expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 30 augusti 2010

Ultravox - Quartet

Nu när augusti är slut så är det också slut på den turnerande nostalgifestivalen för 80-talet som kallas Forever Young som tuffat runt i landet i en månad och bjudit på konserter med flera av 80-talets mest säljande artister. Artister som Alphaville, Howard Jones, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Human League, Jakob Hellman och Ultravox har varit med och bjudit på de under 80-talet mest älskade låtarna. I England är detta ett enormt fenomen där dom engelska 80-talsartisterna ständigt hoppar på dessa packturnéer, men i Sverige har dessa lyst med sin frånvaro. Däremot finns det ju som bekant mängder av liknande evenemang med 60-talsartister. Och andra sidan har vi i Sverige en helt annan syn på 80-talets musik än engelsmännen. Här är ju 80-talet i det närmaste nåt pinsamt och nåt man nästan i tvång måste blicka tillbaka till, men bara för att skratta åt det. Därefter har recensionerna av Forever Young inte varit direkt lysande, men efter vad jag har förstått så har publikantalet varit bättre och det är ju det som är viktigaste. Sen kan jag lite ifrågasätta vad Jakob Hellman gör på en sån turné, som släppt bara EN, förvisso bra sådan men ändå, platta under 80-talets sista år.
TYVÄRR kunde jag inte deltaga i år av ekonomiska själ, men om detta ska bli ett återkommande evenemang så är mitt mål att nån gång kunna se detta personligen!

Men för att ändå hylla initiativet till denna festival så hade jag tänkt att välja en platta med en av artisterna på Forever Young 2010 och valet föll på Ultravox, bandet som startade som punkband men blev en av tidiga 80-talets ledande synthpopband! Egentligen är det väldigt pinsamt att skriva några minnen kring Ultravox eftersom jag upptäckte bandet väldigt sent. Under bandets storhetsperiod så hade jag i stort sätt bara hört "Dancing with tears in my eyes" i Cia Bergs program "Bagen" 1984 och tyckt den var väldigt spännande. Sen hörde jag förstås också "Vienna", men därefter var det faktiskt stopp och jag brydde mig inte alls om bandet till i slutet av 90-talet. Däremot tyckte jag att flera av Midge Ures sololåtar var riktigt bra, som "If i was" och "Cold cold heart". Varför kan jag inte svara på idag, jag var väl för upptagen med att upptäcka musiken på de mer aktuella listorna. Sen var antalet spelningar för Ultravox i radio väldigt få, till och med under 80-talets sista år.

Nå, sent om sido har jag nu vuxit till ett fullfjädrat Ultravoxfan och har ännu bara hittat en dålig platta med bandet, återföreningsplattan från 1993 utan Midge Ure, "Revalation", men jag är vad jag förstår inte ensam om den åsikten. Jag tycker Midge Ure har en av 80-talets bästa sångröster, melodierna är lysande poppärlor och med en av 80-talets bästa och mest spännande ljudbilder! Kort sagt näst efter Depeche Mode så är Ultravox det band som jag håller som tidernas bästa synthband! Det var därför svårt att välja en Ultravoxplatta. Jag hade kunnat välja i princip vilken som helst, bandets klassiska "Vienna"-platta från 1980 eller den underbara "Rage in Eden" från 1981 eller "Lament" från 1984. Men med risk att vara tråkig så blev det till slut "Quartet", bandets storsäljare från 1982. Skivan köptes på Fyndlagret i Sundsvall, men här är jag för en gångs skull väldigt osäker på så jag låter det vara oskrivet. Denna platta är producerad av Beatles pappa George Martin och innehåller några av bandets intressantaste texter eller vad sägs om denna mörka rad ur "Cut and run":
"See the man on the phone
with the gun in his hand

sipping courage from a crystal cup"

Synthpopdominerar denna platta alltså med en riktigt mysig och svävande ljudbild som passar bra för mörka och sena kvällar. Största singlar blev låtarna "Reap the wild wind" och "Hymn", som är en av Ultravox mest säljande singlar efter "Vienna" som dock idag blivit helt oförtjänt bortglömd. Dock har den gjorts i cover av flertalet tranceartister under 2000-talet. Bäst enligt mig är Mythos & DJ Cosmos från just 2000.
Men plattan inrymmer också andra klassiker, som låten "Mine for life" som har en lysande melodi och refräng! "We came to dance" är en vacker smådrömmande och poppig sak som släpptes på singel, men föll i oförtjänt glömska. Balladen "Visions in blue" är en vacker sak som sakta byggs upp för varje minut och avslutande "The song (we go)" med sina avslutande trummor hade varit underbar att en gång få se live!

Vill man dock se bandet live så kan jag rekommendera den livevideo som släpptes i samband med den turné som följde denna platta, "Monument" och framför allt den fantastiska versionen av "The voice" med tre smattrande trumslagare längst fram på scenen!
Ultravox lade alltså ner 1988 (jag räknar inte Billy Curries fiskoförsök att återbilda bandet på 90-talet helt utan originalmedlemmar som ett värdigt försök till Ultravox) och Midge Ure gjorde soloplattor med varierat resultat. 2010 är dom alltså ute på återföreningsturné och har som sagt spelat i Sverige på ett flertal platser under augusti.
Jag hoppas verkligen att Forever Young-turnén fortsätter nästa år för det är riktigt häftigt att kunna se 80-talsartister live som trots allt knappt synts eller spelats i svenska medier sen den tiden. En chans att kunna gå tillbaka till forntiden på ett accepterat sätt och samtidigt kunna uppleva de ögonblicken man kanske missade live då! Grattis ni som fick se Ultravox för första gången på över 20 år! Jag är rätt avundsjuk på er!

Jag har valt två spår från plattan, singlarna "Hymn" och "We came to dance".



måndag 16 augusti 2010

Miles Davis - Birth of the cool

Om man skriver om jazz så känns det lite som att man idag förutsätts gilla och skriva om Miles Davis också. Och jag ska verkligen inte förneka hans storhet och betydelse för jazzen, även om jag kanske tvekar lite på hans betydelse mot slutet av sin karriär. Jag drar en åldersgräns för när Miles Davis var som bäst och för mig var det utan tvekan innan 1959. Hans hardbopperiod, free jazzperiod och den tiden runt 80-talet när han spelade 80-talshits på sin trumpet lämnar jag gärna där hän. Det må vara nyskapande, men inte är det bra inte. Däremot så gjorde han alltså mycket bra under 50-talet. Hans samarbete med Gil Evans med musikalen "Porgy & Bess" är en klassiker som jag lärt mig gilla allt mer under åren och en av hans skivor med John Coletrane, "Relaxin' with Miles", är bland det bästa dom två gjort ihop! "If i were a bell" är en klassiker från mina första jazzår på 80-talet! Likadant hans platta med Lee Konitz och Stan Getz från 1951, "Conception", där annars utmärkta herrar Konitz och Getz i mina öron är rätt bleka och plattan räddas faktiskt av närvaron av herr Miles Davis!

En av mina absoluta favorit-Miles-plattor är dock en av de mest inflytelserika plattorna, "Birth of the cool" från 1957. Denna skiva hade jag förmånen av hitta under min semester förra sommaren 2009 på en mindre loppis i denna stad. Några små repor kanske och lite slitet fodral, men likväl så är det en för stor klassiker för att glömmas bort!
Plattan finns återutgiven ett antal gånger genom åren och här är jag inte allt för säker, eftersom skivan inte har någon årtalsbeskrivning och jag inte lyckats hitta nån uppgift om annat, men jag tror att detta är ett original från 1957. Skulle nån annan känna igen skivan och veta nåt annat så meddela gärna det.
"Birth of the cool" inspelades egentligen först 1949-50 och är unik i många avseenden. Det är dels ett par udda instrument som samsas här, eller vad sägs om franskt horn och tuba i en nonett? Dels så är arrangemangen, gjorda av Gerry Mulligan, John Lewis och Gil Evans, inspirerad av senklassisk musik, detta samtidigt som musiken och låtarna i sig är inspirerade av jazzstil som Lennie Tristano redan här gjort berömd, cool jazz.

Denna niomannaorkester var från början bara ett två veckors livegig på legendariska jazzklubben Royal Roost i New York 1948. Gruppen spelade i ett par veckor till på hösten innan den fick upplösas eftersom den inte gick runt ekonomiskt. Men 1949 var Miles Davis kontrakterad av Capitol att göra tolv 78-varvssidor var på han kontaktade sin gode vän Gil Evans och man gjorde skivor av nonetten. Inspelningarna gjordes under tre tillfällen på ett år, i januari och april 1949 samt mars 1950. Endast tre musiker, vid sidan av Davis själv, var med på alla tre, Gerry Mulligan, Lee Konitz och tubaisten Bill Barber. Närvaron av tuban gjorde att detta band allmänt gick under namnet Miles Davis tubaband. Bland musikerna i övrigt fanns kända namn som Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke.
Låtarna på "Birth of the cool" släpptes på flera 78-varvsskivor först, som planerat, men 1957 släppte Capitol alla låtarna på en LP-skiva. På denna LP finns elva spår där alla egentligen borde räknas som klassiska. Det är både laid back och avkopplande och samtidigt häftigt och otroligt snyggt spelat och gjort! Men bland de bästa spåren finns Miles Davis och Bud Powells gemensamma komposition "Budo"! "Boplicity" är en annan skön låt som har som kompositörsnamn Cleo Henry, vilket var en pseudonym för Miles Davis där han använde delar av sin mors namn (Cleota Henry Davis). Inledande "Move" är också rent lysande och missa för allt i världen inte heller den sköna balladen "Moon dreams" där Gil Evans mer orkestrala arrangemang verkligen får fritt spelrum! Detta är verkligen avkopplande jazz av bästa märke då Miles Davis, i mitt tyckte, var som allra bäst!

"Birth of the cool" blev i dess samlade form från 1957 aldrig nån jättesäljare, men musiken blev för alltid nyskapande och legendarisk och skulle alltså återutges i många upplagor. 1998 kom en återutgivning som kallades "The complete birth of cool" som innehöll både låtarna i dess studioversion från 1949-50, men också inspelningar från nonettens liveframträdanden från Royal Roost 1948. Sex år tidigare, precis efter att Davis avlidit 1991, så spelade Gerry Mulligan in en hyllning till Miles Davis med nyinspelningar av denna skiva, under namnet "Rebirth of the cool", också en väldigt bra och lyssningsvärd skiva!

Detta är alltså bopjazz när den är som skönast. De senare skivorna som "Bitches Brew" må vara mer storsäljande och nyskapande, men detta är för mig Miles Davis när han var i sitt absoluta esse! När han under 50-talet både lyckades spela klassisk bebopjazz men samtidigt experimentera och göra nya saker med det så det lät spännande.

Två härliga saker från detta mästerverk blir det, låtarna "Move" och "Moon dreams".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...