expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 23 december 2010

Alphaville - Forever young

Så här vid juletid så ska jag skriva om en av mina absoluta favoritplattor och en platta som genom hela mitt liv följt mig som en nostalgisk klassiker och en av de vackraste 80-talsplattor jag vet. Den är inte originell för fem öre och går att hitta i vilken loppisback som helst, men den är en legend bland 80-talets skivor. Jag snackar förstås om Alphavilles 26 år gamla "Forever young", helt passande förstås när Alphaville, dels har varit i Sverige under året på "Forever Young"-turnén och när bandet precis i detta nu dessutom släpper en ny platta, "Catching rays on giant".

Den här plattan har jag hört fram och tillbaka om och om igen så länge jag kan minnas och jag tröttnar aldrig på den. Historien om denna platta för min del går ända tillbaka till dess den kom, 1984, då jag gick på Duvans Fritids här i Sundsvall. Jag var kompis med två synthare som älskade plattan och som hade den med sig på kassett. Vi bildade med några tjejer en sorts klubb som lyssnade på Alphavilles platta. Och jag blev frälst i plattan och de synthmattor som Marian Gold, Bernard Lloyd och Frank Mertens spelade upp! Så frälst att jag lite olovligen lånade hem bandet och gjorde en minst sagt usel kopia på den. Men jag hade den i alla fall, tänkte jag, och ingen av mina kompisar på fritidset då fick veta nåt. Så om dessa två killar mot all förmodan skulle läsa detta och känner sig träffade så kan jag ursäkta mig med att, jag var ung och musikfreak ;) . Men lågstadietiden på fritids i mitten av 80-talet är för mig för alltid ihågkommen som "Alphavilletiden". Så småningom fick jag möjlighet till en långt bättre bandkopia och senare också förstås ett exemplar på vinyl, jag minns dock inte varifrån.

Singlarna från plattan kan väl alla innan och utan vid det här laget, åtminstone de tre första, "Big in Japan", "Forever young" och "Sounds like a melody". Lite onödigt vetande är att "Big in Japan" skrev Marian Gold redan 1979 efter att ha hört Frankie Goes To Hollywoods sångare Holly Johnsons band då som hette just Big In Japan. Jag ska medge att "Big in Japan" och "Forever young" är lite sönderspelade. "Sound like a melody" däremot, som var den allra första tracksettan, är ett skönt örhänge som kan spelas hur mycket som helst.
De andra låtarna på plattan är dock mycket värda att nämnas, inklusive den fjärde singeln, den sorgligt bortglömda "Jet set" som ironiserar över dåtidens kommersiella samhälle.
En annan favorit är "To Germany with love" om en tysk medborgare som är fast ett annat land som sitter och skriver av hemlängtan till sitt hemland. Lyssna också på den svävande sommarsynthpopdängan "Summer in Berlin" eller den inledande "A victory of love" som börjar lågmält med Marian Gold sjungandes med sin djupaste röst och som sen växer till en stor, dansant och vacker synthpopsymfoni. Och det är det som mycket gör plattan, att Alphaville mellan snygga melodier och refränger målar med breda penslar med syntharna och låter produktionen sväva ut och få fritt spelrum. Till sist vill jag också pusha på "In the mood" som är lite mer funkig med lite melankolisk stämning.

Trots att plattan blev en mastodontsuccé (två miljoner sålda exemplar) så lämnade Frank Mertens bandet i januari 1985 och ersattes av Ricky Echolette. Bandet tog lång tid på sig och gjorde den mer vuxna och svårlyssnade uppföljarplattan "Afternoons in Utopia" 1986, en platta som förstås inte är i närheten av lika stark och bra, men innehåller ändå många sköna poppärlor. Dock skulle det ta ca 13 år innan de gjorde en platta som var lika starkt synthinfluerad som "Forever young", 1997 års platta "Salvation" som också är att rekommendera. Alphaville av idag består av fyra medlemmar, men Marian Gold är den enda av originalen kvar och bandets enda mediala person också och bandet säljer inte i närheten av samma storlek som då. Bandet har dock skrivit in sig i den musikaliska historien på bara en platta, som dock blivit ett av de stora mästerverken i popvärlden! "Forever young" är en av de bästa och snyggaste plattorna nånsin och en platta att spela om och om igen. 80-talet blir inte bättre än så här!

Jag bjuder på tre klipp här. Först den otroligt vackra "Summer in Berlin", i ett TV-framträdande från 1984.
Sen kan jag ju inte undanhålla er den magiska monsterhiten, "Sounds like a melody".
Och till sist den bortglömda sista hiten "Jet set", och som synes så är en medlem utbytt från dom andra filmerna.





måndag 8 november 2010

Krönika - Jazzen anfaller

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Jag var tolv år 1986 när jag började gilla jazz vilket får väl ses som rätt ovanligt. Det var en kompis som lärde mig det egentligen. Jag brukar även säga att det nog ligger lite i generna också eftersom min farfar var lokal jazztrummis i Sundsvall, men min kompis var det som ledde mig in på vägen. Jag var hos honom en kväll och kopierade musik på band och han frågade om jag ville fylla ut bandet med lite jazz. Jag tackade ja för jag tyckte det lät spännande och fick en inspelning av en ungersk gladjazzorkester som var inspelad från TV. Dagen efter, då jag var ledig från skolan, hörde jag på inspelningen och blev frälst av svänget och spelglädjen och letade runt exakt varje millimeter i familjens lägenhet efter nåt som var jazz, men hittade bara en skiva med Bill Haleys saxofonist Rudy Pompilli, som var jazz med rockinfluenser. Jag fick nöja mig med det till dess att radion ett program om Claes Janssons grupp då, Soul Train, som släppte en platta. Soul Train var en ihopsatt konstellation som 1986 vann jazztidningen Orkesterjournalens tävling om "Jazz i Sverige". Den plattan hittade jag tio år senare och heter följdaktigen "Jazz i Sverige ´86" och är en ganska udda jazzplatta i min samling. Den är en blandning mellan blues och funk, men ändå foten i traditionell jazz. Den instrumentala låten "Iron stick" är en riktig sval och skön klassiker liksom den ösiga och sväniga "You can't have the cake an eat it too".

Det som ledde in mig på äldre jazz var, som jag berättat tidigare, ett specialprogram om pianisten Lennie Tristano som sen dess blivit min husgud inom pianojazzen. Därefter var det inspelning av alla jazzprogram på söndagskvällarna som gick under det sena 80-talet där "Jesses Jazzbar" och "Be bop spoken here" var mina favoriter, förutom "Smokerings" med Leif Andersson som utvecklat mitt jazzintresse enormt.
Jag var en ganska stor traditionalist när det gällde jazz som ung och det står sig än, även om jag börjat gå utanför mallarna lite mer. Den jazz som jag lyssnat på har mesta dels rört sig i genrerna storband, småbandsswing och bebop. Jag brukar dra en åldersgräns kring 1959. Allt därefter är för modernt. Jag brukar leva efter Duke Ellingtons gamla låt:
"It don´t mean a thing if it ain´t got that swing!"
Dock har jag sen dess upptäckt lite mer modernare inspelningar som är bra, som bluesjazz med hammondorganister som Jimmy Smith, men det mesta är fortfarande i ovan nämnda genrer. Jazz av stilen hardbop, freejazz eller dylikt avstår jag ifrån!

Nå, det tog ett bra tag innan jag började samla jazzplattor för under mina unga år så var jag enormt snål med mina pengar och levde på min kompis inspelningar och spela in från radion. Den första jazzplattan jag köpte var en nyare trioplatta med Red Norvo på Fyndlagret, en sådär platta jag fortfarande har, men inte spelar så jätteofta. Men då var den guld värd.
När man ska samla jazzplattor så får man vara lite uppmärksam. Det gäller att dels verkligen veta vad man samlar och kolla vad som finns på skivorna. Eftersom man spelade in på 78-varvare innan 50-talet så är följdaktigen de flesta LP-skivor med jazz innan dess samlingsskivor av nåt slag från nån musiker eller radioupptagningar så här får man hålla koll på vilka skivor som bjuder på mer udda inspelningar som inte tillhör musikerns vardagsreportoar. Det finns till exempel exakt hur många Benny Goodman-plattor som helst där en stor del av dom är dussinsamlingar som innehåller "Sing sing sing", "Let´s dance" och "And the angels sing". Sen finns det ett antal speciella plattor som innehåller liveupptagningar, radiosändningar, hans trio- och kvartettinspelningar och annat mer udda och det är dessa som jag tycker är roligast att hitta.
Inom bopmusiken och den modernare jazzen däremot är det lättare att hitta egengjorda skivor med inspelningar direkt på LP, även om det även där självklart finns samlingar också. Miles Davis plattor till exempel finns det massor med både egna skivor som i tidigare artiklar nämnda "Birth of the cool", "Miles ahead" och annat, men även dussinsamlingar med de vanligaste låtarna. Däremot är dessa egna skivor något dyrare också just för att LP-skivorna är så pass gamla i sin utgivning. Så att samla jazzplattor är verkligen en rolig jakt på det lilla extra och specialla som är annorlundare än att hitta popplattor som det finns hur många ex som helst av i alla backar.

En musiker som däremot har följt med mig genom alla år är Art Tatum. Åter är min kompis ansvarig för att jag upptäckte denne blinde mästerpianist som flyger fram över tangenterna och som hittat sin egen stil i en swingstil som inte heller är helt opassande i bopmusiken. Versionerna av de klassiker han spelar är väldigt speciella och egna och han lyckas hitta nåt helt nytt i det traditionella. Få pianister kan mäta sig med Art Tatum och jag har samlat på mig en hel del Tatumplattor, men den första var en grön skiva som jag faktiskt inte minns vart jag köpte. Den är egentligen en billigutgåva av bolaget Storyville som ingår i serien Masters of jazz. Egentligen så långt ifrån speciell som det går, men det var min första Art Tatumskiva och innehåller en hel del klassiker, som hans geniala version av "Lulu's back in town". "Sweet Lorraine" är också en låt som är legendarisk i hans version och som här är i en mästerlig tolkning från radioprogrammet "Chesterfield Supper Club".
Ett märke som brukar innebära högkvalitet och bra och speciella inspelningar är Bluebird. Egentligen är detta också ett samlingsmärke med det bästa, men här kan man också hitta mycket som inte getts ut så mycket på skiva förut. Dessutom är de flesta Bluebirdskivorna dubbelalbum. På Förlorade Favoriter under gymnasietiden så hittade jag en Bluebirdsamling med Artie Shaw och hans orkester som jag spelat en hel del. "The Complete Artie Shaw volume 7" är dess kompletta titel. Om jag nånsin hittar de övriga sex delarna står skrivet i stjärnorna. Det speciella med den här samlingen är att den innehåller inspelningar med Shaws småbandsprojekt "The Gramercy Five" som inte är lika lätta att hitta som hans storbandsinspelningar. "Hop, skip and jump" är en klassiker som följt med mig genom alla år! Storbandslåtarna här är inte heller Shaws största klassiker utan mindre spelade låtar som "Natch", "Scuttlebutt" och "Keepin' myself for you".
Därefter har jag också i Stockholm hittat en Bluebirdsamling med Earl Hines mindre kända storband från 40-talet.

Svensk jazz har också alltid tillhört bland det jag värdesätter mest. Sverige har en väldigt fin jazztradition som dock alltid varit långt efter sin tid när det gäller trender och musikstilar, naturligt eftersom det tog längre tid för det nya från USA på 40- och 50-talet att leta sig över Atlanten. Men jag blir lika glad åt både plattor med Håkan Von Eichwalds orkester från 30-talet som Lars Gullin och Carl-Henrik Norin på 50-talet. Jösses, vilken stämning man kan få om man står i Stockholm och lyssnar på Lars Gullin när mörkret sänker sig över höghusen och statyerna och bilarna far fram över storstaden. För detta ända mål rekommenderas en samlings-CD med Gullin betitlad "Jazz i blåton" som innehåller de klassiska Gullinspåren som "Gull in a gulch", "Deep purple" och "Danny". Nu finns det förstås mer originella Gullinplattor som inte är samlingar men som också är bra, "Portraits of my pals", till exempel, men jag tycker att detta ändå är en fin samling som är värd att uppmärksammas.
På CD finns det en hel del fina nyutgåvor och samlingsplattor som innehåller mycket intressant och en av de tidigaste jazz-CD-skivorna köpte jag på Forums skivavdelning 1993. Charlie Barnett och hans orkester skrev jag om för ett år sen när jag presenterade CD-boxen från Quadromania och då hittade jag en häftig och udda samling från MCA med Barnett betitlad "Drop me off in Harlem" som innehåller hans Deccainspelningar från åren 1942-46. Av de mest kända Barnettlåtarna är det bara "Skyliner" kvar. I övrigt finns en kanonversion av låten "Smiles", Duke Ellingtons "Oh, miss Jackson" och en jätteskön version av "Gulf coast blues".
Decca är ju ett klassiskt jazzmärke, i samma nivå som det andra legendariska märkena Blue Note och Verve. Skivor från de två sistnämnda är normalt sätt dyrare än andra jazzmärken. Men som jag sa när jag skrev om Quadromania och även Past Perfect Silver Line, man ska inte underskatta de små märkena för det kan finns mycket spännande även på dessa, ibland även mer spännande saker. Ett sånt märke är Jazzviews etikett "Historical masters" som ger ut liveupptagningar med modernare jazz. En klassisk utgåva från Historical masters är ett par CD-skivor med liveupptagningar med Fats Navarro och Tadd Dameron från klassiska jazzklubben Royal Roost. Inspelningarna innehåller även presentatör, i detta fall Symphony Sid Torin, vilket jag alltid tycker är bäst. Klippta eller nertonade liveupptagningar känns väldigt splittrat och ointressant. I detta fall är inspelningarna från olika datum 1948, men ändå riktigt bra klippt för att få en helhet av konserterna. Detta är riktigt bra plattor med livemusik av högsta klass som jag hoppas kunna skriva mer om senare. Sen kan jag flagga lite för det lilla bolaget Anchas utgivningar med Leif "Smokerings" Andersson som presentatör. Gillade man "Smokerings" i Sveriges Radio så är detta ett måste, även om han på en del av skivorna envisas med att prata engelska.

Som sagt, att samla jazz är numera en sport där man ska zick-zacka mellan dussinsamlingar för att hitta den skiva som har mest speciella inspelningarna, men det är kul och värt sin tid. Självklart ska man också kosta på sig att se jazz live, för spelglädjen som musikerna visar där är en bra bit i från vad ett bra betalt liveband på en gatufest ger. Sen kan jag tycka att man måste nånstans börja fundera på vad jazz egentligen är för branschen vill satsa på modernare jazz, gärna med pop och hiphopinslag för att sälja och locka den yngre publiken, men publiken är noll intresserad. Däremot finns det mängder av jazzorkestrar ute på landsbygden och i småstäderna som spelar klassisk jazz, storband som swing som bop och som är kanonbra, men som inte får nån uppmärksamhet mer än en recension av den lokale jazzklubbsrecensenten. Den nya och moderna jazzen kommer aldrig att bli så stor som musiker och kritiker vill, helt enkelt för att den är för svår att ta till sig och mer anpassad för den inre musikaliska kretsen. Samtidigt kan man inte förnya jazzen genom att göra en allt för kommersiell barnmatsanpassad variant heller för det blir oseriöst. Men faktum kvarstår, frågar man en människa på gatan om en jazzmusiker så svarar denne hellre Louis Armstrong och Duke Ellington och inte Kieth Jarrett eller Ornette Coleman. Bra eller inte för andra bedöma, men så ser det ut och just nu får man acceptera det. En sak är säker, jazz är häftigt och ska så förbli!

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.

söndag 7 november 2010

Krönika - Det utvecklande 90-talet

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Del 2 i min krönikeserie om historien om den musik jag helst betalar pengar för i fast och fysisk form, mer känd som skivor. 90-talet var ett väldigt märkligt decennium. Egentligen är det decenniet helt färglöst utan egen stil eller personlighet och hade nån 1999 sagt att jag tio år senare skulle sitta och hylla det decennium som gått så hade jag tittat lite konstigt på denne. Visst gillade jag mycket av det som var under 90-talet, men hylla det, tveksamt. Jag hade nickat instämmande när Henrik Schyffert sågade decenniet på scenen i sitt försvarstal. Men 90-talet var ändå det decennium då mitt musikintresse utvecklades som mest, just för att det kom så mycket nya stilar att utveckla och upptäcka. Sen ska jag verkligen inte förneka att det fanns mycket dynga också, framför allt mot slutet av 90-talet då vi dränktes av pojkband av alla dess hemska former, danskpopinvasion med Aqua och Toybox i spetsen samt idel helt ointressanta rockband som passerade i alla fall mig obemärkt förbi. Punkreviveln 1994 måste förstås nämnas i samma kategori, eller Cranberries vidriga "Zombie". Men jag har ju en förmåga att glömma bort det som är alltför tråkigt och plocka fram det bra.
Då 80-tal övergick till 90-tal, 1989-90 så låg mitt musikaliska intresse i hitlistemusik, jazz och 80-talets alla musikaliska irrvägar. Varken mer eller mindre. Till det kom 1990 soulmusiken som jag blev mer och mer intresseradav efter att ha hört Mats Nileskärs krönika över 80-talets soulvärld i "8 timmar 80-tal" i P3 på nyårsaftonen 1989. Amerikansk midnightmusic av storstadskaraktär som svängde nåt enormt, eller som smekte skönt om det var ballader. Jimmy Jam & Terry Lewis från Minneapolis var de absoluta favoriterna tillsammans med Teddy Reileys New Jack Swing. Janet Jacksons plattor gick därför varm hemma i Sundsvall. En favoritplatta från mina första soulår var amerikanska The Family Stands "Chain" som jag hörde spår från i P3s Soulcorner. Jag älskade låtar som "Ghetto heaven", "Sweet liberation" och inte minst balladen "In summer i fall". Enormt välgjord platta med en produktion lagom flirtande med hiphop, men ändå med hela kroppen i klassisk soul och med texter som lika ofta handlar om kärlek som politik och orättvisor i samhället. Family Stand skulle senare bli mer känd för skapandet av Paula Abduls andra platta "Spellbound".
Johnny Gills "Provocative" var en annan skiva jag lyssnade mycket på under mina folkhögskoleår 1995-96 och som rekommenderas varmt! En Jam & Lewisklassiker utgiven på Motown.
Soulintresset har sen dess lett mig in på spår som engelsk acid jazz och smooth jazz med Brand New Heavies, Incognito och Lee Ritenour.
Just året på folkhögskolan i Härnösand utvecklade nog mitt musikintresse mest. 1996 tycker jag är 90-talets allra bästa år för det året fanns det så enormt mycket att upptäcka. Hitlistorna har nog aldrig varit så varierad som då, då det fanns plats för både eurodisco, britpop, svensk indiepop, folkmusik, trance, vanlig pop, rock, pojkband, pop på svenska osv.

Jag avskydde först den mer technobaseradeversionen av eurodiscon som var aktuell i decenniets mitt, förutom Basic Element och U96 som var de enda jag lyssnade på riktigt. Att bara stå och rappa och sjunga om att man skulle hoppa och dansa på dansgolvet kändes helt meningslöst och enformigt. Men snart så började jag falla mer och mer för den sköna dansproduktionen och de enormt slagkraftiga melodierna. Låtarna satt som ett skruvstäd i huvudet och ljudbilderna var härligt svävande med en skön rytm! Därmed så började jag lyssna in mig mer på de låtar jag tidigare avskytt och blev ett eurofan av stora mått och är så än, även om jag ännu kan leva utan dessa texter om att "get on the floor". Ibland är livet förunderligt och konstigt. Men fortfarande är Basic Element och U96 de i den genren som jag håller som kungarna. Inte minst Basic Elements platta "The ultimate ride" från 1995 som nog är den europlatta jag lyssnat mest på. En explosion av dansrytmer med melodier som satt som ett knytnävsslag i magen. Ska man höra en eurodanslåt så ska man höra Basics "Revolution" från den plattan som jag ännu håller som en av de skönaste danslåtarna nånsin! En låt som borde ha släppts på singel och blivit en jättehit!
Sen började jag lyssna allt mer på eurotrancemusiken med artister som Antiloop och Sash! och senare vocal trance och trance, som tillsammans med den nya svenska new wavevågen som dök upp, nästan räddat 2000-talet för mig i en tid då den hitlistebasrade musiken betytt mindre och mindre. Sash! platta "Trillenium" var en platta som gick varmt, som jag köpte till billigt pris när en skivaffär i stan som hette CD Mix gick i graven 2000. "Adelante" är en danshistoriskt mästerverk liksom låten "Le soleil noir" sjungen av Encore, som senare släppte en egen soloversion av låten. Minnesgodna läsare kanske minns också att "Trillenium" blev utsedd av mig till 2000-talets näst bästa album.
1999 och 2000 prenumererade jag på Mr Musics dansmärke Maximum Dance och fick euro och trancemusik varje månad som jag aldrig nånsin hört nån annanstans i medier eller affärer direkt i brevlådan . Mr Music är en styggelse normalt för en skivsamlare, men Maximum Dance gillar jag och det gav mig väldigt mycket under millenieskiftet.

Under min folkhögskolevistelse så kom jag också i kontakt med britpopen, som jag tidigare avfärdat som journalistisk överreklamerad skrammelmusik. Men via en tjejkompis så blev jag fast med både Pulp, Suede och Oasis. Dock aldrig Blur faktiskt som jag tyckte hade urtrista melodier. Suedes "Comin´ up" har jag ju skrivit om förut och ett annat mästerverk för mig där är Oasis "Be here now" från 1997. Här skiljer sig min smak från de flesta andras, inklusive medias, för den plattan anses idag som britpopens död, men jag står vid min åsikt att låtar som "D' You know what i mean", "My big mouth" och "I hope, i think, i know" är lysande röjarlåtar som jag kan höra om och om igen! Denna skiva köpte jag från början 1997 på Åhléns, men fick skivan (tillsammans med flera andra skivor och min bärbara CD-spelare) stulen på en tågresa till Öland 1999 och fick ett par år senare köpa om den på en second hand.

I slutet av 90-talet hörde jag mycket på Kaj Kindvalls sidoprogram "Singel" i P3 och fick lära mig mycket om engelsk och amerikansk musik, så även på dansmusikområdet. Så runt denna tid så föll jag också för den dansmusik från England som var mest inne då, big beat med Fatboy Slim i spetsen. Det var "Rockafeller skank" 1998 som banade väg. Jag älskade experimenterandet och leklustan på låtarna som ledde till ett enormt röj. Lyssna bara på Fatboy Slims klassiker "You've come along away baby" eller varför inte Chemical Brothers "Surrender" eller en höjdarplatta som Apollo 440s "Getting high on your own supply". Här har jag dock fått mer problem med samlande i modern tid eftersom den musikstilen nästan helt dött ut och det är ursvårt att hitta nytt på platta i den stilen. Den engelske journalisten Simon Reynolds skrev en danshistorieboken "Generation ecstacy" väldigt träffsäkert om big beat:
"The reminded us that dancemusic is supposed to be about fun, about freaky dancing as opposed to headnodding and trainspotting!"
Big Beat var galet, udda och stack ut från det slätstrukna och intetsägande som dök upp på listorna mot slutet av 90-talet och fortfarande undrar jag vad som hände när Big Beat dog ut som företeelse. Vad hände med det oförutsägbara i musiken och de artister som vågade sticka ut och göra lite galet med musik? Mer än nånsin behövs det idag. Om det fanns variation på listorna 1996 så är allt idag inskränkt till hiphop, Idol-Melodifestivaldisco och diverse Håkan Hellström-Mando Diaokopior. Ingen vågar göra nåt som sticker ut och är udda utan allt ska följa en mall för pengarnas skull och det blir så otroligt tråkigt. Hur ska musiken kunna utvecklas inför framtiden om inget nytt och udda får förekomma och om ingen vågar gå sin egen väg för att man tror på musik före vad som säljer på listorna?

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.

lördag 6 november 2010

Krönika - Det underskattade 80-talet

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Jag tänkte i några längre artiklar beskriva lite noggrannare om den musik jag lyssnar på och samlar. Vad inom de olika genrer som ligger mig varmast om hjärtat, historia om varför och lite om vilka skivor som gjort att detta är det jag lyssnar mest på. Egentligen borde jag kanske ha skrivit detta först av allt, men bättre sent än aldrig. En del av de skivor som nämns har jag skrivit om tidigare eller kommer att skriva om i senare bloggartiklar. Jag tänkte börja med det som under alla år varit mig närmast, 80-talet. 80-talets musik är förstås det jag växte upp med och folks attityd mot det som man växt upp med är inte alltid positivt. De som är i samma generation som jag tycks ha fått kommando från nåt håll att för evigt tycka illa om det man lyssnade på från 80-talet. Man fnissar lite genant och minns det som en period i ens liv, men inte mer. Men det är få som står upp och säger: Jag gillar 80-talet! Nu har detta blivit något bättre de senaste åren, men för ca 10-15 år sen så var 80-talet lika med att svära i kyrkan. Men jag har alltid varit motströms och alltid gått tvärtemot trenderna i samhälle och nöje. Därför har musiken från 80-talet alltid för mig varit nåt naturligt att ha kvar i mitt liv. Om min far älskar 60-talets musik för att det är hans uppväxts musik så anses det som nåt bra, sunt och naturligt. Om jag gör samma med 80-talet så är jag dock bakåtsträvare och lite underlig. Logik, nån? Men jag har inte slutat lyssna på det jag gillat en gång bara för att vi bytt almanacka och decennium utan valt att utveckla det istället. Men eftersom jag under 80-talet mer eller mindre gillade det mesta som spelades i Tracks så tänkte jag koncentrera mig på ett antal olika genrer från 80-talet som idag ligger mig varmast om hjärtat. Synth-New wave, svensk pop och den brittiska housemusiken. Självklart fanns det mycket inom de mer kommersiella genrerna som jag också tycker är/var kanonbra, men 80-talet är så oerhört mycket och så mycket av det är bra att jag nånstans måste begränsa mig.

Alltid så får man höra att man antingen var synthare eller hårdrockare på 80-talet och jag var, som alla förmodligen redan förstått, synthare, dock utan att gå i likna
nde kläder. Musik ska vara en njutning, inte en livsstil! Depeche Mode var redan på tidigt stadium nummer 1 och Erasure, Howard Jones och OMD kom strax efter. Sen är det ju en definitionsfråga, men jag räknade i alla fall då eurodiscons företrädare till mitt synthiga intresse, Modern Talking, Bad Boys Blue, Fancy, Den Harrow och framför allt Sandra, som var min stora favorit. Förutom att hon är en av jordens snyggaste kvinnor och dessutom är begåvad med en underbar röst så har hon också Michael Cretu som är en av 80-talets mest underskattade producenter. Den ljudbild som han gett hennes plattor är enorm och hennes båda plattor ”Mirrors” och ”Into a secret land” är klassiker som jag vevat ett par hundra gånger!
Problemet när man stirrar sig blind på hitlistornas musik är att man helt ignorerar mycket bra musik som förtjänar ett bättre rykte. Därför så var det mycket av synthens företrädare som jag fick upptäcka i modernare dar, som Ultravox, Talk Talk, Duran Durans första plattor, Blancmange och så vidare. Flera av dessa bands skivor har ni ju kunnat läsa om här förut i och med att jag har skrivit ganska mycket om 80-talets engelska new wave våg. England var verkligen 80-talets stora guldgruva när det gäller ny bra musik. Det var snyggt, polerad, fräscht och gjord
av de bästa musikerna som både hade foten i det traditionella och vad som var hippt och nytt, som det ska vara!

Samma när jag mot slutet av decenniet upptäckte den då nya engelska dansmusiken, housemusikens intåg på de engelska klubbarna, Soul II Soul, Coldcut & Lisa Stansfield, S-Express, Innercity, D´Mob osv. På 80-talets senare hälft var verkligen MTV och Sky Channel guds gåva till mig. Där kunde jag insupa inspiration från utlandet och de amerikanska och engelska hitliste-programmen och just housemusikens företrädare spelades ofta och gärna. Produktionen var enormt häftig och melodierna
satt som ett knytnävslag! En av mina favoritplattor där är D´Mobs ”A little bit of this, a little bit of that” från 1989, en platta som är uppdelad i två delar. Dels ena sidan som är mer melodier och dels andra sidan med mer rap och dansmixar. De bästa låtarna på plattan är sjungna av grymt underskattade discosångerskan Cathy Dennis som aldrig nådde jättehöjder i Sverige karriärsmässigt men som var en kanonbra sångerska hos D´Mob i låtar som ”C’ mon and get my love” och ”That´s the way of the world”. Och även om jag normalt inte gillar mixar så svänger den mer mixvänliga sidan skönt. Soul II Soul är ett annat band i denna genre som borde uppmärksammas mer. Jazzie B var på sin tid en gud att göra låtar som låg i gränslandet mellan dance-house och skön brittisk soul med en stänk jazz i kanterna samt med Caron Wheeler som en av genrens bästa sångerskor. Bandets andra platta, ”Vol II: 1990 – A New Decade” är en riktigt skön klassiker, även om Wheeler nu lämnat bandet till just denna platta!

När det gäller svensk musik så har jag alltid hävdat att svensk musik under 80-talet är enormt underskattat. Visst, om man tittar enbart på hitlistorna och Tracks alternativt ur exportsynpunkt så kan jag hålla med om att det inte fanns mycket att hä
nga i julgranen. Där hade svensk musik sin lågvattenperiod. Men kvalitetsmässigt utanför den absoluta toppen på listorna fanns det enormt många bra artister och band som gjorde kanonmusik som med rätt push hade kunnat bli större än de var. Redan i tidig ålder, runt 12-13 årsåldern, så fastnade jag för Eldkvarn och deras musik. 1989, när jag hörde låten ”Långsamt tåg”, så sprang jag ner till Thylins skivaffär på Storgatan och köpte singeln. Samma när Peter LeMarc kom med låten ”Mellan dig och mig” året efter.

”Det här är en av hans allra bästa”, sa jag lyckligt till skivexpediten när jag höll vinylsingeln i min hand och betalade mina 25 kronor. Då hade jag dessutom året innan inhandlat hans platta ”Närmare gränsen” på köpkassett på Åhléns, som fortfarande är en av mina absoluta favoritplattor av LeMarc.
Därefter har då svensk musik från den tiden varit nåt jag gillat väldigt mycket. Med riktigt snygga och lysande texter och härliga melodier och namn som Freda, Ratata, Adolphson & Falk, Lolita Pop, Imperiet, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson och Commando M Pigg. Kom inte och säg att det inte fanns mycket bra svenskt under 80-talet. Lolita Pops platta ”Irrfärder” från 1983 är en riktig kanonplatta som jag köpte på Sundsvalls skivmässa för ett antal år sen. Ett annat band som jag upptäckte sent, men som jag tycker är kanske svensk pops allra mest bortglömda band är Nina letar UFO med sångerskan Malin Werne. Bandet är annars känt för bandet som fostrade den framtida Pontus & Amerikanen Lars Yngve ”Wasa” Johansson. Men jag gillar Malin Wernes röst, jag gillar bandets texter skarpt och deras stora och maffiga rockmusik med en nypa pop i kanterna, i låtar som ”Het”, ”Baba twist” eller ”Maneter & planeter”. Två plattor släppte bandet, kanonplattor båda. Sound Of Music ska jag också nämna, även om de musikaliskt ligger en bit från ovan nämnda band, men de är några jag gillade väldigt mycket, framför allt Peter Grönwalls melodier och produktioner.
Sen hade Sverige också en riktigt bra synthpopvärld också, med Lustans Lakejer, Nasa, Shanghai, Plus Ett, ovan nämnda Adolphson & Falk och Ratata och French Revolution. Sen ska man inte heller underskatta flera av de svenska band som sålde i massupplagor, som Trance Dance och Style. Trance Dance ”Dancing in the shadows” är en riktig skön dansrökare från 1987!
Som sagt, 80-talet borde ha ett mycket bättre rykte. OK, det har blivit bättre. Jag har till och med fått kommentarer till min hemsida, Retrogalaxen, från 13-åringar som önskar att de levde på 80-talet. Men det vore skönt med nåt medium som vågade titta djupare än att bara, skratta åt modet, spela några trötta schlagers, A-has, ”Take on me”, Nenas luftballonger eller Cyndi Laupers ”Girls just want to have fun”. För 80-talet hade så otroligt mycket bra att upptäcka!

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.

fredag 15 oktober 2010

Gene Krupa & His Orchestra - The big do/Drum boogie

Gene Krupas namn hos den stora massan som lyssnar på jazz är idag synonymt med jazztrummisarnas mästare. Även hos den del av befolkningen som lyssnar lagom lite/mycket på jazz så är Krupa den jazztrumslagare man ser som störst. Jag har en sorts blandad åsikt om honom. Självklart gjorde han guld för Benny Goodman, inget snack. Han funkade kanon i Goodmans klassiska kvartett med Goodman, han själv, Teddy Wilson och Lionel Hampton. Och hans insatser i den numera legendariska Carnegie Hallkonserten 1938 ska aldrig glömmas bort. När Goodmans band hade kommit in i finrummet av den amerikanska musiken, Carnegie Hall, där det dittills bara spelats nästan uteslutande klassisk musik och operor, så hade man problem att hitta flytet. Bandet var nervös över att spela just där och tanken på vad som skulle hända om det blev ett fiasko. Då ryckte Gene Krupa tag i bandet och drog till med ett solo under "Sing sing sing" som fick de andra musikerna att vakna till och inse vad dom höll på med och därefter så blev konserten den milstolpe i jazzhistorien den är idag.

Hans egen orkester några år senare var väldigt välorganiserad med Roy Elridge i trumpetsektionen, men Krupa själv däremot har ofta fått nån blandad form av hybris och epilepsi och trummar väldigt osorterat och otakt ibland för att göra sig hörd och hans solon må vara konstnärliga i nån form men också dock väldigt påfrestande överdrivna.
Däremot tillhör de låtarna på denna stenkaka några av hans allra bästa. Men så är den utgiven också på Parlophones "The 1945 Super Rhythm-Style Series" vilket brukar innebära jazz av hög klass! Samlar man jazz som jag och ser det märket så vet man att det är riktig klassisk jazz man får! Nu är låtarna på skivan inspelade några år efter deras storhetsperiod, men det gör inte låtarna sämre för det. I "The big do" så hörs Krupas trummande insatser något mindre och orkestern får fritt företräde och flyter på riktigt bra i en väldigt snygg melodi!
Däremot kan man då tycka att en låttitel som "Drum boogie" skulle innebära att Krupa trummar oavbrutet men faktum är att den låten är klart en av Krupabandets allra häftigaste inspelningar. I original är den gjord med Anita O´Day 1940, men här är det med en annan "dags-sångerska", Irene Day. Melodin tuffar fram som ett tåg med en melodi som sitter som ett slag i magen och sångerska och bandet sjunger snyggt ihop i "drum booooogie, drum boooooogie". Självklart har jag även en inspelning av Anita O´Days version, i en radioupptagning på platta som jag köpte på skivaffären "Runt runt" i Stockholm för några år sen. Men Irene Day och Krupabandet lyckas klart att dra fram trumboogien på ett proffsigt sätt med bra sång av Day.

Var jag köpt denna kaka kan vi lämna där hän, helt enkelt eftersom jag inte minns det. Det var dock en av mina första jazzkakor från mitten av 2000-talet.
Nå, allt slutade ju väl och efter några stormiga år återförenades Krupa och Goodman på 70-talet för ett gäng lika klassiska framträdanden som de som de hade på 30-talet. Krupa är en bra trummis, även om jag tycker att han stylar för mycket i hans egna inspelningar. Men "Drum boogie" och "The big do" är klara klassiker som sitter klart kvar i medvetandet efter at pickupen lämnat skivspelaren!

Här tycker jag att det är på plats att bjuda på båda låtarna!



måndag 4 oktober 2010

OK skivmässa utan överraskningar

Så har ännu en skivmässa passerat. Tiden flyger enormt mellan dom. Jag tycker det inte alls var länge sen det var mässa på IN-gallerian i våras och nu har höstens mässa redan passerat. Placeringen för höstens mässa var något otydlig. Först flaggade man för att det kunde bli en flytt tillbaka till arrangören Pipelines lokaler vilket vore en katastrof eftersom dessa knappt rymde några vettiga utställare. Sen gick man ut på hemsidan med att det nu var klart; ny mässa på IN-gallerian. Hurra, tänkte jag, för utrymmet där var ju förstklassigt. Därmed ignorerade jag affischerna som man satt upp om mässan eftersom jag var på det klara med IN-gallerian, till dess att en skivsamlarvän ringde och informerade mig om att mässan var på ett tredje ställe, en stor affärslokal på Storgatan 2. Inte i galleristorlek, men större än Pipeline dock.

Höstens mässa hade två avdelningar kan man säga. Den på övre plan av butiken, med de mer normala priserna. En cirka 5-6 stånd av olika slag, inklusive stamförsäljaren Daniel Westin. Och dels nedre plan därde dyrare försäljarna höll hus. Totalt var där ca 15-16 utställare, vilket får ses som ett OK antal. Men tyvärr hade priserna stigit ordentligt och andelen som sålde svindyra 150-200 kronors skivor av modellen hårdrock och psykadelisk musik var övervägande. Men givetvis gick jag inte därifrån tomhänt. Denna gång blev tonvikten på tidigt 80-tal av synth och new wavestil. Jazzens skörd blev endast en ynka singel med Milt Jackson. I övrigt så var största fyndet en skiva med svenska Commando M Pigg från 1982 som hette "Mot stjärnorna" som jag letat ett tag efter. Commando M Pigg är för mig ett band jag vetat vilka de är, men inte upptäckt förrän nyligen. Jag hörde spår från plattan nyligen i ett avsnitt av det gamla radioprogrammet "Ny våg" som jag hittade och föll för den otroligt sköna new waverockproduktionen och de väldigt välgjorda melodierna och texterna. Sångerskan Eva Sonessons röst är också riktigt skön! Tidig svensk 80-talsrock av skönaste och mest avkopplande märke! Förhoppningsvis kommer jag kunna skriva mer om denna platta längre fram!
Ett annat fynd var engelska A Flock Of Seagulls debutplatta från 1982. Som alla som följt denna blogg vet så ligger den engelska synth- och new wavevågen från 80-talets första hälft mig varmt om hjärtat och A Flock Of Seagulls är ett gravt underskattat band i den genren som var mycket mer än deras största hit i Sverige "Wishing (if i had a photograph of you)". Denna platta har två andra kanonsinglar med bandet, "I ran" och "Space age love song". Även denna platta hoppas jag kunna skriva mer om senare.
Som fan av den svenska humorskatten så var det kul att kunna köpa Janne Forsell och Kjell Allinges samlade skiva från radioprogrammet "Hemma hos" som under åren vuxit till en kultserie för många. En av sketcherna på plattan, "Melodicharaden", är väldigt skön och galen satir över lekprogrammen i radio och TV och skulle ha funkat lika bra idag som på 70-talet.
En annan artist som jag, precis som med Commando M Pigg, upptäckt rätt nyligen är schlagersångaren Roger Johansson, som är mest känd för en låt, antikrigslåten "Idag sköt jag ihjäl en okänd man". För en väldigt billig penning införskaffade jag hans skiva "Roger".

Tre CD-skivor hittade jag också av en säljare som sålde nästan bara CD, dels OMDs sista platta innan deras långa avbrott, "Universal". Dels vackra och sköna Sandras platta "The art of love" och finska tranceartisten K-Systems "Sleep is the enemy". Att hitta trancemusik av denna sort är alltid lika kul eftersom den är väldigt svåråtkomlig i Sverige!

Bland singlarna, förutom Milt Jackson, så var det 80-tal för hela slanten; Cliff Richards komediversion av hans gamla "Living doll", gjord med dårarna från engelska serien "Hemma värst", OMDs "Tesla girls", som jag letat efter länge, Depeche Modes "Everything count", Lloyd Cole & The Commotions sköna "Lost weekend" och Staffan Hellstrands genombrottsband SH med "Östberlin".
Ja, också köpte jag tredje säsongen av "Dallas" på en DVD-box. Lite JR Ewing för folket har aldrig skadat. ;)

Mässan var väldigt välbesökt och några tecken på nedladdningskris syntes inte. Dessutom var lokalpressen där och uppmärksammade allt. Totalt sett en OK mässa, varken mer eller mindre. Inget som stack ut och inget som skrämde heller, mer än mycket av priserna. Men jag ser med spänning ändå fram emot vårens mässa!

Tre klipp från skivorna på mässan blir det. A Flock Of Seagulls med videon till låten "I ran".
Videor med Commando M Pigg från tiden då det begav sig är inte lätt, därför tog jag en nyare liveinspelning av låten "Mot stjärnorna" från plattan med samma namn. Detta är från MNWs 40-årsfirande 2009.
Sen kastar jag mig vilt mellan genrerna och väljer finska tranceartisten K-System och hans kanonlåt "L.O.V.E", det närmaste en nordisk U96 vi någonsin lär komma!





fredag 24 september 2010

Brilliant - Love is war

En stor del av min skivsamling utgörs av vinylsinglar, men trots det så är det sällan jag skriver om den formen här, främst för att det ger mer att skriva om en fullängdare. Men emellanåt, när man hittar en singel som man letat länge efter och som man inte har en hel skiva till så har nöden ingen lag. Här hade jag tänkt att skriva om en singel som jag nämnde redan för ett år sen när jag gjorde min guide till Stockholms skivaffärer (och redan då lovade jag att skriva om den nån gång). Det handlar om ett band som jag hörde första gången i ett Tracks hösten 1985 i en reggaeversion av James Browns "It´s a mans mans mans world", en låt som blev en stor hit i England men som floppade i Sverige. Bandet hette Brilliant och hade den färgstarka och skönsjungande sångerskan June Montana som frontansikte. En annan medlem i denna trio var Jimmy Couty, som långt senare skulle bli ena halvan av det mer kontroversiella KLF. Youth kallades den tredje medlemmen om nån undrar.

Nästa gång jag hörde bandet var 1986 på sommaren då den enormt snygga discokaskaden "Somebody" släpptes. Jag hörde låten både i radioprogrammet Kulan I Luften och i nyss nämnda Tracks. Låten blev åter en hit i England och det snygga ljudet var signerad några som bara ett år senare skulle mer eller mindre äga englandslistan, Stock-Aitken & Waterman. Brilliant var alltså en av den trions allra tidigaste protegér och den ljudbild som hörs på Brilliants låtar kan knappast betecknas som typisk för Stock-Aitken & Waterman senare.

Bandet släppte ännu en singel, som jag aldrig hörde i svensk radio utan jag förblev ovetande om den till 2008 då jag hittade denna låt på Youtube och KLFs kanal där (som tyvärr är borta nu). Låten hette "Love is war" och var en riktigt skön gungande discodänga från 1986 med en väldigt snygg produktion. Även om Stock-Aitken & Waterman har gjort bra låtar och snygga tuggummiproduktioner så sticker jag ut hakan och säger att detta är nog en av de bästa produktioner dom gjort. Och June Montana sjunger riktigt bra med en behaglig röst. Låten i sig är skriven av SAW ihop med Brilliant, vilket får anses som unikt eftersom producenttrion nästan hela tiden skrev alla låtar själv åt sina adepter (om de inte var covers). För mig är det nästan obegripligt att den inte blev en hit i Sverige för refrängen och melodin är väldigt stark och sitter i hjärnan när man hör den:
"This is love
and love is war
love is what we're fighting for"
B-sidan av singeln upptas av den nästan helt instrumentala låten "The red red groovy" som är en rytmisk discolåt med en trumpetslinga som går i låten. En låt som väldigt snyggt gjord och mer värd att lyssna på än vad man brukar göra med B-sidor.
Denna singel letade jag sen efter, ja, efter att hitta Brilliantsinglar i över huvudtaget, men utan resultat. 2009 så var jag alltså i Stockholm och landade i en skum skivaffär på St Eriksgatan kallad Diamond Records, som låg i en mörk lägenhet under en bro. I en singellåda hittade jag så denna låt och blev lycklig som ett barn på julafton. Nu väntar jag bara på att nån gång hitta Brilliants hela platta eller eventuellt nån av ovan nämnda låtar på singel. "Somebody" vore inte helt fel!

Brilliant la av efter en platta och June Montana försökte sig på en solokarriär efter det som inte gick så bra. Jag har faktiskt en av hennes solosinglar också och den är inte direkt dålig, men långt ifrån Brilliants singlar. Huruvida Jimmy Couty anser att hans lilla SAW-karriär var bra eller inte förtäller inte historien, men han skämdes inte mer än att han kunde visa videor med dom på Youtube i alla fall.
Så hittar ni singlar med Brilliant, lyckliga ni. De är inte lättåtkomliga, men sköna rariteter. Kanske inte värdefulla, men nostalgiska discopärlor från 80-talet av ett band som Sverige aldrig fick upptäcka, men som ändå var värda både ögon och öron.

torsdag 16 september 2010

Glenn Miller And His Army Air Force Orchestra - I sustain the wings shows

När man försöker samla jazz på LP så stöter man oftast på en del artister med skivor som man gör exakt allt för att undvika. Trots allt, alla har sin beränsning när det gäller vad man gillar inom en viss genre och inte. När jag inte gillar en känd jazzmusiker så är det oftast av två anledningar, antingen så är det en musiker som spelats sönder i radio med samma låtar att man inte orkar se en samling till med dessa låtar eller så är det musiker vars stil är för modern för mig. Till kategori nummer ett hör Glenn Miller. När jag växte upp och börjar lyssna på jazz under slutet av 80-talet så var det samma låtar nästan hela tiden, Glenn Miller "In the mood", Glenn Miller "Chattanooga choo choo" eller Glenn Miller "American patrol". Skivor med mindre kända orkesterledare som också spelade de "klassiska" Glenn Miller-hitsen, "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och spelade man nån jazzlåt i radioprogrammen som inte var rena jazzprogram, som Radiosporten eller Melodiradion eller i "Ring så spelar vi" så var det... Glenn Miller "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och pratade man jazz med nån som inte var lika intresserad av genren som jag så fick man kommentaren:
"Jag gillar faktiskt en del jazz, Glenn Miller "In the mood" är bra!"
Troligen kunde man inga andra jazzlåtar. Till slut ledsnade jag helt och vägrade befatta mig med Glenn Millers musik. Aldrig mer dessa låtar som vevades om och om igen och det har stått sig sen dess. Tyvärr är Glenn Millersamlingar just den sort av jazz som det finns mest av på alla second hand affärer som säljer skivor. Men det finns dock ett få tal mindre kända Glenn Millerlåtar som är OK och jag ska erkänna att "Moonlight serenade" är den enda av dessa "eviga evergreens" som är bra, men i sin hel het är Glenn Miller lika underhållande som att se en nymålad vägg torka. Försök att hitta ett bra solo i Glenn Millers danslåtar.

Men det finns trots allt ett antal Glenn Millerplattor som är väldigt speciella och som jag bara kände att jag MÅSTE ha och den har kopplingar till mitt intresse för äldre jazzradioinspelningar, som jag berättade om när jag skrev om Count Basieplattan "Basic Basie" i somras. Under andra världskriget gjordes det mängder av radioshower för soldaterna, bland annat "Jubilee" som jag berättade om för ungefär ett år sen. Jag hittade en annan show på en auktionskammare i Sundsvall för några år sen och det är Glenn Millers radioshower "I sustain the wings" som han gjorde under andra världskriget när han fick en väldig inlevelse att få bidra i kriget på nåt sätt. Han var för gammal för att gå med i armén och flottan ville inte ha honom. Hans enda väg var att bli militärmusiker för det amerikanska flygvapnet.
Så han upplöste sitt populära band från hans civila liv och drev ett militärband som först spelade marschmusik med varierat resultat, eftersom de högt uppsatta militärerna inte var så intresserade av hans försök till mer jazzinfluerade versioner av de traditionella marschlåtarna. Så han bildade hans Army Air Force Orchestra som spelade i ett radioprogram som Miller sände för soldaterna som kallades "I sustain the wings". Miller var besviken dock på att han inte fick vara närmare där soldaterna kämpade och bandet flög över till England där man också spelade in skivor med bandet i Abbey Road Studion. Programmen man spelade in var propagandaskivor för amerikanska soldaterna där man även sjöng och pratade på tyska, vilket man också kan höra på dessa skivor och höra Glenn Miller prata tyska är rätt kul faktiskt.
De skivor jag har med "I sustain the wings" är också väldigt speciella eftersom en av dom innehåller inspelningar med det allra sista Glenn Miller gjorde i sitt liv, mellan september och november 1944.
Tyvärr spelas dessa uttjatade evergreens även här och på en av dom finns givetvis "In the mood" och "String of pearls", men eftersom det är lite speciella skivor och dessutom radioupptagningar så må det vara förlåtet här. Denna skiva innehåller dessutom en BBC upptagning där nyheten om Glenn Millers försvinnande kablas ut över USA.
På den andra skivan, vars upptagningar är gjorda mellan april och juni 1944, så är de flesta av Millers mest kända låtar inte med och det gör att den skivan känns roligare rent musikaliskt. Inledande versionen av "Flying home" är riktigt bra och skön och mycket mer av swing till skillnad mot Millers normala dansintriktade musik. Dessutom innehåller den också det av militärer uppspelade dramat om krigsfotografens vardag. Sen är det en hel del sköna och tillbakalutande ballader med stråkar och sång av Johnny Desmond, Bob Carroll och gruppen The Crew Chiefs.

Givetvis är detta amerikansk masspropaganda av stora mått, men ändå underhållande och avkopplande och en kul tidsbild från en epok i amerikansk historia, kombinerad med skön storbandsjazz. Då spelar det ingen roll att man får lida sig igenom lite "In the mood".
"I sustain the wings" pågick till december 1944 när Glenn Miller skulle ta sin show till Frankrike och hans plan plöstligt försvann spårlöst. Det fanns olika teorier om vad som hade hänt och än idag vet ingen vad som hände musikerna mer än att Glenn Miller med största sannolikhet dog. Dock är "I sustain the wings" för mig Glenn Millers största välgärning för jazzen. Ett guldkorn om man som jag älskar gamla amerikanska jazzshower från radions tidiga år.

Jag har inte hittat något klipp från just de radioprogram jag har på skiva, men däremot andra "I sustain the wings"-sändningar från andra plattor och en av dom har jag lagt med här. 15 minuter storbandsjazz, direkt från radion 1944.

måndag 30 augusti 2010

Ultravox - Quartet

Nu när augusti är slut så är det också slut på den turnerande nostalgifestivalen för 80-talet som kallas Forever Young som tuffat runt i landet i en månad och bjudit på konserter med flera av 80-talets mest säljande artister. Artister som Alphaville, Howard Jones, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Human League, Jakob Hellman och Ultravox har varit med och bjudit på de under 80-talet mest älskade låtarna. I England är detta ett enormt fenomen där dom engelska 80-talsartisterna ständigt hoppar på dessa packturnéer, men i Sverige har dessa lyst med sin frånvaro. Däremot finns det ju som bekant mängder av liknande evenemang med 60-talsartister. Och andra sidan har vi i Sverige en helt annan syn på 80-talets musik än engelsmännen. Här är ju 80-talet i det närmaste nåt pinsamt och nåt man nästan i tvång måste blicka tillbaka till, men bara för att skratta åt det. Därefter har recensionerna av Forever Young inte varit direkt lysande, men efter vad jag har förstått så har publikantalet varit bättre och det är ju det som är viktigaste. Sen kan jag lite ifrågasätta vad Jakob Hellman gör på en sån turné, som släppt bara EN, förvisso bra sådan men ändå, platta under 80-talets sista år.
TYVÄRR kunde jag inte deltaga i år av ekonomiska själ, men om detta ska bli ett återkommande evenemang så är mitt mål att nån gång kunna se detta personligen!

Men för att ändå hylla initiativet till denna festival så hade jag tänkt att välja en platta med en av artisterna på Forever Young 2010 och valet föll på Ultravox, bandet som startade som punkband men blev en av tidiga 80-talets ledande synthpopband! Egentligen är det väldigt pinsamt att skriva några minnen kring Ultravox eftersom jag upptäckte bandet väldigt sent. Under bandets storhetsperiod så hade jag i stort sätt bara hört "Dancing with tears in my eyes" i Cia Bergs program "Bagen" 1984 och tyckt den var väldigt spännande. Sen hörde jag förstås också "Vienna", men därefter var det faktiskt stopp och jag brydde mig inte alls om bandet till i slutet av 90-talet. Däremot tyckte jag att flera av Midge Ures sololåtar var riktigt bra, som "If i was" och "Cold cold heart". Varför kan jag inte svara på idag, jag var väl för upptagen med att upptäcka musiken på de mer aktuella listorna. Sen var antalet spelningar för Ultravox i radio väldigt få, till och med under 80-talets sista år.

Nå, sent om sido har jag nu vuxit till ett fullfjädrat Ultravoxfan och har ännu bara hittat en dålig platta med bandet, återföreningsplattan från 1993 utan Midge Ure, "Revalation", men jag är vad jag förstår inte ensam om den åsikten. Jag tycker Midge Ure har en av 80-talets bästa sångröster, melodierna är lysande poppärlor och med en av 80-talets bästa och mest spännande ljudbilder! Kort sagt näst efter Depeche Mode så är Ultravox det band som jag håller som tidernas bästa synthband! Det var därför svårt att välja en Ultravoxplatta. Jag hade kunnat välja i princip vilken som helst, bandets klassiska "Vienna"-platta från 1980 eller den underbara "Rage in Eden" från 1981 eller "Lament" från 1984. Men med risk att vara tråkig så blev det till slut "Quartet", bandets storsäljare från 1982. Skivan köptes på Fyndlagret i Sundsvall, men här är jag för en gångs skull väldigt osäker på så jag låter det vara oskrivet. Denna platta är producerad av Beatles pappa George Martin och innehåller några av bandets intressantaste texter eller vad sägs om denna mörka rad ur "Cut and run":
"See the man on the phone
with the gun in his hand

sipping courage from a crystal cup"

Synthpopdominerar denna platta alltså med en riktigt mysig och svävande ljudbild som passar bra för mörka och sena kvällar. Största singlar blev låtarna "Reap the wild wind" och "Hymn", som är en av Ultravox mest säljande singlar efter "Vienna" som dock idag blivit helt oförtjänt bortglömd. Dock har den gjorts i cover av flertalet tranceartister under 2000-talet. Bäst enligt mig är Mythos & DJ Cosmos från just 2000.
Men plattan inrymmer också andra klassiker, som låten "Mine for life" som har en lysande melodi och refräng! "We came to dance" är en vacker smådrömmande och poppig sak som släpptes på singel, men föll i oförtjänt glömska. Balladen "Visions in blue" är en vacker sak som sakta byggs upp för varje minut och avslutande "The song (we go)" med sina avslutande trummor hade varit underbar att en gång få se live!

Vill man dock se bandet live så kan jag rekommendera den livevideo som släpptes i samband med den turné som följde denna platta, "Monument" och framför allt den fantastiska versionen av "The voice" med tre smattrande trumslagare längst fram på scenen!
Ultravox lade alltså ner 1988 (jag räknar inte Billy Curries fiskoförsök att återbilda bandet på 90-talet helt utan originalmedlemmar som ett värdigt försök till Ultravox) och Midge Ure gjorde soloplattor med varierat resultat. 2010 är dom alltså ute på återföreningsturné och har som sagt spelat i Sverige på ett flertal platser under augusti.
Jag hoppas verkligen att Forever Young-turnén fortsätter nästa år för det är riktigt häftigt att kunna se 80-talsartister live som trots allt knappt synts eller spelats i svenska medier sen den tiden. En chans att kunna gå tillbaka till forntiden på ett accepterat sätt och samtidigt kunna uppleva de ögonblicken man kanske missade live då! Grattis ni som fick se Ultravox för första gången på över 20 år! Jag är rätt avundsjuk på er!

Jag har valt två spår från plattan, singlarna "Hymn" och "We came to dance".



måndag 16 augusti 2010

Miles Davis - Birth of the cool

Om man skriver om jazz så känns det lite som att man idag förutsätts gilla och skriva om Miles Davis också. Och jag ska verkligen inte förneka hans storhet och betydelse för jazzen, även om jag kanske tvekar lite på hans betydelse mot slutet av sin karriär. Jag drar en åldersgräns för när Miles Davis var som bäst och för mig var det utan tvekan innan 1959. Hans hardbopperiod, free jazzperiod och den tiden runt 80-talet när han spelade 80-talshits på sin trumpet lämnar jag gärna där hän. Det må vara nyskapande, men inte är det bra inte. Däremot så gjorde han alltså mycket bra under 50-talet. Hans samarbete med Gil Evans med musikalen "Porgy & Bess" är en klassiker som jag lärt mig gilla allt mer under åren och en av hans skivor med John Coletrane, "Relaxin' with Miles", är bland det bästa dom två gjort ihop! "If i were a bell" är en klassiker från mina första jazzår på 80-talet! Likadant hans platta med Lee Konitz och Stan Getz från 1951, "Conception", där annars utmärkta herrar Konitz och Getz i mina öron är rätt bleka och plattan räddas faktiskt av närvaron av herr Miles Davis!

En av mina absoluta favorit-Miles-plattor är dock en av de mest inflytelserika plattorna, "Birth of the cool" från 1957. Denna skiva hade jag förmånen av hitta under min semester förra sommaren 2009 på en mindre loppis i denna stad. Några små repor kanske och lite slitet fodral, men likväl så är det en för stor klassiker för att glömmas bort!
Plattan finns återutgiven ett antal gånger genom åren och här är jag inte allt för säker, eftersom skivan inte har någon årtalsbeskrivning och jag inte lyckats hitta nån uppgift om annat, men jag tror att detta är ett original från 1957. Skulle nån annan känna igen skivan och veta nåt annat så meddela gärna det.
"Birth of the cool" inspelades egentligen först 1949-50 och är unik i många avseenden. Det är dels ett par udda instrument som samsas här, eller vad sägs om franskt horn och tuba i en nonett? Dels så är arrangemangen, gjorda av Gerry Mulligan, John Lewis och Gil Evans, inspirerad av senklassisk musik, detta samtidigt som musiken och låtarna i sig är inspirerade av jazzstil som Lennie Tristano redan här gjort berömd, cool jazz.

Denna niomannaorkester var från början bara ett två veckors livegig på legendariska jazzklubben Royal Roost i New York 1948. Gruppen spelade i ett par veckor till på hösten innan den fick upplösas eftersom den inte gick runt ekonomiskt. Men 1949 var Miles Davis kontrakterad av Capitol att göra tolv 78-varvssidor var på han kontaktade sin gode vän Gil Evans och man gjorde skivor av nonetten. Inspelningarna gjordes under tre tillfällen på ett år, i januari och april 1949 samt mars 1950. Endast tre musiker, vid sidan av Davis själv, var med på alla tre, Gerry Mulligan, Lee Konitz och tubaisten Bill Barber. Närvaron av tuban gjorde att detta band allmänt gick under namnet Miles Davis tubaband. Bland musikerna i övrigt fanns kända namn som Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke.
Låtarna på "Birth of the cool" släpptes på flera 78-varvsskivor först, som planerat, men 1957 släppte Capitol alla låtarna på en LP-skiva. På denna LP finns elva spår där alla egentligen borde räknas som klassiska. Det är både laid back och avkopplande och samtidigt häftigt och otroligt snyggt spelat och gjort! Men bland de bästa spåren finns Miles Davis och Bud Powells gemensamma komposition "Budo"! "Boplicity" är en annan skön låt som har som kompositörsnamn Cleo Henry, vilket var en pseudonym för Miles Davis där han använde delar av sin mors namn (Cleota Henry Davis). Inledande "Move" är också rent lysande och missa för allt i världen inte heller den sköna balladen "Moon dreams" där Gil Evans mer orkestrala arrangemang verkligen får fritt spelrum! Detta är verkligen avkopplande jazz av bästa märke då Miles Davis, i mitt tyckte, var som allra bäst!

"Birth of the cool" blev i dess samlade form från 1957 aldrig nån jättesäljare, men musiken blev för alltid nyskapande och legendarisk och skulle alltså återutges i många upplagor. 1998 kom en återutgivning som kallades "The complete birth of cool" som innehöll både låtarna i dess studioversion från 1949-50, men också inspelningar från nonettens liveframträdanden från Royal Roost 1948. Sex år tidigare, precis efter att Davis avlidit 1991, så spelade Gerry Mulligan in en hyllning till Miles Davis med nyinspelningar av denna skiva, under namnet "Rebirth of the cool", också en väldigt bra och lyssningsvärd skiva!

Detta är alltså bopjazz när den är som skönast. De senare skivorna som "Bitches Brew" må vara mer storsäljande och nyskapande, men detta är för mig Miles Davis när han var i sitt absoluta esse! När han under 50-talet både lyckades spela klassisk bebopjazz men samtidigt experimentera och göra nya saker med det så det lät spännande.

Två härliga saker från detta mästerverk blir det, låtarna "Move" och "Moon dreams".



torsdag 29 juli 2010

Scritti Politti - Cupid & Psyche ´85

Jag lovade vid midsommar att jag skulle skriva om en av de mest somriga plattorna från 80-talet som finns och det tänker jag hålla: Scritti Polittis "Cupid & Psyche ´85"! Scritti Politti är lika med Green Garthside, sångaren med den väldigt ljusa sångrösten som varit med under alla år. Bandet har haft andra medlemmar också, men allt har fokuserats kring Garthside, såvilka de andra medlemmarna har varit tror jag få utanför England vet. Scritti Politti är lite av unika i dagens popvärld för det är en av få 80-talsikoner som fortfarande får bra recensioner av musikjournalisterna, allt medan bandets kollegor från den tiden en efter en glöms bort och stämplas som föredettingar.

Scritti Polittis kännemärke musikaliskt är att blanda pop, reggae och soulfunk i en skön och rytmisk kombination. Bandets intresse för soulmusiken är tydlig genom att man ofta använder sig av en av 80-talets stora soulproducenter, Arif Mardin. I gengälld har Garthside också skrivit låtar till en av Mardins huvudadepter under 80-talet, Chaka Khan.
Jag upptäckte bandet när jag under 80-talet en kort stund hörde låten "The word girl", bandets sommarplåga 1985, i ett Tracks från det året. Men framför allt hörde jag bandet i ett "Rakt Över Disc"med Clabbe af Geijerstam den sommaren. Jag var sommarbarn i Bergeforsen utanför Sundsvall det året och dan innan jag skulle åka hem så sken solen och jag blev "upplärd" att lyssna på Clabbes lek med skivor av familjens 15-åriga dotter som tyckte att Clabbe var urhäftig! Om denna dotter skulle mot allförmodan läsa detta så kan jag passa på att tacka henne för genom henne och den sommaren så blev jag den popnörd jag är idag! Tack, Susanne! ;)
Nå, i det programmet så spelade Clabbe en rytmisk poplåt med Scritti Politti som hette "Small talk", som inte var en singel utan ett albumspår, och som än idag ger sommarkänslor! Sen dess hörde jag Clabbe allt mer och Scritti Politti likaså.

"Cupid & Psyche" inköptes på Förlorade Favoriter 1995, men jag drägglade efter den i "Skivor & Band"-katalogerna redan på 80-talet. Den som inköper CD-versionen av denna platta märker att den skiljer sig markant från LP-versionen från 1985. Låtordningen är helt annorlundare och dessutom innehåller CD-versionen också fyra av plattans totalt fem singlar i mixade versioner. Men albumets brittiskt poplätta och soulfunkiga produktion och Green Garthsides ljusa och nasala röst kobinerat med de väldigt snygga och tillbakalutande melodierna gör detta till en perfekt platta om man ska ha ett beachparty med 80-talstema eller om man bara ska ligga och slappa i hängmattan en solig dag! Alla de fem singlarna är ju klassiker, men av dom känns trots allt låten "Absolute", en souldiscofierad Arif Mardinproduktion, som den allra häftigaste. En annan solig hit är låten "Perfect way" som spelades väldigt mycket i radion runt våren 1986. Men den ultimata hängmattelåten är förstås reggaeballaden "The word girl".

Av bandets efterföljande produktioner så är uppföljarplattan "Provision" också bra, men når inte upp i samma klass som "Cupid & Psyche". Däremot så gillar jag Scritti Polittis raggaexpriment från 1991, när de fick en ny hit med Beatlescovern "She´s a woman" tillsammans med Shabba Ranks.
Tyvärr har jag dock hört för lite av Scritti Polittis verk under senare 90-talet. Även om dom får positiva recensioner i tidningarna så kvar står tyvärr samma sak i etermedierna; gamla 80-talsartister göres icke besvär om dom inte gjort nåt väldigt speciellt.
Då känns det ändå tryggt att gå tillbaka till då Scritti Politti var som bäst. När dom gjorde engelsk solig och rytmiskt popfunk för sommaren och en platta som spottade ur sig hit efter hit efter hit. "Cupid & Psyche ´85", som jag håller som en av de bästa plattorna nånsin, är ett klassiskt mästerverk låt för låt och engelsk pop av skönaste märke! Det är tveksamt om det blir bättre och mer sommar än så här!

Två spår blir det här, dels discodängan "Absolute" och dels "Small talk", som då är ett albumspår och inte har nån normal video.



måndag 12 juli 2010

Count Basie - Basic Basie

Det är sommar och jag vet att jag har legat på latsidan med nya skivor, men, vad kan jag säga, jag har semester. Beklagar för dröjesmålet, men nu blir det fortsättning och jag hade tänkt att skriva om ett fenomen som jag tror drabbar de flesta skivsamlare nån gång; One Hit Wonder-fenomenet bland second handaffärer. Ni vet när man lyckas hitta en skiva på en liten loppis, som och andra sidan är en kanonplatta som man bara måste ha. Problemet är att man sen springer på den loppisen om och om igen i flera år utan att sen hitta nåt som ens är i närheten av den utan får åter nöja sig med Pelle Karlsson, James Last och Vikingarna från Stefan Borsch tid. Men man är envis; har man hittat nåt bra där så tror man att det nån dag kanske kan komma nåt dit. En sån loppis finns ute i Svartvik, utanför Sundsvall. Den loppisen ligger vid Svartviks Herrgård och är öppen varje sommar och för ca fem år sen hade jag stortur att hitta denna roliga skiva med Count Basies orkester där. Skivan innehåller nåt som jag gillar skarpt inom jazzen, radioupptagningar från amerikansk radio med äldre jazz, i detta fall alltså Basies band från 1937-38, och kostade 10 kronor. Sen har jag gått dit varje år och inte hittat nåt som kommer nära denna härliga storbandsplatta.

Radioupptagningar lockar förstås en inbiten radionörd som mig, men jag gillar också stämningen på dessa "airchecks". Det är äkta, live och geniun jazz med den där extra lilla touchen av den amerikanska jazzhistorien i direktformat!
Count Basie är en orkesterledare som jag först var lite tveksam till. Som pianist är Count Basie verkligen ingen höjdare. Hans småklinkande på nån ton här och där vinner knappast några pianotävlingar och eftersom jag anser att pianot är en av de viktigaste instrumenten i en jazzorkester så stirrade jag mig blind på hans usla spelstil. Till och med Basie själv har sagt vid ett tillfälle att han inte är någon pianist alls utan solostiskt sett duger mest till att vara komp. Däremot om ger han sig av jazzvärldens kanske bästa musiker som spelar så tight och vältrimmat att orkestern lyfter låten till höjder som få andra storband klarar av! Detta upptäckte jag så småningom och idag är Count Basie utan tvekan, fortfarande en medioker pianist, men en av jazzvärldens allra bästa storbandsledare. Medan storband kom och gick, sprack, ombildades, fylldes på med medlemmar och stökade på spelningarna så var Basies band en av de mest stabila i jazzhistorien och en av de mest omtyckta att ha med. Sen kan jag tycka att hans inspelningar på 60-talet, då han försökte sig på nån sorts tramsig underhållningsmusik och filmmusik, är riktigt dåliga, men det är en annan sak.

Denna skiva är utgiven av märket Phontastic som givit ut ett antal riktigt fina och bra jazzplattor genom åren utan att hamna bland jazzsamlarnas mest värdefulla märken. Inspelningarna är från två tillfällen, dels ena sidan som är från Meadowbrook, Cedar Grove i New Jearsey i november 1937, och dels sida två som är från CBS Studios i New York. För att få den rätta känslan så har man från skivbolagets sida valt att inte tvätta och göra inspelningarna nya utan behålla som dom lät på 78-varvsinspelningarna från då.
I Basiebandet finns de klassiska Basiemusikerna, Buck Clayton, Lester Young, Freddie Green, Walter Page, Earl Warren och sångaren Jimmy Rushing. De kvinnliga sånginslagen sköts i New Jearseysändningen av Billie Holiday och i New York av Helen Humes. Bland låtarna finns de klassiska Basienumren "Motens swing", "One o'clock jump", "Boogie woogie blues", "Every tub" osv, där endast "One o'clock jump" förekommer vid båda tillfällerna. Men hur många gånger dessa låtar än förekommer på alla de liveinspelningar som finns utgivna med Basie så är de lika lyssningsvärda varje gång! Och "Lady be good" med Lester Young på tenor är alltid en höjdare, där saxofonisten visar varför han var en av jazzens mest uppskattade och nyskapande musiker! Jimmy Lunceford-numret "Rhythm in nursery rhymes" och "Dinah" är två andra riktigt sköna låtar!

Så ibland lönar det sig verkligen att besöka de små loppisarna på landsbygden för man vet aldrig vad som kan gömma sig i deras ofta rätt osorterade lilla skivlåda. Denna är en härlig live och av bandet välspelad Basieskiva i dess geniunaste slag som visar att även om Basie inte var nån solist ändå var värd sin plats som ett geni som orkesterledare.

Två spår har jag hittat härifrån. Den första med radiopresentation och den andra klippt. Helen Humes sjunger "Song of the wanderer" och Basiebandet röjer i sin klassiska "One o' clock jump".


fredag 25 juni 2010

Musik och sommar - en underbar kombination!

Jag ska villigt erkänna en sak, så här på midsommarafton. Jag har en stor svaghet inom musik. Jag är en sucker för sommar och musik! Min far älskar julmusik och försöker dammsuga landet efter nya okända julinspelningar varje jul och jag älskar sommarlåtar. Eller snarare låtar som ger somriga tankar, för det finns ju sommarhits som är till leda uttjatade. Att sitta och veva Gyllene Tiders ”Sommartider” eller Snowstorms ”Sommarnatt” ännu en gång ger mig inget. Jag älskar låtar som får mina tankar att vandra till sommaren och för det behöver inte låten handla om sommaren eller ens ha varit en hit under sommaren, även om det förstås underlättar. Narada Michael Waldens ”Gimme gimme gimme” är sommar för mig, fast låten egentligen kom i slutet av mars. Jag har tre influenser till min passion för sommar och musik. Dels barndomens somrar på 80-talet som var lika med lata dagar hos min släkt i Örnsköldsvik, i ett sommarlandskap på landet som heter Västersel. Där spisades det då aktuella låtar och sen dess är sköna 80-talshits sommar för mig! Dels mina somrar på 90-talet med föreningen jag var med i då, MHF-Ungdom, då vi med en stripad bil åkte runt på festplatser och festivaler och informerade om rattfylleri och njöt av festivalstämningen och musiken. Därför så finns det mängder av sköna sommarplågor som ännu sitter i och som känns sköna!
Dels mina mer vuxna dagar på 00-talet då jag upptäckt hur underbart det är att höra på Taubevisor och Cornelis under sköna dagar vid klipporna eller i skogen, samt att på kvällen gå till de klassiska sommarmusikkonserter som spelas varje onsdag i Kyrkans Hus enorma konsertsal.

Musik och sommar för mig är inte att ligga på en full sandstrand och gassa medan nån strandradio pumpar ut Rix FMs senaste låtlistor. Sommar för mig är det mer gammaldags och klassiska svenska stilen, att ligga i en hängmatta i ett naturlandskap i solen och låta en lätt vind blåsa medan jag hör på sköna sommarhits från 1985 och njuter av den naturbiograf som Moder Natur gett oss gratis! 80-tal, Taubevisor och svalkande klassisk musik kryddat med lite sommartoppshits i kanterna, det är sommarmusik för mig! Några av mina favoritlåtar- och plattor sommartid ser ni ovan. Framför allt plattan längst upp till höger, holländska gruppen Lois Lane anförd av systrarna Suzanne och Monique Kleeman. 1988 kom dom med en av dom skönaste och mest soulindränkta sommarplattorna som jag hört, ”Fortune fairtales”. Framför allt låten ”It´s the first time” som jag upptäckte första gången på MTV och som är en av mina största favoritlåtar nånsin! Förutom att Suzanne Kleeman är en kalassnygg sångerska så har hon också en underbar skön röst och det är ett under att Lois Lane aldrig slog i Sverige.
Plattan bredvid ska jag inte orda om så
mycket för den hade jag tänkt att skriva om senare under sommaren, Scritti Polittis ”Cupid & Psyche ´85” som är en av de somrigaste plattorna som finns med hur många sköna sommarplågor som helst! Både den och Howard Jones ”Life in one day” är sommarminnen från en sommarbarnsvistelse jag hade 1985 i Bergeforsen utanför Sundsvall då jag dan innan jag skulle åka hem (till lika dan innan Live Aid) öppnade öronen på allvar för Rakt Över Disc med Clabbe som jag hörde spänt och spelade in hela den kvällen, trots att solen sken ute. Men den sommarens bästa sommarhit var Go West "Call me", som jag skrev om för ett tag sen. Den är 80-talets sommarlåt för mig!
One More Time, Nanne Grönwalls grupp på 90-talet, har alltid tillhört några av mina favoriter, framför allt när dom framför sin låt ”Kvarnen” från plattan ”Den vilda”. En snyggare arrangerad låt är svårt att finna med en enormt skön somrig folkmusiktouch kombinerad med en rolig text.
Sen får jag absolut inte glömma Lisa Nilssons ”Varje gång jag ser dig”, min studentlåt framför alla, och Cool James & Black Teachers euroörhänge ”Dr Feelgood” från den soliga klassiska sommaren 1994! Sist men inte minst sköna dagar vid klipporna och båtarna hörandes Göran Fristorp spelandes Taubelåtar eller Östen Warnerbring sjungandes sin härliga ”En sommardröm”! Jag tror inte jag är unik. Musik och sommar är en magisk kombination för många, om än i olika form hos var och en. Jag tycker det är synd att det är så få rena sommarplågor som blir riktiga klassiker nuförtiden. Dessa är kanske inte så välgjorda alla gånger, men de blir minnen och örhängen från somrar vi minns och vill hålla kvar. Ge oss en riktig sommarplåga igen som alla kan sjunga med i, för sommar och musik hör ihop!

Jag har valt tre sommarlåtar av helt olika karaktärer. Först den svala 80-talssommaren i form av Lois Lanes geniala "It's the first time".
Sen röjarsomrarna på 90-talet med Cool James & Black Teachers "Dr Feelgood".
Och till sist en svalkande sommarvisa med Göran Fristorp sjungandes Taubes "Dansen på Sunnanö", just från den Fristorpplatta nu ser på bilden.





tisdag 15 juni 2010

Sarah Cracknell - Lipslide

I oktober 1991 hörde jag en låt på Tracks som testades och som hette "Only love can break your heart" med en engelsk grupp jag aldrig hört talas om då som hette Saint Etienne. Låten kom aldrig in på trackslistan, men jag gillade låten skarpt, framför allt den fräscha dansproduktionen som den låten hade. Sen fortsatte jag att följa upp allt som kom med den gruppen till dess att jag 1996 kom i kontakt med en kompis i Helsingborg som är ett gigantiskt fan av gruppen och jag därmed fick en stor källa till musik och information av Saint Etienne. Och "He´s on the phone", bandets största hit i Sverige, var ju en av 1996 års höjdarlåtar! Sångerskan i bandet heter Sarah Cracknell och hon är bandets verkliga stjärna med utstrålning och charm samt en fantastisk röst för popmusik. Hör bara på plattan "Tiger bay" från 1993, en kanonplatta! Eller varför inte "Good humor" från 1998, producerad i svenska Tambourinestudion av indieproducenten nummer 1 i Sverige då, Tore Johansson.

Den platta jag hade tänkt skriva om är dock inte med Saint Etienne utan alla plattor med det bandet till trots så är Sarah Cracknells egen soloplatta från 1997 "Lipslide" för mig i en klass för sig! Och om Saint Etiennes platta året efteråt mer för tankarna till svensk indiepop från 90-talet och tidiga The Cardigans så går Sarah Cracknells platta mer åt ett gränsland mellan pop och disco och låtarna är otroligt snygga poppärlor med starka melodier. Denna platta köpte jag 1998 på Skivboden, en Förlorade Favoriterliknande Sundsvallsaffär som fanns då. Jag föll direkt för låtarna och lyssnade på den om och om igen och jag har sen dess hört plattan ett par hundra gånger. På den här tiden så sände jag närradio i Sundsvalls närradio för ett arbetslöshetsprojekt. Programmet hette Radio Aktiv och i den så hade jag en hörna som hette "Veckans Sarah Cracknell" där jag varje vecka skulle spela ett spår av plattan till dess slut. Jag hann dock aldrig så långt utan drygt hälten, men tanken var god i alla fall. Ingen kan ju klaga på att jag inte gjorde PR för skivan.

Tyvärr gällde det inte medierna i övrigt utan plattan blev inte nån stor framgång. Första singeln från plattan "Anymore" blev bara nummer 39 på englandslistan och uppföljarsingeln "Desert baby" kom inte ens in, vilket för mig är en gigantisk gåta eftersom jag anser den låten vara en av plattans klart bästa låtar! En oerhört snyggt gjord poplåt med skönt dansstänk runt omkring. En annan låt med stark melodi som borde ha blivit en hit är den väldigt skönt producerade "If you leave me". En annan stor favorit är låten "Taxi" där Sarah sitter och åker taxi i den engelska natten, men håll också ett öra på låtarna "Coastal town" och "Taking off to France". Jag anser att detta helt klart är en av 90-talets bästa och skönaste popplattor och det finns många låtar på denna platta som borde ha spelats mer än de gjorde och som kunde ha blivit stora hitar. Plattan är ett bevis på att soloplattor från ett bands medlemmar kan vara lika bra som huvudbandets plattor. Och Sarah Cracknell är ju fortfarande kvar i Saint Etienne, som gör plattor som om inget hänt, och hon sjunger fortfarande kanonbra så det finns många möjligheter till att höra denna underskattade engelska grupp och artist med sina fötter i klassisk engelsk pop av ädel model!

Två låtar från plattan blir det, singeln "Anymore" och albumspåret "Taking off to France".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...