söndag 27 september 2009

Howard Jones - Dream into action

Jag tänkte åter dyka ner i den engelska 80-talssynthvågen med en av dom artister som kanske förknippas mest med den, åtminstone ur försäljningssynpunkt. Howard Jones var renlevnadsmannen och vegeterianen med spretigt hår som under 80-talet skapade stora hits med en fantastisk förmåga att blanda snygga synthslingor och snygga melodier. Redan hans första platta, "Human's lib", är en 80-talsklassiker av stora mått och ingen har väl glömt låtar som "What is love" och "New song". 1984 kom nästa platta, faktiskt ganska kloss i kloss med den första för både hans sista singel från "Human's lib", "Pearl in the shell", kom samtidigt som den första från nästa platta "Dream into action", "Like to get to know you well". Och det är "Dream into action" som det gäller här, vilken är Howard Jones mest säljande album. För information kan jag nämna att Howards bror Martin spelar bas på plattan och Soul II Souls framtida sångerska Caron Wheeler är med i vokalgruppen Afrodiziak som sjunger kör på plattan.

Howard Jones var en stor favorit när jag var yngre, även om jag upptäckte honom rätt sent, först vid låten "Look mama" på senvåren 1985. Men jag lyssnade snabbt i kapp på honom, nya som gamla låtar. Hiten efter "Look mama", "Life in one day" är en riktigt skön sommarstänkare från sommaren 1985.

"Dream into action" tillhör också kategorin plattor som det finns en uppsjö av på loppisarna, men som man inte ska låta sig skrämmas av det. Just denna platta har hängt med länge i min samling och är köpt på Förlorade Favoriter i Sundsvall i början av 90-talet.
Det finns gott om singelhits på plattan för stora framgångar blev "Like to get to know you well", "Life in one day", "No one is to blame" (som dock är något starkare i sin singelversion, men den finns på uppföljarplattan, "One to one") och inte minst "Things can only get better".
Men egentligen känns alla låtarna som potentiella hitlåtar för både "Elegy", "Bounce right back" och "Assault and battery" är riktigt starka melodier. "Dream into action" är för mig en av de stora skolexempel på hur riktig 80-talspop ska låta! Det är otroligt snyggt producerat med ett väldigt proffsigt användande av synthen som intrument kombinerat med riktigt bra och snyggt skrivna melodier och intressanta texter (även om "Look mama" kanske har den svagaste texten på plattan).

Howard Jones är en mästerkompositör och musiker som oförtjänt har hamnat ordentligt i skymundan de senaste decennierna. De senare plattorna och låtarna, där han har lämnat syntharna allt mer bakom sig, är mer värda att lyssna på än vad man gjorde i Europa. Och hans comebackplatta till syntharna, "Revolution of the heart" från 2005, borde ha spelats långt många fler gånger i medierna än vad man gjorde för det är ett riktigt bra album. Men OK, Howard Jones har fått ett något bättre rykte kring sig i och med att 80-talet sen länge stigit i popularitet i musikkretsar. Så det finns anledningar att lyssna in sig på Howard Jones fortfarande, för han är fortfarande aktiv, han är fortfarande bra och hans klassiska låtar är några av 80-talets bästa guldkorn!

Jag väljer två låtar från plattan. Dels singeln "Life in one day" och dels låten "Bounce right back" i en liveversion.



fredag 18 september 2009

Jimmy Smith - Jimmy Smith in Hamburg-Live!

Jag beklagar att det tagit lite tid, men nu kommer nästa favorit i skivguiden! Självklart måste jag skriva om Jimmy Smith, min husgud när det gäller bluesig hammondorgeljazz! Hammondorgel som instrument har jag alltid gillat ända sen jag hörde en skiva med Arvid Sundin som liten. Få instrument kan skapa sån lugnande myskänsla som ljudet av en snyggt inställd och spelande hammondorgel. Jag gillar normalt inte blues av den mer rockiga karaktären, om inte det är en hammondorgel med för då sitter jag också och gungar i takt. Jimmy Smith har sen flera år tillbaka varit min absoluta favorit på instrumentet. Smith spelar med en oefterliknelig stil där han mer eller mindre flyger över orgelns tangenter och skapar stor musik med ett fantastiskt gung. Jag kan inte säga att jag älskar låtar som är mer än 6 minuter långa, men en låt med Smith, som normalt ligger på mer än 7-9 minuter, är nästan för kort om den skulle plötsligt vara 5 minuter. Och det är sällan tråkigt utan ett otroligt sväng i varenda sekund.

Det roliga är att jag lyckats hitta minst en Jimmy Smith-skiva varje år, trots att de nästan alltid är rätt dyra. Och min kvot detta år är redan fylld med två hittade skivor. Den skiva jag ska skriva om här är en liveskiva som jag hittade på Sundsvalls skivmässa 2007. På mässan brukar discjockeyn och klubbägaren Daniel Westin stå och sälja en hel del soul, funk och jazz för halverat pris och under ett par år brukade det vara mitt vattenhål för att köpa Jimmy Smith-skivor och så också denna gång när jag köpte Verve-skivan "Jimmy Smith in Hamburg - Live!" för 40 kronor (som alltså egentligen skulle ha kostat 80 kronor). Detta är nog en av mina absoluta favoritplattor i samlingen av Jimmy Smith-skivor. Just att det är live är inget unikt med Jimmy Smith. De flesta av hans jazzplattor (han spelar ju mer funkinspirerade låtar också ibland som kanske inte är min påse) är inspelade live och personligen tycker jag att det är allra bäst så, för Jimmy Smith får en otrolig livestämning och kommer bäst till sin rätt då.

Spelar på plattan, förutom Smith, är Quentin Warren på gitarr och Bill Harte på trummor. Sex låtar rymmer denna platta och alla är kanonlåtar. Få kan spela den väldigt uttjatade "Mack the knife" på ett mer nyskapande och svängigt sätt som Jimmy Smith, för att inte tala om hans version av Dizzy Gillespies "A night in Tunisia". Spana också in versionerna av låtarna "Jimbo" och "Who´s afraid of Virginia Woolf" som finns på ett otal Smith-plattor, men som känns lika fräscha varenda gång.
Dessutom är det väldigt kul om man lyckas hitta videoklipp på Smith in action live. Få spelar med en sån inlevelse som han och han ser ut och ta i, njuta och ge allt för varje ton.

Det är verkligen synd att Smith dog 2005 och att jag aldrig fick chansen att se honom live direkt själv, men hans musik lever på ett otalt massa plattor. Man skulle kunna nämna minst hälften av dom i denna guide, men plats och tidsbrist gör att jag inte har möjlighet. Men bara för att nämna några an jag rekommendera skivan med Wes Montgomery, "Dynamic duo", "Blue bash", som är gjord med en annan gitarrist, Kenny Burrell, samt hans gästspel med en annan hammondfantom av senare slag, Joey De Franscesco. De Fransescos liveplatta "Incredible!" där Jimmy Smith medverkar är en rysare. Men visst kommer det att rekommenderas och skrivas om fler Smith skivor i framtiden, räkna med det.

Från skivan blir det "Mack the knife", som dock inte finns i en levande videoform. Så därför, för att ni ska få se Jimmy Smith in action så bjuder jag på en 85 minuter lång livekonsert från 1969! Håll till godo!



tisdag 8 september 2009

Svensk Jazzhistoria - en gyllene samling!

Samlingsskivor har jag ett rätt blandat förhållande till, i alla fall inom popen, där en människa som jag med ett par tusen vinylsinglar har allt svårare att motivera sig att köpa en skiva med låtar som spelas i alla radiokanaler dagligen. Inom jazzen är det dock en annan situation. Där finns det förstås samlingar med det vanligaste låtarna, Benny Goodmans "King porter stomp", Fats Wallers "Honeysuckle rose" eller Woody Hermans "At the woodchoppers ball". Sen finns det samlingar som fokuserar sig mer på musikerna och som har valt mer udda inspelningar, vilket alltid är trevligt! Och sen finns det den klassiska samlingsserien som heter "Svensk jazzhistoria", en samling tar dig från jazzens första inspelningar i Sverige i början av 1900-talet, då jazzen i Sverige var i det närmaste förbjudet, genom tio stycken album till 60-talets mer moderna jazz. De fem första delarna är i dubbelalbum, de följande tre i trippelalbum och de två sista innehåller hela fyra skivor. Totalt 27 skivor med svensk jazz!

Det är rikskonserter som givit ut skivorna på märket Caprice och jazzhistorikerna Bengt Nyqvist och Jan Brauér som gjort urvalet och det är ett riktigt bra urval av både kända inspelningar och helt okända och outgivna lackskivor av okända band. Även intervjuer i radio som har koppling till jazzen finns, som ett par väldigt roliga intervjuer från Nalen, gjorda på 50-talet då Nalen hade som värst rykte att vara syndens paradis (del 5). Till det tillkommer sen väldigt intressanta texthäften med fakta om varje låt och om jazzens historia i Sverige.
Del 1 till 4 finns utgivna på både LP och CD, medan de efter följande delarna är enbart utgivna på CD. Jag är ägare till delarna 1 till 8. Del 9 och 10 innehåller något för modern jazz för mig. Skivorna är väldigt högt ansedda i skivvärlden och del 5 var nominerad till en grammis när den kom.

Personligen anser jag att det inte går att hitta en utförligare, bättre och mer informationsrik samling om svensk jazz än denna serie. Den har allt, från kända klassiker till nya låtar som ingen hört tidigare, text och fakta som fängslar en och en stor variation. Del 4 och del 5, som utspelar sig på 40-talet, tillhör mina favoritskivor i serien och har den skönaste jazzen. En samlingsserie som verkligen ger genren samlingsskivor ett bättre rykte än den har! Samtliga titlar på alla delar och album hittar du här.

Hitta klipp på låtar från dessa samlingar vari nte lätt, men två stycken ska ni få. Den första med Charles Redlands orkester, från 1939, där han framför "Ferdinand - Ferdinand", och känner ni igen låten så hör ni den varje år på julaftonen i Disneyfilmen om tjuren Ferdinand.
Sen Sam Samsons orkester, en av dom mer bortglömda svenska orkestrarna med "White blues".



onsdag 2 september 2009

Pseudo Echo - Love an adventure

Australien var under 80-talet en stark dark horse när det gällde musik. Mycket bra kom därifrån, förutom Kylie Minogue och Jason Donovan. INXS var stora sen tidigare, John Farnham och innan dess Little River Band likaså och därtill kom Real Life, Crowded House, Icehouse OCH Pseudo Echo, som hade sitt gyllene år 1987. Man hade funnits i flera år och släppt en platta med synthinriktning tidigare, men nu slog man igenom i hela världen. Med ett tufft rockdiscosound och sångaren Brian Canham i spetsen så fick man ett genombrott med låten "Living in a dream", vilket följdes av den rockiga covern på Lipps Incs discohit "Funky town". Och eftersom jag gillade bägge låtarna så var det med glädje jag kunde konstatera att hela plattan var en helt perfekt 80-talsplatta. Jag köpte den på tidigare nämnda skivbutiken "Förlorade favoriter" i Sundsvall för ca 15 år sen. Tyvärr så var det en cutout, men musiken är lika bra för det.

"Love an adventure" är otroligt skönt producerad med ett rockigt discolarm som sitter! Singlarna är klassiska och här finns många låtar som skulle kunna ha blivit singlar, som "Destination unknown", inledande "A beat for you" och avslutande "Lies are nothing". Dessutom finns låten "Listening" med, som gavs ut redan 1984 till bandets debutplatta "Autumnal park" och som då blev en mindre hit i hemlandet. På denna platta är den förstås ommixad och avskalad på en del synthar, allt för att passa in i filmen "North shore".

Denna platta hittar man också lätt i loppisbackarna, men låt er inte avskrämmas av det. Det är en väldigt bra, tuff och skön 80-talsplatta som är både snygg i sitt sound och som har väldigt starka låtar och bra sång av Brian Canham!
Tyvärr upplöstes bandet 1990 efter den underskattade uppföljarplattan "Race" som floppade grovt, men bandet har gjort diverse återföreningskonserter, den senaste 2005. Pseudo Echo är ett av dessa band som hade ett gott år och som kunde ha blivit ett riktigt stort band, men där ödet ville annorlundare. Och tyvärr spelas bandet allt för sällan i medierna så folk inte får chansen att höra hur bra de egentligen var.

Jag har valt två spår från plattan, singeln "Living in a dream", som är sorgligt undanglömd efter "Funky town", och "A beat for you", här då i dess album version. Låten finns även den utgiven 1984 och man kan hitta dess video på Youtube också. Men här gäller då den som finns på "Love an adventure".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...