fredag 24 september 2010

Brilliant - Love is war

En stor del av min skivsamling utgörs av vinylsinglar, men trots det så är det sällan jag skriver om den formen här, främst för att det ger mer att skriva om en fullängdare. Men emellanåt, när man hittar en singel som man letat länge efter och som man inte har en hel skiva till så har nöden ingen lag. Här hade jag tänkt att skriva om en singel som jag nämnde redan för ett år sen när jag gjorde min guide till Stockholms skivaffärer (och redan då lovade jag att skriva om den nån gång). Det handlar om ett band som jag hörde första gången i ett Tracks hösten 1985 i en reggaeversion av James Browns "It´s a mans mans mans world", en låt som blev en stor hit i England men som floppade i Sverige. Bandet hette Brilliant och hade den färgstarka och skönsjungande sångerskan June Montana som frontansikte. En annan medlem i denna trio var Jimmy Couty, som långt senare skulle bli ena halvan av det mer kontroversiella KLF. Youth kallades den tredje medlemmen om nån undrar.

Nästa gång jag hörde bandet var 1986 på sommaren då den enormt snygga discokaskaden "Somebody" släpptes. Jag hörde låten både i radioprogrammet Kulan I Luften och i nyss nämnda Tracks. Låten blev åter en hit i England och det snygga ljudet var signerad några som bara ett år senare skulle mer eller mindre äga englandslistan, Stock-Aitken & Waterman. Brilliant var alltså en av den trions allra tidigaste protegér och den ljudbild som hörs på Brilliants låtar kan knappast betecknas som typisk för Stock-Aitken & Waterman senare.

Bandet släppte ännu en singel, som jag aldrig hörde i svensk radio utan jag förblev ovetande om den till 2008 då jag hittade denna låt på Youtube och KLFs kanal där (som tyvärr är borta nu). Låten hette "Love is war" och var en riktigt skön gungande discodänga från 1986 med en väldigt snygg produktion. Även om Stock-Aitken & Waterman har gjort bra låtar och snygga tuggummiproduktioner så sticker jag ut hakan och säger att detta är nog en av de bästa produktioner dom gjort. Och June Montana sjunger riktigt bra med en behaglig röst. Låten i sig är skriven av SAW ihop med Brilliant, vilket får anses som unikt eftersom producenttrion nästan hela tiden skrev alla låtar själv åt sina adepter (om de inte var covers). För mig är det nästan obegripligt att den inte blev en hit i Sverige för refrängen och melodin är väldigt stark och sitter i hjärnan när man hör den:
"This is love
and love is war
love is what we're fighting for"
B-sidan av singeln upptas av den nästan helt instrumentala låten "The red red groovy" som är en rytmisk discolåt med en trumpetslinga som går i låten. En låt som väldigt snyggt gjord och mer värd att lyssna på än vad man brukar göra med B-sidor.
Denna singel letade jag sen efter, ja, efter att hitta Brilliantsinglar i över huvudtaget, men utan resultat. 2009 så var jag alltså i Stockholm och landade i en skum skivaffär på St Eriksgatan kallad Diamond Records, som låg i en mörk lägenhet under en bro. I en singellåda hittade jag så denna låt och blev lycklig som ett barn på julafton. Nu väntar jag bara på att nån gång hitta Brilliants hela platta eller eventuellt nån av ovan nämnda låtar på singel. "Somebody" vore inte helt fel!

Brilliant la av efter en platta och June Montana försökte sig på en solokarriär efter det som inte gick så bra. Jag har faktiskt en av hennes solosinglar också och den är inte direkt dålig, men långt ifrån Brilliants singlar. Huruvida Jimmy Couty anser att hans lilla SAW-karriär var bra eller inte förtäller inte historien, men han skämdes inte mer än att han kunde visa videor med dom på Youtube i alla fall.
Så hittar ni singlar med Brilliant, lyckliga ni. De är inte lättåtkomliga, men sköna rariteter. Kanske inte värdefulla, men nostalgiska discopärlor från 80-talet av ett band som Sverige aldrig fick upptäcka, men som ändå var värda både ögon och öron.

torsdag 16 september 2010

Glenn Miller And His Army Air Force Orchestra - I sustain the wings shows

När man försöker samla jazz på LP så stöter man oftast på en del artister med skivor som man gör exakt allt för att undvika. Trots allt, alla har sin beränsning när det gäller vad man gillar inom en viss genre och inte. När jag inte gillar en känd jazzmusiker så är det oftast av två anledningar, antingen så är det en musiker som spelats sönder i radio med samma låtar att man inte orkar se en samling till med dessa låtar eller så är det musiker vars stil är för modern för mig. Till kategori nummer ett hör Glenn Miller. När jag växte upp och börjar lyssna på jazz under slutet av 80-talet så var det samma låtar nästan hela tiden, Glenn Miller "In the mood", Glenn Miller "Chattanooga choo choo" eller Glenn Miller "American patrol". Skivor med mindre kända orkesterledare som också spelade de "klassiska" Glenn Miller-hitsen, "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och spelade man nån jazzlåt i radioprogrammen som inte var rena jazzprogram, som Radiosporten eller Melodiradion eller i "Ring så spelar vi" så var det... Glenn Miller "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och pratade man jazz med nån som inte var lika intresserad av genren som jag så fick man kommentaren:
"Jag gillar faktiskt en del jazz, Glenn Miller "In the mood" är bra!"
Troligen kunde man inga andra jazzlåtar. Till slut ledsnade jag helt och vägrade befatta mig med Glenn Millers musik. Aldrig mer dessa låtar som vevades om och om igen och det har stått sig sen dess. Tyvärr är Glenn Millersamlingar just den sort av jazz som det finns mest av på alla second hand affärer som säljer skivor. Men det finns dock ett få tal mindre kända Glenn Millerlåtar som är OK och jag ska erkänna att "Moonlight serenade" är den enda av dessa "eviga evergreens" som är bra, men i sin hel het är Glenn Miller lika underhållande som att se en nymålad vägg torka. Försök att hitta ett bra solo i Glenn Millers danslåtar.

Men det finns trots allt ett antal Glenn Millerplattor som är väldigt speciella och som jag bara kände att jag MÅSTE ha och den har kopplingar till mitt intresse för äldre jazzradioinspelningar, som jag berättade om när jag skrev om Count Basieplattan "Basic Basie" i somras. Under andra världskriget gjordes det mängder av radioshower för soldaterna, bland annat "Jubilee" som jag berättade om för ungefär ett år sen. Jag hittade en annan show på en auktionskammare i Sundsvall för några år sen och det är Glenn Millers radioshower "I sustain the wings" som han gjorde under andra världskriget när han fick en väldig inlevelse att få bidra i kriget på nåt sätt. Han var för gammal för att gå med i armén och flottan ville inte ha honom. Hans enda väg var att bli militärmusiker för det amerikanska flygvapnet.
Så han upplöste sitt populära band från hans civila liv och drev ett militärband som först spelade marschmusik med varierat resultat, eftersom de högt uppsatta militärerna inte var så intresserade av hans försök till mer jazzinfluerade versioner av de traditionella marschlåtarna. Så han bildade hans Army Air Force Orchestra som spelade i ett radioprogram som Miller sände för soldaterna som kallades "I sustain the wings". Miller var besviken dock på att han inte fick vara närmare där soldaterna kämpade och bandet flög över till England där man också spelade in skivor med bandet i Abbey Road Studion. Programmen man spelade in var propagandaskivor för amerikanska soldaterna där man även sjöng och pratade på tyska, vilket man också kan höra på dessa skivor och höra Glenn Miller prata tyska är rätt kul faktiskt.
De skivor jag har med "I sustain the wings" är också väldigt speciella eftersom en av dom innehåller inspelningar med det allra sista Glenn Miller gjorde i sitt liv, mellan september och november 1944.
Tyvärr spelas dessa uttjatade evergreens även här och på en av dom finns givetvis "In the mood" och "String of pearls", men eftersom det är lite speciella skivor och dessutom radioupptagningar så må det vara förlåtet här. Denna skiva innehåller dessutom en BBC upptagning där nyheten om Glenn Millers försvinnande kablas ut över USA.
På den andra skivan, vars upptagningar är gjorda mellan april och juni 1944, så är de flesta av Millers mest kända låtar inte med och det gör att den skivan känns roligare rent musikaliskt. Inledande versionen av "Flying home" är riktigt bra och skön och mycket mer av swing till skillnad mot Millers normala dansintriktade musik. Dessutom innehåller den också det av militärer uppspelade dramat om krigsfotografens vardag. Sen är det en hel del sköna och tillbakalutande ballader med stråkar och sång av Johnny Desmond, Bob Carroll och gruppen The Crew Chiefs.

Givetvis är detta amerikansk masspropaganda av stora mått, men ändå underhållande och avkopplande och en kul tidsbild från en epok i amerikansk historia, kombinerad med skön storbandsjazz. Då spelar det ingen roll att man får lida sig igenom lite "In the mood".
"I sustain the wings" pågick till december 1944 när Glenn Miller skulle ta sin show till Frankrike och hans plan plöstligt försvann spårlöst. Det fanns olika teorier om vad som hade hänt och än idag vet ingen vad som hände musikerna mer än att Glenn Miller med största sannolikhet dog. Dock är "I sustain the wings" för mig Glenn Millers största välgärning för jazzen. Ett guldkorn om man som jag älskar gamla amerikanska jazzshower från radions tidiga år.

Jag har inte hittat något klipp från just de radioprogram jag har på skiva, men däremot andra "I sustain the wings"-sändningar från andra plattor och en av dom har jag lagt med här. 15 minuter storbandsjazz, direkt från radion 1944.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...