fredag 15 oktober 2010

Gene Krupa & His Orchestra - The big do/Drum boogie

Gene Krupas namn hos den stora massan som lyssnar på jazz är idag synonymt med jazztrummisarnas mästare. Även hos den del av befolkningen som lyssnar lagom lite/mycket på jazz så är Krupa den jazztrumslagare man ser som störst. Jag har en sorts blandad åsikt om honom. Självklart gjorde han guld för Benny Goodman, inget snack. Han funkade kanon i Goodmans klassiska kvartett med Goodman, han själv, Teddy Wilson och Lionel Hampton. Och hans insatser i den numera legendariska Carnegie Hallkonserten 1938 ska aldrig glömmas bort. När Goodmans band hade kommit in i finrummet av den amerikanska musiken, Carnegie Hall, där det dittills bara spelats nästan uteslutande klassisk musik och operor, så hade man problem att hitta flytet. Bandet var nervös över att spela just där och tanken på vad som skulle hända om det blev ett fiasko. Då ryckte Gene Krupa tag i bandet och drog till med ett solo under "Sing sing sing" som fick de andra musikerna att vakna till och inse vad dom höll på med och därefter så blev konserten den milstolpe i jazzhistorien den är idag.

Hans egen orkester några år senare var väldigt välorganiserad med Roy Elridge i trumpetsektionen, men Krupa själv däremot har ofta fått nån blandad form av hybris och epilepsi och trummar väldigt osorterat och otakt ibland för att göra sig hörd och hans solon må vara konstnärliga i nån form men också dock väldigt påfrestande överdrivna.
Däremot tillhör de låtarna på denna stenkaka några av hans allra bästa. Men så är den utgiven också på Parlophones "The 1945 Super Rhythm-Style Series" vilket brukar innebära jazz av hög klass! Samlar man jazz som jag och ser det märket så vet man att det är riktig klassisk jazz man får! Nu är låtarna på skivan inspelade några år efter deras storhetsperiod, men det gör inte låtarna sämre för det. I "The big do" så hörs Krupas trummande insatser något mindre och orkestern får fritt företräde och flyter på riktigt bra i en väldigt snygg melodi!
Däremot kan man då tycka att en låttitel som "Drum boogie" skulle innebära att Krupa trummar oavbrutet men faktum är att den låten är klart en av Krupabandets allra häftigaste inspelningar. I original är den gjord med Anita O´Day 1940, men här är det med en annan "dags-sångerska", Irene Day. Melodin tuffar fram som ett tåg med en melodi som sitter som ett slag i magen och sångerska och bandet sjunger snyggt ihop i "drum booooogie, drum boooooogie". Självklart har jag även en inspelning av Anita O´Days version, i en radioupptagning på platta som jag köpte på skivaffären "Runt runt" i Stockholm för några år sen. Men Irene Day och Krupabandet lyckas klart att dra fram trumboogien på ett proffsigt sätt med bra sång av Day.

Var jag köpt denna kaka kan vi lämna där hän, helt enkelt eftersom jag inte minns det. Det var dock en av mina första jazzkakor från mitten av 2000-talet.
Nå, allt slutade ju väl och efter några stormiga år återförenades Krupa och Goodman på 70-talet för ett gäng lika klassiska framträdanden som de som de hade på 30-talet. Krupa är en bra trummis, även om jag tycker att han stylar för mycket i hans egna inspelningar. Men "Drum boogie" och "The big do" är klara klassiker som sitter klart kvar i medvetandet efter at pickupen lämnat skivspelaren!

Här tycker jag att det är på plats att bjuda på båda låtarna!



måndag 4 oktober 2010

OK skivmässa utan överraskningar

Så har ännu en skivmässa passerat. Tiden flyger enormt mellan dom. Jag tycker det inte alls var länge sen det var mässa på IN-gallerian i våras och nu har höstens mässa redan passerat. Placeringen för höstens mässa var något otydlig. Först flaggade man för att det kunde bli en flytt tillbaka till arrangören Pipelines lokaler vilket vore en katastrof eftersom dessa knappt rymde några vettiga utställare. Sen gick man ut på hemsidan med att det nu var klart; ny mässa på IN-gallerian. Hurra, tänkte jag, för utrymmet där var ju förstklassigt. Därmed ignorerade jag affischerna som man satt upp om mässan eftersom jag var på det klara med IN-gallerian, till dess att en skivsamlarvän ringde och informerade mig om att mässan var på ett tredje ställe, en stor affärslokal på Storgatan 2. Inte i galleristorlek, men större än Pipeline dock.

Höstens mässa hade två avdelningar kan man säga. Den på övre plan av butiken, med de mer normala priserna. En cirka 5-6 stånd av olika slag, inklusive stamförsäljaren Daniel Westin. Och dels nedre plan därde dyrare försäljarna höll hus. Totalt var där ca 15-16 utställare, vilket får ses som ett OK antal. Men tyvärr hade priserna stigit ordentligt och andelen som sålde svindyra 150-200 kronors skivor av modellen hårdrock och psykadelisk musik var övervägande. Men givetvis gick jag inte därifrån tomhänt. Denna gång blev tonvikten på tidigt 80-tal av synth och new wavestil. Jazzens skörd blev endast en ynka singel med Milt Jackson. I övrigt så var största fyndet en skiva med svenska Commando M Pigg från 1982 som hette "Mot stjärnorna" som jag letat ett tag efter. Commando M Pigg är för mig ett band jag vetat vilka de är, men inte upptäckt förrän nyligen. Jag hörde spår från plattan nyligen i ett avsnitt av det gamla radioprogrammet "Ny våg" som jag hittade och föll för den otroligt sköna new waverockproduktionen och de väldigt välgjorda melodierna och texterna. Sångerskan Eva Sonessons röst är också riktigt skön! Tidig svensk 80-talsrock av skönaste och mest avkopplande märke! Förhoppningsvis kommer jag kunna skriva mer om denna platta längre fram!
Ett annat fynd var engelska A Flock Of Seagulls debutplatta från 1982. Som alla som följt denna blogg vet så ligger den engelska synth- och new wavevågen från 80-talets första hälft mig varmt om hjärtat och A Flock Of Seagulls är ett gravt underskattat band i den genren som var mycket mer än deras största hit i Sverige "Wishing (if i had a photograph of you)". Denna platta har två andra kanonsinglar med bandet, "I ran" och "Space age love song". Även denna platta hoppas jag kunna skriva mer om senare.
Som fan av den svenska humorskatten så var det kul att kunna köpa Janne Forsell och Kjell Allinges samlade skiva från radioprogrammet "Hemma hos" som under åren vuxit till en kultserie för många. En av sketcherna på plattan, "Melodicharaden", är väldigt skön och galen satir över lekprogrammen i radio och TV och skulle ha funkat lika bra idag som på 70-talet.
En annan artist som jag, precis som med Commando M Pigg, upptäckt rätt nyligen är schlagersångaren Roger Johansson, som är mest känd för en låt, antikrigslåten "Idag sköt jag ihjäl en okänd man". För en väldigt billig penning införskaffade jag hans skiva "Roger".

Tre CD-skivor hittade jag också av en säljare som sålde nästan bara CD, dels OMDs sista platta innan deras långa avbrott, "Universal". Dels vackra och sköna Sandras platta "The art of love" och finska tranceartisten K-Systems "Sleep is the enemy". Att hitta trancemusik av denna sort är alltid lika kul eftersom den är väldigt svåråtkomlig i Sverige!

Bland singlarna, förutom Milt Jackson, så var det 80-tal för hela slanten; Cliff Richards komediversion av hans gamla "Living doll", gjord med dårarna från engelska serien "Hemma värst", OMDs "Tesla girls", som jag letat efter länge, Depeche Modes "Everything count", Lloyd Cole & The Commotions sköna "Lost weekend" och Staffan Hellstrands genombrottsband SH med "Östberlin".
Ja, också köpte jag tredje säsongen av "Dallas" på en DVD-box. Lite JR Ewing för folket har aldrig skadat. ;)

Mässan var väldigt välbesökt och några tecken på nedladdningskris syntes inte. Dessutom var lokalpressen där och uppmärksammade allt. Totalt sett en OK mässa, varken mer eller mindre. Inget som stack ut och inget som skrämde heller, mer än mycket av priserna. Men jag ser med spänning ändå fram emot vårens mässa!

Tre klipp från skivorna på mässan blir det. A Flock Of Seagulls med videon till låten "I ran".
Videor med Commando M Pigg från tiden då det begav sig är inte lätt, därför tog jag en nyare liveinspelning av låten "Mot stjärnorna" från plattan med samma namn. Detta är från MNWs 40-årsfirande 2009.
Sen kastar jag mig vilt mellan genrerna och väljer finska tranceartisten K-System och hans kanonlåt "L.O.V.E", det närmaste en nordisk U96 vi någonsin lär komma!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...