons gamla låt:
"It don´t mean a thing if it ain´t got that swing!"
Dock har jag sen dess upptäckt lite mer modernare inspelningar som är bra, som bluesjazz med hammondorganister som Jimmy Smith, men det mesta är fortfarande i ovan nämnda genrer. Jazz av stilen hardbop, freejazz eller dylikt avstår jag ifrån!

Nå, det tog ett bra tag innan jag började samla jazzplattor för under mina unga år så var jag enormt snål med mina pengar och levde på min kompis inspelningar och spela in från radion. Den första jazzplattan jag köpte var en nyare trioplatta med Red Norvo på Fyndlagret, en sådär platta jag fortfarande har, men inte spelar så jätteofta. Men då var den guld värd.
När man ska samla jazzplattor så får man vara lite uppmärksam. Det gäller att dels verkligen veta vad man samlar och kolla vad som finns på skivorna. Eftersom man spelade in på 78-varvare innan 50-talet så är följdaktigen de flesta LP-skivor med jazz innan dess samlingsskivor av nåt slag från nån musiker eller radioupptagningar så här får man hålla koll på vilka skivor som bjuder på mer udda inspelningar som inte tillhör musikerns vardagsreportoar. Det finns till exempel exakt hur många Benny Goodman-plattor som helst där en stor del av dom är dussinsamlingar som innehåller "Sing sing sing", "Let´s dance" och "And the angels sing". Sen finns det ett antal speciella plattor som innehåller liveupptagningar, radiosändningar, hans trio- och kvartettinspelningar och annat mer udda och det är dessa som jag tycker är roligast att hitta.
Inom bopmusiken och den modernare jazzen däremot är det lättare att hitta egengjorda skivor med inspelningar direkt på LP, även om det även där självklart finns samlingar också. Miles Davis plattor till exempel finns det massor med både egna skivor som i tidigare artiklar nämnda "Birth of the cool", "Miles ahead" och annat, men även dussinsamlingar med de vanligaste låtarna. Däremot är dessa egna skivor något dyrare också just för att LP-skivorna är så pass gamla i sin utgivning. Så att samla jazzplattor är verkligen en rolig jakt på det lilla extra och specialla som är annorlundare än att hitta popplattor som det finns hur många ex som helst av i alla backar.

En musiker som däremot har följt med mig genom alla år är Art Tatum. Åter är min kompis ansvarig för att jag upptäckte denne blinde mästerpianist som flyger fram över tangenterna och som hittat sin egen stil i en swingstil som inte heller är helt opassande i bopmusiken. Versionerna av de klassiker han spelar är väldigt speciella och egna och han lyckas hitta nåt helt nytt i det traditionella. Få pianister kan mäta sig med Art Tatum och jag har samlat på mig en hel del Tatumplattor, men den första var en grön skiva som jag faktiskt inte minns vart jag köpte. Den är egentligen en billigutgåva av bolaget Storyville som ingår i serien Masters of jazz. Egentligen så långt ifrån speciell som det går, men det var min första Art Tatumskiva och innehåller en hel del klassiker, som hans geniala version av "Lulu's back in town". "Sweet Lorraine" är också en låt som är legendarisk i hans version och som här är i en mästerlig tolkning från radioprogrammet "Chesterfield Supper Club".
Ett märke som brukar innebära högkvalitet och bra och speciella inspelningar är Bluebird. Egentligen är detta också ett samlingsmärke med det bästa, men här kan man också hitta mycket som inte getts ut så mycket på skiva förut. Dessutom är de flesta Bluebirdskivorna dubbelalbum. På Förlorade Favoriter under gymnasietiden så hittade jag en Bluebirdsamling med Artie Shaw och hans orkester som jag spelat en hel del. "The Complete Artie Shaw volume 7" är dess kompletta titel. Om jag nånsin hittar de övriga sex delarna står skrivet i stjärnorna. Det speciella med den här samlingen är att den innehåller inspelningar med Shaws småbandsprojekt "The Gramercy Five" som inte är lika lätta att hitta som hans storbandsinspelningar. "Hop, skip and jump" är en klassiker som följt med mig genom alla år! Storbandslåtarna här är inte heller Shaws största klassiker utan mindre spelade låtar som "Natch", "Scuttlebutt" och "Keepin' myself for you".
Därefter har jag också i Stockholm hittat en Bluebirdsamling med Earl Hines mindre kända storband från 40-talet.

Svensk jazz har också alltid tillhört bland det jag värdesätter mest. Sverige har en väldigt fin jazztradition som dock alltid varit långt efter sin tid när det gäller trender och musikstilar, naturligt eftersom det tog längre tid för det nya från USA på 40- och 50-talet att leta sig över Atlanten. Men jag blir lika glad åt både plattor med Håkan Von Eichwalds orkester från 30-talet som Lars Gullin och Carl-Henrik Norin på 50-talet. Jösses, vilken stämning man kan få om man står i Stockholm och lyssnar på Lars Gullin när mörkret sänker sig över höghusen och statyerna och bilarna far fram över storstaden. För detta ända mål rekommenderas en samlings-CD med Gullin betitlad "Jazz i blåton" som innehåller de klassiska Gullinspåren som "Gull in a gulch", "Deep purple" och "Danny". Nu finns det förstås mer originella Gullinplattor som inte är samlingar men som också är bra, "Portraits of my pals", till exempel, men jag tycker att detta ändå är en fin samling som är värd att uppmärksammas.
På CD finns det en hel del fina nyutgåvor och samlingsplattor som innehåller mycket intressant och en av de tidigaste jazz-CD-skivorna köpte jag på Forums skivavdelning 1993. Charlie Barnett och hans orkester skrev jag om för ett år sen när jag presenterade CD-boxen från Quadromania och då hittade jag en häftig och udda samling från MCA med Barnett betitlad "Drop me off in Harlem" som innehåller hans Deccainspelningar från åren 1942-46. Av de mest kända Barnettlåtarna är det bara "Skyliner" kvar. I övrigt finns en kanonversion av låten "Smiles", Duke Ellingtons "Oh, miss Jackson" och en jätteskön version av "Gulf coast blues".
Decca är ju ett klassiskt jazzmärke, i samma nivå som det andra legendariska märkena Blue Note och Verve. Skivor från de två sistnämnda är normalt sätt dyrare än andra jazzmärken. Men som jag sa när jag skrev om Quadromania och även Past Perfect Silver Line, man ska inte underskatta de små märkena för det kan finns mycket spännande även på dessa, ibland även mer spännande saker. Ett sånt märke är Jazzviews etikett "Historical masters" som ger ut liveupptagningar med modernare jazz. En klassisk utgåva från Historical masters är ett par CD-skivor med liveupptagningar med Fats Navarro och Tadd Dameron från klassiska jazzklubben Royal Roost. Inspelningarna innehåller även presentatör, i detta fall Symphony Sid Torin, vilket jag alltid tycker är bäst. Klippta eller nertonade liveupptagningar känns väldigt splittrat och ointressant. I detta fall är inspelningarna från olika datum 1948, men ändå riktigt bra klippt för att få en helhet av konserterna. Detta är riktigt bra plattor med livemusik av högsta klass som jag hoppas kunna skriva mer om senare. Sen kan jag flagga lite för det lilla bolaget Anchas utgivningar med Leif "Smokerings" Andersson som presentatör. Gillade man "Smokerings" i Sveriges Radio så är detta ett måste, även om han på en del av skivorna envisas med att prata engelska.

Som sagt, att samla jazz är numera en sport där man ska zick-zacka mellan dussinsamlingar för att hitta den skiva som har mest speciella inspelningarna, men det är kul och värt sin tid. Självklart ska man också kosta på sig att se jazz live, för spelglädjen som musikerna visar där är en bra bit i från vad ett bra betalt liveband på en gatufest ger. Sen kan jag tycka att man måste nånstans börja fundera på vad jazz egentligen är för branschen vill satsa på modernare jazz, gärna med pop och hiphopinslag för att sälja och locka den yngre publiken, men publiken är noll intresserad. Däremot finns det mängder av jazzorkestrar ute på landsbygden och i småstäderna som spelar klassisk jazz, storband som swing som bop och som är kanonbra, men som inte får nån uppmärksamhet mer än en recension av den lokale jazzklubbsrecensenten. Den nya och moderna jazzen kommer aldrig att bli så stor som musiker och kritiker vill, helt enkelt för att den är för svår att ta till sig och mer anpassad för den inre musikaliska kretsen. Samtidigt kan man inte förnya jazzen genom att göra en allt för kommersiell barnmatsanpassad variant heller för det blir oseriöst. Men faktum kvarstår, frågar man en människa på gatan om en jazzmusiker så svarar denne hellre Louis Armstrong och Duke Ellington och inte Kieth Jarrett eller Ornette Coleman. Bra eller inte för andra bedöma, men så ser det ut och just nu får man acceptera det. En sak är säker, jazz är häftigt och ska så förbli!

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.

söndag 7 november 2010

Krönika - Det utvecklande 90-talet

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Del 2 i min krönikeserie om historien om den musik jag helst betalar pengar för i fast och fysisk form, mer känd som skivor. 90-talet var ett väldigt märkligt decennium. Egentligen är det decenniet helt färglöst utan egen stil eller personlighet och hade nån 1999 sagt att jag tio år senare skulle sitta och hylla det decennium som gått så hade jag tittat lite konstigt på denne. Visst gillade jag mycket av det som var under 90-talet, men hylla det, tveksamt. Jag hade nickat instämmande när Henrik Schyffert sågade decenniet på scenen i sitt försvarstal. Men 90-talet var ändå det decennium då mitt musikintresse utvecklades som mest, just för att det kom så mycket nya stilar att utveckla och upptäcka. Sen ska jag verkligen inte förneka att det fanns mycket dynga också, framför allt mot slutet av 90-talet då vi dränktes av pojkband av alla dess hemska former, danskpopinvasion med Aqua och Toybox i spetsen samt idel helt ointressanta rockband som passerade i alla fall mig obemärkt förbi. Punkreviveln 1994 måste förstås nämnas i samma kategori, eller Cranberries vidriga "Zombie". Men jag har ju en förmåga att glömma bort det som är alltför tråkigt och plocka fram det bra.
Då 80-tal övergick till 90-tal, 1989-90 så låg mitt musikaliska intresse i hitlistemusik, jazz och 80-talets alla musikaliska irrvägar. Varken mer eller mindre. Till det kom 1990 soulmusiken som jag blev mer och mer intresseradav efter att ha hört Mats Nileskärs krönika över 80-talets soulvärld i "8 timmar 80-tal" i P3 på nyårsaftonen 1989. Amerikansk midnightmusic av storstadskaraktär som svängde nåt enormt, eller som smekte skönt om det var ballader. Jimmy Jam & Terry Lewis från Minneapolis var de absoluta favoriterna tillsammans med Teddy Reileys New Jack Swing. Janet Jacksons plattor gick därför varm hemma i Sundsvall. En favoritplatta från mina första soulår var amerikanska The Family Stands "Chain" som jag hörde spår från i P3s Soulcorner. Jag älskade låtar som "Ghetto heaven", "Sweet liberation" och inte minst balladen "In summer i fall". Enormt välgjord platta med en produktion lagom flirtande med hiphop, men ändå med hela kroppen i klassisk soul och med texter som lika ofta handlar om kärlek som politik och orättvisor i samhället. Family Stand skulle senare bli mer känd för skapandet av Paula Abduls andra platta "Spellbound".
Johnny Gills "Provocative" var en annan skiva jag lyssnade mycket på under mina folkhögskoleår 1995-96 och som rekommenderas varmt! En Jam & Lewisklassiker utgiven på Motown.
Soulintresset har sen dess lett mig in på spår som engelsk acid jazz och smooth jazz med Brand New Heavies, Incognito och Lee Ritenour.
Just året på folkhögskolan i Härnösand utvecklade nog mitt musikintresse mest. 1996 tycker jag är 90-talets allra bästa år för det året fanns det så enormt mycket att upptäcka. Hitlistorna har nog aldrig varit så varierad som då, då det fanns plats för både eurodisco, britpop, svensk indiepop, folkmusik, trance, vanlig pop, rock, pojkband, pop på svenska osv.

Jag avskydde först den mer technobaseradeversionen av eurodiscon som var aktuell i decenniets mitt, förutom Basic Element och U96 som var de enda jag lyssnade på riktigt. Att bara stå och rappa och sjunga om att man skulle hoppa och dansa på dansgolvet kändes helt meningslöst och enformigt. Men snart så började jag falla mer och mer för den sköna dansproduktionen och de enormt slagkraftiga melodierna. Låtarna satt som ett skruvstäd i huvudet och ljudbilderna var härligt svävande med en skön rytm! Därmed så började jag lyssna in mig mer på de låtar jag tidigare avskytt och blev ett eurofan av stora mått och är så än, även om jag ännu kan leva utan dessa texter om att "get on the floor". Ibland är livet förunderligt och konstigt. Men fortfarande är Basic Element och U96 de i den genren som jag håller som kungarna. Inte minst Basic Elements platta "The ultimate ride" från 1995 som nog är den europlatta jag lyssnat mest på. En explosion av dansrytmer med melodier som satt som ett knytnävsslag i magen. Ska man höra en eurodanslåt så ska man höra Basics "Revolution" från den plattan som jag ännu håller som en av de skönaste danslåtarna nånsin! En låt som borde ha släppts på singel och blivit en jättehit!
Sen började jag lyssna allt mer på eurotrancemusiken med artister som Antiloop och Sash! och senare vocal trance och trance, som tillsammans med den nya svenska new wavevågen som dök upp, nästan räddat 2000-talet för mig i en tid då den hitlistebasrade musiken betytt mindre och mindre. Sash! platta "Trillenium" var en platta som gick varmt, som jag köpte till billigt pris när en skivaffär i stan som hette CD Mix gick i graven 2000. "Adelante" är en danshistoriskt mästerverk liksom låten "Le soleil noir" sjungen av Encore, som senare släppte en egen soloversion av låten. Minnesgodna läsare kanske minns också att "Trillenium" blev utsedd av mig till 2000-talets näst bästa album.
1999 och 2000 prenumererade jag på Mr Musics dansmärke Maximum Dance och fick euro och trancemusik varje månad som jag aldrig nånsin hört nån annanstans i medier eller affärer direkt i brevlådan . Mr Music är en styggelse normalt för en skivsamlare, men Maximum Dance gillar jag och det gav mig väldigt mycket under millenieskiftet.

Under min folkhögskolevistelse så kom jag också i kontakt med britpopen, som jag tidigare avfärdat som journalistisk överreklamerad skrammelmusik. Men via en tjejkompis så blev jag fast med både Pulp, Suede och Oasis. Dock aldrig Blur faktiskt som jag tyckte hade urtrista melodier. Suedes "Comin´ up" har jag ju skrivit om förut och ett annat mästerverk för mig där är Oasis "Be here now" från 1997. Här skiljer sig min smak från de flesta andras, inklusive medias, för den plattan anses idag som britpopens död, men jag står vid min åsikt att låtar som "D' You know what i mean", "My big mouth" och "I hope, i think, i know" är lysande röjarlåtar som jag kan höra om och om igen! Denna skiva köpte jag från början 1997 på Åhléns, men fick skivan (tillsammans med flera andra skivor och min bärbara CD-spelare) stulen på en tågresa till Öland 1999 och fick ett par år senare köpa om den på en second hand.

I slutet av 90-talet hörde jag mycket på Kaj Kindvalls sidoprogram "Singel" i P3 och fick lära mig mycket om engelsk och amerikansk musik, så även på dansmusikområdet. Så runt denna tid så föll jag också för den dansmusik från England som var mest inne då, big beat med Fatboy Slim i spetsen. Det var "Rockafeller skank" 1998 som banade väg. Jag älskade experimenterandet och leklustan på låtarna som ledde till ett enormt röj. Lyssna bara på Fatboy Slims klassiker "You've come along away baby" eller varför inte Chemical Brothers "Surrender" eller en höjdarplatta som Apollo 440s "Getting high on your own supply". Här har jag dock fått mer problem med samlande i modern tid eftersom den musikstilen nästan helt dött ut och det är ursvårt att hitta nytt på platta i den stilen. Den engelske journalisten Simon Reynolds skrev en danshistorieboken "Generation ecstacy" väldigt träffsäkert om big beat:
"The reminded us that dancemusic is supposed to be about fun, about freaky dancing as opposed to headnodding and trainspotting!"
Big Beat var galet, udda och stack ut från det slätstrukna och intetsägande som dök upp på listorna mot slutet av 90-talet och fortfarande undrar jag vad som hände när Big Beat dog ut som företeelse. Vad hände med det oförutsägbara i musiken och de artister som vågade sticka ut och göra lite galet med musik? Mer än nånsin behövs det idag. Om det fanns variation på listorna 1996 så är allt idag inskränkt till hiphop, Idol-Melodifestivaldisco och diverse Håkan Hellström-Mando Diaokopior. Ingen vågar göra nåt som sticker ut och är udda utan allt ska följa en mall för pengarnas skull och det blir så otroligt tråkigt. Hur ska musiken kunna utvecklas inför framtiden om inget nytt och udda får förekomma och om ingen vågar gå sin egen väg för att man tror på musik före vad som säljer på listorna?

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.

lördag 6 november 2010

Krönika - Det underskattade 80-talet

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Jag tänkte i några längre artiklar beskriva lite noggrannare om den musik jag lyssnar på och samlar. Vad inom de olika genrer som ligger mig varmast om hjärtat, historia om varför och lite om vilka skivor som gjort att detta är det jag lyssnar mest på. Egentligen borde jag kanske ha skrivit detta först av allt, men bättre sent än aldrig. En del av de skivor som nämns har jag skrivit om tidigare eller kommer att skriva om i senare bloggartiklar. Jag tänkte börja med det som under alla år varit mig närmast, 80-talet. 80-talets musik är förstås det jag växte upp med och folks attityd mot det som man växt upp med är inte alltid positivt. De som är i samma generation som jag tycks ha fått kommando från nåt håll att för evigt tycka illa om det man lyssnade på från 80-talet. Man fnissar lite genant och minns det som en period i ens liv, men inte mer. Men det är få som står upp och säger: Jag gillar 80-talet! Nu har detta blivit något bättre de senaste åren, men för ca 10-15 år sen så var 80-talet lika med att svära i kyrkan. Men jag har alltid varit motströms och alltid gått tvärtemot trenderna i samhälle och nöje. Därför har musiken från 80-talet alltid för mig varit nåt naturligt att ha kvar i mitt liv. Om min far älskar 60-talets musik för att det är hans uppväxts musik så anses det som nåt bra, sunt och naturligt. Om jag gör samma med 80-talet så är jag dock bakåtsträvare och lite underlig. Logik, nån? Men jag har inte slutat lyssna på det jag gillat en gång bara för att vi bytt almanacka och decennium utan valt att utveckla det istället. Men eftersom jag under 80-talet mer eller mindre gillade det mesta som spelades i Tracks så tänkte jag koncentrera mig på ett antal olika genrer från 80-talet som idag ligger mig varmast om hjärtat. Synth-New wave, svensk pop och den brittiska housemusiken. Självklart fanns det mycket inom de mer kommersiella genrerna som jag också tycker är/var kanonbra, men 80-talet är så oerhört mycket och så mycket av det är bra att jag nånstans måste begränsa mig.

Alltid så får man höra att man antingen var synthare eller hårdrockare på 80-talet och jag var, som alla förmodligen redan förstått, synthare, dock utan att gå i likna
nde kläder. Musik ska vara en njutning, inte en livsstil! Depeche Mode var redan på tidigt stadium nummer 1 och Erasure, Howard Jones och OMD kom strax efter. Sen är det ju en definitionsfråga, men jag räknade i alla fall då eurodiscons företrädare till mitt synthiga intresse, Modern Talking, Bad Boys Blue, Fancy, Den Harrow och framför allt Sandra, som var min stora favorit. Förutom att hon är en av jordens snyggaste kvinnor och dessutom är begåvad med en underbar röst så har hon också Michael Cretu som är en av 80-talets mest underskattade producenter. Den ljudbild som han gett hennes plattor är enorm och hennes båda plattor ”Mirrors” och ”Into a secret land” är klassiker som jag vevat ett par hundra gånger!
Problemet när man stirrar sig blind på hitlistornas musik är att man helt ignorerar mycket bra musik som förtjänar ett bättre rykte. Därför så var det mycket av synthens företrädare som jag fick upptäcka i modernare dar, som Ultravox, Talk Talk, Duran Durans första plattor, Blancmange och så vidare. Flera av dessa bands skivor har ni ju kunnat läsa om här förut i och med att jag har skrivit ganska mycket om 80-talets engelska new wave våg. England var verkligen 80-talets stora guldgruva när det gäller ny bra musik. Det var snyggt, polerad, fräscht och gjord
av de bästa musikerna som både hade foten i det traditionella och vad som var hippt och nytt, som det ska vara!

Samma när jag mot slutet av decenniet upptäckte den då nya engelska dansmusiken, housemusikens intåg på de engelska klubbarna, Soul II Soul, Coldcut & Lisa Stansfield, S-Express, Innercity, D´Mob osv. På 80-talets senare hälft var verkligen MTV och Sky Channel guds gåva till mig. Där kunde jag insupa inspiration från utlandet och de amerikanska och engelska hitliste-programmen och just housemusikens företrädare spelades ofta och gärna. Produktionen var enormt häftig och melodierna
satt som ett knytnävslag! En av mina favoritplattor där är D´Mobs ”A little bit of this, a little bit of that” från 1989, en platta som är uppdelad i två delar. Dels ena sidan som är mer melodier och dels andra sidan med mer rap och dansmixar. De bästa låtarna på plattan är sjungna av grymt underskattade discosångerskan Cathy Dennis som aldrig nådde jättehöjder i Sverige karriärsmässigt men som var en kanonbra sångerska hos D´Mob i låtar som ”C’ mon and get my love” och ”That´s the way of the world”. Och även om jag normalt inte gillar mixar så svänger den mer mixvänliga sidan skönt. Soul II Soul är ett annat band i denna genre som borde uppmärksammas mer. Jazzie B var på sin tid en gud att göra låtar som låg i gränslandet mellan dance-house och skön brittisk soul med en stänk jazz i kanterna samt med Caron Wheeler som en av genrens bästa sångerskor. Bandets andra platta, ”Vol II: 1990 – A New Decade” är en riktigt skön klassiker, även om Wheeler nu lämnat bandet till just denna platta!

När det gäller svensk musik så har jag alltid hävdat att svensk musik under 80-talet är enormt underskattat. Visst, om man tittar enbart på hitlistorna och Tracks alternativt ur exportsynpunkt så kan jag hålla med om att det inte fanns mycket att hä
nga i julgranen. Där hade svensk musik sin lågvattenperiod. Men kvalitetsmässigt utanför den absoluta toppen på listorna fanns det enormt många bra artister och band som gjorde kanonmusik som med rätt push hade kunnat bli större än de var. Redan i tidig ålder, runt 12-13 årsåldern, så fastnade jag för Eldkvarn och deras musik. 1989, när jag hörde låten ”Långsamt tåg”, så sprang jag ner till Thylins skivaffär på Storgatan och köpte singeln. Samma när Peter LeMarc kom med låten ”Mellan dig och mig” året efter.

”Det här är en av hans allra bästa”, sa jag lyckligt till skivexpediten när jag höll vinylsingeln i min hand och betalade mina 25 kronor. Då hade jag dessutom året innan inhandlat hans platta ”Närmare gränsen” på köpkassett på Åhléns, som fortfarande är en av mina absoluta favoritplattor av LeMarc.
Därefter har då svensk musik från den tiden varit nåt jag gillat väldigt mycket. Med riktigt snygga och lysande texter och härliga melodier och namn som Freda, Ratata, Adolphson & Falk, Lolita Pop, Imperiet, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson och Commando M Pigg. Kom inte och säg att det inte fanns mycket bra svenskt under 80-talet. Lolita Pops platta ”Irrfärder” från 1983 är en riktig kanonplatta som jag köpte på Sundsvalls skivmässa för ett antal år sen. Ett annat band som jag upptäckte sent, men som jag tycker är kanske svensk pops allra mest bortglömda band är Nina letar UFO med sångerskan Malin Werne. Bandet är annars känt för bandet som fostrade den framtida Pontus & Amerikanen Lars Yngve ”Wasa” Johansson. Men jag gillar Malin Wernes röst, jag gillar bandets texter skarpt och deras stora och maffiga rockmusik med en nypa pop i kanterna, i låtar som ”Het”, ”Baba twist” eller ”Maneter & planeter”. Två plattor släppte bandet, kanonplattor båda. Sound Of Music ska jag också nämna, även om de musikaliskt ligger en bit från ovan nämnda band, men de är några jag gillade väldigt mycket, framför allt Peter Grönwalls melodier och produktioner.
Sen hade Sverige också en riktigt bra synthpopvärld också, med Lustans Lakejer, Nasa, Shanghai, Plus Ett, ovan nämnda Adolphson & Falk och Ratata och French Revolution. Sen ska man inte heller underskatta flera av de svenska band som sålde i massupplagor, som Trance Dance och Style. Trance Dance ”Dancing in the shadows” är en riktig skön dansrökare från 1987!
Som sagt, 80-talet borde ha ett mycket bättre rykte. OK, det har blivit bättre. Jag har till och med fått kommentarer till min hemsida, Retrogalaxen, från 13-åringar som önskar att de levde på 80-talet. Men det vore skönt med nåt medium som vågade titta djupare än att bara, skratta åt modet, spela några trötta schlagers, A-has, ”Take on me”, Nenas luftballonger eller Cyndi Laupers ”Girls just want to have fun”. För 80-talet hade så otroligt mycket bra att upptäcka!

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...