expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 28 november 2009

Peter LeMarc - Peter LeMarc

En av mina absoluta favoritartister sen ca 20 år tillbaka har varit Peter LeMarc. Jag hörde honom första gången 1987 när hans låt "Håll om mig" kom in på Sommartoppen det året. Då var jag inte lika förtjust i låten. Man är inte alltid lika smart tänkande som barn som man är som vuxen ;) . Men året efter kom låtar som "Sång för april" och "Showen är över" som jag tyckte var oerhört bra och snygga. Inte minst var det texterna som jag föll för och jag köpte snabbt köpkassetten "Närmare gränsen" och precis som med Eldkvarn så var det kanske inte så vanligt med 13-åringar som sprang iväg och köpte plattor med Peter LeMarc. Sen dess har jag alltid följt LeMarcs karriär och tycker att han är den överlägset bäste svenske textförfattaren av modern musik! För mig är han långt bättre än både Lundell, Winnerbäck och Hellström! Ingen kan få personliga texter att vara så nära och spännande som han och kombinerat med fantastiska melodier, en mycket bra och egen sångröst och skön produktion, oftast i samarbete med nyss nämnda Eldkvarns Tony Thorén, så blir det musik som jag smälter för när jag hör!

Jag skulle kunna ha valt vilken LeMarc skiva som helst, varför inte nyss nämnda "Närmare gränsen" och garanterat så kommer jag tillbaka till fler LeMarc-plattor. Men jag valde här till slut hans genombrott, den s k "vita skivan" som heter bara "Peter LeMarc". Detta är en platta som kom i en tid då han precis innan brutit ihop. Hans då lilla karriär hade nästan pulveriserats av ett framträdande i "Måndagsbörsen" då han doppat huvudet rakt ner i sminkburken och sjungit "Flashdance (What a feeling)". Men han övertalades till slut att spela in en skiva till och vara mer ärlig i sina texter. Så gjordes denna platta och en mer tillbakalutad LP än de tidigare. I en radioserie om svensk pophistoria som Stefan Wermelin gjorde för 10 år sen med titeln "Livet är en fest" så berättade LeMarc i en mycket bra intervju om tillkomsten av flera av låtarna på denna platta och flera av mina favoritlåtar med honom är från denna "vita" LP. Inte minst inledande "Vägen (låter oss längta)" som på ett genialiskt sätt beskriver ett förhållande som är på väg att rinna ut i sanden när man gått och trampat på varandra, som också var hämtat från LeMarcs eget liv då.
Och även om jag då inte var så förtjust i "Håll om mig" så älskar jag låten idag, framför allt den otroligt sköna produktionen som Tony Thorén gjort och Jessica Wimerts körsång.
En annan låt som är väl värd ett öra är den bluesiga och lugna "Jag ska gå hel ur det här", en låt som LeMarc gjorde när han mådde som värst och undrade vad han höll på med i musikbranschen.
Den gladare och pigga "Vänta dig mirakel" ska inte heller glömmas...
Denna skiva är köpt rätt sent, först i början av 00-talet på Fyndlagret i Sundsvall, och är väl den av LeMarcs plattor som lättast hitttas i Second Hand Affärer. Men som sagt man kan egentligen börja var som helst. Varför inte med hans senaste "Kärlek i tystnadens tid" från 2007 som jag tycker är den bästa plattan som kommit på marknaden på många år, möjligen i konkurrens med Kents "Tillbaka till samtiden"!

LeMarc är för mig en svensk musikalisk gud som vågar gå sina egna vägar och stå för det och samtidigt göra det kanonbra och naturligt! Svensk musik när den är som allra bäst helt enkelt!
Så jag hoppas innerligt att det inte tar så lång tid denna gång innan vi får mer musik från LeMarc!

Två låtar från plattan, hiten "Håll om mig" i en nostalgisk flarschback tillbaka till det allra första programmet av 80-talets TV-lista nummer 1, "Listan" från 1987, också balladen "(Jag ska) Gå hel ur det här".



måndag 16 november 2009

Suede - Coming up

1995-96 var omvälvande år musikaliskt för mig. Jag lyssnade i stort sätt bara på 80-talspop, jazz, klassiskt och amerikansk soulmusik, ja, också på diverse hits från listorna. I och med mitt år på Härnösands folkhögskola så tog jag helt nya kliv in i musikgenrer jag tidigare avskytt, men som jag nu lärde mig älska. Jag började att lyssna på eurodiscomusiken på allvar, nåt som idag är det jag lyssnar mest på. Via en tjejkompis på skolan så kom jag också i kontakt med synthmusiken på allvar, alltså den värld som finns bortom Depeche Mode och Erasure. Samt att jag också via henne lärde mig att gilla britpopen ordentligt. Jag är alltid efter min tid när det gäller att upptäcka det aktuella och så även här. När alla lyssnade på Oasis 1994 så spydde jag på det, men "Wonderwall" på vintern 1995 ändrade på det. Därefter så insåg jag att britpopen var hur skön som helst och året efter så kom en platta som blev britpopens bibel för mig under ett antal år, Suedes "Coming up". Hade nån sagt till mig bara tre år tidigare att jag skulle älska Suede så hade jag skakat på huvudet och hänvisat till Bret Andersons gnälliga sångröst, men när låten "Trash" kom så förändrades min världsbild. Ett engelskt mästerverk från en tid då engelsk popmusik var i sitt esse! Gissa om jag blev lycklig när denna skiva, "Coming up", dök upp i en julklapp från mina föräldrar på julafton. Britpopen har gått en märklig väg från att vara en av dom mest hyllade och bejublade genrerna i medierna till en axelryckning hos de flesta idag. Men jag anser att band som Oasis, Verve, Suede och Cast är värda att spelas oftare i radion och ett bättre ryckte än att bara vara en 90-talsfluga.

"Coming up" är musikalisk skicklighet på stornivå och har ett otroligt skönt rocksound och väldigt snygga melodier. Balladen "Saturday night" är en klassiker liksom singelhits som "Lazy" och "Beautiful ones". Låten "Filmstar" ska spelas på väldigt hög volym tillbakalutat och avkopplande, liksom låtar som "She" och "Picnic by the motorway". Produktionen på plattan är otrolig!

Mitt intresse för britpopen fortsatte i och med att jag köpte Oasis "Be here now" sommaren 1997. Och Suede förblev mina favoriter ända till slutet och även Bret Andersons och Bernard Butlers egna platta under namnet Tears är värda att lyssna noga på med båda öronen!
Självklart vore det otroligt skönt med en återförening med Suede, men tills vidare nöjer jag mig med att köra "Coming up" så ofta jag kan. Det är en konst i musikalisk genialitet och röj som i mångt och mycket vidgade min musikaliska syn!

Jag har här valt singeln "Trash" och låten "Picnic by the motorway", som är en liveinspelning från München.



fredag 6 november 2009

Roxette - Pearls of passion

Så här i tider då Roxette börjar att röra på sig igen med återföreningskonserter och hot om nya låtar så tänkte jag visa upp en betydligt äldre sida av bandet. Jag tillhör en av få som faktiskt tycker att en av bandets skönaste och bästa plattor är deras första, "Pearls of passion". Den kanske inte är lika snyggt producerad som deras senare världssuccéer och slagdängor och jag gillar Roxettes senare låtar också, inget snack, men ändå tycker jag att Per Gessle har gjort några av sina bästa titlar till bandet på "Pearls of passion". Det allra intressantaste är att om det velat sig riktigt illa så kunde det inte ha blivit nåt Roxette. Bandets debutsingel, "Neverendning love", var från början på svenska och hette då "Svarta glas". Den kan för övrigt höras på den samling som medföljde Per Gessles bok som kom för ett par år sen. Låten skulle från början ges till bland annat Pernilla Wahlgren, som nobbade låten. Sen frågade han en Marie Fredriksson som var väldigt tveksam till låten. Man kan fundera på om Gessle ibland lekt med tanken på hur hans karriär sett ut om fröken Wahlgren hade accepterat låten eller om Marie stått fast vid ett nej att göra den med Per.

Denna platta hörde jag första gången 1989 av en dåvarande granne till min familj som kom från Halmstad och sa sig ha gått i samma klass som Per Gessle. Jag spelade av plattan på band då och lyssnade på den om och om igen i ett antal år. Sen köpte jag skivan själv på 90-talets stora favoritbutik i Sundsvall, Förlorade Favoriter, några år senare.
"Pearls of passion" är inte riktigt den blandning av Pers glatt rockiga popdängor och Maries skönsjungande kärleksballader av världsklass som bandet skulle bli senare utan låtarna är rätt okommersiella om man jämför med "Look sharp" och "Joyride". Men det är lite det som också gör plattan så bra, att den är mer avkopplande och spännande. Sen finns det även här solklara hits, det är ingen tillfällighet att "Soul deep" och "Goodbye to you" blev hits, men låtar som "I call your name" och "Surrender" är enligt mig några av Roxettes mest oförtjänt bortglömda och skönste låtar. På den tiden så var "I call your name" en av de mest populära låtarna från plattan som inte var släppt på singel och den är för mig långt bättre än både "Dressed for success" och flera av bandets senaste låtar. "Secrets that she keeps" och "Joy of a toy" är några av Gessles bästa snabba låtar från 80-talet och "Neverending love" är en 80-talsklassiker som spelas alldeles för sällan!

"Pearls of passion" är en av Roxettes mest bortglömda plattor och borde nämnas i samma klass som de andra för på flera sätt är den snyggare och roligare än det dom gjorde när dom blev världsstjärnor. Det kanske inte finns nån "The look" eller "Joyride" här, men den är väl värd att upptäckas igen.

Dom två videor jag tänkte visa här är varda att spana in, eftersom de är rätt udda och sällan visade idag. Originalvideon till deras allra första låt, "Neverendning love" är kanske långt ifrån deras bästa video, men den är en kultstämplad raritet. Dessutom finns en video till "I call your name", trots att den aldrig släpptes som singel.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...