lördag 24 april 2010

Sundsvalls skivmässa är på rätt väg!

Skivmässa våren 2010 i Sundsvall är över och jag blev positivt överraskad. Om det i höstas var en fattig mässa med bara ett 10-talutställare så var det fler utställare nu, troligen för att flera av dom i morgon sen ska till Umeå. Jag fick det till nästan 20 st montrar så bara det var en stor tumme upp! Sen vet jag inte om det var taktiskt riktigt att samtidigt krocka med Sundsvalls Vårmässa i Nordichallen, som gick samtidigt, som är ett arrangemang som normalt är numret större som familjeunderhållning än skivmässan för dom tog nog en del besökare. Jag tyckte det var OK antal folk där, men jag vet inte om arrangörerna Pipeline håller med mig. Mässan var lagd på IN-gallerian mitt i stan som var ur utrymmes- och lägessynpunkt en förbättring, även om jag inte vill tänka på vilken hyra Pipeline fick betala för den platsen. Däremot lär man få lite kritik när det gäller handikappanpassning för det var mycket trappor där de som gick med rullator och åkte rullstol fick ledas ner för av utställare och personal. Men arrangörsmässigt sett en helt OK mässa, i alla fall om man jämför med i höstas.
Sensationionellt nog var mässans ständige utställare, Roger Elfström, som en gång drev Sundsvalls populäraste skivaffär Förlorade Favoriter, INTE där. Han har nog stått där på alla mässor de senaste 15 åren, minst. Samtidigt så tror jag att det ändå var till det bättre, för man började känna igen skivorna i hans samling om man säger så...

Om utbudet av utställare var bra så var det lite sämre med att hitta skivor som stack ut och som kändes som nåt man letat väldigt länge efter. Säljare av bra jazzplattor lyste med sin frånvaro och det var övervikt på hårdrock, punk och 60-70-tal. Men en del intressant 80-tal blev det. Som engelska indipopbandet XTC, frontad av sångaren Andy Partridge. I en utställare där alla skivor kostade 30 kronor så hittade jag deras dubbelalbum från 1989, "Oranges & lemons" som innehåller några av deras, för mig, mest minnesrika låtar, "The mayor of Simpleton" och "The loving". Förhoppningsvis kommer jag att skriva mer om denna platta sen.
Ett annat engelskt band från det decenniet var Wax, Andrew Gold och Graham Gouldman, som hade en näve sköna och roliga hits 1986-87. 1989 var dock intresset för dom relativt död och deras platta då, "A hundred thousand in fresh notes", floppade och den blev också deras sista. Men den är absolut inte dålig för det och jag hittade den idag.
Mer engelskt i form av Eighth Wonder som frontades av förra fru Jim Kerr och förra fru Liam Gallagher, Patsy Kensit. Mest känd är hon idag för just det stormiga äktenskapet med Oasis-sångaren och som engelsk skådis, men på 80-talet hade hon ett ganska bra band som dock var känd för en enda sak, hiten "I´m not scared" skriven av Pet Shop Boys. Men bandet var faktiskt bättre än bara en låt och efter att ha hört ett antal andra låtar med bandet på Youtube så längtade jag efter deras mest kända album "Fearless", vilket jag hittade idag.
Dessutom hade jag tur att hitta årets Jimmy Smith skiva redan här, en "Best of"-skiva från 1968 utgiven som vanligt på Verve. Det fanns en tid för ett par år sen, då mässan hölls på Tonhallen, då jag hittade minst en Jimmy Smith-skiva per mässa och i år var det dags igen. Och priset på Jimmy Smith-skivor normalt är inte billigt, framför allt inte Verveutgåvorna. Innan idag har jag nog bara betalat loppispris på en Smithskiva en enda gång, men denna skiva var chockerande billig, 10 kronor. Det intressanta med denna skiva är upplägget på den. Skivan är med hans mer udda sida med lite bossaliknande underhållningsmusik som lite för tankarna på till sena 60-talets cocktailpartyn. Gungigt, mysigt och skönt även om den mer traditionella Jimmy Smith med hans jazzinspelningar spelade på ett sätt som bara han kan dyker upp emellanåt!
På samma ställe hittade jag också en platta med pianisten Teddy Wilson som spelar sololåtar från 1935-37. Teddy Wilson är en av världens överlägset bästa pianister med en flygande swingstil som få överträffar. Denna LP är utgiven på Columbias franska jazzetikett "Aimez vous le jazz".
Jag hittade även en skiva med Yazoo samt amerikanska 80-talsdiscosångerskan EG Daily.
Fyra stycken singlar fick följa med också, Nasas synthhit från 1985, "Paula", David Bowies klassiker "Ashes to ashes", en av Roxy Musics sista singlar "More than this" samt engelska synthpopbandet Blancmanges "That´s love, that it is".

Som sagt, en bättre mässa än i höstas och ett steg i rätt riktning som inger hopp inför hösten. Och då har man ingen vårmässa som tar folk. Bara en sån sak...

Tre 80-talare bjuder jag på för att symbolisera denna mässa. Jag tar dom åldermässigt, äldst är David Bowies "Ashes to ashes" från 1980 (utan riktig video).
Sen kommer Eight Wonder, med Patsy Kensit, och låten "I'm not scared" från 1988.
Ett år äldre är XTC och "Mayor of simpleton", en indiepopklassiker!





onsdag 21 april 2010

The Hooters - One way home

Radion har alltid varit min bästa vän när det gäller förmedlandet av intressanta band att hålla ögon och öron på och så även 1987 då jag för första gången kom i kontakt med amerikanska folkrockbandet The Hooters. Ett av mina absoluta favoritprogram under 80-talet var nämligen "Kulan I Luften" med Gunnar "Kulan" Kugelberg. Främst så var det inte musiken jag vurmade för mest i programmet, utan hans avor och påor, hans skämt och improvisationer kring de härliga och roliga jinglar och ljudeffekter som han använde sig av. Med tiden så lyssnade jag dock mer och mer in mig på musiken och började även gilla den bluesrock som spelades i programmet även om en del var sånt som jag snart glömde bort under 90-talet. Men The Hooters var ett band som spelades ofta och jag gillade stenhårt redan från början deras udda rockstil med fioler och mandoliner. Det tog dock några år innan jag skaffade en platta med dom och 1990 köpte jag deras platta "One way home", som innehöll alla låtarna som spelats i Kulan I Luften på 80-talet. Och plattan vevades flera gånger under årens lopp och är en av mina favorit-LPs i rockgenren!

Sverige är ju annars landet som The Hooters har sina främsta fans i, vid sidan av USA. Främst för att sångaren Eric Bazilian har en svensk hustru och bor delvis i Järvsö, men också för att deras musik haft störst framgångar här och turnerat mest här.
"One way home" är en platta som annars andas USA, både i text, stil och produktion. Med en fot i traditionell amerikansk rock och en annan i den amerikanska folkmusiken är "One way home" ett unikt mästerverk som på 80-talet stod ut från mycket av det som kom ut. Lyssna bara på hitsingeln "Karla with a K" som inleder med så otidsenligt som ett helt folkdanslag, spelandes ett irländskt folkmusikstycke man hört en irländsk gatumusikant spela i New Orleans, och som sen övergår i en skön rockproduktion. Låten kom till vid ett jammande under en resa genom Louisianna.
Favoriten är dock solklart rockkaskaden "Satellite", en låt med en härlig satirisk text. Kanske en av 80-talets bästa rocklåtar! Ta också en titt på den underhållande videon, som kan ses som en liten förlaga till Genesis legendariska "Jesus he knows me", där man driver hejdlöst med religiösa välgörenhetsshower.
Sen kan man slappna av till den lugna "Johnny B", med en skön orgel som går i bakgrunden. Och inte heller ska man glömma "Washington´s Day" heller som sitter lika bra! "One way home" ger verkligen en annorlundare bild av 80-talets musikvärld och är en njutning i varje minut.

Därefter så var det en något märklig väg i karriären för bandet. I USA minskade intresset drastiskt, medan i Europa växte det lavinartat Och deras senare hits är för mig lika stora klassiker. Man kan ju inte glömma bandets kanonversion av Bobby Bears "500 miles" från 1990 eller deras musikkritiska dystopi i "Give the music back", som jag tycker att media, STIM och skivbolag ska lyssna på än idag och undra om inte texten kanske passar in i dagens musikvärld. Och jag minns än hur lycklig jag blev 1993 när deras röjiga "Boys will be boys" klev upp på första platsen på Sommartoppen. Dessutom är deras "Private emotions" långväga bättre än Ricky Martin och Mejas sega sömnpiller från 1999.
1995 så tog bandet en sex år lång paus för att syssla med annat. Eric Bazilian lyckades som kompositör och textförfattare, med störst framgång för hans låt till Joan Osbourne, "One of us", vilket jag inte tycker är nån av hans största mästerverk. Däremot så kanske få minns idag att han skrivit ett par låtar till sina kompisar i Nordman på deras tredje platta från 1998.

Bandet turnerar dock numera runt om och släppte 2007 sin senaste platta. Dock blir nog bandet aldrig så stor som man var på 80- och 90-talet, men det är synd att bandet hamnat i glömska i dagens musikvärld för då var bandet en skön fläkt. Att mitt ibland Stock-Aitken-Waterman, synthpop, blippande disco och pudelhårdrock också få höra en dos amerikansk östkustrock med rockreggae, fioler och/eller mandolin. Och "One way home" var ett stycke klassisk musikhistoria i den branschen.

En singel och ett albumspår bjuder jag på. Dels "Satellite" och dels "Washington's day".



torsdag 8 april 2010

Bunny Berigan - en underskattad och nyfunnen stjärna

Det finns vissa musiker som man inte tänker på, men som det plötsligt bara regnar in inspelningar och skivor med och som man där igenom får chansen att omvärdera. En sån är trumpetaren Bunny Berigan som främst är känd för att vara en av de bästa solisterna i både Benny Goodmans och Tommy Dorseys orkestrar, men som också ledde ett eget band under tre år. Den som minns Dorseys jättehit "Marie" kanske också minns Berigans solo, som blev en av hans mest spelade och omtyckta solon. Berigans karriär som storbandsledare var egentligen inte nån stor succé utan hans enda riktiga framgång kom med låten "I can´t get started". Men trots att han var en omtyckt orkesterledare bland musikerna så gick han i konkurs 1940. Hans skivor sålde inte ens i närheten av hans mer kända forna arbetsgivare Dorsey och Goodman och han hade svåra alkoholproblem. Ändå rörde han sig med några av branschens mest kända namn i sitt band, som Buddy Rich, Helen Ward, George Wettling, Ray Conniff, Dave Tough och Georgie Auld.
Spriten blev tyvärr hans baneman och han fick svåra leverskador och råddes av sin läkare att sluta att både spela trumpet och dricka vilket han inte gjorde och redan 1942, endast 33 år, så avled han efter en massiv blödning.
Trots bristen på framgång för honom som orkesterledare så har det alltså blivit väldigt lätt att hitta Beriganskivor på markanden numera för många skivbolag satsade efter hans död flitigt på återutgivning av hans inspelningar.

En av de bästa som jag hittade var utgiven av det RCAs franska etikett Black And White Series som givit ut många riktigt bra jazzplattor med intressant musik! Inte bara de kända jazzhitsen som finns på alla jazzsamlingarna utan också en hel del mindre kända låtar. På Sundsvalls mest kända second hand, Fyndlagret, hittade jag denna skiva för ca fem år sen betitlad "Nostalgia - the best of Bunny Berigan: Volume 1 (1934 - 38)" för 10 kronor. Plattan innehåller också fyra låtar från 1934 där Berigan är medlem av Jack Teagardens band. Men därefter är det bara hans eget band. Berigan som orkesterledare är gravt underskattad. Han lyckas göra riktigt snygga och bra versioner av klassiska standards på ett traditionellt sätt, som ändå känns eget. Hans version av "The prisoner´s song" är en riktig klassiker, liksom hans egen tolkning av Duke Ellingtons legendariska "Caravan". Detta är en riktigt skön Berigansamling som svänger skönt och har en riktigt skön storbandsstämning!

Sak samma med skivan som jag hittade i Stockholm 2006. I en idag tyvärr nedlaggd skivaffär i Gamla Stan som hette Melotronen så hittade jag en intressant EP utgiven på bolaget Royale för endast 5 kronor som hette "Bunny Berigan´s Last Recordings" och som mycket riktigt innehåller hans sista inspelningar innan hans tragiska för tidiga bortgång 1942. EPn innehåller tyvärr ingen information om musiker eller inspelningsdata alls, vilket är lite tragiskt, men bandet är riktigt bra och det är en kanon-EP som innehåller låtarna "Skylark", "My little cousin", "´Tis autumn" och "Somebody else is taking my place". I "Skylark" visar Berigan att han verkligen hade förmågan att kunna tävla med både Goodman och Dorsey, men aldrig fick den uppmärksamhet han förtjänade. Dessutom hittade jag en Berigan-CD på Ginza utgiven på "Past Perfekt"-märket som jag skrev om förra året. Så jag gillar att Berigan trots allt övergått från en bra solist i de bästa storbanden till en storbandsledare som fler och fler upptäcker och som kunde ha blivit en legend, men aldrig hade den uppbackning, självförtroende eller uppskattning att bli det. Och att det finns gott om bevis att hitta för det!

För att hylla och visa upp en underskattad musiker så väljer jag tre klipp, varav ett är lite speciellt. Först, från "Nostalgia"-skivan, "The prisoner's song". Sen från EPn här ovanför, "My little cousin". Och till sist, som en liten bonus, kan ni njuta av en 25 minuter lång live radioupptagning med Bunny Berigan från Manhattan Center 1939. Håll till godo!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...